C-uppsatsinformation - Filosofiska institutionen - Uppsala universitet

1
Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
Om att skriva C-uppsats i praktisk filosofi
1. Kursens uppläggning
Studenten mejlar sitt uppsatsämne till läraren (Kent Gustavsson – se avsnitt 2
nedan) senast tisdag den 5 februari. Läraren utser därefter en handledare.
En minikurs om C-uppsatsskrivande äger rum vid följande tillfällen:
måndag 25 februari kl 16–18, Eng2-1022
torsdag 28 februari kl 15–17, Eng2-1022
tisdag 5 mars kl 16–18, Eng2-1022
Tisdag den 2 april kl 16–18 i Eng2-1022: uppföljningsmöte där var och en får
berätta om hur uppsatsarbetet framskrider och diskutera eventuella problem
m.m.
Sista tid för inlämning av färdiga uppsatser: torsdag 23 maj kl 10.00. Senare
samma dag skickar läraren ut dels uppsatserna, dels programmet för
ventilering (där det bl.a. framgår vem som opponerar på vilken uppsats).
Ventilering av färdiga uppsatser: tisdag 28 maj och torsdag 30 maj.
2. Lärare
Ansvarig lärare på denna delkurs är Kent Gustavsson. E-postadress:
kent.gustavsson@filosofi.gu.se
3. Litteratur
En mycket användbar bok för uppsatsskribenter i filosofi är Sven Ove Hansson,
Verktygslära för filosofer, tredje upplagan, Bokförlaget Thales, 2010.

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
För litteraturförslag till några specifika uppsatsämnen, se avsnitt 11 nedan.
4. Handledning
Handledningens uppläggning planeras av handledaren och studenten i det
enskilda fallet. I regel består handledningen av ett antal möten, där studenten
och handledaren diskuterar uppsatsens inriktning och där handledaren ger
synpunkter på studentens uppsatsutkast.
5. Examination
Delkursen examineras genom att studentens uppsats ventileras på ett
uppsatsseminarium. Vid detta seminarium finns en utsedd ”opponent”, vars
uppgift är att redogöra för innehållet i uppsatsen samt framföra frågor,
synpunkter och invändningar, som uppsatsförfattaren i sin tur skall besvara.
Varje student ska dessutom opponera på en uppsats. Se även avsnitt 12 nedan.
6. Formalia
Uppsatsen ska inte vara längre än 8000 ord. Den ska vara skriven med
teckensnittsstorlek 12 och radavstånd 1,5. Någon formell undre gräns finns
inte, men normalt krävs minst 6000 ord för att man skall kunna uppnå någon
grad av fördjupning.
7. Disposition
På uppsatsens första sida skall institution (Filosofiska institutionen), lärosäte
(Uppsala universitet), namn författaren, namn på handledaren, termin och titel
på uppsatsen vara klart angivna.
En uppsats bör innehålla en inledning, där uppsatsens frågeställning
formuleras, och där författaren formulerar den tes han/hon ämnar driva.
Dessutom bör författaren i inledningen kortfattat sätta in frågeställningen i ett
större filosofiskt sammanhang. Det är också önskvärt med ett kortare stycke
där författaren redogör för uppsatsens uppläggning (dvs vad som händer i de
2

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
olika avsnitten). Det är normalt sett onödigt att dela in inledningen i olika
avsnitt (i stil med ”1.1 Frågeställning, 1.2 Syfte” etc.).
Därefter placeras uppsatsens huvuddel, indelad i olika avsnitt.
Dessutom bör uppsatsen innehålla en sammanfattning, där författaren
klart och kortfattat redogör för vad han/hon gjort i uppsatsen, och knyter an till
frågeställningen som formuleras i inledningen.
Vidare bör det finnas en källförteckning, som anger den litteratur
författaren kommenterar eller refererar till. (Hur en källförteckning lämpligen
ser ut beskrivs i Verktygslära för filosofer, se ovan.)
8. Definitioner, citat och fotnoter
Dessa spelar en viktig roll i vetenskapligt uppsatsskrivande men är tyvärr något
som det ofta slarvas med i C-uppsatser (med lägre betyg som resultat).
Funktionen hos citat och fotnoter är framför allt att läsaren på ett enkelt sätt
ska kunna kontrollera att författaren korrekt återgivit andras påståenden och
resonemang. Det är viktigt att vara konsekvent när det gäller citatteknik och
fotnoter. Anvisningar ges i Verktygslära för filosofer, avsnitt 21–24.
Funktionen hos definitioner är framför allt att undanröja vaghet och
flertydighet, så att läsaren enkelt kan förstå vad författaren menar. Tekniska
termer, eller termer som kan antas ge upphov till missförstånd, bör definieras.
Överdrifter är bättre än underdrifter när det gäller detta krav. Se Verktygslära
för filosofer, avsnitt 9.
9. Kriterier för bedömning C-uppsats i praktisk filosofi
Vid bedömningen beaktas följande punkter:
1. Är framställningen klar, korrekt och stringent?
2. Har uppsatsen ett väl avgränsat ämne?
3. Har uppsatsen ett klart formulerat syfte?
4. Lyckas studenten uppfylla detta syfte? Har de frågor som ställs blivit
besvarade och är slutsatserna välunderbyggda?
3

