Åvike bruk - Bild.ylm.se - Murberget
Åvike bruk - Bild.ylm.se - Murberget
Åvike bruk - Bild.ylm.se - Murberget
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
INLEDNING<br />
Angermanlands och Medelpads järnindustri och Avike<strong>bruk</strong><br />
Ångermanlands och Medelpads liksom Norrlands i övrigt äldsta<br />
industrier äro båt- och skeppsbyggeri samt järnframställning och<br />
smide. Båt- och skeppsbyggeriet går tillbaka långt ned i förhistorisk<br />
ti d, och järnframställningen ligger även den med sina första<br />
primitiva metoder före historisk tid.<br />
De äldsta i jorden nedgrävda ugnarna med naturligt drag, där<br />
myrmalmen upphettades med ved eller träkol, gå häruppe tillbaka<br />
åtminstone till järnålderns <strong>se</strong>nare perioder. Därom vittna våra fy nd<br />
av svärd, spjut- och pilspe tsar av mer a ojämnt, kornigt och slaggbemängt<br />
järn. Den na myrmalmsbearbetning fortgår <strong>se</strong>dan på ungefär<br />
samma enkla sätt och med den under hand inträdande användningen<br />
av bläster, d. v. s. blåsrör med bälg, d riven för hand eller<br />
med vattenhjul, har den levat kvar i våra bygder lå ngt in på 1800talet.<br />
Rester av dylika blästerugnar, om ej annat så i form av<br />
slaggsamlingar, påträffas här och var, och en äldre generation 'vet<br />
ännu berätta om dessa ugnars användning.<br />
Det är först under <strong>se</strong>nare delen av 1600-talet järnfr amställningen<br />
inom våra västernorrländska landskap går in för vä<strong>se</strong>ntligen förbättrade<br />
metoder och för vad vi kunna kalla stordrift. Det är tidpunkten<br />
för våra järn<strong>bruk</strong>s tillkomst, och de äldsta, Galtström och<br />
Graninge, ha sina privilegier, det första av år 1673 och det <strong>se</strong>nare<br />
år 1683. Där eft er kommo <strong>Åvike</strong> <strong>bruk</strong> och Lögdö med privilegier<br />
av år 1685 och GåIsjö av år 1694. Under 1700-talet tillkommo ytterligare<br />
nio, Sollefteå<strong>bruk</strong> (1737), Bollsta och Utansjö (1738), Lagfors<br />
(1741), Västanå (1744), Granloholm (1758), Olofsfors, som vis<strong>se</strong>rligen<br />
ej ligger inom länet, men inom Ångermanland (1759), Fors i Attrnar<br />
(1765), och Björkå (1771). Av yngre datum äro Sulå<strong>bruk</strong>, Sunds<strong>bruk</strong>,<br />
Fors<strong>se</strong> <strong>bruk</strong>, Torpshammars<strong>bruk</strong>, Mo<strong>bruk</strong> och Gideå<strong>bruk</strong>.
Sammanlagt ha alltså de båda landskapen Angermanland och Medelpad<br />
räknat minst 20 <strong>bruk</strong> med en betydande årlig tillverkning<br />
av smide, vissa år säkerligen sammanlagt av över 10.000 skeppund.<br />
Malm till dessa <strong>bruk</strong> togs från Utö gruva, från Roslagen samt från<br />
Norbergs- och Västerberg slagen , i några fall även från gruvor på<br />
Alnön och Ulv ön, I början och innan <strong>bruk</strong>en komma i gång med<br />
masugnar inköptes med särskilt tillstånd tackjärn från Nora-, Norbergs-<br />
och Västerbergslagen, och några ångermanländska <strong>bruk</strong><br />
fingo sitt tackjärn från Bolls ta masugn. Träkolen levererades av<br />
all mogen i byarna och socknarna intill <strong>bruk</strong>en, där dessa ej själva<br />
från egna skogar kunde fylla behovet.<br />
A vike<strong>bruk</strong>, dagakarlarnas ka <strong>se</strong>rn<br />
I regel forslades malmen på <strong>bruk</strong>ens egna skutor och "haksar"<br />
liksom även tillverkningen av stångjärn och smidesvaror sjöledes<br />
fraktades ej blott till Härnösand och Sundsvall utan även till Gävle<br />
och Stockholm. Men även hästskjutsar anlitades, och långa vara<br />
fororna, som i synnerhet vintertid slingrade sig från och till<br />
<strong>bruk</strong>en.<br />
Avike<strong>bruk</strong> ligger i Medelpad inom Hässjö socken på grän<strong>se</strong>n<br />
till Angermanland och ute vid den stora Avikebukten. Läget var<br />
utmärkt med hänsyn till transporterna, och <strong>bruk</strong>sområdet genom-<br />
2
flytes av tvänne vattendrag, Norrström och Söderström, båda med<br />
god vattentillgång från några ej oan<strong>se</strong>nliga sjöar i socknens inre.<br />
Bruket anlades efter privilegier av år 1685 av kammarherre J.<br />
Teet och handelsman A. Gerdes. Det synes ha blivit fullt utbyggt<br />
1695 och omfattade en stångjärnshammare med två härdar. Vid<br />
ryssarnas härjningar efter norrlandskusten 1721 nedbrändes det<br />
fullständigt men återuppbyggdes <strong>se</strong>dan av nya ägare, doktor Carl<br />
Pelt och <strong>bruk</strong>spatron C. El. von Hoorn. I mitten av 1700-talet innehades<br />
det av <strong>bruk</strong>spatron Ludvig Pelt och en von Hoorn och det<br />
Avike<strong>bruk</strong>, bostadshus tör mästersmeder<br />
var sannolikt under deras tid, som det ytterligare utbyggdes med<br />
smedja samt knip- och spikhammare och årstillverkningen steg till<br />
650 skeppund. På 18BO-talet omlades tillverkningen enligt den s. k.<br />
franche-comte-metoden med två härdar. Ar 1871 anges <strong>bruk</strong>et<br />
bestå av två franche-comte-härdar, två manufakturhärdar, en masugn<br />
samt tullkvarn.<br />
Under åren 1824-1831 sys<strong>se</strong>lsattes vid <strong>bruk</strong>et 7 mästersmeder,<br />
3 spiksmeder och 8 dagakarlar och under åren 1861-1870 hade<br />
mästersmedernas antal ökat till 8, vartill kommo 2 hammarsmeder, '<br />
2 manufaktursmeder, 2 spiksmeder samt 2 hjälpsmeder.<br />
