Keramiken var den dominerande fyndkategorin vid undersökningen ...

Neolitisk keramik (av Niklas Ytterberg) 

Inledning 

Keramiken var den dominerande fyndkategorin vid 

undersökningen av Glädjen. Av sammanlagt 1,4 kg 

keramik utgjordes nästan 0,8 kg, eller 783 fragment, 

av neolitisk keramik. All keramik var fragment från 

kärl. 

Målsättning 

En viktig målsättning utifrån undersökningsplanen 

var att keramiken från Glädjen skulle kunna bidra 

till en ökad kunskap om övergången från mesolitikum 

till tidigneolitikum i Uppland. Denna fas kännetecknas 

av introduktionen av keramik i regionen. 

Äldre keramiktraditioner fanns vid denna tid såväl i 

Finland som i Sydskandinavien (Hallgren 2004). Att 

utreda på vilket sätt den tidigneolitiska keramiktraditionen 

vid Glädjen och i Uppland förhåller sig till 

dessa områden är därför intressant, för att belysa 

grad av påverkan och vilken väg influenser till det 

första keramikhantverket tagit. 

En annan målsättning var också att belysa förhållandet 

och brytningen mellan trattbägar- och gropkeramisk 

tradition i regionen. Råder kontinuitet eller 

förändring av samhället under tidigneolitikum? Till 

detta kopplas frågeställningar kring hantverkets art 

och kärlens användning. Kan det utifrån keramiken 

avgöras vad för slags lokal Glädjen har varit? 

Keramiken i sig utgör också ett av de främsta 

fyndmaterialen för att spåra rumsliga strukturer på 

platsen. En tredje målsättning var att utröna om man 

utifrån keramiken kan urskilja olika aktivitetsytor eller 

ytor som brukats vid olika tidpunkter? Finns det 

till exempel ytor med dekorerad keramik som skiljer 

sig från ytor med odekorerad keramik? 

Metod 

Materialet har bearbetats i olika steg. Under fältarbetet 

basregistrerades keramiken av fältpersonalen 

och efteråt har en specialregistrering utförts av Niklas 

Ytterberg, UV GAL. Specialregistreringen följer 

den mall som har utarbetats för all neolitisk keramik 

inom UV:s del av E4-projektet. 

I tillägg till den mer kvantitativa registreringen 

har Torbjörn Brorsson gjort en teknisk analys av fem 

skärvor vid Keramiska forskningslaboratoriet, Lunds 

universitet (asvsnitt Keramik från Glädjen – en teknologisk 

undersökning, s. 38). Denna analys är mer 

kvalitativ till sin karaktär och är beroende av ett urvalsförfarande. 

Urvalet har skett med hänsyn tagen 

till olika variabler som kärlstorlekar, kärltyper, gods, 

dekor/icke dekor och kontextuell tillhörighet. Detta 

har skett i samråd med Keramiska forskningslaboratoriet. 

24 Glädjen – Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder 

Vid specialregistreringen har en metod tillämpats 

som utvecklats ur Birgitta Hulthéns modell (Hulthén 

1974), men som modifierats i riktning mot modeller 

för registrering av neolitisk keramik (Bagge & Kaelas 

1950; Bagge 1952; Österholm 1989; Kjellberg & Ytterberg 

1996; Papmehl-Dufay 1999). Det innebär att 

kärlform och dekor har en framträdande plats. En 

viktig distinktion har gjorts mellan skärvor och fragment, 

vilka sammantaget benämns för kärlfragment. 

En skärva är ett kärlfragment om minst två cm 2 och 

där både in- och utsida är intakt. Fragment är övriga 

kärlfragment, det vill säga både sådana med en yta av 

mindre än två cm 2 och de som är större, men med en 

eller båda ursprungsytor bortspjälkade eller bortvittrade. 

Ett annat mått på graden av fragmentering är 

genomsnittlig skärvstorlek, vilken erhålls med hjälp 

av formeln: 

W / (xt * N * 2) = xs 

W är vikten i gram, xt är medeltjocklek i cm, N är 

totalt antal skärvor och xs är medelstorleken i cm 2 

(Hulthén 1977). Observera att endast skärvor, inga 

fragment, har använts vid beräkningen av genomsnittlig 

skärvstorlek. 

Specialregistreringen är relativt omfattande med 

ett antal variabler och undervariabler. Variablerna är 

kärldel, dekor och dekorläge samt kärldelarnas form. 

Bottenskärvor har bedömts i variablerna form och 

diameter medan mynningsskärvor har bedömts i variablerna 

riktning, läppform, kantdekor och diameter. 

Diametrarna har mätts efter en mall utarbetad av 

Lars Löfstrand (1974:49). Viktigt att poängtera är att 

kärlens diametrar ska ses som grova uppskattningar, 

där de generella tendenserna för hela materialet har 

eftersökts. Godsets typ, fast eller porigt (poröst), har 

bedömts okulärt. Om möjligt har kärlets uppbyggnadsteknik 

noterats, N- eller U-teknik. Skärvtjocklek 

och maximal magringsstorlek har mätts med ett digitalt 

skjutmått. Förekomst av organisk beläggning 

har också noterats. Förekomst av kärlväggsgropar 

har behandlats separat från övrig dekor, som har bedömts 

med variablerna teknik, element, motiv och 

komposition, i upp till två separata dekorer. Slutligen 

har kärltyp bedömts så vitt det varit möjligt. 

Ur flera av de teknologiska variablerna, som magringens 

art, godsets sammansättning och bränningstyp 

samt kärlens användning, har det varit svårt att 

dra några långtgående slutsatser från specialregistreringen. 

Detta beror på att materialet är starkt fragmenterat 

och delvis vittrat. Därför beskrivs keramiken 

i dessa avseenden huvudsakligen genom de kvalitativa 

urvalen i analysrapporterna. Detsamma gäller 

ytbehandlingen, som för neolitisk keramik i hög grad

ofta är påverkad av tafonomiska omvandlingsprocesser. 

För de enskilda skärvorna har ytbehandlingen 

inte särregistrerats, utan en samlad bedömning har 

skett utifrån en okulär besiktning av hela materialet. 

Undersökningsresultat 

Den neolitiska keramiken är hårt fragmenterad. Totalt 

framkom 775,7 gram eller 783 skärvor/fragment, 

vilket ger en medelvikt på bara 1,0 gram/kärlfragment 

(tabell 2). Materialet kan trots den ringa mängden 

knappast beskrivas som helt homogent. Redan i 

fält observerades att keramiken utgjordes både av en 

mörk godstyp, och en ljus godstyp. Detta är troligen 

beroende på att den förra är bränd i reducerande atmosfär 

och den senare bränd i oxiderande atmosfär. 

Det kan finnas andra orsaker till skillnaden i godset 

(diskuteras nedan) men hädanefter kommer de att benämnas 

som reducerat och oxiderat gods. Förutom 

olika form av bränning har dessa båda keramiktyper 

flera gemensamma nämnare. 

