Förintelsen färdigt - Skolor i Malax

Gymnasiet i Petalax publikationsserie. Årgång 4 01/04
Förintelsen

Innehållsförteckning
Getton 3
Lägren 5
Transport och selektion 8
Vem fanns i lägren? 9
Lägerbaracker och personal 13
Arbeten 16
Medicinska experiment 17
Gaskamrarna 22
Krematorier 24
Musiken i gettona och lägren 27
Flyktförsök och frigivning 29

FÖRORD
Under läsåret 2003-2004 har elever från gymnasiet i Petalax deltagit i projektet
”Förintelsen”. Projektet inleddes med ett besök till Närpes, där Sioma Zubicky
berättade om sitt liv under andra världskriget och hur han överlevde förintelsen.
Eleverna deltog i en förberedande kurs, där historien bakom judeförföljelserna
behandlades. Under kursen började eleverna arbeta med ett projekthäfte med
rubriken ”koncentrationsläger”. Den behandlar olika aspekter på vad ett
koncentrationsläger är och vad som kunde ske i dem. Eleverna läste också
böcker som berörde förintelsen. På det sättet uppmärksammades de personliga
tragedier, som ibland glöms bort.
Mellan 16.4 - 23.4.2004 arrangerades kursens resa till de tidigare arbets- och
förintelselägren i Polen och Tyskland. Dessutom bekantade vi oss med städerna
Krakow och Berlin. Resan ordnades av föreningen Vita Bussar till Auschwitz.
De 21 eleverna från gymnasiet i Petalax reste tillsammans med elever från
Kronoby gymnasium. Nancy Bäck och Simon Hansell har lett projektet vid
skolan.
PETALAX 27.4.2004

Getton
Under andra världskriget bildade nazisterna ”judiska bostadsområden” som
tyskarna kallade getton. Dessa bildades vanligen i omoderna stadsdelar, där det
ofta inte fanns avlopp och rinnande vatten. Dödligheten i gettot var mycket
hög, döda människor på gatorna var en vanlig syn. Gettot var trots detta mycket
välorganiserat. Där fanns både synagogor och skolor och man försökte så långt
som möjligt skapa en normal vardag.
Tvångsförflyttningen till gettona skedde ofta till fots eller med hästdragen vagn.
När judarna anlände var de flesta getton redan överbefolkade. Flera familjer var
tvungna att dela på ett enda rum. Trängseln både hemma och på gatorna och de
dåliga hygieniska förhållandena ledde till en
spridning av epidemier. Många dog av
sjukdomar och undernäring.
Getton omgärdades av en flera meter hög
mur. Den försågs med krossat glas och
taggtråd. Murgränserna ändrades ständigt och
gettot blev allt mindre. Portarna till gettot
bevakades av ordningspoliser. På insidan
vaktade judiska poliser. Det var förbjudet att
lämna gettot och de som försökte blev skjutna.
Warsawas getto delades upp i två delar
av en ”arisk” gata. Dessa två delar bands så
småningom samman med hjälp av en gångbro, eftersom judarna inte ansågs värdiga
att gå på den ariska gatan. Gatan var avskild från gettot med höga murar på båda
sidorna. Spårvagnar som färdades på den här gatan fick inte stanna under passagen
genom gettot.
Matförsörjningen var mycket dålig och för att klara av svälten använde de sig
utav smuggling. Poliser mutades, mat kastades över murarna eller fördes in genom
hemliga öppningar i murar. Barnen i gettot spelade en viktig roll i matförsörjningen.
De kunde lätt ta sig igenom småhålen i murarna och kände inte samma rädsla som
föräldrarna. De var tvungna att få tag i pengar för att kunna köpa mat. Tyskarna
ransonerade maten vilket ledde till att judarna endast fick 200 kalorier per dag.
Detta motsvarar 10 procent av dagsbehovet. Det var omöjligt att överleva enbart på
ransonerna.
3

Tyskarna använde gettoinvånarna som billig arbetskraft. En del arbetade i
verkstäder inom gettot, medan andra fördes till tunga arbeten utanför området.
300-400 judar dog varje dag av svält och
sjukdomar i ett getto. Barn och vuxna som dog
på gatan blev med tiden en så vanlig företeelse
att människorna snart inte längre lade märke till
det. En särskild begravningsfirma samlade
varje morgon upp liken från gatorna och
begravde dem på en judisk begravningsplats
eller i massgravar.
4

Förintelse- och Koncentrationsläger
I slutet av andra världskriget fanns det hundratals arbets- och koncentrationsläger
i Tyskland och de tyskockuperade länderna. Till en början byggdes
koncentrationslägren för att samla ihop Hitlers motståndare på ett ställe. Samtidigt
utnyttjades fångarnas arbetskraft till tungt kroppsarbete. Bara några få av lägren
var så kallade förintelse- eller utrotningsläger.
Koncentrationsläger
De första tyska koncentrationslägren byggdes i samband med att Hitler kom till makten.
Till en början var det främst kommunister, socialdemokrater, antinazister, judar och
”asociala” som skickades till lägren. Officiellt sa nazisterna att syftet var att omskola
och ”civilisera” fångarna. Fångarna fick arbeta hårt samtidigt som de fick för lite mat
och misshandlades regelbundet. De hygieniska förhållandena var dåliga och svåra
sjukdomar härjade i lägren. Konsekvent bröts också fångarnas självkänsla ner.
1936 tog SS-soldater över vaktrollen i koncentrations-lägren. Till sin hjälp hade
SS speciellt utvalda fångar, så kallade kapos, som ofta hade ett kriminellt förflutet.
Några koncentrationsläger hade
gaskamrar som användes i mindre
omfattning än i de egentliga
förintelselägren. Till dem hör Dachau,
Ravensbrück, Sachenhausen,
Natzweiler, Neuengamme, Mauthausen
och Stutthof.
Dachau byggdes 1933 och var det
första koncentrations-lägret. Det
byggdes från början för att rymma 5000
politiska fångar. Det mördades 30 000-
40 000 människor i detta läger.
Arbetsläger
Runt varje koncentrationsläger fanns arbetsläger som ofta låg i anslutning till stora
industrier. Arbetarna ”lånades” ut till tyska företag där de arbetade ihjäl sig eller svalt till
döds, medan SS tog in deras löner. För både SS och industrin var detta en mycket
5

