Bulletinen nr 2 2013 - Anonyma Alkoholister i Sverige

Det fungerar
Jag skulle vilja dela följande händelse
med dig. Jag heter Uffe och har
några års nykterhet. Jag har gått igenom
två behandlingar och går regelbundet
på möten i en större stad.
Det föll sig så att några arbetskollegor från
olika kontor skulle åka på en konferens till
Köpenhamn på förhösten förra året. Det
skulle naturligtvis övernattas på hotell och
göras någon aktivitet på kvällen första dagen.
I god tid fick vi programmet för tvådagarskonferensen
och till min förvåning
noterade jag att aktiviteten före middagen
skulle bestå av en rundtur inklusive ölprovning
på ett stort bryggeri i Köpenhamn.
Min närmsta chef är införstådd med
min sjukdom och gjorde väl ett tankefel
när han bokade denna aktivitet. Det kan
nämnas att han på plats på bryggeriet kom
på vad han gjort och tog mig avsides och
bad om ursäkt.
Nåväl, när jag fick programmet i min
hand tänkte jag att det var ju inte så himla
roligt att, som nykter alkoholist, gå på ölprovning.
Jag tror att jag inte var så rädd
för min egen nykterhets skull, men tyckte
inte om det överhuvudtaget.
När det var dags att åka, hade det gjorts
upp att en kollega från Norge, som jag bara
träffat ett fåtal gånger skulle hämta upp
mig i min stad och att vi skulle samåka i
hans bil till hotellet i Köpenhamn.
När han plockade upp mig, sprudlade
den norske kollegan av förnöjsamhet och
bredde ut sig över hur trevligt vi skulle ha
på konferensen. Han puffade särskilt på
hur bra det skulle bli med rundtur på bryg-
8 9
geriet, med medföljande provsmakning.
Följande samtal utspelade sig:
- Det skall väl bli jättetrevligt att prova
öl!
- Nej!
- Men, vad säger du, det skall väl bli
gott och trevligt.
- Nej, det tycker jag inte.
- Men, varför det?
- Jag dricker inte öl, eller annan alkohol.
- Va, dricker du inte alls, varför det?
- Jag tål inte alkohol
-Va, tål du inte alkohol!
Det blev ju ett rätt konstigt samtal, så jag
bestämde mig för att berätta för honom
om att jag är sjuk i en sjukdom som heter
alkoholism och att jag inte kan ta det första
glaset. När jag berättat detta, så blev
han helt tyst i flera minuter. Därefter berättade
han för mig om sin bror, som tidigare
i veckan lagt in sig på ett behandlingshem,
för att försöka komma ifrån sitt
missbruk.
Jag förstod på hans frågor, att han inte
haft möjlighet att tala med någon om detta
och att han blev lättad av att tala med någon
som kände till hans brors sjukdom. Vi
tillbringade c:a tre timmar i ett gott samtal
i bilen till Köpenhamn.
Jag kunde känna efteråt att jag hade
mött honom på rätt nivå och svarat honom,
så gott jag kunnat. På grund av att
jag kunde vara honom till hjälp, släppte,
till min förvåning, min egen fokusering på
den själviska oviljan att delta i rundvandringen
på bryggeriet. Kvällen slutade (efter
cocacola-provning för mig) med en trevlig
middag i centrala Köpenhamn.
Uffe