Hela kompendiet - Christians klasser

qwertyuiopasdfghjklzxcvbnmq 

wertyuiopasdfghjklzxcvbnmqw 

ertyuiopasdfghjklzxcvbnmqwer 

tyuiopasdfghjklzxcvbnmqwerty 

Kompendium 

uiopasdfghjklzxcvbnmqwertyui 

Judehatets svarta bok 

2012-03-07 

opasdfghjklzxcvbnmqwertyuiop 

Hip2 

asdfghjklzxcvbnmqwertyuiopas 

dfghjklzxcvbnmqwertyuiopasdf 

ghjklzxcvbnmqwertyuiopasdfgh 

jklzxcvbnmqwertyuiopasdfghjkl 

zxcvbnmqwertyuiopasdfghjklzx 

cvbnmqwertyuiopasdfghjklzxcv 

bnmqwertyuiopasdfghjklzxcvbn 

mqwertyuiopasdfghjklzxcvbnm 

qwertyuiopasdfghjklzxcvbnmq 

wertyuiopasdfghjklzxcvbnmqw

Innehåll 

Judar, greker, romare: Avståndet och beundran. Det gamla och det nya förbundet. 

Korstågsentusiasm. Judarna i Spanien. ................................................................................................... 4 

Judehatets svarta bok (Kap 6-9) ............................................................................................................ 12 

Kapitel 6 ............................................................................................................................................. 12 

Kapitel 7 ............................................................................................................................................. 13 

Kapitel 8 ............................................................................................................................................. 14 

Kapitel 9 ............................................................................................................................................. 15 

Shylock och schablonerna ..................................................................................................................... 17 

Spridningen österut ........................................................................................................................... 17 

Upplysningstidens och romantikens skuggor .................................................................................... 18 

Rationalismens antisemitism ........................................................................................................ 18 

Romantikens antisemitism ............................................................................................................ 19 

Kapitalismens antisemitism ........................................................................................................... 19 

14.Tyskland: I tänkandets våld .............................................................................................................. 20 

15.Danmark-Norge: Judarnas tillträde till riket ..................................................................................... 22 

16. Damaskusaffären s225 .................................................................................................................... 25 

17. Den eviga juden s 247 ..................................................................................................................... 27 

Berlin: framväxten av ”den moderna antisemitismen”. ....................................................................... 33 

Östjudar: ............................................................................................................................................ 33 

Antisemitismstriden i Berlin. ............................................................................................................. 33 

Antisemitismen som svar på kejsarrikets identitetskris. ................................................................... 34 

Kristen antisemitism. ......................................................................................................................... 34 

Antisemitismens talesmän. ............................................................................................................... 34 

Antisemitiska organisationer och partier i Tyskland. ........................................................................ 34 

Tillbakagång för antisemitismen mot slutet av 1890-talet. .............................................................. 35 

Wien: Populistisk och katolsk antisemitism. ..................................................................................... 35 

Antisemitismen och kriserna. ............................................................................................................ 35 

Antisemitismens pådrivare. ............................................................................................................... 35 

Katolsk antisemitism. ........................................................................................................................ 36 

Lueger och den populistiska antisemitismen. ................................................................................... 36 

Nyreligiösa antisemiter. .................................................................................................................... 37 

Judehatets svarta bok kompendium ..................................................................................................... 38 

Kapitel; 21 Wienjudarnas självförsvar: Sionism och antisionism. ..................................................... 38 

1

Kapitel Dreyfusaffären och den franska antisemitismen. ................................................................. 38 

Sions vises protokoll är en antisemitisk förfalskning. ...................................................................... 40 

Antisemitismen i Weimarrepubliken ................................................................................................ 42 

Antisemitismen i Norge 1900 – 40 .................................................................................................... 44 

Kompendium av kapitlen 26-28 ............................................................................................................ 47 

Kapitel 26. Polen och Östereuropa under mellankrigstiden ............................................................. 47 

Polen................................................................................................................................................. 47 

Ungern – Ett exempel på en plötslig framväxt av antisemitism ....................................................... 47 

Rumänien .......................................................................................................................................... 48 

Litauen ............................................................................................................................................... 48 

Kapitel 27 ”Hitlers Tyskland 1933-1939” ............................................................................................... 48 

Kapitel 28 ”Flyktingpolitiken” ................................................................................................................ 50 

- Nordisk flyktingpolitik ......................................................................................................... 50 

- Tidiga reaktioner på judisk emigration ........................................................................... 50 

- Attityder bland de politiska emigranterna ..................................................................... 51 

Arbetsrörelsen och antisemitism (kapitel 29) ....................................................................................... 52 

Antisemitiska inslag ........................................................................................................................... 52 

Marx om judar ................................................................................................................................... 52 

Engels om anitsemitism..................................................................................................................... 52 

Tyska SPD ........................................................................................................................................... 52 

Judarna i sovjet .................................................................................................................................. 53 

Partitoppens fel ................................................................................................................................. 53 

Tyskafolkets fel .................................................................................................................................. 53 

Byrokaraterna .................................................................................................................................... 54 

Kvasiintellektuella vid makten ........................................................................................................... 54 

Främslingsantisemitism ..................................................................................................................... 54 

Unik antisemitism .............................................................................................................................. 54 

Förintelsen ......................................................................................................................................... 54 

Stigmatisering ................................................................................................................................ 54 

Gettoisering ................................................................................................................................... 55 

Deportationer ................................................................................................................................ 55 

Utrotning ....................................................................................................................................... 55 

31. Kollaboration och kooperation: ...................................................................................................... 56 

32. Vatikanen och judarna .................................................................................................................... 57 

2

33. Tyskland och Österrike efter 1945 .................................................................................................. 59 

Antisemitism .......................................................................................................................................... 62 

Den nya antisemitismen .............................................................................................................. 62 

Judefobi i den muslimska världen ..................................................................................................... 64 

Nedslag i den svenska antisemitismens historia ................................................................................... 65 

Medeltidens antisemitism ................................................................................................................. 65 

Den tidigmoderna tiden .................................................................................................................... 65 

Judereglementet och 1800-talets antisemitiska utbrott .................................................................. 66 

Framväxten av en intellektuell antisemitism .................................................................................... 67 

Antisemitismen i riksdagen ............................................................................................................... 67 

1937 års utlänningslag ....................................................................................................................... 68 

Akademikernas antisemitism ............................................................................................................ 69 

1939 - 1942 ........................................................................................................................................ 70 

1942 -> ............................................................................................................................................... 70 

3

Judar, greker, romare: Avståndet och beundran. Det gamla och det nya 

förbundet. Korstågsentusiasm. Judarna i Spanien. 

Det är svårt att svara på frågan om vad antisemitism är och vad det har varit i 

historien, för att våra svar oftast färgas av den aktuella utgångspunkten. 

Judehat grundas främst i två faktorer. Reellt maktpolitiska och imaginära 

mytologiska element vilka båda förändrats från generation till generation och 

förutsättningarna för båda var att judarna som kollektiv gjorde ansvariga för allt 

det som någon representant från gruppen kunde kritiseras för. 

Viktigt att minnas är att i historien var det snarare regel än undantag med 

blodiga och våldsamma uppgörelser. 

Krig och ofred hade redan under andra århundradet efter Kristus spritt judarna 

över hela världen och de utövade alla yrken och hantverk, de flesta av dem var 

tämligen fattiga. 

Även om vissa historiska källor anmärkte nedsättande om judarna [även om 

Tacitus som viktig källa under renässansen och nyhumanismen fick 

oproportionerligt stor historisk effekt] fanns det inga som betraktade dem i 

handelsmän i första hand och ingen som tillskrev dem anmärkningsvärd rikedom 

eller tematiserad deras utseende, de är främst deras monoteism världen lade 

märke till. Misstro mot främlingar har alltid existerat, motiveringarna har dock 

förändrats. Rasismen är en relativt ny grund för främlingshat, uppkommen 

under Napoleontiden. 

Vi nedärver enkelt ideologier som inte är längre inte längre har någon bas och 

västvärlden har en historia av att tydligt sätta en gräns mellan vi och dem. 

Det finns ingen oföränderlig antisemitism och även om den religiöst motiverade 

antisemitismen är mer tidlös än den politiskt motiverade. Alla olika faktorer 

påverkade såväl judar som kristna även om de snarare var kristnas (infödda) 

handlingar som påverkade skeendet än judarna som minoritets (”främmande”) 

reaktioner. 

Det pågick diskriminering mot judar under antiken även om de fanns en 

beundran för det judiska folkets ålder och ideal. Först med kejsarkulturen och 

kristendomen där effekterna av judarna som enda grupps moneterism skapade 

4

konflikter ser vi första fröet till vad som utvecklas till antisemitismen.Judarna, 

vars monoteistiska religion gjorde att dem inte lätt sammanblandades med andra 

religiösa identiteter, ses som gudslösa och människofientliga av den polyteistiska 

omvärlden och de särpräglas tidigt. Det är viktigt att betänka att polyteismens 

gudar alltid var lokala både i geografisk och social mening, medan monoteismens 

gud in princip var universell. 

I Alexandria fanns av flera anledningar en stark rivalitet mellan greker och 

judar. Däremot behandlades de inte sämre än andra minoriteter, de som tycker 

sig se antisemitism under den förkristna antiken projicerar tveklöst moment från 

en senare historisk utveckling. 

Den principiella antisemitismen uppstod med kristendomen som gjorde anspråk 

på att ersätta det gamla förbundet. 

Judarna ser sig som ett folkslag utvalt av Gud vilket sparar en dikotomi i det 

judiska tänkandet, kristna ser sig som det nya förbundsfolket därför också 

utvalda. När de kristna gjorde Jesus, för judarna en människa, till en gud såg 

judarna det som avgudadyrkan och detta synsätt skapade en mängd olika försök 

till särskiljningar religionerna emellan tillexempel kosher, oförmåga att avlägga 

ed vid kristna domstolar eller godtag en kristen persons ed som bindande. Vilket 

gjorde kristna handelspartners omöjliga (även om dessa åtskillnader i praktiken 

inte alltid åtföljdes). 

Kristendomen profilerade sig på judendomens kostnad och förkunnar 

judendomen som en halvsanning men också som de som bekostade Fräslarens 

död. Båda kämpade för att representera Abrahams gud men också om rätten att 

tolka samma texter i olika traditioner. 

Med judendomen följde bindningar till en bestämd, exotisk kulturhistoria (t.ex. 

egna språk och symboler) medan de som ”valde” kristendomen fick en religion 

som var förenlig med olika kulturella identiteter. 

Kejsare Augustinus bekräftade judarna men ser dem som blinda då de ”förnekat” 

Jesus och, många efter honom har ansett hans tolkning stämma. 

När kejsare Titus förstörde templet i Jerusalem ändrade diasporan karaktär då 

judarna nu helt saknade gravitationscentrum. 

5

Åter från femhundratalet känner vi till restriktioner [tillexempel 

blandäktenskap förbjöds]utskrivna för enbart judar som nu börjat värva 

proselyter från den omgivande miljön och därmed av kristendomen uppfattades 

som en kättersk rörelse. 

Under den här tiden hade de två religionerna ett fortsatt konkurrensförhållande 

och historiska källor bekräftar detta, även om det knappt kan kallas 

antisemitism. 

På 1000talet skedde stora förändringar i och med att patriarken av Jerusalem 

blev halshuggen och den heliga graven påstods vara ödelagd, judarna sades ha 

medverkat i det muslimska angreppet, och det blev startskottet på ett antal 

angrepp på ett antal franska, tyska och italienska städer. Korstågen var dels en 

effekt av ryktena av det som hänt i Jerusalem, dels förstärkte de reda stadgade 

reaktionerna mot ”landstrykare, judar, kättare och muslimer” 

Vid den här tiden fanns det judar inom alla yrken, särskilt synliga var de som 

handelsmän, och mycket av den internationella handeln gick genom deras änder, 

men detta ändrades från 1000-talet och judarnas drevs i många sammanhang 

över till låneverksamhet mot ränta, vilket kyrkan motsatte sig till och förbjöd 

kristna att göra. 

Det var dessutom för dem olagligt att äga land och hålla kristna som tjänstefolk 

och de hamnade på så sitt utanför federalsystemet och måste därför satsa på 

andra näringar och ägandeformer. 

Penningutlåningen var riskabel och satte judarna i en än mer särpräglad 

situation och under hovens nåd och onåd. 

Under korstågen jämställde judendom med islam och entusiasmen till dessa 

ledde till angrepp på de judiska kvarteren i de europeiska städerna, de mest 

barbariska handlingarna som utfördes motsatte sig både politiska och kyrkliga 

ledare med personliga risker även om de ofta tvingades kapitulera inför den 

oslagbara blandingen girighet och religiös upphetsning. Och många judar 

tvångsdöptes. Våldet förstärkte hatet från båda sidor och efter ett välkänt 

mönster förstärks religiösa grupper av yttre tryck. Innan andra korståget hade 

judarna en lugn period men det nya slog mot dem med än större kraft och nu 

6

skedde det historiskt största utrotningen, och det folkliga hatet riktades än en 

gång mot judarna med nya ”motiv”, anklagades om ritualmord på kristna barn 

(upprepning av en ny testamentlig händelse, barnamordet i Betlehem) och 

profanering av nattvardsbrödet vilket var nära knytet till judarna som 

kristusmördare (Judarna likställdes med judas, som sålt fräslaren), nu visste alla 

att de alltjämt var i stånd att upprepa sådana grymheter. Och påven tog mycket 

senare avstånd från dessa anklagelser och förbjöd sina undersåtar att sprida 

sådana rykten. Många har pekat på radikaliseringen av antisemitisk 

propaganda vid denna tid, korstågen är en förklaring, en annan är judarnas 

förändrade socialka och ekonomiska roll, specialisering i riktning mot finansiell 

verksamhet och skatteindrivning, samt att judarna var relativ nya invandrare 

till Nord Europa där motsättningarna blev särskilt bittra. 

Under tolvhundratalet blev det vanligare att markera judisk identitet med 

särskilda klädesplagg eller lappar detta gällde även muslimer (senare även 

kättare, spetälska och prostituerade). De starka motsättningarna grupperna 

emellan gjorde det nu svårt att mötas som jämnlikar. 

Under kristendomens första århundrande hade dispyterna främst varit 

teologiska, men demoniseringen av judar och utrotningskrigen satte stop för 

teoretiska diskussioner. Det teologiska idealtyperna spelade mindre roll i 

praktiken, men var helt avgörande för gruppens självförståelse och andra 

stereotypa uppfattningar om dem och uppgörelsen mellan religionerna ägde rum 

i den egna idealiserade sfären där stereotyperna drog till att bekräfta idealen i 

den egna religiösa identiteten och inte i något fall utgick man från faktiska 

erfarenheter, men det var bara de kristna som hade den politiska makten att 

t.ex. genomföra en upprensning av ”tvivelaktiga skrifter”. 

I denna tid under vilken judarna var hårt pressade utvecklas en 

egenartadmentalitet där judarna förbannar sina kristna fiender och överröser 

den konkurrerande religionen med skällsord, men raseriet förändrar inte deras 

omgivning, utan först och främst de själva. Förföljelsen stärker deras inre 

fromhet, fientligheten från den yttrevärlden kanaliserar uppmärksamhet på de 

inre och bokliga studiers betydelse betonas än en gång. Betänk att brutaliteten i 

7

karakteristikerna inte får lura oss att tro att den moderna antisemitismen redan 

fanns under högmedeltiden, generellt var judarna som folkgrupp inte 

underställda samma civilisationsregler under medeltiden som senare. 

Under högmedeltiden var Spanien en intressant mötesplats för de tre bibliska 

religionerna och flera regelrätta debatter arrangerades mellan representanter för 

dessa. Även om de intellektuella kontrapunkterna av positiv karaktär var 

kraftlösa ställda mot främlingsrädslan. Ordet anstimsemitism är egentligen bara 

värdefullt att använda på europeisk mark, i ett europeiskt kontext. De spanska 

och nordafrikanska judarna har en helt annan historia, de kom i viss 

utsträckning undan arvsynden för Kristi korsfästelse men kunde inte försvara 

sig mot anklagelsen att ha samarbetat med muslimerna under ockupationen av 

spanska halvön och judarna kom i regel lättare överens med muslimer vilket utåt 

uppfattades som ett förbund. 

Jerusalem som helig stad för alla dessa tre monoteistiska religioner med 

monopol” på sanningen” var den plats där uppgörelserna blev särskilt hårda. 