lönande verksamhet. Så byggdes det stora lägerkomplexet, bättre känd som Dora-
Mittelbau, för att tjäna de tyska företagen i Centrala Tyskland
Förintelselägren och det totala antalet uppskattade offer
Chelmno 152 000-320 000 Treblinka 700 000-900 000
dec. 41-juli 44 juli 42-aug. 43
Belzec 600 000 Madjanek över 360 000
mars 42-dec. 42 okt. 41-juli 44
Sobibor 250 000 Auschwitz-Birkenau över1 100 000
april 42-okt. 43 jan. 42-jan. 45
Förintelse-/utrotningsläger
Förintelselägrens enda uppgift var att med industriella metoder avliva människor. Lägren
var oftast små och hade ytterst lite personal. Det fanns endast fyra renodlade läger av
den typen: Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Samtliga läger låg i det område
som idag är Polen. Anledningen att man byggde lägren i Polen var att där fanns obebyggda
områden, stort järnvägsnät, stora judiska församlingar och stark antisemitism.
Chelmno byggdes 1941 i Polen och var det första förintelselägret. Över 150
000 människor dödades där och endast några få överlevde till krigets slut.
Treblinka var ett av de värsta förintelselägren. Alla byggnader i lägret var
till för att avliva fångarna. Nära en miljon människor fördes dit och högst ett
hundratal överlevde.
Det fanns också kombinerade koncentrations- och förintelseläger. De
människor som kom dit gick antingen direkt till döden eller blev utvalda till
slavarbete. Auschwitz-Birkenau och Majdanek är exempel på sådana.
Auschwitz var även det till först ett koncentrationsläger för polska fångar. Det
var det största lägret. Lägret låg vid en större järnvägsknut och hade snart vuxit till ett
gigantiskt komplex bestående av ett 40-tal olika läger. De mest kända är Auschwitz I
(Stammlager), Auschwitz II (Birkenau) och Auschwitz III (Monowitz).
6

Varje dag anlände mellan 3000 och 3500 människor i boskapsvagnar till
Auschwitz.
Ungefär hälften av de judar som dog i förintelselägren gasades ihjäl. En
stor del av de andra offren sköts, svalt, frös ihjäl eller ansträngdes till döds i
arbetslägren.
7

Transport och selektion
Från och med september 1939 började nazisterna tvångsförflytta polska judar till
såkallade getton i storstäderna. Så småningom började man även förflytta judar
och zigenare från Västeuropa till dessa områden. Gettona blev snart överbefolkade
och invånarna led svår nöd. Snart började människor att tvångsförflyttas
(deporteras), från getton och andra platser, till koncentrations- och förintelseläger.
”Den slutgiltiga lösningen” var ett beslut som togs
i Wannsee 1942 och det innebar att bl.a. judar
från alla länder och getton skulle transporteras
till förintelseläger och utrotas. Transporterna från
gettona skedde vanligtvis med tåg. Fångarna
trängdes ihop i gods- eller boskapsvagnar.
Vagnarna var proppfulla med män, kvinnor och
barn. Vagnarna hade inga fönster, endast små
luckor vid takranden. Som vägkost fick man en
liten bit bröd. Resan kunde ta en hel dag eller
t.o.m. flera dagar. Oftast visste ingen av
passagerarna vart man var på väg. När tågen
slutligen stannade klev några i vagnen upp på
varandras axlar för att titta ut genom luckan. De
såg fångar som arbetade utanför vagnen och
frågade dem vart de hade kommit. De fick som
svar: ”Ta avsked av era fruar och barn, för alla
går till himlen”. De hade kommit till
koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.
Dörrarna öppnades och syre kom in i den överfyllda vagnen och gav nytt liv åt
dem som levde. De gamla och svaga hade inte klarat resan och låg livlösa kvar i vagnen.
På den grustäckta perrongen rådde kaos. Personernas väskor och ägodelar samlades
in. Därefter skedde selektionen, det vill säga urvalet. En SS-läkare, utbildad att rädda
människoliv, stod vid ena ändan av perrongen och dirigerade den orkeslösa skaran av
förtvivlade människor till höger eller vänster. Han var inte bara läkare, utan även domare
över liv och död. Själva domen var utförd på bara några sekunder, ett finger som
pekade åt höger eller vänster betydde liv eller död. De som var arbetsföra och hade ett
8

yrke hade en chans att överleva selektionen. En del ljög om sin ålder och vad de hade
för yrke. Om de hade tur kunde de klara sig. Alla äldre, de som var sjuka och
handikappade, så gott som alla barn och många kvinnor sändes direkt till gaskammaren.
De som blev utvalda att leva ytterligare en tid fördes till någon av de baracker som stod
i ändlösa rader.
Vem fanns i lägren?
De ca 11 miljoner människor som avled under förintelsen var inte enbart judar,
utan ca 5 miljoner icke judar avled också. Av de 11 miljoner som miste sina liv i
fånglägren så var 6 miljoner polska medborgare varav 3 miljoner var polska judar
och 3 miljoner polska kristna. De övriga offren kom huvudsakligen från Ungern,
Tjeckoslovakien, Ukraina, Ryssland, Holland, Frankrike och även från Tyskland.
De övriga som inte var judar så kallas ofta ”Förintelsens bortglömda offer”,
eftersom förintelsen ofta förknippas direkt med judarna. I fånglägren så delades
fångarna in i olika grupper som fick olika kännetecken eller ”trianglar” så att de
skulle vara lättare att känna igen:
Gul triangel för judar
Röd triangel för politiska fångar. (t.ex. kommunister)
Grön triangel för kriminella.
9