Av kärlfragmenten är 53 skärvor och 730 fragment. 

Medelvikten för skärvor är mer än sju gånger 

så stor som för fragmenten, 5,2 gram jämfört med 

0,7 gram. Uttryckt med andra ord utgör skärvorna 

endast 6,8 % av antalet kärlfragment, men 35,8 % av 

Tabell 2. Neolitisk keramik, översiktlig sammanställning. 

Fragmenteringsgrad Antal Antalsandel Vikt (g) Viktandel Medelvikt (g) 

Skärvor 53 6,8 % 277,5 35,8 % 5,2 

Fragment 730 93,2 % 498,2 64,2 % 0,7 

Summa 783 100,0 % 775,7 100,0 % 1,0 

X 6677030 

X 6677005 

II 

Y 1593810 

A 

IV 

B 

III 

C 

C 

/ 

Y 1593835 

0 10 m 

den totala vikten (tabell 2). Genomsnittlig skärvstorlek 

har uppmätts till 3,1 cm 2 , men den siffran grundar 

sig då enbart på 51 av de mätbara skärvorna. 

Ytterligare två skärvor finns, men dessa har passning 

med andra skärvor och har därför inte räknats. 

I princip påträffades all keramik i det fyndförande 

lagret, endast 13 kärlfragment (F54, F181 och F185) 

framkom i tre anläggningar (A4752, A6281 och 

A6941). Det visar att den neolitiska keramiken har 

en svag koppling till anläggningarna, men mönstret 

med en liten andel keramik i anläggningar fanns också 

på den tidig- och mellanneolitiska lokalen Snåret i 

Vendel (Björck & Larsson i manus). Precis som i fallet 

med Snåret talar ändå den rumsliga korrelationen 

mellan keramikförekomst och anläggningar för ett 

samband dem emellan. 

Keramiken har för en jämförande studie delats 

upp efter skilda fyndkontexter. I princip fördelade 

sig keramiken över större delen av boplatsytan, men 

uppdelade på fyra mer eller mindre distinkta koncentrationer. 

De tre första koncentrationerna framkom 

inom område B (delvis också område C), medan den 

fjärde fanns inom område A (fig. 14). Koncentration 

I, som var störst, utgjordes av keramiken öster och 

sydöst om den centrala fyndtomma ytan. Ytan var 

I 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fig. 14. Spridning av neolitisk keramik 

fördelat på vikt per grävenhet/anläggning/ 

fyndenhet (gram). Här kan också ses i 

vilka områden den dekorerade keramiken 

påträffades. Notera även indelningen i 

koncentration I–IV. Skala 1:400. 

Särskild arkeologisk undersökning, SU 25

oregelbunden, men med en utbredning på ungefär 

12×9 meter. Koncentration II utgjordes av ett mindre 

område, cirka 5×3 meter stort, strax väster om den 

fyndtomma ytan. Koncentration III utgjordes av den 

väl samlade keramiken närmast foten av moränkullen, 

norr om den fyndtomma ytan, med en diameter 

av omkring 4 meter. I den stenröjda svackan i moränslänten 

i nordväst, låg koncentration IV, med mer 

spridd keramik över en yta av cirka 10×4 meter. Koncentrationerna 

II, III och IV innehöll mellan 77 och 

129 kärlfragment vardera, mot 499 i koncentration I. 

Fornlämningens begränsade yta och det ringa antalet 

kärlfragment påkallar en viss försiktighet i tolkningarna, 

men med det i åtanke finns trots allt ett antal 

tydliga skillnader koncentrationerna emellan. 

Fördelningen av keramiken per koncentration 

framgår av tabell 3. Medelvikten skiljer sig åt en del 

mellan dem, där medelvikten för koncentration I är 

0,7 gram; II = 1,8 gram; III = 1,5 gram och IV = 1,6 

gram. Detta förhållande avspeglas delvis också i andelen 

skärvor, räknat på totalt antal kärlfragment per 

koncentration: I = 3 %, II = 13 %, III = 9 % samt IV 

= 21 %. Vid en jämförelse mellan dekorfrekvenserna 

är 17 % av keramiken dekorerad i koncentration I; 

38 % i II; 32 % i III och 40 % i koncentration IV 

(räknat per vikt, procenttal avrundade till heltal). 

Intressant nog finns det ett direkt samband mellan 

den totala medelvikten, andelen skärvor och andelen 

dekor för respektive koncentration, förutom en högre 

andel skärvor i koncentration IV. Förklaringen 

ligger i hur materialen har fragmenterats, vilket betyder 

att andelen dekor givetvis speglas bäst i relativt 

ofragmenterade material. 

Keramiken i koncentration I, öster om den fyndtomma 

ytan, var förhållandevis talrik och kraftigt 

fragmenterad (tabell 3). Med undantag för några enstaka 

fragment i anläggningarna A4572 och A6281 

(F54 och F185), påträffades all keramik i det fyndförande 

lagret. Kärlfragmenten var relativt väl spridda 

inom området, men med några fyndtomma luckor 

och ett par mindre koncentrationer. En sådan mindre 

Tabell 3. Den neolitiska keramikens fördelning per koncentration. Vikt i gram. 

Koncentration I II III IV Summa/medelvärde 

Vikt (g) 327,4 139,1 187,2 122,0 775,7 

Viktandel 42,2% 17,9% 24,1% 15,7% 99,9% 

Antal 499 77 129 78 783 

Antalsandel 63,7% 9,8% 16,5% 10,0% 100,0% 

Medelvikt (g) 0,7 1,8 1,5 1,6 1 

Antal skärvor 15 10 12 16 53 

Antal fragment 484 67 117 62 730 

Andel skärvor/omr. 3,0% 13,0% 9,3% 20,5% 6,8% 

Andel frag/område 97,0% 87,0% 90,7% 79,5% 93,2% 

Dekorerade/antal 3,2% 18,2% 9,3% 17,9% 7,2% 

Dekorerade/vikt 17,0% 37,6% 32,3% 39,9% 28,1% 


koncentration låg i anslutning till härden (A6281), 

kulturlagret (A6274) och nedgrävningen (A7150) i 

södra delen av område B, medan en annan låg intill 

nedgrävningarna A6838 och A7240 längre norrut. 

Ett tydligt mönster för koncentration I som helhet, är 

att keramiken påträffades i zonen mellan det centrala 

fyndtomma området och mer steniga partier mot öster 

och norr. Den höga fragmenteringsgraden och det 

rumsliga sambandet med anläggningarna tyder på att 

koncentrationen har haft karaktären av ett aktivitetsområde, 

där mekaniskt slitage i form av trampning 

har verkat i hög grad. En viktig notering är att huvuddelen 

av bronsålderskeramiken också påträffades 

inom detta område. Därmed finns det en risk att 

mindre fragment inte har typbestämts till rätt period. 