Judiska köpmän kontrollerade en viktig del av varu- och penningströmmen inom 

det islamska riket, när den kristna återerövringen inleddes favoriserade den till 

att börja med judarna som fick en ännu strakare ställning, och denna kamp 

gjorde slut på den religiösa tolerans som härskat här under muslimskt styre, 

men deras kulturella inflytande var fortarande under en tid betydande och 

toleransen främjade ordning och fördragsamhet. 

Toleransen var funktionell, alla hade glädje av den. Enda fram till 1400-talet var 

judarna i Spanien också verksamma inom hantverk och kunde organisera sig i 

egna skrån och de skötte alla tänkbara göromål vilket skilde dem från judarna i 

andra europeiska länder. Från 1100 vände sig Spanien långsamt mot Europa och 

under 1200-talet började man missionera bland judarna i Spanien. 

Under 1300-talet var den fredliga relationen mellan de olika religionerna borta, i 

allt högre grad pekades judarna ut som syndabockar särskilt i samband med 

digerdödens härjningar och i slutet av 1300-talet förlorade de i praktiken mycket 

av sitt traditionella rättskydd. 

8

Då pressen ökade lät många judar döpa sig för syn skull men de döpta judarna 

kom att uppfattas som ett ännu större hot än de odöpta och kristendomen som 

instans förlorade trovärdighet och den kristna majoriteten tycktes faktiskt 

föredra ståndaktiga judar framför nyomvända ”kristna” judar. De nyomvända 

höll kvar vid sin gamla matlagning med mycket vitlök och olja, omgivningen 

kund faktiskt på lukten känna att de var judar och denna speciella ”judelukt” var 

motiv för avvisning av de nyomvända. Motivet är oerhört viktigt eftersom det i 

första vändan varken är teologiskt eller ideologiskt och en föregångare till det 

biologiskt och rasmässigt grundade antisemitismen. 

Efter en massaker i Toledo 1449 upprättade man listor över judarnas brott och 

laster i efterhand för att rättfärdiga grymheterna, dessa var så långa och 

anklagelsepunkterna så vitt skilda att judarna ej kunde försvara sig och 

sammanlagt gav anklagelserna uttryck för at de som kollektiv var bortom all 

räddning. Därmed förflyttades de judefientliga argumenten från religion till 

natur, vilket i praktiken betydde att omvändelse till kristendom inte längre 

kunde ge den trygghet. 

Genom inkvisitionen skaffade sig den kristna majoritet tvångsmedel som 

muslimer och judar, nu rättslösa, saknade, de anonyma anklagelserna 

förvandlade Spanien till en totalitär stat. Man kunde bli torterad för att man inte 

år griskött eller använde olja istället för smör i matlagningen. 

Kyrkan föredrog avrättningar på bål då man kunde undvika all blodspillan och 

flertalet av de som brödens var judar som låtit döpa sig och misstänktes för 

återfall i judendomen. Under 50 år var inkvisitionen nästan ett utenslutande 

antisemitiskt redskap och för första gången under nyare tid talar man om 

systematiska massutrotningar i en stat som i detta avseende fungerade som 

totalitär. 

I januari år 1492 fördrevs alla judar från Spanien och man firade den 

fullständiga återerövringen av halvön. Detta gjorde dock att Spanien som nation 

hamnade på efterkälken då judarna hade stått för kraften och möjligheten att 

9

modernisera landet som nu i flera århundraden åt fick leva på guldet från 

Amerika. 

I och med den spanska antisemitismens tro till ”natur” som huvudsaklig 

referens såg man judarnas blod som förgiftat, deras natur var fördärvad och man 

kunde aldrig vara säker på judarnas avkomma. Så som spanjorerna föraktade 

judarna blev de själva föraktade som judar och halvjudar av övriga Europa och 

tanken på rent blod blev en kollektiv nationell neuros i Spanien. Blodet man här 

talade om saknade självklart inte religiösa underströmmar, utan rörde sig om ett 

”blod” som var förorenat och förgiftat av judarnas förmodat blodiga riter med de 

rena, kristna blodet. Det blev en stor efterfrågan på stamtavlor som kunde höja 

den egna släkten över varje misstanke och ingen annan adel i hela Europa var så 

narraktig i sin i genealogiska fetischism som den spanska. 

Jakten på smittat lod blev desto mer hysterisk i Spanien som den knappast fanns 

någon familj utan en eller annan judisk bidragsgivare. Man kunde fritas från 

misstanken om att vara delvis jude genom att demonstrativt hata judarna, 

intensiteten i judehatet blev därmed en måttstock inom ”blodets renhet”. 

Förutsättningarna för omfattande dokumentförfalskning och 

utpressningsmanövrer var alltså givna eftersom ”blodets renhet” blev långt 

vikrigare än ekonomisk status. På så sätt blev rasismen under flera hundra 

årsjälvs huvudmotivet i det interna sociala och politiska striderna i Spanien. 

Inkvisitionen spreds från Spanien till Portugal och överlevande judar begav sig 

till Turkiet, Nederländerna och Italien. 

Judarna var en paradoxal minoritet, därför att de fanns överallt och deras 

rotlöshet trotsade den etablerade federala ordningen där identiteten är intimt 

förbunden med individens förhållande till jorden som brukas och denna 

”identitetslöshet” förknippades med opålitlighet. Det var i kyrkans 

ideologiproduktion som misstankarna mot judarna hölls levande, i den 

ekomoniska och politiska världen hade judarna nyttiga och nödvändiga 

funktioner. 

10

Judehatets svarta bok (Kap 6-9) 

Joel Flink, Edvin Sarrimo HiP2 

Kapitel 6 

Kapitel 6 avhandlar antijudaismen i Europa på 1300– och 1400-talet. 

Hatet och pogromerna kännetecknades av en syn på judar som en kollektiv 

individ. Judarna uppfattades som en hotfull utgrupp, vars avvikelser från 

majoriteten gjorde att man inte särskiljde judar från varandra. Man straffade 

ofta hela grupper för ”en enskild judes inbillade eller faktiska förbrytelser”. 

Våld mot judar var uttryck för ett kollektivt raseri som påverkades av tidens 

omständigheter. Trakasserier förekom alltid, men blev mer intensiva i perioder 

av dödsångest och kaos, t.ex. i samband med digerdöden 1347-1349. 

Förföljelserna var mestadels inte beordrade från ett statligt styrelseskick, utan 

skedde ofta på allmänhetens eget initiativ. 

En central del av judeförtryck är att hat och övergrepp när varandra. I efterhand 

kan övergrepp verka orättfärdiga. Man hittar därför på hatiska föreställningar 

för att berättiga gamla övergrepp och behovet av nya. Detta bildar en negativ 

spiral där våld skapar nytt hat, ett hat som sedan motiverar nytt våld, o.s.v. 

Fördomarna om judarna livnärdes av en allsidig propaganda i 1300– och 1400- 

talets Europa. Propagandan om judens roll som skurk fanns i såväl religiös som 

allmän kultur, vilka båda gav samma bild av judar. Dåtidens kulturella media, 

t.ex. predikningar och bildkonst, var allmänhetens huvudsakliga kunskapskällor. 

12

Med dessa källor som mall bildade pöbeln sin uppfattning om juden och hans 

onda karaktär. Gränsen mellan fantasi och verklighet fanns inte i dessa 

antijudaistiska synsätt. Gamla bibliska myter om judarnas djävulska natur sågs 

som relevanta och fullt sanningsenliga. Kulturens uppdiktade vrångbilder blev 

helt enkelt mer sanna än verklighetens faktiska sammanhang. 

Kapitel 7 

Kapitel 7 avhandlar judarnas livssituation i Venedig under 1400–, 1500– och 

1600-talet. Förhållandena för judarna i Venedig ställs i kontrast till dem i andra 

delar av Europa. Begreppet ”getto” myntades i Venedig. Gettot i Venedig var till 

en början en egen ö för judarna, i positiv bemärkelse. Det var under 1400-, och 

stora delar av 1500-talet, nämligen en frivillig existensform, där judarna bodde 

på eget initiativ, och under relativt säkra förhållanden. 

Venetianernas syn på judar var inte densamma som i andra delar Europa. 

”Venetianerna hade ingen annan religion än chauvinismen och pengarna”; därför 

var judarna inte ett problem så länge de bidrog med väsentliga summor till 

statskassan. Venetianernas behandling av judarna var alltså avhängig 

finansiella förhållanden. I takt med att judarna blev fler, och fattigare mot slutet 

av 1500-talet, blev därför venetianernas segregering av judarna alltmer påtaglig 

och fientlig. Judarna isolerades i sin fattigdom, och gettot gick från en 

tillflyktsort till ett fängelse. I och med att judarna blev mer isolerade, blev 

kunskapen om dem också sämre. Okunskap har alltid varit en god jordmån för 

mytbildning och fördomar. Negativ mytbildning leder i sin tur till att föresatser 

till mobbaktioner och våld ökar, särskilt i oroliga tider. Längs denna linje ägde 

den första pogromen rum i Venedig 1636. Ett relativt fredligt förhållande mellan 

Venedig och stadens getto hade omkullkastats av segregation. 

13

Kapitel 8 

Kapitel 8 avhandlar huvudsakligen antisemitiska företeelser från sent 1300-tal 

till upplysningens 1700-tal. Kapitlet fokuserar på Frankrike. 

Mot slutet av medeltiden fick stater en mer enhetlig och centraliserad karaktär. I 

dessa nya statsbildningar gavs människor distinkta etiketter. Element som 

uppfattades som främmande fick utstå hatfull behandling, de fick ”främlingens” 

etikett. Många utgrupper i samhället fick bära främlingens ok, t.ex. judar. 

Judarna behövde inte vara närvarande i ett land för att bli hatade. År 1394 hade 

merparten av judarna fördrivits från Frankrike, trots detta levde propagandan 

mot dem vidare. Judarnas frånvaro gav upphov till mångskiftande 

konspirationsteorier: ”De var osynliga. Vilket kunde betyda att de fanns överallt.” 

Man trodde att judarna gömt sig i samhället, att de låg i skuggorna och smidde 

ränker. 

Etiketten ”jude” sattes på alla utgrupper som uppfattades som hotfulla. Det var 

en gemensam benämning på hatade individer eller grupper. När judarna inte 

fanns nära till hands, riktades helt enkelt hat och våld mot andra. Protestanter i 

Frankrike anklagades t.ex. ideligen för att vara judar. 

Judehatet var en självklar och uråldrig tradition, en trossanning helt enkelt. I 

Frankrike hölls hatet levande av kyrkan, som kontrollerade landets 

utbildningsinstitutioner fram till 1789. ”Det vilar något högst universellt och 

därför högst naturligt över judehatet”; förtryckets långa och rika historia 

användes som ett motiv för nya övergrepp. 

14

Kapitel 9 

I kapitel 9 avhandlas antisemitismen under reformationen, med fokus på 1500- 

talets Tyskland. Martin Luthers inverkan på den framtida tyska antisemitismen 

tas även upp. 

Judarna kopplades i Tyskland samman med penninghandel och ocker. 

Medeltidens judemytologi dyker upp under reformationen, och sprids återigen 

p.g.a. protestantismens stora genomslag. 

Luther hade påtagliga antisemitiska åsikter, som han dock visade tydligast först 

under de senare delarna av 1500-talet. Under tidigt 1500-tal var Luthers hatfulla 

retorik något mildare, men fortfarande närvarande. Från runt 1530 och framåt 

försvann dock Luthers mildare ton. 

Luthers ändrade inställning kan härledas till att judarna genom reformationen 

fick sin ”chans” att erkänna Kristus som Messias. En chans de inte tog. Att 

judarna vänt Kristus ryggen blev en central föreställning hos protestanter. 

Därför blev Luthers retorik så skoningslöst anti-judisk. 

Luthers satte tonen för kommande antisemitism i Nazityskland, ett hat utan 

hämningar. Han normerade och gjorde utöver det antisemitismen rumsren i det 

tyska samhället. Under 1700-talet började Luthers religiösa argument 

kompletteras med naturhistoriska. 

Det Hitler senare gjorde var att institutionalisera det innan dess sporadiska 

judeförtrycket i Tyskland. Ett förtryck grundat i den medeltida judemytologins 

15

hat, som Luther återupplivat under reformationen. Spår av medeltidens 

uppdiktade judemytologi ser vi alltså långt in på 1900-talet. 

16

Shylock och schablonerna 

Vid tiden för Vilhelm Erövrarens makttillträde i England (1066) bestod landets 

befolkning endast till en bråkdel av judar. Många av dessa fick påta sig rollen 

som kungliga skatteindrivare. När det inte fanns mer pengar att hämta fördrev 

man dem (1290). Skälen som anfördes var kristna till sin form, men den verkliga 

agendan var mer realpolitisk. Judarna levde dock kvar på ön, dock inte i fysiskt. 

Nidbilden och föreställningarna om ”den girige juden” överlevde, frodades och 

utvecklades i allra högsta grad, framförallt bland religiösa och i digerdödens 

efterdyningar. 

Nästan 300 år efter deportationen skrev William Shakespeare pjäsen 

”Köpmannen i Venedig”. Titel-karaktären är Antonio, en godtrogen köpman som 

försatt sig i skuld hos den snikne och kompromiss-löse juden Shylock. I enlighet 

med envisa, cirkulerande rykten – vilka gärna framställde judar som ritual- och 

Kristusmördare – kräver Shylock ett stycke kött ur Antonios kropp som pant. 

Trots att Shakespeare kanske aldrig någonsin träffat en jude väljer han att 

porträttera ett helt kollektiv utifrån den moraliskt tvivelaktige Shylock, som av 

sin judiska natur är ond. Detta tema finns hos många engelska författare vid den 

här tiden. Skillnader i skrifter och läror mellan kristen- och judendom anfördes 

som anledningar till de kristnas moraliska överlägsenhet, vilket i sin tur 

utnyttjades som svepskäl av de styrande för att kunna utöva påtryckningar mot 

den judiska befolkningen. 

Sensmoralen är att Shylock, och hans ”judiska” egenskaper, är den onde. Att 

påstå annat hade varit att avvika från självklara antaganden, vilka gavs fritt 

spelrum p.g.a. den judiska frånvaron. Juden är en människa, men en förrädisk 

och girig sådan. Detta judeförakt var en självklarhet i 1500-talets England, och 

bidrog starkt till en stereotypisering av judar vars efterverkningar syns än idag. 

Spridningen österut 

Hundra år efter utvisningen från England fördrev även Frankrike sina judar. 

Den osäkra tillvaron i väst drev många österut, där det sedan tidigare fanns 

judiska kolonier av mer nämnvärd storlek. När och hur judarna först kom dit är 

oklart, men redan på 1000-talet hade de lämnat betydande avtryck. Framförallt i 

Polen fungerade det förhållandevis väl, främst för att den kontinuerliga 

17

tillströmningen bidrog till landets roll som en stigande ekonomisk stormakt vid 

medeltidens slut. Överlag fungerade assimileringen i öst avsevärt mycket bättre 

än i väst, där judarnas frihet var mer kraftigt beskuren. På 1200-talet ökade 

oroligheterna. Protester mot judiska privilegier kombinerat med att berättelser 

från väst spred sig till öst spädde på den misstänksamhet som redan fanns. 

Aversionen var dock snarare empirisk än religiös till sin karaktär, och kretsade 

främst kring judarnas upplevda ”privilegierade” ställning i samhället. Under 

1400-, 1500- och framförallt 1600-talet blev schismen mer påtaglig. I Ryssland 

hade judarna betraktats med skepsis från första början, eftersom misstron mot 

alla som inte var grekisk-ortodoxa var mycket stor. De fördrevs längre och längre 

västerut i det ryska imperiet, tills de bosatte sig i Ukraina och baltstaterna 

(Palebältet), pogromernas framtida huvudscen. De få som konverterade till den 

andres religion blev i sitt gamla hemläger betraktade som paria. Att skymfa 

varandras religiösa symboler blev mer och mer vanligt förekommande. Allting 

kulminerade med kosackupproret 1648 och massakrerandet av mer än 

hundratusen judar. Detta inledde en nedgångsperiod i hela Östeuropa. Även här 

kom getto-tanken nu att dominera, och de judar som överlevde upproret fick se 

sig berövade den relativa frihet de tillkämpat sig över tidigare århundraden. 

Judarnas reaktion blev att stärka sin judiska identitet än mer; Jerusalem blir i 

och med dessa händelser en religiös aktualitet igen. Katolska kyrkan tog tillfället 

i akt och spred återigen hätsk propaganda mot judar för att samla den något 

splittrade kristenheten i länderna. Återigen var judarna ritualmördare, rövare 

och våldtäktsmän. Denna sortens antisemitism kunde nu appliceras på nästan 

hela Europa, och i väst skulle den komma att bli mer raffinerad till form och 

uttryck. 