Rosa triangel för homosexuella.
Violett triangel för Jehovas vittnen.
Svart triangel för de ”asociala”.
Blå triangel för emigranter.
Brun triangel för zigenare
Den största gruppen av de bortglömda offren är
antagligen Jehovas vittnen. Jehovas vittnen
förföljdes eftersom de inte kunde acceptera
nazismen som ideologi och nazisternas uppdelning
av människor. De vägrade att göra ”heil Hitler”
hälsningen. Det var helt emot deras övetygelse
eftersom det gjorde Hitler till en religös messias
eller frälsare.
Förföljelser av homosexuella var också centralt.
De homosexuella blev befolkningspolitikens
”judar”, dvs hatobjekt och syndabockar för att
befolkningsökningens takt inte var så hög som
Hitler önskade.
Tredje Riket var nämligen även en ”fortplantningsdiktatur” där den enskilda människans
sexualliv skulle underordna sig en högre uppgift, nämligen att skänka Führern så många
friska barn och blivande soldater som möjligt. Sex utanför äktenskap var en förbrytelse.
Hitler ansåg att sexualitet inom ett äktenskap inte ens fick vara ett självändamål, utan
måste tjäna ”artens och rasens förökning och uppehållande, endast detta är äktenskapets
mening och uppgift” ,som han själv skrev i Mein Kampf. Därför skulle homosex-ualitet
och aborter bekämpas med alla medel. Ett av dessa medel var koncentrationsläger.
Hitler ansåg att homosexualitet var ett svineri av lägsta sort och de homosexuella skulle
stötas ut ur samhället. Denna kampanj gällde dock inte lesbiska förhållanden, eftersom
kvinnan hur som helst ändå bara spelade en ”passiv” roll i sexuella och politiska
sammanhang. De homosexuella var ”statsfiender” som inte gjorde sin fortplantningsplikt
och som även förförde ”normala” män. I Hitlerpropagandan hette det att om man lät
homosexuella gå lösa i Tyskland skulle de snart ta över hela statsmaskineriet och bilda
konspirationer riktade mot staten.
10

Tillsammans
med judarna
hade de homosexuella
den lägsta
platsen på
rangskalan i
koncentrationslägren.
De utsattes
oftare för
misshandel,
placerades
oftare i straffkompanier
och
fick oftare
utföra svåra och farliga arbeten än övriga fångar.
En stor del barn led också under förintelsen. Det har uppskattats att mellan 1,2-
1,5 miljoner barn dog under förintelsen varav de flesta av dessa var under 12 år gamla.
Svårigheterna med att bestämma dödssiffran för barnen ligger i att antal födda
under de sista åren inte är nedtecknat. Tiotusentals zigenarbarn mördades också
tillsammans med många fysiskt och psykiskt handikappade. Ofta skickades barnen
direkt till gaskammaren efter selektionen och deras namn nedtecknades enligt nazisterna
aldrig. Dessa judiska barns enda ”brott” var att de fötts inom fel ras eller religion.
Man kan dela in barnen i tre olika grupper. Detta är viktigt för att förstå deras chanser
till överlevnad. Första gruppen 0-6 år, andra gruppen 7-12 år och tredje gruppen 13-
18 år.
Liksom alltid i krig dör barn och gamla först. Den tredje gruppen hade störst
chans att överleva förintelse-lägrena eftersom gränsen för att bli uttagen till arbete gick
mellan 12-14 år. Den andra gruppen hade en chans att överleva i gettona då deras små
kroppar kunde ta sig igenom hålen i de murarna som omgärdade gettona och på så vis
komma ut och leta efter mat. Den första gruppen barn överlevde sällan. Ibland kunde
någon tysk ta på sig ansvaret att låtsas att barnet var deras eget inför nazisterna men det
var ytterst sällan.
11

Före kriget
skickades barn till
Tysklands grannländer.
Även Sverige
tog emot ett antal barn
och placerade dem i
fosterfamiljer. De flesta
av dessa barn skulle
aldrig återvända till
Tyskland och många
gånger gick hela deras
familjer under i
förintelselägrena.
12

Lägerbaracker och lägerpersonal
Kort om lägrens inre organisation
Koncentrationslägrens administration bestod som regel av fem avdelningar, betecknade
med romerska siffor. I:Kommendantur, II:Politische Abteilung (politiska avdelningen),
III:Schutzhaftlagerführung (bevakning), IV:Verwaltung (administration) och
V:Standortartzt (sjukvård).
Chefen för lägret kallades Kommendant, formellt ansvarig för allt som rörde
lägret och dess verksamhet. Hans närmaste överordnade var inspektören för
koncentrationslägren och chefen för myndigheten Wirtschaftsverwaltungshauptamt (SS-
WVHA). Närmast under honom fanns der Lagerführer, som var chef för avdelning III
och ställföreträdare för
kommendanten vid dennes frånvaro
från lägret. Hans uppgift var att
ansvara för ordning och disciplin i
lägret, komma med förslag till
kommendanten om hur fångar skulle
bestraffas, ta emot rapporter om
fångarnas antal och samordna
verksamhet som hade med
fångarnas kost och logi att göra.
Han var den mer ”synlige” chefen.
Den som skötte det dagliga arbetet
med fångarna var en Rapportführer
och under honom fanns ett antal
Blockführer, som ansvarade för de
olika blocken - de olika fasta
enheterna i lägret, husen där fångarna
”bodde”. I arbetslägren fanns ett antal
Arbeitsführer som ledde fångarnas
arbete. Förutom alla dessa typer av
funktioner fanns vaktmanskap på
olika nivåer.
Nazisterna hade speciella vaktenheter i lägren – de fruktade Totenkopfverbände,
dödsskalleavdelningarna, som kändes igen på dödsskallesymbolen.
13

