Erik Jansson Boström 1 Kära seminariedeltagare, Det är med ...

Erik Jansson Boström
Kära seminariedeltagare,
Det är med blandad oro och glädje jag presenterar denna text för er. Å ena sidan har jag haft
mycket nöje i att skriva om detta tema och jag är nyfiken på era reaktioner, å andra sidan är
texten mindre genomarbetat än mina texter brukar vara när jag lägger fram dem. Men detta är ett
work in progress och jag hade helt enkelt inte mer tid och ork för tillfället. Det var ursprungligen
tänkt att enbart bli en examination på kursen Historicizing epistemology, därav de begränsade
ambitionerna, men texten växte i värde för mig och nu vill jag i längden göra något mer av den,
den kommer dock i huvudsak ligga utanför avhandlingen så som det ser ut nu, vilket också
förklarar varför jag inte haft möjlighet att lägga ner själ och hjärta i den för tillfället.
Den är till ganska stor del skriven direkt ur huvudet, i motsats till de närläsningar jag
brukar göra. Detta ger upphov till två aspekter jag vill särskilt vill ha er hjälp med att peka ut.
För det första litar jag inte riktigt på mitt minne och jag känner därför att det finns en risk att
texten kan innehålla rena felaktigheter vad gäller vad Kuhn, Popper och Weber säger. Om ni
således stöter på något stycke som ni reagerar på, peka ut det! Så jag kan kolla upp det mer i
detalj.
För det andra kan det finnas resonemang som är ovanligt oklara eller ohållbara, dessa vill
jag gärna också ha utpekade.
I övrigt hoppas jag att ni kommer finna texten intressant och att jag, givet att jag har rätt, lyckas
övertyga er.
Hälsningar
Erik
1

Erik Jansson Boström
Kuhns historiska epistemologi och Webers historiemetodologi:
Inledning
Begrepp och historia
Vad är historisk epistemologi? I beskrivningen av konferensen What (good) is historical
epistemology? (Berlin, 2008) 1 skriver arrangörerna att ”As it stands, there are various possible
conceptions of historical epistemology:” och syftet med konferensen är ”to improve these
debates by making more precise, and put to the test, different versions of historical
epistemology.” 2 Martin Kusch ger en liknande bild av den historiska epistemologin inledningen
till Hacking’s Historical Epistemology: A Critique of Styles of Reasoning. 3
Hans-Jörg Rheinberger som var en av deltagarna vid ovannämnda konferens är en av de
centrala gestalterna inom detta fält. Vad ger han för svar på vad historisk epistemologi är? Man
skulle kunna tro att hans bok On Historicizing Epistemeology 4 skulle innehålla ett tydligt svar,
men så är inte fallet. Som Katherina Kinzel noterar i sin recension så är det snarare ett listande av
många olika idéer om vilken roll historien spelat i olika tänkares syn på epistemologi under
1900-talet (Kinzel spårar sju olika modeller som presenteras i Rheinbergers bok). 5
Således går det inte att formulera ett entydigt svar på hur begreppet ”historisk
epistemologi” används, men detta utesluter inte att det går att begreppsligt klargöra vad det kan
respektive inte kan betyda. I denna essä ska jag i första delen försöka utveckla begreppet på ett
meningsfullt och varken icke-trivialt eller självmotsägande sätt och utreda dess gränser med
hjälp av en närläsning av ett centralt verk inom detta fält, nämligen Kuhns The Structure of
Scientific Revolutions. 6 Jag kommer med andra ord att försöka visa på var gränser går för hur
1 What (good) is historical epistemology? (Berlin, 2008),
2
http://www.mpiwg-
berlin.mpg.de/workshops/en/HistoricalEpistemology.html, 2013-01-05.
2 Ibid.
3 Kusch, Martin, Hacking’s Historical Epistemology: A Critique of Styles of Reasoning in Studies in History and
Philosophy of Science, Volume 41, Issue 2, June 2010, Pages 158–173, s. 158-9.
4 Rheinberger, Hans-Jörg, On historicizing epistemology: an essay, Stanford University Press, Stanford, Calif.,
2010.
5 Kinzel, Katherina, Models of Historical Epistemology, preprint version, a shortened version appears in
Metascience 30 (2), 2011.
http://www.academia.edu/1114044/Models_of_Historical_Epistemology._Review_of_Rheinbergers_On_Historicizi
ng_Epistemology_Stanford_2010_, 2013--01-07.
6 Kuhn, Thomas S., The structure of scientific revolutions, 2. ed., enl., Univ. of Chicago Press, Chicago, 1970.
(förkortas i fortsättningen ”Structure”)

Erik Jansson Boström
pass historisk epistemologi kan bli utan att bli självupphävande. Första delen av denna essä
ämnar som en del av detta att visa att Rheinberger och Kuhn har missförstått innebörden i och
konsekvenserna av en viss historiskhet hos vetenskaperna på två punkter.
För det första misstar de vetenskapliga resultats beroende av en begreppslig nivå med ett
historiskt beroende på grund av att vetenskapliga resultats beroende av att uttryckas med vissa
begrepp och teorier kan ses i vetenskapshistorian.
För det andra menar de att dessa anmärkningar även gäller själva epistemologin, dvs. att
man med stöd i dessa historiska studier kan sluta sig till att även epistemologin som sådan är
historiskt betingad och därmed efter denna insikt måste bli historisk epistemologi. Detta är att
missförstå den begreppsliga, metodologiska nivåns särart och formulera ett för historiskt
epistemologi-begrepp som blir självupphävande.
Eftersom Structure delvis är en historisk studie måste dess anspråk granskas utifrån ett
historiemetodologiskt och historieepistemologiskt perspektiv; vilka historiska metoder använder
Kuhn och vilka slutsatser drar han? Är metoderna och slutsatserna giltiga? Med tanke på att
Structure gör anspråk på att uttala sig om vetenskapernas utveckling, vilken slags kunskap de
producerar och vad som grundar dessa vetenskapers resultats giltighet är det anmärkningsvärt att
Kuhn inte diskuterar sin egen vetenskaps, dvs. historievetenskapens, möjligheter och gränser.
Det är detta som kommer att utredas i del 1 genom att gå till en annan vetenskapsfilosof som
till skillnad mot Kuhn har tänkt och sagt mycket om historievetenskapens metodologi och
epistemologi, nämligen Max Weber.
I andra delen kommer jag att föra en mer allmän diskussion kring de epistemologiska
poänger som görs i Structure.
1.1 Historisk epistemologi
Del 1 – historiemetodologi
Vad kan då en historisk epistemologi innebära? En bra början är att specificera begreppet
”epistemologi”. Jag skulle säga att epistemologi är den aktivitet som undersöker vad som utgör
giltig kunskap om olika fenomen samt vad som gör denna kunskap giltig. Ett annat sätt att
uttrycka detta på är att epistemologi undersöker hur man ska förstå påståenden såsom t.ex.
vetenskapliga resultat, dvs. vad de faktiskt säger och vad de inte säger och varför de kan säga det
3

Erik Jansson Boström
de säger men inte kan säga mer än så. Epistemologi i denna bemärkelse försöker avtäcka gränsen
mellan å ena sidan legitim kunskap och å andra sidan grundlösa metafysiska spekulationer och
generaliseringar, värderingar, världsåskådningar, osv.. (Vad säger ni om denna utveckling av
begreppet ”epistemologi”? Kvar att göra: klargör hur pass grundat i Weber detta
epistemologibegrepp är.)
Vad kan då ”historisk epistemologi” betyda mot bakgrund av detta? Låt oss börja med två
exempel på en trivial betydelse. Kusch motiverar varför han väljer att kalla Ian Hackings
epistemologi för en historisk epistemologi på följande sätt:
And this epistemology [Hacking’s] is historical since styles of reasoning come to be, change, and
pass away. That is to say, Hacking’s analysis historicises reason, historicises what counts as a
scientific proposition, and historicises what passes for a scientific entity. For me this is reason
enough to speak of his theory of styles of reasoning as “Hacking’s historical epistemology”. 7
Ett resonemang som har en något mer allmän karaktär men som kan tolkas som snarlikt
förekommer i On historicizing epistemology där Rheinberger ansluter sig till vad han kallar för
den franska betydelsen av ”epistemologi”, där epistemologi förstås som en aktivitet som
undersöker de historiska betingelserna under vilket något görs till ett kunskapsobjekt. 8
Min poäng i relation till dessa exempel är att om det är detta man menar med historisk
epistemologi så menar man egentligen epistemologihistoria. Så som historisk epistemologi
formuleras här inbegriper den inga filosofiska anspråk på att själva kunskapens giltighet varierar
genom historien och utan filosofiska anspråk blir det då en trivial epistemologisk poäng eftersom
ingen skulle förneka att tankestilar och vad som räknas som vetenskap och kunskap har
förändrats genom historien.
Rheinbergers utläggning av den franska bemärkelsen av ”epistemologi” är kortfattad och
vag då han inte klargör om han verkligen enbart med denna slags historiska epistemologi avser
ett undersökande av historiska betingelser utan att därmed göra anspråk på att kunskapens
giltighet är historiskt betingad. Det är enbart om man med ”historisk epistemologi” menar idén
att vad som är giltig kunskap med nödvändighet är historiskt betingat som ”historisk
epistemologi” skulle bli en epistemologisk position. Det är denna idé som jag kommer att kalla
för ”historisk epistemologi” och undersöka närmare i första delen av denna essä.
7 Kusch, 2010, s. 159.
8 Rheinberger, 2010, s. 2.
4

