Km 10 2010 - Katolskt Magasin

#10 8 oktober 2010 

Pris 40 kr 

Saligförklaring i Birmingham 

Stiftsungdomsdag med ”JP II” 

Rop från Palestinas kristna 

500-årige Albertus Pictor

8 oktober 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax: 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

Prenumerationsärenden, ekonomi 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Annonser 

Display i Umeå AB 

info@display-umea.se 

090 – 71 15 00 

Tryck: AlfaPrint 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

#10 

Nr 11 utkommer 5/11 2010. Manusstopp 14/10 2010. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

OMSLAGSBILD: UNDER SITT BESÖK I STORBRITANNIEN, I 

COFTON PARK, BIRMINGHAM, SALIGFÖRKLARADE PÅVEN 

BENEDIKT XVI KARDINAL JOHN HENRY NEWMAN, VARS BILD 

PROJICERADES PÅ KORVÄGGEN. 

Foto: BIRGIT AHLBERG-HYSE Fler nyheter på vår hemsida 

www.katolsktmagasin.se 

Ur innehållet 

Stiftskollekt för de katastrofdrabbade 

i Pakistan sidan 4 

Påven Benedikt XVI saligförklarade 

kardinal Newman vid sitt första besök i 

Storbritannien sidan 5 

Högskola med Newmans namn invigd sidan 12 

Stiftsungdomsdag med workshops 

och sång sidan 16 

Moder Teresas 100-årsdag firades 

med hennes systrar i Fisksätra sidan 18 

Första mässan i ny katolsk kyrka 

i Enköping sidan 20 

Den saligförklarade Jerzy Popieluszko 

- hjälte från vår egen tid sidan 21 

Katolsk närvaro i Palestina sidan 24 

Nybygge för Birgittasystrarna 

i Trondheim sidan 26 

Debatt: För kyrkan – i tiden sidan 33 

Kultur: Dödahavsrullar utkommer snart 

på svenska sidan 34 

Familjesidan: Lägrets goda sidor sidan 46

”Ett lands behandling av dess romska 

befolkning är ett lackmustest för det 

civila samhället och dess demokrati.” Så 

står det som motto eller underrubrik i 

betänkandet ”Romers rätt” från Dele - 

gationen för romska frågor (SOU 

2010:55). På 582 sidor behandlas svensk 

rom-politik ur ett sociologiskt, juridiskt, 

historiskt och social politiskt perspektiv. 

Delegationen vill att politiker, förvaltningar, 

kyrkor, organisationer – det 

civila samhället – äntligen gör allvar av 

den romska befolkningens rättigheter: 

till delaktighet och inflytande, till utbildning, 

till arbete, till bostad, till hälsa och 

social välfärd, till språk, till kultur – och 

till rätten att inte bli diskriminerad! 

Antiziganism – all rasism – växer och 

måste bekämpas aktivt. 

Ungefär samtidigt utkom boken Född 

fördömd av journalisten Irka Ceder - 

berg, specialiserad på romers situation i 

Europas länder. ”Romerna deltar sällan 

i vardagligt europeiskt samhällsliv”, 

skriver Irka Cederberg. ”Det sägs att de 

gifter bort sina döttrar och söner i unga 

år och sällan låter sina barn få ordentlig 

skolgång. De är främlingar och betraktar 

också oss som främlingar, och vi 

förstår oss inte på dem. De saknar makt 

och har ingenting att säga till om i sam - 

hället…” 

Beskrivningen gäller generellt för 

Europa. Också här hos oss i Sverige? Ja, 

det antyder listan på ouppfyllda rättigheter 

i betänkandet. Delega tionen för 

romska frågor, tillsatt av regeringen 

2006, har gjort sitt jobb och avsatt en 

tjock bok. Här och hos Irka Cederberg 

finns massor av kunskap för den som 

En sten i Europas sko 

vill veta mer om romerna i vårt land och 

utanför. Om kunskapen leder till föränd - 

ring återstår att se. Vindarna tycks tyvärr 

blåsa åt andra håll. 

Betänkandet, Irka Cederberg och deras 

romska och ickeromska sagesmän är 

eniga: antiziganismen växer oroväc kan - 

de snabbt, i Sverige och Europa. Inte 

bara den – det råder uppvindar för allehanda 

rasistiska rörelser och krafter. 

Hos oss visar sig detta till och med i 

årets valresultat. Som om de gamla giftiga 

molnen av okunnighet och etnocent - 

rism bara förflyktigats en smula efter 

Holocaust men snart förtätades på nytt 

och återvände. Till Balkan på 1990-talet 

och nu över hela Europa. 

Romerna är en sten i den europeiska 

skon. Den skaver, irriterar, man avlägs - 

nar den men snart är den där igen. Vad 

göra? 

Italien visar ut romer utan vidare 

spisning. Även Sverige utvisar romer, 

mera diskret. Frankrike ger dem pengar 

för att försvinna ”frivilligt”. Där finns 

en särlagstiftning för rumäner – läs: 

romer – som kan avvisas på grunder 

som inte gäller för andra EU-medborgare. 

8 000 av dem har skickats tillbaka 

bara i år. FN:s Kommitté mot rasdiskriminering 

(CERD) har protesterat, 

EU-kommissionen reagerade kritiskt: 

Frankrike måste hålla sig till gällande 

europeisk lagstiftning, även gällande 

generösa regler för EU-medborgare. En 

EU-resolution fördömer utvisningarna. 

Vatikanen höjde rösten mot massutvisningarna: 

sådana strider mot europeiska 

grundvärden. ”Man kan inte generalise - 

signerad ledare | sid. 3 

ra och utvisa en hel grupp människor”, 

sade chefen för Påvliga rådet för människor 

på väg, ärkebiskop Agostino 

Marchetto. Brottsansvar åvilar enskilda, 

inte grupper, påminde han, och menade 

dessutom att åtskilliga franska kommuner 

inte följer reglerna att anvisa de 

vägfarande en plats att uppehålla sig på. 

Då uppstår illegala läger. 

Också katolska kyrkan i Frankrike har 

hållit en välgörande hög profil i sin kritik 

av massutvisningarna. Robert Le 

Gall, ärkebiskop av Toulouse, jämförde 

dem i en predikan i Lourdes med 

Vichyregeringens judedeportationer 

under den nazityska ockupationen, 

vilket väckte premiärminister Fillons 

vrede. En präst i Lille har återsänt sin 

hedersutmärkelse i skam över utvisningarna. 

Biskop Claude Schockert, 

ansvarig för migrationsfrågor i franska 

biskopskonferensen, har tillsammans 

med sin ämbetsbroder i Vannes förebådat 

kraftfullt katolskt motstånd mot 

migrationsregler som är alltför hårda. 

Många kyrkliga röster har höjts. 

Rigorösa åtgärder som diskriminerar 

befolkningsgrupper väcker protest, tack 

och lov. Nästa steg borde vara att energiskt, 

men med känslighet och delika - 

tess, verka för att Europas romer får ta 

sin rättmätiga plats i samhälle – och 

kyrkor. För detta behövs ömsesidigt 

förtroende, kunskap, empati och vilja 

att ge utrymme även åt dem som inte är 

”main stream”. Då mjuknar stenen i 

den europeiska skon. 

Kaj Engelhart

sid. 4 | aktuellt 

Stiftskollekt för Pakistan den 10 oktober 

Söndagen den 10 oktober blir den stora insamlingsdagen bland landets katoliker för det 

katastrofdrabbade Pakistan. 

- Vår hjälp kommer in i den fas då människornas liv ska byggas upp igen, säger Charles 

Câmara, biståndsansvarig på Caritas Sverige. 

Sommarens monsunregn i Pakistan var de 

värsta på 80 år. Enorma översvämningar 

drabbade större delen av landet och ett 

område lika stort som England låg under 

vatten eller blev oanvändbart. 

Cirka 15–20 miljoner människor är 

drabbade av katastrofen. Hittills har 

omkring 1 900 människor omkommit. 

Enligt FN är den pågående katastrofen 

mycket värre än naturkatastroferna på Haiti 

tidigare i år och tsunamin i Asien 2004. 

- Minst sex miljoner barn behöver 

särskild vård eftersom de lätt får sjukdomar 

av exempelvis förgiftat vatten. Kolera, 

diaréer och malaria härjar vilt. Medicinerna 

räcker inte till. En halv miljon gravida kvinnor 

behöver en säker plats där de kan föda. 

Också äldre och funktionshindrade behöver 

hjälp och vårdplatser, säger Charles 

Câmara. Han tillägger att 100 000 boskapsdjur 

har dött och tusentals ton gröda har 

förstörts. 

- Det påverkar den framtida jordbruks - 

produktionen negativt. 

När det inträffar en katastrof sker hjälp - 

arbetet i tre faser, förklarar han: 

Snabbt omhändertagen. Kuhursheed Bibi har 

fått hjälp med sin skadade arm av medarbetare i 

Caritas Pakistan. 

Foto: Caritas Internationalis 

Den första fasen är de första tio dagarna. 

De som har överlevt behöver få omedelbar 

hjälp för att klara en dag i taget. Då är de 

helt beroende av lokala biståndsorganisationer 

som är på plats sedan tidigare. 

Caritas Pakistan har 350 anställda och i 

samarbete med internationella Caritas - 

organisationer hjälptes under den första 

tiden cirka 250 000 människor med bland 

annat akut sjukvård, rent vatten, tält, filtar 

och hygienartiklar. 

Den andra fasen pågår i uppåt tre månader 

efter det att katastrofen har inträffat och 

kallas rehabiliteringsfasen. De drabbade 

områdena röjs och människor får både 

fysisk och psykosocial hjälp för att hantera 

och bearbeta sina trauman. De som dittills 

har bott i tält får hjälp med permanent 

boende eller hjälp att komma tillbaka till 

sina hem och renovera huset. 

Det är i denna fas som pengarna från 

katolikerna i Sverige kommer till användning. 

Den tredje fasen kan dra ut på tiden och är 

den ekonomiskt tyngsta, med återuppbygg - 

nad av landet. Infrastrukturen, skolor, 

sjukhus och institutioner byggs upp igen. 

Även till det arbetet krävs bistånd från 

omvärlden, eftersom landet är fattigt och 

förödelsen överväldigande. 

Ofta är det så, säger Charles, att folk 

skänker pengar just när katastrofer har 

inträffat. Men sedan sjunker engagemanget. 

- Vår solidaritet bör sträcka sig längre. 

Vi kristna bör tänka på att de drabbade 

behöver en omfattande hjälp, där både 

kroppen och själen omvårdas. Till sådant 

behövs mycket resurser under lång tid. 

Jämfört med den senaste katastrofhjälpen 

som krävde internationella insatser, på 

Haiti, är möjligheterna att göra insatser i 

Pakistan mycket svårare. 

- Vissa delar är geografiskt svårtillgängliga. 

I andra delar kan det vara svårt att 

arbeta av politiska, militära eller religiösa 

skäl. 