Förutom lägervakterna från SS utsågs vakter bland fångarna - fångvaktarfångar
- som skulle bevaka sina medfångar och följaktligen hade speciella förmåner. Bland
andra så utmärkte sig särskilt ukrainska fångar i den uppgiften. För de olika enheterna
- bostäderna - utsågs bland fångarna grupp- och husansvariga, så kallade Kapos, som
blev ett slags fångarnas egen polis. Dessa kapos var ofta grovt kriminellt belastade
fångar. Bland fångarna fanns personer som skulle fungera som mellanled mellan
lägerledning och fångar: Lageräldteste och Blockäldteste, så kallade funktionärsfångar.
Grundprincipen för lägren var Selbsverwaltung, vilket innebar att det var fångarna
som skulle sköta verksamheten. Ordergivningen från lägerledningen gick via speciellt
utvalda fångar. Genom att organisera lägren på detta smarta sätt lyckades nazisterna
upprätthålla kontrollen i lägren - alltså genom att ge vissa fångar speciella uppgifter och
förmåner som innebar att de upplevde möjligheten att överleva. Dessa blev därmed
beredda att styra, kränka och bestraffa sina medfångar, för att rädda livhanken. De
som hade största turen var de som utvaldes att arbeta på någon expedition, för att
sköta arkiv, post och uppassning av SS-personalen.
Fångarna var indelade i olika kommandon, namngivna utifrån de uppgifter de
innebar: Arbeitskommando var de som var uttagna till olika arbetsplatser i eller utanför
lägren; ofta hade de namn efter typen av arbete. Straffkommando innebar att man
tvingades utföra ett extra hårt arbete som straff för att man gjort något brottsligt, försökt
fly osv. Straffet var ofta kopplat till isolering, uteblivna matransoner, tortyr osv. En
placering i ett straffkommando kunde också innebära att man deltog i bestraffningen av
sina medfångar, ofta avrättningar. Scheisskommando hade uppgiften att sköta och
rengöra läger”toaletterna”. Sonderkommando tog hand om de gasade medfångarna,
raka de av dem håret och brände kropparna.
Det fanns tre olika typer av läger: arbets- och koncentrationsläger, förintelseeller
utrotningsläger och så fanns det kombinerade koncentrationsläger och förintelseläger.
Förintelselägrens enda uppgift var att med industriella metoder avliva människor. Lägren
var ägnade till att bryta ner fångarna psykiskt och fysiskt. Maten och de sanitära
förhållandena var eländiga, tvångsarbetet omänskligt hårt. Många dog av sjukdom,
utmattning, svält och köld, eller avrättades för att de inte arbetade tillräckligt effektivt.
Tortyr och offentliga avrättningar var vardagsrutiner i lägren. Avrättningsmetoderna
varierade: Arkebusering, hängning, långsam strypning, kvävning med koloxid, tortyr,
injektioner. Från 1942 kom gaskammare som gjorde det möjligt att avrätta tusentals
fångar varje dag.
Det fanns inget privatliv, mycket lite vatten för att tvätta sig
14

och liten eller ingen möjlighet att hålla sig ren i
koncentrations-lägren. Det var också mycket trångt i
lägren och fångarna kunde bli tvungna att sova mycket
tätt. Fångarna fick ofta tyfus och andra smittosamma
sjukdomar. Toaletterna användes av många olika
personer, upp till flera tusen personer.
En samling skor som nazistsoldaterna beslagtagit
av fångarna i lägren som gasats ihjäl. Senare skickades
skorna ut åt familjer i Tyskland. Många andra saker
beslagtogs också t.ex. väskor, bestick, värdeföremål
som nazisterna antingen behöll själva eller skickade till
sina anhängare.
För att fångarna inte skulle fly så hade man
ett högt stängsel med hög elspänning. Om någon av
fångarna ville göra
lidandet kort och begå självmord genom att springa
mot stängslet, så avrättades ett antal oskyldiga fångar
för att skrämma resten av fångarna.
15

Arbeten
Judar, homosexuella, zigenare, handikappade och andra människor skickades till arbetsoch
förintelseläger, eftersom de inte tillhörde den ariska rasen. I lägren fanns också
krigsfångar och människor som hade protesterat mot regimen. En minoritet klarade
selektionen och fick olika arbetsuppgifter. Barn, gamlingar, handikappade och de flesta
kvinnorna som inte dög till arbete blev direkt sända till gaskammaren. Nazisterna ansåg
att de icke ariska inte hade något människovärde och kunde med gott samvete ta livet
av miljontals människor.
De återstående människorna sattes i hårt och
plågsamt arbete. Till deras arbetsuppgifter hörde
bland annat att gräva diken, bära cementsäckar
och langa tegelstenar i en kedja. De tvingades alltså
att bygga de läger som de skulle leva och dö i.
Lägerfångarna blev också skickade till olika
fabriker t.ex. företaget IG Farben som tillverkade
gummi. På detta sätt utnyttjade man deras
arbetskraft maximalt. Kring de olika lägren fanns
industrier som behövde arbetskraft eftersom de
tyska männen kallades in i armén. Lägerfångar
skickades framförallt till den växande rustningsindustrin. Den välkända filmen Schindler’s
List berättar om hur en tysk industriman blev rik genom att göra kokkärl åt den tyska
armén med hjälp av arbetskraft från koncentrationslägren. De utgjorde en arbetskraft
som nästan var gratis och som kunde
förnyas i mån av behov. De senaste åren
har en omfattande diskussion förts om en
kompensation åt de lägerfångar som
jobbade i de tyska industrierna. Följden
blev att en fond upprättades, dit fler tyska
företag betalade en summa. De som
överlevde förintelsen och arbetarna har
kunnat söka om kompensation.
Runtomkring lägret fanns det elektriska
stängsel som dödade vid lätt beröring,
20
16