3
så ned och av de gamla smeds- och arbetarbostäderna revos även<br />
hälften. Vad som nu återstår äro resterna av spikhammaren, fyra<br />
ka<strong>se</strong>rner, de massiva stengrunderna till stångjärnshammaren och<br />
masugnen samt dammbyggnaderna av sten. Även den gamla herrgården<br />
är borta, överflyttad till mu<strong>se</strong>et på <strong>Murberget</strong>, där den dock<br />
skall minna ej blott om Avike gamla järn<strong>bruk</strong> utan även om herremanskulturen,<br />
sådan den utvecklat sig vid de västernorrländska<br />
<strong>bruk</strong>en.<br />
<strong>Åvike</strong><strong>bruk</strong>s herrgård<br />
Inom <strong>bruk</strong>sområdet låg herrgården med sina båda fristående<br />
flyglar väl avskild i områdets norra del intill vägen ned till lastbryggan<br />
och omgiven av park och trädgård. Läget var valt med<br />
omsorg, storslagen utsikt över uddarna och ut över det öppna<br />
havet.<br />
Som förut nämnts nedbrändes <strong>bruk</strong>et av ryssarna 1721 och den<br />
nuvarande herrgården uppfördes omkring 1730. Vid gårdens riv-<br />
Herrgården efter ombyggnaden<br />
5
ning i och för dess överflyttande till <strong>Murberget</strong> kunde konstateras,<br />
att den ursprungligen varit uppförd i endast en våning med ett<br />
mittparti i två våningar och med höga murstockar på öm<strong>se</strong> sidor<br />
om detta mittparti. På l820-talet utbyggdes den emellertid till full<br />
tvåvåningshöjd med 15 rum och kök samt stora förstugor. Av dessa<br />
rum äro ej mindre än fem stora salar och takhöjden i övre våningen<br />
är betydligt större än i den nedre.<br />
Byggnaden är uppförd av liggande timmer med åtta knutar och<br />
med vanligt sadeltak. Sedan ombyggnaden har den varit brädbeklädd,<br />
tätt fogade bräder utan lock eller notlister, med breda knutpilastrar<br />
upp mot en kraftig taklist. På l880-talet tillkom en större<br />
veranda i två våningar, rik på de åttiotalet utmärkande sniderierna<br />
och gallerverken. De båda flyglarna, även de av liggande timmer<br />
med brant sluttande sadeltak, äro uppförda i en våning. Den högra<br />
flygeln med tre rum var lokal för <strong>bruk</strong>skontoret och den andra var<br />
inredd såsom brygg- och bagarstuga m. m. Samtliga byggnader voro<br />
målade i vitt med svag vitgrön nyans.<br />
Liksom i alla våra kvarvarande <strong>bruk</strong>sherrgårdar häruppe saknades<br />
även här fullkomligt varje spår av äldre tiders rumsinredningar<br />
och dekorationer. För varje ny ägare eller inflyttande <strong>bruk</strong>svaltare<br />
har moderni<strong>se</strong>ring skett, och allt var här i tak och på väggar så<br />
som vid den sista reparationen någon gång i början av 1900-talet.<br />
Ar 1927 inköpte mu<strong>se</strong>et herrgården med dess ena flygel, den<br />
andra skulle kvarstå för <strong>bruk</strong>ets jord<strong>bruk</strong>sförvaltning, och redan<br />
på hösten samma år begynte rivningsarbetet och intransporten till<br />
<strong>Murberget</strong>. Vid nyuppförandet, som skedde etappvis under de följande<br />
åren, uteslöts den yppiga verandan liksom även den under<br />
<strong>se</strong>nare tid tillkomna frontespi<strong>se</strong>n på byggnadens baksida, och i<br />
byggnadens inre omlades och utökades trappuppgångarna samt<br />
återställdes den gamla rumsindelningen genom borttagande aven<br />
gång mera provisoriskt uppsatta brädväggar. Den särskilda köksingången<br />
på västra gaveln har emellertid av mu<strong>se</strong>itekniska skäl<br />
stängts, men i övrigt har byggnaden uppförts efter sin gamla plan<br />
och med iakttagande av föreliggande byggnadstekniska detaljer.<br />
6
Allmogeavdelningen: Hälsingerummet<br />
Som taktäckning ha de nypålagda gulröda, tvåkupiga tegelpannorna<br />
utbytts mot enkupiga svarta såsom mera i stil med de gamla<br />
<strong>bruk</strong>sgårdarnas takbeklädnad.<br />
Sommaren 1934 stod gården i stort <strong>se</strong>tt färdig för inredningsarbetenas<br />
begynnande. Den ursprungliga planen hade varit att helt<br />
inreda den för herrgårdskulturen och rum för rum ge en överblick<br />
av rumsinredningarnas och möbelstilarnas utveckling från mitten<br />
av 1600-talet och fram till vår tid. Av utrymmesskäl blev detta<br />
emellertid ej möjligt. Genom avträdande till Härnösands stad av<br />
mu<strong>se</strong>ilokalerna vid Stora torget stod mu<strong>se</strong>et faktiskt utan tak över<br />
huvudet för större delen av sina omfattande samlingar allmogekultur<br />
och för att ej nödgas magasinera denna avdelning, blev det<br />
nödvändigt att inrymma delar av den i åvikegårdens nedre våning.<br />
För herrgårdskulturen återstod sålunda endast övre våningen och<br />
vindsvåningen.<br />
I enlighet med mu<strong>se</strong>ets en gång av kungl. maj:t fastställda plan<br />
har det under gångna år sökt sina förvärv inom olika delar a;<br />
Norrland. Vid ordnandet av allmogesamlingarna ha landskapen<br />
7
tagits till indelningsgrund och följaktligen räknar åvikegården följande<br />
landskapsrum: hälsingerum, jämtlands- och härjedalsrum,<br />
medelpads och västerbottensrum samt ångermanlandsrum. Lappska<br />
avdelningen är förlagd till åvikegårdens tredje våning.<br />
I hälsingerummet möter oss den typiskt hälsingska takmålningen<br />
med ro<strong>se</strong>tter, kransar och djurbilder i gult, brunt och rött, vidare<br />
långbordet, som haft plats vid gäststugans gavelvägg och den långa<br />