Detta indikeras bl.a. av att en skärva som registrerats 

som bronsålderskeramik har erhållit en matskorpedatering 

till skiftet mellanneolitikum A – mellanneolitikum 

B (F203), medan en som registrerats som 

neolitisk keramik, som daterats till senneolitikum 

(F5) (fig. 21). Ser man till den rumsliga spridningen 

var dock den faktiska överlappningen mellan neolitisk- 

och bronsålderskeramik mycket liten. 

Koncentration II var minst men samtidigt mest 

distinkt, i så motto att den var väl sammanhållen och 

tydligt avgränsad från de övriga koncentrationerna. 

Förutom några små fragment i gropen A6941 (F181) 

påträffades alla kärlfragment i det fyndförande lagret. 

Med undantag av någon enstaka bronsåldersskärva 

var ytan närmast intill gropen att betrakta som helt 

dominerad av neolitisk keramik, vilket skulle kunna 

tyda på ett rumsligt samband med anläggningen. 

Huvuddelen av keramiken låg mellan gropen och ett 

par stora stenblock ett par meter norr därom. Fragmenteringsgraden 

var förhållandevis låg och andelen 

skärvor och dekorerad keramik hög (tabell 3). Det 

tyder på en mer kortvarig och/eller mindre utsatt del 

av boplatsen, kanske bara använd vid något enstaka 

tillfälle, en kantyta. 

Invid moränkullens fot låg koncentrationen III, 

som kännetecknades av mycket stenig och blockrik 

Tabell 4. Fördelning av 

identifierade neolitiska formelement 

(kärldelar). 

Kärldel Antal 

Botten 1 

Buk 36 

Hals 4 

Hals/buk 3 

Mynning 24 

Summa 68

Fig. 15. Principskiss av bottenformen på kärlet utifrån 

skärva F211. Tecknare Christoffer Samuelsson. 

terräng. Här framkom en hel del keramik och andelen 

skärvor var relativt hög, liksom medelvikten 

(tabell 3). En rimlig tolkning, bland annat med tanke 

på den oländiga topografin, är att platsen har använts 

som dumpplats. 

Koncentration IV, synonymt med område A, kan 

i fråga om rumslig spridning karakteriseras som det 

minst väldefinierade, med enstaka nedslag av keramik. 

Keramiken inom koncentration IV var mycket 

homogen. Området var röjt på sten och beläget delvis 

på, delvis nedanför en svag avsats i slänten. Här 

påträffades också stenyxan (F244), men inga anläggningar. 

I koncentration IV var andelen skärvor högst 

och medelvikten näst högst i förhållande till hela 

boplatsen. Även andelen dekorerad keramik var här 

högst, men skillnaderna mellan koncentrationerna är 

dock små (tabell 3). Tolkningen är att koncentration 

IV har använts mer sällan eller bara under en kort 

fas. 

Formelement 

Det har på grund av den höga fragmenterings- och 

vittringsgraden inte varit möjligt att rekonstruera de 

enskilda kärlens utseende, med avseende på kärlformen, 

utan endast indikationer för vissa formelement 

kan ges. 

Placeringen på kärlet kunde bestämmas för 68 

skärvor eller fragment. Tre av dessa kärlfragment 

är sammansatta och består av såväl hals som buk. 

En hals/buk-skärva kan därmed ingå i statistiken två 

gånger. Därför har summan uppräknats, från de faktiska 

65 kärlfragmenten, till 68 (tabell 4). Efter denna 

uppräkning utgör bottnarna 1,4 % (en stycken) av 

det totala antalet bestämda kärlfragment, bukdelarna 

54,9 %, halsarna 9,9 % och mynningarna 33,8 %. 

• Botten 

En skärva utgörs av en rund botten (F211). Det skall 

påpekas att en rund bottenskärva kan vara svår att 

skilja från en konvex bukskärva. Den påträffades 

inom koncentration IV och består av reduktionsbränt 

gods (fig. 15). 

F24 

F122 

F122 

F159 

Fig. 16. Ett urval av mynningsskärvor med tillhörande 

mynningsprofiler: F24, F122 och F159. Skala 1:1. 

Tecknare Christoffer Samuelsson. 

• Buk 

36 kärlfragment utgörs av delar från buken. Dessutom 

finns tre stycken från hals/buk, totalt 39. Samtliga 

har en konvex profil. Femton av kärlfragmenten är av 

gods bränt i reducerande miljö, liksom alla tre från 

hals/buk; övriga är brända i oxiderande miljö. 


• Hals 

Fyra kärlfragmenten kommer från halsar och 

tre från hals/buk (jämför Buk ovan). Samtliga 

är konkava. De fyra halsarna är brända i 

oxiderande miljö, medan de tre från hals/buk 

är brända i reducerande miljö. Halsarna är, 

såvitt bedömbart, genomgående korta. 

• Mynning 

Inte mindre än 24 kärlfragment är bitar av mynningar 

(fig. 16, s. 27). Anledningen till att mynningar är 

så vanliga beror till stor del på att de i jämförelse med 

andra formelement är lätta att identifiera, även ifråga 

om mycket små fragment. Ett flertal mynningsformer 

har observerats. Vanligast är utåtböjda mynningar 

med uttunnad läpp, följt av odefinierade med kantig 

läpp. Nästan lika vanliga är utåtböjda respektive 

raka mynningar med jämnt avrundad läpp (tabell 5). 

De utåtböjda mynningarna är vanligast med 12 kärlfragment, 

jämfört med de fyra raka. Åtta mynningar 

har odefinierad profil, men är sannolikt till övervägande 

delen utåtböjda. 

Sju av mynningarna är brända i reducerande miljö, 

medan 17 är brända i oxiderande miljö. För de reduktionsbrända 

gäller att fem har utåtböjd profil, en 

har rak profil och en är obestämd. Tre har uttunnad 

mynningsläpp, medan två är jämnt avrundade. För 

de oxidationsbrända mynningarna råder en större 

variation. 

För fem av mynningsskärvorna har kärlets ursprungliga 

diameter varit möjligt att uppskatta. Det 

ringa antalet gör att man utifrån de enskilda värdena 

inte kan dra några vidare slutsatser om storleksfördelningar. 

Fyra av dem, samtliga brända i oxiderande 

miljö, är 10, 13, 16 och 23 cm i diameter. En mynning, 

bränd i reducerande miljö, avviker och kommer 

från ett kärl vars diameter uppskattas till 38 cm (FU 

F24). 

• Ytbehandling 

På grund av materialets delvis vittrade och generellt 

höga fragmenteringsgrad har ytbehandlingen inte re- 

Antal 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Buktjocklek (n=41) 

6 7 8 9 10 mm 

Fig. 17. Fördelning av kärlstorlekar representerat genom 

buktjocklek. 