Erik Jansson Boström
Skälet till att jag valt att titta närmare på Kuhns Structure är att han verkar göra anspråk
på att utveckla och försvara en position som verkar peka mot något som liknar historisk
epistemologi i den bemärkelsen som jag preciserat här ovanför. Kuhn gör för det första anspråk
på att kunna säga något om epistemologi, dvs. kunskapens giltighet, utifrån historiska studier,
och det är genom denna metod som Kuhn mer eller mindre explicit menar sig ha visat att
epistemologin, dvs. kunskapens själva giltighet är historiskt betingad.
Kuhn betonar att Structure är kortfattad och essäistisk på grund av brist på utrymme. Den
är komprimerad och schematisk, det är en första presentation av hans idéer. 9 Han listar tre
problem han ser med den; distinktionen mellan för- och post-paradigmatiska perioder är för
schematisk. Studien är för ensidig då den inte tematiserar hur vetenskapens utveckling påverkas
av externa sociala, ekonomiska och intellektuella faktorer. Och slutligen; han har inte haft
utrymme för att utreda de filosofiska implikationerna av studien ordentligt; de mest centrala är
enbart utpekade. 10
Med andra ord ser vi att även i Structure möter vi en oartikulerad, enbart antydd historisk
epistemologi. Mot bakgrund av detta kommer denna essä att ta sig an den tredje punkten, dvs.
spåra de filosofiska implikationerna. Ett tillvägagångssätt för att finna svar på denna fråga hade
varit att konsultera Kuhns senare skrifter istället för att på egen hand analysera vad som borde
följa av det som sägs i Structure, speciellt som Kuhns tänkande utvecklades efter Structure. 11
Men denna essä ska inte ses som en slutgiltig analys av Kuhns vetenskapsfilosofi utan dels som
ett självständigt försök att tänka kring relationen mellan vetenskapens historiskhet och giltighet
där Structure enbart utgör en språngbräda, och dels även som ett ordentligt förarbete för att
kunna ta sig an Kuhns senare skrifter.
1.2 Kuhns kunskapsanspråk
Vad för slags bok är Structure? Är det en historisk eller filosofisk studie? I förordet beskriver
Kuhn hur han i slutet av sitt avhandlingsarbete i teoretisk fysik fick upp ögonen för
vetenskapshistoria och hur det påverkade hans syn på vetenskapens natur och skälen för dess
framgångar. Kuhns gamla syn kom dels från hans utbildning och dels från hans egenstudier i
9 Kuhn, 1970, s. viii-ix.
10 Ibid., ix-x.
11 Se t.ex. redaktörernas inledning till Kuhn, Thomas S., The road since structure: philosophical essays, 1970-1993,
with an autobiographical interview, Univ. of Chicago Press, Chicago, 2000, s. 1.
5

Erik Jansson Boström
vetenskapsfilosofi. 12 Detta är bakgrunden till Structure; det är ett vetenskapshistoriskt verk som
Kuhn sedan drar filosofiska slutsatser utifrån om vetenskapens natur. Kuhn skriver till exempel
att flera av hans publikationer fram till Structure har behandlat:
the integral part played by one or another metaphysic in creative scientific research. Others
examine the way in which the experimental bases of a new theory are accumulated and assimilated
by men committed to an incompatible older theory. In the process they describe the type of
development that I have below called the “emergence” of a new theory or discovery. 13
Å ena sidan kan dessa teman karaktäriseras som potentiellt empiriska vetenskapshistoriska frågor
kring hur det sett ut i olika vetenskaper vid specifika tidpunkter. Men å andra sidan uttrycker sig
Kuhn här inte i dåtida tempus om hur en viss vetenskap faktiskt har utvecklats under en viss fas
utan generellt om metafysikens roll för vetenskapen och hur forskare tar till sig nya resultat.
Det är inte bara dessa teman som Kuhn formulerar på detta dubbla sätt, när han ska
presentera sina teser och slutsatser uttrycker han sig på samma sätt. 14
Men denna slags generella slutsatser om vetenskapens generella struktur kan inte med
giltighet dras från empiriska studier. Med andra ord; man kan inte säga något generellt om en
viss praktiks logik utifrån empiriska historiska studier. För att kunna uttala sig generellt måste
det man uttalar vara en nödvändig del av praktiken, dvs. om man vill säga att metafysik spelar en
viss roll i vetenskapen i allmänhet så måste det vara ofrånkomligt och oföränderligt. Men denna
typen av nödvändigheter kan inte stödjas med empiriska historiska studier. Detta leder in på
frågorna; vad är historievetenskap? Vad är dess syfte och adekvata metod? Dvs. vad för slags
studier och kunskap kan historievetenskapen ge? Vilka är dess giltiga anspråk? Kuhn ger inga
svar på dessa frågor i Structure. Det finns inget i Structure som visar på att påståendena ovan om
historievetenskapens begränsningar skulle vara felaktiga.
Webers syn på historievetenskapen
Max Weber skulle ge följande svar på frågan ”vad är historievetenskap?”:
Den samhällsvetenskap som vi vill bedriva, är en vetenskap om verkligheten. Det livets
verklighet som omger oss, som vi är placerade i – den vill vi förstå i dess egenart. Å ena
sidan vill vi förstå sammanhanget mellan och den kulturella betydelsen av dess enskilda
12 Kuhn, 1970, s. v.
13 Ibid., vii.
14 Han formulerar sig t.ex. på följande sätt: “[I]f I am right that each scientific revolution alters the historical
perspective of the community that experience it…”, ibid., s. ix, se även t.ex. s. 160. För fler exempel på generella
påståenden om vetenskapens natur, se t.ex. s. 24.
6

Erik Jansson Boström
fenomen såsom de är gestaltade idag, å andra sidan vill vi förstå de historiska grunderna till
att denna verklighet ser ut som den gör och inte annorlunda. 15
Weber gör inte en skillnad mellan ett studium av samtiden och dåtiden. Den samhällsvetenskap
Weber vill bedriva är en historisk vetenskap där samtiden är inkluderad i historievetenskapens
studieobjekt och det historiska består i att förståelse av ett fenomen alltid inkluderar att förstå
dess historiska bakgrund. Samtidigt är det ett studium av konkreta individuella fenomen i dess
egenart. Vetenskapshistoria skulle för Weber alltså syfta till att förstå vår samtida vetenskap.
Detta skulle inkludera en strävan efter att för det första förstå dess faktaaspekter, dvs. hur den
fungerar, hur utbredd den är osv.. För det andra skulle det inkludera att förstå dess betydelse 16 i
vårt samhälle och vår kultur samt för det tredje den historiska utvecklingen som lett fram till
dagens vetenskap. Detta skulle dock alltid förbli ett studium av det konkreta individuella
fenomenet, dvs. de faktiska forskarna och deras praktiker, tankar, motiv, handlingar, beslut, samt
de faktiska institutionerna, osv.. 17
På sidorna 124-6 i objektivitetsuppsatsen är det tydligt att Weber tar kraftigt avstånd från
den idé han några sidor senare (s. 135) kallar för den naturalistiska monismen som bland annat
innebär att målet är att formulera de grundläggande lagbundenheter som är reellt verkande och
oföränderliga krafter. 18 Kuhn kan sägas uttrycka sig i just sådana här generella termer i citaten
ovan med denna typ av överdrivna och därmed ogiltiga metafysiska anspråk.
Weber tar flera exempel och menar att i stort sett inom alla vetenskaper finns det
dogmatiska tendenser, dvs. tendenser att vilja se sina egna förklaringar som det yttersta verkande
krafterna. Det gäller att förstå vilka anspråk som vetenskapligt formulerade lagbundenheter kan
ha. De kan inte ha anspråk på att vara reellt verkande krafter, de är abstrakta konstruktioner.
Weber gör vidare en distinktion mellan artbegrepp och genetiska begrepp. 19 Skillnaden
ligger i att begreppen har olika logisk funktion. 20 Artbegrepp är ”komplex av kännetecken som är
15 Weber, Max, ”Samhällsvetenskapernas Objektivitet” i Tre Klassiska texter, Bokförlaget Korpen, Göteborg, 1991,
[1904], s. 96-163, s. 119. Webers betonande av att detta är den vetenskap han vill bedriva ska förstås i kontrast till
lagvetenskaperna/de nomologiska vetenskaperna.
16 Vad Weber menar med “betydelse” är komplicerat. Jag skulle något förenklat säga att detta bland annat innefattar
fenomenets roll och funktion i ett samhälle och en kultur. Detta skulle behöva utredas mer.
17 Detta är inte rätt tillfälle att utveckla Webers syn på idealtypens relation till detta studium, se min avhandling.
18 Se även ibid., s. 97 för presentation av denna syn på nationalekonomin.
19 Tidigare i texten gör Weber en distinktion mellan ideaptypiska begrepp och generella begrepp (generellen
Begriffen). Generella begrepp hör ihop med naturvetenskap och formulerandet av lagbundenheter (t.ex. ibid, s. 124)
Jag tolkar det som samma distinktion som den mellan genetiska begrepp och artbegrepp. Se ibid., s. 142-3, samt
149-153.
20 Ibid., s. 149.
7

