Bulletinen nr 2 2013 - Anonyma Alkoholister i Sverige

nerna hos gottgörelserna i nionde steget är
att tala om för folk att man har gjort något
åt sitt drickande, att man varit nykter
några år och att man fattar att man ställde
till skada. Att erkänna att man gjort fel är
viktigt. Inte för att det finns en moralisk
plikt att erkänna sina felsteg, utan för att
ett nödvändigt villkor för att någon skall
bättra sig är att han förstår att han gjort fel.
Den som inte fattar att han gjort fel kommer
med största sannolikhet att handla på
samma sätt igen.
I dag, efter många års nykterhet, är tillit
min grundkänsla inför andra människor.
Det är skönt.
Men är det verkligen så att jag alltid kan
lita på andra människor -- att de är positivt
inställda och vill mig väl?
Självklart inte!
Och det är bra!
Alla människor är nämligen inte pålitliga
i alla situationer. För det första är alla
människor ofullkomliga. Jag kan vara aggressiv,
egoistisk och svekfull på grund av
rädsla och tanklöshet. Och det kan vilken
annan människa som helst, även den som
inte är alkoholist.
Jag är slav under mitt ego
Och för det andra är jag en del av ett samhälle
där det råder konkurrens. Om bekräftelse,
erkännande, makt, pengar, status
och relationer. Jag deltar i den konkurrensen
och kommer i konflikt med andra
människor.
Vapen i dessa konflikter är svekfullhet,
förtal, undanhållande av information och
lögner. Jag är slav under mitt ego - och det
är alla andra också. Våra egon stångas mot
varandra och hindrar oss från att uppnå
sinnesro och lycka.
Visst finns det arenor för legitim konkurrens
-- det är helt i sin ordning både för
mig och andra att vilja ha framgång. Likaså
har jag full rätt att sätta gränser mot andra
18 19
människor. Jag har full rätt att försvara
min prestige och integritet.
Men jag bör inte vara underkastad mitt
pladdrande, dömande ego som ständigt
gör mig orolig för att inte få allt jag vill ha,
eller förlora det jag har. Mitt ego som jämför
sig med andra människor för att känna
överlägsenhet, men som ibland istället
känner sig underlägset och driver mig att
jaga status och bekräftelse, döma, förtala
och förringa.
Det är egot som piskar mig. Det är egot
som ständigt säger till mig att mitt hus är
för litet, min bil för risig, min partner för
alldaglig och min lön för låg. För att kompensera
mig trampar jag andra på tårna,
och de trampar tillbaka.
Tredjestegsbönen om att bli befriad
från egots slaveri är en av de viktigaste delarna
av stora boken.
Andra är knappast perfekta
Med många år i programmet är jag något
mindre underkastad mitt egos slaveri
än många andra. Åtminstone tror jag det.
Men ibland överraskas jag av min egen
småaktighet.
Jag kan bli förbittrad över småsaker och
känna en förtärande avund mot andra
människor - även mot mina vänner vars
framgång och lycka jag egentligen borde
glädjas åt. Detta gäller mig, och det gäller
även de människor jag har omkring mig.
Även om jag ödmjukt antar att drygt halva
befolkningen är mer andligt utvecklade
och goda än jag, så är de knappast perfekta.
Det rimliga förhållningssättet till andra
människor är att känna tillit, men
utan att vara naiv. Om jag tror att människor
alltid är goda och pålitliga har jag helt
enkelt för höga förväntningar och bäddar
för besvikelse. Och besvikelse är ingen bra
känsla för en nykter alkoholist.
Stockholm 2013