Tabell 5. Mynningsformer för neolitiska kärl. 

Mynnings- 

form 

Uttunnad Kantig Jämnt 

avrundad 

Brätte Odefinierad Summa 

Rak 1 0 3 0 0 4 

Inåtböjd 0 0 0 0 0 0 

Utåtböjd 8 0 3 0 1 12 

Odefinierad 0 4 2 0 2 8 

Summa 9 4 8 0 3 24 

Tabell 6. Absolut och procentuell fördelning av reduktionsbränd 

(= red) keramik, fördelat per koncentration. 

Vikt i gram. 

Område Totalt (g) Red.bränd (g) Andel red.bränd 

I 327,4 60,9 18,6% 

II 139,1 18,3 13,1% 

III 187,2 67,4 36,0% 

IV 122,0 102,3 83,9% 

Summa 775,7 248,9 32,1% 

gistrerats genomgående. Ursprungligen har kärlen, 

utifrån en enkel okulär bedömning av det samlade 

materialet, varit enkelt avstrukna. Totalt 52 kärlfragment 

har dock betecknats som vittrade eller 

nötta. 16,5 % av den reduktionsbrända keramiken 

var vittrad, medan 3,9 % av de oxidationsbrända 

kärlfragmenten var det. Anledningen till den höga 

vittringsgraden är oklar, men har sannolikt delvis 

tafonomiska orsaker. Fördelningen mellan de olika 

koncentrationerna visar också ett samband med 

trampningseffekten, eftersom majoriteten hittades i 

den hårt fragmenterade koncentration I. 

Gods och magring 

Samtliga kärlfragment är av fast gods. Kärlen har 

genomgående varit tunnväggiga och mellanmagrade, 

ibland dock grovmagrade. För 41 skärvor har buktjockleken 

gått att mäta och de befinner sig inom intervallet 

6 till 10 mm, med en tonvikt på dess övre 

del (fig. 17). Medelvärdet ligger på 8,5 mm, vilket får 

sägas vara normalt för samtida keramik. Den senare 

gropkeramiken är dock generellt grövre. 

Största magringskorn är vanligen 2–4 mm, men 

enstaka är 1 eller 5 mm. Medelvärdet utifrån de 73 

kärlfragment, där det varit möjligt att mäta största 

Antal 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Magringsmax (n=73) 

1 2 3 4 5 

Fig. 18. Fördelning av magringens storlek, representerat 

genom största uppmätta magringskorn. 

mm

magringskorn, är 2,7 mm (fig. 18). Magringen har utgjorts 

av krossad granit och andelen magring är 9–16 

% (avsnittet Keramik från Glädjen – en teknologisk 

undersökning). Teknologiskt skiljer sig inte den tidigneolitiska 

keramiken vid Glädjen nämnvärt från yngre 

keramiska neolitiska lokaler, möjligen med undantag 

för att magringen under tidigneolitikum I verkar 

vara något grövre än senare under mellanneolitikum 

II/tidigneolitikum A (Björck & Larsson, i manus). I 

det skånska trattbägarmaterialet kan man se en tendens 

från tidigneolitikum I till mellanneolitikum A 

där kärlen över tid blir gradvis mer finmagrade och 

där magringsandelen också sjunker. Samtidigt sker 

en förskjutning från finare till grövre keramiktyper 

(Stilborg 2003). Det går dock inte i nuläget att säga 

om samma tendens finns i Uppland. 

Keramiken är antingen bränd i oxiderande miljö 

och ljus i nyanser mellan ljusröd och rödbrun, eller 

bränd i reducerande miljö och mörk i nyanser mellan 

mörkbrun och svart. Omkring en tredjedel av den 

samlade keramikvikten består av reduktionsbränd keramik. 

Intressant nog fanns en mycket tydlig uppdelning 

av den reduktionsbrända och oxidationsbrända 

keramiken över boplatsytan. Andelen reduktionsbränd 

keramik steg generellt mot norr, även om den förekom 

i alla de fyra koncentrationerna (tabell 6). 

Detta tyder antingen på en funktionell uppdelning 

av olika former av kärl på boplatsen, eller på kronologiska 

faktorer i form av keramikhantverk från 

olika perioder. Inga teknologiskt betingade skillnader 

finns dock belagda i de tunnslip som utförts på 

två reduktionsbrända neolitiska skärvor (FU F24 och 

F294) i jämförelse med tre oxidationsbrända skärvor 

(F3, F112 och F122). Det skulle kunna tala för en 

samtidighet. Det kan dock konstateras att några tydliga 

teknologiska skillnader inte heller kunde påvisas 

mellan den tidigneolitiska keramiken och bronsålderskeramiken 

(avsnittet Keramik från Glädjen – en 

teknologisk undersökning, s. 38). Detta tyder istället 

Tabell 7. Dekorerade skärvor och typ av dekor fördelat 

på reducerat (= red) och oxiderat (= oxid) bränt gods. 

Vikt i gram. Observera att ett enskilt kärlfragment kan ha 

flera olika dekortyper, vilket gör att summan av dekorerna 

blir högre än antalet kärlfragment. 

Dekorerade Red Oxid Summa 

Antal kärlfragment 25 31 56 

Andel antal 14,7% 5,1% 7,2% 

Vikt kärlfragment (g) 93,8 123,9 217,7 

Andel vikt 37,7% 23,5% 28,1% 

Andel skärvor 16 12 28 

Ett ytdekorelement 21 27 48 

Två ytdekorelement 0 3 3 

Gropdekor 3 7 10 

Mynningskantdekor 4 3 7 

på ett mycket lokalt hantverk under såväl neolitikum 

som under bronsåldern. 

En annan möjlighet är att den reduktionsbrända 

keramiken i själva verket är sekundärt bränd och sotad 

av elden vid matlagning eller annan beredning 

över öppen eld. Det som kan tala för denna tolkning 

är att relativt sett fler av de reducerat brända kärlfragmenten 

har någon matskorpa eller sotbeläggning, 

i jämförelse med de som är oxidationsbrända. 

Dekor 

Totalt 56 kärlfragment är dekorerade, med en samlad 

vikt av 217,7 gram. Det innebär att 7,2 % av antalet 

och 28,1 % av vikten består av dekorerad keramik 

(tabell 3 och 7). Mer rättvisande är det att jämföra 

enbart de stora kärlfragmenten, skärvorna, och då 

erhålls en annan bild. Av de 53 skärvorna från hela 

boplatsen är inte mindre än 28 dekorerade. Det innebär 

att kärlen i mycket hög grad har varit dekorerade, 

men inte över hela kärlkroppen. 

Dekoren förekommer olika frekvent på olika delar 

av kärlen. Den enda bevarade bottnen har varit odekorerad. 