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
5. Är akribin god? Är citaten korrekta? Är litteraturhänvisningarna fullständiga
och referenslistan korrekt?
6. Visar uppsatsförfattaren förtrogenhet med den relevanta litteraturen?
Hanteras bibliografier och andra vetenskapliga hjälpmedel med tillräcklig
säkerhet? Är det framtagna källmaterialet eller annat empiriskt material
tillräckligt och relevant, och hanteras det källkritiskt?
7. Har uppsatsen en adekvat disposition?
8. Ger uppsatsförfattaren prov på metodologisk och teoretisk medvetenhet?
9. Är terminologin genomtänkt och konsekvent? Definieras de termer och
begrepp som kommer till användning?
10. Är uppsatsförfattaren självständig i sin argumentering och i sin tolkning
och bedömning av de texter som granskas?
11. Visar han/hon prov på kritisk distans till sina egna och andras resonemang
och markerar han/hon vad som är referat och vilka ståndpunkter som är
hans/hennes egna?
12. Förs diskussionen i uppsatsen på en kvalitativt hög nivå?
För betyget G (godkänd) krävs att uppsatsen är tillfredsställande på samtliga
bedömningsgrunder. Uppsatser som är mycket förtjänstfulla på samtliga
bedömningsgrunder tilldelas betyget VG (väl godkänd).
10. Att välja ämne
Praktisk filosofi är ett brett ämne, och det finns många deldiscipliner som man
kan hämta ämnet för sin uppsats från. Till dessa hör metaetik, normativ etik,
tillämpad etik, politisk filosofi, moralfilosofins historia, humanioras och
samhällsvetenskapernas vetenskapsteori, estetik, religionsfilosofi, fri vilja m.fl.
Det finns en tämligen stor tolerans från institutionens sida när det gäller
ämnesval och vi försöker att tillmötesgå studenternas intressen så långt som
möjligt. Det bör dock påpekas att uppsatsämnet skall väljas i samråd med
läraren och att man har inte rätt att skriva om vad som helst. Man kan t.ex. inte
skriva om ett ämne som det saknas handledarkompetens för vid institutionen.
Ibland försenas uppsatsarbetet av att studenten har svårt att bestämma
uppsatsämne. Ofta är man är rädd för att välja något ämne som man befarar att
4

