1 Arbetsnamn: Begreppet 'översättning' i Freuds teori I slutet av ...

Arbetsnamn: Begreppet ’översättning’ i Freuds teori
I slutet av uppsatsen “Det omedvetna” presenterar Freud en ny förståelse av vad det är
som sker när något som varit bortträngt blir medvetet och vad det innebär för något att
bli bortträngt.
Nu kan vi också med exakthet uttrycka vad det är som bortträngningen förvägrar den tillbakavisade
föreställningen vid överföringsneuroserna: översättning i ord som skall förbli förknippade med
objektet. Den föreställning som inte uttryckts i ord eller den inte överladdade psykiska akten stannar
sedan kvar som bortträngd i Omv.
Att bli medveten om något innebär att ord förknippas med det som tidigare var
omedvetet eller: att det översätts till ord. Bortträngning handlar omvänt om att hindra
föreställningar som ännu är omedvetna från att översättas till ord. Freud säger vidare
att det psykoanalytiska arbetet består i en sådan omvandling eller översättning.
Hur ska vi nå kunskap om det omedvetna? Vi känner det naturligtvis bara som medvetet efter det att
det omvandlats eller översatts till medvetet. I det psykoanalytiska arbetet kan vi dagligen göra
erfarenheten att sådan ersättning [eng. Övers. ‘translation’] är möjlig. Härför erfodras att analysanden
övervinner visa motstånd, nämligen de som tidigare gjorde materialet till något bortträngt genom att
avviska det från medvetandet.
I den här texten vill jag undersöka den förståelse av medvetandegörande som Freud
introducerar i ”Det omedvetna” och som uttrycks i citaten ovan. Framför allt vill jag
kritiskt granska beskrivningen av medvetandegörande som översättning. I de
inledande citaten använder Freud omväxlande beskrivningarna ’omvandling’ och
‘översättning’ för att beskriva hur något tidigare bortträngt blir medvetet. Dessa
beskrivningar bär på viktiga skillnader och jag ställer mig frågande till om
översättning tillräckligt väl synliggör den viktiga skillnaden som finns mellan
medvetna attityder och bortträngda, omedvetna attityder. Jag kommer att utveckla
varför jag menar att översättning är en problematisk beskrivning men jag kommer
också göra ett försök att introducera en annan och annorlunda förståelse av
översättning som kan berika vår förståelse av vad det innebär att bli medveten om
något som varit omedvetet. När jag talar om omedvetet medvetandeinnehåll i den här
texten så syftar jag på sådant som är omedvetet för att det är bortträngt, så kallat
1

dynamiskt omedvetet, när jag inte specificerar annorlunda. Lite längre fram kommer
jag att förtydliga denna avgränsning.
Den nya förståelsen, där översättning i ord förstås som det avgörande momentet, är ett
välkommet brott med en av Freuds tidigare förklaringsmodeller, rumsmetaforen.
Enligt den bör att bli medveten om något förstås som att det förflyttas från ett rum till
ett annat. Medvetandeinnehåll, t.ex. en tanke, känsla eller avsikt, blir medvetet först
när det lyckats ta sig från det omedvetna, förbi vakten och över tröskeln till rummet
för det det förmedvetna, i vilket inget längre hindrar medvetenhetens öga
(uppmärksamheten) från att se det. Här förstås omedvetet medvetandeinnehåll som
det som är spatialt skilt från det förmedvetna och medvetna: en vägg hindrar det som
är omedvetet från att uppmärksammas och bara medvetandeinnehåll som slipper
igenom censuren, vakten, kan bli del av personens medvetna verklighet.
Rumsmetaforen fungerar som en schematisk visualisering av oåtkomligheten av det
omedvetna och avvisandet av det men den väcker många frågor. Vad är ”väggen”
mellan det omedvetna och det förmedvetna? Hur ska censorn, vakten, som avgör
vilka önskningar, känslor, rädslor som får komma in i det förmedvetna och vilka som
är olämpliga och därför censureras bort, förstås? Rumsmetaforen säger dessutom
mycket lite om varför bortträngning sker, om motivationen till att hindra något från
att bli medvetet, och den skildrar inte hur bortträngning tar sig uttryck eller hur den
upplevs av personen själv eller en närstående. Den nya förståelsen, där skillnaden
mellan att vara medveten om något, säg en känsla, och att vara omedveten förstås som
förmågan att kunna sätta ord på denna känsla är en förklaring som kommer närmare
att beskriva både den egna upplevelsen av att bli medveten om något och även en
närståendes upplevelse.
I de passager från ”Det omedvetna” som jag citerar ovan ser vi att Freud talar om
medvetandegörande av något tidigare omedvetet som omvandling av det eller
översättning i ord. Freud uttrycker det som att sakföreställningar förknippas med
ordföreställningar. I det första citatet syns också en annan förklaringsmodell vid sidan
av denna. När Freud framlägger sin förståelse av vad övergången från omedvetenhet
till förmedvetenhet består i talar han omväxlande om att uttrycka en föreställning i ord
och om ‘överladdning’. Han säger: “Den föreställning som inte uttryckts i ord eller
den inte överladdade psykiska akten stannar sedan kvar som bortträngd i Omv.”
2

Precis innan detta säger han något om hur beteckningen ’överladdning’ bör förstås:
”Vi kan förmoda att det är sådana överladdningar som leder till högre psykisk
organisationsnivå och gör att primärprocessen kan avlösas av den i Fmv förhärskande
sekundärprocessen.”
Dessa passager är inte enkla, särskilt inte för den som inte är invigd i vokabulären.
Vad innebär ’överladdning’? Freud talar om ’laddning’ och ’överladdning’.
’Laddning’ ska förstås som riktandet av psykisk energi (libido) mot en egen
föreställning, sensation etc. eller mot representationen av en annan person och det är
det som gör att detta representeras i minnet överhuvudtaget. Det här är vad Freud
kallar för ”primärprocessen”. Så här långt lämnar objektet för laddningen dock bara
spår i minnet så som att väcka associationer, reaktioner etc. men det är inte del av de
erfarenheter som formar ens medvetna verklighet. ’Överladdning’, eller
”sekundärprocessen”, innebär att ytterligare energi riktas mot det objekt som redan är
laddat. Överladdning betecknar ett ytterligare framsteg i psykisk organisation genom
vilket det som tidigare var omedvetna spår i minnet blir förmedvetna, alltså öppna för
att uppmärksamhet skall kunna riktas mot dem.
Hur hör den här förklaringen av hur något blir medvetet i termer av investerad
psykisk energi ihop med Freuds förståelse av processen i vilken något blir medvetet
som översättning till ord? Freud skriver i ”Det omedvetna”: ”Vad vi torde kalla den
medvetna objektföreställningen sönderfaller nu i ordföreställningen och
sakföreställningen, vilken i laddningen består av om inte direkta minnesbilder av
tinget så dock avlägsnare och från dessa bilder härledda minnesspår.” Och vidare:
”Systemet Omv innehåller objektets sakladdningar, de första och egentliga
objektladdningarna; systemet Fmv uppstår då denna sakföreställning genom
anknytning till de motsvarande ordföreställningarna blir överladdad.” En omedveten
föreställning är, som Freud uttrycker det, bara en sakföreställning. Även i den har
psykisk energi investerats men inte på ett sätt eller i en grad som gör föreställningen
medveten eller ens förmedveten.
För att en föreställning ska bli förmedveten måste det till en ytterligare investering av
psykisk energi, en så kallad överladdning, vilket Freud förstår som att
sakföreställningen sammankopplas med ordföreställningen.
3

