Årsredovisning 2010 - Nordens Ark

2
6
1
12
10
5
11
7
5
Nordens Ark har under åren varit involverad i populationsförstärkningsprogram för ett antal arter både i Sverige och
utomlands. De projekt Nordens Ark deltagit i under 2010 är märkta i gult.
1. Vit stork, Skåne. 2. Berguv, Skåne. 3. Pilgrimsfalk, Västmanlands län. 4. Vitryggig hackspett, Nedre Dalälven. 5. Grönfläckig
padda, Öland, Gotland och Falsterbo. 6. Fjällgås, Arjeplog och Porsangerfjorden, Norge. 7. Europeisk vild katt,
Bayern. 8. Lodjur, Kampinoski National Park, Polen och Telsiai, Litauen. 9. Snöleopard, Gobi, Mongoliet. 10. Utter,
Holland. 11. Lökgroda, Skåne. 12. Klockgroda, Skåne.
andra länder som behöver lära sig forskningsmetoder eller
få tips om praktiskt bevarandearbete. Projektet tar emot
studenter och djurparkspersonal som vill lära sig mer om
snöleoparder, samtidigt som de genom sina arbetsinsatser
för forskningen vidare.
STAMBOKSVERKSAMHET OcH EEP-KO-
ORDiNERiNG
Under året överfördes verksamheten för den internationella
snöleopardstamboken, EEP-koordi neringen av samma
art, och den europeiska stamboken för skogsren, på heltid
till Nordens Ark. Verksamheten, som tidigare skötts i
samarbete med Högholmens Djurgård i Helsingfors,
överfördes nu till Nordens Ark då parkens zoolog från
årsskiftet 2010 flyttade över till Nordens Ark.
För att flytta över stamböcker och EEP-program
från en institution till en annan krävs ett medgivande
av den anläggning som avstår från uppdraget, en
skriftlig försäkran av den institution som önskar
överta uppdraget, och till slut ett godkännande av
den europeiska djurparksorganisationen EAZA (för
europeiska stamböcker och EEP-koordinering) och
av den globala djurparksorganisationen WAZA (för
internationella stamböcker). Sedan 1994 koordineras
även EEP-programmet för järv av zoologen på Nordens
Ark. Genom koordineringen av två stamböcker, samt
ett nytt EEP-program, har Nordens Ark intagit en
framträdande roll som en aktiv aktör i djurparksvärlden.
Personalens engagemang i arbetsgrupper och styrelser i
djurparksvärlden framgår av Tabell 3.
Stamböcker är fortfarande det främsta verktyg man
har att tillgå då man arbetar med avelsverksamhet i
små populationer, oavsett om dessa lever i vilt tillstånd
eller om det är fråga om husdjur. inom husdjursaveln är
stamböckerna ett gammalt begrepp som togs i användning
redan under 1700-talet, då man började föra stambok över
4
8
3
8
hästar i England. För vilda djur var man betydligt senare
ute: den första stamboken upprättades först 1932 då Heinz
Heck började föra stambok över de få visenter som fanns
kvar efter första världskriget. Behovet av en stambok för
visenter hade väckts långt tidigare på ett djurparksmöte
i Berlin Zoo, där ansvarskännande djurparkschefer
framhöll att om inte djurparkerna tog sitt ansvar skulle
Europas största idisslare försvinna inom en kort tid.
i och med att allt fler arter blivit hotade, och är i
behov av stödåtgärder, har antalet stamböcker vuxit. i
slutet av 2009 fanns det 120 internationella stamböcker
(iSB), medan hundratals arter är försedda med regionala
stamböcker som i vår egen världsdel kallas för ESB.
Stamboken innehåller fakta om djurindividen i fråga;
om dess stamträd; när och var den fötts; med vem och
när den förökat sig; och var den befunnit sig under sin
livstid. För att förhindra en förväxling av individer har
varje individ ett eget id- eller stamboksnummer, samtidigt
som det framgår om och hur individen är märkt (om
den är ringmärkt, har en tatuering eller är försedd med
ett microchips). Den sammanställda stamboken är
därför i själva verket ett register som innehåller data
över samtliga individer som funnits i djurparkerna.
Stamboksföraren samlar varje år in uppgifter från alla
parker som håller arten. Uppgifterna distribueras ut till
parker och institutioner som själva antingen håller eller
arbetar med arten. informationen i stamboken används
för att undvika inavel inom besättningarna och för
att kontrollera att de hålls genetiskt intakta och friska.
Forskning och uppföljning över populationsdynamiken
och förändringarna i djurparksbesättningarna av skogsren,
järv och snöleopard är från och med 2010 helt
integrerad i verksamheten på Nordens Ark.