Lättast för kristna att nå fram med sin 

hjälp är i Sindh-provinsen, i söder, som är 

värst drabbat av översvämningarna. 

Pakistan är en muslimsk republik. Av de 

drygt 174 miljoner invånarna är endast 0,7 

procent kristna. Trots att de är minoritet gör 

de kristna en stor insats i den gemensamma 

samhällsutvecklingen, säger Charles Câmara. 

- Men eftersom katoliker inte ser till religion 

utan till medmänniskors nöd räknar vi 

med ett stort stöd till Pakistans drabbade 

folk. 

Han poängterar att pengarna kommer 

fram till Caritas Pakistan, utan avdrag för 

löner och administration. 

Garanterar oavkortad 

hjälp. Alla pengar 

som vi skänker 

genom Caritas kommer 

fram till Caritas 

Pakistan, utan avdrag 

för löner och administration, 

säger 

Charles Câmara, 

biståndsansvarig på 

Caritas Sverige. 

Foto: Kaj Engelhart 

Birgit Ahlberg-Hyse 

Caritas Sverige räknar med att stiftets katoliker ger en extra stor kollekt söndagen den 10 oktober. 

Den som vill skänka ytterligare pengar till Pakistans katastrofdrabbade folk kan använda stiftets/Caritas Sveriges bankgiro: 5810 - 1312 

Skriv ”Pakistan 2010” på avin.

nyheter utrikes | sid. 5 

Km i Birmingham 

Påvemässa med saligförklaring 

Fem timmars väntan i regn och kyla förtog inte glädjen över att få uppleva ett historiskt 

ögonblick i Cofton Park utanför Birmingham den 19 september. Det var då påven Benedikt 

XVI, under sin sista dag på sitt första besök i Storbritannien, saligförklarade kardinal John 

Henry Newman inför en församling på omkring 57 000 personer. 

En påves strävsamma liv 

Benedikt XVI inleder den sista mässan under sitt besök i Storbritannien. 

Fortsättning

sid. 6 | nyheter utrikes 

Att det blev en högtid och inte ett jippo när påven besökte 

Birmingham är förunderligt. Men kanske hade ändå vädret, 

som kan kallas typiskt engelskt, en positiv inverkan: under 

de fem timmar som gick mellan de första bussarnas och den 

påvliga helikopterns ankomst till Cofton Park hann besökarna 

tänka över sin situation: okey, det är kallt, regnet öser ner, 

gräset är vått, matsäcken kommer att ta slut och det är en 

bra bit till fish and chips-ståndet. Men vi gör en pilgrimsresa, 

vi har åkt en lång väg och vi stannar tills påven kommer 

för att fira mässa med oss. 

Sådan var stämningen bland dem som hade mutat in egna 

små plättar i kvarteren mellan kravallstaketen. 

Blandade i åldrar och nationaliteter trängdes pilgrimerna 

med olika sätt att få tiden att gå. Där var barnfamiljen som 

hade med sig en kortlek men som snart fann korten hopplöst 

ihopklibbade av regnet. 

Där var internatpojkarna som brottades tills deras skol - 

uniformer var genomleriga. 

Där var gruppen med dominikaner som stod upprätt hela 

tiden i en tätt sammanhållen ring, under stilenligt svartvita 

paraplyer, bibelläsande och bedjande. 

Att påven Benedikt XVI besökte Storbritannien för första 

gången, att John Henry Newman var den förste han skulle 

saligförklara och att saligförklaringar numera normalt äger 

Väntan i gryningen. Klockan är 

sju på morgonen och många pilgrimer 

har redan varit i Cofton 

Park i två timmar. Det regnar och 

det är tre timmar kvar tills påven 

Benedikt XVI inleder mässan. Ett 

par funktionärer har sökt skydd 

under tak. I bakgrunden ser vi 

den stora byggnaden med koret. 

rum i Rom och inte i förskingringen – det kanske inte alla 

pilgrimer var medvetna om. Men de som bor i och omkring 

Birmingham, inte minst de skolbarn som ingick i den jättelika 

kören, var alldeles säkert informerade om dagens betydelse, 

med tanke på Newmans lokala anknytning. 

Det var ju till Birmingham han flyttade efter det att han hade 

konverterat till Katolska kyrkan, lämnat sin prästtjänst i 

anglikanska kyrkan och studerat till katolsk präst i Rom. I 

Birmingham bodde han i 30 år, till sin död 1890. Och just 

Cofton Park var ett kärt utflyktsmål för honom. 

Dukade han och hans vänner upp picknick under ekarna 

som växte runt platsen redan på hans tid? 

Vandrade han här i ensamhet för att vila från bekymren 

med sin fattiga församling inne i stan eller för att sortera 

tankarna kring sin försvarsskrift med självbiografiska inslag, 

Apologia pro vita sua? 

Han var ju sådan, John Henry Newman, att han ömmade 

för ”dessa minsta” samtidigt som han utvecklades till en av 

Katolska kyrkans mest betydande teologer. 

Umgänget med sådana tankar blev vårt eget tidsfördriv 

medan än fler pilgrimer vällde in över den mjuka sluttningen 

som var en naturlig amfiteater mot en jättelik byggnad längst 

där nere. Koret var centralt med en himmelsblå fond, utfor-

Hem till bloggen. Två präster från Sverige, Philip Geister SJ och Fredrik 

Heiding SJ, ska delta i påvemässan med saligförklaringen i Birmingham. Båda 

har en stark anknytning till John Henry Newman genom det nyligen invigda 

Newmaninstitutet i Uppsala. 

I skydd av paraplyer skriver de en rapport för tidskriften Signums blogg från ett 

besök de gjorde på lördagen i Littlemore, en ort i utkanten av Oxford där 

Newman bodde vid tiden för sin konversion till Katolska kyrkan. 

mad som ett blyinfattat kyrkfönster, och med en kupol över 

altare och krucifix. 

Väggen som omgav koret var hög och vit med en naken 

text: Heart speaks unto heart, Newmans motto som han 

hade fått från 1500-talshelgonet Frans av Sales. 

Plattformarna nedanför väggen fylldes nu av hundratals 

präster från hela världen. Eftersom paraplyer var uteslutna 

för prästerna, och för körsångarna på gradängerna bredvid, 

hade alla fått regnrockar i genomskinlig plast som glänste 

vackert när solen började lysa. 

Jodå, precis när storbildsskärmarna visade att påvens 

helikopter landade bakom väggen skingrades molnen. På 

pressfotografernas podium skämtades det om påvens kontakt 

med vädergudarna. 

nyheter utrikes | sid. 7 

När han äntligen gjorde entré i sin vita papamobile sken 

solen klart. Värmen steg, jublet skallade och gulvita vatikanflaggor 

vajade bredvid färgglada hemgjorda standar. 

Där inne bakom skottsäkra glas satt han, Benedikt XVI, 

stillsamt leende, vänligt vinkande. 

Över hela den högtid som firades sedan låg en atmosfär 

av glädje men också av stillhet. En sällsam upplevelse bland 

57 000 människor! 

Ingångsprocessionen gjorde påven med de kardinaler och 

biskopar som hade sin plats i koret. Bland dem skymtade 

William Kenney CP, tidigare hjälpbiskop i Stockholms katols ka 

stift, nu i samma position i stiftet Birmingham. 

Det var hans chef, ärkebiskopen av Birmingham Bernard 

Longley, som både hälsade påven välkommen till platsen 

och, alldeles i början av mässan, bad att John Henry 

Newman skulle saligförklaras. 

Så förklarade påven Benedikt XVI att John Henry Newman 

hädanefter skulle åkallas som salig och att festen för honom 

ska hållas varje år den nionde oktober. Det är datumet för 

hans upptagning i Katolska kyrkan. 

I samma ögonblick som påven uttalade saligförklaringen 

projicerades Newmans porträtt på korväggen. Där fick den 

heliga, traditionsmättade riten hjälp av modern teknik. 

Medan en stor del av den liturgiska musiken var nykompo - 

nerad fanns tonsatta texter av John Henry Newman bland 

hymnerna. Efter saligförklaringen sjöngs exempelvis Praise to 

the Holiest in the height, en text som ingår i hans oratorium 

Gerontius dröm, senare uppmärksammat genom en kongenial 

tonsättning av Edward Elgar. 

Katolsk stolthet. Hemmagjorda banderoller och 

skyltar beblandar sig med den gulvita flaggan 

med Vatikanens emblem. 

Fortsättning

sid. 8 | nyheter utrikes 

Plastinbakad kör. I den stora välljudande kören ingår många 

skolbarn från trakten. Extremt utsatta för regnet har sångarna 

genomskinliga regnrockar, precis som prästerna. 

I predikan, där påvens speciella uttal av det engelska 

läspljudet framträdde tydligast, handlade det 

givetvis mest om Newman. Påven nämnde honom 

som jämbördig med raden av de främsta heliga 

och lärda personligheterna i Englands historia. 

Predikan belönades med starka applåder men 

den påbjudna tystnaden efteråt var total. Man 

hörde bara ekarnas sus. 

En ny tystnad anmodades före tackbönen efter 

kommunionen, där påven hade varit huvudcelebrant, 

och lugnet hölls kvar under påvens 

angelusbön och slutvälsignelse. Men i sluthymnen, 

For all the saints, i Vaughan Williams 

medryckande tonsättning, gungade det i massorna. 

Under hymnen lämnade påven, kardinalerna 

och biskoparna koret och försvann bakom den 

vita väggen, i säkerhet för faror som aldrig hade 

tyckts hota i Cofton Park. 

De 57 000 började ringla iväg mot sina bussar. I 

backen stod försäljare och sålde morgonens utbud 

av små flaggor, nu för halva priset. Men inte 

många stannade och köpte. Festen var över. 

Var den värd allt besvär? Oh yes, sa en grupp 

flickor som inte hade sovit en blund på hela natten. 

- Everything was just wonderful and we love 

our pope! 

På svenska blir det: Allt var helt underbart och 

vi älskar vår påve! 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Fotnot 

En presentation av den nu saligförklarade kardinal John 

Henry Newman var införd i Km nr 9/10. 

I ett kommande nummer går vi i Newmans fotspår i 

Oxford. 

Inramad av Newman. Påvens vitglänsande mässhake rättas till innan han kan sätta sig på den 

tronliknande stolen med Newmans motto på ryggen. 

Lägg märke till påvens röda skor. De är ett ålderdomligt påvligt värdighetstecken, inspirerat av de 

bysantinska kejsarna som bar purpurröd fotbeklädnad. 

”My brothers and sisters…” Tack vare stora bildskärmar, tätt placerade 

runt Cofton Park, kan alla följa skeendet i koret detaljerat. 

Infälld ses kvinnan som tolkar allt som sägs till teckenspråk.

I enskildhet. En som inte ville fira 

mässa i trängsel har hittat en plats 

under en ek ovanför Cofton Parks sluttning. 