Erik Jansson Boström
gemensamt för flera fenomen – så länge som jag bortser från begreppselementens betydelse”. 21
Artbegreppen sammanfattar det gemensamma för empiriska fenomen. 22
De genetiska begreppen däremot är partikulära och de ska inte användas sorterande
(klassificerande) utan de ska användas som måttstockar att relatera individuella fenomen till för
att åskådliggöra (Anschauung) fenomenens konkreta innehåll (konkrete Inhalt). 23 Målet är att
”karaktärisera individuella sammanhang, dvs. sammanhang som är betydelsefulla i sin egenart –
som kristendomen, kapitalismen och så vidare”, till detta uppräknande kan vi naturligtvis lägga
till ”vetenskapen”. 24
Det är viktigt att inse att Weber poängterar att genetiska begrepp och artbegrepp är de
enda två alternativen som metodologiskt och epistemologiskt ges. Utifrån detta kan man se att
Kuhn, i likhet med t.ex. Marx, vill göra både och. Kuhn vill å ena sidan uttala sig om
vetenskapen i sin historiska konkrethet, men han vill uttala sig om dess struktur. Det är just när
man försöker göra detta, när man bryter mot de metodologiska och epistemologiska
grundförutsättningarna som man försöker göra mer än man kan göra, försöker säga mer än man
med giltighet kan göra anspråk på att säga om man vill göra anspråk på att det man säger är
kunskap, dvs. en giltig analys och inte metafysiska grundlösa spekulationer.
Vetenskapshistoria – Weber vs. Kuhn – kritik av Kuhn
Webers syn skiljer sig mycket från Kuhns syn. Kuhn skiljer mellan tre slags historieskrivning;
han kontrasterar den slags vetenskapshistoria han vill skriva som kan transformera den
etablerade vetenskapssynen i hans samtid mot enbart anekdotisk och kronologisk
vetenskapshistoria som är den slags vetenskapshistoria som har skapat vad han kallar för den
felaktiga ackumulativa synen på vetenskapens historia som Kuhn vill frigöra sin samtid från. 25
Den anekdotiska och kronologiska vetenskapshistorien har skapat en bild av att forskare genom
upptäckter och uppfinningar enbart lägger till metoder, teorier och fakta till den etablerade
vetenskapen.
Kuhn karaktäriserar både sin egen vetenskapshistoria och de han vänder sig emot som
syftandes till att ge en bild av hur ”vetenskapen” som generellt, inte konkret individuellt,
21 Ibid., s. 150.
22 Ibid.
23 Ibid., s. 148-9.
24 Ibid.
25 Kuhn, 1970, s. 1-2.
8

Erik Jansson Boström
fenomen utvecklas. Dess ”utveckling” är en allmän struktur. Denna allmänna struktur upptäcker
Kuhn i och stödjer med empiriska studier av konkreta perioder av vetenskapens utveckling;
Kopernikus, Newtons, Lavoisier samt Einsteins revolutioner. Och Kuhn skriver:
These characteristics [i.e. the structure of scientific revolutions] emerge with particular clarity
from a study of, say, Newtonian or the chemical revolution. It is, however, a fundamental thesis of
this essay that they can also be retrieved from the study of many other episodes that were not so
obviously revolutionary. 26
Återigen ser vi den dubbelhet som tematiserades ovan; Structure vill säga något om hur
vetenskap i allmänhet utvecklas genom empiriska historiska studier av hur vetenskapen har
utvecklats vid vissa perioder. Kuhns hävdanden förutsätter att det är epistemologiskt möjligt att
med giltighet dra generella slutsatser från empiriska exempel. De empiriska exemplen ska ge
stöd för den allmänna strukturens giltighet. Här blir det synligt att Kuhns metod är induktivistisk
och det är intressant att jämföra den med hur Wienkretsen formulerade sin syn på induktion, de
skriver:
Only step by step can the advancing research of empirical science teach us in what degree the
world is regular. The method of induction, the inference from yesterday to tomorrow, from here to
there, is of course only valid if regularity exists. But this method does not rest on some a priori
presupposition of this regularity. It may be applied wherever it leads to fruitful results, whether or
not it be adequately founded; it never yields certainty. However, epistemological reflection
demands that an inductive inference should be given significance only insofar as it can be tested
empirically. The scientific world-conception will not condemn the success of a piece of research
because it has been gathered by means that are inadequate, logically unclear or empirically
unfounded. But it will always strive at testing with clarified aids, and demand an indirect or direct
reduction to experience. 27
I jämförelse med Wienkretsens syn så är den slags induktion som Structure vilar på extremare då
Wienkretsen betonar att induktion aldrig kan generera säkerhet och att en induktiv slutledning
bara ska tillskrivas betydelse om den kan testas empiriskt. Kuhn drar generella slutsatser han vill
hävda gäller med säkerhet eftersom de syns på så många ställen i vetenskapshistorien och även
om de slutsatser han drar mer eller mindre kan testas (givet att begreppen operationaliseras bättre
än de görs i Structure), så skulle ett sådant test snabbt visa på undantag, vilket är detsamma som
att Kuhns Structure falsifierats, alltså inte är giltig. I själva verket betonar Kuhn gång på gång att
den struktur han formulerar inte gäller överallt och hela tiden. Men av någon anledning drar
26 Kuhn, 1970, s. 6.
27 Wienkretsens manifest, avsnitt 3.2. [1929], i Otto Neurath: Empiricism and Sociology, ed. Marie Neurath and R.
S. Cohen, Dordrecht: D. Reidel Publishing Co., 1973, pp. 1-20, abridged.)
9

Erik Jansson Boström
Kuhn inte slutsatsen att detta implicerar att hans teori är ogiltig eftersom den har anspråk på
generell giltighet. 28
Det är fruktbart att dra en parallell till Poppers metodologi. En vetenskaplig förklaring
eller beskrivning måste vara formulerad på ett sådant sätt att den i princip går att testa, dvs.
falsifiera. Detta demarkationskriterium för vad som ska räknas som ett vetenskapligt påstående
eller en vetenskaplig teori handlar om vad som krävs för att beskrivningar och förklaringar ska
vara giltiga, men han är likgiltig inför hur forskare får sina idéer så länge de testar deras giltighet
med kritisk noggrannhet. 29 Med andra ord skulle Popper inte ha något emot en induktivistisk
metod för att formulera hypoteser, bara de testas ordentligt. Kuhn har med sin induktivistiska
metod (dvs. han har studerat enskilda delar av vetenskapshistorien och extraherat fram en
generell struktur hos vetenskapens utveckling) inte bara kommit fram till den struktur hos
vetenskapen som han presenterar, han använder även de enskilda empiriska exemplen för att ge
stöd åt sin generella utläggnings giltighet. I Structure finns det inga försök att falsifiera och
därmed styrka den beskrivning Kuhn lägger fram.
Generella beskrivningar som idealtyper
(kvar att göra: någonstans i detta stycke ta upp att empiriska exempel ej ska vara stöd utan
enbart klargöra idealtyper – citat från objektivtetsuppsatsen)
Weber har inget emot generella beskrivningar, enbart generella anspråk. Generella beskrivningar
behöver inte formuleras eller läsas som att de gör sådana generella anspråk, de kan nämligen
även uttryckas eller läsas med anspråk på att vara idealtypiska renodlingar. I ett sådant fall har
författaren, t.ex. Weber i Protestantiska etiken och kapitalismens anda, 30 inte för avsikt att ge en
generell struktur för hur kapitalismen uppkommit, dvs. han avser inte att den ska läsas som en
beskrivning, avbildning, framställning av det historiska förloppet eftersom det är dömt att vara
missvisande då det historiska förloppet inte kan fångas i en historieskrivning, varken en
strukturell som Kuhns eller en mer detaljfokuserad historieskrivning. 31
Eftersom Webers poäng är att idealtyper är det enda som historiska studier kan vara så
följer det att alla historiska studier egentligen är idealtypiska, oavsett vad författare och läsare
28
Detta kommer att diskuteras mer utförligt nedan, se nästa avsnitt, ”Generella beskrivningar som idealtyper”.
29
Se Popper, Karl, The logic of scientific discovery, Routledge, London, 1992. I fortsättningen kommer den att
benämnas som “Logic” i den löpande texten.
30
Weber, Max, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Argos, Lund, 1978.
31 Här behövs referens.
10

