Km 3 2010 - Katolskt Magasin

#3 

5 mars 2010 

Pris 40 kr 

Tuppens vaksamhet i fastan 

Välstädat i stiftsregistret 

Nyköpings heliga rum 

Präster i litteraturen

5 mars 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

ryszard.antonius@katolsktmagasin.se 

073-950 06 04 

Prenumerationsärenden, ekonomi 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Annonser 

Display i Umeå AB 

info@display-umea.se 

090 – 71 15 00 

Tryck: AlfaPrint 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

Nr 4 utkommer 1/4 2010. Manusstopp 10/3 2010. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

#3 

OMSLAGSBILD: VAKSAMHETEN ÄR EN KRISTEN DYGD, SYMBOLISE- 

RADAVTUPPEN. GOLVPLATTA I S:TA ANNAS KYRKA, NYKÖPING 

FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE 

Ur innehållet 

Reflexion över mord på kristna 

i Egypten sidan 4 

Magdalena Dahlborg – ny biträdande 

handläggare för ekumenik sidan 8 

Per Englund städade 

stiftets medlemsregister sidan 9 

Mariatjänst – katolska aktörer 

i Uppsala kommun sidan 12 

Heliga rum: 

Vackra Sankta Anna i Nyköping sidan 17 

Betraktelse inför palmsöndagen sidan 25 

Berömda prästromaner uppmärksammas 

under Prästernas år sidan 26 

C-H Wijkmarks bok Den moderna döden 

blev pjäs på Dramaten sidan 28 

Göran Skytte ger ut en ny bok… sidan 31 

… och framträder som resande 

predikant sidan 35 

Familjesidan: 

Jan-Olof Hellsten ny redaktör sidan 38

Idrygt ett år har patriarken 

Kirill I lett den ryska ortodoxa 

kyrkan. Det var den 1 februari 

2009 som han tillträdde sitt 

nya ämbete, och trots den 

korta tid som gått har han satt 

en egen prägel på sin kyrka, 

den största ortodoxa i världen 

med 150 miljoner troende. Inte 

minst i relationerna till Katols - 

ka kyrkan märks föränd ringar na. Men 

även annars. 

Efter samtal med den nye patriarken 

uppfyllde den ryske presidenten 

Medvedev snart tre viktiga kyrkliga 

önskemål. De första stegen har tagits 

för ett återinförande av religionsundervisning 

i de ryska skolorna. Militär - 

själavården byggs ut. Och nyligen 

tillkännagavs att det mesta av den 

kyrkliga egendom som konfiskerats 

under kommunisttiden skall ges tillbaka. 

Den nye patriarken är populär bland 

gemene ryss, inte minst för sin personliga 

och ibland humoristiska stil. Han 

kan uppträda i TV och berätta om att 

han tycker illa om pianospel och 

lovprisa sina hemlagade köttbullar. 

Med sitt regelbundna TV-program når 

han miljontals tittare över hela det 

enorma ryska riket. 

Tadeusz Kondrusiewicz, mångårig 

katolsk biskop i Moskva, lovordar den 

enorma entusiasm som kännetecknar 

Kirill I:s sätt att styra sin kyrka. 

– Han är en utmärkt organisatör, 

aktiv, förberedd, ytterst verbal och 

omtyckt både i Ryssland och utomlands 

– en verklig ledargestalt, sade 

Kondrusie wicz, numera ärkebiskop i 

vitryska Minsk, i en intervju nyligen. 

Både patriarken och hans utlandsan - 

svarige, den unge begåvade metropoli - 

ten Hilarion Alfejev av Volokolamsk, 

har gång på gång markerat vilja till 

samförstånd och gemensamma in - 

satser med Katolska kyrkan och 

Benedikt XVI i förnyelsen av den 

Luft i lungorna 

religiösa medvetenheten i Europa. I 

motsats till tiden under förre patriarken 

Alexej II, som visade kalla handen 

till den polske påven Johannes 

Paulus II:s kontaktförsök, kommer nu 

vänskapliga signaler och smickrande 

ord från Moskva. 

Den officiella katolsk-ortodoxa dialogen 

har återupptagits, och nyligen har 

patriarkatet givit ut en publikation på 

ryska och italienska med citat av 

Benedikt (som svarade med samma 

slags hövlighet). Även om man från 

Moskva upprepar kraven på lösningen 

av vissa problem – läs: främst tvistefrågor 

kring kyrkor och kyrklig egendom 

mellan katoliker och ortodoxa i 

Ukraina – är umgängestonen broderlig 

och mild. 

I november besökte Hilarion 

Alfejev påven i Vatikanen för enskilda 

samtal. Efteråt talade han om en ny tid 

av ömsesidigt närmande som kommit 

med Benedikt XVI:s pontifikat. Han 

sade att det funnits en plan till ett möte 

mellan påven och patriarken 1997, 

men att mötet ställdes in i sista stund 

på grund av ”bristande enighet”. 

- Vi närmar oss nu det ögonblick 

när det blir möjligt att förbereda att 

möte mellan påven och Moskvas patriark, 

sade Alfejev. 

- Framstegen i relationerna mellan 

ryska ortodoxa kyrkan och Katolska 

kyrkan började när Benedikt XVI blev 

påve. Han är… en person som inte 

strävar efter att låta Katolska kyrkan 

växa ut i områden som av tradition är 

ortodoxa. 

I fjol upprättades fulla diplomatiska 

relationer mellan regeringen i 

Moskva och Heliga stolen. Man har 

ledare | sid. 3 

nu fullt utrustade ambassader hos 

varandra, och det innebär att kyrka 

och stat i Ryssland följer samma samförståndslinje 

gentemot Vatikanen. 

Och i januari närvarade den katolske 

nuntien för Ryssland officiellt vid det 

ortodoxa julfirandet med patriarken 

Kirill i Kristus Frälsarens katedral i 

Moskva. Däremot markerar patriarkatet 

ett ökande avstånd till lutherska 

kyrkor, som man anser har ”misslyckats 

med att predika kristna värden i 

ett sekulärt samhälle… vars normer 

många protestantiska samfund tvärt - 

om har anpassat sig till”. 

De nya signalerna bebådar en ny tid. 

Den ortodoxa kyrkan har mer att er - 

’’Det är glädjande om lungorna 

får andas i takt. Europas blod kan 

behöva syresättas mer.’’ 

bjuda än en högtidlig liturgi, praktfulla 

liturgiska dräkter och sinne för formalism 

och rika ceremoniel. 

Framförallt äger den en oskattbar teologisk 

och spirituell tradition, rotad i 

klostren, odlad av de vishetslärande 

staretserna, forskarna och eremiterna, 

ikonmålarna och kyrkokörerna. 

Och erfarenheten och uppoff ringa r - 

na hos de miljontals hängivna familjer, 

präster och nunnor som i årtionden, 

trots den aggressiva ateismens tryck, 

förde arvet vidare. 

Johannes Paulus II uppskattade den 

östliga grenen av den gamla kyrkan. 

Han talade om Europas två lungor, 

som båda behövs för att kroppen skall 

vara hel, och Benedikt XVI har fortsättningsvis 

citerat detta hans bildspråk. 

Det är glädjande om lungorna 

får andas i takt. Europas blod kan 

behöva syresättas mer. 

Kaj Engelhart

sid. 4 | utrikes reflexion 

Julafton enligt koptisk ortodox kalender, 

onsdagen den 6 januari 2010. Sex kristna 

ungdomar är på väg hem kring midnatt 

efter gudstjänsten i Johanneskyrkan i den 

egyptiska staden Nag Hammadi. En bil 

med tre män svänger upp bredvid dem och 

ur bilfönstret avfyrar en maskerad skytt 

med kulspruta ett kulregn som dödar de 

sex och sårar nio andra. Dessutom dödas 

en muslimsk polis som råkade finnas intill. 

Ett fruktansvärt brott har begåtts. Ytter - 

ligare en händelse som förstärker intrycket 

att spänningarna ökar mellan muslimer och 

kristna i Egypten. Mor gonen därpå prote s - 

terar uppretade kopter mot att de döda inte 

lämnats ut från sjukhuset för att begravas. 

De ger sig på ambulanser med stenar och 

tillhyggen. Polisen svarar med tårgas och 

gummikulor. 

Begravningen, där även myndighets - 

representanter deltar, samlar uppemot 

5 000 människor som ropar ’’Länge leve 

Korset’’ och ’’Nej till förföljelse’’. Biskopen 

Morden i Nag Hammadi 

– aspekter på ett brott 

av Nag Hammadi säger att de döda var 

mestadels tonåriga pojkar, några av dem 

altartjänare och diakoner. Efter begrav - 

ningsceremonin stöter begravningståget 

samman med polisen. Ilskna kopter slår 

sönder skyltfönster, jagar bort muslimer 

från gatorna och krossar gatlyktor. Man 

kastar sten på polisbilar och bråkar med 

säkerhetsvakter. Upploppen varar till sena 

eftermiddagen. 

Chefen för den regionala säkerhetsstyrkan, 

Mahmoud Gohar, säger att 

säkerhetssituationen blev kritisk i staden 

och de närliggande byarna och att kontrollpunkter 

sattes upp i området när 

spänningen steg bland den kristna 

befolkningen i staden. Gohar hävdar att en 

uppretad folkmassa från en grannkyrka 

slog sönder två polisbilar strax efter den 

nattliga attacken. 

Ledaren för julaftonens attack identifiera - 

des av den lokala polisen som en känd 

kriminell. Egyptens inrikesminister påstod 

Anba Bakir, koptisk 

biskop för Norden. 

i en kommentar att onsdagens attack var 

en vedergällningsaktion för våldtäkten i 

november på en 12-årig muslimsk flicka i 

en grannby. Den misstänkte för våldtäkten 

sitter arresterad. Kopterna i byn utsattes 

för rån och plundring av hotfulla muslimer 

som ville hämnas. 

- Vi vägrade att låta oss försonas med 

dem utan att de drabbade kopterna fick 

kompensation, säger biskop Kirillos. Det 

retade säkerhetsvakterna och de lokala 

myndigheterna, och fastän lokala politiker 

brukar komma till kyrkan på julnatten för 

att önska församlingen god jul, så uteblev 

de i år. Biskop Kirillos lämnade kyrkan 

bara en kort stund före attacken, som 

kanske var ämnad för honom. Han hade 

fått ett telefonmeddelande: Nu är det din 

tur. 

- Mina troende hotades också ute på 

gatorna, man skrek till dem: Ni ska inte få 

fira era fester. På grund av hoten avslutade 

han julaftonsgudstjänsten en timme tidigare. 

I flera dagar hade jag väntat att något 

skulle hända på julen, sade han. Polisen 

bad honom stanna hemma för att undvika 

våld. 

Quenaområdet, där Nag Hammadi ligger, 

är ett av Egyptens fattigaste och mest konservativa. 

Amnesty International uppger 

att angreppen på Egyptens koptiska 

befolkning, som omfattar uppemot 10 

miljoner av landets 80, har ökat. Biskopen 

säger: 

- Antag att det var en hämndaktion – 

var höll säkerhetsvakterna hus? Vi står 

inför ett religionskrig och säkerheten är 

slapp och lat. 

Så skildras händelsen, mestadels efter 

Washington Post, på koptiska hemsidor i 

USA. Ra‚afat Samir är chef för lokalkontoret 

av Egyptiska unionen för mänskliga 

rättigheter. Han anser att enda sättet att få 

slut på våldet är att skärpa säkerhetspolitiken 

och ställa brottslingarna inför rätta. 

Lördagen efter händelserna planerades en 

demonstration framför Högsta domstolen 

i Kairo. Även i bland annat Stockholm och 

Amsterdam hölls demonstrationer...

Det är lätt att lokala konflikter flammar 

upp och sätter andra områden i brand. 

Hela regioner kan drabbas av plötsliga 

våldsutbrott, även om de själva egentligen 

inte är berörda. Man måste visa solidaritet, 

stå upp för den gemensamma 

saken, markera. Vi upplever just nu ett 

ökande antal sådana bränder på olika håll, 

i Filippinerna, Indien, Etiopien, Egypten, 

Sydöstasien. Det drabbar de inhemska 

kristna som ses som allierade med utländsk 

(stor)maktpolitik, koloniala traditioner 

och ibland aggressiv mission. Fördomar 

och okunnighet firar triumfer och blir till 

självuppfyllande profetior. 

Kyrkorna försöker ställa upp för 

varandra och skydda sina troende efter en 

gemensam linje. Men det försvåras av 

vissa evangelikala samfund som driver en 

missionsverksamhet av helt annat slag än 

de gamla kyrkorna. Kristus är alla människors 

frälsare, det är sant och visst. För 

Katolska kyrkans del är syftet med konversion 

klart formulerat: omvändelse till 

Gud, mer än till en religion. Slutbud skapet 

från Biskops synoden i Rom i ok tob er 

2008 säger under p. 14: 

Välsignat är Egypten, mitt folk, Assyrien, 

mitt eget verk, Israel, min egendom.’’ (Jes 

19:25) Herren sträcker alltså ut sin välsignelses 

beskydd över alla folk på jorden, 

i sin önskan ’’att alla människor skall räddas 

och komma till insikt om sanningen’’. 

(1 Tim 2:4). Också vi kristna över hela jorden, 

också vi är inbjudna – utan att förfalla 

till en synkretism som förvirrar och 

förödmjukar den särskilda andliga identiteten 

– att föra en respektfull dialog med 

de män och kvinnor i andra religioner som 

hörsammar och troget följer buden i sina 

heliga Böcker. Till att börja med: islam, 

som i sin tradition rymmer otaliga bibliska 

personer, symboler och teman och som för 

oss vittnar om en uppriktig tro på den 

ende Guden, ’’förbarmande och barmhärtig’’, 

alltets Skapare och människosläktets 

Domare. 

Det är klart – våldsverkarna är de skyldiga 

och skall straffas. Men att proselytistiska 

missionärer verkar konfliktskapande i en 

främmande kultur, på missionsfältet får 

gamla släkt- och vänskapsband att brista 

och i evangeliets namn sår split och 

oenighet mellan människor, familjer och 

grannar är inte att bortse ifrån. Det vore 

intressant att veta, vilken effekt de satellittevestationer 

har som på säkert avstånd 

från fältet sänder skarpt apologetiska, 

islamkritiska och proselytinriktade program 

till de isla miska länderna. I de programmen 

gäller det något annan än 

respektfull dialog med människor av 

annan tro. 

Det är sant – kristna får inte bygga kyrkor 

i många islamiska länder, religionsfriheten 

är begränsad eller obe fintlig, kristna symboler, 

böcker, gudstjänster möts med förbud, 

hinder, förföljelse på många håll. 

utrikes reflexion | sid. 5 

Men det gäller att välja strategi och taktik 

för att stödja den demokratiska utveck - 

ling en där – grundläggande fri- och rättigheter, 

respektfull dialog och initiativ 

som skapar gemenskap och inte splittring 

och därmed visar en glimt av Kristi kärlek 

till människorna. Kanske kan vi lära oss 

det av evangeliet. 

Text och foto: Kaj Engelhart 

Minnesgudstjänst för mordoffren. Den 16 februari firade den koptiske biskopen för Norden, Anba Bakir, en 

liturgi och minnesandakt i S:t Minas kyrka i Södertälje för de mördade i Nag Hammadi.

sid. 6 | aktuellt utrikes 

Frank Turner, OCIPE: 

Kritisk reflektion ur kristet perspektiv 

Jesuitordens europeiska organisation 

OCIPE grundades i Strasbourg 1956, på 

begäran av stadens ärkebiskop Weber. 

1963 flyttade organisationen till EU:s 

huvudstad Bryssel och har sedan järnridåns 

fall även öppnat mindre kontor i 

Budapest och Warszawa. 

Vi besöker Brysselkontoret en tisdagseftermiddag 

i januari för att prata 

med Frank Turner, jesuit och ansvarig 

för OCIPE:s samlade verksamhet. Frank 

Turner och hans kolleger har nära till 

EU-institutionernas beslutsfattare, då 

OCIPE:s lokaler är belägna på gång - 

avstånd från Europeiska kommissionen, 

Rådet och Europaparlamentet. 

Frank Turner berättar att OCIPE följer 

EU:s arbete och bidrar med kritisk 

reflektion ur ett kristet perspektiv. En 

annan viktig uppgift är att förespråka 

solidaritet, såväl inom Europa som 

globalt. I och med att EU har makt över 

frågor som handel, jordbrukspolitik, 

utvecklingshjälp, miljöpolitik och mig - 

ration finns det mycket arbete att utföra 

och åtskilliga politiska förslag att dis ku - 

tera. 

Fyra personer är anställda på heltid 

av OCIPE och ytterligare sju personer är 

på olika sätt kopplade till Bryssel - 

kontoret, i form av deltidstjänster eller 

som frivilligarbetare. 

Behöver jesuitorden en organisation i 

Bryssel? 

Frank Turner. Mentalt och fysiskt i närheten 

av Europeiska kommissionen, 

Rådet och Europaparlamentet. 

Foto: OCIPE 

- Människors liv påverkas i hög grad 

av de politiska beslut som fattas inom 

EU-institutionerna. Kyrkan måste vara 

närvarande på plats. Klimatf öränd ringar, 

solidaritet, fattigdomsbekämpning och 

migrationsfrågor är exempel på frågor 

som är betydelsefulla för många kristna. 

