Bulletinen nr 2 2013 - Anonyma Alkoholister i Sverige

Jag började nog dricka för mycket
Jag började nog dricka ”för” mycket
och mer eller mindre tvångsmässigt
tidigt, flyttade hemifrån vid 16 års
ålder! Yrkesskola ca 20 mil hemifrån
och där var det liksom kutym att mer
eller mindre festande hörde till.
Vi bodde ofta kvar över helgerna eftersom
vi hade för lite pengar för att åka hem de
flesta helgerna och festandet var nog lite
”manligt” inbillade vi oss. Sedan rullade
det på vidare med jobb i Malmö, mycket
färjor och billig sprit! Sen lumpen och där
festades det ju inte omåttligt men dock under
min tid där sökte jag och kom in på pilotutbildning
i Ljungbyhed, även där bodde
man kvar på helgerna och under tiden när
vi inte flög blev det ganska mycket festande
på färjorna mellan Helsingborg-Helsingör.
När vi började flyga blev det inget festande
i veckorna, bara fredag i så fall det
passade. Men så var det ju flygfria dagar då
vi piloter kunde festa loss och lika väl som
vi var överlag duktiga på sport och flygning
så skulle vi ju vara värst på att festa.
Drog mig till festprissarna
Jag kände ”typ” två helnykterister och några
få som skötte sitt spritintag nästan alltid
men det var ganska många som drog till
rejält när tillfälle gav! Sedan tillhörde väl
jag – har jag förstått nu – en av dom som
drog mig till dom värsta festprissarna för
att kunna säga till andra och övertyga mig
själv om att det fanns de som var värre. Jag
är ju inte speciellt korkad - snarare tvärtom
enligt betyg och en dels utsago - så jag har
ju länge vetat att jag var en storkonsument.
Eftersom jag alltid skötte mitt jobb,
aldrig kom bakfull och inte kom ofräsch
efter semestrar och längre uppehåll så ansåg
jag ju att allt var under kontroll och att
jag minsann kunde ta hand om eventuella
problem när och om det behövdes!
När jag gått hem skaffade jag hobbys
och hade inga större problem men så började
sömnproblem på grund av tinnitus och
så slank det ner en grogg både då och nu för
att sova i ensamhet och detta accelererade
ganska snabbt efter ett eller ett par avslöjanden
och löften om bättring så hamnade jag
hos AA på grund av ultimatum hemifrån.
När det också kom upp i bekantskapskretsen
så var förvåningen – såvitt jag förstår
– ganska stor för de sista årtiondena
har jag överlag inte utmärkt mig på fester
och så. Nämner detta för att förklara att
det går bra att skaffa sig omåttliga vanor
utan att alltid spåra ur!
Har räddats av AA
Jag drabbades också av en stroke 2009
och dom första fem månaderna kunde jag
inte festa eller skaffa något och det gick
bra men sen slank jag tillbaka hör och
häpna´men efter ett ”felsteg” ca fyra månader
efter mitt inträde i AA så har det gått
bra än så länge.
Framförallt efter tolfte-stegsarbete i en
liten grupp där jag lärde känna mig själv
bättre och fått uppleva klara förändringar
i mitt sätt att tänka och vara, även om det
finns att jobba på hela livet antar jag. Jag
har dock utan tvekan räddats av AA och
hoppas att själv kunna få möjlighet att rädda
en eller annan framöver.
Jag betroddes ganska tidigt med att
vara kaffekokare och då öppna inför dagens
möte samt utse mötesledare och det
tycker jag var nyttigt för att komma in i gemenskapen
snabbare! Är sedan idag också
gruppens representant i regionen och det
kan ju vara intressant att lära lite mera.
Kurt -En anonym AA:are från Tylögruppen
20 21