Hela kompendiet - Christians klasser

Kapitel 8
Kapitel 8 avhandlar huvudsakligen antisemitiska företeelser från sent 1300-tal
till upplysningens 1700-tal. Kapitlet fokuserar på Frankrike.
Mot slutet av medeltiden fick stater en mer enhetlig och centraliserad karaktär. I
dessa nya statsbildningar gavs människor distinkta etiketter. Element som
uppfattades som främmande fick utstå hatfull behandling, de fick ”främlingens”
etikett. Många utgrupper i samhället fick bära främlingens ok, t.ex. judar.
Judarna behövde inte vara närvarande i ett land för att bli hatade. År 1394 hade
merparten av judarna fördrivits från Frankrike, trots detta levde propagandan
mot dem vidare. Judarnas frånvaro gav upphov till mångskiftande
konspirationsteorier: ”De var osynliga. Vilket kunde betyda att de fanns överallt.”
Man trodde att judarna gömt sig i samhället, att de låg i skuggorna och smidde
ränker.
Etiketten ”jude” sattes på alla utgrupper som uppfattades som hotfulla. Det var
en gemensam benämning på hatade individer eller grupper. När judarna inte
fanns nära till hands, riktades helt enkelt hat och våld mot andra. Protestanter i
Frankrike anklagades t.ex. ideligen för att vara judar.
Judehatet var en självklar och uråldrig tradition, en trossanning helt enkelt. I
Frankrike hölls hatet levande av kyrkan, som kontrollerade landets
utbildningsinstitutioner fram till 1789. ”Det vilar något högst universellt och
därför högst naturligt över judehatet”; förtryckets långa och rika historia
användes som ett motiv för nya övergrepp.
14