Erik Jansson Boström
tror, oavsett vilka anspråk de vill tillskriva studierna. Weber tar ofta Marx historiematerialism
som ett sådant exempel, men Kuhns studie visar samma sak. Kuhns studie visar på ett tydligt sätt
hur viktigt det är att som samhällsvetare och historiker förstå idealtypens oundviklighet och ta
med sig detta redan i sitt arbete; Kuhn formulerar visserligen omedvetet en idealtyp som vi på ett
fruktbart sett kan använda som jämförelseobjekt i studiet av konkreta historiska perioders
vetenskapliga aktiviteter och deras utveckling, men eftersom Kuhn tror att han utlägger
vetenskapens struktur så blir denna idealtyp inte så pass skarp som den hade kunnat bli.
En sådan oskärpa i Structure syns i det att Kuhn brottas med sina anspråks ohållbarhet
eftersom han inte kan undvika att se att hans generella struktur inte är generellt applicerbar på
vetenskapens historia. Här ställs vi som läsare inför dilemmat att Kuhn med ena handen gör
anspråk på att utlägga vetenskapens generella struktur medan han samtidigt med andra handen
drar tillbaka dessa anspråk utan att metodologiskt tematisera vad som blir kvar av de
ursprungliga anspråken. Vad har Kuhn egentligen sagt om vetenskapens struktur? Vi blir kvar
med denna fråga och den är oundviklig om man försöker ge en generell bild av ett historiskt
förlopp eller fenomen.
Weber var väl medveten om detta, vilket syns i hans exempel med kristendomen. Här kan
det vara klargörande att dra en parallell mellan Webers diskussion av begreppen ”kristendom”
och ”stat” och Kuhns analys av ”vetenskap”. Weber diskuterar exemplet medeltida kristendom 32
och säger först att om vi lyckades formulera en fullständig framställning av denna periods
individers alla tankar och känslor så skulle denna framställning bestå av ett kaos av oändligt
differentierade och motsägelsefulla tankar och känslor. 33 Weber fortsätter på nästa sida med att
komplicera till det hela: ”Och denna syntesens karaktär av att vara en ’idé’ [idealtyp] som vi
skapar, den framträder på ett ännu mer avgörande sätt när dessa doktriner [dvs. de kristna] redan
från början endast uppfattades på ett oklart sätt – eller överhuvudtaget inte uppfattades.” 34 Några
sidor senare skriver han följande angående statsbegreppet som idealtyp: ”Om vi frågar oss vad
det är i den empiriska verkligheten som svarar mot tanken om ’staten’, finner vi en oändlig
mängd av diffusa och otydliga mänskliga handlingar och uppoffringar, faktiskt existerande och
juridiskt bestämda sociala relationer” 35
32 För att vara exakt: en viss medeltida periods kristendom. Weber, 1991, s. 145-9.
33 Ibid., s. 145.
34 Ibid., s. 146.
35 Ibid., s. 148.
11

Erik Jansson Boström
Samma sak måste man säga om ett så pass komplext fenomen som vetenskapen, vilket
t.ex. syns i att Kuhn gång på gång underminerar sina egna generella slutsatser och teser med
formuleringar såsom: ”These transformations to maturity have seldom been so sudden or so
unequivocal as my necessarily schematic discussion may have implied.” 36 Det är denna
komplexitet som på ett metodologiskt plan gör det omöjligt att beskriva det eller uttrycka hela
vetenskapens kompletta struktur. Och det är detta som på ett epistemologiskt plan gör att vi inte
kan göra anspråk på att ha kunskap om dess struktur; det finns ingen sådan struktur som Kuhn
skissat på ”inneboende i” eller ”underliggande” vetenskapen; Kuhns strukturen kan enbart vara
en ensidig renodling av vissa aspekter i form av en idealtyp som sedan kan användas för att
jämföra med det konkreta fenomenets rikhet.
Alternativt kan man utveckla ett abstrakt begrepp ”vetenskap” och koppla det till andra
begrepp i en nomologisk eller lagvetenskaplig teori. Men denna typ av teori har oftast ingen
användning när det gäller historiska fenomen; de är i huvudsak användbara i relation till sådant
som sker om och om igen som man kan studera i upprepningsbara experiment.
I Objektivtetsuppsatsen skriver Weber att vi har ”ätit av kunskapens träd” och är därför
tvingade att veta att hur mycket vi än utforskar världen så kommer vi aldrig att kunna formulera
någon världsåskådning utifrån denna kunskap. 37 Vidare så säger han att teorier som tror sig ha
funnit de egentliga, sanna drivkrafterna ”måste på det bestämdaste avvisas” 38 därför att de är
världsåskådningar som talar till vårt dogmatiska begär. 39
1.3. Vetenskapshistorians och vetenskapsfilosofins historiskhet
Som Kuhn själv nämner i sitt förord så är det svårt att se tydliga paradigm i
samhällsvetenskaperna. 40 Hur ska detta faktum behandlas? Antingen måste man säga att Kuhns
analys har falsifierats eller också måste man säga att de inte är vetenskaper. Men om de inte är
vetenskaper så är de det per definition utifrån Kuhns perspektiv, dvs. de är inte vetenskaper
därför att de inte har paradigm då normalvetenskapens pussellösande är en nödvändig del av vad
36
Kuhn, 1979, s. 21. Se även t.ex. s. 19, 24, 29, 30, osv. Jämför dessa passager med de passager som är listade i not
14 ovan och du får en extremt motsägelsefull bild. Denna motsägelse upphävs om man ignorerar de generella
anspråken och läser Structure som en utveckling av en idealtyp.
37
Weber, 1991, s. 103.
38
Ibid., s. 115.
39
Weber tar historiematerialismen i dess naiva form som exempel men betonar att i stort sett alla vetenskaper har
från tid till annan frambringat teorier med världsåskådningsanspråk.
40
Kuhn, 1970, s. viii.
12

Erik Jansson Boström
Kuhn kallar vetenskap. 41 Men då är Kuhns utläggning inte längre en historisk utläggning av vad
Weber skulle kalla det konkreta fenomenet i sin individualitet utan en begreppslig utredning av
ett visst begrepp om vetenskap som sedan olika empiriska aktivteter med olika grad kan lyckas
eller misslyckas att vara realiseringar av.
Rimligtvis borde dock Kuhn anse att historia är en vetenskap eftersom han drar stora
växlar på de historiska studier som utgör kärnan av Structure. Därmed så borde han anse att han
bedriver normalvetenskap inom ett paradigm.
Kuhn beskriver hur vetenskapshistoriker tidigare försökte besvara kronologiska frågor av
typen ”när upptäcktes syret?” men stötte på allt fler svårigheter vilket till slut ledde till att de
började ställa nya typer av frågor och han beskriver det till och med i termer av en ”revolution” i
historievetenskapen. 42 Kuhn borde alltså se det som att hans egen studie tillhör detta nya
paradigm som efter en revolutionär period ersatt det gamla kronologiska och anekdotiska
paradigmet. Det ser alltså ut som att det Kuhn beskriver är ett paradigmskifte inom
vetenskapshistorien. Men vid en närmare titt så stämmer det inte.
För det första därför att han beskriver det som att detta skifte har skett ”gradvis”. För det
andra därför att han beskriver det som att vetenskapshistorikerna själva inte riktigt förstått vad de
hållit på med, vilket inte stämmer med hans karaktärisering av paradigmskiftet som en period av
kris och följt av att ett nytt paradigm gör intåg trots de vilda protesterna från det gamla
paradigments företrädare. För det tredje skriver Kuhn att vetenskapshistorikerna har gått från att
försöka se de ”permanenta bidragen” som olika historiska perioder av vetenskapen gett till
dagens vetenskap till att försöka se vetenskapens integritet i sin egen historiska kontext och det
är utifrån denna slags historieskrivning som Kuhn extraherar den struktur hos vetenskapen som
han utlägger. 43 Frågan är om Kuhn funderat kring de epistemologiska konsekvenserna av det han
själv säger här; han säger nämligen att det som skett är en förskjutning i vetenskapshistorikernas
intresse; de har börjat ställa nya frågor. Den nya bild som framträder av vetenskapen, där
vetenskapen inte längre framstår som kumulativ utan mer präglad av brott och perioder av intern
konsistens är en produkt av intresset för att relatera en vetenskaplig praktik till sin samtid och
närma sig den som en praktik i sin egen rätt, istället för att som tidigare när man såg vetenskapen
41 Men det är inte nödvändigtvis ett tillräckligt villkor för att något ska räknas som vetenskap enligt Kuhn. Se [sätt
in källa här].
42 Ibid., s. 3.
43 Ibid.
13