Av 39 bukar eller kombinerade hals/bukar 

har 21 dekor. Motsvarande siffror för halsar är sex av 

sju (inkl. hals/bukar). 13 av 24 mynningar är dekorerade 

och två av dessa har också dekor på insidan av 

mynningen. På sju av de 24 mynningarna finns dekor 

på läppen, i tre fall i kombination med dekor strax 

nedanför randen, på utsidan av mynningen. Dekor på 

läppen förekommer enbart på utåtböjda mynningar 

med uttunnad mynningsläpp. Sammanfattningsvis är 

kärlen till övervägande del ornerade på övre delen, 

främst på mynningen och halsen, men även på buken, 

med en dekorfrekvens av 53,8–85,7 % av de kärldelsbestämda 

kärlfragmenten (tabell 8). 

Vanligaste dekorelement är streck och linjer i kamstämpel, 

följt av inristade streck. Streck är kortare 

än tre cm medan linjer är längre. En mellanposition 

intar tandstämpel, medan dubbelstämplar och enkla 

stämplar förekommer. Ovanliga är dragna streck 

respektive mejselintryck (tabell 9, s. 30). Dekor på 

mynningsranden består i tre fall av dubbelstämplar, i 

tre fall av enkla punktstämplar och i ett fall av tvära 

intryckta streck (fig. 19, s. 30). Dekor på insidan av 

kärlen, strax nedanför mynningen, utgörs i ett fall av 

enkla stämplade punkter (F288), i ett annat av horisontellt 

ställd tandstämpel (F34). 

Tabell 8. Dekorfrekvens per formelement (kärldel). 

Kärldel Antal Dekorerade Dekorfrekvens 

Botten 1 0 0,0% 

Buk 39 21 53,8% 

Hals 7 6 85,7% 

Mynning 24 13 54,2% 

Summa 71 40 56,3% 


F22 

F30 

Fig. 19. Exempel på dekorerade skärvor, F3, F22, F28 och F30. Skala 1:1. Tecknare Christoffer Samuelsson. 

Tabell 9. Absolut fördelning av dekorteknik fördelat 

över reduktionsbränd (= red) respektive oxidationsbränd 

(= oxid) keramik, samt för all neolitisk keramik på 

boplatsen. 

Dekorteknik Red Oxid Summa 

Enkel stämpel 1 2 3 

Dubbelstämpel 1 3 4 

Draget streck 0 1 1 

Inristat streck 0 13 13 

Kamstämpel 12 5 17 

Mejselintryck 1 0 1 

Tandstämpel 6 5 11 

Summa 21 29 50 

Tabell 10. Absolut fördelning av dekormotiv 

fördelat över reduktionsbränd (= red) respektive 

oxidationsbränd (= oxid) keramik, samt för all 

neolitisk keramik på boplatsen. 

Dekormotiv Red Oxid Summa 

Lutande rader 0 2 2 

Horisontella rader 1 4 5 

Vertikala rader 1 5 6 

Rader, oklar riktning 3 8 11 

Vinkelrad 1 0 1 

Korsande 0 1 1 

Yttäckande 7 2 9 

Oregelbunden 1 0 1 

Summa 14 22 36 


F28 

Elementen är sammansatta i motiv (36 kärlfragment) 

och ibland har också en komposition gått att skönja 

(21 stycken). Vanligast är motiv med rader av oklar 

riktning. Dessa hör sannolikt till någon av grupperna 

vertikala rader eller horisontella rader. Yttäckande 

dekor är annars det näst vanligaste motivet (tabell 

10). Horisontella band har bedömts vara den vanligaste 

dekorkompositionen på kärlen, följt av yttäckande 

och vertikala band. På grund av den höga 

fragmenteringsgraden är dock flertalet bedömningar 

av komposition osäkra, och den horisontellt ställda 

kompositionen hör huvudsakligen till band direkt 

under mynningen. 

Sammanlagt tio kärlfragment har kärlväggsgropar. 

Av dessa förekommer tre på buken (antagligen 

bukens övre del), två på både hals och buk, samt en 

direkt under mynningen. För övriga fyra fragment har 

det inte gått att avgöra groparnas läge. I fem fall är 

kärlväggsgroparna kombinerade med annan dekor; 

en buk med inristade horisontella streck i vertikalt 

band (F3), en mynning med randdekor av punkter 

och stämplade vertikala streck i horisontellt band 

under mynningen (F159), en buk med kamstämplade 

linjer i vinkel i horisontellt band (F22), samt två skärvor 

från hals/buk med yttäckande kamstämpellinjer 

(FU F30). 

F3

Vissa skillnader i dekorfrekvens mellan oxidations- 

och reduktionsbränd keramik har noterats. Exempelvis 

förekommer inristade streck enbart på oxidationsbränd 

keramik, medan kamstämplar dominerar 

på reduktionsbränd. Tandade stämplar fördelar sig 

lika mellan oxidationsbränd och reduktionsbränd 

keramik (tabell 9). Yttäckande dekor verkar vara 

vanligare på reduktionsbränd keramik, medan rader 

med olika riktning är betydligt vanligare på keramik 

bränd i oxiderande miljö (tabell 10). Eftersom antalet 

kärlfragment är så få avspeglar dessa skillnader med 

största sannolikhet ett fåtal enskilda kärl. 

Kärltyper och kärlstorlekar 

Trots ett mycket litet antal iakttagbara formelement 

kan några hållpunkter till kärlens form och storlek 

ändå skisseras. Utifrån de bäst bevarade mynningarna 

visar fördelningen av kärlstorlekar att ett flertal 

olikstora kärl har funnits på platsen. De oxidationsbrända 

mynningarna, inom intervallet 10–23 cm, 

utgörs av små till medelstora kärl. Den reduktionsbrända 

mynningen på 38 cm, hör till ett markant 

större kärl. Även om en stor osäkerhet råder kring 

mätning av mynningsdiametrar på hårt fragmenterad 

keramik, kan ändå storleksfördelningen avspegla ett 

inventarium med olikstora kärl. Ännu svårare är det 

att säga något om bottenformer, eftersom endast en 

bottenskärva är bevarad. Utifrån den kan endast antas 

att minst ett kärl har haft en rund botten. 

Samtida tidigneolitisk keramik i östra Mellansverige, 

traditionellt benämnd Vrå-keramik, kännetecknas 

av en tydligt utåtböjd mynning, kort till lång hals, 

ofta en utdragen s-formad profil, ibland dock i skarp 

vinkel, och troligen rundad botten (Graner 2003b). 

Denna kärlform, i kombination med dekor av intryck 

närmast mynningen, påminner om den tidiga trattbägarkeramiken 

i Sydskandinavien, känd genom Oxiegruppen 

och Svenstorpsgruppen i Skåne (Larsson 

1984:156ff). Senare studier har dock visat att denna 

indelning inte håller och att det även vid större keramikmängder 

är mycket svårt att rekonstruera kärlform 

(Lagergren-Olsson 2003). Dock måste påpekas 

att det östmellansvenska keramikmaterialet från tidigneolitikum 

sammantaget är mycket litet och att 

inga större regionala studier ännu har publicerats. 