En stor del av Brysselkontorets arbete 

är fokuserat på Afrika och närmare be - 

stämt på Demokratiska republiken 

Kongo. 

- I samband med inbördeskriget i 

Kongo, 1996-2003, dog 5,4 miljoner 

människor, enligt FN:s beräkningar. 

Ingen annan konflikt har skördat så 

många dödsoffer sedan andra världs kriget. 

Trots att ett fredsavtal undertecknades 

2002 fortsätter stridigheterna i landet. 

Ingen annanstans i världen är förekoms - 

ten av våldtäkter och sexuellt våld (i de 

östra delarna av landet) så frekvent. Att 

Kongo är extremt rikt på naturresurser, i 

form av till exempel skog och mineraler, 

har inte hjälpt huvuddelen av befolkning - 

en. På grund av naturrikedomarna är 

internationella gruvdriftsföretag högst 

närvarande i landet och sluter lukrativa 

avtal som ger tillgång till Kongos rikedom 

av kobolt, koppar, tenn och coltan. 

Coltan är den mycket åtråvärda malm 

som används i bland annat mobiltelefo - 

ner och datorer. 

Frank Turner säger att OCIPE lägger 

ned en myckenhet av arbete för att uppmärksamma 

de orättvisa internationella 

gruvdriftskontrakten i Kongo. 

- De avtal som sluts gynnar huvudsakligen 

de internationella företag som 

ingår avtalen, samt vissa begränsade 

grupper i Kongo. Export av coltan från 

Kongo till den europeiska och amerikanska 

marknaden bidrar till att finansiera 

den alltjämt fortgående konflikten i landet. 

Det förekommer att avtal sluts med 

beväpnade rebellgrupper. De 62 största 

gruvdriftskontrakten i landet är illegala 

eller oetiska. 

- OCIPE vill göra EU-institutionerna 

medvetna om denna fråga. Våra kolleger 

i Washington och Kinshasa tar upp de 

internationella gruvavtalen med USA:s 

kongress respektive Kongos regering. 

- Vi behöver bindande lagstiftning på 

ʼʼOm vi inte respekterar hela skapelsen, vad 

menar vi då med att tillbedja Gud som 

Skaparen?ʼʼ 

EU-nivå. Samtidigt måste de internationella 

gruvdriftsföretagens agerande 

diskuteras i Förenta Nationerna, problemet 

är globalt, även kinesiska och 

indiska företag är verksamma i Kongo. 

OCIPE bör ha goda möjligheter att 

under just detta år göra EU-institutionerna 

medvetna om frågan, menar Frank 

Turner. 

- Den 30 juni i år är det 50 år sedan 

Kongo blev självständigt från Belgien. 

Detta kommer att uppmärksammas i 

Bryssel och sammanfaller dessutom med 

Belgiens ordförandeskap i EU. 

Miljöpolitik är en annan av de frågor som 

OCIPE:s Brysselkontor prioriterar. Frank 

Turner berättar om hur framför allt fattiga 

människor drabbas av miljöför - 

störelse. Utvecklingsländer har inte alltid 

möjlighet att prioritera miljövänliga 

tekniska lösningar, eller att göra något åt 

redan existerande miljöproblem. 

- Om vi inte respekterar hela skapel - 

sen, vad menar vi då med att tillbedja 

Gud som Skaparen?

ʼʼKlimatförändringar, solidaritet, fattigdoms - 

bekämpning och migrationsfrågor är exempel på 

frågor som är betydelsefulla för många kristna.ʼʼ 

Frank Turner för in samtalet på religio - 

n ens roll i sekulära samhällen. 

- Staten ska inte vara kristen, muslimsk 

eller judisk. En sådan ordning kan 

leda till diskriminering av religiösa mino - 

ritetsgrupper. 

- Däremot är det viktigt att politiker 

lyssnar till de synpunkter som förs fram 

från kristet – eller exempelvis muslimskt, 

judiskt eller hinduiskt – håll. Om så inte 

är fallet finns rimligen en risk för 

radikalisering: att grupper som känner 

sig åsidosatta ställer sig helt utanför 

samhället. 

Frank Tuner exemplifierar med situationen 

för kristna i den fattiga delstaten 

Orissa i Indien. När en hinduisk ledare 

mördades år 2008 gav hinduiska grupper 

kristna skulden för brottet, trots att 

polisen framhöll att mördaren inte var 

kristen. En spiral av våld startade mot de 

kristna, med åtskilliga dödsfall som följd 

och tusentals hemlösa. 

- Spänningarna mellan hinduer och 

kristna har varit påtagliga i Indien under 

en längre tid. De kristnas arbete med att 

uppnå social rättvisa och utveckling för 

daliterna, som utgör den lägsta klassen i 

indiska kastsystemet och är "oberörbara", 

har av hinduer uppfattats som ett 

försök att med hjälp av mutor konver - 

tera daliterna till att bli kristna. 

- Mina jesuitiska medbröder i Indien 

vill utan tvekan ha en sekulär regering. 

Annars skulle de kristna, som är i mino - 

ritet, kunna få än större problem i landet. 

Frank Turner beskriver till sist skapandet 

av EU-samarbetet som en anmärk - 

ningsvärd prestation. 

- I Europa dog 60 miljoner människor 

till följd av krigen under den försa 

halvan av 1900-talet. ’’Bara’’ omkring en 

miljon dog under den andra hälften av 

seklet, alltså efter att EU bildades. 

OCIPE är dock kritiskt till EU:s politik 

inom flera områden. Frank Turner 

framhåller i första hand hur asylsökande 

behandlas i Europa: 

- Detta är den största enskilda orät t - 

visan i Europa. EU försöker för närvarande 

harmonisera ländernas asyl- och 

invandringspolitik. Detta är en logisk 

utveckling, men åtskilliga länder arbetar 

för att lagstiftningen ska bli så restriktiv 

som möjligt. 

- Flertalet flyktingar hamnar i utvecklingsländer. 

Hundratusentals sudanesiska 

flyktingar från Darfur lever i och 

omkring läger i grannlandet Tchad. EUländerna 

visar inget större intresse för 

aktuellt utrikes | sid. 7 

dessa fattiga flyktingar utan föredrar, 

rent generellt, att ta emot välutbildade 

migranter. 

Markus Nyman 

Fotnot: 

Läs mer om OCIPE på organisationens officiella 

webbsida www.ocipe.info 

Internationell gruvdrift. Bilden är tagen i Lubumsashi, Katanga. Varje vecka råkar arbetare, varav 

flera är barn, ut för olyckor. 

Foto: OCIPE 

OCIPE är Jesuitordens europeiska organisation. OCIPE har kontor i tre EU-länder, 

med det största kontoret i Bryssel, där OCIPE följer EU:s arbete och bidrar med 

kritisk reflektion utifrån ett kristet trosperspektiv. 

Ministerrådet är, jämte det folkvalda Europaparlamentet, den lagstiftande makten 

inom EU. Kommissionen föreslår nya lagar, ser till att de verkställs och försäkrar att 

EU:s fördrag följs. 

EU:s ordförandeskap innebär att ett av EU-länderna fyller rollen som ordförande 

i ministerrådet. Ordförandeskapet innehas sex månader åt gången, och roterar vid 

varje halvårsskifte. Sverige innehade ordförandeskapet under andra halvåret 2009. 

Detta är den fjärde i en serie artiklar om katolska institutioner som har nära kontakt med EU-institutionerna 

i Bryssel och Strasbourg. Tidigare artiklar har varit införda i Km 10, 11 och 12 2009.

sid. 8 | aktuellt inrikes 

Biträdande handläggaren 

för ekumenik 

vill vara optimist och realist 

Det är klart att det kändes hedervärt att få 

frågan om jag ville gå in som stiftets biträdande 

handläggare för ekumenik, säger 

Magdalena Dahlborg. 

- Jag blev jätteglad! 

Magdalena tar över efter Åke Görans - 

s on som utsetts till generalsekreterare för 

SST, Nämnden för Statligt stöd till tros - 

samfund (se artikel i Km nummer 2). 

Fortsättningsvis kommer Magdalena 

Dahlborg att befinna sig på Ekumeniska 

Centret i Sundbyberg två dagar i veckan. 

Hennes tjänst är på 50 procent, en utök - 

ning jämfört med tidigare. 

- En del av tiden, och detta är något 

nytt, ska jag ägna åt KEN, Katolska 

Ekumeniska Nämnden. En av mina första 

insatser blir att formulera svar på vanliga 

frågor i ett format som kan läggas ut på en 

hemsida eller spridas på annat sätt. 

Det är frågor som kan handla om 

Katolska kyrkans hållning till ekumeniken. 

Om hur vi ser på ekumeniska 

äktenskap. Om Kyrkans nattvardslära. 

Om Kyrkans uppfattning i den ena eller 

andra moralfrågan… 

Magdalena hoppas att sådan lättillgänglig 

information ska underlätta kommunikationen 

både internt, gentemot församlingar 

och enskilda katoliker, och utåt, 

i kontakterna med andra samfund. 

Magdalena Dahlborg är religion svetare, 

med inriktning på religionsfilosofi. Hennes 

intresse för katolsk ekumenisk teologi 

väcktes när hon, medan hon satt i styrelsen 

för Sveriges Unga Katoliker, ”plockades 

upp” av dåvarande handläggaren för ekumenik, 

pater Henrik Roelvink OFM. 

- Jag hade erfarenhet av praktisk ekumenik 

dessförinnan också. Ekumeniken 

var viktig för mina föräldrar (Magdalena 

är född Obermüller). Och eftersom det 

inte fanns någon barnkör i Sankta Eugenia 

började jag sjunga i körer inom Svenska 

kyrkan och Pingst. 

Vad mera finns att säga om hennes bakgrund? 

En gång tänkte hon bli civilingen- 

jör. Hon har arbetat som vårdbiträde. Är 

intresserad av textilt hantverk. 

- Och så körde jag karusell på Furuvik 

en sommar… 

Åter till dagens uppgifter. Merparten av 

tiden som ekumenikansvarig kommer 

Magdalena att ägna åt deltagande i ekumeniska 

arbetsgrupper och samtalsgrupper. 

- Åt att bygga upp och utveckla personliga 

och organisatoriska relationer. 

- Det har ju talats om en ekumenisk vinter 

– och särskilt visavi Svenska kyrkan, efter 

det beslut rörande samkönade äktenskap 

som togs av dess kyrkomöte i höstas. 

Ändå, säger Magdalena Dahlborg, är 

det just när mycket verkar stå stilla, eller 

när ett närmande kyrkorna emellan tycks 

bytt i ett fjärmande, som dialogen är alldeles 

nödvändig. 

- När vi kommer fram till olika slutsatser 

i en fundamental fråga kan detta – 

delvis – vara en följd av att vi definierar 

begrepp olika, eller av våra skilda erfarenheter 

och perspektiv. 

- Vår utgångspunkt som katoliker 

måste vara att vi tror att våra samtalspartners 

drivs av en ärlig vilja och att de, som 

vi, vill söka sanningen. 

- Men – för att återknyta till kyrko - 

mötets beslut – från Svenska kyrkans sida 

inser man i dag att klyftan mellan dem och 

oss har vidgats. 

Hon är medveten om det problematiska i 

att ingångna avtal och ekumeniska 

överenskommelser hanteras som om det 

handlade om nulliteter. 

- Teologisk expertis från olika håll 

kommer kanske överens. Men om inte 

strävan efter enhet kommer ”underifrån” 

– också – bromsas enhetsarbetet upp. 

Ska hon karakterisera sig så blir det ändå 

som optimist. Arbetet skulle kännas ganska 

meningslöst annars. 

- Utan tvekan sker en ömsesidig 

påverkan mellan kyrkorna. 

Magdalena Dahlborg. Ekumeniskt orienterad 

sedan barnsben – nu stiftets biträdande handläggare 

för ekumenik. 

Foto: Per Englund 

Hon exemplifierar med ljuständningen 

kring allhelgona som under senare år spritt 

sig från katolsk till luthersk mark. 

- Sådana tecken på ökad förståelse är 

inte att förakta. 

- En större sak, ur en teologisk synvinkel, 

är den överenskommelse om dopet 

som Katolska kyrkan och Svenska Mis - 

sionskyrkan undertecknande i Mika eli - 

kyrkan i Skärholmen i januari 2007. 

Andra samfund har följt efter och gjort 

samma sak. Svenska Missions kyrkan, 

Svenska Baptistsamfundet och Meto dist - 

kyrkan i Sverige blir troligtvis ett nytt, 

gemensamt samfund år 2012. 

Och när Magdalena Dahlborg får tid över 

– vad gör hon då? 

- Just nu ägnar jag mig framför allt åt 

att fördjupa mig i ekumenisk teologi. 

Andra Vatikankonciliets dokument 

om Kyrkan, ekumeniken och andra religioner 

har hon tagit del av tidigare, nu 

återvänder hon dit. 

Det finns ingenting som är konstigt 

där, säger hon. 

- Samtidigt vet vi ju att texterna kan 

uppfattas olika. Man läser lite som man 

vill. 

- Det blir en utmaning i arbetet. 

Margareta Murray-Nyman 

Fotnot: 

Ordförande för Katolska Ekumeniska 

Nämnden är pater Fredrik Emanuelson OMI 

som också är stiftets handläggare för ekumenik 

och därmed Magdalena Dahlborgs 

arbetsledare.

Per Englund anställdes av biskopsämbet et 

i januari 2004, på en ny tjänst som an - 

svarig för stiftets medlemsregister. Detta 

var i stort behov av rensning sedan det 

hade visat sig att tusentals människor 

felaktigt var registrerade som katoliker 

och att många katoliker hade felaktiga 

eller ofullständiga uppgifter. 

Felaktigheterna uppdagades i samband 

med den nya lagen om registrering av 

trossamfund som trädde i kraft år 2000. 

Det var då Katolska kyrkan och sex andra 

trossamfund fick möjlighet att ta in 

kyrkoavgiften från sina medlemmar via 

skattsedlarna med hjälp av Riks skatte - 

verket, RSV. 

Detta system var något helt nytt för 

Katolska kyrkan. Dels medförde det krav 

på registrering av dem som verkligen tillhörde 

Kyrkan, dels innebar det att 

medlemmarna inte längre kunde ge bidrag 

till Kyrkan enbart på frivillig väg utan att 

en procent av deras inkomst skulle dras 

direkt via skattsedeln. 

I samband med skatteuppbörden från 

2001 och ett par år framåt protesterade 

Så välkomnas nya medlemmar 

Storstädare. Per Englund går i 

pension efter att ha rensat och 

säkerställt Katolska kyrkans 

medlemsregister. 

aktuellt inrikes | sid. 9 

En storstädare lämnar över 

medlemsregister i ordning 

Ett rensat och säkerställt medlemsregister som är gemensamt 

för stiftets alla församlingar. Rutiner för att väl - 

komna nya medlemmar. Goda kontakter med församlingarnas 

registeransvariga. Det är vad Per Englund, som 

nu går i pension, lämnar över till sin efterträdare Jan 

Svensson. 

tusentals människor mot att de hade blivit 

registrerade som katoliker och blivit påförda 

en avgift till Katolska kyrkan. En av 

förklaringarna till att detta problem kunde 

uppstå var att många församlingar hade 

ofullständiga register. 

När Riksskatteverket, som numera heter 

Skatteverket, krävde bättre ordning i församlingsregistren 

som villkor för att ge 

katolska kyrkan fortsatt service med uppbörd 

av kyrkoavgift, blev det Per Englund 

som fick gå in och storstäda. 

- Det första året var tufft. Men genom 

olika åtgärder fick vi ner andelen felaktigheter 

redan under år 2004 från 7 procent 

till 0,19 procent. 

Den viktigaste åtgärden var att införa ett 

centralt medlemsregister. 

- Till det kopplades ett datanät till församlingarna 

och det har medfört att 

ändringar lätt kan göras. Det som ändras i 

församlingarna ändras automatiskt i det 

centrala registret. 

Efter församlingarnas anslutning till ett 

gemensamt register har Per Englund och 

stiftets dataansvarige Michel Louis ägnat 

mycken tid åt att besöka församlingarna 

och fortbilda kyrkoherdar och andra regi s - 

teransvariga. 

- Det hade inte varit oordning tidigare 

men registren var inte avsedda som med - 

lemsregister utan hade skötts med tanke 

på församlingarnas pastorala arbete. Nu 

gällde det att skapa en medvetenhet om en 

katolsk identitet i samhället och för det 

krävdes ett kvalitetssäkrat register, vilket 

främst betydde exakta uppgifter om 

namn, adress och personnummer. 

Under årens lopp har Per, i samarbete 

med församlingarna, arbetat hårt med att 

söka upp och registrera personer som 

deltar i församlingarnas verksamhet, så 

kallade ”betjänade”, men som av någon 

anledning inte har blivit registrerade. 

Ju fler katoliker som registreras desto 

bättre ekonomi får stiftet. Och med bättre 

ekonomi kan stiftet satsa mera, på bättre 

verksamhet och på nya kyrkor för växan - 

de församlingar, konstaterar Per. 

- Stiftet har fått ”ekonomiska musk - 

ler” genom en stabilitet i medlems regis tret. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Sedan september 2004 har stiftet ett så kallat medlemsinitieringssystem som innebär att brev med ett välkomnande av biskop Anders 

in i Katolska kyrkan skickas till dessa målgrupper: 

° Målsmän till alla nydöpta under 18 år 

° De som har fyllt 18 år och som därmed dels blir skattepliktiga, dels får rösträtt i församlingen 

° Vuxna som är nydöpta, har konverterat eller är nyanlända i landet. 