Upplysningstidens och romantikens skuggor 

Rationalismens antisemitism 

Judarna stod bakom allt det oförnuftiga prat som de tre abrahamitiska 

religionerna plågat världen med. Ursprunget till alla tre var judarna, och därmed 

gav upplysningens rationalism upphov till en intolerans mot judar och judendom. 

Judarna stod fast kvar emot Förnuftets slutgiltiga seger över religioner och 

sådant, de insisterade på sin särställning och blev en nagel i ögat på filosofer som 

18

Kant och Voltaire. Därför blev ord som ”judisk” ett skällsord med betydelsen ”vill 

inte lära sig” och ”ignorerar uppenbara förnuftssanningar”. 

Romantikens antisemitism 

Under romantiken förekom ett instinktivt folkhat emot judarna. Voltaire med 

flera uttalade ett förakt mot judarna som ett avskyvärt folk, ett folk vars blotta 

väsen representerade allt som var föråldrat, oföränderligt och ett hot mot 

människans fortsatta utveckling som tänkande varelse. Detta utvecklades med 

darwinism och andra ideologiska rörelser under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal 

till en syn på judarna som det utslagna folkslaget, enligt evolutionens principer. 

Tvångstankar hos många filosofer som med intensitet hatade det judarna stod 

för (ett personligt behov enligt Poliakov) ledde till en parallell antisemitism 

bredvid den rasistiska. En antisemitism som var psykologiskt motiverad, ett 

snarare själsligt hat mot de som identifieras som judiska, ett hat som gick stick i 

stäv med tidens förnuftsdyrkan. 

Kapitalismens antisemitism 

Judarna hade stått utanför feodal- och skråsystemen, samt varit pengamånglare 

och finansmän sedan länge, så när kapitalismen gjorde entré var judarna heta på 

potatisen. Det möttes av rädsla för utkonkurrens hos ekonomiska medtävlare, 

och gamla religiösa argument blev ekonomiska. Om judarna kunde vara så 

otrogna att de dödade Kristus kunde de lika gärna svindla en medmänniska, helt 

befriade från samvetsbetänkligheter, resonerade den tidens intellektuella. 

19

14.Tyskland: I tänkandets våld 

Författaren beskriver hur uppkomsten av den tyska nationalismen, Deutschtum, i 

mycket kom att definieras av och som en antites till den judiska, Judentum. Detta 

var början på övergången från antijudaismen till den rasistiskt grundade 

antisemitismen. 

Emancipationen (se föregående kapitel) spreds som begrepp till de tyska 

staterna under Napoleonkrigen. Detta innebar dock inte ett enhetligt 

bemötande av judarna från tysk sida utan varje stat hade sitt eget 

förhållningssätt. 

Man skiljde på nyttiga judar, borgare med pengar och kunskaper, och 

onyttiga judar, tiggare, stråtrövare och dylikt. 

Inte minst i Preussen stod tänkare mot varandra i frågan om hur judarna 

skulle behandlas. Många av de stora tänkarna under en lång tid framöver 

kom att vid ett eller annat tillfälle redogöra för sin ofta radikala synpunkt 

i frågan. Både nationalister och förespråkare för revolutionens frihetsideal 

menade att judarna var en av de största fienderna till, och största hindren 

för deras ideologiska mål. Det var i första hand folk ur den senare 

gruppen, och judarna själva i den mån det var möjligt, som även sprang 

till judarnas försvar. 

Så småningom ledde denna diskussion till att många gamla restriktioner 

hävdes vilket förvisso inte resulterade i en vidare emancipation men gott 

och väl en assimilation. Denna började inom samhällets mest 

marginaliserade grupper, rånare, tattare m.fl. 

Så småningom började judarna ingå som en integrerad del av den 

intellektuella överklassen i städerna. Stora begränsningar i jämförelse 

med vanliga tyskar fanns dock kvar vilket gjorde att judarna fortfarande 

lät döpa sig och dylikt. För att försöka bli en del av det vanliga samhället. 

Många judar, framför allt de som kommit att tillhöra de övre 

samhällsskikten, anslöt sig till uppfattningen om sin egen ras som 

underlägsen, smutsig och allmänt illvillig. Dessa judar var i regel mer 

benägna att döpa sig o.s.v. för att bli kvitt sitt folks arv. 

20

I sin kamp för att få bli en integrerad och accepterad del av den preussiska 

nationen grep många patriotiska judar till vapen, påhejade av olika 

judiska frontpersoner, och gick ut i kampen mot Napoleon. Nederlaget vid 

Jena resulterade dock i att de istället kom att uteslutas och glida bort från 

det mål de kämpat för. Den intellektuella eliten i Berlin omorganiserades 

och kom nu att domineras av “kristna aristokratiska nationalister”. 

Judarna var inte välkomna längre. 

I Preussen resulterade debatten i den judevänligaste lagstiftningen i de 

tyska områdena. Tanken var att judarna, om de inte blev kristna, 

åtminstone skulle bli som de kristna. Man eftersträvade heller inte 

judarnas bästa utan lagen infördes för statens bästa. Vissa restriktioner 

kvarstod dock och de positiva effekterna av lagstiftningen var tänkt att i 

första hand beröra de “nyttiga judarna”. 

Under Wienkongressen enades de tyska staterna om att judarna skulle få 

behålla de rättigheter som de hade tilldelats av den enskilda staten men 

inte de som hade tvingats fram av Frankrike. Följden blev att 

emancipation endast levde vidare i de stater som frivilligt hade påbörjat 

den. I Preussen kom den nya lagstiftningen endast att gälla 

kärnområdena, inte de som tilldelades landet i och med Wienkongressen. 

1802 ges Wieder die Juden av Grattenauer ut för andra gången och blir 

den här gången sensation. I detta verk framkommer ett tydligt rasistiskt 

grundat judehat för troligtvis första gången. Grattenauer menar i verket 

att judarna utgör en egen ras som karaktäriseras av “en blandning av all 

den ondska och alla de fel som mänskligheten rymmer ”. Efter 

Wienkongressen kom dessa tankar att få verkligt brett genomslag och det 

traditionella “språk och nation” kom att bytas ut mot “blod och ras”. Snart 

byggde andra vidare på de grunder som Grattenauer lagt med idéer om att 

rensa nationen från främmande inflytande och rasen från främmande 

blod. 

En pogrom i en mindre stad i Bayern sprider sig snart över hela det 

framtida Tyskland. Dessa får benämningen Hep-hep-upploppen efter det 

under upploppen välanvända stridsropet “Hep, hep, jude verreck” (Hep, 

21

hep, slakta juden). Deltagarna tycks ha kommit från samtliga delar av 

samhällshiearkin men vissa menar att ursprunget egentligen fanns i det 

akademiska skiktet. Själva ordet “hep” tros nämligen vara myntat av 

någon med en omfattande kunskaper i latin och vara en förkortning för 

“Hierosolyma est perdida”(Jerusalem är förlorat), vilket tillskrivs romarna 

under det judiska upproret 68 E. Kr.– 73 E. Kr. Om denna teori stämmer 

bör det alltså handla om en person med omfattande latinkunskaper. 

Det fanns många teorier om varför upploppen bröt ut. Författaren 

framhåller dock tidens rikliga urval av antisemitisk litteratur och 

propaganda som den avgörande faktorn. 

Pogromerna antog olika skepnader i olika byar och städer genom att man 

angrep olika “aspekter av judenheten”. Det genomgående temat var dock 

att det var de lokala uttrycken för den judiska assimilationen i samhället 

som angreps. Hatet riktades alltså inte mot judarna för deras brist på 

assimilation som tidigare, nu var de alldeles för ombytliga och således 

också falska. 

15.Danmark-Norge: Judarnas tillträde till riket 

I kapitlet berättar författaren om när Danmark, som första land i norden, gav 

judarna rätten att bli medborgare. Han berättar om vägen dit och om hur det 

påverkade Norge. Till en början baserades den norska ståndpunkten officiellt på 

en teologisk grund, “judar som inte hade tillträde till Guds rike, kunde inte ha 

tillträde till Norges rike”. 

Danmark försökte ganska tidigt med att få en judisk minoritet genom att 

anlägga fristäder där de avnjöt religionsfrihet och gratis 

uppehållstillstånd. Anledningen till det hela var att Danmark ville få 

igång sin ekonomi genom att locka till sig “nyttiga” judar som kunde 

stimulera handeln. Man gjorde skillnad mellan sefardiska och 

ashkenaiska judar. De sefardiska judarna fick mer rättigheter på grund av 

22

den allmänna uppfattningen om att de var rikare än de ashkenaiska. Med 

andra ord vilar skillnaden på en ekonomisk grund. 

Statskuppen 1770 banade väg för tryckfriheten, vilken resulterade i en 

mängd nya böcker och tidskrifter. Bland annat kritiserades kungamakten 

för att skydda judarna som “försökte att plundra landet”. 

1814 skrevs den nya norska grundlagen. Paragraf 2 i denna förjöd 

uttryckligen judisk närvaro i Norge (det fanns inga judar i landet vid den 

här tiden). I motsats till sitt nordliga broderland införde danskarna en 

förordning som gav judarna rätten att bli danska medborgare, något som 

stick i stäv med strömningarna i övriga Europa. 

Likt Tyskland skedde även en förändring i hur antisemitismen tog sig 

uttryck i Danmark och Norge, från en antijudaism med religiösa förtecken 

till ett mer rasbetingat förakt och hat. 

Vid början av 1800-talet påbörjades en övergångstid i förhållandet mellan 

judar och kristna i Danmark. Kungamakten gjorde inte längre sitt yttersta 

för att få över judarna till den officiella kristendomen. Hovet hade tidigare 

visat ett särskilt intresse för judiska omvändelser. Anledningen till att den 

strävan upphörde kan nog ha att göra med den skiftning vi ser i 

antisemitismen, från ett förakt grundat på religion till ett grundat i blodet. 

I likhet med Tyskland så genomsyrades samhället av en skriftlig debatt 

om judarnas tillkortakommanden. I Danmark kom detta att kallas för den 

litterära judefejden. Det pyrande judehat som den litterära judefejden gett 

röst åt, skulle snart få ett mer folkligt uttryck, den våldsamma judefejden. 

Från Tyskland spred sig hep-hep-upploppen till Danmark, i något 

förmildrad grad. Judefejden i Danmark kan man sammanfatta som 

Kierkegaard gjorde det, “Vad som i stora länder blev våldsamt, blev i 

Danmark otrevligt” 

En judisk provokatör vid namn Goldschmidt, gav ut tidningen Corsaren 

vars enda uppgift var att väcka uppmärksamhet. Goldschmidts tidskrift 

kom att elda på konsperationsteorierna om judarnas samhällsnedbrytande 

makt som cirkulerade i litteraturen. 

23

Henrik Wergeland hade länge kämpat för att judarna skulle få tillträde till 

Norge och han använde alla genrer som han behärskade för att hjälpa i 

kampen. Hösten 1841 släppte han boken Indlæg i Jødesangen (Judarne i 

deras närvarande ställning inom samhället, med afseende på deras 

emancipation, 1842). Boken blev Wegelands mest utförliga och 

systematiska försvar för judarnas rättigheter. På grund av att han 

använde sig av flera olika genrer så nådde han ut till hela befolkningen 

I början av 1800-talet bestod den norska nationalismen av lika delar 

protestantism och patriotism. Gud och fäderneslandet var två sidor av 

samma mynt, judarna utmanade båda delarna. Därför var judarnas 

tillträde till riket sammanflätat med den teologiska frågan om judarnas 

tillträde till himmelriket. George Brandes motsatte sig denna teori och 

hävdade att judendomen, likt kristendomen, var en religion som skulle 

försvinna för att lämna plats för den moderna rationalismen. 

1851 tas den hårt kritiserade, paragraf 2, bort från den norska grundlagen 

därmed tillåts judarna i Norge. 

24

16. Damaskusaffären s225 

Damaskusaffären tar sin början den 5 februari 1840 då en kapucinmunk vid 

namn Thomas al-Kabushi och hans tjänare mystiskt försvinner. Fader Thomas 

hade blivit känd i Damaskus p.g.a. att han vaccinerat tusentals muslimska barn. 

Eftersom han var en omtyckt kristen gestalt blev det redan dagen efter känt att 

han var försvunnen och rykten om att han senast setts på väg in i det judiska 

kvarteret florerade. De kristna i staden drog då genast slutsatsen att prästen 

blivit mördad av judarna, och inte nog med det så påstod man även att han blivit 

offer för ett ritualmord. Fader Thomas var fransk medborgare och därför blev den 

franska konsulen, greve de Ratti-Menton inblandad. Han hade åkt till Syrien 

året innan och lät genomföra ett par inledande undersökningar utan vidare 

dröjsmål. Föga förvånande stödde undersökningarna alla de rykten som 

cirkulerade, och därför lät han sända resultaten till Sherif Pasha som 

administrera Syrien under den rådande ockupationen. Pasha gav Ratti-Menton 

fullmakt att genomföra husrannsakningar, arresteringar m.m. för att kunna reda 

ut fader Thomas försvinnande. 

Snart hade man arresterat 4 judar från staden som under 3 dagar blev förhörd av 

den franske konsuln men då det inte gav önskvärda resultat överlämnades 

judarna till Pashas rannsakningshäkte. Ett par dagar senare kunde man 

äntligen skåda resultat; ett fullt erkännande som även omfattade två judar som 

stod högt i kurs i Damaskus. Man kan ju inget annat än anta att den 

förhörsmetod som så framgångsrikt ledde till detta erkännande var allt annat än 

milt. 

Den franske konsulen sände därefter en redogörelse över händelseförloppet till 

Paris, den innefattade oerhört målande beskrivningar av ritualmordet. P.g.a. det 

groteska mordet var det av all tänkbar vikt att resten av redogörelsen var 

modern, rättvis och vetenskaplig. 

Då judarnas protester mot processen ej hörsammades tog de saken i egna händer 

för att försöka minska skadan. Men då det redan hade nåtts en önskvärd lösning 

25

var man fastbesluten om att låta judarna bli syndabock oavsett om de verkligen 

gjort det eller ej, alltså resultera judarnas agerande i mer skada än nytta. 

Snart flyttades dock konflikten från Damaskus till den internationella arenan, 

Sémaphore de Marseille var först med att trycka storyn ca en månad efter 

prästens försvinnande. Förvånande nog var den ganska saklig, man skrev inte 

att det var ett ritualmord som skett och inte heller tveka man för att skriva att 

man faktiskt använt sig av tortyr vid förhören. Kort därefter trappades dock 

händelsen upp till en ren och skär skandal av ett flertal artiklar bland Europas 

mest inflytelserika tidningar. Dock bör det nämnas att inte alla tidningar 

agerade efter principen att få tag i alla de värsta detaljerna för att kunna sälja 

flest exemplar tidningar, trots att Ratti-Menton gjorde sitt bästa för att spridda 

information rörande utredningen .I mellanöstern blev judarnas skuld till 

händelsen genast accepterad och de andra religiösa samfunden vände ryggen åt 

medans i Europa hade man väldigt svårt för att acceptera att en religion skulle 

vara orsak en sådan grotesk händelse, man hade inte haft något liknande sedan 

1530. Därför cirkulera det först rykten om att Pasha iscensatt fader Thomas 

försvinnanade för att kunna pressa judarna på pengar men p.g.a. tekniska fynd 

blev man tvungen att avsäga sig den teorin. 

Det finns även en del om Vatikanens hantering av det hela, men för att kort 

summera kan man säga att de övervakade allt som hände väldigt noga men 

diskret utan att ingripa. 

Plötsligt blev allt inte lika klart när en österrikare greps för mordet på prästens 

tjänare. I Österrike hade man tidigare rapporterat om mordet men nu fanns det 

inte längre några bevis för att ett mord hade ägt rum överhuvudtaget. Detta 

p.g.a. att några högt uppsatta österrikare varit negativa tillutredningen från 

första början och nu när en av deras egna blev anklagad för varit inblandad i 

mordet satte man ner foten. Kort därefter mottog Mehmet Ali (Egyptens 

härskare som ockuperade Syrien) den österrikiska konsulen i Alexandria som 

protesterade emot förhörsmetoderna som använts. För att inte komplicera 

förhållandet mellan de båda staterna infördet Mehmet ett förbud mot vidare 

26

användning av tortyr och tvingade sin adoptiv on att skjuta upp avrättningarna 

av de 10 judarna som dömts till döden. 