många fick i uppgift att släpa undan sina
arbetskamrater som dött av en elektrisk stöt, av
hunger eller av att de blivit skjutna p.g.a. olydnad.
Andra arbeten kunde vara att skrubba golv enbart
med vatten och händerna och att gräva ned de
döda kropparna.
Det vidrigaste arbetet i lägret hade det
såkallade Sonderkommandot. De som tillhörde
Sonderkommandot hölls strängt åtskilda från
andra fångar och yttervärlden eftersom de bar
på en fasansfull hemlighet. Deras ”arbete” var att
tömma gaskamrarna, dra ut guldplomber, klippa
håret, beslagta alla värdesaker, sortera skorna
mm. och sedan bränna kropparna i krematorier
eller i gropar. Sonderkomman-domedlemmar
levde oftast bara en kort tid, och byttes
regelbundet ut mot nya fångar.
Medicinska experiment
Under andra världskriget i Tyskland och Polen pågick medicinska experiment på
fångarna i koncentrationslägren. Initiativtagare till och organisatör av de medicinska
försöksprogrammen var Reichsführer SS Heinrich Himmler, med assistans av Ernst
Gravitz, Wolfram Sievers och Joachim Mrugowsky, alla med höga positioner inom
olika SS-institut. Det utfördes flera typer av experiment. En del var av rasbiologisk
natur, andra undersökte hur man kunde förbättra de tyska soldaternas hälsa eller bättre
ta hand om den tyska befolkningen efter kriget.
Främst judar och zigenare som forslats till koncentrations-lägren fick genomgå
de fasansfulla och omänskliga experimenten som orsakade stort lidande och död. SSläkare
som tjänstgjorde i koncentrationslägren deltog i selektionen vid ankomsten av
fångtransporterna. Några framstående läkare var Horst Schumann, Carl Clauberg, Kurt
Heissmeyer och Josef Mengele. Den sistnämnda som kanske är den mest kända utförde
experiment i koncentrationslägret Auschwitz främst på tvillingar och dvärgar. Doktor
Mengele fanns ofta på plats vid ankomsten av nya transporttåg för att välja ut tvillingar
och personer med medfödda tillväxtrubbningar, t.ex. dvärgar. Han genomförde mätningar
och experiment som hans medhjälpare noga skrev ner resultaten av. Han fotograferade
17
21

22
dem, tog käk- och tandavtryck, finger- och
fotavtryck. När alla mät-ningar var över dödades
försökspersonerna och vid en obduktion
studerade Mengele de inre organen.
En överlevande från Auschwitz berättade att
Doktor Mengele hade försökt sy ihop två fyra
åriga tvillingar rygg mot rygg, som siamesiska
tvillingar. Men såren hade infekterats och
tvillingarna
Höghöjdsexperiment
Från omkring mars 1942 till augusti 1942 utfördes
experiment på koncentrationslägret i Dachau, för det
tyska flygvapnet. Experimenten gick ut på att
undersöka människans reaktioner på extremt höga
höjder. Dessa experiment utfördes i en
lågtryckskammare i vilken man kunde nå tryck som
motsvarade höjder på ca 20 km. Försöks-personerna
placerades i lågtryckskammaren och därefter höjdes
de simulerade höjderna. Många dog till följd av dessa
experiment medan andra led av tortyren och fick
allvarliga skador.
fick utstå mycket svår smärta och
skrek dag och natt. Föräldrarna fick fram morfin
och blev tvungna att döda sina egna barn för att
få slut på deras lidande.
Efter alla hemska experiment verkade läkarna inte ens ha skuldkänslor för sina handlingar.
De ångrade inget och ansåg att det inte fanns någon skillnad mellan judar och försöksdjur.
Nedan finns en rad andra experiment som ägde rum under andra världskriget.
Nedkylningsexperiment
Ungefär från augusti 1942 till maj 1943 utfördes experiment, huvudsakligen för att finna
fördelar åt tyska luftvärnet. De undersökte vilka sätt som var mest effektiva i behandlingen
av personer som hade blivit allvarligt nedkylda. I en serie av experiment tvingades
offren att ligga i en silo med iskallt vatten,
18

i ända upp till tre timmar. Många personer dog
under de här experimenten. Efter att de
överlevande hade blivit allvarligt kylda, försökte
man värma upp dem på många olika sätt. I en
annan serie av experiment, tvingades offren att
stå nakna utomhus i flera timmar, i temperaturer
under 0 grader. Offren skrek av smärta medan
deras kroppar frös till is.
Experiment med malaria
Sådana experiment utfördes med syfte att undersöka om det gick att bli immun mot
malaria och hur man skulle behandla malaria. Friska lägerfångar smittades av myggor
eller med injektioner som innehöll extrakt från smittbärande myggor. När malaria bröt
ut hos offren behandlades de med olika droger, för att se hur effektiva drogerna egentligen
var. Över 1000 ofrivilliga användes till de här experimenten. Många av dem dog och
många led av fruktansvärd smärta och permanenta handikapp.
Experiment med Diklordietylsulfid
De här experimenten utfördes för att finna den effektivaste behandlingen av sår orsakade
av diklordietylsulfid. Diklordietylsulfid är en giftig stridsgas som är allmänt känd som
senapsgas. Försökspersonernas sår infekterades med denna gas. Många av offren dog
som följd av de här experimenten och många av dem led av intensiva smärtor och
skador.
Experiment med sulfid
Detta experiment utfördes för att
bestämma hur effektiv sulfid är.
Offrens sår infekterades med
bakterier som streptococcen.
Blodflödet avbröts genom
att knyta åter blodådror i båda
ändarna av såret. Detta utfördes
för att skapa likadana
omständigheter som sår man fick på slagfälten. Infektionen upptrappades genom att
pressa träflisor och mala ner glas i såren. Sedan behandlades infektionen med sulfid
19
23

och andra liknande droger för att bestämma deras effektivitet. Många offer dog som
resultat av de här experimenten och andra led av svåra skador och intensiv irritation i
såren.
Experiment med ben, muskel, nervläkning och bentransplantationer
De här experimenten utfördes i syftet att studera ben, muskel, och nervläkning samt
bentransplantationer från en person till en annan. Bitar av ben, muskler, och nerver togs
bort från offren. Som resultat av de här experimenten led många av offren av smärta,
mutation och permanenta handikapp.
Experiment med havsvatten
Dessa experiment utfördes för att finna olika sätt att göra havsvatten drickbart. Offren
fick ingen mat alls. Det enda de fick var kemiskt preparerat havsvatten. Sådana
experiment orsakade stor smärta och lidande och resulterade i invärtes skador hos
offren.
Experiment med epidemier
De här experimenten utfördes för att finna orsaker och botemedel mot
sjukdomsepidemier.
O f f r e n
infekterades
avsiktligt med
sjukdomar, som
resultat dog många
av dem och resten
led av intensiv
smärta.
24
Sterilisations
experiment
Syftetmed
experimenten var
att utveckla en
metod, som man
skulle kunna
20

sterilisera miljontals människor med, på kort tid och med lite arbete.
Man använde sig av många olika sätt att finna rätt metod, t.ex. röntgning,
operationer och olika droger. Tusentals offer steriliserades.
Experiment med gift
I Buchenwald mellan åren 1943 och 1944 utfördes
experiment för att undersöka åtskilliga gifters
verkan på människan. För att få giftet i
försökspersonerna lade man det i hemlighet i
deras mat. Av giftet dog offren så smånin-gom
eller dödades direkt för att obduktion skulle vara
möjligt. Omkring september 1944 sköt man också
försökspersonerna med giftkulor vilket orsakade
tortyr och död.
Experiment med brandbomber
Experiment som undersökte olika medicinska preparats effekt på brännskador orsakade
av fosfor pågick också vid koncentrations-lägren i Buchenwald. Försökspersonerna
brändes med fosfor som tagits från brandbomber och detta orsakade svår smärta,
lidande och allvarliga skador på kroppen.
21
25