I välkomstbrevet informeras de om sitt ansvar för det gemensamma i stiftet, bland annat ekonomin. 

Fortsättning


Resumé: 

Turbulens kring stiftets register 

Innan Per Englund anställdes som registeransvarig på biskopsämbetet 2004 hade Katolska 

kyrkans anslutning till det svenska skattesystemet skapat en stor intern förvirring och en 

häftig offentlig debatt. Registerhanteringen var till och med ett ärende för riksdagens konstitutionsutskott. 

Km ger en kort resumé efter genomgång av artikelarkivet. 

- Vårt tålamod med Katolska kyrkans 

tusentals ändringsärenden börjar tryta. 

Uttalandet kom från Anders Borg - 

stedt, handläggare på Riksskatte verket, 

RSV, hösten 2003. 

I en intervju i Km nr 11/03 förklarade 

han att RSV hade fått oacceptabelt 

många ändringsärenden till följd av felregistrerade 

personer i Katolska kyrkan. 

Värst var inkomståret 2002. Då fick 

6.340 ändringar göras, vilket betydde 

10 procent av alla dem som på biskopsämbetets 

uppdrag skulle debiteras 

kyrkoavgift. 

Ett stort problem var att de som var 

upprörda över att ha fått en kyrkoavgift 

på skattsedeln kontaktade RSV i stället 

för de katolska församlingarna. Och det 

handlade om tusentals personer årligen. 

- De som ringer till RSV eller de 

lokala skattekontoren för att klaga blir 

hänvisade till stiftet. Vi lägger oss inte i 

varför folk klagar, vi ska bara ta emot 

ändringsärendena från Katolska kyrkan, 

sade Anders Borgstedt. 

Skälen till ändringsärendena var 

många. I Km nr 6-7/04 berättade Per 

Englund att det i församlingarnas register 

fanns åtskilliga personer som inte 

borde ha varit registrerade i Katolska 

kyrkan. En del var inte ens katoliker 

94 204 registrerade katoliker 

utan hade kanske bara visat intresse för 

Katolska kyrkan och ville ha församlingsbladet. 

Andra var visserligen formellt katoliker 

men ville av olika skäl inte ha 

någon kontakt med Kyrkan. Andra åter 

var, utan sin vetskap, dubbelanslutna till 

Katolska kyrkan och något annat samfund. 

Många ville kvarstå i registret men 

ansöka om dispens från kyrkoavgiften 

av ekonomiska skäl. 

En stor grupp katoliker protesterade 

mot att anslutningen till systemet med 

uppbörd av kyrkoavgiften skedde utan 

deras vetskap. De ansåg att Katolska 

kyrkan skulle ha gjort som övriga fria 

trossamfund, begärt skriftliga besked 

från alla sina medlemmar om de var 

beredda att låta kyrkoavgiften tas upp 

via skatt sedeln. 

Detta ansåg handläggaren Anders 

Borgstedt också. Det hade besparat RSV 

många ändringsärenden, menade han. 

Som försvar sade biskop Anders Arbo - 

relius att katoliker genom sitt medlemskap 

förväntades att solidariskt bidra till 

Kyrkans ekonomi och att det därför inte 

hade ansetts nödvändigt att informera 

samtliga medlemmar. De är ju döpta in i 

eller har konverterat till Katolska kyrkan, 

menade han. 

Men kritiken letade sig ända in i riksdagen 

där en grupp vänsterpartister och 

två folkpartister motionerade om att 

RSV inte borde handlägga Katolska 

kyrkans uppbörd om alla medlemmar 

inte hade godtagit den. 

Motionerna behandlades av Konst i - 

tu tionsutskottet, KU, som förklarade att 

det inte ville förorda att den statliga 

uppbördshjälpen skulle tas bort. 

När det gällde tillförlitligheten i Ka - 

tolska kyrkans register kallades stiftets 

finanschef Charlotte Byström och 

stiftets dataansvarige Michel Louis till 

utfrågning i KU i början av 2004. Enligt 

en artikel i Km 2-3/4 fick KU då besked 

om att Katolska kyrkan hade vidtagit en 

rad åtgärder och informationsinsatser 

för att uppnå en hög tillförlitlighet i 

uppgifterna till Skatteverket, som myndigheten 

nu hette. 

Katolska kyrkan fick således behålla 

sin rätt att ta in kyrkoavgiften via skatt - 

sedlarna. 

Enligt Per Englund är registret i dag 

så säkert att andelen felaktiga uppgifter 

är mindre än en promille per år. 


När församlingarna rensade sina register mellan åren 2001 och 2003 blev det ett bortfall på omkring 7 000 medlemmar. 

År 2003 kunde Katolska kyrkan räkna 76.000 medlemmar. I februari 2010 var siffran uppe i 94 204. 

Medlemsantalet blir större i takt med en ökad invandring men också i takt med att allt flera av dem som betjänas av Katolska 

kyrkan registreras som medlemmar.

”Jag kommer att sakna 

församlingsbesöken” 


Vi träffar Per Englund en dag under februari månad, då han går parallellt med sin 

efterträdare Jan Svensson för att sätta in honom i rutinerna med registret och 

introducera honom i församlingarna. 

- Jag kommer att sakna församlingsbesöken, 

säger Per. 

- Vi har upparbetat ett gott samarbete 

överallt med präster och registeransvariga. 

De personliga relationerna är viktiga 

för att förbättra registret. 

- Det är i församlingarna som 

erfarenheterna finns av kyrkans arbete. 

Genom frågor och idéer därifrån bygger 

vi upp en kunskapsbas för hela stiftet. 

Jan är naturligtvis tacksam över att Per 

har gjort städjobbet före honom och att 

han får överta ett välskött register. Nu 

kan han ägna en stor del av sin tid åt att 

utveckla det. 

De resonerar bland annat om olika 

”flikar” som kan fogas till församlings - 

medlemmarnas namn för att hålla reda 

på olika målgrupper. 

- Det kan gälla att hitta kateketer, 

ledamöter i lekmannaråden och en 

familjs medlemmar för att informera 

om undervisning och förmedling av 

sakramenten. Därmed bildas en stabilare 

grund för kyrkböckerna. 

Några av stiftets större församlingar har 

anställd personal men på de allra flesta 

håll sköts registren av frivilliga. Pers 

intryck är att de är trogna och ordentliga, 

måna om att sköta och utveckla re - 

gistren. 

Men något som fortfarande brister på 

många håll är församlingsarkiven. 

- Där måste både de enskilda för- 

Planering av församlingsbesök. 

Under den månad som Per 

Englund gick parallellt med Jan 

Svensson gjorde de resor till 

några av stiftets församlingar för 

introduktion och information. Här 

planerar de resdagar med hjälp 

av Katolsk kalender och en – 

naturligtvis - arkivbeständig 

penna. 

Gemensamt för Per Englund och 

Jan Svensson är att de tillhör 

Svenska kyrkan där de har ett 

förflutet som präster. 

samlingarna och stiftet inse sitt ansvar, 

säger Per som har sett alla varianter av 

arkivförvaring, lösa papper i rangliga 

jalusiskåp och olåsta skrubbar men 

också prydliga pärmar i brandsäkrade 

utrymmen med ordenliga lås. 

- Arkiven har ett ovärderligt värde 

som dokumentation över Katolska 

kyrkans utveckling i Sverige. 

I den mån Per har hunnit gå igenom 

arkivmaterial vid sina församlingsbesök 

har han träffat på många rörande människoöden. 

- Allt det där blir något för Jan att 

bita i! 

Och Jan ser fram emot arkivarbetet 

som han har en stor erfarenhet av. Som 

präst i Svenska kyrkan har han haft församlingstjänst 

i många år. Alltså är han 

även insatt i registerfrågor. 

- Ja, på lokalplanet. Nu ska det bli 

intressant att arbeta på ett centralt plan. 

Av Jan Svenssons dialekt framgår att 

han är född smålänning. Han 

prästvigdes för Växjö stift men har, efter 

Uppsalastudier som resulterade i en 

teologie doktorsexamen, varit verksam 

huvudsakligen i olika församlingar i 

Dalarna. 

Jan Svensson har alltså det gemensamt 

med Per Englund att han tillhör Svenska 

kyrkan. 

- Men precis som Per kan jag säga 

att jag är hemmastadd i Katolska 

kyrkan och naturligtvis delar dess 

värderingar. 

Per minns hur väl omhändertagen 

han blev, både på biskopsämbetet 

och i församlingarna. 

- Jag vet att Jan blir det också. 

Och han kommer att märka att varje 

dag är en ny upptäcktsresa. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

sid. 12 | aktuell intervju 

Mariatjänst vill göra kyrkan mer diakonal 

Den som bor i Uppsala kommun och ska 

välja hemtjänstutförare kan sedan förra 

året välja att få hemtjänst via den ideella 

föreningen Mariatjänst. Maria tjänst har 

en diakonal, ideell verksamhet och är samtidigt 

en av kommunens hemtjänstutförare. 

Bakom Maria tjänst står två katoliker, 

förskolläraren Aina Larsson och den 

legitimerade psykoterapeuten och bild - 

tera peuten Birgitta Löwendahl. 

– Genom mitt arbete som psykotera - 

peut kom jag i kontakt med människor 

som behövde mer hjälp än den som jag 

kunde erbjuda i psykoterapi, säger Birgitta 

Löwendahl. Det inspirerade mig att starta 

Mariatjänst, där frivilliga ger enskilda 

individer hjälp med att handla, städa eller 

följa med till sjukhuset, ger möjlighet till 

samtal eller psykoterapi. 

I Uppsala kommuns Seniorguide är 

Maria tjänst en av fyra ideella organisationer 

som erbjuder besöks- och ledsagarverksamhet. 

De övriga tre är Dia - 

konicentrum, Frälsningsarmén och Röda 

Korset. 

– Jag tycker ofta att Katolska kyrkan i 

Sverige har saknats i sociala, diakonala 

sammanhang, säger Birgitta Löwen dahl. 

Psykoterapeut och bildterapeut. Birgitta Löwendahl är 

en av initiativtagarna till Mariatjänst i Uppsala. Hon är 

även en av drivkrafterna bakom föreningen Maria Regina 

Caeli, Maria himmelens drottning, som vill föra fram Maria 

som Vägviserska i varje människas liv. 

Det vill jag ändra på. Kyrkan har en rätt så 

intellektuell prägel och det är bra, men 

kanske behöver vi utveckla även andra 

sidor. Det vi gör är en del av kyrkans 

tjänst, vi vill tjäna i Marias anda, vara en 

moderflod av omtanke, omsorg och mo - 

der lighet. Vi arbetar för kyrkan men vill 

verka i det fördolda. 

De som ger och får hjälp är människor 

i alla åldrar. Men eftersom den som vill 

hjälpa oftast också behöver arbeta och 

försörja sig, såg man att Mariatjänst även 

skulle behöva kunna erbjuda anställningar. 

Så föddes tanken på att starta professionell 

hemtjänst. 

Mariatjänst har idag fem anställda 

som kan erbjuda service i form av städning, 

inköp, samtal och omvårdnad, på ett 

antal olika språk. För att även kunna er - 

bjuda sjukvård i hemmet behöver man i 

framtiden anställa en medicinskt ansvarig 

sjuksköterska. 

Hur har man då tagits emot av kommunen? 

– När vi skulle starta vår hemtjänst - 

verksamhet blev vi kallade till samtal på 

kommunen och fick då höra kommentarer 

som ”det här är väldigt religiöst” och 

”ni vet väl om att ni inte får lov att missio - 

nera”, säger Birgitta Löwendahl. 

– Men annars tycker jag att det har 

fungerat bra, vi har blivit väl mottagna. 

Från dem som söker hemtjänst har vi inte 

fått några negativa kommentarer alls, 

tvärt om tycker man att begreppet Maria - 

tjänst verkar sympatiskt och verkar stå för 

kvalitet. En del av dem vi hjälper är muslimer 

och andra är ointresserade av tro och 

religion. Många söker helt enkelt bara ett 

bra alternativ till kommunens hemtjänst. 

I mötet mellan den anställde och den äldre 

eller funktionshindrade värnar man på 

Mariatjänst särskilt om kontinuiteten. All 

personal arbetar utifrån Mariatjänsts helhetssyn 

på människan, där det är viktigt 

att lyssna in den enskildes önskemål och 

behov. Man lägger stor vikt vid att ge möjlighet 

till kontakt med kultur och andlig 

näring, litteratur, teater, konst och meditation. 

Personalen består av en socionom, en 

arbetsterapeut, undersköterskor och andra 

med hemtjänstkompetens. 

Medansvarig. Ann-Marie Habbe arbetar som 

sekreterare på Mariatjänsts kansli centralt på 

Dragarbrunnsgatan i Uppsala. 

Text och foto: Katrin Laine

Marias nådegåvor 

Föreningen Maria Regina Caelis emblem förställer Maria med den helige Andes 

sju gåvor. Maria sitter på den salomonitiska tronen och bär drottningkrona och 

gloria. Salomos tron är Vishetens säte. Maria omges av sex duvor. Den sjunde 

duvan (gåvan) representeras av Jesusbarnet med världsklotet i vänster hand och 

den högra höjd till välsignelse. 

Duvan representerar den helige Ande. Bildkonsten återger Marie bebådelse 

genom att låta en duva sväva ned över henne. Emblemet är taget från ett målat 

fönster från 1400-talet i katedralen i Chartres i Frankrike. Det vill visa att Maria är 

helt och hållet uppfylld av den helige Ande och att hon utstrålar den helige Andes 

sju nådegåvor. Gåvorna är Vishet, Förstånd, Råd, Styrka, Insikt, Gudsdyrkan, 

Gudsfruktan. 

Maria Regina Caeli 

Maria Regina Caeli, Maria himmelens drottning, är en ekumenisk ideell förening 

som vill sprida kunskap om Guds Moder Maria och hennes roll i Guds frälsningsplan. 

Föreningen, som bildades 1996, växte fram dels ur en enskild kallelse, 

dels ur en bönegrupp i S:t Lars katolska församling i Uppsala. Föreningen vill medverka 

till en andlig förnyelse och fördjupning genom bön, meditation och kontemplation. 

I bönen bygger man upp både relationen till Gud och till andra människor, 

genom förbönen. Föreningen vill föra fram Maria som Vägviserska i varje 

människas liv. Varje höst anordnar man en konferens och ger dessutom ut tidskriften 

Jungfru Maria, som man övertog från tidningen grundare Ingrid Ydén Sandgren 

2004. 

www.mariareginacaeli.se 

Mariatjänst som diakonal verksamhet 

Bygger på ett nätverk av frivilliga medarbetare med olika yrkeskompetens som kan 

och vill stödja människor i olika livssituationer. Särskilt månar man om människor 

som inte tycks passa in i samhällssystemet och genom det faller mellan stolarna, 

som sökt stöd hos myndigheter men inte fått den hjälp de behövt. Visionen är att 

Mariatjänst ska finnas i alla församlingar. 

Mariatjänst har ett nätverk av psykoterapeuter som bidrar med samtal och rådgivning 

utan ersättning. Man kan även ge juridisk rådgivning och i vissa fall ekonomisk 

hjälp. 

Mariatjänst Hemvård 

Den som behöver hemtjänst kan antingen vända sig till en biståndshandläggare i 

sin kommun, eller direkt till en av de utförare av hemtjänst som kommunen godkänt. 

I Uppsala kommun finns 11 godkända utförare. Den som vänder sig direkt till 

det företag man valt får sedan hjälp att kontakta kommunens biståndshandläggare. 

Den som får hemtjänst betalar enligt en av kommunen fastställd taxa. Om man 

inte är nöjd med den utförare man har kan man byta. Uppsala kommun har infört 

eget val inom områdena daglig verksamhet, hemvård och ledsagning. Eget val 

inom kommunens vård och omsorg har blivit möjligt genom den Lag om Valfrihet 

som trädde i kraft den 1 januari 2009. 

aktuell intervju | sid. 13 

www.sylvaklaren.se 

Aktuellt från Katolska 

Pedagogiska Nämnden 

Baskurs för kateketer 

Jönköping - del 4 om etik och sociallära: 

20 mars, kl 10-16, S:t Franciskus församling. 

Göteborg - del 4 om etik och sociallära: 17 april, 

kl 10-16, Johannesgården, Västra Frölunda. 

Katolsk Vuxenutbildning 

Stockholm, Marielund "Att leva och växa i sitt dop", 

Sr Veronica Tournier OP, 12-14 mars 

Göteborg, Johannesgården, ”Att leva och växa i sitt 

dop” , Sr Veronica Tournier OP, 12-14 mars 

Presentation av konfirmandmaterialet 

Presentation av konfirmandmaterialet Krisma 

Stockholm, den 13 mars, kl 10-16, S:ta Birgittas 

folkhögskola 

Göteborg, den 20 mars, kl 10-16, Kristus Konungens 

församling 

Kurserna ges i samarbete med 

S:ta Birgittas folkhögskola 

Upplysning och anmälan: www.kpn.se 

08- 462 66 30/2, kpn@katolskakyrkan.se


Göteborgs gosskör 

har flyttat till Kristus Konungen 

Från årsskiftet hyser Kristus Konungens församling i Göteborg en av Sveriges bästa gosskörer 

inom sina väggar. Göteborgs gosskör får låna lokaler för repetitioner och i gengäld medverkar 

den regelbundet i kyrkans mässor och konserter. 

