se pdf version av tidningen - Dark Bread Design

– Det är nödvändigt för mig att hålla på med
galleriet, säger hon.
Om Margareta upplever arbetet som gallerist
som slitsamt och dåligt betalt så är det inget
hon nämner i första taget. Fast visst kan hon
”medge” att hon arbetar stenhårt, ty när det
är klart med en konstnär återstår många praktiska
uppgifter att ta itu med när det gäller
exempelvis utformning av utställningen och
marknadsföringen av densamma.
– Mycket att göra kring en utställning, det är
det som är roligt.
Att Mors Mössa skulle vara verksamt i minst
fyra decennier var inget Margareta räknade
med när hon en gång öppnade galleriet våren
1969. Som hon själv säger är 40 år inget man
kan planera ens med livet.
Vad är ditt starkaste minne från de här 40 åren?
– Jag har många minnen, men jag är också en
person som ogärna ser tillbaka. Jag ser hellre
framåt och nya vägar, säger Margareta Orreblad
som tillägger att det hänt mycket genom
åren.
– Det har varit väldigt roliga år.
I slutet av 1960-talet gällde bara olja på duk,
och skulpturer skulle i regel vara placerade på
sockel, allra minst.
– Jag hade ställt skulpturer på golvet, minns
hon.
Sett till utvecklingen av material och uttryckssätt
har det hänt otroligt mycket inom konsten
genom åren, menar galleristen som säger att
rätt material i rätt sammanhang kan ge sevärd
konst.
– I dag är allting möjligt. Det har varit en fantastisk
period att ha haft galleri. Jag gillar motstånd
och utmaningar, eller rättare sagt jag
gillar konstnärer som utmanar. Det tilltalar
mig.
Medan många gallerier har en mer eller
mindre uttalad profil efter vilka konstnärer
man låter ställa ut har Margareta Orreblad inte
valt någon speciell inriktning utan givit plats
för alla typer av uttryck. Dock, ett särskilt drag
hos konsten hon ställer ut tycker hon är viktigt.
– Det som gör motstånd och inte bara upprepar
och är dekorativt, deklarerar galleristen.
Mors Mössa skiljer sig även gentemot andra
gallerier genom att inte ha ett särskilt ”stall”
av konstnärer knutna till sig. En utställning
– sedan åker de ut och får aldrig mer åter-
komma.
– Finns så många andra konstnärer som är
värda den chansen och som står på tur.
Att välja ”säkra kort” som utställare bland etablerade
namn är inget för henne.
– Jag talar inte om bra eller dålig konst, om
den berör mig vill jag ställa ut den. Att bara ha
pengar som drivkraft är förkastligt. Jag måste
utgå från mig själv. Om konsten berör mig kan
den även beröra andra, och det har visat sig
i 40 år att det fungerar, förklarar hon med en
antydan till leende.
Husregeln att utställaren åker ut efter första
gången säger hon sig kunna ångra ibland, men
hon har samtidigt fått stöd för sitt förhållningssätt
från aktiva konstnärer.
– Konstnärer har stora möjligheter att öppna
dörrar till platser där ingen tidigare har varit
– och den chansen tycker jag man ska ta som
konstnär och gallerist.
Nästa utställning efter Ben Baker är klar, och
även programmet för hela hösten är lagt.
– Jag tröttnar inte. Eller, jag orkar inte sluta.
Blir väl tvungen till det så småningom, men
just nu tänker jag inte på det.
KENNETH ERIKSSON
Gästboken är inget perfekt mått på antalet besök, men
Margareta Orreblad får varje dag nya namnteckningar.
I bakgrunden Humans av Ben Baker.
www.zenitkultur.com 65