Gaskamrarna
Förintelselägrens enda uppgift var att med industriella metoder avliva männi-skor så
snabbt och effektivt som möjligt. Därför fanns gaskamrarna i förintelselägren.
Under förintelsen fanns fyra förintelseläger, Belzec, Sobibor, Chelmo och Treblinka.
Men så fanns också Auschwitz – Birkenau och Majdanek, dessa var kombinerade
arbetsläger och förintelseläger. Auschwitz – Birkenau är idag ett av de mest kända
lägren. Auschwitz – Birkenau byggdes upp med bara ett syfte, att avliva judar, ryska
krigsfångar och andra icke önskvärda grupper i det tredje riket.
När fångarna kom till lägren valde nazisterna ut vilka som var arbetsdugliga och
vilka som skulle skickas till gaskamrarna. De flesta skickades direkt till gaskamrarna,
men de som hade blivit valda till att arbeta fick leva ännu en tid.
De som inte var arbetsdugliga enligt selektionen, de som skulle gasas ihjäl, blev
tillsagda av nazisterna att de skulle ta av sig sina kläder för att de skulle duschas för att
undvika sjukdomar. De dödsdömda
människorna befalldes att lägga sina kläder
och tillbehör på en plats, så att de skulle
hitta dem igen efter duschandet. Sedan fick
de gå in i ett rum, och på dörren till rummet
stod det ”Bad och desinfektion”, dessutom
så fanns det duschar i rummet. Ingen panik
eller misstanke fick uppstå, allt skulle gå
lugnt och städat till. Då människorna var
inne i ”duschrummen” släpptes gas in istället
för att det kom vatten från duscharna. Eftersom det var så mycket folk inne i rummen
samtidigt, så tog det vanliga syret snabbt slut och de andades istället in den giftiga
gasen. När människorna förstod att de skulle dö uppstod det förstås panik, alla kämpade
för sitt liv, många svaga t.ex. barn blev ihjältrampade när de starkare människorna
kämpade för sitt liv.
En del försökte klättra upp dit gasen ännu inte hade nått, en del klättrade längs väggarna,
detta ledde till brutna fingertoppar och på vissa människor hade armarna slitits ur
armhålorna, armarna hade blivit lika långa som kroppen. Men inget hjälpte, alla som
hamnade i en gaskammare blev ihjälgasade.
26
22

En gaskammare dödade många
människor på några få minuter. Man
väntade alltid 15 minuter efter att gasen
släppts in för att vara säkra på att alla
var döda. Gaskamrarna var också
utrustade med titthål. Genom dem
kunde lägerpersonalen övervaka
gasningen och göra observationer. Efter
gasningen fick andra fångar bära ut liken
och t.ex. dra ut guldtänder på de som
hade sådana. Och sen bars liken till
krematorier där kropparna brändes.
Hitler menade i sitt testamente att allt
detta var humant.
Gasen som användes var Zyklon B,
som släpptes in genom hål i taket.
Cyanväte användes i många länder för att
få bort löss och annan ohyra. Judarna var
jämställda med löss i nazisternas ögon,
ohyra som de ansåg sig ha en skyldighet att utrota.
Före gaskamrarna använde nazisterna ett annat sätt att avliva judar och andra
icke önskvärda, de trängde in massor av människor i lastutrymmet av en specialbyggd
lastbil där motoravgaserna var kopplade till lastutrymmet. Sedan startade man lastbilen
och alla inne i lastutrymmet gasades ihjäl. Men efter-som det tog för lång tid försökte
nazisterna komma på en snabbare och effektivare metod att avliva judar, detta blev
gaskamrarnas uppkomst, den
slutgiltiga lösningen.
Efter de första gasningarna av
människor begravde man liken i stora
massgravar, men det tog för mycket
plats och tid. Därför byggdes
krematorier i förintelselägren för att
arbetet skulle gå snabbare och att
liken inte skulle ta lika mycket plats.
23
27

Och allt gick som planerat tills det började gå sämre för Tyskland i det andra
världskriget. När nazisterna förstod att kriget var förlorat sprängde man många
krematorier och gaskamrar. Man förstörde inte allt, utan en del finns kvar och i gaskamrar
som fortfarande står kvar finns det rester av cyanvätet på väggar och tak, liksom på
luckan där de dödliga kristallerna släpptes ner.
Drygt hälften av de judar
som dog i förintelsen gasades
ihjäl. En del av de andra offren
sköts, svalt, frös ihjäl eller dog
av de dåliga förhållandena i
arbetslägrena.
28
Krematorier
I koncentrationsläger i Tyskland och Polen byggde man krematorier för att bränna upp
liken från gas-kamrarna. Ibland hände det att krematorierna inte hann kremera de lik
som kom från gaskamrarna och detta ledde till att man hade fångarna att själva gräva
massgravar där man kunde begrava liken. I de flesta lägren byggde man därför nya,
bättre och effektivare krematorier. För detta anlitade man företaget Topf & Söhne som
senare tog patent på sina krematorier. Så sent som sommaren 1942 bars kropparna
fortfarande till massgravar. Det var bara mot slutet av sommaren som man började
kremera - först genom bål av trä med ungefär tvåtusen kroppar och senare i diken, där
kropparna hade varit begravda tidigare och sedan blivit uppgrävda.
I början av 1940-talet fick firman Topf och söner kontrakt för att bygga en ugn
i Dachau. Ugnarna skapades för att kunna användas utan avbrott, genom att använda
värmeenergin från förbränningen av kropparna till att hålla ugnen varm till nästa laddning
kroppar. Efter att ha använt stenkol för att förvärma ugnarna på morgonen så krävdes
ingen eller lite extra bränsle för krematorierna att fungera. Det här var en väldokumenterad
24