De utåtböjda mynningarna och huvuddelen av dekortyperna 

på Glädjen stämmer bra med Vrå-keramiken. 

Det mest framträdande draget bland samtida 

keramik i regionen är dock de små mängderna kärlfragment 

och den höga fragmenteringsgraden, vilket 

i princip omöjliggör några säkra kärlrekonstruktioner 

(jfr Segerberg 1999:85; Björck 2000a:12f). Så är 

fallet också ifråga om Glädjen. 

Antal kärl och användning 

Totalt 40 kärlfragment har någon form av organisk 

beläggning. Vanligen utgörs denna beläggning av ett 

sotigt lager från insidan av kärlen, men i enstaka fall i 

form av regelrätta inbrända matrester. Den sannolika 

tolkningen är att dessa kärl har använts i samband 

med matlagning eller annan beredning över öppen 

led, alternativt för beredning i form av jäsning. Av 

dessa kärlfragment är 25 från keramik bränd i oxiderande 

miljö (av 613) och 15 från keramik bränd 

i reducerande miljö (av 170). Fördelningen på formelement 

ger 14 kärlfragment från buk och fyra 

från mynning, medan övriga är odefinierade. Två av 

skärvorna kommer från mynningar med uppmätta 

diametrar, 16 respektive 23 cm (F167 resp. F159), 

vilket representerar medelstora kärl. Det är i detta 

intervall man finner matlagningskärlen. Mindre neolitiska 

kärl har troligen utgjort finkeramik och större 

har använts som förvaringskärl (Björck 1998:40f). 

En reduktionsbränd mynning med en beräknad diameter 

omkring 38 cm (FU F24) indikerar att minst ett 

större kärl har funnits på Glädjen. Några belägg för 

finkeramik finns dock inte på platsen, men två kärl 

har uppskattade mynningsdiametrar som närmar sig 

definitionen för minikärl (= max 10 cm i diameter), 

F151 och F122 med en diameter på tio respektive 

13 cm. 

Något minsta antal kärl har inte kunnat beräknas, 

även om keramiken helt säkert motsvarar ett flertal 

kärl. En gissning är att keramiken motsvarar cirka 

5–10 kärl, varav minst en tredjedel har varit reduktionsbrända. 

Datering och kulturell tillhörighet 

Det finns en tydlig fördelning av den oxidationsbrända 

respektive reduktionsbrända keramiken över boplatsytan 

på Glädjen. Den består i en gradvis ökad 

andel reduktionsbränd keramik mot norr, vilken 

dominerade helt inom område A (koncentration IV) 

(tabell 6). Detta kan tolkas som uttryck för två skilda 

keramiktyper, eftersom i princip inga mellanformer 

med flammigt gods förekommer. Tyvärr kan ingen 

säker bild skapas eftersom bägge typerna förekom 

inom koncentration III. 

En framkomlig väg för att utreda om keramiktyperna 

är samtida eller ej kan vara att korrelera bränningstypen 

med 14 C-dateringarna av organisk beläggning 

samt nivåer över havet. Fyndet av en reduktionsbränd 

bukskärva med kamstämpel i vinkel (F22), 

daterad till övergången mellan senmesolitikum och 

tidigneolitikum (fig. 20, s. 32), fungerar väl med den 

kunskap vi idag har angående strandlinjeförskjutningen. 

Den påträffades i västra delen av koncentration 

III på 45,37 meter över havet (fig. 14). Nivån 

och dateringen antyder att lokalen i ett tidigt skede 


Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.9 Bronk Ramsey (2003); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] 

F22 (Ua-27137) 5285 ±160BP 

F159 (Ua-27136) 4745 ±105BP 

F203 (Poz-6245) 4190 ±35BP 

F5 (Poz-6310) 3755 ±35BP 

6000 BC 5000 BC 4000 BC 3000 BC 2000 BC 

Kalenderår 

Fig. 20. Kalibreringskurva över keramik med neolitiska 14 C-dateringar vid Glädjen. 

har varit direkt strandbunden. Den näst äldsta dateringen 

ligger upp mot TN II (fig. 20) och är utförd 

på en oxidationsbränd utåtböjd mynning (F159) med 

koniska gropar och vertikala stämpelstreck, samt 

punktintryck på mynningsläppen (fig. 16). Skärvan 

framkom i östra delen av koncentration III, bara 

drygt två meter från F22 (fig. 19), på en nivå av 45,85 

meter över havet (fig. 14). Om 2 sigma används kan 

en överlappning erhållas kring 3800–3700 BC för de 

båda dateringarna, d.v.s. väl inom tidigneolitikum 

I. Utifrån denna diskussion råder störst sannolikhet 

för scenariot med samtida men olika kärltyper. Dock 

måste det påpekas att denna överlappning är minimal 

och att sannolikheten rent statistiskt är mycket 

låg. Vad gäller matskorpedateringar på keramik har 

Per Persson visat att det finns flera felkällor, bland 

annat beroende på vilken 14 C -fraktion som har daterats 

och även påverkan av reservoareffekten om man 

kan misstänka att kärlen innehållit mat härstammande 

från havet. Dessa påverkansfaktorer är tyvärr 

mycket svåra att beräkna, men det finns flera studier 

som visar att matskorpedateringar ibland erhåller en 

för ung ålder i relation till den förväntade (Persson 

1999:35f). Detta skulle kunna vara en förklaring till 

den yngre dateringen för F159, jämfört med F22 (fig. 

20). 

En alternativ tolkning utifrån fig. 19 vore att se 

den neolitiska keramiken som enstaka nedslag vid 

flera tillfällen under hela neolitikum, vilket förefaller 

mindre troligt med tanke på de ytterst små mängderna 

och den relativa homogeniteten ifråga om morfologi 

och dekor. De dateringsmässigt avvikande skärvorna 

F203 och F5 är odekorerade och därmed svårklassificerade. 

Man kunde förvänta sig att keramiken vore 

mer heterogen om platsen besökts vid ett antal tydligt 

kronologiskt skilda tillfällen. Jämför också den markanta 

avvikelsen gentemot bronsålderskeramikens 

morfologi, även om teknologin överensstämmer väl 

mellan dessa typer. Teknologiskt förefaller också den 

till TN II daterade lokalen Bålmyren överensstämma 


med Glädjen (Sundström & Darmark 2005), liksom 

TN I-lokalen Anneberg, båda i Uppland (Lindahl 

1999). Förklaringen står troligen att finna i att 

keramiken i regionen till stor del är grundad på ett 

lokalt hantverk, med lokal användning av leror och 

magring. Eftersom dessa förhållanden till stora delar 

är likartade i Uppland, verkar uppenbarligen en stor 

teknologisk likhet råda, oavsett period (jfr avsnittet 

Keramik från Glädjen – en teknologisk undersökning, 

s 38ff). 

