MOBBAR ÄVEN SMÅ BARN? - BUU-klubben

nära föremål för affektion. Känslan av ensamhet är även mycket subjektiv, en kan vara
nöjdare ensam än någon annan. Parkhurst och Hoppmeyer (1999) definierar ändå ensamhet
som en negativ, vemodig eller ångestfylld känsla av att vara avskild från andra. Till
detta hör behovet av att höra ihop med andra och vara nära andra, samt längtan efter
detta.
Med ett tillbakadraget barn avses ett barn, som konstant är mindre i kontakt med sina
jämnåriga än vad barn i åldersgruppen i genomsnitt är. Det är viktigt att identifiera de
barn som inte verkar vilja vara med i gruppen.
Då vi samlade material för projektet träffade vi även på sådana barn som inte var med i
gruppen men som inte heller direkt var avvisade av gruppen. I materialet fanns ett barn,
som enligt iakttagelserna lekte ensam och verkade nöjd med det. I intervjuerna berättade
de andra barnen att hon inte har vänner för att hon inte vill komma med och leka. Även
personalen berättade att barnet gärna leker ensamt. De upplevde att det är barnets eget val.
P Fallbeskrivning: ett ensamt barn
Daghemsbesök i en grupp av 5–6-åringar
Jag kommer till gruppen på morgonen efter frukosten. En del av barnen sitter ännu
vid bordet, och en del har redan slutat äta och börjat leka. Det är leksaksdag då barnen
får ha en egen leksak med sig och själva fritt välja sina lekar, vem de leker med
och var de leker. Den vuxna följer enbart med att inte för många barn går med i en
enskild lek. Barnen söker sig på eget initiativ till lekar och utnyttjar smidigt alla utrymmen.
Det ser ut som om barnen delar upp sig i grupper och på olika platser utan
problem.
I vilorummet leker två lekgrupper samt en flicka som leker ensam (Elin). Jag stannar
och följer denna lek. Den ena gruppen har först fem flickor. Det kommer fler flickor
till daghemmet och de deltar i den här leken utan problem. Flera av flickorna har med
sig en likadan svan som har små älvor på ryggen. Alla de flickor som anslutit sig till
leken leker med älvorna.
Flickan som leker ensam i rummet öppnar och stänger lådor i en liten byrå och pratar
för sig själv. Ibland slutar hon leka, går omkring flickorna och ser på leken. Efter det
flyttar hon sig tillbaka till byrån. En gång lämnar hon rummet och strövar omkring.
Hon tittar vad man gör i de andra rummen och kommer igen tillbaka till lådorna.
Efter att ha lekt en stund kommer hon och frågar mig vad jag gör och ber mig att läsa
en bok. Jag svarar att jag inte kan läsa nu, för det är mitt jobb att skriva det här, och
hon flyttar sig tillbaka och pratar för sig själv. Jag frågar ändå ifall flickan har en egen
leksak med sig. Hon svarar att hon har glömt den hemma. Efter en timme avbryter
den vuxna leken och inleder därefter morgonsamlingen.
– 27 –