’Översättning’ är ett centralt begrepp i Freuds utläggning av vad som händer när
något blir medvetet och när det hindras därifrån. Freud säger att vad bortträngning
förvägrar sakföreställningen är ”översättning i ord som skall förbli förknippade med
objektet”. Hur ska vi förstå det? Jag vill börja med att säga något om hur jag menar att
det som är bortträngt inte ska förstås. Här vill jag använda Freuds beskrivning av det
latent omedvetna för att kontrastera det med bortträngt psykiskt material.
Fred är noga med att påpeka att inte allt som är omedvetet är bortträngt utan att det
omedvetna har en större utbredning. När Freud talar om det som är ”psykiskt
omedvetet” innefattar det både medvetandetillstånd som är borttränga och som är
latenta, d.v.s. som för tillfället inte är tillgängligt i minnet. Det latent omedvetna kan
likställas med det deskriptivt omedvetna eller med det förmedvetna. I motsats till det
står dynamiskt omedvetet material som har trängts bort från medvetandet för att det
står i konflikt med medvetna attityder, etc. I ”Det omedvetna” säger Freud om det
latent omedvetna:
[…] de har riklig kontakt med de medvetna själsliga processerna; de kan med hjälp av en viss
arbetsinsats omvandlas till eller ersättas av de senare, och de kan beskrivas med hjälp av alla de
kategorier som vi tillämpar på de medvetna själsakterna, som föreställningar, strävanden, beslut o.dyl.
Ja, om åtskilliga av dessa latenta tillstånd måste vi säga att de skiljer sig från de medvetna enbart
genom bortfallet av medvetande.
Freud säger att det latent omedvetna inte skiljer sig från det medvetna på något annat
sätt än att det inte är medvetet. Det viktiga påpekandet som jag vill göra här och som
jag kommer att utveckla genom texten är att det där tvärtom är utmärkande för det
borttränga dynamiskt omedvetna att det skiljer sig kvalitativt från medvetna
föreställningar. Freud säger att vi kan tala om latenta föreställningar, strävanden och
beslut. Alltså är formen, eller strukturen, densamma hos det latenta som hos det
medvetna: både medvetna och latenta föreställningar är artikulerade. Den enda
skillnaden mellan medvetna och latent omedvetna attityder och föreställningar är att
de senare inte har ägnats uppmärksamhet och därför har sjunkit undan så att det inte
längre är omedelbart tillgängliga i minnet. Å andra sidan har vi sett Freud säga att det
är utmärkande för bortträngda föreställningar och attityder att de förvägrats
översättning till ord som kommer att förbli förknippade med objektet.
4

Bortträngda eller dynamiskt omedvetna föreställningar och attityder skiljer sig alltså
kvalitativt från medvetna och latenta i det att de inte har blivit artikulerade som en
viss föreställning, en viss strävan eller ett beslut. Jag kommer att utveckla varför jag
menar att denna skillnad mellan dynamiskt omedvetet material å ena sidan, och
medvetet och latent omedvetet material å andra sidan tycks göra ’översättning’ till en
olämplig beskrivning för vad som pågår när något bortträngt blir medvetet. Låt oss
först se på hur vi använder ordet översättning.
När vi talar om översättning så menar vi väl som oftast översättning från ett språk till
ett annat. Vi vet att all översättning innefattar tolkning i någon grad. Vad det gäller
översättning mellan olika naturliga språk kan det vara svårt att hitta ett ord som har
samma innebörd och som väcker samma associationer. Vi talar också ibland om
översättning inom det egna språket. Det visar ett uttryck som ”kan du översätta det
där till vanlig svenska” som kan höras när den som talar använder abstrakta,
vetenskapliga termer. Akademikern vet att även om en sådan ”översättning till vanlig
svenska” är möjlig så förloras ofta en viss precision på vägen. Det finns alltså ofta
inte någon enkel och exakt överensstämmelse mellan de båda sidorna i
översättningen. Men översättningen sker ändå i alla dessa fall från ett språk (naturligt
språk, vetenskaplig vokabulär, etc.) till ett annat – översättning äger rum inom det
språkliga. Så är det däremot inte i Freuds tolkning av vad som sker när något som
varit bortträngt och omedvetet blir medvetet. Som vi har sett menar Freud att det som
skiljer en medveten föreställning från en omedveten är att en ordföreställning har
kommit till sakföreställningen. Annorlunda uttryckt: i det medvetna har inte bara
energi i form av laddning investerats utan det tidigare laddade har blivit överladdat
genom att ordföreställning har knutits till sakföreställningen. Vad kan det innebära?
I Freuds förklaring är föreställningen till en början omedveten och för-språklig; och
att föreställningen blir medveten ska förstås som att en ordföreställning kommit till
sakföreställningen. Hos det som är bortträngt, eller dynamiskt omedvetet, finns bara
sakföreställningar som är bundna till varandra genom associativa processer men som
saknar den kvalitet och känsla som medvetna ordföreställningar har. Vad kan det i
praktiken innebära att något blir medvetet när ordföreställningar knyts till det? För att
föregå ett fall som jag kommer att diskutera mer ingående senare, Råttmannen (som
5