slagbänken, vars ryggstöd kan vändas allt efter behag. Skåpen<br />
erbjuda stora variationer både i storlek, form och färg, från dubbelskåpet<br />
till de mindre väggskåpen och de på framsidan rundade<br />
hörnskåpen. Sängarna äro breda och trygga med låga rygg- och<br />
sidostycken, och kistorna ha en för landskapet typisk karaktär,<br />
rätt höga med snedställda sidor och fotlist på fötter. Rockhuvudena<br />
ha också något av den hälsingska resligheten med rika sniderier i<br />
ljusa, skiftande färger. De hälsingska färgerna, huvudsakligen i<br />
rött, brunt och blått i olika nyan<strong>se</strong>r, skänka värme och hemtrevnad.<br />
Allmogeavde!n:ngen: Jämt!ands- och härjeda!srummet<br />
Jämtlands- och härjedalsrummet visar andra former och färger.<br />
Skåpen äro större och mäktigare med kraftiga listverk, och stoltyperna<br />
ha sin egen karaktär, särskilt de ovanligt små härjedals-<br />
8
....<br />
A Umogeavdelningen: J ämtlan d s- oc h H ärj edal sr u m m et<br />
stolarna m ed prydliga ryggstycke n. De härj ed als ka rotkorgarna<br />
och rotformarna i rika mönster förtjäna särskild uppmär ksamhet<br />
och likaså dryckeskärlen, de på urgamla former återgående "ölgåsarna"<br />
m ed sina fågelhuvuden. F ärgern a äro också här m era dä mpade<br />
och mörka i brunt och grönt samt de härjedalska därjämte i<br />
svart och rött.<br />
I medelpads- och västerbottensrum m et möta vi några av de elementäraste<br />
stolformerna, fäbodstolen med ryggbräda och intappade<br />
ben och den av urholkad trädstam byggda kubbstolen. I släkt med<br />
kubbstolen är det aven urholkad trädstam förfärdigade hörnskåpet<br />
med över- och underskåp . Typisk för några västerbottenssocknar<br />
(Umeå landsförsamling och Vännäs) är den bruna "långrocken",<br />
en särskild form av spinnrock med det med handen drivna<br />
stora svänghjulet. Västerbottnisk är också utdragssängen med det<br />
höga, välvda ryggstycket. Det vackra stånduret med sprött och<br />
sirligt skåpfoder har också västerbottniskt ursprung liksom stånduret<br />
med det låga sk åpfodret, som med sina utspringande ornerade<br />
listverk en gång utgjort panel mellan tvänne fönster. Stånduret<br />
m ed foder mera i gustavianskt snitt är m edelpadskt liksom även<br />
de vackra förgyllda gustavianska väggspeglarna.<br />
9
Al!mogeavdelningen: Medelpad och Västerbotten<br />
Största utrymmet har beretts de ångermanländska samlingarna.<br />
De äro ej blott de mest omfattande utan också de som i dessa bygder<br />
mest intres<strong>se</strong>ra. De uppta fyra rum och äro ordnade i stort <strong>se</strong>tt<br />
efter de ångermanländska kulturprovin<strong>se</strong>rna, södra och norra kustområdet,<br />
övre ådalsområdet samt norra Angermanlands skogssocknar.<br />
Södra ångermanlandsrummet inrymmer möbler och bohag av<br />
våra äldsta ångermanländska storsnickare. Renässansskåpet, daterat<br />
1671, är att hänföra på en sidensjösnickare, de båda barockskåpen<br />
med akantusornamentik ha till mästare Per Persson i Käxed,<br />
Vibyggerå, verksam i mitten på 17DD-talet, och till samma tid<br />
kan räknas bordet med balusterformade ben och med fällskiva. De<br />
stilfulla gustavianska imperialsängarna ha utgått från den skolade<br />
storsnickaren och efterborne gustavianen, Per Westmans från<br />
Hemsön verkstad i början av 1SDD-talet. Utdragsoffan med spj älrygg<br />
och skurna listverk vittnar även den om en skicklig mästare.<br />
10
Kistorna och skrinen äro smyckade med karvsnittets lugna, geometriska<br />
linier, och gäller detta framförallt de f. Ö. över hela<br />
Angermanland vanliga småskrinen med skjutlock. De utgjorde fästmansgåvor<br />
liksom de rikt sirade, mångfalt i form och färg varierande<br />
rockhuvudena och linkammarna.<br />
Allmageavdelningen: Södra Angermanlands kustland<br />
I ådalsrummet möta vi ytterligare en av våra storsnickare, Zakris<br />
P ersson från Lidgatu by i Ådalsliden verksam i mitten av 1800talet.<br />
Från hans hand ha vi vägguret i halvskåp med rosornament<br />
liksom rosornamenten till dörrspeglar samt de s. k. Zakris' stolerna.<br />
F. Ö. har mu<strong>se</strong>et även speglar med hans skurna rosor. Det b er ätt as,<br />
att dessa rosor, som man återfinner på nästan alla hans arbeten,<br />
skulle utgöra minnesbilden av hans i förtid bortgångna brud. Av<br />
högreståndsart är hörnskåpet med målningar i rokoko liksom även<br />
den gustavianska utdragssängen, vilka säkerligen från <strong>bruk</strong>sherrgårdarna<br />
kommit ut i bygden. Smör -och ostformarna med sina<br />
djupt skurna mönster bära vittne om säker teknik, och särskilt de<br />
runda ostformarna med djurbilder torde kunna räknas som de<br />
äldsta i sitt slag.<br />
11
Allmogeavdelningen: Adalssocknarna<br />
De norr-ångermanländska sicoqssockmartui ha en vä<strong>se</strong>ntligen annan<br />
karaktär, när det gäller möbler och bohag. De på ISOO-talet i<br />
dessa trakter vanliga storskåpen med dubbla dörrar och brett listverk<br />
samt spetsiga dörrfyllningar gå säkerligen tillbaka på mönster<br />
från storsnickaren Per Zackrisson i Kubbe, Anundsjö, som verkade<br />
i mitten av 1700-talet som klockstapelbyggare och snickare. Hans<br />
stora dubbelskåp med rik akantusornamentik höra till det bästa i<br />
ångermanländsk möbelkonst. fullt jämförligt med en annan samtida<br />
ångermanländsk storsnickare, den s. k. Träbiskopen, Anders Larssons<br />
