Årsrapport 2006 | RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ...

hur var det förr?
På 1960 och -70 taLen Började man inse att alla barn mår bäst av
att bo och leva i sina familjer. Tidigare hade föräldrarna, åtminstone
när det gällde barn med omfattande funktionshinder,
redan på BB uppmanats att lämna bort barnet, skaffa nya
och glömma det som hänt. De fick veta att barnen hade det
bättre på institution och föräldrarna hade inget att sätta emot.
Man visste inte vad som krävdes av en som förälder. Det fanns
ingen vana vid möten med människor med funktionshinder
eftersom de inte vistades ute i samhället.
Numera är det inte längre någon som ifrågasätter ett barns
rätt till sin familj, skola eller nödvändig träning. Men då, när
föräldrar och barn fick rätt till varandra och ett gemensamt
familjeliv, hade ännu inte erfarenheterna lagts till varandra.
Man såg inte heller till helheten i livet. Mycket handlade om
att träna för att åstadkomma ben som gick att gå på och fingrar
som kunde gripa. Det mesta av aktiviteterna kring barnet
handlade om detta och inte om just rätten att få vara barn.
Funktionshindret var det primära, inte barnet.
Tiden var ofta så uppbokad att leken inte fick plats i vardagen
på det sätt den borde för att främja fantasin, öka glädjen
och skapa gemenskap. Mammor och pappor fick andra uppgifter
än att enbart vara föräldrar. Barnet behov av lek fanns inte
med i bilden.
Idag är inställningen förändrad, föräldrar är säkrare i sina
roller och bestämmer själva över sina barn. Man vet att barn
med funktionshinder, lindriga eller omfattande, har samma
behov som andra barn. Hindren är inte längre de samma, men
de finns ändå kvar. De sitter i miljön och dess utformning.
Samhället är ännu inte tillgängligt. Det är inte självklart för
ett barn – eller en vuxen för den delen – att gå dit han el-
12 | LEKA FÖR LIVET
”Alla barn har samma rättigheter
och samma värde.
Ingen får diskrimineras.”
UR BARNKONVENTIONEN, ARTIKEL 2.
ler hon vill. Och den som är hindrad att delta på lekplatsen
på grund av att miljön inte håller måttet, den kan heller inte
delta i lekens gemenskap.
–Om den fysiska miljön upplevs som otillgänglig och otrygg
medför det att barnet inte kommer att undersöka eller
leka i den miljön, vilket i sin tur kan hämma barnets utveckling.
fysiskt, kognitivt och socialt.
Det skriver Maria Prellwitz i sin licentiatuppsats ”Olika
miljöers tillgänglighet för barn med rörelsehinder – hemmet,
skolan lekplatser” vid Luleå tekniska universitet.
Till 2010 ska samhället vara tillgängligt för alla. Ingen ska
diskrimineras för sitt funktionshinder. Att göra lekplatserna
anpassade så att alla barn kan leka där är en tillgänglighetsfråga
av rang. Barnen är viktiga, de är framtidens vuxna.