common people - Hem - Guc

More documents

Recommendations

Info

NOVELL 24 nyårsdagen jag helst vill glömma Allting snurrar till när jag reser mig, det hade kännts rätt bra innan, men nu slår det mig som en spark på levern. Jag är inte bakis, jag är fortfarande full, den värsta sorten. Den här kommer ihärdigt hålla i sig till kvällen. Det finns inget sätt att förhindra det, inga råa ägg eller illaluktande teblandningar, men, jag kan lindra den. Jag är tvungen, vi ska fira jul idag. Igen. Med den halvan av släkten vi inte hann med på julafton, javisst är det idiotiskt, särskilt på nyårsdagen. Det är för tjejerna så det är bara att ställa upp som den idealiska storebror jag är. Alex och Johan har stuckit, jag försöker hitta en klocka men det verkar inte finnas något annat än affischer på väggarna. Har ingen aning om hur länge jag har sovit, jag somnade mellan fyra och sex, orkar inte rota i minnet mer än så. Det är en enda röra av bilder och händelser helt utan ordning och logik, jag får reda ut det senare. Jag går in på toan och tvättar av mig lite snabbt och tuggar lite tandkräm, första steget till att nyktra till. Det andra, vatten, jag behöver det snabbt och jag behöver det i stora mängder så jag rotar rätt på en kanna och fyller den med en knapp liter, sen dricker jag. Det kommer som en våg, det låter nästan som en låt, men i det här fallet rör det sig om den svindlande känslan av att spy och svimma samtidigt. Jag fyller på kannan, plockar med mig ett glas och börjar gå mot Dannes rum igen, jag måste sätta mig snart för annars kommer Common People text: robin olsson jag att svimma, spy, eller bäggedera. Daniel och Samuel ligger i hans ovanligt breda enkelsäng och ser ut som ett älskande par. Den rymmer faktiskt tre stycken den där sängen, tänker jag och påminns om en kväll för länge sedan. Jag lägger mig på min madrass på golvet och jag reagerar inte på den aningen syrliga doften som jag slås av. (Nu måste jag förklara att det var väldigt mörkt i det där rummet och att det lukar lite skumt, det är inget som man reagerar på så här dagen efter nyår då luktar allt skumt särskilt en själv. Till mitt försvar måste jag också säga att min hjärna inte var i direkt topptrim.) Så när jag la märke till den första klumpen av köttfärssås reagerade jag inte nämnvärt, utan kastade bara bort den i riktning mot teven. Det var först efter den tredje köttfärssåsklumpen och den första tomaten som tanken slog mig. Jag vänder på täcket och som väntat är det färgat i en nyns mellan gult och ljus brunt, dekorerat med gårdagens tacko. Fan också, jag kontrollerar snabbt kläderna och finner att det bara är t-tröjan som är drabbad, så jag gör mig av med den och drar på mig min polotröja. Jag plockar tyst men skyndsamt ihop mina grejer och drar. (Fan vilken elak och oansvarig djävel han är, tänker ni nog, men riktigt så dum är jag faktiskt inte). Jag stannade nämligen i dörröppningen, släppte väskan och gick tillbaks in i rummet. ”Samuel, Samuel du måste vakna” viskar jag, samtidigt som jag skakar honom lätt i axeln. Han mumlar något osammanhängande till svars och grimaserar som en cancersjuk gris. ”Vi måste dra, hela stället är sönderspytt ”Jag vitrar lite teatraliskt i luften” Ta mig fan på att någon har pissat här också.” (Så det borde väcka honom, eller hur? Näne, djäveln är värre än Törnrosa han reagerar inte ens, så döm mig inte, jag gjorde mitt bästa.) ”Helvete!” Jag slår till honom på axeln. ”Vi drar, går och käkar på McDonalds, chillar lite och sen åker vi hem och sover”. (Där fick jag er, ha, så lätt ger jag inte upp). ”Nä, jag orkar inte” Äntligen, kontakt, så jag slår till honom hårdare. ”Aj, fan!” För en stund ser det ut som han ska börja gråta, men, rätt snabbt går han åter över till grisimitationen. Han rullar runt och drar upp täcket över huvudet. ”Skyll dig själv, jag drar” viskar jag och ser mig om i rummet, visst fan har någon pissat här. Jag plockar upp väskan och drar. Problemet med att bara dra så där kan ofta vara att man får en förbannad polare och en ännu mer förbannad polares mamma, kanske ni tänker. Nej, problemet är att man inte har en djävla aning om var man är. Så var det dock inte idag, jag har varit hos Danne minst tusen gånger, nä, jag bara skoja det var första gången. Nä, så säger jag bara för att ni inte ska tycka jag är dum i huvudet. Jag har varit där några gånger, men, jag är