i Lakamark, Grundsunda, ståtliga skåp- och möbelformer. Ett<br />
arbete av Per Zackrisson är säkerligen det höga sockerskrinet med<br />
tre lådor och upptill ornerat skrank med liggande lamm, en symbol<br />
på skrinet såsom prästgårdsinventarium. Av <strong>se</strong>nare datum äro de<br />
båda hörnskåpen med öppen mellandel samt utdragssängen med<br />
rygg- och sidostycken av svarvade dockor och knappar. Skrin och<br />
askar äro rikt ornerade från karvsnitts- till hög reliefornamentik,<br />
den <strong>se</strong>nare särskilt utmärkande fästmansskrinen med sluttande<br />
lock. Takmålningen till sist med ro<strong>se</strong>tter och kransar i mörkbrun<br />
ton är daterad 1731 och har säkerligen kyrklig förebild.<br />
12
Allmogeavdelni ng en : Norra Angermanlands skogssocknar<br />
Ljusare och gladare bli färgerna när man kommer in i rummet<br />
för norra Angermanlands kustsocknar. Här dominera den ångermanländska<br />
stormålaren Wåhlbergs brokiga rosgirlander och<br />
blomsterkvastar på sängar och skåp, och här ha vi en alldeles sär-<br />
Allmogeavdel n i n gen: Norra Ange r m anland s kust la nd<br />
13
A!lmogeavdelningen: Norra Angermanlands kustland<br />
präglad ångermanländsk dekorationsstil, som torde böra räknas till<br />
det bästa svensk allmogekonst skapat. Den är en slags splittrad<br />
relief med i trä skurna, strängt stili<strong>se</strong>rade blommor, blad, girlander,<br />
rankor, kottar och tofsar och har förts tillbaka på storsnickaren<br />
Erik Forsberg från Nätra eller Vibyggerå, verksam efter kuststräckan<br />
från Säbrå och upp till Nätra under slutet av 1700-talet.<br />
Den vackra "ångermanlandsbr uden", ståndur med skåpfoder, är<br />
hans skapel<strong>se</strong>, som <strong>se</strong>dan utgått i en mångfald efterbildningar och<br />
även hans sängar med höga, rikt smyckade ryggstycken, ha under<br />
långa tider stått som mönster. Den ovannämnde Wåhlberg, som var<br />
bosatt i Nylands by, Grundsunda, och verksam fram mot mitten av<br />
1800-talet, var mera uteslutande målare och utförde i färg den<br />
forsbergska dekorationsstilen. Långbordet med skiva på bockställ<br />
liksom vändbänken höra även samman med denna bygd liksom de<br />
kraftiga tolvslåstolarna. Mera sällsynt är skåpbordet i dessa bygder,<br />
åtminstone i den mera stilfulla form, som det här utställda<br />
repre<strong>se</strong>nterar.<br />
Liksom i de gamla <strong>bruk</strong>sherrgårdarna, där nedre vaningen inrymde<br />
vardagsrummen med deras enklare möbler och bohag från<br />
den omgivande bygden, så har också åvikegården i sin nedre vå-
ning fått bereda plats för allmogekulturens vardagligare möbeloch<br />
bohagsformer.<br />
Herrgårdens övre varung är däremot den egentliga herremansvåningen,<br />
och vad man benämner herrgårdskultur, kommer här till<br />
uttryck. Till skillnad mot allmogeavdelningen, där samlingarna<br />
ordnats efter topografiska grunder, ha samlingarna av herrgårdskultur<br />
ordnats i tidsföljd för att visa, hur stilformerna och hemmens<br />
inredning och ut<strong>se</strong>ende skiftat från tid till tid.<br />
Det är jämförel<strong>se</strong>vis <strong>se</strong>nt något, som man kan kalla herremanskultur,<br />
börjar skymta fram häruppe. Först i början av 1700-talet<br />
är det enstaka möbler av högreståndskaraktär, som hitta väg upp<br />
till de norrländska prästgårdarna och de nyanlagda järn<strong>bruk</strong>ens<br />
herrgårdar. Det är minnen från renässan<strong>se</strong>ns tid och framförallt<br />
barockens möbelformer, som inleda denna herremanskultur på<br />
heminredningens område.<br />
A vikegårdens första stilrum blir därför renässans- och barockrummet<br />
med möbler m. m., som till sina former omspänna tiden<br />
från ungefär 1650- till ungefär 1750.<br />
RENÄSSANSEN.<br />
Det utmärkande för renässan<strong>se</strong>ns möbelkonst är dess nära anslutning<br />
till arkitekturens principer och dess därav betingade strävan<br />
att strängt arkitektoniskt indela ytorna medelst kolonner eller<br />
pilastrar och i det funktionellt utformade ramverket infoga lugna,<br />
symmetriska ornament. I stället för de gotiska rankorna och oregelmässiga<br />
grenverken framträda nya ornament i sträng symmetri,<br />
antiki<strong>se</strong>rande rankor, akantusblad, kransar samt framförallt figurala<br />
framställningar. Under högrenässan<strong>se</strong>n göra sig nya tenden<strong>se</strong>r<br />
gällande. De lugna, markerade indelningarna ge vika för en strävan<br />
efter rörligare former och efter starkare helhetsintryck. Arkadbågar<br />
träda till, det jämna listverket efterträdes av den vågiga<br />
hopplisten och rika profileringar. De i detalj utförda växt- och<br />
figurframställningarna ersättas med bredare former och svulstigare<br />
gestalter av putti och hermer m. m.<br />
15
Renässans- och barockrummet<br />
BAROCKEN.<br />
Övergången från renässan<strong>se</strong>ns till barockens stilepok sker så<br />
småni ngom och den vidare u tvecklingen av enskilda forme lement<br />
är nästan omärklig. I de n utvecklade barocken avlö<strong>se</strong>s renässan<strong>se</strong>ns<br />
förståndsmässiga klarhet, arkitektoniska stränghet och ro aven<br />
irrationell upplösning av formerna, aven genial likgiltighet för<br />
arkitekturens lagar och aven ständig strävan efter liv, rörel<strong>se</strong> och<br />
helhetsverkan. Kolonner på skåp, ben, kryss och armstödens ståndare<br />
