se pdf version av tidningen - Dark Bread Design

Jenny Krumlinde installation
40 www.zenitkultur.com
jag förstod att jag ville bli konstnär och allting
exploderade.
Jenny Krumlinde fortsatte utbilda sig vid
danska Aeroe Konsthøjskole 2002 där hon kom
att lämna måleriet för att arbeta med andra
konstformer.
– Jag tror att det var för att mitt måleri blev allt
mer konceptuellt och att det till sist var naturligt
att byta uttryck. Antagligen hade jag redan
då en drivkraft av att arbeta rumsligt, förklarar
hon.
På engelska Kent Institute of art & design studerade
hon vidare och avslutade sin utbildning
på Valand i Göteborg, 2007.
Ett av hennes verk från tiden på Aeroe, är
Caravan. Jenny Krumlinde fann en övergiven
husvagn i naturen och kände att hon ville göra
någonting med den.
– Jag målade insidan vit för att både belysa och
radera den, för att visa på dess plats i ett konsumtionsled.
Den är förbrukad och har nått
sin slutstation. Jag
såg det också som
ett tredimensionelltlandskapsmåleri.
Att arbeta på plats
med sina verk
är något Jenny
Krumlinde återkommer
till under
vårt samtal. Vissa
av hennes verk är
platsspecifika och
andra anpassas
till viss del efter
det utrymme där
de ställs ut.
Ofta arbetar
Jenny Krumlinde
med förbrukat
eller okonventionellt material. Det kan finnas
en miljöaspekt, säger hon, men den kan vara
tvetydig. Så som i installationen Dinosaurpool-house
(2008), bland annat bestående av
en enorm uppblåsbar Tyrannosaurus Rex.
Där kan dinosaurien bland annat ses som en
symbol för miljökatastrofen genom vilken den
dog ut.
– Men samtidigt är konstobjekt konsumtionsobjekt
och materialkrävande. Ett uppblåsbart
objekt behöver en fläkt för att hållas uppblåst
och förbrukar energi för att kunna existera.
Mina verk går kanske inte alltid att tolka efter
en alltigenom logisk modell, men som konstnär
förbehåller jag mig rätten att inte vara helt
logisk, säger Jenny Krumlinde.
Ser du din konst som politisk?
– Konst är alltid till viss del politisk men bör
vara någonting annat än ren politik. Den egentliga
drivkraften för mig är det visuella men jag
skulle samtidigt inte kunna uttrycka det formmässiga
utan någon form av koncept.
Visualiteten kan fungera som en direkt kommunikation
mellan verket och dess betraktare,
en direkthet som intresserar Jenny Krumlinde.
– Det ger en demokratisk aspekt. Visualiteten
kan ge betraktaren något utan att han eller hon
behöver några förkunskaper. Sedan kan olika
människor ta till sig olika saker, på skilda plan.
Den slutgiltiga läsningen
kan till och
med gå djupare än
vad jag själv tänkt.
Vårt samtal börjar
gå mot sitt slut.
Jenny Krumlinde
ska arbeta vidare
med sin installation.
Den sista
veckan jobbar hon
på plats i galleriet.
Hon har redan
idéer om kommande
verk, men
tillägger att fram
till utställningen
kan hon inte tänka
på något annat än
det som gäller just
nu. Avslutningsvis frågar jag om hennes egna
tankar om sin konst.
– På ett personligt plan kan det handla om att
göra en fet installation, en plats att vara i. En
stärkande upplevelse och något att vila i. Men
jag vill också gärna att man, på något sätt, ska
få tänka till.
MARIA RADEMARK