TRE NyA RASER TiLL LANTGåRDEN
Under året anlände avelsdjur från tre genparks besättningar
av hotade lantraser som tidigare inte funnits på Nordens
9
Gammalsvensk dvärghöna är en av de tre nya lantraser som under året skaffades till Nordens Ark. Foto: Tom Svensson.
Ark. De nya djuren tillhörde raserna blekingeanka,
gammalsvensk dvärghöna och mellerudskanin.
Blekingeankan återfanns 1995 på Ungskär i Blekinge. i
likhet med många av våra andra svenska lantraser namnges
de oftast efter orten där rasen återfunnits. i många fall
har rasen varit väl utbredd, men så småningom minskat
i antal till fördel för mer produktiva raser. Slutligen har
rasen funnits kvar bara inom ett begränsat område eller så
har den helt försvunnit.
Dagens blekingeankor härstammar från en liten
grupp om två hanar och fem honor. idag räknar man
med att det finns sammanlagt ca 140 blekingeankor. Till
utseendet påminner blekingeankan om en blek gräsand
med små inslag av vitt i sin fjäderdräkt. Blekingeankorna
sägs även ha bättre flygförmåga än andra ankraser samt
goda modersegenskaper: den värper många ägg och ruvar
själv fram sin avkomma. Blekingeankan har även visat sig
uppnå en tillfredställande slaktvikt, vilket är viktigt då
man håller husdjur för husbehov. Nordens Ark ser fram
emot att hjälpa till att bevara blekingeankan tillsammans
med olika lantrasföreningar. Under året införskaffades en
grupp om två hanar och fyra honor som förhoppningsvis
snart kommer att öka i antal.
Kännetecknande för gamla lantraser av höns är
den stora variation i färg och storlek de ofta uppvisar.
Svarta, blommiga, vildfärgade, stora och små raser av
höns förekommer. Speciellt liten är rasen gammalsvensk
dvärghöna där tuppen bara väger 0,6-1,0 kg medan hönan
har en vikt av 0,5-0,8 kg.
intresset för den gammalsvenska dvärghönan väcktes
inte bara för dess ringa storlek, utan främst för att den idag
listas som Akut hotad. Enligt Svenska Lanthönsklubben
finns det bara kvar 200 exemplar och antalet individer
måste därför utökas. Förutom att den gammalsvenska
dvärghönan är en vacker ras, som ibland hölls som prydnad
på gårdarna, är den en utmärkt värphöna i förhållandet
till sin ringa vikt. Trots att äggen är betydligt mindre än
12 13
ägg som lagts av normalstor hönor, uppges kvaliteten i
dvärghönsens ägg överträffa normala ägg. De fem hönor
som införskaffades under 2010 har redan börjat lägga
ägg och verkar trivas med sina två tuppar i hönshuset.
Djurvårdarna väntar med spänning på att få se hur små
de första kycklingarna är, med tanke på de vuxna hönsens
ringa kroppsstorlek.
På 1970-talet hittades en lantras av kanin på Gotland
som fick namnet gotlandskanin. Det dröjde emellertid ända
till 2001 innan Föreningen Gotlandskaninen hittade ännu
en ras vid ett besök hos en äldre kvinna i Dalsland, som
hade en intressant grupp av kaniner av äldre härstamning.
Rasen fick namnet mellerudskanin.
För närvarande finns rasen i så litet antal att det
fortfarande är svårt att göra en fullgod rasbeskrivning. Än
så länge vet man att rasen är tålig mot inavel och att den
har ett lugnt och trevligt temperament. Mellerudskaninen
är något mindre än gotlandskaninen och uppträder
endast i två färgvarianter, som albino eller i svartvitt
med holländsk teckning (svart botten med vita fält på
kroppen, framförallt som bläs och/eller krage). år 2008
fanns bara 15 par kvar av arten men numera lär antalet
ligga något högre. Mellerudskaninen är listad som Akut
hotad. Mellerudskaninerna på Nordens Ark kommer från
en besättning i Upphärad.
Samtidigt som tre nya raser tillkommit har
gotlandshönsen fått lämna plats till förmån för
dvärghönsen. Eftersom gotlandshönan fortfarande är en
hotad ras sändes den kvarvarande besättningen av 12
höns till en annan genbank i Värmland. Raser med högre
hotstatus prioriteras framför de raser som är mindre
hotade.
Nu ser personalen på Lantgården fram emot ett år med
många nya avkommor från samtliga svenska lantraser som
antingen hålls kvar som nya avelsdjur eller som i framtiden
kommer att sändas vidare till andra genbanker för att
bevara raserna för framtiden.