Erik Jansson Boström
som kumulativ därför att man var intresserad av vad gamla tiders vetenskap har bidragit med till
dagens vetenskap.
Detta passar med Webers epistemologi; men inte med Kuhns teori om paradigmskiften.
För det fjärde uttrycker sig Kuhn i termer av att den tidigare vetenskapshistorien helt
enkelt var felaktig och missvisande. Att uttrycka sig på detta sätt stämmer visserligen med hur
Kuhn beskriver att det gamla paradigmet uppfattas utifrån det nya, men det är epistemologiskt
felaktigt utifrån inkommensurabilitetsaspekten av Kuhns teori. Det är märkligt att han uttrycker
sig på detta sätt när han borde vara medveten om att om inkommensurabilitetsidén är giltig så
måste den såklart även gälla historievetenskapen och då borde han ha kunnat behärska sig och
inte begå detta misstag. Det är inte min mening att psykologisera Kuhn på denna punkt, min
poäng är enbart att visa att Kuhn inte tillräckligt noggrant applicerar sin
vetenskapsutvecklingsteori på sin egen historievetenskapliga situation och historia.
Utifrån detta skulle jag säga att Structure stödjer Webers historiemetodologi; ingen teori,
inget paradigm kan fånga ett fenomens alla aspekter, de är enbart ensidiga abstraktioner (om de
uttalar sig generellt om ett fenomen) eller idealtyper (om de uttalar sig om konkreta historiska
fenomen).
Vetenskapshistorians vetenskaplighet
Vetenskapshistorians vetenskaplighet är en fråga som Kuhn inte tematiserar i Structure, med
andra ord tematiserar han inte sin egen studies giltighet. Han frågar inte vad för slags kunskap
eller resultat som historia producerar. Han frågar inte hur man ska se på det skifte i
vetenskapshistorian som han karaktäriserar i introduktionen ska beskrivas. 44
Oavsett om Kuhn tänkte på skiftet i vetenskapshistorian som ett paradigmskifte eller inte,
oavsett om det bäst karaktäriseras I Kuhns termer som ett paradigmskifte eller i Webers termer
som ett skifte i intresse så kan man formulera följande fråga; är det något problem för just en
vetenskapshistorisk utläggning om vetenskapens struktur att denna studie också är en produkt av
ett skifte av paradigm eller intresse inom vetenskapshistorien?
Weber skulle inte ha något problem med detta, han skulle säga att just eftersom
vetenskap bedrivs genom att man ställer vissa frågor på ett visst sätt utifrån vissa
44 Ibid., s. 1-5.
14

Erik Jansson Boström
kunskapsintressen 45 så är det inbegripet redan i utgångspunkten att ingen vetenskap, inte heller
historievetenskapen, kan ge ”hela bilden” eller ”den korrekta bilden”.
I Webers idé om den intressestyrda vetenskapen finns det ingen idé om utveckling; att
den nya praktiken måste ha någon bestämd relation till den föregående praktiken, vilket verkar
vara en del av Kuhns paradigmtanke; det nya paradigmet måste både kunna lösa problem som
det tidigare paradigmet kunde lösa och dess anomalier. 46 Det finns med andra ord en tanke om
framsteg och utveckling i Kuhns paradigmtanke. Men om detta stämmer är svårt att ta ställning
till. Vad ger Kuhn för stöd för att detta är en struktur hos vetenskapen och inte bara en aspekt av
vad som hände i just de historiska perioder han studerade?
Kuhn måste kunna förklara varför hans syn på vetenskapernas utveckling är bättre än den
ackumulativa synen och varför det inte enbart är så att de är resultat av olika intressen.
Jag skulle vilja säga såhär; så länge man enbart uttalar sig empiriskt historiskt om hur
vissa vetenskaper utvecklas genom brott och diskontinuitet snarare än kontinuitet är det inga
problem att detta även gäller för ens egen disciplin, dvs. att man kan beskriva
historievetenskapen både som ackumulativ och som karaktäriserad av brott och diskontinuitet.
Varför? Jo, därför att dessa anmärkningar om hur vetenskapen är är metodologiska
anmärkningar som inte är grundade av historievetenskapen. Detta är vad Weber skulle säga.
Anmärkningar som dessa kan synliggöras genom historiska exempel, men det rättfärdigas inte
genom historievetenskapen.
Detta verkar dock inte vara Kuhns syn. I slutet av inledningen till Structure skriver Kuhn
att logiska och metodologiska distinktioner inte föregår analysen av vetenskaplig kunskap, de är
också delar av traditionella uppsättningar av svar på de frågor som de är menade att klargöra;
dvs. metodologiska och epistemologiska uppfattningar är bundna till konkreta vetenskapliga
paradigm och växlar med dem. ”This circularity does not at all invalidate them. But it does make
45 Vad är det som gör ett fenomen till det fenomen det är? Weber skriver i Objektivitetsuppsatsen att arbetsområde
för den tidskrift de just tagit över är en viss slags ekonomiska, ekonomiskt relevanta och ekonomiskt beroende
fenomen (Erscheinung och Vorgang). Weber menar att det inte är några ”objektiva” egenskaper hos vissa fenomen
som gör dem till ”socialekonomiska fenomen” och därmed intressanta för deras tidskrift. Ett fenomen blir
socialekonomiskt om man intresserar sig för det på det sättet, Weber skriver: ”Det som gör att ett fenomen är
’socialekonomiskt’, är inte något som ’objektivt’ ligger i fenomenet som sådant. Det beror snarare på den riktning
som vårt kunskapsintresse har, ett intresse som följer ur den särskilda kulturella betydelse vi i varje enskilt fall
tillskriver ifrågavarande fenomen.”, Weber 1991, s. 110.
46 Kuhn betonar vetenskapens framsteg starkt, det han vänder sig emot är att denna utveckling skulle bestå i ett allt
mer korrekt beskrivande av verkligheten. Se Structure, s. xx.
15

Erik Jansson Boström
them parts of a theory and, by doing so, subjects them to the same scrutiny regularly applied to
theories on other fields.” 47 Och han fortsätter:
If they are to have more than pure abstraction as their content, then that content must be
discovered by observing them in application to the data they are meant to elucidate. How could
history of science fail to be a source of phenomena to which theories about knowledge may
legitimately be asked to apply? 48
Denna sista poäng skulle Weber hålla med om, det är klart att metodologiska och
epistemologiska anmärkningar måste kunna relateras till vetenskapshistoriens studier, men det
betyder inte att deras giltighet därmed är beroende av dessa vetenskapshistoriska studier. Kuhn
verkar dock i det första citatet ovan från avslutningen på inledningen mena att epistemologiska
anmärkningar tillhör samma nivå som empiriska anmärkningar, att de också kan analyseras
historiskt, dvs. att det inte bara finns en vetenskapshistoria utan även en epistemologihistoria.
Detta är naturligtvis korrekt om man i Webers termer talar om det konkreta individuella
historiska fenomenet ”epistemologi” och dess historia i den betydelse vi inledningsvis benämnde
som den triviala historiska epistemologin. Men Kuhn verkar här mena att epistemologiska
anmärkningars giltighet är lika bundna till paradigm eller teorier på samma sätt som han menar
att vetenskapliga anmärkningars giltighet är.
Detta skulle återigen inte riktigt vara något problem för Weber om man enbart menar att
de olika tidernas epistemologiska anmärkningar gäller olika praktiker. Detta skulle inte vara
något problem för Weber därför att deras giltighet skulle fortfarande vara överhistorisk, därför att
de skulle vara anmärkningar om dessa praktikers epistemologiska giltighet, inte epistemologiska
anmärkningar som var beroende av och enbart giltiga inom ”paradigmet”. Weber skulle inte säga
att epistemologiska anmärkningars giltighet var beroende av intressen.
En empirisk studie av vetenskapen studerar hur vetenskap bedrivs och bedrivits och det
är trivialt och irrelevant att det hade kunnat vara annorlunda, dvs. att människor hade kunnat
förstå och praktisera vetenskap på ett annat sätt; men då hade det rent filosofiskt, dvs.
begreppsligt, varit en annan praktik. Detta visar att en filosofisk studie av vetenskap studerar
logiskt innehåll och logiska relationer i begrepp om vetenskap. I en filosofisk studie är det
47 Ibid., s. 9.
48 Ibid.
16

Erik Jansson Boström
irrelevant huruvida någon faktiskt praktiserat eller trott på det begrepp om vetenskap som
formuleras och vars interna logiska relationer utvecklas.
I fallet med empirisk vetenskap är det begripligt hur man kan historiskt beskriva dem på
olika sätt, utifrån olika perspektiv. I fallet med filosofisk begreppsutredning är det begripligt att
man kan utveckla olika begrepp, men det är obegripligt hur man skulle kunna analysera ett
bestämt begrepps interna logiska struktur på olika sätt. I den mån man skulle göra det olika
skulle det helt enkelt vara olika begrepp man utvecklade; varje liten förändring gör det till ett
nytt begrepp; filosofin studerar objekt som är interna i relation till filosofin medan empiriska
studier, i detta fall vetenskapshistoria, studerar ett yttre objekt; det förändras inte, men man kan
beskriva det på olika sätt.
Del 2 – Kuhns epistemologiska poänger och de korrekta epistemologiska
lärdomarna att dra
2.1. Sammanblandning av historiskt och begreppsligt beroende
Kuhn menar att resultats giltighet alltid är kopplade till ett paradigm, dvs. vad som ofta kallas för
observationers teoriberoende. 49 Detta är en viktig poäng; ett påstående eller en teori är enbart
giltig i relation till ett visst intresse, en viss fråga, en viss begreppsapparat, vissa
grundantaganden och mätinstrument. Detta är en viktig insikt som vänder sig emot
psykologistiska och fysiologistiska idéer om att vetenskapliga resultats giltighet hänger på
sinnesdata (som till exempel de logiska positivisterna oriktigt hemföll till). Men Kuhn och
Rheinberger gör misstaget att utifrån insikten om observationers och resultats teoriberoende dra
slutsatsen att deras giltighet är historiskt situerad och därmed varierande. De hamnar med andra
ord i en historicism som begår samma misstag som psykologismen och fysiologismen. Det
Kuhns studie visar är just att observationer och teoriers giltighet är beroende av den
begreppsapparat de uttrycks i. När begreppsapparaten förändras genom historien på grund av att
formulerandet av nya begrepp har möjliggjorts av t.ex. nya mätinstrument, nya experiment och
idéer, nya intressen osv. så är det viktigt att inse att den gamla begreppsapparatens giltiga
resultats giltighet är oskadd, de är och förblir giltiga i relation till denna begreppsapparat.
49 Se t.ex. Chalmers, Alan F., Vad är vetenskap egentligen?, 3., omarb. uppl., Nya Doxa, Nora, 2003.
17