- Överenskommelsen räddar kören från nedlägg ning, säger körens ledare Maria Forsström. 

Glädje över ett nytt samarbete. Göteborgs gosskör har flyttat sina repetitioner till Kristurs 

Konungens församlingslokaler. Här är dirigenten Maria Forsström tillsammans med församlingens 

organist Lukas Arvidsson. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Samarbetet mellan församlingen och gosskören inleddes 

redan första advent då kören sjöng i högmässan. På 

julafton gav kören sin traditionella morgonkonsert i 

Kristus Konungens kyrka. Och i mitten av januari medverkade 

den vid invigningen av kyrkans nya orgel, som 

Km berättade om i nr 2. 

Sångarna och deras körledare är alltså redan hemmastadda 

i kyrkan. Nu gäller det att hitta i församlingsgårdens utrymmen 

och pussla ihop tiderna för repetitioner där. 

Johannes Paulussalen blir körens huvudsakliga hemvist. 

Det är här vi träffar Maria Fors ström, i samband med 

orgelinvigningen. 

Maria är körens huvuddirigent sedan 2001 och delar repetitionsarbetet 

med Lisbeth Ingmarsson, kyrkomusiker och 

logoped. 

Hon berättar att kören har sagt upp sina lokaler på Haga 

Nygata där den har repeterat i 22 år. 

- Det blev för dyrt att vara kvar där. Vi hade till slut inte 

råd med något annat än hyran. Genom samarbetsavtalet 

med katolska församlingen, som ger oss tillgång till kostnadsfria 

lokaler, får vi råd till verksamhet. 

På hennes önskelista står ett större notbibliotek, stolar till 

manskören, körläger och konserter med solister och instrumentalister. 

- Det är roligt för sångarna att höra orkesterbrus om - 

kring sig ibland, att inte alltid bara sjunga a capella! 

Göteborgs gosskör bildades 1962 och var till en början 

knuten till Göteborgs domkyrka. 1997 blev den en fristående 

förening. Därefter följde några turbulenta år, bland annat 

med en osäkerhet kring körens identitet ifråga om både 

repertoar och församlingstillhörighet. 

Maria berättar att hon hade svårt att få gehör i körens 

för äldraförening för sina ambitioner att hålla en hög 

musika lisk standard och en katedralkörs klang. 

Hon fick också problem med många av församlingarna 

inom Svenska kyrkan i Göteborg som inte ville satsa pengar 

på engagemang för kören. 

- Det var tufft att konstatera att kören, som är en av 

Sveriges mest fram gångsrika gosskörer, skulle tvingas lägga 

ner på grund av ekonomiska problem. Alla ville ju fortsätta 

sjunga!

Uppställning. Göteborgs gosskör med sina ledare, Lisbeth Ingmarsson på den vänstra kanten och Maria Forsström på den 

högra. Bilden är tagen i Vasakyrkan i Göteborg. 

Foto: Peter Nilsson 

Lukas Arvidsson är organist i Kristus Konungen och har kontakt 

med organister i olika samfund i centrala Göteborg. 

- Jag fick höra ryktesvägen att gosskören hade problem och att 

den inte skulle överleva efter sista januari i år. Då tog jag kontakt 

med Maria och sa att vi inte har några pengar i Katolska kyrkan 

men att vi däremot har stora lokaler som passar för repetitioner. Jag 

sa också att vi har en positiv församling, att det brukar vara fullsatt 

i kyrkan och att vi har mycket goda musikrelationer i Göteborg, 

bland annat med Musikhögskolan. 

Maria och hennes medarbetare insåg att ett samarbete med församlingen 

skulle innebära en fortsatt existens. Att Kristus Konungen 

dessutom, i samma veva som kontakten togs, skulle berikas med en 

stor, fin engelsk orgel var naturligtvis ett musikaliskt plus. 

Kyrkoherden i Kristus Konungen, Tobias Unnerstål, ser bara positiva 

effekter av samarbetet. 

- Det gläder mig att vårt musikliv kan berikas på detta sätt. 

Att gosskören inte är konfessionellt knuten till församlingen ser 

han inga problem med. 


- Åtta av sångarna är katoliker och det är en bra förutsättning 

för att kören ska bli införstådd med vår liturgi. 

Maria tillägger att kören, som ska medverka i en högmässa i 

månaden, så småningom kommer att lära sig de olika liturgiska 

delarna i den katolska mässan men att mycket redan är vunnet 

genom den sakrala repertoar som hon har hållit fast vid, exempelvis 

mässor av Palestrina där körsatserna består av mässans huvudmoment. 

Lukas Arvidsson, och kyrkokörens dirigent Siri Leonardz, 

gläder sig också åt samarbetet. 

Kyrkans konserter kommer att bli ännu mer välbesökta än tidigare, 

säger Lukas 

- Vi kommer att berika hela stadens musikliv med både den nya 

orgeln och gosskören. 


Fortsättning 

En gosskör är en kör där stämmorna sopran och alt sjungs av pojkar som ännu inte har kommit i målbrottet. I körer med engelsk musikalisk inriktning, som i Göteborgs 

gosskör, sjungs oftast altstämman av herrar i falsettläge. I vissa gosskörer medverkar även herrar som kompletterar med tenor och bas. Så är fallet med Göteborgs Gosskör 

vars vuxna sångare bildar en egen manskör. 

Göteborgs gosskör har ca 55 sångare i åldrarna 7-30 år. 

I körens regi har också en flickkör bildats, med sångare mellan 16 och 22 år. 

Palestrina, vars hela namn var Giovanni Pierluigi da Palestrina, föddes 1525 eller 1526 i staden Palestrina inte långt från Rom och dog 1594 i Rom. Han komponerade i 

huvudsak sakrala verk. Hans verklista upptar totalt 105 mässor 

A cappella betyder sång utan ackompanjemang. I kyrkor under medeltidens körsångsepok bannlystes alla instrument utom orgeln. När man sedan i andra sammanhang än 

i kyrkan sjöng i körer utan instrument benämndes detta alla cappella (som i kyrkan). Numera används termen a cappella för all typ av sång utan instrument, även solosång. 

(Källa: Wikipedia)


Alexander – bas i både SUK och gosskören 

20-årige Alexander Kegel är ordförande i Sveriges Unga Katoliker, 

SUK. Han är också medlem i Göteborgs gosskör, där han sjunger 

bas. 

Åtta år var han när han började i gosskören. I flera år tyckte han 

att körsången var det roligaste som som fanns men när han var i 

tolvårsåldern tröttnade han och slutade. 

- Ironiskt nog var det på grund av Maria som jag slutade. Jag 

tyckte att hon hade alldeles för höga krav på närvaro och disciplin, 

jämfört med den dirigent som jag hade haft när jag började. Jag 

ville ha ett lite slappare liv. 

Lika ironiskt var det på grund av Maria som han började igen, 

2007. Då hade han mognat och börjat längta efter att få ägna sig 

åt klassisk musik. 

- Det jag uppskattade hos Maria då var just kraven på närvaro 

och disciplin! 

Nu var hennes avancerade val av repertoar också viktigt. 

- Vi har en bred repertoar men med grunden i den anglikanska 

gosskörtraditionen. 

Kören innebar en nytändning för Alexander. Han hade lämnat 

som sopran och återvände som bas. Nu är han också medlem i 

manskören, en avdelning som har egen repertoar och egna konserter. 

Alexander är hemmastadd i Kristus Konungen eftersom han har 

varit ministrant sedan han var pojke. Han är en av körens åtta 

katoliker. 

 

 

 

 

 

 

 

- Det är en bra procent i förhållande till samhället i övrigt. När 

vi ska sjunga i kyrkan är det en fördel att vi är några katoliker som 

vet hur allting fungerar. Det har blivit jag och Mattias Hjälm 

Tykesson, också en gammal ministrant, som får visa de andra tillrätta. 

Först befarade Alexander att en del sångare skulle vara skeptiska 

till att repetera och sjunga i katolska kyrkan men det blev tvärtom. 

- Alla verkar gilla det här. Kören är visserligen frikopplad från 

kyrkan men kanske kan församlingen bli en rekryteringsgrund för 

nya körsångare. 

Det går bra, tycker han, att kombinera 

repetitionerna i Göteborg 

med uppdraget som SUK-ordförande, 

som ofta innebär resor i 

stiftet. 

- Maria har förståelse för att jag 

inte kan delta i alla repetitioner. 

Musikintresset som Alexander 

får odla i kören och i stiftets 

musiker kurs har lett till att han 

börjar skymta en framtidsbana. 

- Jag funderar på att gå vidare 

inom klassisk musik. Kanske jag 

ska söka till musikhögskolan. 


Alexander Kegel 

inventaria.se 

Dags för inventering? 

Behöver ni nya bilder? 

Utbildning för förtroendevalda? 

info@inventaria.se 

mobil 070-7285775

Sankta Anna i Nyköping tillhör 

landets vackraste katolska kyrkor 

heliga rum | sid. 17 

En av Sveriges vackraste katolska kyrkor ligger i Nyköping. Vi har fått 

omdömet från både församlingsmedlemmar och utomstående och det är lätt 

att hålla med. Några av dem som har varit delaktiga i kyrkans uppbyggnad 

och utsmyckning berättar om kyrkorummet i Sankta Annas kyrka. 

Basilikans exteriör 

Från baksidan av Sankta Annas 

kyrka ser man arkitektens tanke 

med basilikan: Det höga mittskeppet 

bildar kyrkorummet och i de 

lägre sidoskeppen finns för - 

samlings utrymmen av olika slag. 

Ljusinsläppet till kyrkorummet sker 

genom olikfärgade fönster utmed 

taket och i koret, som har formen av 

en absid. 

Bilden togs i församlingens trädgård 

i somras 

Fortsättning

sid. 18 | heliga rum 

Fräsch harmoni 

Kyrkorummet har regelbundna mått, lugnande färger, dämpat ljus och sparsmakad inredning. 

Tabernaklet har Peter af Petersens utfört i valnötsträ och format som en bild av kyrkan. 

Om Kristus på korset har Gunilla Ståhle sagt: 

”Jag har försökt ge händerna ett uttryck för kärlekens kraft att övervinna smärta och det onda vi människor gör varandra.” 

- Vi hade våra mässor i en gammal nedsliten 

trävilla vid Stockholmsvägen. När 

församlingen hade sålt den var vi inhysta i 

lånade lokaler medan vi försökte ordna 

med en egen kyrka. Under den tiden stod 

jag ofta på den plats där det medeltida 

franciskanklostret hade legat och bad Helige 

Franciskus och Heliga Klara att de skulle 

hjälpa församlingen att få en ny kyrka. 

Detta minns församlingsmedlemmen 

Ylva-Kristina Sjöblom från tiden som ligger 

drygt 20 år tillbaka då den tynande 

församlingen försökte stå ut med de provisoriska 

förhållandena. 

När kommunen ville rusta upp ett nerslitet 

kvarter och erbjöd församlingen en 

tomt, vid Nytorget, kände sig Ylva- 

Kristina bönhörd. Av hennes fortsatta 

berättelse tycks allt som hände därefter 

vara positivt och lyckosamt. 

- Tänk bara hur vi fick kontakt med 

arkitekten! Vi hade fått en ny kyrkoherde, 

pater Jan Buczkowski, som omedelbart 

tog itu med uppgiften att bygga en ny 

kyrka. Under ett kyrkorådssammanträde 

hämtade han telefonkatalogen och slog 

upp ett arkitektnamn på måfå. Det råkade 

bli Ulf Zettersten som visade sig vara rätt 

person för hela byggprojektet. 

- Man kan för övrigt inte överskatta 

den roll pater Jan Buczkowski spelade för 

den nya kyrkan. Den är i hög grad hans 

verk, tillägger Ylva-Kristina. 

Ulf Zettersten minns tillfället tydligt eftersom 

det var en originell inledning på ett 

uppdrag. 

- Jag åkte direkt till det där mötet och 

bestämde mig genast. Ganska snart hade 

jag en klar bild av hur jag skulle lägga upp 

arbetet. 

Arkitektens utgångspunkt var att det 

skulle bli en välkomnande byggnad och ett 

kyrkorum som stämmer till andakt. 

- Kyrkan fick formen av en basilika, en 

byggnad där rummet får ljus från fönster, 

högt sittande under taket. Det ger rummet 

en upplyftande känsla då ögat söker sig 

mot ljuset. 

Kyrkorummets fokus är det höga och 

breda koret som omramas av triumfbågen. 

- Där kommer Kristus till oss i himmelshöjd. 

Den svagt välvda korväggen bildar en 

heltäckande altartavla med vita och gyllene 

ljusstrålar mot en blå bakgrund som 

ger en känsla av att öppna rummet mot 

himmelen. 

Koret får ljus i regnbågens alla färger 

från höga fönster, som konstnären Anna

Vackert, men hejdat, ljus 

Under det vävda kassettakets långsidor löper Anna 

Berglunds fönster med glas i blå, gula och rosa 

toner. Arkitekten Ulf Zettergren säger om fönstrens 

placering att de ger rummet en upplyftande känsla 

då ögat söker sig mot ljuset. 

Under fönstren går en skugglist för att dämpa ljuset. 

Berglind kallar Jakobs stege. Fönstren 

döljs delvis bakom triumfbågens 

sidoväggar för att lysa men inte blända. 

Det är ljuset som skapar stämning, 

säger Ulf Zettersten. 

- Under arbetet studerade jag norska 

stavkyrkor. Deras dunkel skapar en 

intensiv stämning och en stark andlig 

känsla. 

För att mildra ljusflödet i Sankta 

Annas kyrka lät han bygga en kraftig 

skugglist nedanför fönstren. 

Alla väggar beströks med bivaxlasyr 

som ger den målade ytan ett djupt 

ljusskimmer. Långväggarna färgsattes i 

en ljust gråröd nyans, efter många 

provstrykningar. 

- Det handlade om att ”stämma in - 

strumentet” så att det fick en perfekt 

klang. 

Att Ulf Zettersten lyckades få rätt ljusoch 

färgklang kan Ylva-Kristina Sjö - 

blom intyga. 

- Jag kommer aldrig att glömma 

invigningen. Då sken solen in genom 

söderväggens fönster som hade fått rosa, 

gula och blå toner. När rökelsen steg 

upp mot taket färgades den av ljuset och 

det kändes som om Guds härlighet flyttade 

in i vår nya kyrka. 

Att fönstren, och alla inredningsdetaljerna, 

blev så lyckade var även det arkitektens 

förtjänst, säger Ylva-Kri stina. 

- Ulf Zettersten fick nämligen fria 

händer att anlita konstnärer till utsmyckningen 

och han lyckades väl. Det faktum 

att han valde nästan bara lokala konstnärer 

ger församlingsmedlemmarna en 

speciell samhörighet med platsen. 

Nyköpingsborna i allmänhet fick en 

naturlig anknytning till den nya kyrk an. 

- För konstnärerna betydde det myc - 

ket att få den fullständiga konstnärliga 

frihet som pater Jan gav dem. Det tillhör 

inte vanligheterna. Alla gjorde sitt yttersta. 

Anna Berglind, som utformade och 

färgsatte fönstren, stod också för dopfunten, 

ambon och sockeln till altaret. 

Färgsättning och väggmålning i koret 

utfördes av Kajsa af Petersens. Hennes 

make Peter formgav tabernaklet och hållaren 

till det eviga ljuset. Konstnären 

bakom dopskålen och altarstakarna, i silver, 

heter Anna-Stina Åberg. 

Vi upplever en sällsam harmoni när vi 

står vända mot koret som liknar en 

medeltida absid med sin rundade vägg. 


Trappan mot altaret har motsvarande 

runda linje. Ljuset från korfönstren ger 

altarskivan en vacker lyster. 

Församlingsmedlemmen Bengt Eng - 

stedt, som brukar guida besöksgrupper i 

kyrkan, är särskilt förtjust i att berätta 

om altarskivans säregna historia: 

- Kommunen skulle dra ledningar på 

den före detta flickskoletomten i när - 

heten av slottet och eftersom man visste 

att det hade funnits ett franciskankloster 

där, från 1200-talet, gjordes en arkeologisk 

undersökning. Då hittade man den 

här stenen, bruten i två delar. Den förvarades 

först på museet men när vår kyrka 

skulle byggas deponerades den hit för att 

användas på det sätt den en gång var 

menad för. 

De två delarna lades ihop och skarven 

markerades med guldfärg. 

- Guldet visar hur värdefullt det är att 

foga samman det som en gång har brutits, 

kommenterar Bengt. 

Ovanför altaret möter oss kyr k ans 

förnämsta inventarium, krucifixet. Det 

har gjorts av Gunilla Ståhle som ger en 

Fortsättning 

Sammanfogad 

Den altarsten som grävdes fram ur lämningarna efter Franciskanklostret har lagats med guld. Linjen markerar hur 

det som i flera hundra år varit delat nu är helat.


”Maria och Anna möter oss mer jordnära” 

Maria 

Jesu moder, med stjärnor på sin klänning och tolv pärlor i sin krona, står på 

en månskära. Gunilla Ståhle: 

”Maria skyddar barnet, Jesus, med sin mantel. Hon vet dess stora betydelse 

för mänskligheten. Jesus håller i ett granatäpple som bland annat symboliserar 

helhet och renhet.” 