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
man kommer att tappa intresset för under arbetets gång. I själva verket är det
emellertid ofta så att om man är intresserad av filosofi, så blir man intresserad
av den frågeställning man väljer, mer eller mindre oavsett vilken den är.
Det är viktigt att ämnet för uppsatsen inte är för brett. Ett vanligt misstag
är att man är så sugen på att äntligen få bena upp kniviga filosofiska frågor
som man undrat över, eller på att underbygga någon personlig övertygelse man
bär på, att ämnet blir alltför omfattande för att kunna behandlas inom det 15-
poängsarbete som C-uppsatsen trots allt är. Det är lämpligt att avgränsa
uppsatsämnet genom att behandla en starkt begränsad mängd litteratur, gärna
ett enda eller ett par verk (böcker eller artiklar) som behandlar en välpreciserad
frågeställning. Ofta är det lämpligt att begränsa sig ytterligare och bara
behandla en avgränsad aspekt (t.ex. ett visst argument) i anknytning till denna
frågeställning.
Ett praktiskt tips är att börja med att ringa in det allmänna ämnesområde
man vill behandla, för att därefter – förslagsvis med handledarens hjälp –
avgränsa en mer snäv frågeställning inom detta område och hitta litteratur som
behandlar denna snävare fråga. Uppsatsämnet blir då ofta av karaktären
kritiskgranskning av resonemanget X hos författaren Y i relation till den
specifika frågeställningen Z.
11. Ämnesförslag
Dessa ämnen är endast förslag och inte obligatoriska. Observera att litteraturen
nedan endast är en utgångspunkt. Bra ställen för att hitta mer litteratur är
Stanford Encyclopedia of Philosophy (http://plato.stanford.edu), Philosopher’s
Index (finns bland databaserna på http://www.ub.uu.se), Google Scholar
(http://scholar.google.com) och PhilPapers (http://philpapers.org) samt förstås
referenslistor i relevanta artiklar och böcker. Se också Verktygslära för filosofer,
del I.
MORALFILOSOFINS HISTORIA
(Originalverken finns i flera olika utgåvor, både på engelska och svenska.)
Aristoteles. Nicomakiska Etiken; N. Sherman (red.), Aristotle's Ethics:
Critical Essays. Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 1999.
5

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
Hume. An Enquiry Concerning the Principles of Morals; J. L. Mackie,
Hume's Moral Theory. London: Routledge, 1980.
Kant. Grundläggning av sedernas metafysik; A. Wood, Kant's Ethical
Thought. Cambridge; CUP, 1999.
Mill. Utilitarianism; R. Crisp, Mill's Utilitarianism, London: Routledge, 1997.
METAETIK
Moralisk realism och misstagsteori. J. L. Mackie, Ethics: Inventing Right
and Wrong, Harmondsworth: Penguin, 1977; G. Sayre-McCord (red.), Essays on
Moral Realism, Ithaca, N. Y.: Cornell University Press, 1988.
Expressivism. Artiklar i A. Ficher & S. Kirchin (red.)., Arguing about
Metaethics. London: Routledge, 2007.
Naturalism och icke-naturalism. Artiklar i Fisher & Kirchin (red.).
Moralisk relativism. G. Harman & J.J. Thomson, Moral Relativism and
Moral Objectivity, Oxford: Blackwell. 1996.
Moraliska förklaringar. Debatt mellan G. Harman och N. Sturgeon i Sayre-
McCord (red.).
NORMATIV ETIK
Utilitarismens problem. J.J.C. Smart & B. Williams, Utilitarianism: For and
Against. Cambridge: CUP 1973.
Deontologi. W. D. Ross, The Right and the Good. P. Stratton-Lake (red.).
Oxford: OUP, 2000.
Kontraktualism. T. M. Scanlon, 'Contractualism and Utilitarianism', i A. Sen
& B. Williams (red.), Utilitarianism and Beyond, Cambridge: CUP, 1982.
1984.
Rättighetsteorier. J. Waldron (red.), Theories of Rights. Oxford: OUP,
Handling och underlåtelse. J. Rachels, 'Active and Passive Euthanasia', i P.
Singer (red.), Applied Ethics, Oxford: OUP, 1986.
Den dubbla effekten. J. J. Thomson, 'The Trolley Problem'. Yale Law
Journal 94 (1985).
Egoism. (Varför vara moralisk?) Platon, Staten, bok 2; J. Österberg, Self
and Others, Dordrecht: Kluwer, 1988.
6

