Poesi on line - Författares Bokmaskin

116
Ögonmaneten.
ser mig inte
morgonmånen · genomskinerhimlen
söndrigt hus sömnigt · ljus
klockan fem på morgonen.
»Hallå i dörren.
.välkomna.»
Säger hon. så
Så säger hon.
De förklädda ögonmaneterna skakar av sig sina
vinterkläder och ställer ifrån sig sina vita pinnar.
– De liknar mjukt glas
– Känns som diamanttemperatur
– Luktar ruttet sjögräs
– Begär att få blodpudding.
Hon är gravjord. ger dem
blodet. rinner isär
»Ni är verkligare än vad jag är»
soffa · tyst · sång
De låter som: – kylskåp
– andningsbesvär
– ljus som tänds
Hon säger »snart är det jul» och »vill herrarna ha
påtår?» (reser sig)
– »Nej, det börjar bli tidigt. Vi får nog gå nu.»
Och så kommer ögonblicket när ögonmaneterna tar på
sig sina vinterkläder. tar sina vita pinnar.
säger farväl
Det gör ont och hon kan se deras hjärnaktivitet som
strålar ut i deras tunna ben som också är en del av
förklädnaden. Hon glömmer säga något.
och när de redan gått. föll meningen ut
»Lämna mig inte.
Jag är fortfarande blodfylld»
Alexandra Emilia Lindh