p å stolar liksom ben och kryss på skåp- och kist-underreden<br />
vridas i spiral för att skänka stegrat liv och rörel<strong>se</strong>, möbelytorna<br />
blankpoleras för att spegla växlingar av skuggor och dagrar och<br />
sköldpadd, messing och brons medverka till att ge fyllningarna liv,<br />
liksom svulstiga förkroppningar av ramverket framhäva dem ur<br />
den tillbakaträdande ytan. Skåpens profiler skänkas rörel<strong>se</strong> genom<br />
hörnkolonner, genom kraftiga, rikt profilerade lister och starkt<br />
framspringande krönande listverk. Och stolen, vars bärande partier<br />
äro benen och de ryggstödet uppbärande ståndarna, får i deras<br />
16
)<br />
ställe svängda voluter, till synes utan bärande funktion. Av re nässan<strong>se</strong>ns<br />
alla fyllningsornament kvarstår till sist endast akantusrankan<br />
med dess bredflikiga blad samt såsom nytt ornament musslan.<br />
Med ledning av de nna. allmänna re dogörel<strong>se</strong> för de båda stilformerna<br />
kunna vi gå till inventering av rummets inredning och<br />
möbelbestånd.<br />
Takmålningen fångar genast vår uppmärksamhet. Som vi <strong>se</strong> har<br />
den renässan<strong>se</strong>ns stränga indelning, de fyr- och femsidiga fälten ,<br />
avskilda med m ålade lister och girlander, äro fyllda av bredflikiga<br />
akantusblad, symmetriskt framspringande ur de rundade va<strong>se</strong>rna.<br />
Fältens bottenfärger äro rött, bl ått och vitt, varemot de grå, vitkonturerade<br />
bladen skarpt markeras. I två av takfältets hörn äro<br />
medaljonger, den ena med initialerna C. G. W. och den andra med<br />
G. B. W. under grevliga kronor. Enligt uppgift har taket tillhört<br />
det trettioåriga krigets store fältherre Carl Gustaf Wrangel, som<br />
en tid haft Åbordsön till förläning, och från denna ö har också<br />
taket kommit till mu<strong>se</strong>et. Den stora öppna spi<strong>se</strong>n med sina båda<br />
Renässans- och ba rockrummet<br />
17
hermer och sina regelbundna ornament tillhör också perioden. Till<br />
renässan<strong>se</strong>n eller tidig barock få vi räkna en stol med enkla balusterformade<br />
ben, nedtill förenade med fyra slåar. De rakt uppstigande<br />
ryggståndarna uppbära den rektangulära ryggbrickan, som<br />
liksom sit<strong>se</strong>n är klädd med direkt påspikat broderi i ålderdomlig<br />
förenklad schattersöm. De övriga stolarna och länstolarna bära<br />
barockens drag, en del med spiralvridna ben och H-formigt kryss<br />
och en del efter engelsk-holländska förebilder med höga ryggstöd,<br />
uppåt avslutade med genombrutet akantusornerat krön. En praktmöbel<br />
är bordet i guld, sannolikt svenskt arbete, utgånget från den<br />
store barockmästaren Burchard Prechts verkstad under 1600-talets<br />
<strong>se</strong>nare del. Förebilden är fransk, men här äro linjerna enklare och<br />
mildare. Benen äro smäckra volutformade med lejontassar och äro<br />
förenade med kryss, bestående av fyra svagt S-formiga med akantusblad<br />
prydda slåar. Krys<strong>se</strong>t uppbär i sin mitt en ur ett akantusblad<br />
uppstigande sprickande knopp. Under sargen framtill och på<br />
sidorna äro fästa genombrutna akantusornament. Bordsskivan är<br />
runt om garnerad i krederingsmassa med blått mittfält. Det stora<br />
skåpet med dubbeldörrar och av trenne pilastrar uppdelad fasad<br />
hör till barockens huvudmöbler. De svenska skåpen av denna typ<br />
gå tillbaka på nordtyska och holländska förebilder. Mot periodens<br />
slut uppträder en ny möbelform, byrån, i konkurrens med skåpet.<br />
Det utmärkande för denna tids byråar är den utåtbuktande framsidan<br />
samt enklare beslagformer med graverade ornament. Liksom<br />
den ena gruppen stolar ha även borden balusterformade ben, förenade<br />
nedtill med slåar, som det här utställda stora bordet. Sargen<br />
med infälld låda uppbär den tjocka stenskivan. Spegel- och tavelramarna<br />
bära även stilepokens drag, den lilla spegeln med svart<br />
ram och hopplister eller de förgyllda ramarna med skurna akantusornament.<br />
En övergångsform till rokokon är den större spegeln,<br />
vilkens oregelbundna former närmast tyder på främmande ursprung.<br />
Av porträtten märkas ett av Johannes Rudbeckius (t 1646)<br />
samt troligen de från Ehrenstahls skola utgångna målningarna av<br />
ståthållaren över Jämtland Erich Sparrman (t 1709) och hans<br />
hustru Anna Margaretha Blix. Målningarna äro daterade 1694. Av<br />
18
år 1729 är det av Lorentz Pasch signerade porträttet av okänd<br />
dam och okänd är även mästaren till ett porträtt av möjligen Ebba<br />
Brahe.<br />
ROKOKON.<br />
Redan i barockens <strong>se</strong>nare möbelformer gjorde sig en viss frihet<br />
och obundenhet gällande. Och för den levnadsglada generation,<br />
som i början av 1700-talet kom till makten i Frankrike måste också<br />
omgivningen anpassas. Rumsinredningarna och möblerna fingo lättare,<br />
rörligare och mera lekande former, och på denna väg är det<br />
rokokons stilart utvecklas och under mitten av 1700-talet når sin<br />
höjdpunkt. Den gamla rätlinigheten och klarheten försvinner, ytorna<br />
buktas och linierna krummas, alla former måste uttrycka liv<br />
Ro kokoT um I<br />
och rörel<strong>se</strong>. Det blir ej längre fråga om arkitektoniska funktioner,<br />
om bärande och buret, rokokon är egentligen ingen byggnadsstil,<br />