Har månne John Henry Newman 

suttit under samma ek och mediterat? 

nyheter utrikes| sid. 9 

Eukaristivandring 

150 präster från värdlandet 

har följt mässans 

inledning från ett 

kapell på kullens krön. 

Nu vandrar de ner för 

att ställa sig i gångarna 

mellan folkskarornas 

kvarter och dela 

ut kommunionen. 

Efter mässan. Påven har 

just välsignat sin stora församling. 

Prästerna som 

har delat ut kommunionen 

är på väg att återvända till 

sitt kapell uppe i backen. 

Församlingen är fortfarande 

i stillhet men flaggorna 

börjar vaja och snart ska 

alla förenas i psalmen För 

alla helgon, som i kamp 

för tron…

sid. 10 | nyheter utrikes 

”Sanningen är renhet, trohet och helighet” 

– Benedikt XVI i Storbritannien 

Farhågor fanns inför påven Benedikt 

XVI:s statsbesök i Storbritannien att 

demonstrationer, aktioner och antipåvliga 

stämningar skulle överskugga dagarna. 

Sekularistiska, antikyrkliga, antikatolska 

uttalanden förebådade hårda tag. Men 

farhågorna kom på skam. Niotusen deltagare 

protesterade mot påvebesöket på 

lördagen. Men hundratusentals människor 

var med i de olika inslagen i påveresan. 

Torsdagen den 16 september på förmiddagen 

landade påven i Edinburgh. Första 

punkten på hans statsbesök var ett möte 

med drottning Elisabet II. Drottningen betonade 

i ett kort tal att religionen alltid varit 

central i Storbritanniens identitet och 

också kunde spela en viktig roll i samlevnaden 

i ett multikulturellt samhälle. Påven 

svarade med att framhålla Storbritanniens 

insatser i motståndet mot nazismen, och 

anknöt till drottningens tal genom att 

vända sig mot en ”aggressiv sekularism”. 

Han vädjade också till de brittiska medierna 

att hantera människovärdet med försiktighet. 

Medierna hade redan på flygresan fått ett 

samtal med påven, där han självkritiskt 

gick in på övergreppsskandalerna. Av - 

slöjandena hade kommit som ”en chock” 

för honom och fyllt honom med ”stor 

sorg”, sade han. Kyrkan hade inte varit 

tillräckligt mycket ”på sin vakt” och inte 

heller snabb nog med att vidta åtgärder. 

Edinburgh var upptakten på påvens 

fyradagsresa som förde honom vidare till 

Glasgow, London och Birmingham. På 

påvens program stod bland annat 13 

anföranden på olika håll, sammanträffanden 

med företrädare för andra religioner 

och ett möte med den anglikanska kyrkans 

överhuvud, ärkebiskop Rowan Williams. 

Ett digert program för en 83-åring. 

Följande rapport omfattar huvudinslagen i 

programmet men inte varje enskilt inslag. 

På torsdagseftermiddagen firade påven 

en mässa i Glasgow. 70 000 personer deltog 

i friluftsmässan i en park i staden. 

Påven manade till en ”evangelisering av 

kulturen” och vände sig mot ”strävanden 

att utestänga den religiösa tron från den 

offentliga diskursen, att privatisera den 

och till och med att framställa den som ett 

hot mot jämlikhet och frihet”. Tvärtom är 

religionen en garant för äkta frihet och 

respekt, sade påven. 

Dagen därpå sammanträffade han med 

elever och lärare vid St. Mary’s University 

College i Twickenham i London. Här varnade 

han för en alltför nationalekonomiskt 

styrd utbildning. Skola och universitet får 

inte bara förmedla ekonomiskt lönsamma 

informationer och färdigheter, sade han. 

På eftermiddagen mötte han representanter 

för judendom, islam, hinduism, sikhism 

och andra religioner. Han betonade att 

religionsdialogen måste föras aktivt av alla 

religioner. Sida vid sida måste religionerna 

engagera sig för hela det globala samhällets 

väl. 

- Jag vill uttrycka den katolska kyrkans 

uppskattning för det viktiga vittnesbörd 

som ni alla som troende människor avlägger 

i en tid när religiös övertygelse inte 

alltid blir förstådd och uppskattad, sade 

Benedikt XVI. Religiösa människor skall 

möta varandra i kärlek och ”med största 

respekt för andra traditioner”. Tolerans 

måste alltid följa ”principen om ömsesidighet”. 

Religiösa minoriteter måste ha 

frihet att utöva sin kult och att fira guds - 

tjänst offentligt. Varje människa måste få 

följa sitt samvete utan att marginaliseras 

eller bli förföljd, och det gäller även vid 

konversion, betonade Benedikt XVI. 

Samtidigt blev det känt att sex män 

arresterats, misstänkta för attentatsplaner i 

samband med påvebesöket. Påven in for - 

merades men fortsatte sin resa som planerat 

– Vatikanen har fullt förtroende för 

polisen, sade hans talesman pater Federico 

Lombardi. Under tiden förhördes de miss - 

tänkta av Scotland Yard. De arbetade som 

gatsopare i stadsdelen Westminster (där 

påven hade flera framträdanden), och var 

nordafrikaner, däribland algerier, i åldern 

26 – 50 år. Lombardi ansåg senare i en 

intervju att saken fått alltför stora proportioner 

och riskerade att tränga ut själva 

påvebesöket i mediernas bevakning. 

På fredagskvällen deltog Benedikt XVI i 

en aftonbön i anglikanska Westminster 

Abbey tillsammans med anglikanska 

kyrkans primas, ärkebiskop Rowan 

Williams. Här uppmanade han de kristna 

av katolsk och anglikansk tradition att 

gemensamt vittna om sitt hopp i en alltmer 

likgiltig eller fientlig omvärld. Han 

påminde om sin uppgift som biskop av 

Rom att ”på ett särskilt sätt sörja för 

enheten i Kristi hjord”. 

Ärkebiskop Williams betonade det 

”särskilda bandet” mellan de två kyrkorna. 

Han lovprisade påvens rundskrivelser, 

där han tar upp den moderna tidens 

angelägna frågor. Slutvälsignelsen gavs av 

Benedikt XVI och Rowan Williams 

gemensamt. 

Helt oanmält mötte påven en grupp offer 

för sexuella övergrepp på lördagen. De fem 

personerna samtalade med honom i nuntiaturen 

i Wimbledon i 40 minuter, och 

påven gav uttryck för sin djupa smärta 

över vad de fått genomlida. Han för - 

säkrade dem också att kyrkan vidtar åt - 

gärder för att skydda unga och att samarbeta 

med myndigheterna för att ställa 

gärningsmän bakom så svåra brott till an - 

svar. 

Höjdpunkten på påvebesöket i London 

blev en högtidlig mässa i katolska West - 

minster Cathedral. Flera tusen ungdomar 

var samlade framför kyrkan och följde 

mässan på bildskärmar. I sin predikan 

talade påven om ”ett litet antal präster”

som begått fel och uttryckte sin ”skam - 

känsla och förödmjukelse” inför övergreppen. 

De drygt 2 500 ungdomarna 

i och utanför kyrkan hade kommit från 

hela landet, och i ett hälsningsord till 

dem varnade påven för avund, egoism 

och självförhävelse. 

På morgonen samma dag hade påven 

sammanträffat med brittiske premiärministern 

David Cameron. Han lovordade 

den brittiska regeringen för dess 

beslut att i framtiden avsätta 0.7 procent 

av bruttonationalprodukten till 

utvecklingsbistånd. 

Så kom söndagen, med saligförkla - 

ringen av kardinal John Henry 

Newman i Birmingham – se reportage 

på annan plats i tidningen – och 

därmed resans höjdpunkt och final. 

Mässan med saligförklaringen var den 

offentliga avslutningen på påvens 

besök i Storbritannien och efterföljdes 

av ett privat besök i Newmans bostads - 

hus och ett möte med de katolska 

biskoparna i England, Skottland och 

Wales. På kvällen anträddes återfärden 

till Rom. 

Resultatet? Respekt, snarare än 

översvallande jubel. Sakdiskussion och 

dialog, snarare än karismatisk hänryckning, 

sammanfattar Vatikan ra - 

dions reporter. De flesta engelska tidningar 

presente rade evenemanget i 

positiva ordalag och konstaterade den 

uppmuntrande, ödmjuka och ärliga 

ton som präglade påvens framträdanden. 

En symbolbild kan kanske vara vigilian 

i Hyde Park i London inför 

saligförklaringen i Bir mingham. 60 000 

människor var samlade till en stäm - 

ningsfull aftonbön med påven och 

nyheter utrikes| sid. 11 

Upprepad entré. Under sitt besök i Storbritannien möttes påve Benedikt XVI av jublande människomassor varhelst han åkte i sin papamobile, omgiven av fem säkerhetsvakter 

på varje sida. Här kommer han till Cofton Park utanför Birmingham där kardinal John Henry Newman saligförklarades. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

tände sina ljus som de sedan tog med 

sig som minne till sina församlingar 

I sitt tal påminde påven de närvarande 

– med hänvisning till kardinal 

Newman – om att ett liv i tron aldrig 

kan vara resultatlöst. 

- Sanningen förmedlas inte bara 

genom formell kunskap, hur viktig den 

än är, utan också genom vittnesbördet 

i ett liv av renhet, trohet och helighet, 

sade Benedikt XVI. De som lever i sanning 

och i enlighet med sanningen uppfattar 

instinktivt vad som är fel, och 

som fel känner de igen precis allt som 

står emot den skönhet och godhet som 

följer med sanningens strålande ljus – 

veritatis splendor. 

Kaj Engelhart (efter Vatikanradion)

sid. 12 | nyheter inrikes 

Sveriges första katolska högskola på 500 år: 

Newmaninstitutet invigt under festliga former 

Två veckor innan John Henry Newman saligförklarades invigdes den högskola som bär 

hans namn, Newmaninstitutet. Det är Sveriges första katolska högskola 

efter reformationen. 

Ett nytt inslag i Uppsalas stadsbild. Newmaninstitutets skylt har just blivit avtäckt och högtidstalen avlöser varandra. Vi ser en del av den stora skara som firade 

invigningen av Sveriges nya katolska högskola.

Under de senaste 500 åren har inget katolskt lärosäte funnits 

i Sverige men sedan lördagen den fjärde september år 

2000 finns Newmaninstitutet i Uppsala. 

Eftersom denna högskola är grundad av jesuiterna i 

Sverige, och medarbetarna kring tidskriften Signum, förrättades 

invigningen av jesuitordens generalföreståndare från 

Rom, Pater Adolfo Nicolás. 

Han inledde dagen med en mässa i S:t Lars kyrka där han 

var huvudcelebrant med femton präster, de flesta jesuiter, 

som medcelebranter. 

Pater Adolfos predikan var fylld av påminnelser om kardinal 

John Henry Newmans betydelse för utvecklingen av 

katolicismens teologiska, historiska och kulturella arv. 