Anna själv tredje 

Församlingens skyddspatron har en generös famn för Maria och 

Jesusbarnet – och därmed också för dem som kommer till 

kyrkan. Gunilla Ståhle: 

”... barnet släpper ut fredsduvan, symbolen för de goda krafterna som jag 

hoppas ska följa församlingen och denna vackra kyrka.”

” Man ska döpas innan man får tillträde till kyrkan” 

Dopet i första rummet 

Anna Berglind har ritat dopfunten som är byggd i marmormosaik. Den bärs upp av fyra pelare som symboliserar de fyra 

evangelierna. Dess åttkantiga form påminner om skapelsehistoriens dagar. 

Dopfunten står i entréhallen och här är dörrarna öppnade in mot kyrkorummet. Till varje mässa bärs de lösa stolarna ut hit för 

att ge plats åt de många kyrkobesökarna. 

I nischerna utefter kyrkans högervägg finns dörrar som kan öppnas mot församlingssalen för att ännu fler ska rymmas. 

heliga rum| sid. 21 

rörande beskrivning av sitt arbete 

med det: 

- Till en början var jag be svärad 

av uppdraget. Jag trodde inte att jag 

skulle gå i land med det. Men jag 

gick till kyrkan och hämtade 

bräderna som hade använts för att 

gjuta takvalvet. Hemma spikade jag 

ihop bräderna till ett kors och så 

lade jag mig på det. Jag kände mig 

oerhört utsatt. 

Krucifixet blev smalt, blått, med 

Kristus inmålad i svart. 

- Bakom de välsignande händerna 

målade jag lysande koboltblått. I 

en månad arbetade jag med korset. 

Vi skrek och grät tillsammans. 

Vilka vi? 

- Jesus och jag! 

Gunilla Ståhle har även bidragit 

med skulpturerna av Jungfru Maria 

och Anna själv tredje. 

Till skillnad från krucifixet, som 

är placerat högt under korets triumfbåge, 

möter oss Maria och 

Anna mer jordnära, långt nere på 

väggarna som omger koret. 

Med tanke på att de är gjorda i 

lera har de ett stort format. 

- Ja, det är de största jag någonsin 

har gjort. Anna gick in i ugnen 

med nöd och näppe. 

Anna är kyrkans skyddspatron. 

I hennes generösa famn rör sig 

Maria och Jesusbarnet. 

Alla tre är framställda i en tidlös 

stil. 

- Jag vill att vem som helst i alla 

tider ska kunna identifiera sig med 

dem. 

Skulpturen av Maria var den 

som Gunilla hade svårast med. 

- Jag tyckte inte att jag kände 

hennes tillräckligt så jag bad Ylva- 

Kristina att ta fram de bibeltexter 

där hon förekommer. Och det var 

inte mycket! 

Gunilla tycker att det är märkligt 

att en person som det står så lite 

skrivet om har blivit så betydelsefull 

för de troende. 

Fortsättning


Närbild 

En av golvets figurer är tuppen, vaksamhetens 

symbol. 

- Jag valde att göra Maria ung, vacker och stolt över sitt barn. 

Även Gunilla Ståhle lovordar pater Jan Buczkowskis inställning 

till hela projektet: 

- Det var hans samlande vänliga kraft som ledde oss alla att göra 

vårt bästa. 

Vi vänder oss om och ser ner genom kyrkan. Alla väggar är försedda 

med nischer som ser ut att vara dörrar mot flera rum. Och den 

norra långväggen kan mycket riktigt öppnas, mot församlingssalen. 

Ett annat perspektiv 

Här ser vi dopfunten mot ett av kyrkans sidoskepp, markerat med pelare. Taket i sidoskeppet är 

betydligt lägre än i mittskeppet, kyrkorummet. 

På väggen ses några av korsvägens stationer och på golvet ett par av kyrkans symboliska figurer. 

Därtill kan den nedre kortväggen öppnas så att kyrkorummet 

förlängs med entréhallen. 

Bengt Engstedt säger att entréhallen brukar fyllas av lösa 

stolar för att mässbesökarna ska få plats. 

- Kyrkorummet, som var väl tilltaget med 60 platser när 

kyrkan byggdes, har blivit för trångt. Församlingen har ju vuxit 

från ett 15-tal aktiva personer till uppåt 700 under de 20 åren 

som har gått. 

Det är här, i entréhallen, som Bengt brukar ta emot sina be - 

söksgrupper. Rummet kan också kallas baptisterium eftersom 

dopfunten står här. 

- Det är som i fornkyrkan, för att markera att man ska 

döpas innan man får tillträde till kyrkan. 

I entréhallen ser man tydligare arkitektens tanke med en 

treskeppad basilika. Rummet har två smala gångar utefter 

långsidorna, avdelade mot mittpartiet med pelare. 

I gångarna ser vi, infällda i väggarna, korsvägens 14 bilder. 

Det är en fördel att ha dem här, tycker Bengt. 

- Inne i kyrkan finns det ju bara väggar på ena sidan och 

dessutom skulle bänkarna vara i vägen. Här kommer man 

nära dem. 

Korsvägsbilderna är gjorda i kakel av Lena Wellander. De 

ljusa keramiska golvplattorna är också hennes verk. De täcker 

hela kyrkans golv, från entrén och ända upp till koret. 

På några av plattorna är röda figurer målade, mest djur och 

växter. De talar ett symbolspråk som har utvecklats i den kristna 

tron. 

Inne i kyrkorummet ser vi 20 olika växter med olika sinnebilder: 

liljan för oskuld och renhet, irisen för Guds förbund 

med människor, murgrönan för trohet, evigt liv och himmelsk 

glädje … 

I entréhallen, strax innanför ingången, finns de symboler 

som vi kanske har med oss när vi kommer till kyrkan, till 

exempel den slingrande ormen och det häftiga vildsvinet. 

På plattorna närmast kyrkorummet finns symboler för de 

goda krafter som människan bör sträva efter, exempelvis 

ugglans klokhet och tuppens vaksamhet. 

Nära dopfunten, där också vigvattenskålen finns, ser vi 

hjorten som ”trängtar till vattenbäcken” genom dopet och fräls - 

ningen.

Längst ute vid kyrkporten finns en bild av djävulen och 

en med de två första människorna. 

Djävulen påminner om de onda krafterna som 

ibland lurar på oss och vill dra oss bort från Gud, säger 

Bengt. 

- När man går ut efter eukaristin eller bikten är det 

skönt att få trampa på den onde! 



Fotnot: 

Basilika: ursprungligen en romersk förvaltningsbyggnad. Dess 

struktur, med ett mittskepp och sidoskepp avskilda från mittskeppet 

av kolonnader, utgjorde förebild för de kristna rummen ända in 

på 1800-talet. 

På en äkta basilika reser sig mittskeppet över sidoskeppen så att 

fönsteröppningar kan bildas i utrymmet däremellan. 

Absid: en halvrund eller mångkantig avslutning på koret 

(Källa: Wikipedia) 

Veronicas svetteduk 

Lena Wellander som har utformat golvplattornas figurer står också bakom korsvägens bilder, i kakel. 

Citaten i bildtexterna 

är tagna ur den 

beskrivning av Sankta 

Annas katolska kyrka 

som arkitekten Ulf 

Zettersten gav ut 

1989.

sid. 24 | credo 

H 

Vår trosbekännelse (3) 

Syster Veronica Tournier fortsätter sin genomgång av trosbekännelsen. Tillsammans 

med henne stannar vi inför ”Fader allsmäktig, skapare av himmel och jord”. 

ur kan vi kristna bekänna att Gud har skapat 

”himmel och jord”, det vill säga i bibliskt språkbruk 

allting, utan att komma i frontalkrock med vår tids 

vetenskap? Blundar vi då inte för den moderna 

forskningens landvinningar som försöker utröna 

världens ursprung? Måste vi inför dem sätta vår tro 

inom parentes? Detta är en allvarlig fråga. Står tron i 

ett motsatsförhållande till vetenskapen? 

Tron och vetenskapen behöver inte konkurrera med varandra 

men de kommer i konflikt när tron blir till en vetenskap och 

vetenskapen till en tro. De reflekterar båda över samma verklighet 

men har olika utgångspunker och ställer frågorna på olika 

nivåer. Tron ställer frågan om varför allt blev till: Vad är mening - 

en och målet med världen? Vetenskapen försöker förstå hur allt 

blev till. 

När troende anser att Bibeln svarar på alla frågor och tolkar 

Bibeln och skapelseberättelserna som en beskrivning av hur 

skapelsen faktiskt har skett (vilket förresten är mycket svårt eftersom 

det finns två helt olika berättelser som inte kan harmonieras), 

när, åt andra sidan, vetenskapen överskrider sitt 

område och blir till en heltäckande ideologi, till en tro, då ute - 

sluter tron och vetenskapen varandra. 

Antingen blir man bokstavstroende och förnekar det mänsk - 

liga förnuftets betydelse eller ”tror” man på vetenskapen. 

Evolutionslära blir evolutionism och Darwin grundare av en ny 

religion, darwinismen. 

Den kristna tron visar stor aktning för människans tankeförmåga 

och för den vetenskapliga forskningen och de resultat den hittills 

kommit fram till när det gäller att belysa de processer som 

lett till kosmos ursprung i tiden. Den går längre, i skapelsens uppkomst 

ser och prisar den Skaparens verk. Tron lär oss att allting 

finns, inte av en slump, inte av en blind nödvändighet utan för 

att Någon har velat det. 

Skapelsen är grundvalen för hela Guds frälsningsplan, början på 

frälsningshistorien, som når sin höjdpunkt i Kristus. Å andra 

sidan är Kristi mysterium det som på ett avgörande sätt belyser 

skapelsens mysterium; det uppenbarar målet för vars skull ”Gud 

i begynnelsen skapade himmel och jord” (1 mos 1:1): ända ifrån 

början hade Gud den härlighet i sikte, som tillkommer den nya 

skapelsen i Kristus. (KKK 280). 

Som skapade varelser tar vi i varje ögonblick emot våra liv ur 

Skaparens händer, vi har inte livet i oss själva, vi får det som en 

gåva. Skapelsen är inte någonting som hände ”i början”, utan en 

process som fortgår ända till tidens slut. Gud är inte frånvarande 

från sin skapelse, han leder den till dess mål och förverkligar 

genom tiderna sin kärleksplan. Vi kallar detta för Guds försyn. 

”Skriftens vittnesbörd är entydigt: den gudomliga försynens 

omsorg är konkret och omedelbar, den bär omsorg om allt, från 

de allra minsta ting till de största händelser i världen och i historien. 

” När vi säger detta, kommer omedelbart frågan: ”Om 

Gud, den allsmäktige Fadern, Skapare av en god och ordnad 

värld, bär omsorg om alla sina skapade varelser, varför finns det 

onda?” På denna fråga finns inget enkelt svar. Det ondas existens 

i en värld som skapades god är ett mysterium. ”Det är den kristna 

tron i sin helhet som ger svaret på denna fråga: skapelsen godhet, 

syndens drama, Guds tålmodiga kärlek som kommer människan 

till mötes genom det förbund han sluter med henne, 

genom hans Sons frälsande människoblivande, genom Andens 

gåva, genom att kyrkan samlas….” 

”Vi tror fast att Gud är världens och historiens härskare. 

Men hans försyns vägar är okända för oss. Det är först vid slutmålet, 

när vår begränsade kunskap upphör, när vi får se Gud 

”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12), som Guds vägar blir helt 

och hållet kända, de vägar som Gud har fört sin skapelse på, till 

och med rakt igenom det ondas och syndens dramatiska händelser, 

ända fram till vilan på den slutliga sabbat, för vars skull 

han har skapat himmel och jord” (för ovanstående se KKK 303, 

309, 314). 

Den allsmäktige Fadern visar sin allmakt på ett paradoxalt sätt, 

genom korsets vanmakt och dårskap. Korsets mysterium är det 

ljus som upplyser skapelsens mysterium. 

Sr Veronica Tournier OP

kyrkoåret | sid. 25 

Palmsöndagens procession 

- triumftåg som går korsvägen 

Det fanns en tid då du var ung och vacker, fram - 

gångsrik och uppskattad av alla. Livet log mot 

dig och du sjöng Hosianna. Men nu har du bli - 

vit gammal. Sjukdomen tär på dig. De närmaste 

är borta och du känner dig alltmer övergiven. 

Ensamheten har blivit en plåga. Korset kom i din väg. 

Det fanns en tid då du var nyförälskad och framtiden låg för 

dina fötter. Men så kom familjeplikterna och konflikterna och 

livet blev rätt så medelmåttigt, för att inte säga jobbigt, mer än du 

orkar bära. Korset kom i din väg. 

Det fanns en tid då Du engagerade dig för en bättre och 

rättvisare värld. Du bidrog med dina insatser till en levande församling. 

Du gav allt, men du blev bara utnyttjad för din godhets 

skull. Nu känner du dig förbrukad, besviken och bitter. Korset 

kom i din väg. 

Korset är tungt och kantigt. Det skaver och gör fruktansvärt 

ont. 

Triumftåget i Jerusalem slutar i nederlag. Hosiannaropen förvandlas 

till ’’korsfäst honom, bort med honom’’. Och ännu en 

gång bekräftas sanningen, att människor inte går att lita på. Till 

slut står du där ensam och övergiven av både Gud och människor. 

Kvar finns smärtan och sorgen. Hur kan hoppet och kärleken och 

sanningen och rättvisan ha en chans i denna värld? Är det ännu 

meningsfullt att tala om hopp och kärlek, tro och tillit? 

Visst, han kunde ha tagit till flykten. Han kunde ha smitit sin 

väg, komma med en dementi, ge en förklaring, att han inte menat 

så utan annorlunda och rädda sitt liv genom skicklig argumentation. 

Så hade han kanske fått leva. 

Men han kom inte med en förklaring utan förklaringen var 

han själv. Det är Gud som går in i lidandet genom att välja att gå 

ner i den mänskliga avgrunden i form av ondska och ond bråd 

död. Han valde att möta människan där hon sitter så fast i sig 

själv och sin gudsfrånvaro, i sin smärta och sitt mörker, sin vilsenhet. 

Han valde att möta henne i hennes hat och synd, utan att slå 

tillbaka. Allt detta fick plats på hans kors och svaret förblev förlåtelse. 

Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Han valde att vara 

Immanuel – Gud med oss i det mörkaste mörker. Det finns ingen 

annan väg som kan ge hopp. 

När vi på Palmsöndagen går i procession är detta verkligen ett 

triumftåg men ett triumftåg som går korsvägen ända till slutet. 

Vårt Hosiannarop gäller honom som kom oss så nära och som 

gav ut sig själv som en ständig gåva i alla livets situationer. I 

honom blev döden till en kärleksgåva – utgiven för er och utgjutet 

för de många. Så blir korsets träd till livets träd för var och en som 

ser upp till korset. 

Genom sitt kors öppnade han himlen för oss; genom sitt kors 

vann han vårt hjärta; genom sitt kors befriade han oss från vår 

ingrodda synd, att söka frälsning och befrielse på egen hand. 

Genom sitt kors visade han att han är med oss i det mörkaste 

mörker. Aldrig är vi ensamma och övergivna mer. Detta är triumf - 

tåget. Allt han accepterat och tagit till sig är fyllt av Guds närvaro. 

Därför kan jag och får jag aldrig ge upp! Därför vill jag 

åter börja älska, även om det gör ont. Därför vill jag åter tro, 

att ingenting, absolut ingenting kan skilja mig från Guds kärlek. 

Därför vågar jag resa mig upp igen och gå vidare. 

Detta ger hopp i de mörkaste stunder. Detta är en kärlek 

att tro på – trots allt. Detta är det kristna budskapet, att 

ingenting, hur mörkt det än är, är utan ljus, eftersom han 

varit och fortfarande är där. Ingenting är hopplöst, eftersom 

han övervunnit döden. 

Miroslaw Dudek 

Vi går korsvägen 

”Genom sitt kors öppnade 

han himlen för oss; genom 

sitt kors vann han vårt 

hjärta…” 

Foto: Annette Sindenius

sid. 26 | kultur 

Det har alltid varit tacksamt att framställa 

präster i skönlitteraturen, men det kan 

förvisso ske med olika utgångs punkter och 

i olika avsikter. Att göra satiriska framställningar 

har varit vanligt. Dan Brown är inga - 

lunda någon pionjär. 

I franska medeltida ”fabliauer” tecknades 

bilden av välmående prelater som 

levde i sus och dus. Boccaccio fullföljer den 

traditionen i sin novellsamling Decame - 

rone, där man knappast kan hitta en enda 

präst eller munk som inte är liderlig, korrumperad 

och blekfet. Om det skulle uppträda 

en sympatisk präst så är han 

ohjälpligt enfaldig och dum. I Boccaccios 

skoningslösa värld måste man vara smart 

för att klara sig. I Zacharias Topelius på sin 

tid mycket lästa bok Fältskärns berättelser 

målas jesuiter ut som lömska ränksmidare 

med dolk i bältet, en bild som fastnat i det 

svenska medvetandet, även om det idag 

Prästromaner som satt spår 

inte är många som plöjer igenom boken. 

