Nordens Tidning nr 1 2009 - Föreningen Norden

ädslan
som arvegods
Skräcken som en gång slagit rot försvinner inte.Hela
sitt liv skall Aliide Truu leva med minnet av förödmjukelserna
under de ändlösa nätterna när hon förhördes
av den sovjetvänliga milisen i Haapsalu i Estland i slutet
av 1940-talet. Förhörsledarens håriga armar återkommer
i mardrömmarna. Hon skall minnas hur det
var att ligga halvnaken på ett kallt betonggolv med en
papperspåse som stank spyor över huvudet och hon
skall återuppleva de fasansfulla stunder då hon tvingades
skada sin egen systerdotter. Och hon skall undra
hur det gick för systern Ingel och systerdottern Linda,
som först fängslades och sattes i arbetsläger och därefter
fördrevs till Vladivostok i Sibirien. Däremot kommer
hon att möta Lindas dotter Zara som blir ett lättlurat
offer i den eskalerande mänskohandeln i det nya
Europa. Aliide tvingas inse att rädslan och skammen
går i arv.
Aliide, Ingel, Linda och Zara är huvudpersoner i
finländsk-estniska Sofi Oksanens prisbelönta, av recensenter
hyllade och av läsare älskade bok Puhdistus.
På svenska betyder titeln ungefär Reningen. Boken har
väckt ett kolossalt intresse också internationellt och
kommer på svenska i vår på Bonniers förlag.
- Månne det är Estland, eller kvinnoskildringarna
som attraherar, vid sidan av Sofi Oksanens obestridliga
litterära talang? undrade en av de recensenter som tidigt
insåg att Sofi Oksanens skrivit årets bästa finländska
bok.
Puhdistus har beskrivits som den första roman som
vågar tala öppet om ihjältigna händelser under alla de
decennier Estlands försökte överleva som ockuperad
makt. Det handlar dels om de ester som, ofta motvilligt
men ibland i hopp om fördelar, gick maktens ärenden.
Men det handlar framförallt om tusen och åter tusen
kvinnor som fick offra sin hälsa, sina familjer och sin
framtid för att de sympatiserade med dem som kämpade
för ett självständigt Estland.
Samtidigt handlar Puhdistus om ett Estland fjärran
från det sup- och köpparadis landet utvecklats till sedan
självständigheten. Boken utspelar sig både under
det sena 1940-talet och det tidiga 1990-talet. Aliide
Truu kokar grisfötter och lägger in saltgurka kryddad
med pepparrot, hon mjölkar sin ko och hon drömmer
om att återfå den skog som konfiskerades i samband
med att landet ockuperades.
Mycket av det vardagliga, det som beskriver lukt,
smak och kläder har Sofi Oksanen inhämtat under besöken
hos sin estländska mormor. Oksanens mamma
är en estnisk ingenjör som i början av 1970-talet träffade
en finländsk man och fick tillstånd att lämna
landet.
Sofi Oksanen
Sofi Oksanen själv är med sin vitsminkade hy, sin
enorma rastafrisyr och sin förkärlek för gotiskt mode
en minst sagt uppseendeväckande uppenbarelse. Hon
har flera gånger tackat Finland för att hon fick växa
upp i ett land med yttrandefrihet och konstaterat att
romaner som Puhdistus inte hade varit omöjliga att
skriva i Estland för inte så länge sedan. Sitt Estland
tackar hon för den muntliga tradition som gjort det
möjligt att spara och bevara många historier och öden
som annars hade gått förlorade. Exempel på censur har
hon från sin egen släkt – författaren Gustaf Pöldman
vägrade skriva positivt om Lenin vilket innebar att
han i det sovjetstyrda Estland inte tilldelades papper
att skriva på.
När Sofi Oksanen i december belönades med Finlandiapriset,
som är Finlands finaste litteraturpris, dedicerade
hon det till alla kvinnor, män och barn som i sin
vardag utsätts för våld och tillade att rättvisan sällan
är på deras sida samt att världen godkänner ofattbart
mycket våld.
Till detta kan man tillägga att Puhdistus visserligen
handlar om våldets och skammens kretslopp, om hur
våldsoffer tiger om skymferna och om hur det i sin tur
föder nytt våld. Men det är också en roman om kärlek.
Både om kärlek som trånar förgäves och om den livslånga
passionen mellan ett par som skiljs åt i unga år.
ANNIKA HÄLLSTEN
Helsingfors
NORDENS tIDNINg Nr1 >2009 | 31