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
Teorier om välfärd. B. Bradley, Well-Being and Death, Oxford: OUP, 2009;
L. W. Sumner, Welfare, Happiness, and Ethics, Oxford: OUP, 1996.
Döden. B. Bradley, Well-Being and Death, Oxford: OUP, 2009; F. Feldman,
Confrontations with the Reaper, New York: OUP, 1992.
TILLÄMPAD ETIK
Abort. J. J. Thomson, 'A Defence of Aborton', Philosophy & Public Affairs 4
(1975); D. Marquis, 'Why Abortion is Immoral', Journal of Philosophy 86 (1989).
Dödshjälp. T. Tännsjö, Döden är förhandlingsbar, Stockholm: Liber, 2009.
Djuretik. Artiklar i H. Ahlenius (red.), Vad är moraliskt rätt? Stockholm:
Thales, 2004.
POLITISK FILOSOFI
Demokrati. Debatt mellan L. Bergström och T. Tännsjö i Tidskrift för
politisk filosofi 1 och 2/97.
Jämlikhet. R. Dworkin, 'What is Equality?' (två delar), Philosophy & Public
Affairs 10 (1981); E. Anderson, 'What is the Point of Equality?' Ethics 109
(1999).
Frihet. D. Miller (red.), Liberty, Oxford: OUP, 1991.
Auktoritet och anarkism. J. Raz (red.), Authority, Oxford: OUP, 1990.
Liberalism. J. Rawls, A Theory of Justice (reviderad), Cambridge, Mass.:
Harvard UP, 1999.
Nyliberalism. R. Nozick, Anarchy, State, and Utopia, New York: Basic
Books, 1973.
1986.
Analytisk marxism. J. Roemer (red.), Analytical Marxism, Cambridge: CUP,
Kommunitarism. S. Mulhall & A. Swift, Liberals and Communitarians,
Oxford: Blackwell, 1996.
Feminism och rättvisa. S. M. Okin, Justice, Gender, and the Family, New
York: Basic Books, 1989.
Nationalism. R. McKim & J. McMahon (red.), The Morality of Nationalism,
Oxford: OUP, 1997.
7

FRI VILJA
8
Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
Fri vilja och determinism. Artiklar i G. Watson (red.), Free Will, (andra
utg.), Oxford: OUP, 2003.
Moraliskt ansvar och moralisk tur. B. Williams, 'Moral Luck', i hans Moral
Luck, Cambridge: CUP, 1981; M. J. Zimmerman, 'Taking Luck Seriously', Journal
of Philosophy 99 (2002).
PERSONLIG IDENTITET OCH ETIK.
J. Barresi & R. Martin (red.), Personal Identity, Malden, MA: Blackwell, 2003;
D. Shoemaker, Personal Identity and Ethics, Peterborough: Broadview, 2009.
RELIGIONSFILOSOFI
M. L. Peterson & R. J. Vanarragon, Contemporary Debates in Philosophy of
Religion, Oxford: Blackwell, 2003; W. J. Wainwright (red.), Oxford Handbook of
Philosophy of Religion, New York: OUP, 2005.
ESTETIK
M. Kieran (red.), Contemporary Debates in Aesthetics and the Philosophy
of Art, Oxford: Blackwell, 2006.
12. Om oppositionen
Opponentens roll är att redogöra för de centrala delarna i uppsatsen och att
med hjälp av kritiska frågor och krav på klargöranden få igång en diskussion
kring uppsatsens frågeställning och argumentation.
Uppsatsen sänds ut till alla deltagare via e-post i god tid före seminariet
(se avsnitt 1 ovan). Observera att det är obligatorisk närvaro för alla C-
studenter på seminariet och att alla skall ha läst uppsatsen.
Ventileringen inleds med att respondenten – dvs uppsatsens författare –
får chansen att redovisa eventuella misstag och senkomna insikter (detta bör
inte ta mer än ett par minuter). Därefter börjar opponenten sin framställning
med ett sammanfattande referat av uppsatsen. Han/hon bör då presentera
frågeställningen och sedan kortfattat redogöra för de viktigaste argumenten
och slutsatserna i uppsatsen. Respondenten får därefter kommentera

Filosofiska institutionen
Uppsala universitet
sammanfattningen. Sedan börjar opponenten att kritiskt diskutera uppsatsen.
Det kan här vara lämpligt att först kortfattat gå igenom formalia och att sedan
övergå till invändningar, frågor och önskemål om förtydliganden. För att få
struktur på diskussionen är det lämpligt att gå igenom uppsatsen avsnitt för
avsnitt. Opponenten bör inte endast diskutera ifall författarens olika
ståndpunkter hänger ihop sinsemellan, utan även själva de grundantaganden
som uppsatsen utgår ifrån. Efter varje invändning eller fråga får
respondenten svara och de andra seminariedeltagarna – inklusive examinatorn
– komma med följdfrågor och kommentarer.
När opponenten är färdig lämnas ordet fritt och de andra
seminariedeltagarna – återigen inklusive examinatorn – kan ställa frågor som
opponenten inte har tagit upp. Avslutningsvis får opponenten gärna tillkännage
en värdering av uppsatsen. Aspekter som man då kan fästa vikt vid är t.ex.
huruvida uppsatsen är välskriven, tydligt disponerad och välargumenterad.
9