teknisk bedrift. Under årens lopp
utvidgades Auschwitz – Birkenau
och mera krematorier behövdes.
Som mest fanns det 46 krematorier i
Auschwitz som tillsammans hade en
kapacitet att bränna 20 000
kroppar per dag. Ibland fanns det
stora likhögar utanför krematorierna
av dem som inte hunnit bli brända
eftersom dödssiffran var mycket
högre än 20 000.
Genom att öka luft-trycket lyckades nazisterna i juli 1940 skapa en ugn som kunde
förbränna lite mindre än två lik per timme. Det krävdes tre timmar service per dag. De
krematorier som slutligen installerades i Auschwitz - Birkenau var enorma. Gammal
använd motorolja hälldes över liken och senare metanol.
25
29

Kremeringsugnar måste rengöras ordentligt och regelbundet när de användes mycket.
Många miljoner kroppar blev kremerade. Askan spriddes ut på fälten och i floder.
Aska är inte giftigt; den kan slängas var som helst. Det är till och med ett bra
gödningsmedel, och att bönderna runt Auschwitz använde mänsklig aska på sina fält är
väldokumenterat.
J.A. Topf & söhne
Företaget J.A. Topf & Söhne grundades år 1878 i Erfurt av J.A. Topf. Hans båda
söner Ludwig och Ernst-Wolfgang tog över företaget år 1935.
På 40-talet bestämde de att de skulle börja samarbeta med SS och börja bygga
stora och effektiva krematorier åt Auschwitz, Dachau och många andra
koncentrationsläger.
De som byggde krematorierna visste mycket väl vad de skulle användas till, för de var
med och installerade och senare reparerade krematorierna i koncentrationslägren. Man
kan med säkerhet säga att år 1943 visste alla medarbetare till företaget om vad de
krematorier de byggde hade för uppgift.
Efter andra världskrigets slut blev många av företagets chefer arresterade av ryska
officerare.
Ända till 1994 så existerade
företaget, under det nya namnet ”VEB
EMS”, men man fick då lägga ner
företaget på grund av konkurs.
30
Massakern i Majdanek
Här utspelades en av de mest
makabra av förintelsens massmord. Den
3 november 1943 höll man ”skördefest”
i Majdanek. Till tonerna av dansmusik
och kring uppdukade bord med
26

förfriskningar, sköt SS-styrkan i lägret ihjäl 20 000 judar under en
dag. Fångarna stod eller satt på kanten till de stora massgravar som
grävts, bakom dem stod det kulsprutor. Grupp efter grupp av
människor fördes fram till kanten. Kulsprutorna smattrade, ur
högtalarna hördes musiken. I pausen kunde SS-männen förfriska sig
vid de dukade borden, där vin och allehanda läckerheter serverades.
En del av grönsakerna på bordet var odlade i Majdanek. i
trädgårdsland gödslade med askan från krematorieugnarna.
Musiken i gettona och koncentrationslägren
Getto sånger
I traditionella judiska hem har musik alltid varit en del av familjen och en religiös rit som
är en del av sabbaten. När judarna bodde i sina getton sjöng de getto sånger. De sjöng
sina sånger för att bl.a. dokumentera hur livet var i gettona, som ett tidsfördriv för att
komma bort från verkligheten och för att hålla kvar de judiska traditionerna. Getto
sångerna avslöjar judarnas lidande och deras vilja att överleva.
Musik i koncentrationslägren
Vid alla fem förintelselägren hade nazisterna samlat ihop alla musiker bland fångarna
och bildat flera orkestrar. Sedan tvingade nazisterna en orkester att spela medan andra
fångar marscherade in i gaskamrarna. Det förekom många självmord bland de fångar
som tvingades
att spela i
orkestrarna,
t.o.m. så
många att
antalet självmord
var
högre bland
musikerna än
de som arbetade
i arbetslägren.
Detta
27
31

se på när deras vänner och familjer gick mot gaskamrarna och döden. Auschwitz hade
sex orkestrar, i en av dem fanns 100 – 120 musiker.
Fania Fenelon var en av de musiker i som fanns i Auschwitz. Hon var medlem i
en kvinnoorkester och har skrivit en bok om sin tid i koncentrationslägret. Bokens
namn är Kvinnoorkestern, den engelska titeln är Playing for time. Fania Fenelon hamnade
först i ett vanligt block i Auschwitz -Birkenau, men när de sökte musiker till en
orkester fick hon en möjlig-het till ett lite bättre liv i kon-centrationslägret. Och hon blev
alltså medlem i en kvinnoorkester där hon spelade piano och sjöng. I musikblocket där
hon bodde med de andra
orkestermedlemmarna var det lite
bättre än i de andra blocken, men
inte för bra. Musikerna hade tillgång
till lite mera mat och kläder, de fick
också duscha ibland. Fania
Fenelon nämner också i sin bok att
de hade tillgång till svarthandel av
mat och andra förnödenheter. De
var alltså i viktiga avseenden
priviligerade.
Det som de gjorde i gengäld
för detta var att de spelade och
underhöll SS – männen när de kom på besök, en SS – man kunde också komma och
önska att höra en viss låt. Och för att allt skulle vara perfekt när SS – männen kom så
var orkestern tvungen att öva mycket. Vissa övningar kunde hålla på i tjugo timmar på
bara en dag. Och allt krävde hårt arbete och slit, disciplinen var hård. Orkestern som
Fania Fenelon var med i spelade också för de deporterade. Fania Fenelon skriver att
de spelade för livet, vilket också den engelska titeln på boken betyder.
Terezin
Terzin var ett koncentrationsläger i Tjeckoslovakien som Hitler grun-dade som ”en
modell för koncentrationslägren” för att vilseleda världen om i hurudant skick lägren
och gettona var. Många framstående judiska artister och musiker sändes dit. Så på
grund av att det fanns många artister och musiker i Terezin blev det kulturella livet i
lägret väldigt bra. Detta utnyttjade nazisterna genom att övertyga utomstående om att
nazisterna behandlade judar på ett bra sätt och att koncentrationslägren bara var
32 28