Erik Jansson Boström
2.2. Paradigm, vetenskapens mening och världsåskådningar
Begreppet “paradigm” definieras på sida viii som ”These I take to be universally recognized
scientific achievements that for a time provided model problems and solutions to a community of
practitioners.” 50 I introduktionen skriver Kuhn att en sak som karaktäriserar vetenskaperna är att
det finns flera legitima men inkompatibla slutsatser. Vilken slutsats man når beror på
tillfälligheter (t.ex. tidigare erfarenheter, tillfälligheter i undersökningen själv, personliga
aspekter) Och sådana här tillfälligheter har (ibland 51 ) stort inflytande på vetenskapens utveckling.
Kuhns poäng är att erfarenhet och observation är nödvändiga men inte tillräckliga för
utvecklandet av vetenskapliga teorier. 52
En intressant aspekt här i relation till Weber är att Kuhn formulerar sig i termer av att
vetenskapens mål eller produkt är vetenskapliga övertygelser (beliefs) och bilder och det är alltså
i formandet av dessa, dvs. hur vi ser världen, som det finns arbiträra element. 53
Detta är att göra uppfattningarna till vetenskapens resultat. Det är att göra formulerandet
av uppfattningar till vetenskapens uppgift eller syfte. Det är en klassisk idé och den återfinns
även inom epistemologin, t.ex. i SBT-teorin där kunskap utgörs av trosuppfattningar (beliefs).
Detta menar jag är en felaktig bild av vad som utgör kunskap och vetenskapens syfte,
vilket Webers epistemologi kan hjälpa oss att klargöra.
Weber betonar att vetenskapen aldrig kan besvara meningsfrågor och därmed är
meningslös. 54 Jag menar att Webers metafysikkritik är en del av detta. I till exempel
objektivitetsuppsatsen kritiserar han de som tror att en viss teori kan ge en slutgiltig förklaring
eller bild av världen; att en viss teori, t.ex. rasbiologi, historiematerialism eller nationalekonomi
tillhandahåller de yttersta förklaringarna som förklarar alla mänskliga motiv. Samma
resonemang går att rikta mot naturvetenskapliga teorier. I enlighet med den sydvästtyska
nykantianska skolan gör Weber en distinktion mellan lagvetenskaper och verklighetsvetenskaper.
Historievetenskapen är en verklighetsvetenskap medan de vetenskaper Kuhn studerar är
50
Kuhn, 1970, viii, se även s. 10 för snarlik definition. Detta är vad han i efterordet från 1969 menar var det han
hade velat mena med begreppet ”paradigm” men väljer att kalla ”exempel” därför att paradigmbegreppet fått ett eget
liv, se. Kuhn, 1970, s. 186-7. Jag kommer här inte att fördjupa mig i Kuhns olika användningar av begreppet
”paradigm”, se efterordet s. 181-7 för en diskussion av detta.
51
Att Kuhn använder ordet “sometimes” får mig att undra hur det är i de andra fallen.
52
Ibid., s. 4.
53
Ibid.
54
Se min hemtenta i The idea of the University samt inledningen av kapitel 1 till min avhandling.
18

Erik Jansson Boström
lagvetenskaper. Men det gäller att inse att det finns lager på lager av idealtyper här. Detta är inte
ett empiriskt påstående om dessa vetenskaper utan en idealtypisk taxonomi baserad på intressen
och metoder; huruvida en specifik individuell historiker (t.ex. Kuhn) faktiskt bedriver vad Weber
skulle kalla för en verklighetsvetenskap och en annan specifik naturvetenskapsman faktiskt
bedriver lagvetenskap är en empirisk fråga som enbart kan studeras och besvaras historiskt, dvs.
återigen enbart genom att formulera en idealtyp av den forskarens praktik. Att tro att
historievetenskaperna ger eller kan ge bilder av verkliga fenomen är att missförstå deras resultat,
de ger inte bilder, de ger idealtyper. Skillnaden är enorm. Om man tar ett resultat som en bild så
tar man bilden som en ersättning för, som en framställning av det som bilden är en bild av. Men
gör man det så överskrider man vetenskapens giltighetsområde; vetenskapen kan inte formulera
giltiga bilder, det enda verklighetsvetenskaperna med giltighet kan producera är idealtyper.
Kuhns egen studie blir en ogiltig metafysisk världsåskådning om den tas som en bild av
vetenskapens struktur. Vetenskapens historiska utveckling är mer komplicerad än så, Kuhns bild
lyckas inte fånga alla detaljer och den kan inte med giltighet göra anspråk på att ha funnit den
”inneboende” struktur som vetenskapen kommer följa med nödvändighet för all framtid. Om
Kuhns struktur däremot tas som en idealtyp som kan framhäva vissa aspekter av den konkreta
vetenskapens historiska utveckling, så kan man ta med sig denna idealtyp i sina vidare studier av
vetenskapens historia för att med hjälp av denna idealtyp se likheter och skillnader i en
jämförelse med det konkreta historiska material man studerar och Kuhns struktur. Det är detta
som Weber menar med att de kan ge förståelse. Vad är ”förståelse”? Det går att formulera två
olika idéer om vad förståelse består av, å ena sidan föreställningar, eller trosuppfattningar dvs.
en världsåskådning, och å andra sidan kunnande, dvs. att kunna agera och reagera adekvat i en
viss situation.
Det viktiga här är att det adekvata agerandet inte behöver vara baserat på en
världsåskådning, det kan helt enkelt bestå i att ha en omdömesförmåga.
Lagvetenskaperna är inte idealtypiska därför att de inte försöker karaktärisera ett bestämt
verkligt fenomen, de är abstrakta, de försöker inte förklara eller beskriva någonting. Detta låter
naturligtvis absurt, men det gäller att förstå det på rätt sätt. De försöker inte förklara eller
beskriva något verkligt, om de ville göra det skulle de behöva bli naturhistoriska. De abstrakta
lagvetenskaperna förklarar och beskriver abstrakta entiteter, dvs. entiteter som inte existerar i
verkligheten utan som är renodlade tankekonstruktioner, de är renodlade arter av verklighetens
19

Erik Jansson Boström
alltid unika och okategoriserade skeenden. Lagvetenskaperna kan därmed inte heller med
giltighet ge bilder av verkligheten, det är att överskrida dess ”befogenheter”. Medan det som
verklighetsvetenskapernas idealtyper kan ge är förståelse för konkreta individuella fenomen
genom att vara jämförelseobjekt så är det som lagvetenskaperna kan ge kontroll och
förutsägelser, dvs. återigen en slags kunnande.
Här ser man att utifrån Webers epistemologi och metodologi finns det inget utrymme för
legitimt världsåskådningsformulerande, vetenskaperna kan enbart med giltighet ge kunnande,
dvs. hjälpmedel för att kunna handla adekvat för att uppnå sina mål, avsett om det handlar om att
kunna flyga till månen eller lösa konflikter.
Utifrån detta perspektiv blir de bilder som vetenskaperna producerar sekundära,
irrelevanta. Bilderna må vara ett pedagogiskt och minneseffektivt att, men de utgör inte
resultaten, resultaten, produkterna, består av de teorier, ekvationer, idealtyper osv. som
vetenskaperna formulerar, dessa säger inget, de visar inget om världen, de är enbart instrument
som hjälper oss att handla adekvat utifrån våra mål.
Denna tendens lyfts inte fram i Structure men betonas starkt i Kuhns efterord från 1969.
Här betonar Kuhn att vetenskapens utveckling består i att bättre kunna förutsäga och lösa pussel
men det finns inget som säger att detta förutsätter eller implicerar att vetenskapen också
utvecklas mot att ge en sannare representation av världen. 55 Det begrepp om utveckling som
Kuhn betonar här är förenligt med Webers betonade av att det enda vetenskapen gör och kan
göra är att ge oss ökad kontroll. Därmed ansluter sig Kuhn här mer till Weber i min tolkning,
men därmed öppnar sig frågan om Kuhn därmed har ändrat sig i efterordet eller om och isåfall
hur detta går att få ihop med det starka betonandet i Structure av att vetenskapernas resultat är
bilder av världen.
Två världsbegrepp
Inom en rad tanketraditioner såsom t.ex. realismen avser begreppet “världen” den verklighet som
är som den är oberoende av hur jag eller vi som människor uppfattar den. Weber vänder sig emot
detta på ett sätt som är snarlikt med Husserls kritik när han utvecklar livsvärldsbegreppet. Weber
skriver att ”The concept of culture is a value concept. Empirical reality is culture for us because,
55 Ibid., s. 206-7.
20