han så plumpt kallas) reagerar med att rygga tillbaka och krypa ihop inför Freud
under sessionen. Ett sådant beteende kan en mängd frågor hos en själv. Varför
reagerade jag så? Jag blev skrämd men varför blev jag skrämd av honom? Har jag
skäl till det? Att känna sig skrämd är en generell beskrivning; kan jag identifiera min
känsla bättre? När jag har funnit ord att uttrycka vad jag känner, om än vagt och
provisoriskt, blir det möjligt för mig att förstå både mig själv och känslan som jag bär
på bättre. Känslan tar form som en viss känsla. Tidigare uttryckte sig känslan genom
mig, i mina handlingar och beteenden, men jag upplevde den inte som en specifik
känsla och kunde inte uttrycka den. Freuds tanke, att bli medveten om något innebär
att ord förknippas med det, menar jag rymmer insikten att vad det innebär för något,
säg en känsla, att gå från att vara omedveten till att vara medveten är att den får en
plats i den begreppsliga struktur som är min verklighet. Omvänt, vad det innebär att
tränga bort denna känsla är att undvika att uppmärksamma och undersöka vad det är
man känner genom att undvika att artikulera, eller att sätta ord på det och därigenom
se det i sitt sammanhang.
Frågan är, om att bli medveten om något innebär att det man blir medveten om blir
del i en begreppslig struktur, ett sammanhang, i vilket det kan förstås, låter sig då att
bli medveten om något förklaras som översättning? Pekar inte Freuds beskrivning av
skillnaden mellan dynamiskt omedvetna och medvetna föreställningar på att
medvetandegörande innebär en omvandling och vidareutveckling av de vaga
föreställningar som fanns innan? Freuds tanke att förmågan att i ord kunna uttrycka
vad man känner och vill är den springande punkten i medvetandegörande är en tanke
som delas av många samtida filosofer men exakt hur detta ska förstås är en fråga för
tolkning och debatt. Den terapeutiska situationen tas ofta som utgångspunkt i
argumentationen och det betonas att förmågan att i ord kunna uttrycka sig inte handlar
om att bekänna sig till någon annans (psykologens) tolkning av ens egna beteenden.
Att acceptera och uttala en sådan tolkning är inte att uttrycka vad man känner. Under
en övergång från omedvetenhet till medvetenhet kan ett steg på vägen vara att man
först intellektuellt accepterar en viss förklaring till ens beteende och också bekänner
sig till den som en rimlig tolkning, t.ex. att man ryggade undan för en viss person för
att man hade en omedveten rädsla att han skulle slå en. Men när man blir medveten
upplever man rädsla, som alltid är för något specifikt, och kan uttrycka den i motsats
till att bara uttala den som en tolkning. Uttrycket skall alltså förstås som nödvändigt
6

sammanhängande med upplevelsen. Här vill jag låna filosofen Richard Morans
formulering: att bli medveten om något bortträngt innebär att återerövra den första-
personstillgång som man normalt sätt har till vad man känner och tror.
För att förstå bortträngning och vad det innebär att blir medveten om något tidigare
bortträngt bättre finner jag det nödvändigt att vända mig till andra texter där Freud
använder andra bilder för att presentera vad som sker i bortträngning och när det
bortträngda blir medvetet. Framför allt söker jag efter en beskrivning som är känslig
för varför något trängs bort; för motivationen till bortträngning.
1923, i uppsatsen ”Jaget och detet”, introducerade Freud den andra topologin.
Tidigare har han beskrivit medvetandet utifrån graden av medvetenhet, som
innefattande det omedvetna, det förmedvetna och det medvetna. Nu talar han istället
om medvetandet som ett spänningsfält mellan strävanden och behov å ena sidan och
ideal och krav å andra sidan; mellan detet och överjaget med jaget som den enande,
balanserande och handlande instansen dem emellan. Några år senare, i ”Hämning,
Symptom och ångest” utvecklar Freud sin förståelse av jaget när han talar om det som
en organisation som inkluderar och exkluderar. När jaget är starkt är det förenat med
både överjaget och detet men när det råder en spänning, en konflikt, uppstår en
delning. Bortträngningen, säger Freud, avslöjar att det är avgörande att ”jaget är en
organisation, medan detet inte är det”. Han säger vidare att ”jaget är just den
organiserade delen av detet. […] i regel förblir den driftimpuls som skall trängas bort
isolerad.”
Det som tillskrivs jaget skiljer sig alltså från det som tillskrivs detet genom att det är
del av en organiserad enhet. Hur ska vi förstå det och vad är det som gör jaget till en
organisation och det bortträngda till något isolerat? Det som trängs bort utesluts för att
det inte platsar i den organiserade enhet som jaget är och därför hotar den. Freud
beskriver bortträngning som ett flyktförsök, där jaget försöker undkomma det som det
inte vill erkänna som sitt. Det undanträngda beskriver han med den tyska
beteckningen ’Vogelfrei’ som bättre motsvaras av den engelska översättningen ’an
outlaw’ än beteckningen ’fågelfri’ som man träffar på i den svenska översättningen av
Freuds samlade verk. ”An ”outlaw”, liksom den som är ”Vogelfrei”, är någon som går
utanför samhällets riktlinjer, dess organisation, och därför bestraffas med att fråntas
7

alla dess förmåner, alltså med att uteslutas från samhället. Att kalla det bortträngda
”an outlaw” signalerar att det är uteslutet från jaget, utskuffat ur det, och att det sker
på moraliska grunder: för att det inte faller in i den organisation som jaget är. Med
andra ord, för att det inte passar in i ens självförståelse.
Den här beskrivningen anlägger ett annat perspektiv på vad som skiljer det omedvetna
och det medvetna åt än vad Freuds beskrivning i ”Det omedvetna” gör. I ”Jaget och
detet” är det omedvetna bortträngda det som inte passar in i den organisation som
jaget är och som därför stöts bort. I den här bilden skildras motivationen till
bortträngning; det som hotar ens självbild och ens liv – det man tar sig själv för att
vara och den verklighet som man accepterar som sin – riskerar att trängas bort. I ”Det
omedvetna” beskrivs skillnaden istället som att den bortträngda föreställningen saknar
ord och den animation som ordet ger. Det beskriver väl den förmåga som saknas hos
den som tränger bort: att kunna känna och uttrycka den känsla hon bär på. Men
bilderna överlappar. För liksom jaget är en organisation i Freuds senare topologi
bildar det som är medvetet en struktur i ”Det omedvetna”. Jaget som organisation är
en enhet där olika uppfattningar, åsikter och känslor är sammanknutna i ett rationellt
helt. Det som är medvetet är det som man har satt ord på och när man sätter ord på sin
känsla, föreställning eller rädsla får den en plats både i en begreppslig struktur och i
ens liv eftersom att man då förstår den som något och därmed som relaterat till annat
på vissa sätt. Det medvetna är en struktur av begreppsliga relationer. Språket är
grunden för reflektion, bedömningar, beslutstaganden men också för moraliska
överväganden och samvetskval. Inte förrän jag känner min känsla som obehag inför
en viss person, som skuld för något som jag har undlåtit mig att göra etc. kan jag
bemöta denna känsla och reflektera över den som en del av mig själv och mitt liv.
Dessa båda perspektiv sammanfaller i att när jag kan sätta ord på min känsla och
uttrycka den blir den en del av ego organisationen. Ev. bort fast bra. Det innebär inte
nödvändigtvis att den stannar kvar som ett grundläggande element hos mig, bara att
jag erkänner den som min vid detta tillfälle. Då kan jag också konfrontera den, pröva
den.
Vi har sett Freud tala om översättning av omedvetna föreställningar till medvetna och
att vad bortträngningen nekar föreställningen är översättning till ord som förblir
sammanbundna med objektet. Detta, har jag sagt, tycks problematiskt för vad kan den
8