Crémieux tillhörde en generation av assimilerade judar som kallade sig 

israeliter. Han skrev ett öppet brev som offentliggjordes i många olika tidningar 

där hans debatt mot det oansvariga spriddandet om Damaskusaffären skapade 

förvirring. Han krävde att dödsdomen upphävdes och att judarna blev frikända. 

Det beslutades att Crémieux skulle tillsammans med Montefiore ledda en 

engelsk-fransk delegation. Det enda som lyckades var att judarna släpptes med 

de hade fortfarande en dom hängande över sig. Antagligen var det inte ens 

delegationen som lyckades. 

17. Den eviga juden s 247 

Sägnen om den eviga juden var en sägen som var väldigt populär från 1770-1930, 

många kända författare behandlade ämne Goethe, Schiller och Heine.. Den 

skrevs i många versioner under denna tiden men ursprunget är en folk bok från 

1602. Grundhistorien är en judisk skomakare som ofta kallas Ahasverus) som 

vägrar hjälpa Jesus bära korset när Jesus är på väg till sin korsfästelse och han 

döms till evigt liv. 

Det var även vid denna tid som man började gå över i viss mån från kristen 

antisemitism till ideologisk antisemitism vilket förvärrade situationen, nu 

kunde man inte fly med dop längre. Men mång av argumenten var det samma att 

avsäga sig den universella kärleken utöver innan då man kollektivt beskyllt 

judarna för Kristus död. Det går från att vara metaforer till förkroppsliga 

förnekelse och förstörelsen av de kristna, nationsandan och moraliska värden. 

Främst i revolutionär antisemitism och i Tyskland överhuvudtaget. 

De gjorde bröd på kristnas blod och i och med moderniseringen med firare 

tolkning (ikontrast med medeltidens tankesätt) så kan Damaskus affären 

uppstå. Då judarna även står för det gamla med sin bokstavs trogna tolkning. 

27

Bruno Bauers: Han startar den ideologiska diskussionsaspekten: klandrar 

judar för att ” De klamrar sig fast vid sin nationallitet och gör motstånd mot 

historiens rörelser och förändringar.” Liknande tankar fanns hos Nümberg 

teologerna som grävde i gamla judiska och kristna skrifter för att hitta 

anledningar till varför det var judarnas fel. Kommer fram till samma som nedan 

fast ateistiskt. 

Moses Hess: Skrev den första sionistiska skriften. Ger upp iden pga. Lite judiskt 

politiskt intresse och brittisk profithunger i judisk kolonisation av Palestina. 

Tidig kommunist: anser senare att judarna ska gifta in sig bland de kristna. 

Borgligt äktenskap för alla vägen till emancipation. Det senare riktar kritik mot 

kapitaliser i allmänhet, kristna som judar. 

Karl Marx: Spärr på bilden som judar är kapitalism skapare men undviker blod 

referenser. 

Richard Wagner: Var den ledande av musikerna som var antisemiter som ville 

resan ut det judiska ur musiken. Han drömde om en värld fri från judar i flera 

av hans verk. Han var revolutionär fast i en mera reaktionära mening och hans 

uppvaknade var sammankopplat till sitt judehat. 

Benjamin Disreali: Han skapade skandal genom att belysa sitt judiska 

ursprung. Adlad och blir statsman belyser sin egen (folks)storhet. I Tyskland 

belyser man de påstådda negativa egenskaperna hos judiska folket. Tvärt om i 

England där de fick privilegier för att de var judar (men inte helt kritik fritt så 

klart.) Han är en engelsman(de andra fyra är tyskar) och släkten var från en av 

de finare judiska stammarna och föds rik. Han utnämner stora människor i 

historien till judar tex Mozart och Napoleon. Han lägger där med grunden 

judendoms argumentet som många antisemiter använder senare. Han hävdar 

tom. 1851 att det är en allians mellan ateistiska sekter och undertryckta judiska 

rasen som börjar revolutionens våg över Europa. Han böcker läses senare som 

judarnas planer för världen av tex Bruno Bauer. ”Hans dröm är Wagners 

mardröm” 

18. Rysslands pogromer s 216 

28

Ordet betyder ödeläggelse och är ryska och betyder judeförföljelse i de flesta 

europiska språk. De ryska pogromerna började när Alexander II dog. Det var 

efter en lång tid av löften av liberalisering och det fanns en grupp där bla inrikes 

minstern men även judar som arbetade för att ta fram en ny grundlag. 

Det började i Elizabethgrad och spred sig sedan till över 160 ryska städer. En 

mobb av främst bönder som hade trissats upp av pressen och polisen gjorde inga 

större insatser för att hindra dem, ibland hjälpte dem till och med till. Polisen 

skingrade judarna när de försökte organisera sitt försvar mot mobben. Judarna 

blev utsatta för mordbrand, plundring, mord, våldtäckter. Man förstörde allt de 

ägde och följden blev att de som överlevde själva attacken senare började svälta. 

Ryska staten hade en dubble moral i frågan. Man vill visa gott ansikte för 

västvärlden så man åtalade ett par personer, fast väldigt lätt med dåtidens 

rättmåttstock. På hemmaplan eldade man på de böndernas sociala frustrationer. 

Detta var för Den ryska-ortodoxa kyrkans över huvud hade mycket makt och han 

ansåg att de (fattiga) bönderna var Rysslands sanna själ och den var väldigt 

traditionsslavistisk. Man ansåg att liberaliseringen som den nya grundlagen 

skulle inbära hotade den detta. Bönderna var dock vid denna tid fattigare än 

någonsin och vare ett hot mot regimen. Så man behövde en syndabock, judarna. 

Efter Tsarens död skapades ett paramilitärt förband ”krigarens heliga band” vars 

organisations stomme organiserade förföljelserna. De var väldigt konservativa 

och var rädda för de revolutionära vindarna som blåste Europa. Och de skydde 

inga medel. Man kanaliserade bönderna frustration mot judarna, de främmande. 

Dock reagerade Revolutionärerna på samma sätt och skyllde även dem på 

judarna, vilket funkade i ett fattigt och främlings föregentligt bondestånd som 

trodde de var de utvalda. Pogromerna började vid påsk tid och det går tillbacka 

till den gamla formen av kristen antisemitism. Detta ledde till att båda stora 

politiska rörelserna ville försämra judarnas existens villkor. Man tyckte att 

judarna hade fått sin chans, under Nicolajsår hade det liberaliserats och en liten 

judisk medelklass och väll utbildade hade uppståt. För man började släppa in 

judar på universitet. Det väckte motstånd från båda extrema håll både de kristna 

och judarna. Staten försökte motarbeta judarna inne från. Det fanns inga judar i 

29

själva Ryssland sen 1794 då Katarina avgränsat judarnas borätt till det gamla 

polska riket. 

1827 så bestämdes det att 12 åriga judiska pojkar skulle ha 6 års tvångsskolning 

och efter det 25års värnplikt. För ytterligare bryta upp det judarna i Ryssland. 

Men det blev tvärt om en styrkande av de fattiga judarnas religiositets och de var 

en klart den största delen. 

Chassidism var en rörelse som genomsyrade stora delar av det judiska samhället 

och var ett uppror mot handelsskårarna i socialistisk anda. Det började som en 

sekt men 50 år efter grundarens död så hade många ortodoxa anmanat den. Man 

fokuserade på hjärtat och religionen. Den lockade många fattiga. Även dessa 

motsättningar gjorde att man kunde judarna ens kanske tack vare yttre press. 

Sista slaget var 1840 då den judiska autonomin avskaffades. 

Mot denna rörelse var de mer integrerade judarna som var den lilla 

medelklassen(men upplysta). Deras kamp för modernisering av Judaismen och 

intergering i samhället sponsrades av den ryska staten men stort motstånd fanns 

hos rabbinerna. Men triumfkortet var att man slapp hela värnplikten. Man 

trodde på en moderniserad och liberalt ryssland i framtiden. Men det var en 

rörelse som främjade det modern, man skulle kunna både tyska och ryska men 

gärna också hebreiska och vara väll utbildad. Man ville inte ge upp religion men 

anpassa den för det moderna världen. 

Även i Ryssland var antisemitist temat populärt bland författare. Historien om 

den eviga juden förekom. Nicolaj sätter en av sina duktigaste män på att få 

klarhet i judefrågan engång för alla. Vladmir Dhal .som han hete kom fram till 

samma åsikter som Nicolaj hade: Judar utövar inte ritual mord i någon 

utsträckning dock gör den Chadisstiska sekten det. 

Dostojevskij hade många tankar på ämnet, även om han inte ansåg att han 

kunde yttra sig om allt. Han speglar ganska mycket vad den ryska intellekten 

tyckte i stort. Fram till 1860 talet så ansåg han att bara dårar och barn skyllde 

jesu död på judarna men allt efter som judarna kom in det övre samhället växte 

hatet. Han trodde de styrde världsmarknaden och hade andra liknade 

30

konspirations teorier. Men det dröjde fram till 1873 till han gick till offentliga 

angrepp. Stor anledning till denna skiftning var den ryska intelligentians blick 

mot Tyskland där antisemitismen frodades. Kulmen var 1878 då Ryssland låg i 

krig med turkarna, där britterna gick in på turkarnas sida med Disreali i 

spetsen. Vilket beskrevs som judarnas sabotage av Kirsti korståg till 

Konstantinopel. Även folk som hade motstått strömningarna som Tolstoj föll nu. 

Han hävde att det var juden Palus gjort Jesus till jude. Precis som Disreli hade 

gjort Napoleon till jude. 

Pogromerna krossade all tro om att Ryssland skulle kunna bli liberalt och fritt 

för judarna. Speciellt hårt slog det mot de utbildade judarna. Men det gjorde att 

rörelser som Hovevei Zion kunde växa sig starka, rörelser som ville ha en egen 

judisk stat. Det svetsade även ihop judarna ännu mer i vi mot dem. Innan 

Hovevei Zion fanns det huvudsakligen följande strategier bland judarna 

1. Den intellektuella, fullständiga kulturellt och sociala intergeringen i 

Ryssland 

2. Den judisk nationalistiska rörelsen som ville förnya judendomen 

3. Rabbinerna som ville ena alla judarna och förbättra deras 

socioekonomiska situation. 

4. De ortodoxa rabbinerna som ville gå tillbacka till det gamla med ingen 

förnyelse. 

5. De upplysta judarna som ville föra ut toran i världen och väva samman 

Toran med det upplysta. 

Slutsatserna som Leon Pinsker drar av pogromerna är att judarna ses som 

levande döda: med fruktan och förakt. För judarnas politiska nation var död men 

inte den andliga. Man behövde ett eget land (dock inte nödvändigt viss i det 

heliga landet). Det var en del av de nationalistiska strömningarna vid tiden. Man 

hade ju lyckats med en rättslig integrering med de sociala skillnaderna var för 

stora . 

Vid sekelskiftet ändrades dock intellektens opinion igen och det var inte lika okej 

längre att kritisera judarna i Ryssland. Vilket dock inte hindrade att pogromer 

31

öt ut i Chişiău 1903. Det väckte stor rörelse inom sionisterna i Ryssland. Men 

även denna gång hade det förberetts genom media. Detta kan spåras till deras 

inrikesminister och deras ideologi. Detta trots det hade bara några år tidigare 

rapporterats att judar och ryssar hade levt i harmoni av västerländska 

journalister. Nyklen var systemet av paramilitära styrkor som aktiverades 

genom media. Fram till inbördes kriget 1917 var det ständigt mindre pogromer 

och under inbördeskriget som varade till 1920 bördades över 100 000 judar. 

32

Berlin: framväxten av ”den moderna antisemitismen”. 

Forskningens uppmärksamhet har riktats mot Tyskland på grund av den 

utveckling som ledde fram till nazisterna och förintelsen. Mot slutet av 1800- 

talet betraktade många dock situationen i Frankrike som den mest dramatiska 

och farliga för judarna, medan Tyskland, ofta tack vare bilden judarna gav av 

tysk kultur, ansågs bra att leva i. Här fanns inga folkhopar som ropade ”död åt 

judarna!” som i Paris, och inte heller någon framgångsrik populist som fick stort 

stöd hos befolkningen. Istället var det i Berlin den akademiska antisemitismen 

blomstrade upp under slutet av 1800-talet. Antisemitismen i Berlin växte i 

överklassen och den intellektuella eliten medan arbetarklassen inte riktigt tog åt 

sig av antisemitismens idéer lika mycket. 

Östjudar: 

På grund av sitt utseende, sin religionsutövning och sitt språk betraktades 

de med fientliga ögon av myndigheterna och antisemiterna samt med 

misstänksamhet av de assimilerade judarna. 

”Östjuden” betraktades ofta som en motsats till den moderna och upplyste 

västeuropeiske juden, de sågs som en lägre stående grupp judar. 

För västjudarna var de östeuropeiska judarna som ”bröder och främlingar” 

som fick solidarisk hjälp för att ta sig vidare till exempelvis Amerika. 

Antisemitismstriden i Berlin. 

Det som särskilde Berlin under sent 1800-tal var att antisemitismen inte hade 

något utbrett folkligt stöd. Istället var det akademiker, politiker och andra högt 

uppsatta personer som drev på den antisemitiska debatten. 

Heinrich Von Treitschke: 

Högt ansedd historieprofessor vid universitetet i Berlin. Han gav 

antisemitismen sin akademiska välsignelse. Satte därmed igång den 

akademiska judedebatten ordentligt. 

Treitschke menade att Tyskland som ung nation genomled en 

identitetskris och hotades att bli en ”tyskjudisk blandkultur”. 

Han blev hånad av både akademiker och av vanligt folk. Men han lyckades 

göra antisemitismen till en debatterbar fråga. 

33

Antisemitismen som svar på kejsarrikets identitetskris. 

Börskraschen 1873 bidrog starkt till att den ”lata” antisemitismen övergick till 

aktiv antisemitism. Judarna fick skulden för börskraschen p.g.a. att det var dem 

som styrde de största bankerna. Börskraschen 1873 blev dock större än vad den 

var, ”krismentaliteten var större än krisen”. Antisemitismen ökade p.g.a. krisen 

och landet enades på ett visst sätt kring detta. 

Kristen antisemitism. 

Kyrkan startade antisemitiska kampanjer för att öka antalet anhängare runt 

1870 och framåt. 

Antisemitismens talesmän. 

Det fanns två stora rörelser: 

Kristen antisemitism: 

o Antisemitism som grundades på kristendomen, och varför 

judendomen var fel. 

Nationalist-rasistisk antisemitism: 

o Denna ateiströrelse grundade sin antisemitism på att judar som folk 

var lägre stående och lögnaktiga. Här kom rasforskningen fram 

tydligt. 

Antisemitiska organisationer och partier i Tyskland. 

Det politiska klimatet förändrades under 1890-talet. Tysklands nya kejsare, 

Vilhelm II, var en antisemit. Antisemitismen organiserade sig på ett annat sätt 

och det bildades antisemitiska partier och organisationer. Många partier höll sig 

neutrala och ändrade åsikt efter vinden, så kallad konjunkturell antisemitism 

förekom. 

34

Tillbakagång för antisemitismen mot slutet av 1890-talet. 

De antisemitiska partierna lyckades inte komma fram till några politiska beslut 

p.g.a. de splittrade åsikterna inom partierna, det enda som höll ihop partierna 

var antisemitismen. Antisemitismen misslyckades som självständig politisk 

makt i kejsarriket. 

Antisemitismen i Tyskland var relativt mild jämfört med många länder som t.ex. 

Frankrike, det förekom nästan inga fysiska övergrepp mot judar i Tyskland. 

Antisemitismen i Tyskland blev heller inte så stor, de politiska partierna fick 

som mest sammanlagt 2,5% av rösterna under deras blomstringstid. 

Wien: Populistisk och katolsk antisemitism. 

Den nationalistiska tysktalande befolkningen i Österrike-Ungern identifierade 

sig med Tyskland. Österrike och Tyskland var ett språkområde och de läste 

samma litteratur, på många sätt fördes därmed lika diskussioner. Österrike- 

Ungern ”drabbades” hårdare av östjudisk invandring. Det var många judar i 

östra Österrike-Ungern som flyttade västerut och bosatte sig bland annat i Wien. 

Detta präglade stora delar av antisemitismen i Wien. Wien utvecklades till 

centrum för antisemitismen. 1895 hade Wien, som enda europeisk huvudstad, en 

folkvald antisemitisk kommunstyrelse. 