lika väl vilse. Problemet med att krascha hos någon polare klockan fyra på natten är att allting ser helt annorlunda ut än på kvällen. Så nu när jag stod ute på den där klassiska gårdsplanen som omringas av tre tvåvåningsslingor av lägenheter, och den obligatoriska lekplatsen i mitten som består av en sandlåda och två gungor, har jag ingen aning om vart jag ska. Min magkänsla säger vänster, så jag går vänster i drygt två hundrameter innan det känns helt fel och jag vänder och går åt andra hållet. Vad är det som går och går men aldrig kommer till bussen? Det är Robin en tidig vintermorgon med en läskig bakfylla. Ja, själva fyllan har nästan lossnat nu och materialiserat sig till vad som brukar gå under termen bakfylla. För er, ni tre, som inte gjort er erfarenheten värd att supa skallen av er så att ni mår omänskligt dåligt dagen efteråt kan jag försöka summera upplevelsen lite kort. Efter varje påfrestande steg känns det som om marken börjar kanna åt vänster innan den viker tillbaka för att nästan stanna på mitten, innan den börjar luta över åt höger, och så fortsätter det. Varje förhastad rörelse ger en känsla av nålstick i händerna och i huvudet villar ett luddigt lager av seghet som inte vill släpa taget om hjärnan som jobbar ovanligt långsamt. Huvudvärk är ett obligatoriskt inslag i en bakfylla värd namnet, men, det är inte vilken sorts huvudvärk som helst. Det är den sorten då det känns som om en schimpans hög på ecstasy går lös med slägga och motorsåg i huvudet. Hela ens synsätt förändras faktiskt, ens sätt att se på värden vill säga, rätt drastiskt. Den där stora gula fläcken på tröjan och ens hår som ser ut som ett orkanoffer bryr man sig inte alls om. Den där supersnygga bruden som går på bussen lockar inte till mer än en snabb blick. Eller, nu överdrev jag lite det beror ju så klart på. Är det en riktig pangbrud med toppiga bröst och ett perfekt fulländat ass, ja då ska man ju så klart satsa stenhårt. Men ärligt talat vad är oddsen för det. För det första att det ens finns en sån tjej i Uppsala och för det andra att hon överhuvud huvudtaget är vaken så här tidigt. I regel är det oftast pensionärer, andra lika utslagna tonåringar och en och annan kostymnisse men det är ungefär allt. En vanlig bakfylla brukar ofta ha en tendens att gå över till en feberlik yrsel som när det regnar är rätt mysig. Inte fullt så mysig när solen skiner eller när man ska fira jul för andra gången. Hur som helst lyckades jag till slut hitta en busshållplats som verkade ligga på rätt sida av väggen. Ärligt talat så bryr jag mig inte om jag måste åka via Vänge för att komma till stan, bara jag kommer dit och slipper sitta här ute och frysa. Jag har sällskap av en kille i min egen ålder, kanske lite äldre, men lika väl bakis av att döma av hans nollställda ansiktsutryck och skrynkliga kläder. Vi säger ingenting, vi är ju för fan svenskar och förövrigt finns de inget att säga, vi går helt in i rollen att hitta något intressant att stirra på tills bussen kommer. Tiden rullar på och det ända som händer är att en man runt tjugosju, möjligtvis tjugoåtta år kommer och sätter sig bredvid mig, en bra bit bredvid mig. Lukten av snobb går inte att ta miste på, det är en osalig blandning av för mycket dyrt rakvatten och doften av de dussintals kemikalier han har dränkt sitt hår i. Han är klädd i vad jag antar är en kostym. Det är svårt att säga vad som döljer sig under den gigantiska rocken som han har på sig, i vilket fall som helst har han med sig en kostym, inplastad och allt. Han kanske ska till kemtvätten eller vart fan snobbar med två kostymer går en tidig vintermorgon då alla andra är bakis eller tre år från döden. Han kastar några sneda, fördömande, möjligtvis oroliga blickar på mig och den andra killen. Jag jag känner att jag börjar bli förbannad. (Det glömde jag att nämna förut, men, en annan grej med att vara bakis är att man inte har direkt långt temperament. Man kan nog jämföra det med mens men va fan vet jag om det.) Men jag är för trött för att göra något och förövrigt kommer den djäveln bara polisanmäla mig. Det är så med snobbar, snobbar polisanmäler folk och åker omkring med två kostymer, de är sånt snobbar gör. Det känns som det går en timme innan bussen äntligen kommer. Jag kliver på, efter att ha trängt mig före kostymnissen, nickar jag lite kort åt chauffören ef- Common People 25
Page 1 and 2: Common People Utgåva #1 repa med b
Page 3 and 4: foto | pernilla sjöholm att lira k
Page 5 and 6: proffsigt. Då känner vi att det
Page 7 and 8: Tunets fritidsgård Swedenborgsgata
Page 9 and 10: hon har affär med sikte på lajv H
Page 11 and 12: Hösten 2006 tog den borgerliga all
Page 13 and 14: Hannes Beckman är nyvald ordföran
Page 15 and 16: Common People 15
Page 17 and 18: du 4. vad är pappersarbete för di
Page 19 and 20: satsaren 76-105p Du är en person s
Page 21 and 22: Bygget av resecentrumet är ett sam
Page 23: Uppsala Skivbörs Uppsalas kanske c
Page 27 and 28: livet efter studenten Efter en unde
Page 29 and 30: en del baljor” - Jag har ju inte
Page 31 and 32: Straw dogs 1971 var året då ultra

common people - Hem - Guc

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?