viktiga skillnaden mellan medvetenhet och omedvetenhet bestå i om vi antar att det
finns en sådan stark likhet och jämbördighet som översättning tycks förutsätta? Är
den medvetna föreställningen inte snarare uttrycket eller artikulationen av den
omedvetna än översättningen av den? Här vill jag vända mig till en kritisk reflektion
av Freuds teori som vi hittar hos Jonathan Lear.
I Open Minded. WOrking Out the Logic of the Soul diskuterar Lear Freuds
fallbeskrivning av Råttmannen. Råttmannen försöker förstå varför han ryggar tillbaka
och kryper ihop inför Freud under terapin. Han prövar olika förklaringar och kommer
fram till en som han finner övertygande: han bär på en hittills omedveten rädsla för att
Freud ska slå honom. Som alla förklaringar kräver även den här sitt rättfärdigande.
Inledningsvis leder det till att Råttmannen tillskriver sig själv trosuppfattningen att
Freud ska slå honom och senare den vidare tolkningen att den här rädslan är
projicerad: Freud påminner honom om hans våldsamma far och därför fruktar han
slag från Freud.
Lear påpekar att den här förklaringen, som utgörs av väl sammanflätade
trosuppfattningar och handlingar, får Råttmannens beteende att framstå som högst
rationellt och Lear är kritisk mot detta. Råttmannen försöker förstå en reaktion vars
motivation han är omedveten om och han framställer motivationen som en specifik
och väl motiverad rädsla, alltså som en rädsla vilken som helst – som man känner och
förstår – fast ändå omedveten. Det får det omedvetna att framstå som ett andra
medvetande som är lika rationellt strukturerat som det medvetna. Lear menar att den
stegvisa rationaliseringen som Råttmannen gör när han menar sig beskriva varför han
ryggade undan inte är en beskrivning utan att den istället förvränger vad beteendet
egentligen är. Vad Råttmannen gjorde, gjorde han inte med någon avsikt, inte ens
med en avsikt som var suddig i konturerna. Istället agerar han ut något; ångest, eller
skrämsel. Om vi tillskriver Råttmannen en rädsla förväntar vi oss att han ska kunna
säga vad han är rädd för och varför han är rädd och även att han ska kunna undersöka
om rädslan är berättigad. Men dessa frågor leder fel, menar Lear, eftersom att de
förutsätter att Råttmannen känner rädsla, som alltid är inför något specifikt. Istället,
säger Lear visar Råttmannens agerande upp omedvetna aspekter ur hans fantasiliv
som låter sig tolkas men inte som avsikt.
9

Lear föreslår istället att vi beskriver Råttmannens beteende som ’fearful’, vilket jag
har återgivit som ’skrämt’ eller ’ångestfyllt’. Lear säger om Råttmannens beteende
inför Freud: ”What the cringe lacks is, in the literal sense of the term, information. It
has not yet been fully formed, because it has not been taken up into logos and
embedded in the web of beliefs, expectations, and desires which would help to
constitute it as fear.” Det här sätter fingret på vad det innebär för något att inte ha
blivit medvetet ännu. Råttmannen vet inte vad hans tillbakaryggande är ett uttryck för.
Han famlar efter en bra tolkning av sitt beteende, och han famlar för att han inte
förstår det. Han känner ingen rädsla ännu, eller som Lear säger: hans beteende är
ännu inte rädsla; det har inte tagits upp av förnuftet och har inte inneslutits i den
struktur av attityder i vilken det skulle kunna ta form som rädsla. När vi kan uttrycka
en känsla, säg rädsla, och inte, som Råttmannen gör ovan, agera skrämt och sedan
tolka beteendet, så är det för att vi känner rädsla inför något specifikt. Det innebär att
vi upplever den struktur i vilken beteendet och känslan har mening; vi förstår
beteendet och känslan i dess rätta kontext.
Lears tolkning av Råttmannen ovan ställer sig kritisk till den bild som Freud ibland
målar upp: av den omedvetna känslan precis som den medvetna med den skillnaden
att den inte är medveten ännu. Lear använder sig av ordet ’fearful’ för att det gör
tydligare att Råttmannens tillbakaryggande snarare är en reaktion än en rädsla. Vi
skulle kunna kalla en rädsla för en attityd till ett objekt, eller en rädsla inför något
specifikt. Vidare kan vi säga att rädsla är en attityd som man kan ge en mer eller
mindre bra förklaring till. Lears poäng är att Råttmannens tillbakaryggande inte är ett
uttryck av rädsla. Råttmannen gör försök att förklara tillbakaryggandet som ett sådant
uttryck av rädsla och i sin förklaring ger Råttmannen en struktur i vilken han menar
att hans handling bör förstås. Men Lear pekar på avståndet mellan beteende och
förklaringsstrukturen, som bland annat visar sig i att Råttmannens förklaring ständigt
tar nya vändningar. Han kan egentligen inte säga varför han ryggar tillbaka inför
Freud. Det är inte så att han är rädd för att Freud ska slå honom och därför ryggar han
tillbaka. Istället ryggar han tillbaka och försöker sedan förstå varför. Det här ska inte
förstås som samma förlopp fast omvänt. Tillbakaryggandet är inte en rationell
handling som har sitt upphov i en trosuppfattning att Freud ska slå honom med den
enda skillnaden att trosuppfattningen är omedveten. Istället är tillbakaryggandet en
reaktion vars motivation kan förstås först i efterhand då sammanhanget rekonstrueras
10

i försök att förstå reaktionen. Misstaget består alltså av att tänka att när man blir
medveten om något så avtäcker man en struktur som funnits där hela tiden. Även om
Råttmannen senare kan komma att uppleva rädsla inför något specifikt och det blir
klart att hans ängslan och reaktion av att rygga tillbaka var primitiva uttryck av vad
som senare blev denna rädsla så handlar det inte om ett enkelt av-slöjande av en
rädsla för att något visst skulle hända. Mer riktigt vore det att säga att det inte fanns
någon tydlig rädsla innan. Som vi har sett utmärks detet av avsaknad av jagets
struktur. Freud talar visserligen om lagar i detet, eller, i det omedvetna, men det är
inte rationella lagar utan andra, så som lustprincipen.
Avsaknaden av en jämbördig struktur mellan det omedvetna och medvetna menar jag
gör Freuds uttalanden om översättning mellan omedvetet och medvetet
medvetandeinnehåll problematiskt. Freud säger att vad som händer när något blir
medvetet är att ordet kommer till sakföreställningen. Om allt det innebar vore att en
ordlös föreställning som i övrigt inte skilde sig från en medveten kläddes i ord vore
Freuds förklaring rätt fattig. Det är mycket mer än så som händer när man blir
medveten om något. Där det som är omedvetet utmärks av att bara anas, t.ex. genom
att ge upphov till vaga känslor och associationer för oklara för att bilda ett
sammanhang, är det utmärkande för det som vi är medvetna om att det förstås som
något visst och som annorlunda än annat, som implicerande vissa saker och
exkluderande andra, som önskvärt ur vissa perspektiv och icke önskvärt ur andra. Det
som är medvetet har en – om än inte för all tid fastställd – plats i ett språkligt
betydelsesammanhang liksom i andra sammanhang (rationella och etiska t.ex.) Det
som är omedvetet saknar en sådan plats eftersom att det inte har tagit form ännu och
alltså saknar en tydlig innebörd. Det som är omedvetet yppar sig snarare för sin bärare
genom instinktiva reaktioner än genom att upplevas som en känsla som står öppen för
modifiering efter reflektion och övervägning. På grund av dessa omfattande skillnader
i struktur tycks omvandlingen från omedvetenhet till medvetenhet inte väl kunna
förklaras som översättning av en omedveten känsla eller tanke till en medveten utan
istället handla om hur en känsla eller tanke tar form ur något som ännu inte är en
känsla eller tanke; om information och transformation.
Jag vill vända mig till en annan av Lears texter för att utveckla detta – hur en känsla
tar form – något. Lear uttrycker sig på ett sätt som inledningsvis ka tyckas vara
11