Tidigneolitisk keramik i södra Mälardalen har 

tolkats som en lokal trattbägartradition, med platser 

som Mogetorp, Östra Vrå, Malmahed och Smällan. 

Förekommande dekortyper visar dock en rik 

variation och tolkningen är på intet sätt självklar 

(jmf Björck 2000a). Den tidigneolitiska keramiken 

har en bas i snör- och/eller tvärsnoddsdekor. Övriga 

mönster är olika former av stämplar och bukstreck, 

samt tandade redskap (Kihlstedt 1997). Varianter 

på samma keramiktradition återfinns också på alla 

tidigneolitiska boplatser som är samtida med Glädjen 

(Björck 2000a; Segerberg 1999; Apel m.fl. 1995). 

Från boplatsen Kallmossen i norra Västmanland finns 

keramik som teknologiskt väl stämmer med övrig TN 

I-keramik i regionen, med grovmagrade finleror och 

fast gods. Kärlen har endast varit dekorerade på eller 

strax under mynningsranden, i form av enkla intryck 

eller intryck med ett tandat redskap, men utan snöre/tvärsnodd 

(Hallgren, muntlig uppgift). Skillnaden 

mellan Glädjen och de flesta övriga är att kam- och 

tanddekoren överväger på Glädjen. Kamstämpeldekor 

förekommer annars också på Anneberg, Fågelbacken, 

Kallmossen och Östra Vrå, men i lägre grad 

(Segerberg 1999:88). Om man ska försöka sig på en 

jämförelse med Graners Vrå-typer, fungerar Glädjen 

möjligen med Vrå II och III, som dateras till TN I 

(Graner 2003b), men egentligen passar ingen av dessa 

typer riktigt för Glädjen. Främst utgör skillnaden den 

mer yttäckande dekoren på Glädjen, samt den låga 

frekvensen av snöre/tvärsnodd (en skärva som påträf-

fades under utredningen). Möjligen utgör Glädjen en 

mellanform mellan Vrå I (Kallmossen, Tjugestatorp) 

och Vrå II/III (Skogsmossen, Fågelbacken, Älby). Det 

finns samstämmiga dateringar och i övrigt teknologiska 

och morfologiska likheter mellan å ena sidan 

Glädjen och å andra sidan Västeräng i Gästrikland 

och Anneberg i Uppland, med undantag för förekomsten 

av snöre/tvärsnodd på de båda sistnämnda (Segerberg 

1999; Björck 2000a). 

Om man lyfter blicken från den regionala kontexten 

och blickar söderut finner man den tidigaste trattbägarkeramiken 

i Oxiegruppen och Svenstorpsgruppen, 

eller enligt nyare terminologi ”de små intryckens 

period” (Larsson 1984; Lagergren-Olsson 2003). 

Den traditionella synen är att keramik av liknande 

typ under tidigneolitikum I förekom över ett stort 

område i södra Skandinavien, upp till Mälardalen. 

Den sammankopplas med en kortvarig neolitisering 

över detta stora område. Vissa likheter i keramik och 

boplatsorganisation förekommer mellan Sydskandinavien 

och östra Mellansverige under tidigneolitikum 

I, följt av allt större skillnader under tidigneolitikum 

II, bland annat med megalitgravskicket i Sydskandinavien 

och den framväxande gropkeramiken i östra 

Mellansverige (Kihlstedt 1997). 

Samtida keramik på Åland och i Finland, den typiska 

kamkeramiken, eller Ka II, har övervägande 

kamstämpeldekor i yttäckande horisontella zoner 

samt kärlväggsgropar. Dessa gropar är väl inkorporerade 

i helhetskompositionen. Kärlen är, liksom trattbägarkeramiken, 

i välbränt fast gods, men har inte 

utåtböjd mynning (Stenbäck 2003:68f). Kamkeramiken 

förekommer också i en helt annan kontext än den 

sydskandinaviska keramiken, med total avsaknad av 

alla neolitiska indikationer. Även om kamkeramiken 

givetvis ska förstås som en del i en större överregional 

kontext i norra Europa, skiljer den sig från 

trattbägarkeramiken under tidigneolitikum i flertalet 

hänseenden, gropar, tvärsnodd, kamstämpel etc. Där 

emot har beröringspunkter mellan kamkeramiken 

och gropkeramiken påpekats (Werbart 1999). 

Hur platsar Glädjen i detta sammanhang? Ifråga 

om teknologi och morfologi kan Glädjen möjligen 

betraktas som en del av den keramiktradition som 

kopplas till trattbägarkeramiken, men den höga andelen 

kamstämpeldekor ansluter snarare till detta 

dekorelements totala dominans inom kamkeramikkomplexet. 

Den ringa mängden snör-/tvärsnoddsdekor 

är också utmärkande för Glädjen, liksom de 

relativt yttäckande dekormotiven. Det senare är ett 

drag som förekommer på de samtida boplatserna 

Bålmyren och Anneberg, och som skiljer ut dessa från 

andra tidigneolitikum I-boplatser i Mälardalen där 

keramiken i lägre grad är dekorerade. Möjligen ligger 

Glädjen med flera i en övergångsfas mellan Graners 

stilgrupper Vrå I och II/III? 

Sammantaget kan keramiken från Glädjen tolkas som 

att en östlig dekorform (Ka) har använts på kärlformer 

som ansluter till Sydskandinavien (trattbägar). 

Sannolikt ska keramiken från Glädjen ses som ett 

lokalt baserat hantverk, där en ny keramikteknologi 

uppstått i relation till de båda dominerande strömningarna, 

trattbägar- respektive kamkeramiken. 

Keramik från bronsålder (av Thomas Eriksson) 

Metoder 

Vid specialgenomgången av keramiken var den redan 

fyndregistrerad. Varje fynd hade fått ett fyndnummer 

i en löpande serie, och i vissa fall ett punktnummer 

med hänvisning till en specifik inmätning samt ett 

kontext- eller anläggningsnummer som hänvisar till 

den kontext keramiken påträffades i. När keramiken 

har delats upp i olika kärldelar och kärl har fyndet 

fått flera separata fyndnummer för varje enskild kärldel. 

Dessutom har varje identifierbart kärl fått ett eget 

kärlnummer i en löpande serie. 

Den metod som har använts för registreringen har 

sin bas i Birgitta Hulthéns registreringsmodell, men 

den har vidareutvecklats för att anpassas till databaser 

av författaren (Hulthén 1974). En viktig avvikelse 

från hennes nomenklatur är dock att begreppet 

fragment här står för varje keramikskärva. I stället 

betecknas ickebestämbara, alltför små fragment som 

odefinierbara och småsmul. Fynd från en och samma 

kontext delas upp i kärl och kärldelar. Kärldelarna 

registreras utifrån sin form för att om möjligt rekonstruera 

hela eller större delar av kärlet på papper eller 

genom hopklistring. Varje egenskap kan vara av vikt 

för bland annat dateringen. Exempelvis kan mynningens 

utformning vara ett viktigt klassifikationssystem 

för dateringen av kärl (Becker 1961; Reisborg 

1997). 

