Skrifter utgivna av Sjöhistoriska Samfundet N r 29

58
skötas av invalider, bara de var dugliga i övrigt. Fall av att sådan invalid
även tjänstgjort till sjöss har författaren dock hittills icke påträffat. En
mycket vanlig skada inom Flottorna var f.ö. att vederbörande var
"bränd".
Märkligt är att den allra främsta meriteringsgrunden i fältmedaljstatuterna
icke en enda gång framhålles i medaljförslagsmaterialet för Flottorna,
nämligen den om taget "segertecken". Ändå föreligger ett inte alldeles
ringa antal fall av tagna fientliga fartyg, som rimligen måste ha fört flaggor
och vimplar (45).
Ä ven inom Flottorna förekomma åtskilliga exempel på felaktigt
handlande vid medalj tilldelning. Det värsta exemplet, som författaren
hittills påträffat rörande sjömedaljen, gäller visserligen egentligen en
infanterist. Men detta gör knappast saken bättre. Natten till den 27
november 1808 hade löjtnanten vid Kronobergs regemente Gustaf J.
Modenswärd (1783-1853) gått på grund i svår storm utanför Skarsviken
(väster Ystad) med en kanonslup. Då man befann sig nära land kastade sig
den simkunnige M. i det kalla vattnet med en tross om livet och lyckades
fästa den vid ett träd i land. Både slupbesättningen och de egna
infanteristerna kunde därefter räddas i land. M. föreslogs till GMts. Men
ärendet fastnade i den militära papperskvarnen sedan något ljushuvud
upptäckt, att statuterna föreskrevo, att det var fartyget, som skulle ha
räddats (Sjömedaljstatuterna, punkt 2). Ett nytt försök gjordes 1815 med
lika klent resultat, trots att det då fanns ett ganska uppseendeväckande
prejudikat att uppvisa. 6 civilister, som i nära nog samma farvatten utanför
Skåne, hade räddat en betydligt mindre kanonslupsbesättning tilldelades
18144/1 SMts (!). Att Modenswärd under belägringen av Gliickstadt s. å.
ådragit sig en livshotande sjukdom och legat sjuk nära ett år i Liibeck togs
heller ingen hänsyn till. M. måste därefter taga avsked på grund av i
tjänsten ådragen ohälsa och framleva resten av sitt liv i ekonomiskt
bekymmersamma förhållanden. Ar 1823 gjorde han ett sista försök och
bifogade då en rad intyg från förmän och medlemmar av den aktuella
kanonslupsbesättningen. Nu fick han äntligen medalj - men lilla (!)
Guldmedaljen för Berömliga Gärningar (!) (46).
En tilldelningsnorm, som för modernt synsätt onekligen verkar stötande,
var medaljtilldelningen i klump, dvs. att ett visst förband tilldelades ett
visst antal medaljer antingen såsom svar på ett chefsförslag med bra mycket
fler föreslagna än erhållna medaljer eller också på eget initiativ från högsta
ort.
I själva verket var nog denna tilldelningsform i samtiden att göra en