analogt med tanken på medvetandegörande som översättning och alltså ge upphov till
samma problem. Åtminstone läser filosofen Richard Moran, som har diskuterat och
debatterat hur att bli medveten om något bör förstås med Lear i flera år, honom så.
Jag menar istället att dessa passager hos Lear kan hjälpa oss att förstå
medvetnadegörande bättre och också hjälpa oss att mejsla fram vad som fattas i
beskrivningen av medvetandegörande som översättning.
I sina “Comments on Jonathan Lear’s Tanner Lectures” diskuterar Moran en passage
i dessa föreläsningar där Lear menar att vi kan förstå den nyckelroll som uttrycket
spelar i omvandlingen av en omedveten praktisk identitet, exempelvis: av att vara arg
på någon, till en medveten om vi förstår uttrycket som ”ersättandet” av ett icke verbalt
beteende med ett språkligt uttryck. Lear vänder sig till paragraph 244 i Filosofiska
undersökningar där Wittgenstein diskuterar hur ord som uttrycker smärta förhåller sig
till skriket, det primitiva, naturliga uttrycket för smärta och säger ”the verbal
expression of pain replaces crying”, på svenska: ”orduttrycket för smärtan ersätter
skriket”. Det här uttalandet hör hemma i ett sammanhang där Wittgenstein beskriver
hur ord kommer att uttrycka förnimmelser och där han är mån om att visa hur uttryck
(av smärta, glädje, besvikelse, etc.) skiljer sig från beskrivningar. En fråga är hur
människor lär sig betydelsen av språkliga uttryck för förnimmelser när förnimmelser
inte kan demonstreras. Wittgenstein lägger förstås emfas vid att förnimmelser
manifesteras, smärtan i skrik och andra smärtbeteenden till exempel, men i det här
sammanhanget blir det också viktigt att visa att det språkligt formulerade uttrycket
bör ses som en förlängning av naturliga uttryck som utrop, leenden och skrik.
Moran är tveksam till hur Lear använder Wittgensteins påpekanden om hur det
språkliga uttrycket ersätter det primitiva uttrycket. Han säger: “The idea of ‘replacing’
one mode of expression for another is not perfectly clear to me, particularly in the
therapeutic context where Lear is importing the idea. […] we might ask, if the two
modes of expression are really doing the same work, then what is the point of
‘replacing’ one with the other?” Moran uttrycker en skepsis mot att sammanföra så
olika saker som en persons förståelse av sig själv och sin värld och upplevelsen av
smärta. Initialt verkar denna invändning relevant och viktig: är diskussionen om hur
det verbala uttrycket för smärta växer ur det naturliga uttrycket verkligen belysande
för att förstå medvetenhet som förmågan att kunna uttrycka vad man känner i ord?
12

Wittgensteins diskussion är belysande bland annat vad gäller hur vi lär oss att uttrycka
smärta i ord när vi lär oss att tala som små, medan Lear använder Wittgenstein för att
uttrycka medvetandegörandet av något bortträngt som en återgång till den förmågan
som man normalt sätt har: att kunna uttrycka sina känslor i ord och inte bara agera ut
dem och eventuellt efteråt intellektuellt resonera sig fram till vad man kände och
varför.
Moran säger att om båda uttrycken gör samma jobb, vad är då meningen med att
ersätta det första med det andra? Moran förstår det som att det språkliga uttrycket gör
samma jobb som det skrik det ersätter. Men gör det verkligen det? Visst uttrycker de
båda smärta. Men ”Aj, det gör så ont!” uttrycker något ytterligare än ”Aaaaa!!”. Det
språkliga uttrycket gör det tydligt att den som uttrycker sig har ett begrepp för smärta.
Ett längre uttalande skulle uttrycka ännu mer. ”Fan vad det gör ont i knät efter din
spark!” uttrycker smärtan men också att personen förstår vad som orsakade smärtan;
hon har ont för att hon har fått en spark mot knät. Dessutom tycks uttalandet
rymma en beskyllning. En person som skriker ”Aaaaa!!” behöver inte ha ett begrepp
för smärta, än mindre behöver hon förstå vad som orsakade förnimmelsen. Alltså
implicerar inte ersättande av skriket med det språkliga uttrycket att det senare är
detsamma som skriket. Det språkliga smärtuttrycket är inte utbytbart mot det
naturliga, istället är det en smärtyttring som röjer mycket mer.
Här tror jag att det är givande att återgå till Freuds uttalande att vad som skiljer den
medvetna från den omedvetna föreställningen är att den förra är en översättning i ord
av den förra. Jag har sagt att jag finner beteckningen ’översättning’ för att beskriva
vad som händer här problematisk eftersom att översättning tycks implicera att formen
hos det omedvetna och det medvetna är densamma, åtminstone så långt att den är
begreppslig. Dock tror jag att den parallell som Lear gör och som Moran finner
problematisk – mellan att uttrycka den smärta man känner i ord och att kunna uttrycka
en tidigare bortträngd känsla – kan hjälpa oss till en mer fruktbar förståelse av Freuds
tal om översättning av det omedvetna till det medvetna. Istället för att förstå Lears
användning av ersättning som hävdandet att en är ersättningsbar med den andra utan
förlust eller berikande, låter inte Lears ord oss förstå ersättning som en transformering
och vidareutveckling? I ett annat sammanhang, i Lears analys av Råttmannens
tillbakaryggande, är det tydligt: Råttmannens tillbakaryggande är ett uttryck men vad
13