Han påminde om Newmans kamp för den katolska tron 

efter sin konversion och framhävde honom som förebild i 

det allt djupare sökandet efter ”ständigt mera” i tron. 

- Newmaninsitutet ska bli en plats just för sökandet efter 

”mera!” 

Mässan förgylldes av en hälsning från påven Benedikt XVI 

som via Vatikanens utrikesminister kardinal Bertone hade 

Avtäckning. Newmaninstitutets direktor, pater Philip 

Geister uppmanar pater Adolfo Nicolás att bjuda täckelset 

falla. 

Predikan med Newman-tema. 

Jesuitordens generalföreståndare från 

Rom, pater Adolfo Nicolás, predikade 

vid invigningsmässam i S:t Lars kyrka. 

Spännande. Ska han dra i rätt rep? Ja, det var rätt! 

Längst fram i åskådarskaran står Kerstin Wikstrand. 

skickat en önskan om en god utveckling för Newman - 

institutet i framtiden. 

Historiskt ögonblick. Applåder för skylten som markerar 

den katolska högskolan i Uppsala. 

Fortsättning

sid. 14 | nyheter inrikes 

Utanför partytältet. Till vänster Per Beskow, medlem i 

tidskriftens Signums redaktion, till höger Anders 

Ekenberg, Newmaninstitutets studierektor, och i mitten 

en av de många gästerna som deltog i invigningsfesten, 

arkimandrit Matthias Grahm OSB. 

Efteråt samlades en myllrande skara till invigningsceremonin 

utanför Newmaninstitutet och direktor Philip Geister inledde 

med att påminna om vad Högskoleverkets beslut att ge 

Newmaninstitutet examensrätt innebar, nämligen ett erkännande 

av jesuitordens utbildningskoncept. 

- Det går ut på hög kvalitet på undervisningen, bra pedagogik 

och stor respekt för dem som tänker annorlunda, sade han och 

påminde också om jesuiternas holistiska ideal: 

- Jesuitskolor vill utbilda människor som har förmågan att 

använda sin kompetens för att skapa en bättre värld. 

När pater Alfonso äntrade talarstolen fortsatte han på samma 

tema. Han framhöll den både breda och djupa humanistiska orientering 

som kännetecknar Newmaninstitutet. 

- Jag träffar ofta manualernas folk, sade han och menade att 

det på många utbildningsinstitut saknas möjligheter att utveckla 

sin fantasi och kreativitet. 

- Men på Newmaninstitutet finns dessa möjligheter. 

Själva invigningsceremonin bestod i att pater Alfonso, på uppmaning 

av Philip Geister, avtäckte den nya skylten över entrén. 

Detta skedde under folkets jubel och med en fanfar från det 

frans ka fönstret på andra våningen. Därinnanför satt en mäs - 

singskvintett och spelade högtiden igenom festliga verk av såväl 

Händel som Bellman alltmedan Vatikanens gulvita flagga vajade 

för vinden. 

Det blev uppvaktningstal av Lennart Ståhle från Hög - 

skoleverket och Stefan Kiechle från Jesuitordens tyska ordens - 

provins innan folket inbjöds till utspisning av både mat och förfriskningar 

på Newmaninstitutets innergård. 

Solen sken över minglandet där vi såg Newmaninstitutets lärare 

och Signums skribenter umgås med gäster som Sveriges ambassadör 

vid Vatikanen Ulla Gudmundson, miljöminister Andreas 

Carlgren, statssekreterare Peter Honeth från Utbildnings - 

departementet och representanter från teologiska högskolor i 

Sverige och andra länder. 

Efter en lunch för särskilt inbjudna anordnades en akademisk 

konferens i Uppsala universitetshus där professorerna Jean-Luc 

Marion, Hans Joas och John Haught för ett stort antal åhörare 

höll föreläsningar med olika infallsvinklar på teologi och kristen 

tro. Med stor sannolikhet kommer föreläsningarna att publiceras 

i tidskriften Signum så småningom. 

Lördagen den fjärde september var visserligen högskoleinvig - 

ningens höjdpunkt men festligheterna pågick faktiskt i dagarna 

tre. På fredagen gavs en konsert i S:t Lars kyrka där S:ta Eugenias 

vokalensemble framträdde under ledning av Ulf Samuelsson och 

med Anders Ekenberg som organist. Och på söndagen firaes en 

mässa i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm med Pater Adolfo 

Nicolás som huvudcelebrant. 


Fint främmande på institutets invigning. 

Utanför Newmaninstitutets hus på 

Slottsgränd 6 står Sveriges 

Vatikanambassadör Ulla Gudmundsson, 

jesuitordens generalföreståndare pater 

Adolfo Nicolás och miljöminster Anders 

Carlgren omgivna av jesuiterna Dominik 

Terstriep, Fredrik Heiding och Erwin 

Bischofberger. 

Foto: Kaj Engelhart

Tanken på en högskola väcktes i Signums redaktion 2001. 

- Många av tidskriftens skribenter undervisar på olika universitet 

och högskolor i landet och vi ansåg att de skulle kunna 

utveckla ämnena i sina artiklar till kurser för att nå en bredare 

publik, berättar Philip Geister. 

Verksamheten växte till ett allt större utbud av utbildning. 

- Och nu, när vi är framme vid en högskola med examensrätt, 

har allt fallit på plats! 

Philip Geister, som ända från början har varit Newmaninstitutets 

direktor, var märkbart lycklig när han hälsade alla välkomna till 

invigningen. Vägen fram till högskolestatus har ju inte varit 

oproblematisk. 

Som Km har berättat i flera artiklar var det svårt att uppfylla 

alla krav som Högskoleverket, HSV, ställde för att rekommendera 

regeringen att bevilja Newmaninstitutet examensrätt – och 

därmed ge de studerande möjlighet att söka statligt studielån. 

Det första ansökningsåret, 2008, hade HSV flera anmärkningar 

på Newmaninstitutet. Och trots att alla punkter åtgärdades till 

våren 2009 blev det avslag då också. 

Det HSV anmärkte på var det låga antalet fast anställda lärare. 

Lycka är en katolsk högskola i 

Sverige. Pater Philip Geister SJ strålade 

av glädje när han uppvaktades vid 

invigningen. 

nyheter inrikes | sid. 15 

”Allt har fallit på 

plats!” 

- Det är en fantastisk känsla att vara framme vid 

den punkt som vi har siktat mot i nio år, sade 

pater Philip Geister efter invigningen av 

Newmaninstitutet. 

Men i själva verket, menade Philip Geister, var det New man - 

institutets styrka att ha få fast anställda och i stället anlita deltids - 

lärare med hög kompetens inom olika fack, exempelvis musik, 

film, konsthistoria och kyrkoarkitektur, för att komplettera 

filosofi- och teologistudierna. 

Efter en ny prövning insåg även HSV det positiva med denna 

modell och godkände Newmaninstitutets ansökan i augusti 2009. 

Och den 8 april i år beslutade regeringen om examensrätt och 

statsbidrag. Beskedet firades med en fest som sammanföll med 

biskopens husvälsignelse och ett besök från stora bidragsgivare till 

högskoleprojektet, främst tyska biskopskonferensen och 

Bonifatiuswerk. 

Redan då meddelades dagen för den officiella invigningen av 

högskolan, den fjärde september. Och nu, när även denna är över, 

säger Philip Geister: 

- Nu kan vi börja där vi har varit i tankarna hela tiden! 

Varför heter det Newmaninstitutet? 


Den katolska högskolan har fått namn efter den nu saligförklarade John Henry Newman. 

Varför, Philip Geister? 

- Vi valde en person som bäst motsvarar det vi själva står för. Newman framhävde värdet i samspelet 

mellan teologi, filosofi och olika kulturyttringar. Detta stämmer överens med vår utbildningsverksamhet. 

Att han sedan var konvertit tror vi betyder mycket i ett land som Sverige. Många kan 

identifiera sig med honom i sökandet efter andliga rötter.

sid. 16 | aktuellt inrikes 

Stiftsungdomsdag med 

workshops och ny sångbok 

Helgen 10-12 september var det åter dags för Stiftsungdomsdagen anordnad av Sveriges 

Unga Katoliker, SUK. Denna gång vallfärdade närmare 400 unga katoliker från hela 

Sverige till Skara. 

Ljuseffekter i mötestältet. Marcela Soto Gonzales, vice ordförande i SUK, är festkvällens 

konferen cier. 

Staden är ett av de tidigaste katolska sätena 

och domkyrkan är känd för att ha huserat 

helige Brynolf, men också för den tagg ur Jesu 

törnekrona som man idag tror är gömd på 

okänd plats inne i kyrkan. 

Boendet var som vanligt enkelt, på Tegla - 

skolans golv. 

Stiftsungdomsdagen hade ett späckat program. 

Fredagen bjöd på ankomst, mat och ett 

välkomnande med samling i det närliggande 

tältet. Under lördagen höll biskop Anders 

katekes, därefter följde workshops med olika 

teman. Den populäraste hade rubriken Sex – 

hur gör man? och handlade om synen på sexualitet 

i kyrkan och gav möjlighet till frågor 

om densamma. 

Manligt & Kvinnligt i kyrkan berörde genus - 

frågan i den katolska socialläran i jämförelse med 

det gamla testamentets kvinnosyn och dagens 

sekulära kvinnosyn. 

En annan workshop, Politik & Katolik, aktualiserades 

med det stundande valet. Opus Dei 

och Respekt berättade om sina verksamheter, 

Dominikansystrarna svarade på frågor, vilket 

även biskop Anders gjorde. 

SUK:s rykande färska sångbok JP II presenterades 

och provsjöngs ur. 

Andra workshops berörde kallelser och 

varför man ska vara just katolskt kristen, 

dessutom varför mässan är så tråkig, om man 

nu tycker att den är det. Det talade också om 

lydnad inför kyrkans bud och om C S Lewis 

text Weight of Glory. 

En av lördagens höjdpunkter var mässan 

med Biskop Anders i Skara domkyrka. 

Därefter fick alla som var intresserade besöka 

Katolskt Torg där flera katolska organisationer 

var representerade, bland annat Franci s - 

kanerna, Salesianerna, Respekt, Foco lare och 

de katolska folkhögskolorna. Även SUK:s 

samarbetspartner Studieför bundet Bilda fanns 

med.

På kvällen var det dags för mer profana nöjen, det var fest i tältet 

med musik och grillade hamburgare. För musiken stod bland 

annat det norska bandet Wild Water. Festdeltagarna dansade 

kaldeisk dans och njöt av en häftig eldshow. 

Även under festen infann sig ett mycket starkt katolskt inslag. 

Det var en ung man som gav en stark och gripande men också 

humoristisk vittnesbörd rörande sina personliga upplevelser av att 

stå för sin tro. 

Lördagskvällen avslutades med en stilla bönevaka och det 

Heliga Sakramentet vakades över under hela natten av hängivna 

deltagare. 