Antisemitismen och kriserna. 

I Österrike blev den redan existerande antisemitismen så stark eftersom den 

första östjudiska invandringen sammanföll med kriser som utlöstes av 

börskraschen 1873. Judarna sågs som en direkt förklaring till kriserna. De 

judiska bankerna i Österrike blev mer indragna i skandaler än de i Tyskland, 

därför riktades även kritik mot de assimilerade judarna. Därmed blev det en 

bredare antisemitism i Österrike, både mot östjudarna och mot de assimilerade 

judarna. 

Antisemitismens pådrivare. 

Allt från universitetslärare till politiker och präster, främst representerade av 

Wiens kyrkliga tidning, stod bakom anitsemitismen i Wien. Till skillnad från de 

tyska judarna, som mest beskylldes för pengafusk och liknande, så beskylldes 

35

judarna i Wien för det mesta. I Wien fanns det allt från judiska bankmän till 

tiggare. Antisemitisterna lyckades hitta anklagelser till alla dessa grupper, 

judarna i Wien beskylldes för att vara fattiga, rika, lögnaktiga, kapitalistiska och 

marxistiska etc. Detta gjorde att fler grupper stödde antisemitismen: 

Socialdemokrater kunde agitera mot ”judisk kapitalism”. 

Högerpolitiker kunde agitera mot ”judisk kommunism”. 

Borgerskapet kunde hetsa upp sig över judarnas prostitution. 

Småborgarna kunde uttrycka sin avsky mot de fattiga östjudarna. 

Kyrkan drev också på antisemitismen i Wien: 

De höll fast vid sina beskyllningar om ritualmord. 

De sa att judar hatar kristna och att de skulle göra allt för att döda en 

kristen om dem fick chansen. 

Katolsk antisemitism. 

Den katolska kyrkan hade brett folkligt stöd i Wien, och kunde därför driva på 

judefrågan. Kyrkan riktade in sig på de ”moderna assimilerade” judarna som 

stod för det moderna och sekulariserade samhället. Kyrkan såg förespråkarna för 

sekularisering som ett större hot än judarna själva, men eftersom det var fler 

judiska förespråkare för sekularisering än kristna så växte det till en 

antisemitisk kampanj. Judarna framställdes som så ondskefulla hatare av 

kristendomen att de var i stånd till alla slags förbrytelser mot dem. I samband 

med kyrkans antisemitism skapades många inbillade stereotyper, judarna 

framställdes som en allsmäktig kraft och antisemitismen flödade, även på dem 

ställen där det knappt fanns några judar. 

Lueger och den populistiska antisemitismen. 

1888 slogs Det Tysknationella och det Kristsociala samman till ett parti: De 

förenade kristna. Målet var kampen mot en ”gemensam fiende”, d.v.s. judarna. 

De hade stödet från kyrkan och förespråkade kristen och populistisk 

antisemitism. De ville bl.a. att judar inte skulle få vara domare, lärare åt kristna 

barn etc. Deras ledare var Karl Lueger och han valdes 1895 till borgmästare i 

36

Wien. Lueger såg antisemitismen som ett sätt att få makt, extremismen fördes 

vidare av partikamraterna som jämförde judarna med skadedjur. 

Nyreligiösa antisemiter. 

Här kom rasforskningen in i högsta grad och det var härifrån Hitler hämtade sin 

antisemitism. Här skapades bl.a. bilden av den blonde, blåögde ariern som var en 

högre stående ras. 

37

Judehatets svarta bok kompendium 

Diana, Hjalmar, Marcus T 

Kapitel; 21 Wienjudarnas självförsvar: Sionism och antisionism. 

I februari 1896 så gav den österrikiske journalisten Theodor Herzl ut boken 

Judestaten. Denna bok gav sionismen sin grund. Judestaten var för sin tid 

väldigt kontroversiell bland den judiska befolkningen i Wien, det var långt ifrån 

alla judar som samtyckte med vad Judestaten hade som mål att förmedla. De var 

snarare så att de flesta judar var pangermanska nationalister. 

Birnbaum var den riktige Wiensionismens grundare. Han var en österrikisk 

jude som myntade ordet sionism. Han delade Herzls idéer om judestaten. Han 

delade socialismens kritik mot bland annat frihandelsliberalism och feodala 

värderingar, men han var ingen anhängare av klasskampen. Birnbaum kämpade 

många år för den sionistiska saken men slutade som antisionist. 

1896 valdes Herzl till ny ledare för sioniströrelsen. Han ordnade en 

sionistkongress i Basel. Det var på denna kongress som iden om den judiska 

staten befästes på allvar, enligt Herzl själv. 

Citat från Herzls dagbok 

”Om jag skulle summera Baselkongressen i en mening […] skulle jag ha sagt: i 

Basel grundade jag den judiska staten. Hade jag sagt det högt, skulle jag ha 

mötts av skratt från alla håll. Men om fem år, eller åtminstone 50 år, kommer 

alla förstå det. ” 

Kapitel Dreyfusaffären och den franska antisemitismen. 

Antisemitismen var redan väldigt utbredd i Frankrike redan innan 

Dreyfusaffären. !870 var kriget om Alsace-Lorraine, detta ledde till att 

nationalismen ökade i Frankrike. Vilket i sig banade vägen för antisemitismen i 

Frankrike. 

Renan en fransk forskar i semitisk språk- och kulturhistoria. Hans skrifter om 

den hebreiska antiken hade ett stort inflytande under mitten av 1800-talet. 

38

Dessa skrifter tillsammans med historikern Jules Michelet bidrog till att föra 

Voltaires och upplysningstänkarnas religionskritik vidare. Michelet var en känd 

antisemit, Renan var inte lika öppen med sitt förakt mot judar men han 

inspirerad många antisemiter. De försökte hitta en grund för sin antisemitism 

genom att se släktskapet mellan olika språk och kulturer. Men kan se detta som 

att de ville ha ett vetenskapligt belägg för sina åsikter. 

Katolsk och socialistisk antisemitism. Under 1880-talet var antisemitismen i 

Frankrike kraftigt utbredd bland befolkningen. Det fanns två källor för detta. En 

var socialistisk och republikansk, den andre var katolsk och monarkistisk. 

Framstående socialister menade at judarna var arbetarklassens egentliga fiende. 

De representerade allt som var främmande och därför allt ont. Omkring 1880 

växlar den antijudiska agitationen till en antisemitism i Vatikanen. 

Den katolske författaren Henri-Roger Gougenot des Mousseaux gav 1869 ut en 

antisemitistisk text, fylld med antijudiska klichéer, konspirationer, och 

tvivelaktiga källor och pseudovetenskapliga belägg från medicinsk sida. Denna 

text var en av anledningarna till att Dreyfusaffären fick de dimensioner som den 

fick. 

Drumont var en fransk antisemitisk journalist. Det var han som lanserade 

myterna som senare blivit klassiska för antisemitismen. 1892 grundade han en 

veckotidning som var ”till försvar för det katolska Frankrike mot ateister, 

republikaner, frimurare och judar”. 

1894 blev kapten Alfred Dreyfus arresterad. Han var misstänkt för att ha förrått 

militära hemligheter till Tyskland. Dreyfus dömdes till livstidsfängelse och 

deporterade till Djävulsön, mot sitt nekande. Rättsväsendet var övertygade om 

hans skuld. En del visade sympati för Dreyfus och året efter kom kravet att man 

skulle ta upp fallet igen. Bernard Lazare var den första som argumenterade för 

att domen var ett justitiemord. Han var av fransk-judisk härkomst. Han hade 

1892 startat en anarkistisk tidsskrift. Han såg sig själv som anti-religiös, och 

han var lika respektlös mot kristendomen som judendomen. Han menade att 

39

judefrågan handlade om nationella och sociala konflikter som skulle lösas i och 

med revolutionen. 

Dreyfus fick tips om att ta kontakt med Lazare eftersom att han var en skicklig 

talesman för flera av de inspärrade anarkisterna. Efter att Lazare hade 

undersökt fallet, kom han fram till att ”Dreyfus förräderi bestod i att han var 

jude”. Den riktiga vändingen i fallet var när överstelöjtnant Georges Marie 

Picquart kom fram till att Dreyfus var oskyldig och den skyldige kunde ställas 

till svars. 

Krigsrätten bestämde att den skyldige skulle frikännas medan Picquart skulle 

dömas för att ha ypprat hemlig information. Det som senare skulle bli intimt 

förknippat med Dreyfusaffären var Emile Zolas brev till den franska presidenten, 

”J´accuse”, från 1898. I detta brev går han till attack mot presidents likgiltighet 

gentemot fallet. Han blev senare dömd till ett års fängelse och böter för 

ärekränkning. Dreyfusaffären tas 1899 tas upp igen inför en militärdomstol. Han 

döms igen men straffet blir 10 års fängelse istället för livstid. 1900 antas en lag i 

Frankrike som ger amnesti åt alla som varit inblandade i Dreyfusaffären och 

1906 rentvås Dreyfus av appellationsdomstolen. 

Sions vises protokoll är en antisemitisk förfalskning. 

• Utger sig för att härröra från ett anförande av Theodor Herzl under den 

sionistiska kongressen i Basel 1897. “Författades” av den ryske tsarens 

säkerhetspolis Ochrana och publicerades 1905. 

• Boken består av 24 protokoll med tre huvudteman: 

– Kritik av den liberala ideologin. 

– Uppmaningar och råd om vilka metoder som bör tas i bruk för att 

säkerställa en upplösning av de gamla europeiska samhällena. 

40

– Apokalyptisk beskrivning av det skräckens världsherravälde och 

genomkontrollerade samhälle som är följden av Sions vises slutliga 

maktövertagande av världssamhället. 

• Det grundläggande syftet med boken är att hetsa till judepogromer och den 

hade därmed, inte alltför överraskande, en central roll inom nazismen. 

Frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister anges vara judarnas redskap 

för att behärska världen. 

• Texten förklarades vara ett falsifikat först genom en artikelserie av The Times 

Istanbulkorrespondent Philip Graves redan 1921 där han påvisade att det hela 

rörde sig om en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett publicerad 1864 

av fransmannen Maurice Joly. Denna stridsskrift var riktad mot Napoleon III 

och hade ursprungligen inget med varken judar eller sionism att göra. Texten 

omarbetades senare, som tidigare nänmt, av den tsarryska säkerhetstjänsten 

Ochrana till en antisemitisk propagandaskrift. 

Understrykande bevisning för skriftens falska natur och födelse gjordes senare 

genom rättslig prövning i Bern 1934-35. 

• Under 1920- och 1930-talen trycktes boken i så stora upplagor att endast 

Bibeln överskred i antal. Amerikanen tillika bilmagnaten Henry Ford 

finansierade sorgligt nog enhälligt en upplaga av en halv miljon exemplar av 

skriften 1920. 

Boken delades bland annat ut till den vita (tsarvänliga) ryska armén för att 

stärka dess moral under tidigt 1900-tal. 

• Som ett litet smakprov och för att få en något djupare förståelse i vad boken 

faktiskt står för kommer här ett citat från Simone Simonini, den enda egentliga 

karaktären i boken: 

41

“ … och när jag var stor nog att förstå, talade han [farfar] om för mig att juden, 

förutom att vara fåfäng som en spanjor, dum som en kroat, sniken som en 

levantin, otacksam som en maltesare, uppkäftig som en zigenare, smutsig som en 

engelsman, inställsam som en kalmuck, auktoritär som en preussare och 

skvalleraktig som invånarna i staden Asti, också är äktenskapsbrytare”. 

• Trots allt detta används skriften än idag inom vissa kretsar i arabvärlden som 

bevismaterial för judarnas och judendomens världsomfattande konspirationer. 

Antisemitismen i Weimarrepubliken 

Både sekulariserade och ortodoxa tyska judar stödde Tyskland i kriget och var 

fyllda av patriotism, det fanns två ledande anledningar till varför de tyska 

judarna stöttade den tyska staten. 1 de ville bli erkända och accepterade av den 

tyska staten och den andra var kampen mot Tsartyskland som var en ärkefiende, 

judarna tyckte att Ryssland var själva inkarnationen av antisemitismen och att 

de framförde en politik som förtryckte judar. 

Tyskland och Österrike inrättade under kriget många organisationer för att få 

med de ryska judarna på sin sida. Även många judar hade höga positioner i det 

tyska riket under första världskriget. 

Om man ska lära sig mer om judar i Tyskland och i österrike under första 

Världskriget så finns det ett uttryck som kan vara bra att kunna, ordet 

”Borgfred”. Det innebär att två stridande parter invändes måste slå sig ihop för 

att bekämpa en gemensam fiende. Så var det under kriget. När de militära 

framgångarna uteblev så reste antisemitismen på sig. 

Borgfreden blev redan 1915, definitivt krossad när den tyska staten fick in 

klagomål på att judar uteblev från militärtjänsten. 1916 undersökning av den 

preussiska krigsministern om judar undanhöll sig militärtjänsten. Detta var ett 

slag i ansiktet för judarna. Bakgrunden inte klarlagd, men den räkningen gick 

igång några få veckor efter Paul Von Hindenburg och Erich Ludendorff. 

1917 förbjöds judisk invandring, nu blev det ett uppsving på antisemitismen i 

Tyskland. 

42

Radikala antisemiter i Alltyska förbundet. Heinrich Class och den gamle 

generalen Konstantin Von Gebsattel var ledande antisemiter i slutet på första 

världskriget. I juni 1917 publicerade de en krigsförklaring mot judendomen. 

Dolkstötslegenden myntat av Erich Ludendorff innebar att den tyska 

hemmafronten hade satt en dolk i ryggen på den tyska armén och svikit 

trupperna. Men denna teori är avfärdad idag då man vet att den tyska 

krigsmaskinen havererade på grund av att det var slut på resurser och manskap. 

Den tyska befolkningen hade helt litat på den tyska krigspropagandan och det 

kom som en enorm chock när det visade sig att den tyska armén förlorat. Många 

tyska befälhavare avsade sig allt ansvar och lät regeringen och civila politiker till 

att avveckla krigstillståndet. Sossarna som skrev på fredsfördraget kallades av 

högern ”novemberförbrytarna”. 

Högerorganisationer växte oerhört mycket under kriget, och de skyllde på 

socialdemokraterna, judarna samt andra anhängare av republiken. Det blev ett 

enormt missnöje efter kriget hos det tyska folket. Det behövdes en syndabock och 

det blev judarna. Vid Weimarrepublikens början fanns det cirka 400 extremt 

nationalistiska organisationer och cirka 700 antisemitiska tidningar och 

veckotidningar. 

Nu blev kampen mot judarna större och de blev mer och mer syndabockar. 

Nu utvecklades den tyska antisemitismen till oanade höjder och efterföljarna till 

det nationalistiska och antisemitiska Alltyska förbundet var Deutschvölkischer 

Schutz und Trutzbund och denna nya organisation bildades på 

antisemitismkonferensen i Bamberg 1919. Förbundets bedrev en kamp mot 

republiken och judarna. De publicerade den första tyska utgåvan av Sions Vise 

protokoll 1919. 1923 hade förbundet över 200000 medlemmar. Många gånger 

blev Weimarrepubliken kallad ”juderepublik” av högerpolitiker samt 

högerorganisationer. 

Vardagsantisemitismen under Weimarrepubliken var aldrig statlig, utan den 

blev utarbetad och ”utvecklad” av högerorganisationer som jag nämnt ovan. 

Okunskap och rädsla hos den vanliga befolkningen som kände sig ekonomiskt 

och socialt hotade kunde enkelt skylla ifrån sig på judarna, och det utvecklade 

vardagsantisemitismen som kunde innebära allt från protestaktioner mot 

43

judiska professorer, gravskändningar samt att det fanns många sällskap och 

organisationer som förbjöd medlemmar utav judiskt ursprung. 

Den unga tyska demokratin gjorde aldrig något åt vardagsantisemitism och 

under 20-talet var det turbulent för judar i Tyskland. De fick ökad jämställdhet, 

och stod högt uppe inom kultur och forskning, men samtidigt bekämpades 

judarna med vidriga och aggressiva metoder. 

Judeförföljelserna blev vanligare och vanligare med åren och med 

Nürnberglagarna som trädde i kraft 1935 var detta ett absolut slut på den 

judiska friheten i Tyskland. Några år innan hade Adolf Hitler tagit makten och 

Tyskland hade fått en högerextrem regering. 

