Hämta pdf-versionen av Föräldrakraft nr 2, 2008.

han visar att han förstår. Han talar om
för oss att nu går jag dit eller dit.
– Utan assistans hade vår kraft bara
räckt till att förhindra olyckor och katastrofer.
Emanuel behöver mycket mer träning
än han kan få i skolan vad gäller att läsa
och skriva, och även social träning. Här
hjälps både föräldrar och assistenter åt.
– Man får ha mycket barnasinne och
fantasi för att prata med honom och försöka
få honom att förstå, säger Toivo. Vi
utgår från det han är nyfiken på. Då är
det bra att vi är flera som gör det på olika
sätt. Man vet inte vilket sätt som man
når fram på.
En helg i månaden gör resten av familjen
annat och Emanuel är med en assistent
som har barn som är något yngre än
han och som är hans kompisar och förebilder.
– I särskolan träffar han barn med liknande
problem som han själv har. Här
hemma är syskonen äldre. Men dessa
helt vanliga kompisar är viktiga för honom.
Han har lärt sig leka tillsammans
med andra barn.
Målet är att Emanuels liv ska bli så
normalt som möjligt, att han skolas in
och får ett eget liv. ●
Jag har fått sparken av Elin – med all rätt
– Om Elin inte haft sina assistenter
skulle vi vara döda, sa Albin till en tant
för snart åtta år sedan.
Men vad menar du med det? frågade
tanten. Jo, för mamma säger alltid att
vi inte hade överlevt om inte Elin fått
personlig assistans.
Elin föddes bara något
år efter att Lagen om
assistans ”föddes”. Det är
vi väldigt glada för idag.
Efter att ha kämpat mot
såväl kommunen som
Försäkrings kassan i ett
par år och ett antal turer
till både länsrätt och
kammarrätt fick hon
äntligen rätt till slut!
Ja, det har förstås varit
några ”turer” till efter det,
eftersom barn med svåra
funktionsnedsättningar
faktiskt växer också, och får
andra behov – precis som alla andra
barn.
Inte förrän för snart fyra år sedan –
när vi lämnade storsta’n bakom oss
och styrde kosan upp mot lugna
Norrland – kunde jag sluta att ta med
mina boxnings handskar in till varje
möte med kommunen, Försäkringskassan
och Habben med flera.
Lotta Appelqvist
med sonen Albin
och dottern Elin.
Helt plöstligt var vi i ”samma lag” –
en fantastisk känsla! Här blev jag
välkomnad som en aktiv förälder som
verkligen var engagerad i mina barn.
Jag vill inte påstå att allt fungerar
klanderfritt här heller, men har man så
många kontakter för sitt
barn, och det fungerar
med 90 procent av dem,
får man faktiskt vara glad
och nöjd. Till exempel så
kommer färdtjänsten ofta
för tidigt häruppe. Det
gäller att ha kaffe i
termosen så man inte blir
stressad när chaffisen får
vänta ;-).
Idag har Elin blivit en
mycket självständig
tolvårig tjej. Hon vill göra
det mesta ensam med
någon av assistenterna,
vilket känns så himla bra.
Jag har fått ”sparken” för länge
sedan som hennes assistent – och det
med all rätt för ingen är så dålig
assistent som jag. Och tanken med
denna fantastiska reform är ju inte att
barnen/ungdomarna ska vara tillsammans
med sina föräldrar utan att de
ska få en chans till ett självständigt liv!
Lotta Appelqvist
# 2, 2008 FÖRÄLDRAKRAFT 41