1800-talets realistiska författare var ofta 

kritiska mot religion i allmänhet och 

präster i synnerhet. Ett exempel är kyrkoherden 

i Gustave Flauberts roman Emma 

Bovary. Emma söker i sin stora nöd upp 

prästen, träffar på honom på kyrkogården, 

men han har inte tid att lyssna på henne 

utan är fullt upptagen av att huta åt de 

bråkiga konfirmanderna. Han uppfattar 

över huvud taget inte att Emma är på självmordets 

brant. 

Utan att vara elakt satirisk kan man framställa 

präster i humoristisk dager. Ett 

välkänt exempel är Don Camillo i 

Giovanni Guareschis bok Don Camillo och 

hans lilla värld. Don Camillo är kyrkoherde 

i en by i Po-dalen. Han är en stor och 

stark och temperamentsfull man och ligger 

i ständiga fejder med byns sindaco (ordförande) 

Peppone, lika stor och stark och 

temperamentsfull, och politiskt på yttersta 

vänsterkanten. 

Don Camillo brukar tala med Kristus 

på krucifixet över altaret, och Kristus har 

alltid beska och kloka sanningar att meddela 

honom. Samtidigt är det uppenbart att 

de två kombattanterna Don Camillo och 

Peppone uppriktigt gillar varandra mitt i 

allt högröstat och handgripligt tumult. 

Ett exempel är när Peppone utmanat 

Don Camillo i ett styrkeprov. Don Camillo 

klarar att med sin väldiga näve slå ner på 

svampen med resultat: 1000, det högsta 

möjliga. ”Peppone såg Don Camillo i ögonen, 

tog åter av sig rocken, ställde sig bredbent 

framför apparaten och höjde näven. 

'Jesus', viskade Don Camillo förtvivlat. 

Peppones näve susade genom luften. 

'Ettusen', tjöt mängden. /…/ Och så 

marscherade Peppone segerstolt åt ett håll 

och don Camillo marscherade lika 

segerstolt åt ett annat. 'Herre', sa Don 

Camillo då han stod framför Kristus. 'Jag 

tackar dej. Jag var fullkomligt livrädd.' 'Att 

du inte skulle klara tusen?' 'Nej, att den där 

tjurskallen inte skulle klara tusen han 

också. Det skulle ha tyngt mitt samvete.' 

'Det var det jag visste och därför hjälpte jag 

honom', log Kristus. 'Förresten ska jag tala 

om för dej att så fort Peppone fick syn på 

dej blev han livrädd att inte du också skulle 

lyckas'.” 

En annan välkänd prästgestalt är förstås 

Fader Brown, hemmahörande i Essex, G. K. 

Chestertons huvudperson i ett antal deckar - 

noveller. Fader Brown känns igen på sin 

stora hatt och sina små glasögon. Han är 

skarpsinnig men har också en myckenhet 

sunt förnuft, humor och stor värme och 

han är mycket from. 

En klok prästman är kyrkoherden i 

Cervantes roman Don Quijote. Till sam - 

mans med barberaren gör han räfst i Don 

Quijotes bibliotek och rensar ut de flesta av 

de riddarromaner, som förvridit huvudet 

på Don Quijote, och i slutet av romanen får 

han Don Quijote att förstå att han faktiskt 

levat på en lögn. Då orkar visserligen Don 

Quijote inte leva längre. Är det kanske så, 

att vi behöver våra livslögner för att orka 

med livet? 

I litteraturen finns också exempel på 

präster som förnedras. Man kan tänka på 

kyrkoherden Isak Grå i Birgitta Trotzigs 

roman De utsatta. Det är 1600-tal, striden 

böljar genom Skåne, än svenskt, än danskt. 

Isak Grå satsar på fel häst, blir fördriven 

från sin församling och sin prästgård, blir 

förnekad av sin son och slutar som fattighjon, 

i smuts och elände. Men först där, 

längst ner på botten, berövad all egen 

värdighet, kan han återupprättas andligen. 

Huvudpersonen i Bernanos roman Präst - 

mans dagbok är en enkel man av folket, 

ung, nyss prästvigd och helt bort kommen i 

det praktiska livet. Han skriver dagbok, 

som till stor del handlar om hans hälsotillstånd. 

Han har svåra magplågor och är 

skrämmande mager. Det enda han tål är 

hårt bröd och dåligt rödvin. Barnen bråkar 

i konfirmandundervisningen. För sam lings - 

borna är likgiltiga och kommer inte till 

mässan. En brådmogen flicka lägger an på 

honom och skvallret går. Dessutom tror 

byborna att han är alkoholiserad. Han

tänker starta en ungdomsgrupp men 

misslyckas med det. Ingenting fungerar. 

Den ende han kan prata med är en äldre 

kollega, klok och varm och uppriktig i 

sina kommentarer om jag-personens sätt 

att inrätta sitt liv. 

Romanen handlar huvudsakligen om 

jag-personens alla nederlag och om 

Guds tystnad och frånvaro. Ideligen 

skriver han att han inte kan bedja. Men 

han skriver också att ”önskan att be är 

en bön i sig själv”. Depression och 

ångest, leda och trötthet. Men mitt i sin 

svaghet kan han förmedla frid till en 

man i ångest inför döden. Och hans 

själavård får grevinnan att inse sin synd 

och vilja bikta sig. 

När han till sist får diagnosen cancer, 

blir sjukdomen också en symbol för församlingens 

sjukdom. Han känner bokstavligen 

i sin egen kropp all deras fattigdom 

och nöd. Det är en sorts 

ställföreträdande lidande, och i sin död 

blir han en helgonlik människa, nästan 

en Kristus-gestalt. Mitt i all sin opraktiskhet 

och fumlighet, sin svaghet och 

löjlighet får han ändå ibland en auktoritet 

och växer i sitt prästämbete. Hans 

sista ord, innan han dör, är: ”Allt är 

nåd.” Enligt Bernanos själv inspirerades 

han av Thérèse av Lisieux, när han tecknade 

porträttet av prästen. 

I den här artikeln har jag bara kunnat 

skumma på ytan och ge några exempel 

på hur katolska präster har uppfattats 

och hur de har tecknats i olika skönlitterära 

verk. Givetvis har bilderna samband 

med tidsandan. Att upplysningstiden 

uppfattade präster och munkar 

ytterst negativt är inte något att förundra 

sig över. Voltaires roman Candide är ett 

utslag av detta. Det skulle vara intressant 

att följa det spåret genom seklerna. Är 

det så att varje epok har den skildring av 

präster som den förtjänar? 

Elisabeth Stenborg 

Personalresa, körresa, 

med familjen eller på egen hand? 

Gör som många andra, bo på kloster i Italien 

www.klosterresor.se 

info@klosterresor.se 

© Foto, Tom Brownell 

kultur | sid. 27


Teater 

Den moderna döden 

Det var på 70-talet. Eutanasidebatten gick hög. Berit Hedeby, Ingemar 

Hedenius och andra krävde högröstat laglig rätt till dödshjälp. En kollega 

tipsade mig om en nyutkommen bok, Den moderna döden av Carl- 

Henning Wijkmark. På ett tänkt seminarium samlades byråkrater, filosofer, 

kyrkans män och medicinska etiker i akt och mening att av ekonomiska 

skäl reducera antalet äldre, människor med funktionshinder och andra 

”tärande” varelser. En tankeväckande satir med udden riktad mot nytto - 

filosoferna, de etablerade medicinetikerna och deras kyrkliga medlöpare. 

Det förvånade mig att det var ganska tyst om boken. Var den måhända för 

het för att väcka debatt? Att förbigå med tystnad är etablissemangets välbeprövade 

taktik. 

Nu har Den moderna döden blivit aktuell igen, iscensatt på Dramaten och 

med efterföljande debatt. I Tyskland och även i Frankrike har stycket tidigare 

varit uppsatt, en föreställning som ligger synnerligen väl i en tid då 

människovärdet ifrågasätts, inte i högtidliga retoriska sammanhang, men i 

politiska rum, på filosofiska seminarier och bland medicinetikerna. 

Tyvärr spelades den bara två gånger. För hoppningsvis kommer den upp igen och gärna på fler scener i landet. Ty den har ett angeläget 

budskap. 

Själva scenlösningen var tilltalande. Skådespelarna gestaltade rollerna (byråkraten, den medicinsketiskt sakkunnige, prästen och den 

icke politiskt korrekte filosofen) med manus i hand och mitt bland publiken. Vi kände oss berörda, kunde med lätthet dra paralleller till 

KUB-tester, den allt mer ekonomiskt styrda sjukvården, det alltmer prestations- och konsumtionskrävande samhällsklimatet. 

Den efterföljande debatten kom – dessbättre – att handla mer om våra värderingar än specifikt om eutanasi. Ty det är i det perspektivet 

vi måste se och nalkas såväl fosterdiagnostiken som dödshjälpen. Befinner vi oss ute på ett sluttande plan? 

Passionsspelen 

i Oberammergau 

16-22 juni, 7 dagar 

fr. Karlstad-Göteborg-Skåne 

Reseledare: 

Kyrkoherde Jan Piscator 

7-14 juli, 8 dgr inkl. Mainau 

fr. Stockholm-E4-Skåne 

25-31 augusti, 7 dagar 

fr. Karlstad-Jönköping-Skåne 

Reseledare: 

Pastor Anders Bernspång 

Läs mer på vår hemsida eller beställ program! 

054-18 72 50, www.gruppresor.se 

 

KALLAD TILL PRÄST? 

En informationshelg för dig som gärna 

skulle vilja 

– veta mer 

– fördjupa dig 

– lyssna och samtala 

kring frågorna som berör prästkallelsen 

(och utbildningsvägen) 

Tid: Den 26 - 28 mars 

Pl ats: Prästseminariet i Uppsala 

Prästseminariet står för kost och logi. 

Anmäl dig senast den 22 mars till rektor 

Göran Degen – tel. 0736-96 35 91 

goran.degen@katolskakyrkan.se 

Hjärtligt välkommen! 

Sture Gustafson

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-079 27 24 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se 

 

Böcker 

Jackie Jakubowski: 

Spår av lamed: Berättelser om några 

judiska livsöden 

Atlantis, 2009 

Det är en kryptisk titel som Jackie 

Jakubowskis nya bok har fått: Spår av 

lamed. Han ger förklaringen i inledning - 

en: Namnet på bokstaven lamed är bildat 

av ordet lamad med betydelsen 

’lära, lära ut’. Det budskap, som 

Jakubowski lär ut genom de 27 korta 

essäerna om lika många judiska levnadsöden 

och som obönhörligt hamras in i 

läsaren, får aldrig någonsin tappas bort, 

det om den bottenlösa ondska som 

människan är kapabel till. Långt ifrån 

alla essäerna handlar om Förintelsen, 

men det är ändå de av nazisterna iscensatta 

massmorden mitt i det civiliserade 

(?) och sedan ett drygt årtusende kristnade 

Europa som dominerar boken. 

Det är nog riktigt. Förintelsen med alla 

sina fasaväckande detaljer har satt sin 

stämpel på det judiska folket och hålls 

aktuell genom den nya variant av antisemitism 

som ännu idag världen över 

hotar judar, både i och utanför staten 

Israel. 

Det sagda betyder inte att allt i boken 

handlar om judiska olycksöden under 

nazistiskt styre. Det betyder inte heller 

att judar glorifieras. Läsaren får möta 

gestalter som Fritz Haber, juden som 

uppfann Zyklon B-gasen, den som 

sedan användes för att mörda miljoner 

judar, och Edward Teller, vätebombens 

skapare. Men man får också möta 

Edith Stein, judinnan som blev karme - 

litnunna, dödades av nazisterna och 

sedan till många judars missnöje helgonförklarats, 

och Geza Vermes, juden som 

blev katolsk präst men återgick till 

fädernas tro och, för att använda 

Jakubowskis fomulering, ”förkastat 

kristendomens doktriner, punkterat den 

ena krístna dogmen efter den andra.” 

Bland andra minnesvärda gestalter kan 

man nämna Ludwik Zamenhof, espe - 

rantos skapare, som i sitt nyskapade 

språk såg ”ett medel att förverkliga 

kultur | sid. 29 

drömmen om tolerans och respekt i en 

framtida värld.” Han dog 1917, ironiskt 

nog samma år som det andra av 

1900-talets stora totalitära system såg 

dagens ljus. 

Jakubowskis essäer förtjänar en stor 

läsekrets; de har ett angeläget budskap 

att sprida. 

Tord Fornberg 

Sr Sofie Hamring OP: 

Om jag glömmer dig, Jerusalem. Möten 

mellan judendom och kristendom 

Artos, 2009 

Påven Johannes Paulus II satte en 

papperslapp med en bön om förlåtelse i 

en av Västra murens sprickor. Om - 

slagsbilden på denna märkliga bok 

visar kvinnohänder som gör samma 

ödmjuka, bedjande gest – vilken 

talande bild för bokens innehåll! 

Dominikansystern Sofie Hamring som 

tillbringade ett sabbatsår i Jerusalem 

skrev ingen guidebok, ingen reseberättelse, 

ingen politisk analys eller teologisk 

beskrivning: ”Jag lyssnade, kände 

och trevade mig fram, gjorde arkeologiska 

provborrningar med pennan ner 

mot Jerusalems själ”, skriver hon och 

fortsätter ”Med bokstav efter bokstav 

sprängde jag klippan tills vattnet bröt 

 

Fortsättning


igenom: Här är en flod vars strömmar 

ger glädje åt Guds stad, som den Högste 

har helgat till sin boning. (Ps. 46:5) Jag 

drack ur samma källa som gett liv åt 

Jerusalem sedan begynnelsen.” 

Jag själv läste manuset på hemresa 

från Jerusalem. Återigen hade jag upp - 

levt den enastående staden, sönderälskad 

av de tre stora monoteistiska religionernas 

utövare, fylld av både helighet och 

hat. Och återigen hade jag fått intrycket 

att Jerusalem, som någon sade, präglas 

”av mycket religion och lite tro”. Krav 

och maktdemonstration, intolerans och 

avgränsning, brist på intresse för ”den 

andre”. 

Men sr Sofie från Rögle kloster lyckades 

under sitt år i Jerusalem finna något 

annat: bön, ödmjuk övertygelse och 

religiös glädje. Som svensk katolik blev 

hon djupt gripen av den judiska religionen. 

Hon studerade den, mötte en mångfald 

judar och deltog i deras högtider och 

fester. Upptäckten av judendomens inre 

rikedom ledde till den glädjefyllda insikten 

om kristendomens judiska rötter. 

Med sina överraskande och okonventionella 

formuleringar kräver boken 

uppmärksamhet vid läsningen. Sofie 

Hamring citerar bibeln och belyser cita - 

ten med ovanliga kommentarer. Hon 

beskriver sina känslor och låter ordens 

valör träda fram: ” Salem, eller Shalom, 

betyder så mycket mer än frid; det betyder 

fullhet och fullbordan, helhet och 

enhet, den totala samhörigheten och 

samstämmigheten, den djupa harmonin, 

igenkännandet och de förklarande sammanhangen: 

en återlöst värld” (sidan 

142). 

Texten är så personligt skriven att man 

tycker sig lyssna till en god väns berättelse 

efter en spännande resa. Språk et är vac - 

kert, poetiskt och sensuellt. För mig var 

det verkligen en berikande och förtjusande 

läsupplevelse. 

Avsnitt ur boken har tidigare publicerats i 

Katolskt magasin, och kapitel 7 (en balanserad 

syn på konflikten mellan Israel och 

Palestina) trycktes förra året i Signum. 

Det borgar för kvalitet. 

Som ett levande vittnesbörd, byggt på 

gedigna kunskaper om bibeln, judendomen 

och katolsk teologi, kan boken 

bli ett värdefullt bidrag till religions - 

dialogen. Ett komplement till torrt formulerade 

kyrkliga ställningstaganden. 

Och en idealisk dialogbok – kristna kan 

djupare förstå sina ”äldre bröder” och 

sina egna andliga rötter, judar kan se sig 

själva speglade i en kristen väns ögon. 

Om jag vore jude skulle jag skänka 

boken till alla mina kristna vänner. Och 

då jag är jesuitpater rekommenderar jag 

boken till alla läsare av Katolskt magasin: 

läs, upptäck, njut! 

Klaus P. Dietz 

Martin Berntson: 

Mässan och armborstet: Uppror och 

reformation i Sverige 1525-1544 

Artos, 2010 

Den katolska kyrkans sista och svåra tid i 

1500-talets Sverige har på sistone fått en ny 

aktualitet. De flesta av oss som vet något 

om den har förmodligen fått våra kunskaper 

från Magnus Nymans Förlorarnas 

historia (utgiven 2002), men det har nu 

snabbt kommit efterföljare: Per Stobaeus 

biografi över Linköpings biskopen Hans 

Brask (2008), som snart skall få en uppföljare; 

en samlingsvolym om hans kollega i 

Skara Magnus Haraldsson (Km 2/2010); 

och nu en bok om upproren under Gustav 

Vasa 1525-1545, där motståndet mot reformationen 

spelade en viktig roll. 

Martin Berntsons Mässan och armborstet 

ger oss en viktig och komplette - 

 

rande bild av händelseförloppet. Hans doktorsavhandling 

(2003) hör också hemma i 

sammanhanget; den handlar om kloster - 

nedläggelserna under reformationstiden. 