Flyktförsök och frigivning
omflyttningsområden. Men tillståndet i
Terezin var inte bättre än i de flesta
koncentrationslägren. Terezin var bara
ett genomgångsläger på vägen till
Auschwitz.
Flyktförsök
Efter månader i koncen-trationslägren var
fångarna mycket svaga p.g.a. näringsbrist. De
hade bara få vapen, vilka hade smugglats in på
olika sätt i lägren. Lägrena omgavs av stängsel
och i vissa fall också minor. Dessutom var det
mycket hård övervakning och minsta lilla misstag
kunde leda till döden. Därför var det svårt att få
till stånd ett uppror eller en flykt. Varje lyckat
flyktförsök ledde till intensiva jakter.
Om någon lyckades fly var följderna
förskräckliga för de som blev kvar.
Lägerpersonalen kunde samla fångarna varifrån
människor hade försvunnit och avgöra att ett visst
antal människor skulle skjutas inför de andra.
Detta skulle fungera som en varning för alla i
lägret. De som misslyckades i sina flyktförsök
straffades också. Antingen blev de skjutna eller hängda framför de övriga i lägret.
Lägerfångarna upplevde ständigt misshandel, tortyr och död.
Treblinka
I Treblinka hade man länge planerat ett uppror, men på grund av komplikationer med
handgranaterna sköts det upp. Efter några månader, den 2 augusti 1943 försökte man
igen, och lyckades,
29

efter en timme var ett halvt dussin SS officerare döda. När vakterna märkte detta
rusade alla fångarna ut på gårdsplanen och började ta sig över och genom stängslen.
Om man lyckades ta sig över de båda taggtrådsstängslena så följde en språngmarsch
över minerade fält. Sedan gällde det att ta sig genom skogen och till de ryska trupperna.
Av de 550 fångar som fanns i lägret lyckades 320 fly. 170 av dessa greps och endast
48 överlevde till krigets slut.
Auschwitz- Birkenau
Den 7 oktober 1944 förstördes krematorium 4 med hjälp av sprängmedel som hade
smugglats in. Man vet inte av några överlevande efter detta uppror. Strax efter upproret
bestämde SS ledaren Himmler att de återstående gaskamrarna skulle nedmonteras och
förstöras.
Motstånd
Det vanligaste motståndet var partisangrupper i skogarna i Östeuropa. Där stred såväl
judar som icke-judar, en del av grupperna bildade familjeläger i skogarna. Många
partisan-grupper gömde judar fastän tyskarna hade infört hårda straff mot ”brottet” att
gömma judar, antingen av principiella skäl, eller för pengarnas skull. Andra försökte
smuggla ut judar ur nazikontrollerade områden, vilket inte var lätt eftersom flera länder
stängde sina gränser. Många länder skickade också tillbaka
judar som lyckats ta sig in. Även civila tyskar kunde göra motstånd.
Dödsmarscher och frigivning
Redan sommaren 1944 visste nazisterna
att Tyskland skulle förlora kriget. Därför
tog nazisterna med sig lägerfångarna på så
kallade dödsmarscher och brände lägren
som de lämnade efter sig. De begav sig
västerut undan den sovjetiska armén.
Tiotusentals överlevande tvingades ut på
vandringar under mycket dramatiska
förhållanden. En stor del av fångarna
omkom under marscherna. De som snubblade eller inte kunde hålla takten sköts ner
direkt. Många dog också av hunger och köld.
Många av fångarna från döds-marscherna hade trängts ihop och det rådde svår
hungersnöd i de överbefolkade lägren. Sverige tog emot ca 10 000 av dessa. I
Auschwitz- Birkenau lämnades många fångar som inte var starka nog att gå och senare
30

hittade och fritog ryssarna dem. Andra som hade tvingats med på dödsmarscher kunde
hittas övergivna utan fångvaktare på fält, trötta och hungriga. Ryssarna kunde däremot
inte ge dem tillräckligt med mat för att de skulle kunna bli mätta. De riskerade att dö om
de fick för mycket mat på en gång och lyckligtvis fanns läkare närvarande som visste
detta.
Hjälpaktioner
Våren 1944, gick Sverige in med en aktiv
undsättningspolitik. Strategin gick ut på att utfärda
svenska handlingar åt judar, pass eller särskilda
s.k. skyddspass, som skulle visa att innehavarna
stod under svenskt beskydd och att tyskarna inte
hade rätt att deportera dem.
I juli 1944 anlände Raoul Wallenberg till
den svenska delegationen i Budapest med
uppdrag att effektiviera hjälpen. Genom
förhandlingar med ledande tyskar, och genom att
med bluffar, hot och mutor bokstavligt talat dra
judar ur tyskarnas och deras ungerska medlöpares
grepp vid uppsamlingsaktioner och deportationer,
kunde Wallenberg och hans medarbetare rädda
tiotusentals liv.
Ytterligare en berömd svensk räddningsinsats genomfördes våren 1945: Svenska
röda korsets expedition med de ”vita bussarna” under ledning av Folke Bernadotte.
Avsikten var från början att norrmän och danskar skulle släppas ur tyska
koncentrationsläger och att de svenska bussarna skulle föra dem i säkerhet.
Så småningom utvidgades ambitionerna till att också omfatta judar oberoende
av nationalitet. I olika omgångar hämtades lägerfångar från Sachsenhausen,
Neuengamme, Dachau, Mauthausen och kvinnolägret Ravensbrück. Sammanlagt
transporterades nära 21 000 koncentrationslägerfångar till Sverige före krigsslutet.
31

Gymnasiet i Petalax
Mamrevägen 13
66240 Petalax
Finland
Phone: +358-(0)6-3471630
Fax: +358-(0)6-3471635
e-mail: gymnasiet.petalax@malax.fi
homepage: www.malax.fi/gymnasiet