1 Arbetsnamn: Begreppet 'översättning' i Freuds teori I slutet av ...

More documents

Recommendations

Info

analogt med tanken på medvetandegörande som översättning och alltså ge upphov till samma problem. Åtminstone läser filosofen Richard Moran, som har diskuterat och debatterat hur att bli medveten om något bör förstås med Lear i flera år, honom så. Jag menar istället att dessa passager hos Lear kan hjälpa oss att förstå medvetnadegörande bättre och också hjälpa oss att mejsla fram vad som fattas i beskrivningen av medvetandegörande som översättning. I sina “Comments on Jonathan Lear’s Tanner Lectures” diskuterar Moran en passage i dessa föreläsningar där Lear menar att vi kan förstå den nyckelroll som uttrycket spelar i omvandlingen av en omedveten praktisk identitet, exempelvis: av att vara arg på någon, till en medveten om vi förstår uttrycket som ”ersättandet” av ett icke verbalt beteende med ett språkligt uttryck. Lear vänder sig till paragraph 244 i Filosofiska undersökningar där Wittgenstein diskuterar hur ord som uttrycker smärta förhåller sig till skriket, det primitiva, naturliga uttrycket för smärta och säger ”the verbal expression of pain replaces crying”, på svenska: ”orduttrycket för smärtan ersätter skriket”. Det här uttalandet hör hemma i ett sammanhang där Wittgenstein beskriver hur ord kommer att uttrycka förnimmelser och där han är mån om att visa hur uttryck (av smärta, glädje, besvikelse, etc.) skiljer sig från beskrivningar. En fråga är hur människor lär sig betydelsen av språkliga uttryck för förnimmelser när förnimmelser inte kan demonstreras. Wittgenstein lägger förstås emfas vid att förnimmelser manifesteras, smärtan i skrik och andra smärtbeteenden till exempel, men i det här sammanhanget blir det också viktigt att visa att det språkligt formulerade uttrycket bör ses som en förlängning av naturliga uttryck som utrop, leenden och skrik. Moran är tveksam till hur Lear använder Wittgensteins påpekanden om hur det språkliga uttrycket ersätter det primitiva uttrycket. Han säger: “The idea of ‘replacing’ one mode of expression for another is not perfectly clear to me, particularly in the therapeutic context where Lear is importing the idea. […] we might ask, if the two modes of expression are really doing the same work, then what is the point of ‘replacing’ one with the other?” Moran uttrycker en skepsis mot att sammanföra så olika saker som en persons förståelse av sig själv och sin värld och upplevelsen av smärta. Initialt verkar denna invändning relevant och viktig: är diskussionen om hur det verbala uttrycket för smärta växer ur det naturliga uttrycket verkligen belysande för att förstå medvetenhet som förmågan att kunna uttrycka vad man känner i ord? 12
Wittgensteins diskussion är belysande bland annat vad gäller hur vi lär oss att uttrycka smärta i ord när vi lär oss att tala som små, medan Lear använder Wittgenstein för att uttrycka medvetandegörandet av något bortträngt som en återgång till den förmågan som man normalt sätt har: att kunna uttrycka sina känslor i ord och inte bara agera ut dem och eventuellt efteråt intellektuellt resonera sig fram till vad man kände och varför. Moran säger att om båda uttrycken gör samma jobb, vad är då meningen med att ersätta det första med det andra? Moran förstår det som att det språkliga uttrycket gör samma jobb som det skrik det ersätter. Men gör det verkligen det? Visst uttrycker de båda smärta. Men ”Aj, det gör så ont!” uttrycker något ytterligare än ”Aaaaa!!”. Det språkliga uttrycket gör det tydligt att den som uttrycker sig har ett begrepp för smärta. Ett längre uttalande skulle uttrycka ännu mer. ”Fan vad det gör ont i knät efter din spark!” uttrycker smärtan men också att personen förstår vad som orsakade smärtan; hon har ont för att hon har fått en spark mot knät. Dessutom tycks uttalandet rymma en beskyllning. En person som skriker ”Aaaaa!!” behöver inte ha ett begrepp för smärta, än mindre behöver hon förstå vad som orsakade förnimmelsen. Alltså implicerar inte ersättande av skriket med det språkliga uttrycket att det senare är detsamma som skriket. Det språkliga smärtuttrycket är inte utbytbart mot det naturliga, istället är det en smärtyttring som röjer mycket mer. Här tror jag att det är givande att återgå till Freuds uttalande att vad som skiljer den medvetna från den omedvetna föreställningen är att den förra är en översättning i ord av den förra. Jag har sagt att jag finner beteckningen ’översättning’ för att beskriva vad som händer här problematisk eftersom att översättning tycks implicera att formen hos det omedvetna och det medvetna är densamma, åtminstone så långt att den är begreppslig. Dock tror jag att den parallell som Lear gör och som Moran finner problematisk – mellan att uttrycka den smärta man känner i ord och att kunna uttrycka en tidigare bortträngd känsla – kan hjälpa oss till en mer fruktbar förståelse av Freuds tal om översättning av det omedvetna till det medvetna. Istället för att förstå Lears användning av ersättning som hävdandet att en är ersättningsbar med den andra utan förlust eller berikande, låter inte Lears ord oss förstå ersättning som en transformering och vidareutveckling? I ett annat sammanhang, i Lears analys av Råttmannens tillbakaryggande, är det tydligt: Råttmannens tillbakaryggande är ett uttryck men vad 13
Page 1 and 2: Arbetsnamn: Begreppet ’översätt
Page 3 and 4: Precis innan detta säger han någo
Page 5 and 6: Bortträngda eller dynamiskt omedve
Page 7 and 8: sammanhängande med upplevelsen. H
Page 9 and 10: viktiga skillnaden mellan medvetenh
Page 11: i försök att förstå reaktionen.
Page 15 and 16: Hur ska vi nå kunskap om det omedv
Page 17 and 18: men först vill jag ägna en minut
Page 19 and 20: för att känna: tacksamhet - och d
Page 21 and 22: inte behöver vara medveten om mell

1 Arbetsnamn: Begreppet 'översättning' i Freuds teori I slutet av ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?