Antisemitismen i Österrike var stor och förföljelserna kunde liknas dem i 

Tyskland. Vardagsantisemitismen var stor, och den militanta antisemitismen i 

Österrike låg hos det borgerliga halvmilitära Heimwehr som förkastade 

demokrati och parlamentarism. Det österrikiska nationalsocialistiska partiet 

förbjöds 1924 men antisemitismen fortsatte och till och med Wiens kommunala 

myndigheter sade upp kommunalt anställda judiska läkare, judar fick inte heller 

bo i kommunala lägenheter. 

Heimwehr försökte sig på en statskupp 1931 som misslyckades. 

Judeförföljelserna i Österrike fullbordades vid Anschluss 1938. 

Antisemitismen i Norge 1900 – 40 

Gränserna i Norge hade sedan upphörandet av passtvång 1860 varit öppna, även 

för judar. Invandringen hade till en början varit måttlig, men blivit större med 

tiden. Norge hade inte lagt fokus på omvärlden vid unionsupplösningen, utan 

hade mer intressen på det egna, nationella planet. Men i takt med att 

handelsförbindelserna blev starkare till resten av Europa medförde detta en 

större misstro gentemot invandrare och besökare. De norska handelsmännen var 

en av de första grupperna som p g a ökad konkurrens var negativa till bl a den 

judiska invandringen. Bilden av den girige juden spreds och norsk 

köpmannaförening 

uppmanade sina lokalkontor att polisanmäla resande s k ”klockjudar”. 

Köpmannaföreningens inflytande ledde till förändringar i handelslagstiftningen. 

44

Dock var Norge fortfarande ett förhållandevis tryggt land för de judarna som 

invandrat och de flesta integrerades väl i arbetslivet. Socialt var judarna dock 

isolerade trots att de levde och bodde integrerat i det norska samhället. 

I samband med det första världskrigets utbrott, ökade rädslan för det 

främmande och internationella i Norge. Inte minst rädslan för utländska agenter 

blev påtaglig, vilket inte minst drabbade judarna. Dessutom spreds allt mer 

konspirationstankar i Östeuropa om att judarna varit ansvariga för första 

världskriget. 

I samband med den ryska revolutionen 1917 ökade den norska antisemitismen 

markant. 

Inte minst i borgerliga kretsar. Flera av de mest framträdande bolsjevikerna i 

Ryssland var judar, vilket gjorde att borgerliga debattörer, fabriksägare m fl såg 

judarna som kosmopolitiska bärare av den ”bolsjevikiska pesten”, och att norska 

arbetare inte frivilligt kunde bli revolutionärer. Inom t ex den borgerliga 

underhållningslitteraturen blev figurer som ”bolsjevikjuden” vanligt 

förekommande skurkar. I mer högerextremistiska kretsar var de antisemitiska 

hatkarikatyrerna ännu grövre. 

Redan 1917 började den norska säkerhetspolisen kartlägga judar och ägna dem 

allra högsta intresse. 1927 antas en ny invandrarlagstiftning inom 

”fremmedloven” som generellt skulle reglera invandringen till Norge ytterligare. 

I sin första version är den dock inte direkt riktad mot judar. 

Rashygieniska strömningar och nationalism var vid tiden vanligt förekommande, 

inte minst bland medelklassen. De växande rasteoretiska idéerna hade till stor 

del sitt ursprung i det stora intresset för Gregor Mendels ärftlighetsforskning. 

Antisemitiska konspirationstexter från övriga Europa som ”Simon vises 

protokoll” m m fick sin spridning även i Norge under 1920-30 talen. Eivind 

Saxlund var en av tidens mest kända antisemiter och publicerade såväl 

konspiratoriska som rasbiologiska antisemitiska texter. 

År 1932 startade Eugen Nielsen tidningen ”Fronten” som var det första steget 

mot en ideologiskt utvecklad och organiserad antisemitism i Norge. Tidningen 

inriktades på propaganda mot judar och frimurare samt att sprida de 

nationalsocialistiska idéerna. 

45

Året efter bildar Vidkun Quisling ”Nasjonal Samling” (NS). Antisemitismen som 

sådan var till en början inte NS viktigaste inslag. En av vändpunkterna var dock 

vid ett av Quislings tal där han yttrade sig om hur den judiska världsrepubliken 

var krafterna som låg bakom kommunismen och kapitalismen. Judarna hade 

länge varit associerade med kommunismen, men nu förknippade medlemmarna 

även alla liberala demokratier som judiska. Därmed var huvudfienden till ”den 

nationella rörelsen” i grund och botten judarna. Men den ökade antisemitismen 

inom NS låg även grundat i nationalsocialismen i Tysklands tilltagande 

påverkan. Nazismen i Norge var dock så begränsad att den inte utgjorde ett 

politiskt hot. Hitlers makttagande i Tyskland fick till en början blandad respons i 

Norge. Men under 30-talets gång blev den norska pressen på allt fler håll 

kritiska och den bestämda vändpunkten kom med kristallnatten. Tidningar som 

förr försvarat nazismen reagerade starkt och till allas förvåning även den norska, 

nationalsocialistiska tidningen ”Ragnarok” som beskrev det som ”en olycksdag i 

Tysklands historia”. 

1934 uppmanade Nationernas Förbund Norge att ta emot 100 tyska flyktingar. 

Norge nekade med ursäkten om att bara vara sig själva närmast. Den här 

inställningen innebar att ett fåtal judar kom till Norge mellan 1933 – 1940. 

Under nazisternas ockupation skickades 770 judar som bodde i Norge till 

förintelseläger. Även om det skedde på order av nazisterna och inte var en följd 

av några nationella processer kan det ändå ifrågasättas varför så många norska 

judar skickades till förintelseläger, då det praktiska genomförandet hade 

överlåtits till NS, den norska byråkratin och polisen. En förklaring kanske är att 

Norge redan var så format av en dold antisemitism att judarna sågs som 

någonting obekant samt uteslutet från det nationella ”vi”. Därför såg man inte 

det som riktiga norrman man skickade in i döden. 

46

Kompendium av kapitlen 26-28 

Kapitel 26. Polen och Östereuropa under mellankrigstiden 

Polen 

- 10% av befolkningen och var den näst största minoriteten i Polen. 

- Religiös antisemitism. 

o Judarna sågs som en fiende mot det katolska Polen och sågs som 

landsfiender och man uteslöt judar från armén för rädslan av 

förräderi. Man pratade då inte om antisemitism utan en 

asemitism(En religiös antisemitism) där man pratade om att 

försvara den katolska tron mot juden. 

o Detta urartade sedan under krigen mot Litauen, Sovjetunionen och 

de kriser som inträffade under de första åren. Judarna fick skulden 

och detta byggdes på när den politiska högern förespråkade på ett 

katolskt Polen och använde antisemitism som politiskt instrument. 

o Det fanns dock etnisk antisemitism i Polen men den växte långsamt 

fram och blev först märkbar 1932 med kraven på judefria 

universitet. 

- Ekonomisk och politisk antisemitism och de mörka åren 1936 till 

1939 

- I Polen växte det fram krav på religiösa och i extrema fall etniska 

segregeringar i universiteten. 

Ungern – Ett exempel på en plötslig framväxt av antisemitism 

- Ungerns antisemitism växte fram av fyra anledningar: 

- Den ekonomiska krisen. 

- Framväxten av Ungersk patriotism 

- Inflytande från Nationalsocialismen. 

- Rädsla för den framväxande fascismen. 

- Ungerns judar anklagades för vapendragare för Ryssland och 

kommunismen och deras rättigheter kränktes vid flera tillfällen. 

- Här inträffade också pogromer som dödade tusentals judar. 

- Flera judelagar infördes men samtidigt försökte man förbjuda pilkorsarna. 

47

- Författaren försöker förklara detta genom att fokusera på att Ungern 

förlorade väldigt många områden och 1/3 av det ungerska folket. 

Rumänien 

- Efter Versaillesfreden 1918 fick Rumänien många territoriella vinster. 

Befolkningen i dessa områden bestod dock av en stor andel judar. 

- Judarna i Rumänien anklagades för landsförräderi och förrädare mot den 

Rumänska kulturen på grund av de transsylvaniska judarnas orientering 

mot den tyska kulturen. 

Litauen 

- Litauen ansågs länge vara ett judiskt paradis där judarna lovades 

kulturell och nationell autonomi. 

- En statskupp 1926 resulterade i att judarnas rättigheter försämrades men 

antisemitismen hade inte en aktiv närvaro i Litauen. 

Författaren anser att judarna var mer eller mindre förföljda i varje stat i 

Östeuropa. Han motiverar att detta kunde berott på den ”identitetskris” som 

nationerna gick igenom och att nationerna inte hade en klar majoritet av den 

egna etniska gruppen. Han pratar väldigt lite om motstånd mot antisemitismen 

och lyfter inte upp något om något motstånd mot händelserna utan ställer sig 

väldigt starkt på en sida. 

Kapitel 27 ”Hitlers Tyskland 1933-1939” 

Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 var en logisk och i efterhand en logisk 

konsekvens av den politiska situationen i Tyskland. När Hitler tog över makten 

fanns det redan antisemitism från Weimarrepubliken, en fortleva efter 

kejsartiden. Båda tidernas antisemitism ses som en förberedelse inför 

förintelsen. Nazi Tyskland ses som kulmen på den Tyska antisemitismen som 

har exiterat sedan Judarna kom till Tyskland innan medeltiden och den kan 

härledas längre bakåt. 

Den Tyska traditionen som är väldigt autokratisk med stor brist på demokrati, 

århundraden av antisemitism och en finansiell världskris tillsammans med den 

svaga Weimarrepubliken lade grunden för Hitlers maktövertagande. Folk slöts 

48

sig runt Hitler och NSDAP, i vilket antisemitismen var den sammanbindande 

faktor som höll ihop alla olika tankar/idéer inom partiet. 

Sonderweg hypotesen, d.v.s. den speciella väg som vissa historiker menar är den 

speciella väg som Tyskland tog från 1871 och framåt, d.v.s. den Preussiska adeln 

styrde enligt gamla traditioner en ny industrialiserad stat. De tyska staterna 

hade redan från början en stark nationalistisk känsla och man letade en 

gemensam fiende som också kunde användas som syndabock för problemen i 

samhället. 

Man periodiserar Hitlers Tyskland i fyra faser, 33-35, 35-37, 37-38, 38-39. Dessa 

perioder kännetecknas av ökande antisemitism, isolering av judar och ekonomisk 

destruktion av det judiska samfundet. 

Första fasen; 33-35, den tyska regeringen börjar det första steget i att 

rensa ut Judarna från statlig anställning, folk uppmanas till att inte 

anställa judar och man startar en bojkott mot Judiska varor i Tyskland 

Andra fasen; 35-37, Raslagarna träder i kraft och gör judarna till andra 

klassens medborgare, man skiljer ut Judarna och dissimilerar dem 

(Motsats till assimilerar). 

Tredje fasen; 37-38, ariseringen av Tyskland börjar, ännu fler judar 

utesluts från arbetsklassen samtidigt som staten tvingar judarna att sälja 

sina verksamheter till ”Arier” för en ytterst liten summa. Man inför även 

lagar som ser till att man plundrar judarna på allt värde. 

Fjärde fasen; 38-39, Denna period börjar med Kristallnatten mellan 9 och 

10 november 1938. Perioden präglas av pogromer, som kristallnatten, 

övergrepp på judarna och den slutgiltiga isoleringen och sociala 

utstötningen av det judarna i Tyskland. 

Målet med hela denna process under 30-talet innan kriget var att tvinga ut 

judarna ur Tyskland genom att göra livet så surt för dem som möjligt. Man 

kan inte säga att det tyska folket var uttalat antisemitiskt, de hade röstat på 

Hitler därför han verkade vara en man som kunde reda ut hela skitet de hade 

satt sig it. De höjde inga röster mot Hitler för att stoppa antisemitismen men 

49

de eldade heller inte på den till fördel för Hitler. De höll sig passiva och tillät 

Hitlers regering att tuffa på så länge det inte störde dem negativt. 

Kapitel 28 ”Flyktingpolitiken” 

Hitlers mål för sin flyktingpolitik var att skapa ett ”Judeproblem” i de länder 

som mottog den Judiska immigrationen. Hitler lyckades nästan fullt ut, de 

flesta länder ville inte under den ekonomiska krisen ta emot fler immigranter 

som anlände utfattiga och bara var en börda, nästan alla länder i Västeuropa 

ogillade den judiska immigrationen från Tyskland och senare Österrike efter 

Anschluss. NF lade sig heller inte i Tysklands inre angelägenheter och lät 

dem bete sig hur som helst med utvisningar av judar. Under åren 1933-1939 

utvisades nästan alla av Tysklands ca 750,000 Judar, och nästa alla 

Österrikiska Judar efter 13 mars 1938. 

I Östeuropa var situationen inte bättre, Polen drog in alla judars polska 

medlemskap. Polen och Rumänien sade upprepade gånger att de ville köra ut 

Judarna ut sina länder, och de var några miljoner Judar, problemet var att 

inget land vill ta emot Judarna och alla ville köra ut dem. 

- Nordisk flyktingpolitik 

o Judar betraktades som ekonomiska flyktingar och inte som politiska 

flyktingar. Man såg dem som oönskade. 

o Man hävdade att ett utökat intag av judar skulle orsaka ett nordiskt 

”judeproblem” men man beviljade nya inresetillstånd och flest 

flyktingar kom till norden 1938-39. 

o De nordiska politikerna vågade inte ha en stor immigration för 

rädslan av en hemlig antisemitism och använde sig därför av en 

restriktiv politik. 

- Tidiga reaktioner på judisk emigration 

o De exiltyskar som verkade framställde de judiska flyktingarna som 

osolidariska och att dem vältrade sig i rikedomar medan andra 

flyktingar fick lida i misär. 

50

o De kommunistiska tidningarna fokuserade mer på Nazitysklands 

aggressioner mot Sovjet och såg den judiska emigrationen som 

krigsförberedelse mot Sovjet. 

- Attityder bland de politiska emigranterna 

o De politiska emigranterna från Österrike och Tyskland var många 

antisemiter och klagade ofta på judarnas oförmåga att tänka som en 

nation och dess behov. 

o Det rådde stor osämja mellan de Tyska emigranterna och många 

gånger uppstod det situationer då judar och icke judar skadades. 

o Judarna hade själva även motsättningar mot de politiska 

flyktingarna och många utvecklade en avsky mot dem. Det fanns till 

och med judiska föreningar som försökte sammarbeta med 

Nazityskland. 

Stater runt om i världen såg den judiska emigrationen som direkt dålig mot 

landet. Inte bara för den rean rådande antisemitismen utan också för att de 

judiska organisationerna inte var villiga till några vänliga förhandlingar. Det 

måste också sägas att Utomstående länder var fientliga mot all sorts 

immigration från Tyskland då flyktingarna oftast enbart gav problem i 

organisation och deras uppförande var ohyfsat och det hände att det blev 

slagsmål mellan flyktingarna. 

51

Arbetsrörelsen och antisemitism (kapitel 29) 

I kapitlet Arbetarrörelsen och antesemitism behandlas arbetar rörelsen i olika 

länders kopplingar till anitsemitisk och försöker besvara frågan om hur 

framträdande antisemitismen var i den framväxande arbetarrörelsen. 

Antisemitiska inslag 

Det går inte att förneka att arbetar rörelsen ibland tog sig antisemitiska utryck 

speciellt då man ibland kopplade judar till kapitalism och penningmakt. Men det 

betyder inte att rörelsen kan ses som antisemitisk då Judar var drivande i 

bildandet av flera socialistpartier och fackföreningar runt om i Europa. 

Marx om judar 

I Marx Zur Judenfragen tar han upp sin syn på judarna, samhället och 

kapitalismen. Vissa fortare har tolkar texterna som antisemitiska men 

majoriteten av forskarkåren anser att Marx inte alls antisemit. Utan tvärtom var 

anhängare till den judiska emancipationen och hävdade att denna inte var möjlig 

i ett borgligt samhälle och krävde en grundläggande omstrukturering av 

samhället, alltså införandet av en kommunistisk stat. 

De som hävdar att Marx inte var antisemit menar att texten inte är kritiskt till 

judar utan att texten syftar till religionskritik. 

Även om Marx inte lästes av folket påverkade det ändå arbetarrörelsen i stort. 

Engels om anitsemitism 

En person som blev mer läst var dock Engels och speciellt i och med en text som 

publicerades 1890 i Arbeiter Zeitung i Wien och sedan spred sig till de flest stora 

arbetar tidningar Europa. Den fördömde kraftigt antisemitismen trots sin 

”skenbara socialitiska täckmantel” Detta för att många i arbetarrörelsen på den 

tiden kopplade penning och kapitalmakt till alla judar istället för de specifika 

kapitalisterna. 