den är framförallt en dekorationskonstens och konstslöjdens stilform.<br />
Kraftiga, lysande bron<strong>se</strong>r ge sitt bidrag till livfullheten i<br />
19
möbelytorna, som lysa i inläggningarnas skiftande färger. Under<br />
denna period skapas även flera nya möbelformer, <strong>se</strong>kretären, kommoden,<br />
skrivbordet med fack, konsolbordet och soffan, som alla<br />
mer och m er komma i <strong>bruk</strong>.<br />
A vikegårde ns båd a rokoko rum h a var för sig för stilperiode n<br />
typ iska väggmålningar. I det första rummet sydländsk a landskapsmotiv<br />
med för stormen vaggande pinier samt i en skogslund en<br />
moske och i det andra r ummet stjälkslingor med bladver k, b rokiga<br />
blommor, fåglar och fla ddrande fjärilar. K akelugnarna i båda<br />
rummen äro av Mariebergs tillverkning med blå blomkvastar på<br />
det vita kaklet.<br />
Av möbl erna mär kas framförallt byråerna, rokokons huvud- och<br />
pr ak tmöbel, som mer och mer undantr änger skåpet. De båd a här<br />
utställda byråerna äro för<strong>se</strong>dda m ed trenne lå dor, på den ena avdelade<br />
m ed breda m ässinglister, och h a den ka raktä ri stiska bukiga<br />
fasaden. Den ena har brun ste ns kiva, på den andra är ski van<br />
fa nerad med inläggningar av alrot. p å byr ån i det första rummet<br />
står ett konso lur m ed foder av furu m ed m ålade ornament i färger<br />
på vitlackerad botten och upptill med ett krönande förgyllt snäck <br />
ornament. Ur tavlan är signerad Nils Berg, Stockh olm, verksam på<br />
1750-t alet.<br />
Soff orna äro företrädda i tvenne typer, den ena m ed rygg av<br />
två sammanställda , bred a st olr yggar och den an dra bänkformig<br />
m ed öv re delen bestående av släta bräder, av<strong>se</strong>dda att dölj as av<br />
lösa kuddar. P å båd a är sa rgen och bene ns överdel för<strong>se</strong>dda med<br />
ornament. Av enklare form är dockskåpet, indelat i tre våningar<br />
med kök och två salonger, de båda <strong>se</strong>nare med väggmålningar och<br />
möblerade med några av rokokons huvudmöbler. Skåpet har ägts<br />
aven dotter till Härnösandsbiskopen Olof K jörning (biskop 1746<br />
1778).<br />
Bland rokokons nya möbeltyper är konsolbordet av skulpterat<br />
och förgyllt trä. Benen ha här så gott som helt försvunnit, det enda<br />
som kvarstår är en från sargen nedspringande, starkt indragen<br />
ben rest, som slutar med ett genombrutet mus<strong>se</strong>lornament. Till<br />
konsolbordet hörde som oftast väggspegel med det för rokokons<br />
20
RokokoTum II<br />
speglar utmärkande höga, ofta rikt ornerade och genombrutna<br />
överstycket.<br />
En annan bordsform är spelbordet, som har skivans båda ytterhörn<br />
vidgade i cirkelrunda plattor såsom ställ för ljusstakar. Huvudformen<br />
för rokokons stelar häruppe är den holländskt-engelska,<br />
som också ligger mer i linje med barockens här utformade inhemska<br />
typer. De svängda uppåt breddade benen, den buktade<br />
sargen, de höga i skarpt knä böjda ryggståndarna, den balusterformiga<br />
ryggbrickan med avlångt hål i övre delen samt det Hformiga<br />
krys<strong>se</strong>t, som förbinder benen, ge dessa stolar deras karaktär.<br />
Det smyckande ornamentet på ryggkrön och sarg är musslan,<br />
ibland ersatt med bladornament. Sällsyntare äro de av franska<br />
förebilder påverkade typerna. Den vita stolen i första rummet med<br />
bredare, mera rektangulär rygg och utan kryss, som förbinder<br />
benen, tillhör denna typ liksom ock delvis den rödbruna i samma<br />
rum med kälningar på benen, som i mjuk linje övergår i sargens<br />
21
Gustavianska rummet<br />
kälningar. Porträtten i de båda rummen äro målade av Erik Hofverberg,<br />
en norrländsk konterfejare på 1750-1760-talet. De äro prästporträtt,<br />
det ena paret kyrkoherden i Rävsund mag. Olof Hedenstedt<br />
med maka och det andra prosten i Boteå mag. Johan Samuel<br />
Thelaus (t 1776) med maka.<br />
GUSTAVIANSK STIL. 1770-1810.<br />
Med sina överdrifter och sina för vidare utveckling uttömda<br />
motiv blev rokokon blott en snart övergående episod. Man sökte<br />
åter anknytning till barockens former, och genom de fynd, som<br />
blottats vid de redan 1748 begynta utgrävningarna av Herculanum<br />
och Pornpei, väcktes över hela Europa ett levande intres<strong>se</strong> för<br />
antikens formvärld. Detta intres<strong>se</strong> skapade i Frankrike den s. k.<br />
Ludvig XVI:s stil, som överflyttad till Sverige här benämnes gustaviansk<br />
stil. Till en början uppträder denna antiki<strong>se</strong>rande stilart<br />
sida vid sida med rokokon. Sin höjdpunkt som ren stil når den under<br />
1780-90-talen, då rokokons element utmönstrats, och som <strong>se</strong>ngustaviansk<br />
stil fortlever den ett decennium in på 1800-talet.<br />
Det för den gustavianska stilen utmärkande är återvändandet<br />
till den plana ytan och de raka linjerna samt ett förnyande och<br />
22
Gustavianska rummet<br />
med den klassiska konsten s ornamentsmotiv berikande av ornamenten.<br />
Av nya ornament ha vi skurna i trä det regelbundet flätade<br />
bandornamentet, bladlisten, pärl- och tandlisten samt i brons,<br />
fri<strong>se</strong>r, ro<strong>se</strong>tter, fot- och sargbeslag samt l ådhandtag.<br />
I praktmöbl erna, byråer och <strong>se</strong>kretärer, med deras rika, i färg<br />
väl avstämda inläggningar når den gustavianska möbelkonsten sin<br />
Gu stav iansk a rum m et<br />
23