Söndagen bjöd på vackert väder. Deltagarna fick packa ihop för 

att sedan delta i avslutningen där man tackade de duktiga volontärerna 

och naturligtvis arrangörerna. Före avfärden firades en 

väldigt enkel men vacker mässa med Biskopen i gymnastiksalen 

där han, i en kort men mycket passionerad predikan, förklarade 

grunden i det kristna budskapet: att varje människa, oberoende av 

yttre och inre faktorer, av bakgrund och livsomständigheter är 

unik och älskad av Gud. 

Huvudorganisatör för Stiftsungdomsdagen 2010 var SUK:s ordförande 

Alexander Kegel. 

- Jag är jättenöjd med programmet även om det inte var helt 

lätt att vara på en ny plats, de senaste åren har vi ju varit i 

Vadstena och där vet man hur allt fungerar, säger Alexander. 

Han uttrycker också en glädje över att Biskopen valde att prioritera 

ungdomarna, det betyder väldigt mycket. 

Alexander passade också på att under avslutningsceremonin på - 

minna om att Stiftsungdomsdagen är ett bra avstamp inför 

Världsung domsdagarna i Madrid 2011 och inbjöd alla ungdomar 

att delta i denna pilgrimsresa nästa år. 

Trots diverse tekniska problem blev helgen lyckad. 

Text: Dominique Ostrowski 

Foto: Cecilia Bergman. 

Glada volontärer. I förgrunden ser vi en av SUK:s 

konsulenter, Valida Fendic. I bakgrunden två av 

hennes kolleger under stiftsungdomsdagen, 

Shahed Saman och Sandra Nisan. 

aktuellt inrikes | sid. 17 

Vad sysslar de med? Broder Stefan och Stefan Eriksson grillar hamburgare. 

Kommers. T-shirts med tradition fanns till försäljning.


Moder Teresa 100 år 

firades i Fisksätra 

Moder Teresa skulle ha fyllt 100 år i år. Lördagen den 4 september 

firades en mässa i Fisksätra kyrka utanför Stockholm för 

systrar och övriga medarbetare, till minne av hennes födelse. 

Msgr Rolandas Makrickas framförde en hälsning från påven 

Benedikt XVI. I sin predikan berättade biskopsvikarie Fredrik 

Emanuelson om sitt eget möte med Moder Teresa och hennes 

ordens arbete, när han som prästkandidat under en tid arbetade 

i ett gatukök för de fattiga nära Stazione Termini i Rom. 

Innan man fick ta del av den efterlängtade maten hölls det 

alltid en predikan på ungefär tio minuter. När Fredrik 

Emanuelson var där, var hans uppgift att hålla en sådan 

predikan. 

- Det viktigaste är inte en tallrik soppa, utan Kristus, det var 

en uppfattning som genomsyrade hela Moder Teresas arbete, 

sade han. 

- De fattiga är vårt hopp om att komma till himlen. Öppna 

era ögon, era öron, era liv för det Kristus vill göra för de fattiga 

och utsatta genom var och en av oss. Ge kärlek och barmhärtighet, 

tid, omsorg, uppmärksamhet. Var Kristi röst och händer 

för alla dem som behöver det. Tänk på Moder Teresa som sade: 

”Jag är bara en liten penna i Guds hand.” 

- När vi möter de lidande människorna, är det den lidande 

Kristus vi möter. Gud törstar efter att genom oss få hjälpa de fattigaste 

bland de fattiga. 

Text: Katrin Laine 

Foto: Sakari Laine 

Älskad moder. Nyligen firades 100-årsminnet av Moder Teresas födelse i 

Fisksätra. 

Kontemplativt och utåtriktat 

I Sverige finns i dag åtta Moder Teresa-systrar, varav fyra bor 

i Växjö och tillhör den kontemplativa grenen. De övriga fyra 

lever i en lägenhet i Fisksätra, Saltsjöbaden nära Stockholm, 

där de tjänar de fattigaste bland de fattiga genom att på olika 

sätt hjälpa dem i deras vardag. 

- När de kom till Fisksätra hjälpte jag dem med kontakten 

med socialbyrån, säger Karin Wiking, nordisk samordnare för 

de sjuka och lidande medarbetarna till Missionaries of 

Charity, Kärlekens Missionärer, den orden som Moder Teresa 

startade 1950. Genom socialbyrån fick systrarna kontakt med 

de människor som behöver deras hjälp och stöd. Nu lever och 

verkar systrarna bland de utsatta i Fisksätra. 

Sedan 1981 håller Karin Wiking regelbunden kontakt med 

de 78 medarbetarna runt om i de nordiska länderna. 

Vartannat år besöker hon medarbetarna i Finland och vartannat 

dem i Norge. Varje medarbetare är sammankopplad med 

en av ordens cirka 5 000 systrar. De två ber för varandra och 

skriver brev åtminstone en gång om året. 

Den sjuka och lidande medarbetaren ”offrar” sitt lidande 

för sin speciella syster. Det som kan upplevas som 

meningslöst, att ha drabbats av sjukdom eller andra 

svårigheter, får plötsligt en mening i uppgiften att försöka 

sprida ljus och kärlek till medmänniskor i nöd. Genom detta 

får den som ofta känner sig som en börda för sig själv istället 

en viktig uppgift att fylla. 

Karin Wikings engagemang för Moder Teresas orden inleddes 

1979 då Moder Teresa var på besök i Sverige för att ta 

emot Nobels fredspris och bland annat predikade i 

Storkyrkan i Stockholm. 1984 var Karin sedan på ett tre veckor 

långt besök i Calcutta och arbetade på Hemmet för döende, 

Kalighat. 

- We cannot do great things, only small things with great 

love. Vi kan inte göra stora saker, bara små saker – men med 

stor kärlek. Dessa ord av Moder Teresa har jag försökt leva 

efter, säger hon. Det viktigaste är inte hur mycket man gör, 

utan hur mycket kärlek man lägger i det man gör.

Glad festdeltagare. Sr Elisha Mary 

M.C. är en av de åtta Moder Teresasystrarna 

i Sverige, bosatt i Fisksätra. 

Men när Karin Wiking berättar om vad hon 

varje vecka gör för att hjälpa andra, är det inga 

småsaker. Hon leder en bönegrupp i S:ta 

Eugenia i Stockholm, läser sagor för barnen på 

ett närbeläget dagis, besöker fångar på Kronobergshäktet, delar ut kaffe 

och smörgås till hemlösa på Medborgarplatsen på fredagskvällarna och 

talar spanska med ensamma spansktalande flyktingar på Ny gemenskap på 

Kammakargatan. I somras fyllde hon 90 år. För sina insatser för andra 

människor fick hon 2005 medaljen Pro Ecclesia et Pontifice av påven 

Benedikt XVI. 

Text: Katrin Laine 

Foto: Sakari Laine 

aktuellt inrikes| sid. 19 

Hängiven medarbetare. Karin Wiking är sedan 

1981 nordisk samordnare för de sjuka och lidande 

medarbetarna till Moder Teresas orden, 

Missionaries of Charity. 2005 fick hon Höga 

Korsets medalj Pro Ecclesia et Pontifice av påven 

Benedikt XVI för sitt engagemang för andra män - 

niskor. 

Teresa av den dunkla natten 

Agnes Gonxha Bojaxhiu föddes i Skopje den 26 augusti 

1910. Vid 18 års ålder for hon till Irland för att ansluta sig 

till Loretosystrarna, eller the Institute of the Blessed Virgin 

Mary, en orden som främst sysslade med undervisning. Som 

Loretosyster skickas hon till Indien där hon verkar i 18 år, 

innan hon får ta emot en fördjupad kallelse, en ”kallelse 

inom kallelsen”, att tjäna de fattigaste. 

Kristus talade direkt till henne och uppmanade henne: 

”Kom, bär mig in i de fattigas hålor. Kom, var mitt ljus.” 

1950 grundades hennes orden Missionaries of Charity, 

Kärlekens Missionärer, som idag omfattar cirka 5 000 syst - 

rar. För sitt utåtriktade och omfattande arbete för de sjuka 

och fattiga fick hon 1979 ta emot Nobels Fredspris. Hon dog 

1997 och saligförklarades 2003 av påven Johannes Paulus II. 

Identifikation med de utstötta 

En sida av Moder Teresa som få kände till var den oerhörda 

inre kamp mellan ljus och mörker som pågick inom 

henne, samtidigt som hon levde så utåtriktat och hängivet. I 

”Om mitt mörker betyder ljus för 

någon själ, är jag fullkomligt lycklig.” 

brev till sin biktfader skrev hon: ”Det finns ett fruktansvärt 

mörker inom mig, som om allting var dött. Så har det mer 

eller mindre varit från den tid jag började ’verket’ (att tjäna 

de fattiga)”. 

Katrin Laine 

”Hon känner sig skild från Gud, inte älskad eller ens önskad, ja bortstött av honom”, skriver karmeliten Wilfrid Stinissen i sin artikel ”Moder 

Teresas dunkla natt”, som publicerades i Karmel 4/2007. Gradvis växte en medvetenhet fram inom henne om att det inre mörker hon kom 

att leva i under nästan 50 år faktiskt innebar en radikal identifikation med dem hon ville tjäna. 

”Hon får i sin egen kropp och själ erfara den känsla av total övergivenhet som de fattigaste av de fattiga dagligen drabbas av. Det är gott 

att det finns ett nutida helgon man kan vända sig till när allt känns mörkt, tomt och meningslöst”, skriver broder Wilfrid. 

Fotnot: 

Den som vill veta mer om Moder Teresas liv kan med fördel läsa Kom, var mitt ljus av Brian Kolodiejchuk M.C. Det var han 

som var postulator för hennes helgonförklaringsprocess. Ett kapitel ur boken publicerades i förra numret av Km.


Ny katolsk kyrka i Enköping 

Jesus lovade själv att ”där två eller tre är samlade i mitt namn är 

jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Nog kunde vi erfara detta när 

vi samlades för att fira den första mässan i den nya egna 

kyrkobyggnaden på Kungsgatan 6 i Enköping den 1 september. 

För övrigt var omkring 70 personer närvarande den dagen. Men 

under årens lopp hände det ibland att den gudstjänstfirande församlingen 

inte var fler än just två eller tre. Nu har uthålligheten 

och tron på Kristi närvaro i mässan hos några få burit frukt så det 

brukar samlas i genomsnitt 45 personer när mässan firas. 

Fram till 1975 hörde Enköping till Vår frus församling i Västerås. 

När stiftet ändrade på församlingsgränserna kom Enköping att 

höra till Uppsalaförsamlingens område. 

Redan på 50-talet reste pater Adelkamp från Västerås till 

Godtemplarlokalen på Stockholmsvägen i Enköping för att fira 

mässa. 

Svenska kyrkan blev på 60-talet alltmer generös med att ställa 

gudstjänstlokaler till katolikernas förfogande. 

