Hela kompendiet - Christians klasser

14.Tyskland: I tänkandets våld
Författaren beskriver hur uppkomsten av den tyska nationalismen, Deutschtum, i
mycket kom att definieras av och som en antites till den judiska, Judentum. Detta
var början på övergången från antijudaismen till den rasistiskt grundade
antisemitismen.
Emancipationen (se föregående kapitel) spreds som begrepp till de tyska
staterna under Napoleonkrigen. Detta innebar dock inte ett enhetligt
bemötande av judarna från tysk sida utan varje stat hade sitt eget
förhållningssätt.
Man skiljde på nyttiga judar, borgare med pengar och kunskaper, och
onyttiga judar, tiggare, stråtrövare och dylikt.
Inte minst i Preussen stod tänkare mot varandra i frågan om hur judarna
skulle behandlas. Många av de stora tänkarna under en lång tid framöver
kom att vid ett eller annat tillfälle redogöra för sin ofta radikala synpunkt
i frågan. Både nationalister och förespråkare för revolutionens frihetsideal
menade att judarna var en av de största fienderna till, och största hindren
för deras ideologiska mål. Det var i första hand folk ur den senare
gruppen, och judarna själva i den mån det var möjligt, som även sprang
till judarnas försvar.
Så småningom ledde denna diskussion till att många gamla restriktioner
hävdes vilket förvisso inte resulterade i en vidare emancipation men gott
och väl en assimilation. Denna började inom samhällets mest
marginaliserade grupper, rånare, tattare m.fl.
Så småningom började judarna ingå som en integrerad del av den
intellektuella överklassen i städerna. Stora begränsningar i jämförelse
med vanliga tyskar fanns dock kvar vilket gjorde att judarna fortfarande
lät döpa sig och dylikt. För att försöka bli en del av det vanliga samhället.
Många judar, framför allt de som kommit att tillhöra de övre
samhällsskikten, anslöt sig till uppfattningen om sin egen ras som
underlägsen, smutsig och allmänt illvillig. Dessa judar var i regel mer
benägna att döpa sig o.s.v. för att bli kvitt sitt folks arv.
20