fullän dning för att <strong>se</strong>dan i den <strong>se</strong>ngustavianska stilepoken sluta<br />
i nykter, kall schematism. I stället för de färgrika inläggningarna<br />
av olika trädslag kommer nu mahognyn in som dominerande mate<br />
rial och kläder alla ytor i sin rödbruna färg. Och av beslagen<br />
återstå blott smala mässinglister, som omrama ytorna, mässingskenar<br />
på sidopilastrarnas och benens räfflor, de tre "dropparna"<br />
samt enkla. cirkelrunda handtag.<br />
Mus eets gustavianska rum äro tre, en större salong med möbelfa<br />
rmer såväl från övergångstiden mellan rokoko och gustaviansk<br />
stil som från höggustaviansk tid samt tvenne rum, huvudsakligen<br />
med <strong>se</strong>ngustavianska former och övergångsformer till empiren .<br />
Sengustav ians kt Tum<br />
Den gustavianska salongen är först och främst med hänsyn till<br />
sin inredning och våra mera enkla norrländska förhållanden ett<br />
praktrum. Den höga taklisten med rika listverk, som uppbäras av<br />
räfflade m ed joniska kapitäl krönta pilastrar, allt i vitt och guld<br />
och de i ljus ton marmorerade väggfälten med hörnornament i<br />
starka färger ge ett påtagligt intryck av den gustavianska tidens<br />
24
ljusa och glada livssyn. Snickerierna i denna salong äro utförda<br />
av den förut omnämnde ångermanländske storsnickaren och efterborne<br />
gustavianen Per Westman och förgyllningarna och marmoreringen<br />
av kyrkmålaren Olof Hofren. Inredningen har tillhört Fantskogs<br />
herrgård i Skogs socken, Angermanland. Kakelugnen av<br />
Mariebergs tillverkning upprepar också samma glada färgskala.<br />
Även möblerna gå i vitt och guld eller i enbart guld. Den lilla förgyllda<br />
soffan med tillhörande stolar, s. k. badkarssoffa, är en övergångsform<br />
från rokokon. Soffans rygg, de halvcirkelformigt insvängda<br />
gavlarna, sargens mjuka båglinje och de små mittornamenten<br />
äro rester från rokokon, då däremot underredet bär den<br />
nya stilens drag. Benen äro smäckra, räfflade och nedåt avsmalnande<br />
samt avslutas upptill med en platta, prydd med en regelbundet<br />
formad blomma. TiJl ungefär samma tid är ock att räkna<br />
det originella skrivbordet, som tillskrives Jean Baptiste Masreliez<br />
och möjligen en gång tillhört Gustav !II:s paviljong på Haga. Den<br />
runda överbyggnaden med rader av listverk och det rika mittornamentet,<br />
den med förgyllda bronsguirlander ornerade sargen och de<br />
Sengustavianskt Tum<br />
25
kogerformade, med band omvirade benen ge bordet en särprägel<br />
i gustaviansk stilepok. Av <strong>se</strong>nare datum är den större soffan med<br />
det långsträckt ovala ryggstödet, men även den har i stort <strong>se</strong>tt de<br />
gusta vianska huvuddragen. Till höggustaviansk tid höra däremot<br />
de båda länstolarna med de rätade linjerna och sparsamma dekorationerna,<br />
endast regelbundna bJadlister i sarg och ramstycken.<br />
De båda borden, det ena konsolbord och det andra väggbord, liksom<br />
den ovala spegellampetten och väggpendylen, samtliga av snidat<br />
och förgyllt trä, närma sig epokens <strong>se</strong>nare skede. Till slutskedet<br />
hör byrån i mahogny med de enkla listerna och nyckel- och<br />
handtagsbrickorna av mässing.<br />
Porträtten i olja äro av lagmannen över södra Angermanland<br />
Mathias Kiörning och maka, född Lundeberg och plaketterna av<br />
disponenten för Sandö glas<strong>bruk</strong> Lars König Halenius och hans<br />
maka, .född Stridsberg.<br />
De två andra gustavianska rummen repre<strong>se</strong>ntera den <strong>se</strong>ngustavianska<br />
tiden med övergångsformer till empiren. Stoffttapeten i<br />
det ena av dessa rum har vis<strong>se</strong>rligen gustavianskt-klassiskt insla g<br />
men dock så pass äldre motiv, att den måste hänföras till en tidigare<br />
period. Sofforna i de båda rummen ha övervägande gustavianska<br />
drag, men i en del smådetaljer, såsom pålimmade ro<strong>se</strong>tter på benens<br />
förkroppningar, sarger och lister med vågiga bandornament<br />
samt ryggens bakre postamentliknande parti med pålimmade figurala<br />
framställningar skönjes inflytande från empir en. Stolarna och<br />
borden ge även exempel på en rad övergångsformer.<br />
EMPIREN. 1810-1850.<br />
Den aristokratiska klassicismen i Frankrike under Ludvig XVI<br />
och Marie Antoinette avlöstes av en nyttighetsbetonad, förståndsm<br />
ässig konstriktning, som gjorde sig bred på en strängt betonad<br />
demokratisk grund. Först p å direktoriets och konsulatets tid började<br />
man ställa fordringar på en mera komfortabel livsföring, och<br />
efter hand utvecklade sig den stil, som såsom uttryck för den<br />
napoleanska eran <strong>bruk</strong>ar kallas empiren ell er kejsarstilen.<br />
26
Empirerum<br />
I vårt land vann denna stil spridning i samband med marskalk<br />
Bernadottes hitkomst som kronprins, och efter honom kallas stilen<br />
Karl Johans-stil.<br />
Liksom den gustavianska stilen fullföljer även denna antiki<strong>se</strong>rande<br />
tenden<strong>se</strong>r men i långt mer efterbildande riktning. Den antika<br />
arkitekturens former bli grundläggande även för möbelkonsten,<br />
det blir en möbelarkitektur med sken av klassisk utformning. Antika<br />
kolonner och pilastrar i rent arkitektoniskt syfte, listverk och<br />
plattor av stenarkitekturens former bli delar i möblernas uppbyggande.<br />