I början fick man nöja sig med ett församlingshem men sedan 

1988 har katolsk mässa kunnat firas i S:t Lars kyrka på 

Hornugglegränd i Enköping. Många tunga väskor med psalmböcker 

och mässutensilier har släpats fram och tillbaka av ihärdiga 

präster och systrar från både Västerås och Uppsala. 

Nu är den tiden i det närmaste slut. På själva S:t Ilians dag kunde 

vi nu få pröva hur den nya egna kyrkan skulle kunna fungera. 

Under medeltiden var en av kyrkorna i Enköping helgad åt 

honom och den nya kyrkan kommer att invigas åt S:t Ilian. 

En rad lyckliga omständigheter har gjort att Uppsalaförsamlingen 

har kunnat köpa en, genom samgående av före detta Örebromissionen 

och pingstförsamlingen, ”övertalig” kyrkobyggnad mitt i 

Enköping. 

Genom generösa gåvor från det tyska Bonitatiuswerk som 

kanaliseras genom vårt stift har detta varit möjligt. En ekumenisk 

anda hos Enakyrkan, som är ansluten till Pingströrelsen och 

Evangeliska frikyrkan, gav också en viss förtur för att önskan om 

att byggnaden även i fortsättningen skulle vara ett bönens hus 

skulle uppfyllas. 

Lyckliga omständigheter kallas ibland för skickelser som innebär 

att Guds goda vilja får ske. Vi märker hur Gud verkar genom 

människor. En församlingskärna av trogna uthålliga katoliker har 

genom bön och arbete fått ett konkret andligt hem. Under årens 

lopp har invandrare och flyktingar strömmat till och man räknar 

med att det i staden med omnejd finns cirka 200 registrerade 

katoliker och ett okänt antal oregistrerade. Här finns burundier, 

polacker, latinamerikaner, svenskar, orientaler och andra. 

Nu ska kyrkan och församlingslokalerna renoveras och anpassas 

för enköpingskatolikernas behov. Biskop Anders planerar att inviga 

kyrkan den 11 december. Evighetslampan över tabernaklet 

kommer att tändas och erfarenheten att Jesus är mitt ibland oss 

blir påtaglig både på vardagar och söndagar i Enköping. 

Text: Anna Maria Hodacs 

Foto: Vera Emrén 

Första mässan. Fader Magnus Nyman var 

huvudcelebrant med msgr Göran Degen och 

pater Josef Höfner SJ som koncelebranter.

Dela hans liv 

– en uppföljare 

Nu har det kommit en uppföljare till 

E t heligt folk, det material med dagliga 

meditationer och gruppreflektioner 

som gavs ut i våras. Studieförbundet 

Bilda har varit med och tagit fram det 

nya materialet 

Den nya boken heter Dela hans liv och omfattar sex 

veckor, från 28:e söndagen under året (10 oktober) till 

och med lördagen före Kristus Konungens dag. 

Texterna kommer från ett material som 

Westminster katolska stift gett ut och har översatts och 

anpassats till svenska förhållanden av diakonen Stefan 

Nordström. 

- Vi vill gärna nå vuxna som inte är så vana att tala 

med andra vuxna om tro, ute i församlingarna, säger 

han. Vi skickar ut materialet till alla församlingar för 

att stimulera till möte och samtal i smågrupper. Jag 

tror att det är av stor vikt för gemenskapen i församlingen 

om jag kan tala om min katolska tro. Likaså är 

det viktigt att kunna berätta om sin tro för andra i sitt 

vardagsliv, att hitta ett eget språk för sin tro. 

Lisa Wetterberg som är konsulent på Bilda Öst säger 

att hon tycker att Dela hans liv är en bra uppföljning 

till Ett heligt folk. 

- Det känns vikigt att ge uppmuntran och stöd till 

smågrupper ute i församlingarna, säger hon. Vår 

uppgift är att bistå grupperna med ett konkret material 

så att man kan få struktur på sina träffar. Det är viktigt 

att Katolska kyrkan får ett eget material. Det visar 

att Bilda satsar på oss. 

Boken Dela hans liv har tagits fram i samverkan 

med Katolska Utskottet för Evangelisation, KUE, och 

Veritas förlag. Den finns även att köpa på Katolsk 

Bokhandel och kostar 20 kronor. 

Katrin Laine 

Fotnot: 

Km presenterade det första materialet från KUE, Ett heligt folk, 

i nr 2/10 

aktuellt utrikes | sid. 21 

Jerzy Popieluszko: 

Han gav sitt liv för 

sanningen och tron 

Den 6 juni i år var Pilsudskitorget i Warszawa fyllt av hundratusentals 

människor. Likaså gatorna, hustaken och parkanlägg - 

ningarna kring Den okände soldatens grav intill. Alldeles bredvid, 

vid altaret på torgets ena sida, firades högtidligen 

saligförklaringen av en av Polens mest beundrade, omtyckta, 

vördade och älskade hjältar från vår egen tid: prästen fader 

Jerzy Popieluszko. En av solidaritetsrörelsens andliga stöttepelare, 

brutalt torterad och mördad av den kommunistiska 

säkerhetstjänstens hejdukar. Efter mässan bars hans reliker i 

procession runt Warszawas gator av några av de 100 biskopar 

och 1 600 präster som deltog i högtidligheterna. Polen hade 

fått en ny martyr, en kämpe för sanningen och det goda under 

en ond tid. 

Fader Jerzy Popieluszko på en väggmosaik, Amicushuset vid kyrkan i Zoliborz. 


Fortsättning

sid. 22 | aktuellt utrikes 

S:t Stanislas Kostka-kyrkan. På muren ser vi affischer med viktiga budskap. "Mod till helighet" 

manar den övre affischen till, med ett citat från påven Johannes Paulus II. Han själv syns i mitten på 

bilden, omgiven av kardinal Stefan Wyszynski, som ledde kyrkan genom de hårdaste kommunis tåren, 

och fader Jerzy Popieluszko, nyligen saligförklarad martyr. Fader Jerzy återfinns också på af - 

fischen nedanför, med texten "Helgon mitt ibland oss". 


Det var andra gången på kort tid som Pilsudskitorget 

befolkades av en församlad människomassa. Den 17 april 

hade man i sorg firat begravningsmässan för president Lech 

Kaczynski, hans hustru Maria och de 94 andra offren för flygolyckan 

i Smolensk. Nu gällde det en glad högtid. För många 

polacker – de allra flesta – är fader Popieluszko en symbol 

för den gemensamma kamp som fördes av en demokratisk 

opposition mot en förtryckande kommunistisk regim. 

Saligförklaringsprocessen, som påbörjades redan 1997, 

har tagit tid. Fader Jerzys levnadstecknare, Ewa 

Czaczkowska, har påtalat hur man försökt utmåla honom 

som en schackpjäs i ett politiskt spel. Men i fjol uppfyllde 

påven Benedikt XVI sin föregångares önskan och tillerkände 

den enkle och ödmjuke fader Jerzy den hjältemodets dygd 

som är en förutsättning för saligförklaringen. Med vid festligheterna 

var prästens föräldrar. Hans mor, Marianna 

Popieluszko, hade nyligen fyllt 100. 

Egentligen fanns inget som pekade på en 

särskild karriär för unge fader Jerzy. Han var 

en enkel bondson från östra Polen, född 1947, 

som trädde in i prästseminariet i Warszawa. 

Han prästvigdes 1972, tjänstgjorde i olika 

förortsförsamlingar och blev så småningom 

själasörjare för sjukvårdspersonalen i den polska 

huvudstaden. 

Så kom strejken bland varvsarbetarna vid 

Leninvarvet i Gdansk i början av augusti 

1980, följda av solidariska strejker över hela 

landet. I slutet av augusti kom en delegation 

från stålverket Huta Warszawa till fader 

Jerzys församling och bad kyrkoherden 

komma och fira mässa på deras arbetsplats, så 

som redan skedde i Gdansk. Dittills en full - 

komlig otänkbarhet under den kommunistiska 

tiden. Kyrkoherden var förhindrad, men hans 

kaplan, fader Jerzy ställde upp. 

- Fader Jerzy predikade enkelt, han var folklig 

och ärlig, minns dåvarande vice strejkledaren 

Karol Szadurski. Prästen berördes 

djupt av vad han upplevde, identifierade sig 

med de strejkande arbetarna och lät sig till och 

med väljas in i lokalkommittén av den fria 

fackföreningsrörelsen Solidarnosc. 

I december 1981 införde den polske stats - 

chefen general Wojciech Jaruzelski ”krigstillstånd”, 

undantagstillstånd, i landet. Knappt 

tio veckor senare började fader Jerzy fira sina 

regimkritiska ”Mässor för fosterlandet” som 

samlade ständigt växande skaror av arbetare i 

hans kyrka, S:t Stanislas Kostka i Warszawa - 

stadsdelen Zoliborz. 

I september 1983 åtalades fader Jerzy för ”missbruk av 

samvets- och trosfriheten till skada för Folkrepubliken 

Polen”, han förhördes 13 gånger och arresterades vid ett 

tillfälle men frigavs efter att kyrkliga myndigheter intervene - 

rat. Underjordiska Solidarnosc lär ha fruktat för hans liv och 

bad Polens dåvarande primas, kardinal Józef Glemp, att skicka 

honom till Rom för en studieperiod. Men han ville inte, 

har Glemp sagt i en intervju. 

Ett första attentat mot honom, i mitten av oktober 1982, 

misslyckades. Den 19 oktober 1984 var han på väg i bil till 

staden Torun. Då stoppas hans bil av säkerhetspolis. Han 

har just hållit en glödande predikan i Bydgoszcz, mot makt - 

havarna och för de kristna värdena. Nu blir han nedslagen, 

torterad, bakbunden och försedd med munkavle. Stenar fästs 

vid hans fötter och han kastas i en damm nära staden 

Wloclawek.

Välbesökt kyrka. Interiör av S:t Stanislas Kostka-kyrkan där fader Jerzy verkade. 


Pilgrimsmål. Fader Jerzys kyrka i Warszawastadsdelen 

Zoliborz får tusentals besök om året från hela världen. Här 

knäböjer pilgrimer vid hans grav. 

Foto: Tina Engelhart 


Elva dagar senare hittas hans kropp. En 

rasande folkstorm tvingar regimen att hitta 

de fyra gärningsmännen. Statsåklagaren 

yrkar på dödsstraff, men de döms till 

mångåriga fängelsestraff. Idag är de ute 

igen, bor på annan plats, under annat 

namn. Uppdragsgivaren har inte blivit känd 

men antas ha funnits på högsta nivå, i general 

Jaruzelskis närmaste omgivning. Regi - 

men ville bli kvitt en obekväm sanningssägare 

men fick i stället en martyr och 

folkhjälte på halsen. En halv miljon polacker 

kom till begravningen den 3 november 

1984 i fader Jerzys kyrka i Zoliborz. 