Att lutherdomen i Sverige inte var 

någon folklig rörelse, som man tidigare 

har trott, är något som står mer klart för 

nutidens historiker. Den genomdrevs 

mot folkets vilja av de makthavande, och 

främst av Gustav Vasa själv som 

behövde stärka sin kassa för att betala 

sin stora skuld till Lübeck. Folket hade 

inte mycket annat att sätta emot än att 

då och då försöka göra uppror i olika 

landsändar, och alla slogs ner. De stöddes 

av en del av adeln men också av biskopar 

och andra av kyrkans män. 

Förr hette det att kyrkolivet hade råkat 

i svårt förfall, och att reformationen 

kom som en räddning för landet. 

Ungefär detsamma brukade det heta i 

engelska handböcker, men nyare 

forskning visar att det religiösa livet i 

båda länderna snarast befann sig i 

uppgång och engagerade folket starkt. 

De påtvingade kyrkliga förändringarna 

var inte enda anledningen till missnöjet 

med Gustav Vasa – det fanns gott om 

sociala och ekonomiska skäl – men de 

spelade en viktig del i upproren. Vad 

som särskilt upprörde var kungens 

plundring av kyrkorna, och i upproren 

förenades allmogens och prästerskapets 

intressen. 

Missnöjet tog sig uttryck i de tre dalupproren 

1525, 1527 och 1531; Väst göta -

herrarnas uppror 1529 (som bland annat 

stöddes av den ovannämnde Magnus 

Haraldsson); Kristian II:s försök att återta 

makten i Skandinavien 1531-1532; 

Dackefejden 1542-1543, mest känt av 

dem alla. Ledaren för upproret 1527 

kallades Daljunkern. Hans identitet kan 

inte säkert fastställas, men det kan inte 

uteslutas att det var Sten Sture den yngres 

son Nils. Vid tiden för Dackefejden hade 

de kyrkliga förändringarna hunnit bli alltmer 

märkbara. Den latinska mässan 

ersattes av en luthersk motsvarighet på 

svenska, vördnaden för helgonen och 

olika kyrkobruk (sakramentalier) avskaffades, 

vilket ökade oppositionen. 

I alla dessa fall var det Gustav Vasa som 

tog hem segern. Upprorsrörelserna var 

alltför regionala och splittrade för att 

kunna stå emot honom, och efter 1545 var 

motståndet brutet, även om mässan och 

katolska bruk levde vidare i tysthet ända 

till århundradets slut. Här finns förmodligen 

en hel del som är outforskat. 

Martin Berntson har gett oss ännu en 

viktig pusselbit för att vi skall få en insikt i 

hur Sverige förvandlades från ett katolskt 

till ett protestantiskt land. Vi får hoppas 

att intresset för detta ämne nu inte kommer 

att svalna. Vem ger sig till exempel på 

att skriva om den så demoniserade ärkebiskopen 

Gustav Trolle? Han vore värd en 

särskild studie. 

Göran Skytte: 

På väg 

Libris, 2009 

Per Beskow 

Det har gått några år sedan Göran Skytte 

”kom ut” som kristen. Detta har han, som 

den journalist och författare han är, dokumenterat 

både i TV, radio och böckerna 

Omvänd samt Ett år med Jesus. Från att ha 

varit en känd man i TV rutan har han till sin 

egen förvåning nu blivit en person som 

möter människor i kyrkor, kapell och församlingar. 

I den nya boken På väg får man följa 

hans inre ”vandring”. Det är inte lätt att 

vara kristen, konstaterar han, än mindre att 

bli ”Kristuslik”, vilket han strävar efter. 

Med drastisk humor skildrar han alla de 

fallgropar en kristen faller i. 

 

Vad ska han ta sig till med de gamla synderna 

som alltid poppar upp och stör bilden 

av den nya människa han trodde sig ha bli - 

vit genom sin omvändelse. Skytte tar till 

bibeln. Han är en osedvanlig bibelläsare. Ett 

kapitel varje dag är vad han rekommende - 

rar. ”Man kan läsa denna bok gång på gång 

och den bara växer”, skriver han entusia - 

stiskt. Jesus är den mest radikala människa 

Skytte någonsin mött. Och Jesus är med 

honom på vägen. Han har lärt sig att ha 

kultur | sid. 31 

ett inre bönerum där han kan ”mumla lite 

med Gud och sitta tyst med Jesus”. 

Skytte läser bibeltexterna med nya ögon 

och har många, ofta originella, tolkningar. 

Paulus möte med athenarna liknar han vid 

en boxningsmatch. Petrus reaktion vid 

fiskafänget drabbar honom med häpenhet. 

I Galaterbrevets femte kapitel konstate rar 

han att samtliga synder som Paulus varnar 

för kan man återfinna i dag ”på de flesta 

arbetsplatser, på kontor, i kyrkoråd och i 

församlingar”. Andens frukter, ”kärlek, 

glädje frid, tålamod, o.s.v.”, tycker han 

kunde sättas upp på kylskåpsdörren! 

Paulus ord om ”att vara slav under synden” 

leder till intressanta tankar kring friheten. 

Skytte blandar sina egna upplevelser med 

inre reflektioner. Han beskriver realistiskt 

en kristens väg med Bibeln i hand: ”Jag 

har inte blivit kristen för att ägna mig åt att 

tugga varmkorv med pulvermos. Jag vill 

ha, som det står i Bibeln, riktig andlig 

mat”. 

Sådan kost har han fått och sådan kost 

har han delat med sig av. 

PREMIÄR- 

ERBJUDANDE 

Rabatt 500 SEK 

Ingrid Ydén Sandgren

sid. 32 | kultur/diskussion 

Utmaning – men ingen löpare 

Tack för senaste nummer, som vanligt 

ett bra nummer och nyttigt att ta del av! 

Bara en liten synpunkt rörande recensionen 

av Torbjörn Tännsjös bok Döden 

är förhandlingsbar. Sture Gustafson eller 

redaktionen (eller Tännsjö?) borde ha 

anlitat en schackspelare. Nu blev det lite 

tokigt med jämförelsen och därav följande 

slutsatser i artikeln. 

Jag är en mycket dålig schackspelare, 

men vissa saker känner jag igen. Den 

vita figuren på omslagsbilden av boken 

är inte en löpare, utan en bonde. Och si - 

tuationen handlar inte alls om ett "hopp löst 

läge", utan troligen om spelets öppning, 

alltså en utmaning – inte spelets slut. Vitt 

öppnar alltid, och ofta med en bonde, låt 

Recensenten kommer igen: 

Otillåtet öppningsdrag 

vara att det också är lite fel på bilden. 

Bonden har, om det handlar om öpp - 

ningsdraget, flyttats fram en rad för 

mycket, vilket troligen har att göra med 

fotografens känsla för komposition. 

Med andra ord: den ensamme vite bonden 

Tännsjö utmanar den svarta sjuk - 

vården/samhället. Alltså recensentens 

alternativ 3, däri är vi eniga, men utan 

att alternativen 1 och 2 ens är medtänkta, 

inte än i alla fall. 

För övrigt håller jag helt med 

recensenten i hans kritik av Tännsjös 

utmanande förslag. 

Titta på Km:s hemsida med nyheter 

varje månad, och läs Km:s 

månadstidning, så kommer Kyrkan nära 

dig under år 2010, både den lokala och 

den global! 

www.katolsktmagasin.se 

Klaus Misgeld 

Tack för upplysningen, Klaus. Naturligtvis är det en vit bonde som står mot en svart "ond" sådan. Det borde jag ha 

uppmärksammat. 

Men för mig är Torbjörn mer en löpare som ilar iväg med sitt budskap än en bonde med fötterna i verkligheten. 

Symptomatiskt då att "bonden Torbjörn" gjort ett öppningsdrag som regelverket inte tillåter. Värt att beakta. 

Sture Gustafson

kyrktorget | sid. 33 

Ännu en uppskattad kurs 

– KPN:s baskurs för kateketer på Johannesgården i Göteborg 

Återigen hade 27 entusiastiska kateketer, präster och andra 

intresserade samlats för att låta sig inspireras av Ulrika 

Erlandsson från Katolska Pedagogiska Nämnden, KPN. Temat 

för dagen, den 6 februari, var ”Bibeln”. Detta var den tredje av 

fyra delkurser. 

Först fikade vi tillsammans och sedan var det dags för en presentationsrunda. 

Några av oss kände redan varandra rätt väl 

efter de två tidigare delkurserna medan det för andra var första 

gången man deltog. Vi presenterade oss för varandra med 

namn och församling och talade om varför vi valt att delta. Var 

och en hade också fått en utklippt figur, på vilken man skulle 

skriva namnet på den bibliska person som man ”känner” 

särskilt för. Den populäraste bibliska personen visade sig vara 

Jungfru Maria, men även många andra nämndes. Detta var ett 

väldigt bra sätt att lära känna varandra lite bättre på och därtill 

ett sätt att möta bibelns personer med en ny vinkling. 

Förmiddagen fortsatte med en liten föreläsning om Dei 

Verbum, Andra Vatikankonciliets dokument om Guds ord, och 

om frälsningshistorien. Det hela introducerades med ”Heta 

stolen”, då vi skulle byta plats med varandra om vi höll med 

om Ulrikas påståenden, och under själva föreläsningen fick vi 

sedan småprata med vår granne om hur Guds ord talar till oss. 

Passet avslutades med att vi fick ”delta” i den andra skapelseberättelsen 

genom att placera ut ”ädelstenar”, djur med mera 

och till slut även våra egna bidrag till paradiset som vi gjort i 

lera: hjärtan, djur, träd, vatten, barn … 

Andra skapelseberättelsen. Deltagarnas egna bidrag till skapelseberättelsen 

gjordes i lera. 

Foto: Sarah Poisson 

Ansvarig: 


Lunchen var ännu ett tillfälle när vi fick lära känna deltagarna 

bättre, särskilt de från andra församlingar. 

Dagen gick vidare med Nya testamentet. Vi lärde oss att göra 

korstecknet med hela kroppen, en rörelsesång samt att ”rappa 

evangelisterna”. Sedan följde en redogörelse för den historiske 

Jesus och vi listade allt han är för oss. Efter en kort fikapaus 

fick vi lära oss mera om Nya testamentets tillkomst. 

Dagen avslutades med en känsloväckande påskvandring. Vi 

delades upp i par. Den ena fick en ögonbindel för ögonen och 

leddes av den andre genom passionsberättelsen. Passande 

musik i bakgrunden, trumslag, ljudet av piskrappen, ljudet av 

vatten när Pilatus tvår sina händer, känslan av att få bära något 

på ryggen (en stol), en spik att hålla i handen, doften av ”surt 

vin”, och doften av kvinnornas örter vid graven. Det hela av - 

slutades med att vi tände ljus. 

Denna påskvandring var en djup upplevelse och vi blev 

starkt påverkade. Fulla med ny inspiration återvände vi sedan 

hem till våra församlingar. 

Sarah Poisson 

Påskvandring. Sarah Poisson från S:t Paulus av Korsets församling i Angered 

leder Gurli Öman som kommer från S:t Sigfrids församling i Borås. Annelie 

Hjertén kommer från S:t Petri församling i Trollhättan. Hon ledsagas av pater 

Marek Gil från Skaraborgs katolska församling. 

Foto: Jolanta Vogel

sid. 34 | kyrktorget 

Ansvarig: 


I en stor 1800-talsherrgård i en västmanländsk bruksort, 

Surahammar, ligger en ny kursgård. Det är Stiftelsen Ateneum 

som har köpt herrgården med intentionen att skapa ett centrum 

för reträtter och för kurser inom olika områden, främst kulturella 

men även andliga. 

Stiftelsen Ateneum är huvudman för Studiecentrum 

Ateneum i Stockholm som driver studenthem och som bland 

annat anordnar kulturella och andliga aktiviteter, konserter, 

studiecirklar och sportaktiviteter. 

För den andliga verksamheten svarar Opus Dei. 

Det var också en Opus Dei-präst, regionalvikarien 

Johannes L Bernardo, som invigde herrgården till Ateneums 

hemvist genom att bestänka dess lokaler med vigvatten. 

Invigningshögtiden, som ägde rum i mitten av februari, 

besöktes av en stor samling inbjudna, bland dem representanter 

för orten, eftersom stiftelsen vill förankra sina 

aktiviteter lokalt. 

Stiftelsen Ateneum bildades av fem kvinnor 1995. Ända - 

målet är att främja undervisning och utbildning av kvinnor 

Ny kursgård i kvinnors regi 

I ett av många vackra rum. Invigningen av Surahammars herrgård förrättades av prelat 

Johannes L Bernardo. 

från olika länder och med varierande kulturell bakgrund. 

Men stiftelsens ordförande, Elisabeth von Waldstein, betonade 

att många aktiviteter som kommer att anordnas i kursgården 

vänder sig även till män. 

Inköpet av Surahammars herrgård innebär målet för en länge 

närd längtan efter en kursgård att fylla med aktiviteter som 

hjälper människor att utvecklas, kroppsligt och själsligt, för - 

klarade Elisabeth von Waldstein, som tillsammans med en 

annan ledamot av Ateneum, Kristina Kásvai Simon, presenterade 

det närmaste kursprogrammet. 

Invigningens höjdpunkt var en konsert i herrgårdssalongen. 

Elisabet von Waldstein, musiker och organist i Domkyrkan i 

Stockholm, hade samlat några kolleger till en högklassig 

kammarkonsert med verk av bland andra Telemann, Vivaldi, 

Beethoven och Stenhammar. 

I ett kommande nummer hoppas vi kunna ge en närmare 

presentation av Ateneum och dess verksamhet. 


Förstklassig musik. I herrgårdssalongen bjöds på en konsert med 

Simon Törnqvist, piano, Elisabeth von Waldstein, cello, Sofie 

Sunnerstam, violin, och Rebecca Voss, flöjt.

Det var 16 minusgrader och träden stod som luftiga skyar av rimfrost 

när bilen susade ut på vår lilla välplogade vinterbyväg till ett 

evenemang i ortens Allianskyrka – och inte vilket evenemang som 

helst! 

Jag trodde inte mina ögon när annonsen om frukostmötet med 

Göran Skytte dök upp i tidningen. Hur var det möjligt? Han som 

samlar lika stor publik som Lewi Petrus, John Hedlund och C G 

Hjelm en gång gjorde. Skulle han komma till Allianskyrkan med 

sina 240 församlingsmedlemmar i Ölmstad? 

Men folk kom resande många mil för att höra honom. Långbord 

stod dukade som till en Nobelmiddag. Det sorlade förväntansfullt 

i kapprummet, där vi fick vänta länge för att komma fram till den 

magnifika frukostbuffén. 

Stämningen var som inför Carolas konsert på Elmia. Vad väntade 

vi oss? Hans inledning var suverän och han fick allas våra 

hjärtan att klappa när han berättade att han genom sin mormorsmormor, 

som bott i Vitaryd i Aneby, hade släktanknytning 

till Ölmstad. 

Och nu är jag själv här, sa han och log brett och varmt. 

Så spelade han upp sitt eget livsdrama, med livliga gester och 

stora kliv mellan borden. Vad var det som fängslade oss i hans 

föreställning? Kanske just de djärva hoppen mellan stjärnhöjder 

och bråddjup. Det blev många skratt och en del tårar. Hur kan 

man låta bli att gripas, när den framgångsrike stjärnjournalisten 

smyger in i en kyrka och förtvivlat viskar: ”Gud, hjälp mig.” 

Och plötsligt blir Skytte förkunnaren. Han tar fram en tummad 

bibel, slänger ut frågor till det bibelkunniga auditoriet, bläddrar 

och läser. 

Utnämningar och personalförändringar från den 

1 januari 2010 

P. Roberto Bersabal Wapaño CP har utnämnts till ansvarig för själavården 

bland filippiner i stiftet från den 1 februari 2010. 

F. Jerzy Dudek har utnämnts till tf kyrkoherde i Marie Födelses församling 

i Värnamo från den 15 mars 2010. 

F. Than Duc Nguyen kommer att vara sjukskriven från den 1 mars 

2010 tills vidare. 

Förkunnaren Skytte. Han har blivit 

kolportör också… 

Tel 046-14 05 90 

www.exodusresor.se 

kyrktorget | sid. 35 

Ansvarig: 


Dundersuccé för 

Göran Skytte i Ölmstad 

Uppmärksamheten är på högspänn. Vi får en kortkort predi - 

k an om fiskafänget på Genesarets sjö och naturligtvis knyter han 

an till fisket på Vättern för att till slut lyfta fram Jesu ord: ”Ro ut 

på djupt vatten.” Och vi förstår att Göran Skytte tagit Honom på 

orden. När han sedan beskriver Simon Petrus karaktär och Paulus 

omvändelse är det inte svårt att känna att här talar Skytte om sig 

själv. Han var en Saul som blev en Paulus. 

Jag hade aldrig hört en sån predikan, sa han om prästen Bo 

Brander i vars kyrka på Laurentiistiftelsen i Lund han hamnat. 

Han bandade predikningarna under ett par söndagar och sa sedan: 

”Det här ska vi göra en bok av.” 

”Det är en postilla’’, svarade man på förlaget, ’’sånt läser inte 

folk i dag.” 

Men nu har den sålt mer än 22 000 exemplar, och har kommit 

ut i pocket, kluckar Skytte belåtet. 

Medan han viftar med sina böc ker i ena handen och bibeln i 

den andra tillägger han hemlighetsfullt: 

- Jag har blivit kolportör också, jag tar med mig böckerna när 

jag talar. 