det är ett uttryck för kan han själv inte säga. I fall som det här, där första-persons
auktoritet saknas, är det med det naturliga uttrycket, reaktionen, en människa måste
börja i sin strävan mot att nå medvetenhet och återvunnen första-persons auktoritet
och det språkliga uttrycket fullbordar känslan. Lear kan inte mena att de båda
uttrycken gör samma jobb – det primitiva tillbakaryggandet och det språkliga
uttrycket av en upplevd rädsla som Råttmannen eventuellt kan göra efter omfattande
terapeutiskt arbete – för då skulle formulerandet i ord, det språkliga uttrycket, inte
kunna spela den nyckelroll som Lear, i Freuds efterföljd, menar att det gör i terapin;
nämligen att utgöra det moment då något blir medvetet.
Att det språkliga uttrycket ersätter det primitiva, naturliga uttrycket bör alltså inte
förstås som att uttrycken är utbytbara eller desamma. Dock uttrycker beteckningen
’ersättning’ något viktigt, både i Wittgensteins analys av hur man lär sig att uttrycka
smärta i språket och i Lears analys av terapisituationen, nämligen hur starkt
sammankopplade det naturliga och det språkliga uttrycken är. De är del i samma
process. Samtidigt fångar beteckningen ’ersättning’ att det språkliga uttrycket är en
vidareutveckling av det naturliga. Båda uttrycken röjer personens medvetandeliv även
om det naturliga uttrycket inte behöver begripas av den vars uttryck det är.
Jag har uppmärksammat att Wittgensteins och Lears användning av ’ersättning’ kan
uppfattas som problematisk om man förstår det som att uttrycken är sinsemellan
utbytbara. Jag menar att vi inte bör förstå det så och att ’ersättning’ då beskriver väl
vad som pågår när vi lär oss att uttrycka vår smärta i ord och när något går från att
vara omedvetet till att bli medvetet. Frågan är nu om diskussionen kring Lears och
Wittgensteins användning av ersättning låter oss se Freuds tal om översättning som
belysande för att förstå processen i vilken något blir medvetet? Låt oss inledningsvis
se på ett par exempel av hur Freud använder översättning. Det senare är vi bekanta
med sedan tidigare. I följande citat ser vi att han använder översättning synonymt med
tolkning och åtminstone analogt med transformation.
Dessa drömmar måste först tolkas, det vill säga översättas, förvanskningen måste hävas och det
manifesta innehållet ersättas med det latenta… (Föreläsningar, s. 131.)
14

Hur ska vi nå kunskap om det omedvetna? Vi känner det naturligtvis bara som medvetet efter det att
det omvandlats eller översatts till medvetet. I det psykoanalytiska arbetet kan vi dagligen göra
erfarenheten att sådan ersättning [eng. övers. ‘translation’] är möjlig. (band 9, s. 153.)
I den första passagen talar Freud om att det manifesta – upplevda – dröminnehållet
kan tolkas eller översättas till latent dröminnehåll, d.v.s. till drömmens underliggande
och dolda mening. Tanken är den att bakom den meningsstruktur som först ger sig till
oss, i mer eller mindre sammanhängande form, finns en annan meningsstruktur som
det manifesta dröminnehållet är en förvrängd representation av. Målet för
drömtydningen är att ge en tolkning som gör att drömmen kan ses som ett
meningsfullt uttryck. Det tycks riktigt. Men varför stannar Freud inte vid att tala om
tolkning; varför talar han också om översättning? Vad vi bör fråga är: vad tillför
översättning?
Jag har sagt att när vi talar om översättning syftar vi ofta på översättning från ett språk
till ett annat och att det finns rätt tydliga ramar för vad som är en korrekt översättning
och vad som inte är det. Vad gäller tolkning tycks ramarna vara vidare. Två
tolkningar som skiljer sig tydligt åt kan båda vara plausibla. Alltså tycks översättning
signalera större exakthet. Kanske är det en anledning till att Freud tar till översättning
för att karaktärisera hur han går från manifest till latent dröminnehåll i drömtydningen
och från omedvetna föreställningar till medvetna under terapin? Han kallar sin
verksamhet för drömtydning och det ger samma signal; att det handlar om att tyda
något som redan finns där. Freud framställer gärna psykoanalysen som exakt och
stringent för att den ska få legitimering som en riktig vetenskap, framför allt i de mer
schematiska, metapsykologiska framställningarna. Ofta liknar han analytikerns arbete
med arkeologens: likt arkeologen som gräver upp historiska föremål ur jorden,
frilägger analytikern omedvetna tankar, känslor och avsikter. I sin grövsta form
framställer den här bilden de omedvetna objekten precis som de medvetna med den
enda skillnaden att de är gömda medan han på andra ställen betonar den tolkning och
rekonstruktion som krävs. Tanken att medvetandegörande är översättning av något
omedvetet och att drömtydning är en översättning av den förvanskade
representationen som det manifesta innehållet är till det latenta oförvanskade, tycks
förutsätta att båda sidor i översättningen har en begreppslig och meningsfull struktur.
Alltså inte bara så att vi kan ge en meningsfull tolkning av det som är omedvetet eller
15

det som är latent utan att vi i översättningen kan avkoda dess mening. Det här tycks
även stämma dåligt med Freuds egen teori om att det omedvetna är sakföreställningen
ensam medan det medvetna är sak- och ordföreställning tillsammans.
Låt oss titta på det andra citatet från Freud. Hur kan vi få kunskap om det omedvetna?
Det är förstås bara som medvetet som vi kan känna det. Efter att det har omvandlats
till något medvetet. Så sant. Men vad kan det innebära att kalla denna omvandling för
översättning? Varför talar Freud inte snarare om artikulation och uttryck: att
bortträngningen hindrar den omedvetna föreställningen från att ta form som en känsla
att, som en viss känsla som kan artikuleras, uttryckas i ord? I Freuds formulering
”översätts i ord” tycks objektet, föreställningen, vara densamma medveten som
omedveten och vad som händer när föreställningen blir medveten är att ordet
”kommer till” objektet. Men det här förklarar inte omvandlingen. Vad dessa passager
i slutet av ”Det omedvetna” glömmer, menar jag, är det som jag vänt mig till Lear för
att visa: hur känslan tar form just i medvetandegörandet. Råttmannens
tillbakaryggande är inte uttrycket för en rädsla att Freud ska slå honom, en rädsla som
var omedveten när han ryggade tillbaka men ändå fullt utvecklad. Istället är
tillbakaryggandet en reaktion som är mer primitiv än en färdigutvecklad känsla. Det
här innebär att ”objektet” inte förblir detsamma när det blir medvetet, utan att det
istället utvecklas och tar form som en viss känsla när man blir medveten. Jag försökte
visa att det är fruktbart att också förstå Lears användning av ersättning så. Att säga att
det språkliga uttrycket ersätter det naturliga uttrycket är att tala om det som ett senare
skede i samma process: ett skede där ängslan inte bara ageras ut utan där ängslan har
omvandlats till rädsla inför något specifikt, en rädsla som personen upplever och kan
uttrycka. Den bild av medvetandegörande som Freud ger i termer av laddning och
överladdning skildrar också medvetandegörandet som en process: ju mer psykisk
energi som investeras i en föreställning desto närmare kommer den medvetenhet.
Översättning tycks däremot inte implicera någon vidareutveckling. Därför, menar jag,
kvarstår översättning som en problematisk beskrivning för vad som händer när något
blir medvetet.
Ändå vill jag föreslå en användning i vilken beteckningen ’översättning’ kanske ändå
kan tillföra något till beskrivningen av medvetandegörande som transformation och
artikulation. I detta syfte kommer jag att vända jag mig till ännu en uppsats av Lear
16