Men även engelskt inflytande, det nyktert ändamål<strong>se</strong>nliga i<br />
de engelska möblerna, har medverkat vid den nya stilens utformning.<br />
Utsmyckningen av de enfärgade mahognyytorna - mahognyn<br />
är stilens huvudmaterial - hämtas från antikens motivskatter.<br />
Palmetter, akantusblad, äggstavar blandas med lyror, svanar,<br />
sfinxer, gripar, va<strong>se</strong>r, delfiner, bevingade lejon och andra ur den<br />
27
EmpiTerum<br />
romerska och egyptiska fornvärlden hämtade emblem . Och så småningom<br />
växa de fig urala ornamenten ut i storlek och bli till konstr<br />
uktiva, bärande led. Kvinnofigurer i brons bli till ben på stolar,<br />
gripar till stöd för stolens armliggare och svanar med lyfta vingar<br />
bilda soffans sidostöd.<br />
Det kan icke förnekas, att denna stil med sina breda, ofta tunga<br />
möbedformer, där den glatt poler ade m ah ognyytan livas up p av<br />
sy mmetr -iskt ordnade, m attförgyllda ornament, gör ett mäktigt intryck.<br />
Den blev också i sin genomförda utformning mera en slottsoch<br />
herrgårdsstil. Den borgerliga empiren har mindre och lättare<br />
former, och de dekorativa elementen äro mer eller mindre förenklade<br />
och sparsammare.<br />
A vikegårdens empirerum har sin fasta inredning, de räfflade<br />
pilastrarna och den breda taklisten med tandsnitt, från början av<br />
18DD-talet. Den är tillverkad av storsnickaren P er Westman. Vägg-<br />
28
målningarna härstamma fr ån Sulå <strong>bruk</strong>s herrgård i Med elpad och<br />
äro n ågo t <strong>se</strong>nare. Tre av väggfälten uppta Gripsholms, Haga och<br />
Ro<strong>se</strong>ndals slott, omramade av luftiga ljusa lövverk, ett fjärde upptar<br />
Ornässtugan och de övriga framstä ll a jakt- och vallningsscener.<br />
Möblerna, soffa, bord, länsstol och stolar, tillhöra samma garnityr<br />
och äro helförgyllda med ornamentens detaljer i bronsgrönt . Soffan<br />
och stolarna ha de för empi ren utmärkande särdragen , sargen med<br />
bladlist i pastellage och på stolarna i hörnen de små ro<strong>se</strong>ttprydda<br />
förkroppningarna samt benen med de övre delen täckande nedåtriktade<br />
bladen. Soffans sidostycken uppbäras av gripar, sittande<br />
på en sockel, vars fr amsida prydes aven maskaran. Även i bordet<br />
ha griparna blivit till bärande delar, då de som ben uppbära bordsskivan.<br />
Väggpendylens foder går också i griparnas tecken.<br />
Den stora mittsalongen repre<strong>se</strong>nterar <strong>se</strong>nempiren på 1840-talet.<br />
De höga från bröstlisten upp till taket gående väggmålningarna,<br />
skilda av målade kolonner, ha kommit från prosten C. J. Holms<br />
Sen empi r e. 1840-talsrummet<br />
29
Senempi re. 1840-talsrummet<br />
prästgård i Själevad och äro utförda av G. A. Kjällström, som<br />
landskapsmålare och dekoratör verksam i Angermanland i mitten<br />
av 1800-talet. De framställa samtliga skilda partier från dåtidens<br />
Stockholm, kungliga slottet, Skeppsholmen , Klaraområdet m. fl.<br />
Av möblerna bära framförallt stolarna <strong>se</strong>n empirens drag, släta,<br />
fyrkantiga, både framåt och bakåt utåtsvängda ben samt den nedtill<br />
profilerade ryggbrickan och mellan ryggståndarna en mot en<br />
cirkelformig mi ttplatta av smalnande slå. Liksom stolarna är även<br />
soffan av mahogny. Den har S- formiga gavlar och en egendomlig<br />
benställning m ed åt sidorna svängda ben, som föga synes motsvara<br />
benens konstruktiva uppgift. Den mindre soffan och till den hörande<br />
stolar har en smäckrare form och går f. ö. till sin övre del med<br />
det fy rsidiga, något bakåtböjda ryggstycket tillbaka på empirens<br />
tidigare skeden. Möbeln har en gång tillhört biskop F rans Michael<br />
F'ranzen. Den stora tunga mahogny<strong>se</strong>kretären med överbyggd låda,<br />
utfällbar skrivskiva och kraftigt skulpterade klofötter har också<br />
tillhört F'ranzen. Avannan ty p är den mindre <strong>se</strong>kretären mittemot.<br />
Skrivskivan med framspringande ytterkant kan direkt dragas ut,<br />
varvid den skivan täckande välvda klaffen glider in . Denna <strong>se</strong>kre-<br />
30
tär har tillhört landshövding Fr. Åkerman. Borden med deras arkitektoniska<br />
konstruktion ha även <strong>se</strong>nempirens karaktär. Mahognybordets<br />
skiva uppbäres aven kraftig mittkolonn, vilande på en<br />
platta, som i sin tur uppbäres av fyra svängda fötter. Skivan har<br />
på sidorna fällbara klaffar. Det andra bordet har även mittkolonn,<br />
som uppbär en oval skiva.<br />
<strong>Åvike</strong>gårdens sista interiör går fram till 1850-talet. Det är det<br />
s. k. sidnersrummet med möbler övervägande från konsistorienotarien<br />
Anders Sidners hem i Härnösand. Mahognyn har här avlösts<br />
av björk som material, men möbeltyperna bära ännu <strong>se</strong>nempirens<br />
drag. Så är förhållandet med såväl soffa och stolar som chiffonnier<br />
och byrå. Den höga chiffonnieren är en herrumsmöbel, då däremot<br />
den lägre byrån mera är en damrumsmöbel. p å dessa möbler hörde<br />
ej blott lådspegeln och pendylen hemma utan även - i en sjöstad<br />
som Härnösand - de av sjömännen hemförda blomkvastarna i<br />
höga, välvda glaskupor. Taffeln tillhör även perioden, då däremot<br />
den helt stoppade emmastolen och utdragssängen med vridna kolonner<br />
på gavlarnas framsida äro att räkna till en något <strong>se</strong>nare<br />
Sidnerska rummet. 1850-talet<br />
31