Och nu blir det kö vid bokbordet. Göran Skytte skriver oläsliga 

signaturer och böjer sin resliga gestalt vänligt över damerna. 

Vi far hem under vintersolen, medan Skytte sätter sig i bilen och 

kör vidare till Bredaryd, Mantorp, Bjuv och andra småorter, där 

missionsförsamlingar, alliansmissionen, pingstkyrkan och en och 

annan svenskkyrklig församling – men ingen katolsk?! – väntar på 

honom. 

Resor med kvalitet och gemenskap 

30/4, 21/5 Jordanien – rundresa 

23/4, 7/5 Det Heliga landet 

11/6 Passionsspelen i Oberammergau 

13/6 Armenien – vid foten av Ararat 

27/7 Normandie 

18/8 Vadehavsön Römö 

Beställ hem vår nya katalog 

Ingrid Ydén Sandgren 

2/9 Georgien – i skuggan av Kaukasus 

28/9 Vägen till Santiago de Compostela 

30/9 Lutherresa 

8/10 Lourdes och Nevers 

8/10 Helgonens Italien m Assisi 

30/10 Tunisien i Augustinus fotspår

sid. 36 | kyrktorget 

Ansvarig: 


Caritas i Hjällbo – ett komplement 

Av en artikel på Kyrktorget i Km 1/10 kan man lätt få uppfattningen att Caritas i Hjällbo är den enda aktören från 

Katolska kyrkan, som är på plats i Angered (Angered, Hjällbo, Hammarkullen, etc.). Så är det inte. Caritas syns mest, 

men det finns också en verksamhet som sker mer i det tysta men som är minst lika viktig: den personliga kontakten som 

en präst kan ha med familjer och enskilda. 

Fader José Luis Retamales, rektor för Spanska Katolska Missionen, har kontakt med många människor, framför allt 

spansktalande, och de hembesök han gör i de aktuella områdena hos både familjer och enskilda tar en stor del av hans 

tid. Dessa människor kan kanske inte på grund av språksvårigheter och annat delta i Caritas aktiviteter men behöver 

måhända ännu mycket mer stöd och hjälp av Kyrkan. 

Caritas gör ett bra arbete, men vi får inte glömma allt annat som också görs. 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, 

arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Benedikt XVI:s intentioner för år 2010: 

MARS 

Allmänt: För en rättvis och ärlig hantering 

av världsekonomin, särskilt 

med hänsyn till fattiga nationer. 

Missionen: Att kyrkan i Afrika arbetar för 

rättvisa och försoning. 

Flera piporglar i stiftet! 

APRIL 

Allmänt: Att fundamentalism och 

extremism motverkas av de troendes 

kloka och respektfulla bemötande 

Missionen: För de kristna som lider 

förföljelse: att den helige Ande ger dem 

styrka. 

Marianne Arebrink 

I Km nr 2 hade vi ett reportage från orgelinvigningen av den stora piporgeln i Kristus Konungens kyrka i Göteborg. I 

samtalet med kyrkomusikerna räknade Ulf Samuelsson på fingrarna och kom fram till att det endast finns åtta-tio pip - 

orglar i stiftet. 

Men i det böljande samtalet måtte han ha blivit avbruten i sitt räknande. Han berättar nu för Km att han har räknat 

färdigt och kommit fram till att det finns ett 25-tal piporglar i stiftet. De flesta är små, men dock piporglar! 


Upplev ISRAEL 

Besök bibliska platserna & Döda havet 

Bekvämt & personligt! 

Rundresa 28/4 2010 

www.kanicare.com 

Kani Care 070-270 46 93

Biskop Anders 

kalender 

MARS 

5-7/3 Visitation i Märsta 

9/3 Sammanträde med styrelsen för S:t Eriks katolska skola 

10/3 Möte med styrelsen för de katolska folkhögskolorna och 

skolutskotten 

11/3 Möte med SKR:s styrelse. Mässa i Domkyrkan kl. 17.00 

och lektorat för seminarister 

12-16/3 Deltar i ekumeniskt besök i Damaskus 

17/3 Möte för biskopsvikarier 

18/3 Minnesmässa för Oscar Romero på spanska, 

S:ta Birgittas kapell, Björngårdsgatan, kl. 18.30 

19-27/3 Ad limina-besök i Rom 

28/3 Palmsöndagens högmässa, Domkyrkan kl. 11.00 

30/3 Oljevigningsmässa i Vår Frälsare, Malmö kl. 18.00 

31/3 Oljevigningsmässa i Kristus Konungen, Göteborg 

kl. 10.00 

APRIL 

1/4 Oljevigningsmässa i Domkyrkan kl. 10.30; 

Skärtorsdagens kvällsmässa kl. 18.30 

2/4 Långfredagens liturgi, Domkyrkan kl. 15.00; deltar 

i melkitisk långfredagsliturgi, Jakobsberg kl. 18.00 

3/4 Påsknattens liturgi, Domkyrkan kl. 21.00 

4/4 Påskdagens högmässa, Domkyrkan kl. 11.00 

5/4 Konfirmation i Vadstena kl. 10.00; Mässa på tyska med 

gästande tyska biskopar, Domkyrkan kl. 18.00 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

Lägenhet sökes! 

Kristen operasångerska, katolik, söker trevlig lägenhet – 

efter att ha bott flera år utomlands – i Stockholm eller i 

dess närhet, inom närmaste året. 2-3 rum, gärna med 

balkong. 

Svar till: Solweig Lindström 

Auhofstrasse 160/1/11 

A-1130 WIEN 

Österrike 

Kyrkomusikertjänst (35%) 

i S:ta Eugenia katolska församling utlyses 

I tjänsten ingår kyrkokör, barnkör, gudstjänstspel och solistiskt orgelspel. 

Förutsättningar: 

Kantors- eller organistexamem. 

Tillträdesdag: 1 juli.För vidare information 

om tjänsten, se www.sanktaeugenia.se 

Vid intresse, kontakta Kh Klaus Dietz (kyrkoherde.eugenia@telia.com) 

eller kyrkomusiker Ulf Samuelsson (070- 

5916787). 

Ansökan skickas till Sankta Eugenia katolska församling, 

Kungsträdgårdsgatan 12, 111 47 Stockholm. 

Ansökningstiden går ut den 26 mars 

VATIKANRADION 

PÅ SVENSKA 

Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, 

besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese 

Eller lyssna på kortvåg: 

Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 

1611kHz/1260kHz 

Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz 

Språk: Svenska måndag–torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) 

Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) 

Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten 

Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 

E-post: skan@vatiradio.va

sid. 38 | familjesidan 

Jan-Olof Hellsten heter jag som kommer att ansvara för familje sidan ett 

tag framöver. Jag tillhör S:t Lars församling i Uppsala. Fyra barn och sju 

barnbarn har jag och har arbetat med det mesta inom utbildning. Följande 

berättelse får duga som presentation. Den handlar om en av de gånger jag 

lärt mig något av ett barn som just då sett klarare än jag. 

Det här hände för en del år sedan. Jag hade haft en samling med ett tiotal 

barn mellan nio och tolv år. Nu skulle vi avsluta kvällen med bön och jag 

frågade om de hade något särskilt som de ville lägga fram för Herren. En 

av pojkarna berättade att han var med i skollaget som i morgon skulle 

spela fotboll mot ett annat skollag. ”Jag vill be för att vi vinner”, sa han. 

Jag var tveksam till idén och menade att Gud knappast skulle ta parti för 

det ena laget? Hela gruppen blev engagerad i diskussionen. Till slut sa en 

av flickorna: ”Men kan du inte låta Gud själv bestämma vad han ska 

göra?” Då blev jag svarslös. Jag kunde ju inte välja för Gud. Så vi bad för 

hemmaskolans seger i matchen. 

Jag tror att det finns många vuxna som har gjort liknande erfarenheter 

och skulle gärna göra en familjesida om det. Skriv alltså till mig på Km:s 

redaktion, och berätta om tillfällen när du lärt dig något om tron eller har 

växt andligen genom barns förmedling. 

Jag fick förresten aldrig reda på hur matchen slutade. 

”Mänsklighetens framtid går via familjen” 

skrev Johannes Paulus ll i en så 

kallad apostolisk skrift: Familiaris 

Consortio. Det är stora ord. Lite väl 

stora verkar det kanske för den som står 

mitt i vardagens kaos, fullt upptagen 

med att klara av den närmaste halvtimmen. 

Mänsklighetens framtid? Vad kan 

familjen göra åt den? Barnen förstås, 

utan dem blir det ingen framtid alls. 

Men Johannes Paulus menar också att 

familjens gemenskap och omsorg kan 

återspegla Guds kärlek och då även 

förmedla den till andra. Det är alltså 

inte så konstigt att det i många sammanhang 

i vår Kyrka talas om hur viktigt 

det är att värna om familjen. Det är 

bra. Men hur går det till? 

Det finns många slag av barnfamiljer i 

våra församlingar. I några finns det två 

föräldrar, i andra bara en. I det nutida 

Sverige är många av dem helt utlämnade 

åt sig själva. Mor- och farföräldrar bor 

långt borta; barn som går i förskola eller 

på fritids måste hämtas direkt efter jobbet. 

Efter jobbet är man visserligen ledig 

men ska hela tiden vara till hands för 

barnen. När ska en ensamförälder få tid 

att utveckla sin tro eller ens gå och köpa 

kläder till sig själv. Och när ska ett för - 

äl drapar få tid med varandra? Det är 

lätt att man reduceras till att enbart vara 

förälder som lever för barnen och i värsta 

fall även genom barnen. Visst, det är 

ofta både stimulerande och meningsfullt 

men det är svårt att vårda en vuxenrelation 

under sådana förhållanden. Familjens 

främsta uppgift är ju ändå (fortfarande 

enligt Familiaris Consortio) att ”mer 

och mer bli vad den är dvs. en gemenskap 

i liv och kärlek”. Förr kunde man 

be vännernas tonåringar att sitta barnvakt 

någon gång men så fungerar det 

inte längre. 

Detta låter kanske inte som en angelägenhet 

för församlingar och nationella 

missioner och det största ansvaret vilar 

naturligtvis på familjens medlemmar 

själva att respektera, bry sig om och 

Vid Km:s köksbord. Jan-Olof Hellsten vikarierar som redaktör 

för vår familjesida 

Foto Birgit Ahlberg-Hyse 

Att värna om familjen – ord eller verklighet? 

ägna tid åt varandra så att gemenskap 

och kärlek växer. Men för att hjälpa 

dem med det kan en insiktsfull församling 

organisera något slags ”barnvakt”. 

Det kan ge ensamföräldern en stunds 

vila och ro, eller kanske möjlighet att gå 

till bikt. Det kan ge ett föräldrapar 

tillfälle att göra något på tu man hand. 

Det är ingen dålig insats av en kyrka 

som vill värna om familjen. Kanske kan 

det dessutom kombineras med en 

romantisk supé i församlingens regi. 

Den pastorala omsorgen om familjen 

bör ge möjlighet för vuxna att få utveckla 

sin egen gemenskap och sin egen tro 

men man måste inte alltid skilja föräld - 

rar och barn för att nå det målet. 

Tvärtom finns det många församlingar 

som har goda erfarenheter av familjeläger. 

Någon tar hand om barnen – 

man turas om eller har med sig några 

ungdomar från församlingen – medan 

de vuxna kan samlas kring något tema 

eller samtala och stödja varandra i de 

problem och glädjeämnen som det inne -

är att försöka vara en kristen familj. 

Sömnigt samtal vid morgonkaffet, en 

stunds vuxenumgänge när barnen har 

lagt sig... gemenskapen innebär att man 

för några dagar får dela ett kristet 

vardagsliv och vila i en miljö där tron 

inte ifrågasätts. Att en liten tid leva i 

nära gemenskap med andra föräldrar 

kan bli ett lyft för det egna föräldra - 

skapet. 

Läger är fantastiskt men det är inte 

alltid möjligt att resa bort på flera 

dagar. En liten bit av familjelägrets 

gemenskap och andliga vila kan man 

ändå skapa genom att träffas i familjegrupper. 

Det finns några sådana grupper 

i våra församlingar och nationella 

missioner. Vissa planerar sina möten 

noggrant, andra träffas utan något program 

bara för att få vara tillsammans 

inför Guds ansikte i några timmar: äta, 

leka, be lite. 

Nu invänder kanske någon: Måste 

man dra in församlingen i det här? 

Läger och barnvakt och samlingar kan 

väl de intresserade ordna med själva. 

Javisst, självklart. Men alla är inte så 

företagsamma. Och då kan församling - 

en vara till stor hjälp. Det kan dessutom 

vara bra om församlingsledningen eller 

kyrkoherden tar initiativ för då marke - 

rar man att det handlar om något viktigt. 

En påminnelse kanske för föräldrapar 

som ramlat in i slentrian och glömmer 

att vårda sin relation. 

En av de viktigaste föräldrauppgifterna 

är att vänja in barnen i kyrkans liv. 

De flesta föräldrar vill därför komma 

tillsammans som familj inför Gud. De 

vill ta med barnen till kyrkan när de är 

små och se dem vara kvar i tron när de 

är stora. 

Ändå är just mässan en svår situation 

för många föräldrar. Det är ofta 

inte alls roligt för en aktiv två- eller 

treåring att sitta still i bänken. Barnet 

börjar prata och berätta, eller gråta och 

bråka. Någon tittar, inte elakt, bara 

nyfiket, men det känns ändå att barnet 

stör. 

Så blir mässan ingen gemenskap in - 

för Herren utan mest bara en ängslan 

för att barnet ska störa. Många föräld - 

rar går ut vid minsta pip. Så lär sig barnet 

att ”om jag gnäller får jag gå häri - 

från”. En sådan inlärning är svår att 

bryta. Efter en tid känns det kanske 

enklast för föräldrarna att stanna hem - 

ma. 

Den här situationen är avgörande 

för en kyrka som värnar om familjen. 

familjesidan | sid. 39 

"Att en liten tid leva i nära gemenskap med andra 

föräldrar kan bli ett lyft för det egna föräldraskapet." 

En stödjande församling kan göra 

underverk genom att visa föräldrarna 

att de och barnen är välkomna även om 

den lilla gnäller och gnölar eller pratar 

och knallar runt lite. (Det här handlar 

naturligtvis inte om barn som gallskri - 

ker.) Det är ju genom att delta i kyrkans 

liv som man växer in i tron och redan 

ett mycket litet barn kan känna av om 

miljön är trygg och välkomnande. Är 

den det, ja då vill man vara där. 

Jan-Olof Hellsten 

Att vara buren. Bön är en viktig form av stöd till familjen. Genom nätverket 

”Ständig bön för äktenskap och familj” , www.standigbon.blogspot.com, stöds våra 

familjer av förbön varje timme, hela dygnet, året runt. 

Foto: Jan-Olof Hellsten

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

Monte Cassino, 

det berömda benediktinklostret som förstördes under kriget, reser sig 

nu ur ruinerna och återtager sin gamla form. Arkeologer har genomletat 

300.000 kubikmeter material och där återfunnit fragment av 

statyer och andra prydnader, som restaureras. Ännu återstår 5 à 6 

månaders arbete. Italienska staten har inbetalt 130 miljoner lira av 

de 230 som anslagits såsom skadestånd. 

(Hemmet och Helgedomen, 15/3 1950) 

En sjuttioåring, 

Jean Francois van den Branden i Bruxelles, gick 1949 till fots från 

Belgien till Lourdes för att där bedja om tillfrisknande för en dotter, 

som var av läkare förklarad obotlig. Vid hemkomsten möttes 

han av dottern, som helt återställd kom honom till mötes. – Han 

har nu företagit en ny vallfärd till fots för att framföra sitt tack till 

Notre-Dame de Lourdes. 

(Hemmet och Helgedomen, 15/3 1950) 

Katolskt magasin 

Box 2038 

750 02 Uppsala 

Bön i familjen 

I Hildesheims stift har man prövat en ny väg för att främja hus - 

andakten. På en bestämd dag och vid ett bestämt klockslag uppmanas 

alla familjer att hålla en kvarts timmes andakt tillsammans. 

Klockslaget anges genom en särskild ringning i alla kyrkklockor, 

och varje hushåll har fått sig tillsänt ett kort med förslag till ordning 

för andakten. Vid valet av böner har man tagit hänsyn till att 

de skall passa både katoliker och protestanter – ofta har ju föräld - 

rarna olika samfundstillhörighet. 

Det är tänkt, att en sådan gemensam bönestund skall hållas några 

gånger om året, i fastan, i advent, i böneveckan för de kristnas 

enhet osv. (KNA) 

Biskop Anders rekommenderar: 

Prenumerera på Katolskt magasin! 

E-post: 

redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: 

www.katolsktmagasin.se 

(Katolsk Kyrkotidning, 14/3 1980) 

”Om man vill intensifiera sitt kristna liv är det viktigt att även hålla sig informerad 

om vad som händer i kyrkan – både här i Sverige och i den stora världen. 

Därför rekommenderar jag i detta sammanhang alla att prenumerera på 

… Katolskt magasin…” 

(Biskop Anders Arborelius i årets fastemandat) 

Teckna din prenumeration på www.katolsktmagasin.se eller ring 018 / 13 61 42. 

Du kan också skicka in namn och adress på ett vykort till vår postadress. 

Gäller nya prenumeranter inom Sverige. 

Varmt välkommen som prenumerant!

Km 3 2010 - Katolskt Magasin

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?