Erik Jansson Boström
and to the extent that, we relate it to value ideas”. 56 Weber skulle säga att det realistiska
begreppet om en värld oberoende av oss inte pekar ut en mer grundläggande eller renare värld,
tvärtom är det ett abstrakt begrepp och således längre från den ”verkliga” världen än om man
med ”världen” menar den kulturellt genomsyrade värld vi upplever därför att vi aldrig kan ha
tillgång till eller uppleva den ”rena” världen, vi kan bara ha tillgång till och uppleva den
kulturellt färgade världen som alltså är den mest ursprungliga.
Jag tolkar det som att det är något snarligt som Kuhn vill säga när han säger att världen
som vetenskapsmännen lever i förändras när deras paradigm ändras. Kuhn utvecklar dock aldrig
detta i detalj och i vissa stycken verkar han inte heller se denna distinktion riktigt klart. Till
exempel på sida 150 skriver han:
In a sense that I am unable to explicate further, the proponents of competing paradigms practice
their trade in different worlds. […] Practicing in different worlds, the two groups of scientists see
different things when they look from the same point in the same direction. Again, that is not to say
that they can see anything they please. Both are looking at the world, and what they look at has not
changed. 57
Så som Kuhn formulerar sig här motsäger han sig själv, å ena sidan säger han att de lever i olika
världar, å andra sidan att de lever i samma värld. Motsägelsen uppstår på grund av att han inte
klargör att det handlar om de två olika världsbegreppen som jag utvecklade ovan. Kuhns
otydlighet innebär att han både ger in för det realistiska begäret att fortsätta tänka att det trots allt
såklart bara finns en värld som är på ett bestämt sätt, samtidigt som han ser att hans studie ger
utrymme för att se vad det kan innebära för människor att leva i olika världar, att människor inte
nödvändigtvis delar värld. Kuhns otydlighet öppnar för läsningar som avfärdar uttrycket ”leva i
olika världar” som en överdriven beskrivning av att de uppfattar (den enda existerande) världen
olika, vilket är en felaktig slutsats att dra. Den begreppslighet som Kuhn visar att vetenskapliga
teorier, observationer och experiment är beroende av avgör också vilket värld vi lever i i den
mest konkreta innebörden man kan ge begreppet ”värld”. Detta är en transcendental
epistemologisk poäng som också har som konsekvens att den realistiska idén om en enda
yttervärld är en tanke som inte hör hemma i vetenskapen utan i metafysiken (vilket såklart är en
central tanke i empirism och positivism (inklusive den logiska positivismen) i allmänhet) Kuhns
försök att nyanser sin utläggning eller gardera den genom att betona att vetenskapsmännen inte
56 För detta citat har jag inte letat upp den svenska referensen, se Weber, Max, ”Objectivity” in Social Science and
Social Policy”, i The Methodology of The Social Sciences, The Free Press, Glencoe, Illinois, 1949, s, 50-112.
57 Kuhn, 1970, s. 150.
21

Erik Jansson Boström
skapar världen är en ogiltig gardering; de skapar visst världen, det gäller bara att förstå vilken
värld de skapar (den kulturella värld vi lever i) och att det realistiska världsbegreppet är en
metafysisk idé som Kuhn inte hade behövt acceptera.
2.3. Kuhn och Popper - 2 slags normativa nivåer
Det finns ytterligare en svårighet i Kuhns utläggning av normalvetenskap, nämligen dess
normativa anspråk. Som vi sett ovan så är den struktur som Kuhn formulerar giltig som idealtyp
för vetenskapens historiska karaktär och utveckling medan den inte är giltig som framställning
av den historiskt konkreta vetenskaps allmänna struktur eftersom det inte rättfärdigat går att
genom historiska studier uttala sig om inneboende lagar eller principer som kommer styra
vetenskapens utveckling och karaktär även i framtiden.
Förutom ha de drag som gör Structure idealtypiskt giltig så är den dessutom normativ i
två bemärkelser. För det första i den bemärkelsen som all begreppsutredning alltid måste vara
normativ på, nämligen att han begreppsligt måste konstituera vad han menar med vetenskap; vad
som bör räknas som eller kallas vetenskap. Det som konstituerar vetenskap enligt Kuhn är att den
är ett normalvetenskapligt pussellösande inom ett paradigm. Om man jämför detta med Poppers
falsifikationsdemarkationskriterium så ser man att de är intresserade av att karaktärisera olika
slags fenomen som vetenskapliga. Popper är intresserad av vilka påståenden och teorier som ska
räknas som vetenskapliga och Kuhn är intresserad av när en disciplin eller ett fält blivit en
mogen vetenskap. 58 De fenomen Popper är intresserad av är bara en del av det fenomen Kuhn är
intresserad av. Kuhn skulle antagligen säga att möjligheten att falsifiera ett påstående eller en
teori är ett nödvändigt kriterium för att det ska vara en del av en vetenskap eftersom det måste
finnas tydliga sätt att lösa normalvetenskapens pussel på.
Förutom begreppsliga normativa anspråk på vad som bör räknas som vetenskap finns det
ytterligare ett slags normativa anspråk i både Logic och Structure, nämligen vad som bör räknas
som bra vetenskap. Poppers falsifikationism inbegriper den normativa uppfattningen att en bra
forskare alltid ska bedriva sin forskning i en kritisk anda, hen ska alltid försöka falsifiera de bästa
teorierna och formulera nya teorier och utsätta dessa för de mest hänsynslösa försöken att
falsifiera. Detta är alltså en slags vetenskapspolicy och den förutsätter en idé om vetenskapens
58 Se t.ex. Popper, 1992, kapitel 2.9 samt kapitel 3.12, speciellt s. 59-61 (i min utgåva, kolla om det är samma
sidnumrering som i 1992).
22

Erik Jansson Boström
mening. 59 Popper är medveten om skillnaden mellan metafysik och vetenskap, men till skillnad
mot de logiska positivisterna så hyllar Popper metafysikens kosmologiska frågor som de allra
viktigaste. Popper vet att vetenskapen aldrig kan besvara de metafysiska frågorna; vi kan aldrig
nå kunskap i dessa frågor, men samtidigt är det det metafysiska begäret som ska driva
vetenskapen. Vetenskapen ska inom dess rättmätiga områdes gränser försöka göra så gott den
kan för att få så mycket och så bra kunskap som möjligt om hur världen fungerar, hur den
uppstått, vad den består av och så vidare. 60
Poppers normativa anspråk på denna nivå kan alltså kallas för ett utvecklande av en
policy utifrån en viss uppfattning om vetenskapens mening. Kuhn vänder sig emot denna
normativa aspekt av Poppers falsifikationism med hänvisning till historisk empiri;
normalvetenskap bedrivs inte på det sättet. Detta är på ett plan en missriktad kritik eftersom
Popper kan svara att bara för att vetenskapen ofta bedrivits på det sättet som Kuhn beskriver det
på så implicerar det inte att den måste bedrivas så.
Kuhns kritik kan formuleras på ett något mer träffande sätt om man vill säga att historien
visar att de största upptäckterna och genombrotten inte hade skett med Poppers policy utan just
genom ett normalvetenskapligt arbete där de nya teorierna aldrig hade hunnit få genomslag om
den tidens vetenskapsmän hade bedrivit sin vetenskap i Poppers kritiska anda därför att om de
hade gjort det hade de kastat bort sina teorier på ett tidigt stadium. Detta är en bra invändning
mot en allt för strikt falsifikationism, men jag skulle säga att den inte träffar Popper då han i
Logic inte säger att så fort en teori blivit falsifierad en gång så ska den överges. Tvärtom
understryker Popper på flera ställen i Logic att en falsifiering av en teori enbart leder till att man
måste gå igenom möjliga förklaringar och försöka lösa problemet på alla möjliga sätt, inklusive
modifieringar av teorin. 61
Kuhns kritik träffar alltså inte Popper. Men i denna kritik framkommer det att Kuhn inte
bara gör anspråk på att uttala sig empiriskt om vetenskapens historia och epistemologiskt om
kunskapens förutsättningar.
I Kuhns kritik av Popper ser man att Kuhn försvarar normalvetenskapen; Kuhn gör
anspråk på att vetenskap bör bedrivas normalvetenskapligt och här framkommer en skillnad mot
Popper i hur Kuhn ser på vetenskapens mening. En normativ syn på vetenskap som Kuhns
59 Se Popper, 1992, kapitel 2, t.ex. 2.9.
60 Se Poppers förord till den engelska utgåvan av Logic, Popper, 1992.
61 (ref.)
23