men först vill jag ägna en minut till ordet ’översättning’. Om vi lyssnar till ordet
’Übersetzen’ eller till svenskans ’översättning’ så tycks orden bära på betydelsen att
man sätter över något, kanske från ett sammanhang till ett annat. I engelskans
’translation’ är det också tydligt eftersom att ordet har sina rötter i det latinska
’transferre’, att överföra något. Men vad är det man sätter eller för över? När man
översätter en sats från ett språk till ett annat tycks det riktigt att säga att det är
meningen som man för över i det nya språket (meningen i vid bemärkelse,
innefattande bland annat konnotation och denotation etc., och språklig musikalitet i de
fall det är viktigt och i den mån det är möjligt). Freud talar om medvetandegörande
som översättning och här är just det som jag har vänt mig emot att den mening som
finns i den utvecklade och medvetna känslan (trosuppfattningen, avsikten etc.) fanns
där lika väl utvecklad i den omedvetna.
I uppsatsen The Socratic Method and Psychoanalysis ger Lear ett kärnfullt exempel
på hur ett uttalande kan uttrycka både något medvetet och något omedvetet och därför
kan fungera som en brygga. Scenariot är detta: En patient som gått i analys länge för
att förstå och bearbeta sina aggressiva impulser har gjort betydande framsteg och
tiden i terapi går mot sitt slut. Men en irriterande hosta avbryter honom ofta under
sessionen och under ett sådant tillfälle blir han arg på terapeuten och undslipper sig ett
”I do want to tell you to fuck off”. Några minuter senare, när hans hostattack har
lugnat ner sig och han är tillbaka i soffan säger han, oförstående inför sin egen
reaktion, “Why would I want to tell you to fuck off. You haven’t done anything but
been here”. Terapeutens respons är kort men pregnant: “Maybe that’s why”. Det
väcker ett spontant och ärligt svar hos patienten. Utan omsvep svarar han ”Yes,
you’re the doctor. Why haven’t you cured me? I have been waiting for you to fix me”.
Vad Lear fokuserar på i den här episoden är patientens yttrande efter att han kommit
tillbaka, “You haven’t done anything but been here”, och hur terapeuten använder sig
av det. Terapeuten ställer patienten åter inför de ord som han just yttrat genom att
ställa en fråga som introducerar ett annat, möjligt perspektiv på dem: ”Maybe that’s
why.” Och patientens reaktion bekräftar att terapeuten är något på spåret: ”Why
haven’t you cured me?”. När “You haven’t done anything but been here” uttalas är
det ett ärligt uttryck av förbryllan och tacksamhet: terapeuten har ju inte gjort något,
varför känner jag denna irritation? Men i dessa ord finns också anledningen till
17

irritationen uttryckt: terapeuten har ju inte gjort något, han har ju inte hjälpt mig, trots
att jag kommit hit i åratal. Han har bara suttit där. Och nu ska jag avsluta terapin men
bär fortfarande på en massa ouppfyllda önskningar. Lear visar fint hur satsen är en
brygga.
What is important about this example is not simply that the same words can be used to express the
voices of pretense and aspiration: it is, rather, that these words can be used as a point of attachment
between different parts of the soul. That is, Mr A can now use his own words to go back and forth
between his genuine feelings of gratitude and his equally genuine feelings of disappointment and
anger. This is just what he could not do when he was in a state of neurotic conflict […] He can now
actually consider his conflicting feelings, and think about how he feels overall.
Lear säger om ”You haven’t done anything but been here” att ”the same words can be
used to express the voices of pretense and aspiration”. Vad menar Lear med det? ’The
pretense’ innefattar det som patienten gör anspråk på att känna, tacksamhet över vad
terapin gett och över den hjälp han fått. Men hans ord rymmer också ett annat uttryck,
missnöje och besvikelse över att inte terapin gett allt det som han hade hoppats att den
skulle ge. Det här är, som Lear säger, ”the voice of aspiration denied”. Rösten hos en
förvägrad strävan. Som vi ser hör anspråk och strävan ihop; det är de anspråk som
patienten har på att han under terapin ska komma över alla sina problem som gör att
han blir frustrerad när terapin går mot sitt slut och han fortfarande har ouppfyllda
önskningar. Han blir besviken på terapeuten. Tidigare har patientens ambivalenta
känslor bara yttrat sig i hostan, nu har konflikten uttryckt sig verbalt också. Men
känslorna kommunicerar ännu inte, patienten slängs mellan en genuin känsla av
tacksamhet och en känsla av besvikelse.
Lear menar att strävan kan tillskrivas både detet och överjaget. Detet eftersom att
önskningar och driftimpulser inte bara, eller främst, är begär efter objekt utan även en
strävan efter att bli bättre, på något sätt. Här överlappar det med överjaget som än mer
tydligt är strävans röst i det att det uttrycker en persons ideal och ambitioner. Jaget
däremot är anspråkens röst, som hävdar sig som något; stående mellan detets
önskeimpulser och överjagets kritiska röst. När Lear kallar patientens yttrande, som
rymmer både strävan och anspråk, en brygga mellan olika delar av själen syftar han
alltså på yttrandet som en brygga som binder samman detet, överjaget och jaget. Eller
annorlunda uttryckt, en brygga mellan den medvetna attityden – det patienten tar sig
18

för att känna: tacksamhet – och den starka men omedvetna känslan av besvikelse över
att terapeuten inte hjälpt honom att infria det som han hade förväntat sig att terapin
skulle ge. Vi ser att ett yttrande kan vara rikt, det kan rymma flera attityder, även
attityder som står i konflikt; vid sidan av den som man hade för avsikt att uttrycka en
som ännu är omedveten. Yttrandet är därför en nyckel till att lyfta fram den
omedvetna attityden som orsakar konflikt i medvetandet.
Jag har sagt att när något översätts från ett språk till ett annat ändras skepnaden men
meningen består. I Lears exempel, å andra sidan, är satsen, skepnaden, precis
densamma, “You haven’t done anything but been here”, och terapeuten undersöker
om satsen också är ett uttryck för en attityd som står i konflikt med den tacksamhet
som patienten känner och uttrycker; om satsen är en brygga till patientens omedvetna.
Orden ’översättning’, Übersetzung’ och ’translation’ delar alla innebörden att föra
eller sätta över något. Vi skulle kunna säga att ’översättning’ rymmer innebörden av
att vara en brygga mellan de båda språken även om det är viktigt att uppmärksamma
att i det här fallet är det en metaforisk beskrivning: bryggan är immateriell, den är
kunskapen och färdigheten som krävs för att kunna röra sig mellan källspråk och
målspråk. I Lears exempel däremot är satsen ”You haven’t done anything but been
here” bryggan. Här finns det alltså något att ta fasta på. Satsen för över patienten från
det han ämnar uttrycka (och också uttrycker) – den medvetna känslan – till det som
satsen uttrycker utan talarens avsikt – den omedvetna känslan av besvikelse och ilska
över att terapeuten inte har gjort något. Satsen uttrycker den ambivalens som han
känner och som gjort honom delad. Tacksamhet står mot besvikelse, känslan att
terapin varit framgångsrik och stärkande står mot känslan att den lämnat så mycket
ouppfyllt. Satsen kan synliggöra båda attityderna för den uttrycker dem båda
reflektion över den kan hjälpa patienten att gå från en till en annan och så föra in det
som tidigare varit omedvetet i medvetandet och egots organisation.
I motsats till hur meningen förblir densamma när den förs över till ett nytt språk i
översättningen har vi alltså här en enda sats som uttrycker två meningar, två attityder,
som står i konflikt men som båda visar sig ha sitt ursprung i den ambition som
patienten haft under den tid som han gått i terapi. Jag har vänt mig till Lears
diskussion av Råttmannen för att visa att när en känsla blir medveten tar den form och
införlivas i en meningsstruktur. Ängslan utvecklas till rädsla inför något specifikt. Så
19