Tyska SPD 

Som exempel på att arbetarrörelsen inte var en antisemitiskrörelse så tar 

författarna upp Tyska socialdemokratiska paritet som redan 1881 var uttalat 

anti-antisemitister. Under mellan krigstiden i Tyskland var det enda partiet som 

52

inte var uttalat antisemitiskt. Dock så påverkades de av de allmänna 

stämningarna till vis del i val affischer och dylikt. 

Judarna i sovjet 

Många judar i Ryssland stödde revolutionen och tidigt i revolutionsförloppet 

hävdes alla diskriminerande lagar mot judar i Ryssland. Fler sökte sig även till 

revolutionärerna efter att vita kontrarevolutionära försök drabbade många judar. 

Men sedan hopades problemen för den judiska befolkningen. De från togs sin 

religion, ekonomiska medel och traditionella judiska yrken blev 

deklasserade(Lisency) 

De blev i praktiken andra klassens medborgare utan röst rätt, förbjudna att gå 

med fackföreningar och kooperativ och var tvungna att betala högre skatter. 

Denna antisemitism utveckades sedan till ”antisemitisk sionism” under Stalin 

som gick ut på att hitta något ställe att bli av med judarna till. Exempel som kom 

upp var Krim och öknen på gränsen till Manchuriet. 

Mordet på sex miljoner judar(kapitel 30) 

I boken går författarna igenom de olika tolkningarna och teorierna kring 

förintelsen. Många historiker har gjort tolkningar kring förintelsen och ingen 

tolkning är den andra lik. 

Partitoppens fel 

Om man ska peka ut någon som stod ansvarig för förintelsen har historikerna 

pekat ut många som syndabock. Den mest självklara för många är Hitler, vars fel 

det är att förintelsen ägde rum. Andra historiker menar att det var andra högt 

uppsatta nazister som Goebbels, Eischmann och Himmler. 

Tyskafolkets fel 

En historiker vid namn Goldhagen har en teori om att hela tyska folket står som 

ansvariga till förintelsen. Han menar att det i Tyskland fanns en speciell tysk 

antisemitism som var speciellt eliminatorisk och mordisk. 

53

Byrokaraterna 

En annan teori är att det är byråkratins fel, byråkraterna deltog vid morden 

genom sina skrivmord. Enligt historikern Bauman var antisemitismen 

nödvändig men inte så bra förutsättning för byråkratins handlingar. Andra 

historiker menar också på att det var byråkratins fel att förintelsen ägde rum då 

man ville göra drömmen till verklighet med ett Lebensraum varav byråkraterna 

ansåg att judarna var i vägen och behövde utrotas. 

Kvasiintellektuella vid makten 

Yehuda Bauers teori är att folkmord kan endast genomföras genom att 

kvasiintellektuella får makten i krisdrabbat samhälle och genom öppna 

antisemitiska åsikter i samhället som under många århundraden som gjort att 

judar har dehumaniserats av omvärlden. 

Främslingsantisemitism 

Saul Friedländer myntade begreppet frälsningsantisemetism, en ny form av 

judefientlighet. Nationalsocialisterna kombinerade kristna antisemitismen och 

modernt rastänkande. På kort tid accepterades detta av många tyskar på grund 

av den ekonomiska kris som varit under 20 och 30-talet. 

Unik antisemitism 

En teori bygger på att man inte kan jämföra en antisemitsism med en annan, 

exempelvis kejsartidens antisemitism med nationalsocialistiska Tyskland. Under 

kejsartiden uppstod en identitetskris i det nyblivna enade Tyskland. Man hade 

egentligen ingenting gemensamt förutom språket. För skapa en nationalstat 

behövde man finna en gemensam fiende att ena sig mot, denna fiende fick bli 

judar eftersom de bodde i Tyskland men ansågs inte vara etniskt tyska. 

Nationalsocialisterna var mycket hårdare, direkt uppmaning till handling. 

Förintelsen 

Boken tar upp förintelsen i fyra olika steg, stigmatisering-gettoisering- 

deportationer och utrotning. 

Stigmatisering 

På börjades i slutet av 1939 när tyskarna började med införandet av 

Davidsstjärnan för att skilja på judar från övriga i Polen. 

54

Gettoisering 

I slutet av 1941 blev alla judiska getton fysiskt avstängda. Tusentals människor 

fick leva i trångboddhet och fattigdom. Från början var gettona tänkta som 

judiska distrikt, men 1942 utvecklades senare till arbetsläger och 

mellanstationer till tvångsarbete eller förintelseläger. 

Deportationer 

Deportationer genomfördes i två faser mellan 1939 och 1944. 

Fas 1: 1939-1941 Mindre deportationer genomförs för att göra lebensraum för 

tyskar i Polen. 

Fas 2: 1941-1944. Deportation till dödsläger för systematiskt mord på judar. 

December 1940 beräknade Himmler att 5,8 miljoner judar måste deporteras från 

det tredje riket. 

Utrotning 

Den slutgiltiga lösningen. 

Utrotnings patruller och Dödsläger i bland annat Treblinka, Sobibor och Belzec. 

55

31. Kollaboration och kooperation: 

Förintelsen hade aldrig kunnat genomföras utan kollaboratörer och medhjälpare 

som nationalsocialisterna i Tyskland hittade i andra länder, speciellt i 

Östeuropa. Många av de tyskockuperade länderna attraherades till den 

nationalsocialistiska ideologin, detta mest tack vare deras ”konsekventa 

judepolitik” och antikommunism. Länderna i sydöstra Europa hade mindre tysk 

militär närvaro än t.ex Polen och Frankrike, detta för att de visade mer 

samarbetsvilja och detta ledde därför till större handlingsfrihet, och länderna 

använde den på olika sätt. Den befintliga polisen i länderna och en regelstyrd 

byråkrati blev funktionella kollaboratörer, dvs de som registrerade judarna och 

förde de till egna fängelser och tyska förintelseläger. Kollaboratörerna hade dock 

inget inflytande över själva genomförandet av förintelsen, men de blev dock 

medhjälpare och på så sätt medansvariga till att människor som annars kanske 

hade överlevt greps. 

* I Rumänien är det tydligaste exemplet där man mördade judar i sin egen regi, 

de var t.om. så grymma att det nästan upprörde SS-folk. Det gick iförsig inga 

tåglaster från Rumänien till tyska förintelseläger, men de uträttade en egen 

förintelse i sitt land. 

* Slovakien ville ha bort sina judar och såg därför en chans att skicka de till 

Tyskland. 

* Kroatien förde både en antisemitisk och antiserbisk politik. 

* I Frankrike blev judarna steg för steg rättslösa tack vare Vichyregeringen, 

men detta ändrades efter nederlaget i Stalingrad då man motsatte sig att judar 

med franskt medborgarskap skulle deporteras. 

* I Norge beskyddade man inte ens sina egna judar utan deporterade alla till 

Tyskland. 

* I Litauen tillföll rollen som bödel Säkerhetspoilsen. 

* I Polen steg judehatet nya höjder under den tyska ockupationen och i 

Warszawa och resten av Polen lemlästades ett stort antal judar. 

* Även neutrala länder (såsom Sverige) involverades i förintelsen då de tog emot 

Raubgold, dvs värdesaker som tyskarna rövat från ockuperade länder och delvis 

56

också från judarna. 

De allierade visste om deporteringarna av judar och förintelselägren redan 1941 

och vid 1944 var det möjligt att bomba Auschwitz, men de allierade riktade 

istället sina angrep mot industrikomplexet Monowitz. Så någon konkret hjälp 

från de allierade fick inte judarna. 

Man får dock inte glömma bort den solidaritet och hjälp som judarna fick under 

andra världskriget från diverse håll och kanter. Trots den livsfara som de som 

hjälpte judarna satte sig i, så gjorde sin insats. Mest känd är räddandet av de 

danska judarna i september 1943. Många medhjälpare förblev okända, men i 

boken Righteous among the nations av Yad Vashem så är 21 758 medhjälpare 

registrerade. 

32. Vatikanen och judarna 

Vatikanen har fått motta väldigt mycket kritik för sitt sätt att hantera 

antisemitismen genom tiderna, då de har valt att aldrig gå ut offentligt med sina 

åsikter i frågan. Genom historien kan man dock se att Vatikanen har valt att ta 

avstånd från judarna, på ett sätt som många anser vara antisemitiskt, då de 

anser att judarna är ansvariga för Kristus korsfästele men också för att de 

förnekat Kristus. 

Problemet med Vatikanens tystnad blev extra tydligt under Förintelsen, då 

deras avstånd från antisemitismen troligtvis hade kunnat rädda många liv, då 

katoliker runtom i världen hade lytt påvens ord och gjort motstånd mot 

nazismens ideologi. Deras tystnad kan dock förklaras genom att titta på några 

saker: 

- Lateranföredraget 1929, som slöts mellan Vatikanen och Mussolini förhindrade 

kyrkan att uttala sig om internationell politik. 

- Oron över att Vatikanen skulle bli bombat gjorde att de inte vågade ta för stort 

avstånd från nazismen. 

- Kyrkan ansåg sig vara för upptagna med att kämpa för den kristna kyrkans 

57

överlevnad, för att kunna ta på sig kampen för en annans. 

- Vatikanen ville behålla goda relationer med den italienska regimen, och ville 

därför inte gå emot konkordatet som upprättats mellan Italien och Tyskland. 

Då påvarnas agerande har återspeglat kyrkans agerande är det de som fått utså 

mest kritik. 

Pius XI var, innan sin tid som påve, nuntie i Polen, och det var där han bildade 

sin uppfattning om judefrågan. Han ansåg att de italienska judarna var goda, 

men att de östeuropeiska judarna utgjorde ett hot mot kristendomen och att det 

var judarna som, till största del, var ansvariga för ondskan i världen. När 

Mussolini införde raslagar mot judarna 1938 valde Pius XI att inte protestera, 

förutom när raslagarna kom att inkludera de kristnas rättigheter. 

Pius XII blir oftast omtalad som väldigt ond och antisemit, då han bl.a. hade en 

antisemit som nuntie i Tyskland, samma land som han själv tjänstgjort som 

nuntie vilket gjort honom oerhört tyskvänlig. När Pius XII vid slutet av 1942 

hade mottagit redogörelser från minst 9 olika länder angående en massutrotning 

av judar valde han att inte göra något med informationen då han ansåg att 

källorna var opålitliga, något som inte vägde upp till olika statschefers 

förväntningar som ansåg att ett offentligt uttalande från påven skulle kunna sätt 

stopp för folkmordet. 

1937 skickade Pius XI ut två herdabrev för att visa att Vatikanen inte valde 

någon ideologi: 

- Kommunisterna fick Divini Redemptoris, där kungjorde Vatikanen att de 

avstod från kommunism. 

- Nazisterna mottog Mit brennender Sorge, där kritiseras Tyskland för att de 

levde okristet, men i brevet fördöms även de krafter inom kyrkan som var villiga 

att närma sig nazismen. Dock berördes knappt judefrågan, något som gjorde 

många besvikna. 

I Tyskland höll många biskopar tyst om den pågående antisemitismen i landet, 

något som de försvarade med okunnighet inom ämnet. Men det fanns även de 

som valde att försöka bekämpa kyrkans antisemitism inifrån istället för 

58

offentliga stordåd. Ärkebiskop Preysing var en av dessa; han bedrev sin kamp 

genom att skriva rapporter om judeförföljelserna som sedan skickades runt till 

Tysklands biskopar och även påvens nuntie, men de ansåg att de hjälpte till på 

bästa sätt i det tysta. 

Efter kriget har Vatikanen frikänt judarna från Kristus korsfästelse, vilket 

automatiskt har lett till att de anses vara mindre antisemitiska. 

33. Tyskland och Österrike efter 1945 

Tyskarna har emellertid ett halvt sekel efter krigsslutet fått stort internationellt 

erkännande för hur de hanterar det förflutna och för att de reflekterar över sitt 

ansvar, i motsats till österrikarna, och för att de håller medvetenheten om 

förintelsen levande. Men direkt efter krigsslutet fanns det ingen tid till 

skuldkänslor i Tyskland då det var svårt nog att hitta tak över huvud och att 

sätta mat på bordet varje dag, vilket gjorde att tyskarna såg sig själva som de 

värsta offren för Hitlers tyranni och inte judarna. 

De allierade ansåg att det fanns ett stort moraliskt fall i deras ockupationzon då 

de flesta tyskarna såg sig själva som antisemiter 1946, därför inleddes 

kampanjen Re-education som gick ut på att lära ut demokrati till tyskarna och 

”avnazifiera” tyskarna levnadssätt. Trots detta så anammade de allierade det 

gamla tankesättet om att alla kommunister var judar, då Kalla kriget var i full 

gång, vilket spädde på den antisemitism som de tidigare försökt dämpa. 

Trots allt detta så fanns det judar som valde att bo kvar i Tyskland, ett beslut 

som möttes med kritik från the Jewish Agency som sade att tyska judar inte 

kunde förvänta sig hjälp från andra judar. 

Frågan om skadestånd och kompensation för de som blev utsatta för Hitlers 

tyranni har många gånger diskuterats, främst i början av efterkrigstiden. De 

olika länderna skiljer sig åt: 

- Österrike ansåg att det var en omöjlig uppgift att ge varenda litet offer 

kompensation för dess lidande, och att ansvaret inte låg i den nuvarande 

59

egimens händer. Efter en tid började dock avtal träda fram för de som lidit offer 

av nationalsocialismens maktutövande. 

- DDR ansåg att det var deras plikt att gottgöra Östtyskland för Hitlers skador, 

men det betydde inte att de skulle betala ut skadestånd till judar då det skulle 

innebära att de skulle växa sig starka, något som de tyska emigranterna aldrig 

skulle kunna göra med de pengar som de fick. 

- De allierade bildade en skadeståndsuppgörelse med namnet 

Wiedergutmachung där pengar skulle ges till de som kunde bevisat att de var 

tvungna att emigrera under Hitlers våld, på grund av detta blev de flesta 

ärendena väldigt långvariga och det kunde ta flera år innan de avslutades. 

Wiedergutmachung har fått mycket kritik då det har setts som ett billigt sett för 

tyskarna att göra sig fria från skulden för Förintelsen. 

Utöver skadeståndsfrågan förnekade Österrike sin skuld i Förintelsen och såg sig 

själva som offer för nazismens maktutövande. Men då de allierade inte höll med 

Österrikes regim i den frågan ockuperade det landet, något som spädde på 

Österrikes förnekelse om skuld i folkmordet som nazisterna utförde. Österrikes 

antisemitism väcktes på nytt under 80-talet när presidentkandidaten Kurt 

Waldhem gjorde att vara antisemitism på modet och beskrev sig själv som vilken 

annan österrikare under kriget, under vilket han var antisemit. 

I Tyskland accepterade ingen av ockupationsmakterna antisemitism i den 

offentliga kommunikationen, och efter 50-talet började man ta itu med och 

uppmärksamma sitt förflutna genom sociala medier och rättegångar om 

Förintelsen. 

När Tyskland blev en enad nation var fruktan stor att det återigen skulle bli en 

nationalistisk nation, något som inte stämde. Tyskarna bearbetar än idag 

Förintelsen och antisemitism är inte längre en stor ideologi i landet, de är dock 

rädda att judarna i landet drar nytta av det förflutna. 

1922: Pius XI inträder Petri stol 

1929: Lateranföredraget mellan Vatikanen och Mussolini 

60

1937: De två herdabreven till kommunisterna och nazisterna skickas ut av 

Vatikanen 

1939: Pius XII inträder Petri stol 

1941: I Oktober dödade rumänsk polis, etniska tyskar och ukrainsk milis i 

Domanewka cirka 18 000 judar från Ukraina och staden Odessa. 

1942: Mellan Mars och Oktober deporterades 58 000 slovakiska judar till 

Auswitch, Majdanek och Lublin-distriktet. 

1961: Process mot Adolf Eichmann 

1963-65: Auschwitz-processen i Frankfurt. 

Av: Anna och Jesper 

61

Antisemitism 

De tre huvudsakliga anledningarna till att judarna förföljdes i östeuropa efter att 

det blivit “befriat” var: 

En önskan att bli etniskt och kulturellt homogent, dvs ingen plats för de 

återstående judarna. Konflikter uppstod också mellan de återvändande judarna 

och de som övertagit deras egendomar, även de judar som räddat sig undan 

Hitler genom att fly till Sovjet återvände och ville ha tillbaka sin egendom. 