Idag är den ett pilgrimsmål snarare än en 

församlingskyrka. En jämn ström av turistbussar 

från hela Polen och utomlands kör 

fram och lastar av skaror av allvarliga 

vallfärdare i alla åldrar. De knäböjer vid 

gravstenen framför kyrkan, sätter blommor 

i vaser, går ner i kryptan som blivit ett 

museum över den mördade prästen. I 

kyrkan firas den ena mässan efter den 

andra med alla grupper. Intill kyrkan och 

pastorsämbetet finns ett nybyggt center 

med namnet ”Amicus”, med billiga 

gästrum och restaurang för pilgrimerna. 

Så lever minnet av salige fader Jerzy 

Popieluszko, som höjde rösten mot lögner 

och förtryck från överheten, i kyrkans 

namn ställde sig på folkets och arbetarnas 

sida och som valspråk hade paulusorden 

”Zlo dobrem zwyciezaj” – Besegra det 

onda med det goda. 

Kaj Engelhart

sid. 24 | aktuellt 

Nödrop från det kristna Palestina 

Sveriges Kristna Råd har fått en propå att uppmana sina 

medlemskyrkor till ökat och fördjupat intresse, studium och 

engagemang kring situationen i Palestina utifrån det så kallade 

Kairos Palestina-dokumentet (på svenska ”Ett sanningens 

ögonblick”) från december 2009 (nämnt i Km nr 9/10, sidan 25). 

Propån kom från symposiet ”Det förlovade landet” i Stockholm 

i september, där alla kyrkofamiljer var, ojämnt men dock, representerade. 

På svenskt katolskt håll berörs bland andra Charles Câmara, 

biståndschef hos Caritas Sverige som för närvarande stöder två 

lokala biståndsprojekt bland palestinier i och intill Betlehem. 

Charles understryker att det 23 sidor långa dokumentet från 13 

olika lokala kyrkoledare, inklusive den förre latinske patriarken 

Michel Sabbah, måste ses som ett uttryck för den desperation och 

hopplöshet som kristna palestinier känner inför ockupation och 

bosättningar, murar och avspärrningar, dagliga hinder och 

svårigheter för palestinierna i stort och smått. Och inte minst 

utvandringen av kristna. 

- Det Heliga landet har mindre än fem procent kristna, Jerusalem 

mindre än två procent, emigrationen tömmer landet på kristna 

invånare dag för dag, säger Charles. Hälften av de kristna tillhör 

femtontalet östliga kyrkor, resten västliga och främst romerskkatolska 

kyrkan. Dokumentet är ett rop på hjälp, från kyrkorna, 

till världssamfundet, till organisationer och till kristna runt om i 

världen. 

Omvärldens brist på engagemang mot de upplevda orättvisorna, 

markkonfiskationerna, trakasserierna under ockupationen 

återkommer gång på gång i dokumentet, samtidigt som det som 

görs hälsas med glädje. Orättvisan skildras som grundlagd redan 

i staten Israels tillkomst: världens kompensation för judiskt 

lidande skapade i stället palestinskt-arabiskt lidande, nu förstärkt 

av ockupationen. Men nu tittar världssamfundet bort, menar 

undertecknarna. 

Bland det kontroversiella i texten är tesen att om ockupationen 

upphör, försvinner ”terrorismen” – dokumentet väljer att sätta 

ordet i citationstecken, som om det rör sig om en vinklad term på 

en motståndsstrategi. För motstånd mot det onda, mot ockupationen, 

är de kristnas plikt och ansvar, del av deras profetiska an - 

svar, heter det. Är det så enkelt? 

Här anser Charles Câmara att steg måste tas från båda håll, båda 

sidor måste kompromissa. Och då är Hamasregimen i Gaza ett 

hinder, så länge dess krav på Israels utplånande från kartan 

kvarstår. 

- Dokumentet förordar samtidigt civil olydnad som 

försvarsstrategi, baserad på ickevåld, i likhet med det sydafrikanska 

Kairosdokumentet från 1985, som tjänat som förebild. 

Men skillnaderna Sydafrika 1985 – Palestina-Israel 2010 är 

många, även om det palestinska Kairosdokumentet beskyller ocku - 

pationsmakten för rasism och till och med använder ordet 

apartheid. Är verkligen jämförelsen relevant? 

Det finns en psykologisk förklaring till jämförelsen: man upplever 

sig behandlad som en mindervärdig etnisk grupp, menar Charles 

men betonar också olikheten i volym: Sydafrikas svarta afrikaner 

var en stor majoritet, det Heliga landets araber är ett mindretal, 

knappt 20 procent av totala befolkningen. 

Kairosdokumentet förordar bojkott för att tvinga Israel avbryta 

ockupationen. Men en bojkott av vad? ”Av allt som ockupationen 

producerar” står det i texten, att tolka som produkter från 

ockuperad mark. ”En total bojkott” säger Rifat Kassis, 

samordnare i gruppen bakom Kairosdokumentet, ”ett komplett 

system av sanktioner mot Israel”. Vad gäller? 

Det verkar oklart, säger Charles, såvida det inte bara är en fråga 

om ord. 

- En annan fråga är vilken effekt en bojkott kan ha. Israel är 

en demokrati, med sextiotalet regeringsstödjande folkvalda 

ledamöter i parlamentet, Knesset, och det är där frågan om ocku - 

pation eller inte ytterst ligger. Leder ett hårt internationellt 

ekonomiskt tryck mot Israel till mjukare attityder, när mullret om 

utplåning från Hamasregimen i närområdet och vapenskramlet 

från Iran redan fått musklerna att hårdna? 

Charles har bevittnat den palestinska ilskan över ockupationen 

vid sina besök i det Heliga landet. Ilskna taxichaufförer som 

ständigt stoppas, familjer som splittras när inte alla får israeliskt 

ID-kort, spärrar, kontroller, visitationer, väntan, och den 700 km 

långa muren som avskärmar palestinerna från varandra och 

omvärlden. 

Fader Mamdouh Abusada, melkitisk präst, leder ett projekt 

för funktionshindrade barn i Beit Sahour nära Betlehem. Också 

han behandlas ofta rigoröst när han har ärende till huvudstaden. 

Hans projekt, ”School of Joy”, stöds av Caritas Sverige. 65 funktionshindrade 

barn får skolgång och yrkesträning, mat och 

hälsovård. Deras föräldrar, ofta arbetslösa i likhet med upp emot 

50 procent av befolkningen i trakten, får viss yrkesutbildning. 

Skolan har tio anställda. Myndighetsstöd har man inte, så Caritas 

Sveriges bidrag på en miljon kronor i insamlade medel för två år 

är välkommet, liksom det svenska bidraget till ”Aid To The Aged- 

ATTA” en kristen organisation som stöder 250 äldre, sjuka, ofta 

ensamma och mestadels kvinnor i Betlehem, Jerusalem och 

Västbanken, oavsett religion. Mat, mediciner, kläder, läkarbesök 

hör till det som Caritas Sverige delfinansierar. 

Charles Câmara betonar hur mycket närvaron och stödet utifrån 

betyder för människorna i de palestinska områdena som upplever 

ockupationen, drabbas av den och bara med möda håller modet 

uppe. 

Kaj Engelhart 

Situationen för de kristna i Mellanöstern behandlas också på insändarplats, 

se sidan 32.

”Glädjens skola.” Fader Mamdouh Abusada tillsammans med två av barnen på School of Joy, Katkoot och Issa. 

Studera i en internationell, öppen och 

personlig miljö vid Sveriges nyaste högskola! 

Newmaninstitutet erbjuder ett rikt utbud av kurser 

våren 2011 i Uppsala/Stockholm 

◗ Människan – vem är hon? En kurs i filosofisk antropologi 

◗ Kristen spiritualitet genom tiderna 

◗ Teologi i film 

◗ Katolsk ecklesiologi i nordisk kontext (Göteborg) 

◗ Mellan riddarväsen, renässans och reformation 

– Ignatius av Loyolas teologiska profil 

◗ Den katolska förnyelsen i sekelskiftets franska litteratur 

Post- och besöksadress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Tel 018-580 07 00 (vx), vardagar kl 10.00–12.00 

Fax 018-580 07 20 e-mail adm@newman.se hemsida www.newman.se 

aktuellt | sid. 25 

Utmana dina 

perspektiv på livet! 

Distanskurser 

◗ Filosofins historia II 

◗ Skönt eller sublimt? Introduktion till estetiken 

◗ Utvecklingslinjer i tidig kristendom 

◗ Nedslag i kyrkoarkitekturens historia 

”Det Heliga landet 

har mindre än fem 

procent kristna, 

Jerusalem mindre 

än två procent.” 

För fler kurser se www.newman.se 

Sista anmälningsdag 1 december 2010.

sid. 26 | aktuellt utrikes 

Nytt Birgittakloster 

i Trondheim 

I höst avslutas den tredje byggetappen av 

det nya Birgittacentret i Tiller strax söder 

om Trondheim, ett stenkast från den 

medeltida vallfartsvägen söderifrån 

till katedralen i Nidaros. 

Historiens vingslag känns. Den heliga Birgitta vandrade här 

med sin man Ulf på 1340-talet, när de skulle besöka Hellig 

Olavs grav i likhet med tusentals och åter tusentals pilgrimer 

som ständigt var på väg till de stora pilgrimsmålen i det 

medeltida Europa. 

Om man vänder blicken uppåt till höger på västfasaden på 

domkyrkan i Trondheim upptäcker man vårt svenska helgon 

Birgitta. Sedan slutet av 1990-talet är hon tillbaka i Norge 

genom Birgittasystrarna, först i ett litet kloster i Heimdal och 

sedan 2009 i ett rymligt nytt kloster i Tiller. 

Moder Patrizia, som kommer från Italien och som många känner 

från hennes tid i Djursholm och Falun, fick uppdraget att 

slutföra det stora klosterbygget. Hon är en van ”byggherre”. 

Under hennes tid i Assisi slutfördes klosterbygget där och i 

Tallinn var hon med och projekterade det stora 

Birgittaklostret, som ligger så vackert intill den gamla klosterruinen 

vid Östersjöns kust. Under åren i Falun moderniserades 

Birgittagården på ett smakfullt sätt och de vardagliga sysslorna 

blev inte så betungande. 

Klosterbygget i Norge utförs i tre etapper, först själva klosterdelen 

med den anslutande gästhemsdelen, som är helt klar, 

sedan prästbostad med bibliotek som också färdigställts. Nu 

pågår kyrkbygget som blir imponerande stort. Till jul skall 

även den delen vara klar. Kyrkan kommer att ha 200 sittplatser 

och södra delarna av det expanderande Trondheim kommer 

att få en församlingskyrka som de delar med Birgittasystrarna. 

