1 Arbetsnamn: Begreppet 'översättning' i Freuds teori I slutet av ...

Lear föreslår istället att vi beskriver Råttmannens beteende som ’fearful’, vilket jag
har återgivit som ’skrämt’ eller ’ångestfyllt’. Lear säger om Råttmannens beteende
inför Freud: ”What the cringe lacks is, in the literal sense of the term, information. It
has not yet been fully formed, because it has not been taken up into logos and
embedded in the web of beliefs, expectations, and desires which would help to
constitute it as fear.” Det här sätter fingret på vad det innebär för något att inte ha
blivit medvetet ännu. Råttmannen vet inte vad hans tillbakaryggande är ett uttryck för.
Han famlar efter en bra tolkning av sitt beteende, och han famlar för att han inte
förstår det. Han känner ingen rädsla ännu, eller som Lear säger: hans beteende är
ännu inte rädsla; det har inte tagits upp av förnuftet och har inte inneslutits i den
struktur av attityder i vilken det skulle kunna ta form som rädsla. När vi kan uttrycka
en känsla, säg rädsla, och inte, som Råttmannen gör ovan, agera skrämt och sedan
tolka beteendet, så är det för att vi känner rädsla inför något specifikt. Det innebär att
vi upplever den struktur i vilken beteendet och känslan har mening; vi förstår
beteendet och känslan i dess rätta kontext.
Lears tolkning av Råttmannen ovan ställer sig kritisk till den bild som Freud ibland
målar upp: av den omedvetna känslan precis som den medvetna med den skillnaden
att den inte är medveten ännu. Lear använder sig av ordet ’fearful’ för att det gör
tydligare att Råttmannens tillbakaryggande snarare är en reaktion än en rädsla. Vi
skulle kunna kalla en rädsla för en attityd till ett objekt, eller en rädsla inför något
specifikt. Vidare kan vi säga att rädsla är en attityd som man kan ge en mer eller
mindre bra förklaring till. Lears poäng är att Råttmannens tillbakaryggande inte är ett
uttryck av rädsla. Råttmannen gör försök att förklara tillbakaryggandet som ett sådant
uttryck av rädsla och i sin förklaring ger Råttmannen en struktur i vilken han menar
att hans handling bör förstås. Men Lear pekar på avståndet mellan beteende och
förklaringsstrukturen, som bland annat visar sig i att Råttmannens förklaring ständigt
tar nya vändningar. Han kan egentligen inte säga varför han ryggar tillbaka inför
Freud. Det är inte så att han är rädd för att Freud ska slå honom och därför ryggar han
tillbaka. Istället ryggar han tillbaka och försöker sedan förstå varför. Det här ska inte
förstås som samma förlopp fast omvänt. Tillbakaryggandet är inte en rationell
handling som har sitt upphov i en trosuppfattning att Freud ska slå honom med den
enda skillnaden att trosuppfattningen är omedveten. Istället är tillbakaryggandet en
reaktion vars motivation kan förstås först i efterhand då sammanhanget rekonstrueras
10