Slutgiltligen kan nämnas att det ursprungligen fanns antisemitiska stereotyper 

och traditioner som nu igen kom upp till ytan. 

Detta ledetill att det blev allmänt accepterat att misshandla och slå ihjäl judar, 

judarna blir den nya “fienden”. I Polen kopplade man samman dem med Stalin 

och/eller med sionismen, judarna i Polen fick också skulden för förbrytelserna 

under Stalin-tiden. I Tjeckoslovakien stämplas judarna som tyskar och ett 

nästan häxjakts-liknande tillstånd pågick. Judarna räknas av många som ett 

främmande element och utan någon nationalitet som hotar den egna nationen 

och används som förklaring när man försöker förklara olika sociala, ekonomiska 

och etniska problem. Trots sitt ringa antal blev och blir judarna förföljda och 

beskyllda för diverse olika problem. 

Den nya antisemitismen 

Efter andra världskriget så framkommer två fokusområden för antisemitismen. 

-Den ena är staten israel och Sionismen.Israel/palestina-konflikten används för 

att vädra antisemitiska åsikter eller antijudiska attityder, och antisemitiska 

stereotyper används för att förklara israels agerande. Värt att påpeka är att 

antisionism är inte detsamma som antisemitism och att det ena inte automatiskt 

innebär det andra. Däremot har antisionism använts som en förevändning för att 

vädra, förmedla och legitimera antisemitism. Nyhetsförmedlingen från 

konflikten, som inte i sig själv alls behöver vara antisemitisk eller innehålla 

antijudiska undertoner, kan aktivera antisemitiska tolkningar såväl som leda till 

antisemitiskt våld och den kan även leda till att skillnaden mellan Israel, 

sionister och judar suddas ut. 

62

Under 2000-talet så har mängden verbala angrepp och våldshandlingar riktade 

mot judar ökat i Europa och förövarna är främst högerextrema, alternativt unga 

personer med muslimsk anknytning. Många av de angrepp som utförs av 

personer med muslimsk bakgrund förmodas vara pro-palestinska/antisionistiska 

och motiveringarna till angreppen är ofta relaterade till Israel och dess agerande. 

Trots att den politiska antisemitismen idag är ett marginellt fenomen så finns 

det i länder såsom Storbritannien och Frankrike relativt stora grupper som har 

antijudiska åsikter eller har uppfattningar som kan kallas för judefobiska. 

Den andra är förintelse-revisionismen, vilken delas upp i förintelseförnekelse, 

att man menar att förintelsen är en bluff, och förintelserelativisering. 

Förintelserevisionismen är sammankopplad med Israel/Palestina-konflikten och 

revisionisterna ser en “kulturindustri” som gynnar staten israels intressen. 

Dessutom så angriper förintelserevisionismen det som ses som den moraliska 

grunden för staten israels existens: Förintelsen. Många revisionister menade att 

förintelsebluffen skapades av sionistister för politisk och finansiell vinning, och 

likheter med idén om “den girige juden” kan ses. Under 70- talet så framkom det 

en ny riktning hos revisionisterna där de närmade sig den akademiska världen 

och trots att litteraturen har samma egentliga innehåll så har den många 

akademiska kännetecken. I Frankrike så fick revisionisterna ett större 

genomslag och de framförde sina idéer till en bredare publik. Där fick också 

revisionister under 70-talet massmedias uppmärksamhet, stöd från den 

akademiska vänstern men även svar på tal från akademiska tungviktare. Det 

uppstod en debatt mellan revisionister och kulturetablissemanget, som 

revisionister kan sägas ha vunnit, i den mening att det i opinionen blev 

accepterat att ifrågasätta förintelsen. Tron på förintelsen blev en fråga med 

ideologiska förtecken. 

63

Judefobi i den muslimska världen 

Det var ursprungligen de kristna som införlivade judehatet i den muslimska 

världen, ursprungligen hade judarna framställts som obetydliga och inte som en 

fiende i religiös mening. Även nazisternas propaganda kampanj bidrog till 

ytterligare spänningar mellan den arabiska befolkningen och de de allt fler 

judiska invandrarna i Palestina. Frånvaron av en denazifiering bidrog till att det 

judefobiska tänkandet fanns kvar efter tysklands förlust i kriget och idag 

fortfarande finns. Efter andra världskriget blir också den tidigare inbillade 

judiska fienden en verklig i och med den ökande invandringen från Europa och 

staten israels konflikter med dess arabiska grannländer. judarna ses nuläget 

som det samma som USA, och hatet finns representerat överallt i det muslimska 

spektrat. 

64

Nedslag i den svenska antisemitismens historia 

Medeltidens antisemitism 

* inga säkra belägg för någon judisk invandring av betydelse före 1700-talet. 

* redan under 1300-talet kommer tanken om judens som “den främmande 

andre” 

* judarna som avrättade jesus. Detta stod nedskrivet i heliga birgitta 

* juden i det medeltida svenska folkets fantasi. 

* kyrkomålningar med judar bärande spetsiga hattar. 

* man var rädd för judar i Sverige. 

* Judesuggor-förnedring och för att hålla borta judarna från kyrkorna 

* Pesten-brev-visby 

* anklagade människor som “stått i kontakt med judar”-giftblandare. De 

brändes på bål i visby. 

* codex Oxenstierna 1385-judar dräper kristna barn. 

Den tidigmoderna tiden 

● judar i svenska lagtexter i december 1685 

● den protestantiska ortodoxins århundrade. 

● drottning Kristina hade goda kontakter med judiska stormän. 

● man hade haft god nytta av judiska handelsmän och tolkar i trettioåriga 

kriget. 

● Karl x hade utfärdat förordningar till skydd för den judiska befolkningen i 

polen. 

● men man ville inte ta in några judar i landet. annledningen främst av 

religiösa själ. 

● konverterade judar var välkomna. 

● judedop. 

● kyrkolagen 1686-judar, turkar, morianer och hedningar som vill invandra 

till Sverige måste bli kristna. 

● Karl XII judiska kreditorier tillsäts för att få ordning på den svenska 

ekonomin. undantag från ortodoxa lagar. gillas inte av folket. 

65

● judar användes även under Gustav III för att modernisera handelsmetoder 

och valutahantering. man skulle lära sig av judarna. 

● stadgnation i Sverige och dålig hälsa hos befolkningen. judar kommer från 

utlandet med sin goda hälsa och okristendom vilket gör bland annat 

hantverkare arga. 

● fattigare hantverkskretsar och lägre medelklass som antisemitismen får 

fäste under 1800-talet. 

● den judiska immigrationen var en klassfråga där adeln ville öppna 

synagogor och fattiga bönder ville ha ut judar. 

● Judereglementet kom som förslag i riksdagen 1779 

Judereglementet och 1800-talets antisemitiska utbrott 

● Judereglementet fanns 1782 till 1899. innebar indragna rättigheter för 

judar. 

● reglementet hade dubbelbudskap. Judar var avvikare religiöst och fick 

bara verka i vissa städer om de inte hade omvänt sig. på samma gång 

gällde religionsfrihet i dessa städer. 

● antisemitismen präglar den allmänna debatten i Sverige. 

● Rika judar som kom till Sverige fick kungligt skyddsbrev tack vare de 

ekonomiska uppdragen som de utförde. 

● Fattiga judar, arbetare inom hantverket, fick inte vara medlemmar i 

Skråväsendet som gav privilegier till vissa hantverkare. upphävdes först 

1846. 

● De hantverkare som inte var medlemmar i skrået blev hatade och 

anmälda av myndigheterna. 

● Gustav IV var under sin regeringsperiod misstänksam mot judar då han 

trodde de var allierade med Napoleon. Han stoppade invandringen. 

● på 1840-talet förekommer särskilda motioner från borgarståndet mot 

judiska affärsidkare i riksdagen. 

● Julirevolutionen i frankrike 1830 öppnade för liberala idéer i debatten i 

Sverige. 

● varför ska Judarna ha färre rättigheter? Frågade man sig. 

66

● idén om ett icke lutherskt svenskt medborgarskap kommer på tal. 

Framväxten av en intellektuell antisemitism 

● under 1850 blir de antisemitiska utfallen mot “brännvinsjudar” allt mer 

förekommande 

● Antsemitiska tidningar blir populär bland den växande arbetarklassen i 

Stockholm. 

● tidningar gavs sig på judiska företagare och hantverkare. fortfarande är 

det religionen man är emot. 

● August Skarin startar tidningen den svenske arbetaren, och skapar även 

Svenska antsemitiska förbundet. utslagget blir inte så brett bland sveriges 

befolkning men han gjorde ihärdiga försök att locka fler hela tiden. 

● den moderna antsemitismen börjar vinna mark i sverige samtidigt som 

nationalismen gör det. 

● Antisemitismen tar sitt fäste i den svenska kulturen. 

● Strindberg är en av de författare som skrivit antisemitiska texter. 

● Bengt Lindforss var ledare för socialdemokraterna åren kring skelskiftet. 

Han visade stort intresse för Houston Stewart Chamberlains bok Die 

Grundlagen des neunzehnten Jahrhundret. Han tyckte att “arbetsgivarna 

riskerade att förstöra det goda i svenska arbetets arvsanlag om man 

importerade utländsk arbetskraft”. 

● Arthur Engberg tog över Lindforss tidning Arbetet. Han hade agg mot 

judendomen och skrev bland annat en ledare i Arbetet som kom att bli 

ökänd för sitt antisemitiska uttryck. 

Antisemitismen i riksdagen 

● 1870-1930 - Judeinvandring efter mordet på tsar Alexander II. Judarna 

beskylldes för mordet och många tvingades fly. Det finns nu ca 6500 judar 

i Sverige, varav 5000 har invandrat de senaste decennierna. 

● Judiska kvarter uppstår, framför allt i Stockholm och Lund. Det så kallade 

“Kvarteret Nöden” i Lund är ett typexempel. 

67

● Fortfarande oro, främst från näringsidkare. Man använde alla 

antisemitiska argument. Det rasbiologiska argumentet tar med tiden över 

då rasbegreppet blir mode och rasbiologin växer fram. Vi ser detta i 

debatten kring “utlänningslagen” 1927. Dessa rasbiologins idéer kommer 

bestämma Sveriges agerandemot judarna i andra världskriget. 

● Statens institut för rasbiologi inrättas 1921. 

● Från och med det att “utlänningslagen” tas upp börjar man i riksdagen 

tillämpa den rasbiologiska aspekten när man diskuterar och tar beslut i 

olika frågor. 

● 1933 är riksdagen nära på att ta ett beslut om att låta förföljda tyska 

judiska “kulturpersonligheter och forskare” få söka asyl i Sverige. 

Förslaget slås ner med knapp majoritet, 59 för och 62 emot. Det är 

bondeförbundet som fäller avgörandet. 

● Just bondeförbundet är de som uttrycker sig allra mest antisemitiskt vid 

denna tid. 

1937 års utlänningslag 

- År 1937 är det dags att omarbeta utlänningslagen då det talas om att 

“arbetslöshetsarméer är på väg mot Sverige”. 

● Den högerextrema ”Nationella gruppen” talar i sin motion om olika sorters 

judar. Den gamla judiska befolkningen i Wien ska vara “kultiverad, 

agnostisk, musikälskande” medan judarna som kommer österifrån är 

“primitiva, okultiverade, asociala, giriga människor”. De senare ska man 

akta sig för att släppa in i Sverige. 

● Mot denna motion står socialdemokraternas motion som menar att alla 

som “tvingas till emigration av politiska, konfessionella eller raspolitiska 

skäl inte ska hindras inkomma till riket”. 

● En tredje motion från högerns sida har rubriken “skärpning av kontrollen 

över främlingsinvasionen i riket”. 

● Det finns alltså en kärna av socialdemokrater och liberaler som vill öppna 

gränserna ytterligare och en “hård kärna” av representanter från 

bondeförbundet och höger som varnar för en främlingsinvasion. 

68

● Då Sverige vid tiden för denna tvistefråga styrdes av en koalitionsregering 

mellan socialdemokrater och bondeförbund blev resultatet av dessa 

motioner en suddig kompromiss som lägger allt ansvar på tjänstemännen 

att själv definiera vem som är flykting. Detta misslyckande kommer att 

prägla flyktingpolitiken fram till 1942. 

● “J-stämpeln” 1938 - Enligt utlänningslagen räckte det inte att vara jude 

för att vara politisk flykting i Sverige, utan man ville även att juden i 

fråga skulle kunna visa på att han/hon ägnat sig åt “renodlat politisk 

verksamhet”. De tyska makthavarna som försökte exportera sitt 

judeproblem från det nyannekterade Österrike kringgick dock den difusa 

utlänningslagen och skickade många judar till just Sverige. Som lösning 

på detta kom man i förhandlingar mellan Tyskland, Schweiz och Sverige 

farm till en lösning i form av “J-stämpeln”. Med J-stämpeln, som var en 

stämpel utresande judar fick av de tyska myndigheterna, kunde man lätt 

se vem som kunde återvända till sitt hemland och vem som inte kunde det. 

● I det svenska samhället kan man vid denna tidpunkt urskilja en 

dubbelskiktad antisemitism - den öppna, “aktiva”, som framförs av olika 

grupper och organisationer, och den “passiva”, som blir synlig i hur 

myndigheterna behandlar de judiska flyktingarna. 

Akademikernas antisemitism 

● Under 30-talet kom många antisemitiska akademiker och studenter vid 

landets framstående universitet, framför allt Lunds och Uppsalas, att 

organiera sig i extremistiska organisationer. Sveriges nationella 

ungdomsförbund hade ett visst inflytande och kartlade judar i Sverige, 

utgav en egen tidning: Nationell tidning, där man dundrade på med 

antisemitisk propaganda, samt gjorde försök att stoppa invandrande 

judar, vilket ofta blev framgångsrikt. Lärosätena var alltså stora 

motståndare till alla judar. 

● 1940 påstår man i skriften Den svenska linjen (författad av svenska 

högerstundenter) att flertalet yngre svenskar anser att judarna endast 

skulle ställa till problem för den svenska befolkningen, och att man därför 

69

1939 - 1942 

inte bör motta några judiska flyktingar från Tyskland, utan istället bör ta 

lärdom av Tysklands förmåga att hantera “befolkningsutvecklingen”. 

● Efter kristallnatten bestämde sig Sverige i det längsta att försöka hålla de 

judiska flyktingarna borta hellre än att hjälpa dem undan nazisterna. Så 

kom det att vara ända fram till 1942. 

● Detta kan man skåda i UD:s hantering av flyktingfrågan. Vid ansökningar 

om visum och asyl används ord som “icka önskvärd”, “icke-arier” och “m” 

för mosaisk. Det rasmässiga tänkandet genomsyrade flyktingpolitikens 

hanterande. 

● Tidningar såsom Aftonbladet, Nya Dagligt Allehanda och Nationell 

1942 -> 

Tidning påstår våren 1939 att det ska finnas så många som 50.000 judiska 

flyktingar i Sverige. Innan krigets utbrott hade Sverige endast mottagit 

lite mindre än 2000 flyktingar enligt Socialstyrelsens statistik. 

● År 1942 kom Sverige att släppa den tidigare politiken gentemot judar då 

de norska judarna flydde i tusental över gränsen till Sverige. Man fick 

höra deras berättelser om nazisternas grymhet och det svenska folket 

ändrade sin inställning till judarna, snarare på grund av att de var 

norrmän och broderfolk än att de var judar. Ty, ett sådant humanistiskt 

engagemang för de polska eller tyska judarna var inte alls så vanligt. 

● År 1943 sker samma sak i Danmark. Även härifrån mottar Sverige flyende 

judar och man deltar i evakueringen av dessa. 

● Efter detta ändras svenska tjänstemäns inställning och man arbetar för 

att lossa nazisternas grepp om de sista norska judarna. Det är denna 

inställning vi idag vill känna igen oss i, där vi på ett heroiskt vis skyddar 

och står upp för judar. Exempelvis genom Raoul Wallenbergs arbete i 

Budapest och Röda Korsets vita bussar. 

● Efter 1942 är det inte längre smakfullt att vara antisemit i Sverige. 

70

● “Judeinvasionen” talar man dock fortfarande om, men man ser norden som 

en enda stor enhet där de nordiska judarna tillhör den nordiska 

befolkningen medan de europeiska judarna skulle utgöra “hotet”, 

fortfarande mot vår ras, religion, tradition och samhällsstruktur. 

71

Hela kompendiet - Christians klasser

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?