Det primära syftet med studien var att rekonstruera 

de enskilda kärlen. Inget kärl har bevarats intakt 

utan alla är av naturliga skäl mer eller mindre fragmenterade. 

Vid registreringen koncentrerades intresset 

på att definiera kärltyp, storlek, formelement, 

bränning, ytbehandling, gods och magring. 

Undersökningsresultat 

Totalt har 25 fragment keramik klart kunnat dateras 

typologiskt till bronsålder. Det rör sig om olika typer 

av rabbade kärl, en ytbehandling som är typisk för 

perioden (tabell 11). All säker bronsålderskeramik 

har framkommit inom ett cirka 4×4 meter stort område 

på den sydöstra delen av område B. Intill detta 

område fanns stenröjda ytor och ett kulturlager da- 


Fig. 21. Översiktsbild 

med spridningen av 

bronsålderskeramik 

och möjlig bronsålderskeramik. 

Skala 1:400. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

X 6677030 

X 6677005 

terade till mellersta bronsåldern samt en härd från 

förromersk järnålder (fig. 21, s. 34). 

Keramik av möjlig bronåldersdatering framkom 

inom hela område B, dessutom påträffades enstaka 

fragment på anslutande delar av område A och C. 

Kärltyper och storlekar 

Endast ett kärl från Glädjen kan rekonstrueras någorlunda 

(kärl 2: fig. 22 och fig. 24). Det rör sig om 

ett medelstort kärl med cirka 20 cm mynningsdiameter. 

Kärlet har haft en svagt tredelad form, som 

snarast kan liknas med en situlaform. Kärlformen är 

vanlig under bronsålder och är ofta förknippad med 

rabbad yta, liksom fallet är med det aktuella kärlet. 

Övriga mynningspartier är alltför fragmentariska 

för att kunna utgöra grund för några rekonstruktioner 

(kärl 1, 3 och 5: fig. 22). Lutningsvinklarna är i 

samtliga fall för osäkra för att man ska kunna avgöra 

kärlformen. Kärl 3 och 5 skulle kunna ha samma 

grundform som kärl 2, men mynningarna kan även 

ha varit utåtlutande. Före tunnslipsanalysen uppskattades 

dock mynningsdiametern på kärl 5 till cirka 30 

cm och kärlet skulle då betecknas som stort (fig. 

22; se nedan). Ett fragmentariskt bottenparti av 

ett mindre kärl framkom även på område B (kärl 

4: fig. 22). Bottendiametern kan uppskattas till 

cirka 9 centimeter och tillhör ett mindre eller 

möjligen medelstort kärl med starkt utåtlutande 

buk. Ytbehandlingen på detta kärl har inte gått 

att bestämma. 

En stor andel av keramiken från Glädjen har 

organiska, sannolikt förkolnade, beläggningar 

på kärlens insidor. Hela 18 av de 41 fyndpos- 


Y 1593810 

A 

B 

0 10 m 

terna har sådana beläggningar som antingen tyder 

på att kärlen har varit kokkärl eller möjligen kan ha 

fungerat som förvaringskärl för organiska produkter. 

Tre av de rekonstruerbara kärlen har sådana beläggningar 

(kärl 1, 3 och 5). En lipidanalys har visat att 

kärlväggarna i kärl 1 innehåller tjära från gran/tall 

(F10) och en rabbad bukskärva som kan tillhöra 

kärl 2, 3 eller 5 har samma innehåll (F19; se bilaga 

10). Ytterligare en rabbad bukskärva har i kärlväggen 

spår av vegetabiliska fettsyror från någon oljerik 

växt (F49). 

Ett annat mått som ger en viss fingervisning om ett 

keramikmaterials karaktär och spridningen av kärltyper 

är buktjockleken (fig. 23). På större boplatser 

med ett större keramikmaterial från mellersta och 

yngre bronsåldern brukar spridningen av olika kärltjocklekar 

vara stor. Allt från tunnväggigt fingods till 

tjockväggiga förrådskärl brukar finnas och speglar en 

stor differentiering i kärlfunktioner och keramikanvändning. 

På Glädjen är materialet litet och alltför 

stora växlar kanske inte kan dras utifrån avsaknaden 

av olika parametrar. Klart är dock att tunnväggiga 

kärl saknas helt bland de mätbara skärvorna. I 

C 

C 

Y 1593835 

/ 

Tabell 11. Översiktlig tabell över bronsålderskeramiken 

från boplatsen. 

Vikt 

(g) 

Ant. 

fragm. 

Medelvikt/ 

fragm. (g) 

Ant. 

kärl 

Vikt 

% 

Fragm. 

% 

Ej observerbar 153 21 7,3 1 25,98 25,00 

Odef. småsmul 47,7 38 1,3 0 8,10 45,24 

Otterböte 75,9 4 19,0 2 12,89 4,76 

Rabbig 312,4 21 14,9 2 53,04 25,00 

Totalt 589 84 7,0 5 100,00 100,00

Fig. 22. Kärlrekonstruktioner från Glädjen. Skala 1:2. Tecknare Thomas Eriksson. 

stället dominerar buktjocklekar på mellan 9 och 11 

mm, det vill säga tjocklekar som bör ha varit förknippade 

med medelstora eller stora förvarings- och/eller 

tillredningskärl. Finare serveringsskålar saknas i det 

bevarade materialet. Detta skulle kunna tolkas som 

att platsen har haft en speciell funktion. Om lokalen 

kan ses som en utkant av en boplats eller som en 

utmarkslokal går dock inte att säga utifrån keramikmaterialet. 

Ytbehandlingar 

Under bronsålder var ytbehandlingen av kärlväggarnas 

utsida viktig och utgjorde signaler om kärlets 

funktion och status. I stället för en fokusering 

på dekor, som under neolitikum, kom istället kärlens 

form och yta att bli meningsbärande. Den klart vanligaste 

ytbehandlingen under bronsåldern i Mälardalen 

från period II till och med period VI är den 

rabbade ytan. Så är också fallet i Glädjen. Med rabbning 

menas att man strukit en lervälling som oftast 

är blandad med fint krossad sten eller grov sand på 

kärlets utsida. I vissa fall kunde även slamman vara 

omagrad. Kärlet fick därigenom en grov yta som gav 

ett bra handgrepp och goda förvaringsförhållanden 

Antal poster 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Buktjocklek 

5 6 7 8 9 10 11 mm 

Fig. 23. Kärlväggstjocklekar på bronsålderskeramiken 

i Glädjen.

Keramiken var den dominerande fyndkategorin vid undersökningen ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?