Bulletinen nr 2 2013 - Anonyma Alkoholister i Sverige

Kan vi lita på
andra människor?
När jag var aktiv alkoholist var jag
rätt paranoid. Om två kollegor talade
med varandra i ett sammanträdesrum,
stängde kontorsdörren om
sig, eller om jag inte var kallad till ett
sammanträde, trodde jag alltid det
handlade om mig.
Om jag inte var bjuden på en middag var
det personligt, även om jag inte var särskilt
nära bekant med värdfolket och hade någon
egentlig anledning att förvänta mig att
vara bjuden.
Ibland var detta förmodligen sant. På
en arbetsplats blir en aktiv alkoholist föremål
för diskussion. Först om vad det är för
fel på personen, därefter om hur skall hjälpa
personen. Om man inte förmår hjälpa,
av okunskap eller för att personen inte tar
emot hjälp, blir nästa fråga hur man skall
bli av med alkisen.
Det finns förvisso ofta andra sjuka personer
på en arbetsplats, exempelvis människor
med depression, diabetes, hjärtproblem
eller liknande. De kan ha stor och
oregelbunden frånvaro eller kräva särskilt
hänsyn. Men alkisar har en närmast magisk
förmåga att ställa till oreda, osäkerhet,
oro, konflikter och katastrofer. Det är kort
sagt alltid en jävla cirkus kring en alkis.
Och i vilket fall jag blev till sist utesluten
från allt fler professionella och sociala sammanhang.
Om jag inte var full och otrevlig
var jag nykter och ännu otrevligare.
Med tiden fick jag en allt starkare käns-
la av att jag inte kunde lita på någon i min
omgivning. Detta var säkert en helt rimlig
bedömning. Att kunna lita på personer
kräver att man är hyggligt förutsägbar och
social.
Tillit och vänskap är symmetriska relationer.
Den kroniskt egoistiske svikaren
möts av misstro och efterhand ilska
och förakt. Den ende jag litade på var min
svårt medberoende hustru, som jag dessutom
föraktade. Beroende och medberoende
är en relation som består av 100 procent
gift: hat, förakt, sorg, desperation och ensamhet.
När jag blev nykter upptäckte jag
efterhand vilken underbar människa min
hustru var och känner en enorm kärlek och
tacksamhet för att hon stod ut med mig
alla år jag drack. Förmodligen räddade det
mitt liv.
De litade inte på mig
Men när jag blev nykter fanns mycket av
paranoid misstänksamhet och osäkerhet
kvar. Jag litade inte på folk och trodde
inte att de litade på mig eller ville mig
väl. Återigen, det var helt rimligt. De litade
inte på mig. Men varför skulle de göra det?
I ett eller ett par decennier hade jag varit
opålitlig, egoistisk och aggressiv. Massiv
erfarenhet av mig sade dem att jag var en
skithög.
Att bli betraktad som en nykter och
pålitlig medarbetare, vän, make och medborgare
tar några års nykterhet och ganska
mycket arbete. En av de viktiga funktio-
16 17