Erik Jansson Boström
implicerar en uppfattning om att den vetenskapliga aktivitetens mening (eller mål eller syfte) är
att applicera de vetenskapliga teorierna på så många fall och områden som möjligt. Det är först
när man inte längre klarar av att använda teorin längre som en period av kris och revolution
uppkommer.
Återigen kan man studera i vilken utsträckning olika vetenskaper bedrivits på detta sätt
historiskt och då må Kuhn ha formulerat en idealtyp som har fler likheter med många historiska
perioder bättre än om man hade tagit Poppers policy och jämfört med historien. Men Popper kan
svara att han inte anser att vetenskapens mening är att beskriva så många fenomen som möjligt
med en viss teori, vetenskapen bör inte vara en aktivitet som söker efter största möjliga
applicering av en teori. Eller för att uttrycka det mer i Kuhns termer; vetenskapen bör inte vara
en aktivitet som försöker artikulera paradigmet så mycket som möjligt, vetenskapen bör tvärtom
vara en aktivitet som söker efter den bästa möjliga teorin och bör därför i sitt vardagliga arbete
snarare söka efter områden där man kan misstänka att teorin inte är applicerbar; efter fall där den
inte kan artikuleras. Popper skulle kunna svara Kuhn att det är slöseri med tid att fokusera på att
artikulera teorin; en bra teori kommer vara svår att falsifiera, det kommer visa sig att det lyckas
med att artikulera den på fler och fler områden där man inte var säker på att den kunde
artikuleras.
På sida 144 i Structure drar Kuhn en parallell till spel. Han säger att normalvetenskaparen
inte testar paradigm utan löser pussel. Likt schackspelaren som har ett färdigt spel framför sig så
har normalvetenskaparen ett paradigm framför sig och det är inom dess ram som han försöker
lösa sina problem. I relation till denna liknelse skulle man kunna säga att Kuhn främst är
intresserad av att spela spelat och enbart ändra på spelets regler eller börja spela ett helt nytt spel
om det i spelandet, dvs. artikulerandet, framkommer att det uppstår allt för många situationer
som spelets regler inte klarar av att hantera. Popper däremot skulle främst vara intresserad av att
utveckla spelet. Detta gör man också genom att spela det, dvs. artikulera dess regler i Kuhns
terminologi, men med en viss kritisk inställning där man aktivt funderar kring och försöker nå
situationer som man inte är säker på om spelets regler klarar av att hantera. Detta spelande är
också ett artikulerande men inte ett artikulerande som bedrivs med en viss tolerans mot problem,
utan just med syftet att stanna upp och försöka förbättra reglerna när problem upptäcks.
Medan Kuhn ser vetenskapens mening som ett slags metodiskt uttömmande av de teorier
vi har så ser Popper vetenskapens mening som ett ständigt strävande framåt. Medan Poppers syn
24

Erik Jansson Boström
är mer förenlig med hans höga värderande av ett sysslande med de stora kosmologiska frågorna
så är Kuhns syn mer förenlig med teknisk och praktisk applicering av vetenskaperna.
En normativ position kan inte dömas som giltig eller ogiltig, vilket implicerar att alla
försök att rättfärdiga en viss normativ position är ogiltiga. Popper försöker inte rättfärdiga sin
normativa position, men eftersom Kuhn menar sig ha funnit vetenskapens struktur så menar han
inte bara att vetenskap har bedrivits på ett visst sätt utan måste bedrivas som normalvetenskap,
men han ser inte att detta måste är ett bör som han ogiltigt försöker rättfärdiga med hänvisning
till historien. Kuhn försöker stödja sitt ”bör” empiriskt.
2.3.1. Webers syn på vetenskapens mening i relation till Popper och Kuhn
Webers syn på dessa punkter skiljer sig ganska mycket från Poppers och Kuhns. När det gäller
den begreppsliga normativa nivån så har Weber till skillnad mot Popper och Kuhn inte en
monolitisk begreppslig normativ definition av vetenskapen. Utifrån den sydvästtyska
nykantianska skolan (Windelband, Rickert, m.fl.) upprättar Weber en taxonomi över olika
vetenskaper utifrån olika kunskapsintressen som vi såg ovan.
I övrigt följer hans påståenden om vad som krävs för att något ska räknas som vetenskap
(objektivitet, dvs. värdefrihet och metafysikfrihet) från det grundläggande kriteriet att vetenskap
strävar efter att strukturera den empiriska verkligheten på ett giltigt sätt. Det är med andra ord
giltiga kunskapsanspråk som gör vetenskap till vetenskap, men vad som ska räknas som giltiga
kunskapsanspråk beror på vilket fenomen man studerar och utifrån vilket kunskapsintresse.
Avslutande sammanfattning
I denna essä har jag försökt visa att om man med ”historisk epistemologi” menar uppfattningen
att vad som utgör legitim kunskap varierar genom historien är en ohållbar idé därför att trots att
både vetenskaperna och epistemologin (inklusive den historiska epistemologin) själva är
historiskt situerade så är deras anspråk överhistoriskt giltiga (eller ogiltiga). Därav följer att
begreppet ”historisk epistemologi” blir överflödigt och missvisande då det kan delas in i två
enkla, tydliga kategorier; ”epistemologihistoria” som avser rent empiriska historiska studier av
epistemologins betingelser och ”epistemologi” som avser filosofiska studier av kunskapens
giltighet.
25

Erik Jansson Boström
För att utveckla detta kan man säga att epistemologi per definition inte kan innehålla
empiriska element eftersom det är just vetenskapers empiriska elements giltighet som
epistemologin ska grundlägga och man kan inte grundlägga något med det som ska grundläggas.
Men den kan per definition inte heller vara metafysisk då man inte kan grundlägga något med
grundlösa spekulationer. Kuhn har visat att epistemologin i en bemärkelse måste vara historisk,
nämligen i den bemärkelsen att vad som är legitima kunskapspåståenden beror på vilka
kunskapsintressen och frågor som utgör utgångspunkten för kunskapssökandet och dessa kan
variera genom historien. Men dessa kunskapsanspråk är giltiga i relation till intressena på ett
begreppsligt plan som gör att det inte är vad som räknas som giltig kunskap som förändras över
tid, bara kunskapsintresset och frågorna medan kunskapsanspråken är och förblir giltiga i
relation till dessa över tid.
I denna essä har jag även försökt visa att inte bara ett historiserande av vetenskapens
anspråks giltighet utan även ett historiserande av epistemologins anspråks giltighet är en ohållbar
idé. Precis som man kan formulera olika begrepp om vad vetenskap är så kan man formulera
olika begrepp om vad kunskap är. Vilka begrepp som anammas av olika grupper vid olika tider
och platser är en empirisk fråga, men givet ett visst begrepp så följer vissa möjligheter och
gränser med nödvändighet, dvs. ett visst kunskapsanspråks giltighet kan fastställas en gång för
alla. Detta betyder att i den mån som epistemologin förändras över tid så uttalar den sig antingen
om olika begrepp eller också så har vissa positioner helt enkelt fel, vilket är fallet med den
historiska epistemologin så som begreppet specificerats i denna essä. Detta betyder att även i sin
starkaste historiska skepnad är och förblir epistemologin en transcendental undersökning av
olika begrepps innebörder och konsekvenser.
Litteraturlista
Chalmers, Alan F., Vad är vetenskap egentligen?, 3., omarb. uppl., Nya Doxa, Nora, 2003.
Kinzel, Katherina, Models of Historical Epistemology, preprint version, a shortened version
appears in Metascience 30 (2), 2011.
http://www.academia.edu/1114044/Models_of_Historical_Epistemology._Review_of_Rh
einbergers_On_Historicizing_Epistemology_Stanford_2010_, 2013--01-07.
Kuhn, Thomas S., The Structure of Scientific Revolutions, 2. ed., enl., Univ. of Chicago Press,
Chicago, 1970.
26

Erik Jansson Boström
Kuhn, Thomas S., The road since structure: philosophical essays, 1970-1993, with an
autobiographical interview, Univ. of Chicago Press, Chicago, 2000.
Kusch, Martin, Hacking’s Historical Epistemology: A Critique of Styles of Reasoning in Studies
in History and Philosophy of Science, Volume 41, Issue 2, June 2010, Pages 158–173.
Popper, Karl, The logic of scientific discovery, Routledge, London, 1992.
Rheinberger, Hans-Jörg, On historicizing epistemology: an essay, Stanford University Press,
Stanford, Calif., 2010.
Weber, Max, “’Objectivity’ in Social Science and Social Policy”, i The Methodology of The
Social Sciences, The Free Press, Glencoe, Illinois, 1949, s, 50-112.
Weber, Max, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Argos, Lund, 1978.
Weber, Max, ”Samhällsvetenskapernas Objektivitet” i Tre Klassiska texter, Bokförlaget Korpen,
Göteborg, 1991, [1904], s. 96-163.
What (good) is historical epistemology? (Berlin, 2008), konferens, http://www.mpiwg-
berlin.mpg.de/workshops/en/HistoricalEpistemology.html, 2013-01-05.
Wienkretsens manifest, [1929], i Otto Neurath: Empiricism and Sociology, ed. Marie Neurath
and R. S. Cohen, Dordrecht: D. Reidel Publishing Co., 1973, pp. 1-20, abridged.
27