kan vi också förstå fallet som Lear presenterar i The Socratic Method and
Psychoanalysis. Patientens obehag uttrycker sig först i hans nervösa och kompulsiva
hosta och sedan i hans reaktion, den verbala attacken ”I do want to tell you to fuck
off.” När terapeuten pekar på att dessa reaktioner kanske låter sig förstås i kontexten
av patientens senare uttalande ”You haven’t done anything but been here”,
introducerar han patienten både till tanken att satsen också skulle kunna uttrycka
besvikelse och även till tanken att tacksamheten och besvikelsen är djupt förknippade
i honom. Den meningsstruktur som patientens reaktioner – hostan och kraftuttrycket –
ska förstås i är alltså hela fältet av anspråk och strävan eftersom att det är det glapp
emellan dem, som patienten känner av utan att vara medveten om, som får honom att
agera ut sin frustration. Satsen ”You haven’t done anything but been here” är en
brygga, en knytpunkt, för att den uttrycker allt detta, den bär på den fulla meningen.
Den analogi som jag gör när jag föreslår att medvetandegörande som översättning kan
ses som en brygga likt satsen ”You haven’t done anything but been here”, är först den
enkla men något haltande analogin att något som tidigare bara yttrat sig i omedvetna
reaktioner och associationer binds samman när de förstås som primitiva uttryck av
den attityd som man nu är medveten om. Översättningen brygger över från den
omedvetna sidan där en attityd kan manifestera sig i ett skrämt tillbakaryggande,
hopkrypande i fosterställning och olika utkast om vad som orsakade dessa beteenden,
till att denna ängslighet tar formen av rädsla inför något specifikt; en rädsla som
personen upplever och kan uttrycka. Båda dessa fästen, den skrämda reaktionen och
rädslan, och den ”brygga” som binder dem samman och för över den omedvetna
attityden till en medveten och artikulerad, är den struktur i vilken rädslan begrips och
får mening. Det är min förhoppning att denna trevande analogi kan hjälpa att göra
synligt att när Freud talar om medvetandegörande som att något omedvetet översätts i
ord behöver vi inte förstå det som att det som översätts har samma struktur och
samma mening när det är omedvetet som när det blivit medvetet och kan uttryckas.
Här har jag inte tagit hänsyn till den dimension av anspråk-strävan som är nerven i
Lears analys av patienten som slits mellan tacksamhet och besvikelse. Är denna
struktur av anspråk och strävan närvarande när något tidigare bortträngt görs
medvetet, även om den kanske inte manifesterar sig i någon sats så snyggt som i
Lears exempel? Kan vi kanske förstå det så att det är ett glapp som man känner men
20

inte behöver vara medveten om mellan ens anspråk på sig själv och den förmåga eller
kraft som man har att sträva mot att leva upp till dessa anspråk som leder in i
förnekelse och självbedrägeri? Man reagerar med bortträngning och att häva
bortträngningen innebär att stå ansikte mot ansikte mot detta glapp. För de fall av
bortträngning och medvetandegörande som kan förstås så håller analogin med det fall
som Lear presenterar i The Socratic Method and Psychoanalysis väl: även om det inte
finns någon sats som ” ”You haven’t done anything but been here” som brygga så kan
medvetandegörandet förstås som att möta glappet mellan anspråk och strävan.
*
Jag vill återvända till fallet Råttmannen för en slags sammanfattning av mitt
resonemang. Den rädsla som Råttmannen kan känna senare och förstå sin skrämda
reaktion som en primitiv form av är olika uttryck av en känsla i olika
utvecklingsstadier och därför bär de inte på samma mening. Råttmannens beteende är
inte uttrycket av en fullfjädrad, men omedveten, rädsla. Hans beteende kan tolkas som
en rädsla för att Freud ska slå honom, och vidare som en projicering på Freud av
barndomens rädsla för att hans far skulle slå honom. Eller, som jag sade ovan, som ett
primitivt försvar i en situation där terapin går fortare fram än vad Råttmannen är
bekväm med och han känner sig trängd och skrämd av Freuds tolkningar. En tolkning
kommer att visa sig vara bättre än en annan, nämligen den som tar patienten vidare
mot en första-personsförståelse av sina känslor, beteenden och handlingar och
möjlighet att artikulera dessa. Men det handlar inte om en översättning analogt med
översättning från ett språk till ett annat där meningen består. Tvärtom gör
artikulationen känslan annorlunda; genom artikulationen blir Råttmannens skrämda
reaktion kanske en upplevd rädsla för att bli intagen och uppfläkt, av terapeuten. Den
är inte längre bara skrämt beteende som låter sig tolkas på olika sätt. Alltså kan inte
översättning av en omedveten känsla till en medveten betyda att klä i ord vad som
redan var där. Att artikulera en känsla innebär snarare att den formas som just den
känslan. Jag menar att omvandling eller transformation uttrycker vad det handlar om
bättre än översättning. Lears tal om utbyte av ett naturligt, primitivt uttryck mot ett
språkligt fångar också den utvecklingsprocess som medvetandegörande är och
artikulationens roll däri. Men jag har inte velat förkasta ’översättning’ som en
beskrivande beteckning, istället har jag försökt hitta en tolkning i vilken den tillför
21

något. Jag menar att vi kan förstå processen i vilken något blir medvetet som
översättning om förstår översättning inte som förmedlande språklig mening men som
meningsskapande. När något tidigare omedvetet kan tar begreppslig form förs det
över från ett stadium av outvecklad och omedveten känsla (föreställning etc.) till en
upplevd och medveten känsla. Det här är ingen rent förmedlande process utan en
förmedlande och skapande: en utveckling.
22