Det katolska stiftet i Trondheim har fått ta emot många nya 

katoliker från bland annat Polen och Vietnam samt en hel del 

norska konvertiter. Snart ska den katolska domkyrkan i 

Trondheims centrum rivas för att ge plats för en ny 

ändamålsenlig katedral och under byggtiden fram till 2014 då 

den ska stå klar behövs systrarnas kyrka i Tiller för de många 

söndagsmässorna på olika språk. 

Nybyggare. Framför en del av det nya klostret ser vi från vänster sr Deepa, sr Enza, 

moder Patrizia, sr Carmelita, sr Montserrat, sr Chiara samt sittande sr Edith. 

Idag finns sammanlagt nio systrar i klostret. 

Upptill på det gula fasadteglet syns ett kors i en cirkel och Kristi fem sår symboliseras i 

fem markerade tegelstenar. Bilden togs i oktober 2009 

Nutida pilgrimer har fått bekväma övernattningsmöjligheter 

inför sista etappen till Trondheim och svenskar kan sända 

tacksamma tankar till sitt svenska nationalhelgon på väg till 

broderlandet, Norges Hellig Olav. 

Det nya klostret har dessutom ändamålsenliga konferens - 

utrymmen med den senaste tekniken. Bland annat kan 

besökaren ta med sig sin bärbara dator och vara uppkopplad 

på klostrets trådlösa datanät. 

Systrarna får stor omsorg utifrån genom Birgittasystrarnas 

vänner med ett drygt hundratal medlemmar. Det är en ekumenisk 

grupp, där hälften är katoliker och övriga kommer från 

skilda kyrkliga miljöer, men alla är förenade i sin strävan att 

stödja systrarna på olika sätt i deras omfattande verksamhet i 

mellersta Norge. 

När systrarna letade efter en tomt för sitt nya kloster fastnade 

man för ett avsides liggande område nära pilgrimsleden i Tiller. 

Bygget startade och det visade sig att det projekterades i 

hela området för nya villor och bostadshus på den heta bygg - 

marknaden i Trondheim, så nu ligger klostret i ett ungt 

pulserande bostadsområde. 

Genom sin vänliga framtoning har systrarna fått många vänner 

i området runt klostret. På så sätt fullföljs moder Elisabeth 

Hesselblads intentioner att skapa goda kontakter med det 

omgivande samhället. 

Mer om det nya klostret på Birgittasystrarnas hemsida 

www.birgitta.katolsk.no 

Text och foto: Bo Hellman

100-årsjubileum nästa år 

År 2011 firas ett viktigt 100-årsjubileum i 

den svenska grenen av Birgittaorden. Moder 

Elisabeth Hesselblad kunde ta emot tre engelska 

postulanter i en våning vid Piazza 

Farnese i Rom 8 september 1911 och den 

nya grenen började sina stapplande steg, 

som skulle leda till att Birgittasystrarna kom 

tillbaka till Sverige, 1923 i Djursholm, till 

Vadstena 1935 och till Falun 1968. 

På 1930-talet blev det dessutom möjligt för 

systrarna att flytta in i det rymliga Birgitta - 

huset i Rom och sedan dess är det denna 

ordens centrum, där nuvarande generalabbedissan 

moder Tekla bor och i vars kyrka 

moder Elisabeth Hesselblad har sin grav. 

I oktober i år samlas alla föreståndarna för de 

54 klostren med sina c:a 700 nunnor över 

hela världen till konvent i Rom. Det äger rum 

vart sjätte år och då bestäms vilken som ska 

bli generalabbedissa de närmaste sex åren 

och det kan även bli en del omflyttningar av 

föreståndare för de olika klostren. 

På konventet diskuteras även aktuella 

spörsmål, som berör en så omfattande global 

verksamhet. Dessutom väntar många ivrigt på 

moder Elisabeths helgonförklaring. Moder 

Elisabeth saligförklarades 9 april 2000 av dåvar - 

ande påven Johannes Paulus II inför 40 000 

personer på Petersplatsen i Rom. 

 

 

 

 

 

 

 


Flytande kapell kastar loss 

I ryska Volgograd har ett flytande kapell kastat loss och börjat sin färd uppför 

Volgafloden, från mynningen till källorna. ”Helige Furst Vladimir” står det på båtens 

sida, och längre bak finns båtens namn: ”O. (Otjets) Werenfried”. Pater Werenfried von 

Straaten var den katolske premonstratenspräst som stod bakom och finansierade projektet, 

tillsammans med biståndsorganisationen ”Kirche in Not” som han var med och 

grundade. 

Båten, en tidigare landstigningsfarkost, har blivit ett flytande ortodoxt kapell, helt efter 

pater Werenfrieds intentioner, och skall på sin resa angöra stora städer som Saratov, 

Samara, Kazan, Nizjnij Novgorod och Yaroslavl. Slutmålet är Moskva. 

Projektet har välsignats av den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill. Ombord finns ett 

skrin med reliker av åtta av den odelade kristna kyrkans helgon: Johannes Döparen, S:ta 

Anna, aposteln Bartolomeus, martyrerna Stefanus och Laurentius, S:t Georg, Johannes 

Krysostomos och slavernas apostel, den helige Kirillos. Relikerna är en gåva från Heliga 

stolen till ryska ortodoxa kyrkan. 

Det flytande kapellet, som förutom kapten och besättning även har en fast ortodox präst 

ombord, kommer bland annat att nå trakter som drabbats av torkan och bränderna i 

sommar. Tanken är att genom bönen ge de drabbade hjälp att finna inre frid och nytt 

livsmod. Även den apostoliske nuntien hoppas att båten och bönen skall förmedla tröst 

och uppmuntran. 

”O. Werenfried” är en av flera kapellbåtar som ingår i en ”flottilj för Gud”. Pater 

Werenfried ville med projektet bidra till katolsk-ortodox försoning, och sedan början av 

1990-talet pågår ett flertal gemensamma projekt mellan katolska ”Kirche in Not” och 

ryska ortodoxa kyrkan. 

Kaj Engelhart 

(från Kirche in Not)

sid. 28 | reflexion 

Låt oss be för kallelser… till äktenskap! 

Det hör till katolska familjers förhoppningar att 

något av barnen ska få kallelsen till präst eller 

ordensman eller ordenssyster. De familjer som har 

präster, bröder eller systrar i ordenslivet är i egna 

och andras ögon rika på ett annat sätt än familjer, 

som ”bara” har barn i vanliga civila yrken. En kallelse som 

återkommit med konciliefädernas beslut är de ständiga diako - 

nerna, som kan vara gifta och ha familj. För att introducera detta 

ämbete måste Kyrkan motivera behovet av deras tjänst och samtidigt 

vara medveten om att den tar tid och kraft från familjernas 

behov. I det fallet är det inte lika enkelt att väga in värdet av en 

kallelse med dubbelt ansvar. 

Det är lite märkligt att man i församlingens förböner i stora drag 

under kyrkoåret talar så lite om kallelsen till äktenskap. Det har 

kanske sina randiga och rutiga skäl att det är så. För det första 

är Kyrkan beroende av prästerna och ordenslivet för att kunna 

fungera som andlig bas för det kristna livet ute i samhället. Den 

andliga vilsenheten skulle utan dessa kallelser vara lika stor som 

i fallet med fåren som saknar en herde. För det andra är Kyrkan 

inte så socialt och kulturellt etablerad och accepterad i Sverige 

som i länder som t.ex. Polen, Filippinerna, Chile, Vietnam och 

andra länder som skänkt vårt land så många migranter och 

berikat vår kultur. Familjerna känner sig lite delade i uppfattning en 

att kallelsen till präst och ordensperson skulle vara så bra. 

Det borde lägga fältet öppet för en starkare vilja att barnen får 

gifta sig katolskt och bilda familj. Problemet är att de unga redan 

från början i skolan upptäcker hur minimal chansen att hitta en 

katolsk pojk- eller flickvän är. I verkligheten blir det också så att 

äktenskapen mellan katoliker inte blir så vanliga, som man 

kunde förvänta sig. Ibland drivs man därför att söka sin framtida 

äkta hälft i ursprungslandet med andra påföljande integrationsproblem 

som normala och kostsamma. Att skapa mötesformer 

för unga katoliker är därför egentligen lika viktigt som 

att inbjuda till kallelsehelger för möjliga aspiranter till det 

gudsvigda livet. Många unga är också tacksamma för att så 

mycket gott gjorts och görs för att ge tillfällen till kontakter och 

kamratskap bland unga katoliker, kanske med ett framtida 

äktenskap i sikte. 

När det gäller kallelsen till äktenskap måste man alltså först 

konstatera att mycket gott gjorts och görs på församlingsnivå i 

relation till givna resurser både ekonomiskt och mänskligt. 

Problemet ligger alltså primärt på den nivån att församlingarna 

måste fördela ganska små resurser på alla viktiga församlings - 

områden. Men det finns ett annat problem som hör ihop med 

själva äktenskapssynen. Inte många ser äktenskapet som 

likvärdigt med ordenskallelserna utan som ett slags sista utväg i 

ett kristet vägval. Det är nog här församlingen borde tänka 

långsiktigt pastoralt och andligt för att lyfta fram en kallelse som 

egentligen, både historiskt och kyrkligt, kommer först och berör 

fler (jfr Lumen gentium, n:r 35, Apostolicam actuositatem, n:r 

11). 

Det måste betonas att kallelsen till äktenskap är en riktig 

kallelse som Gud ger de döpta. Gud kallar på så många olika sätt 

och den som svarar på en kallelse kan vara säker på att kunna 

förverkliga sin önskan och bön att få göra Guds vilja. Jag tänker 

på ett annat fall som kan förefalla marginellt men som ändå är 

så tänkvärt. Den unge Robert Schuman – en av EU:s förgrundsgestalter 

– var inne på kallelsen till präst, med ganska så varmt 

stöd av sin mor, men lockades av sina vänner över till kallelsen 

som lekman med inriktning mot den katolska socialläran. Det 

sades sedan om honom att han gick in i lekmannens sociala 

kallelse ”som man inträder i ordenslivet”, alltså som en full - 

värdig kallelse till att söka och göra Guds vilja. Schuman valde 

frivilligt celibat som lekman. 

På samma sätt borde vi peka på möjligheten att inträda i det 

äktenskapliga livet ”som man inträder i ordenslivet”. Det går ju 

nämligen inte att förneka att äktenskapet lika mycket – om inte 

än mer – är sakramentalt och konsekreras genom löften för hela 

livet. 

Ordnarna har sina ordensregler och sina överhuvuden som 

kräver lydnad. Men det har äktenskapen också i minst lika hög 

grad. När Jesus säger att ”människan inte får skilja åt det som 

Gud har sammanfogat” så är det underbyggt av en andlig verklighet 

precis lika tydligt som en spiritualitet i ordenslivet. Jesu 

ord kan inte bara uppfattas som ett bud som måste hållas utan 

än mer som ett tecken på att den äktenskapliga troheten för hela 

livet är en spegelbild av den kärlekens enhet som finns i den 

treenige Guden själv och som aldrig kan upplösas. Familjen är 

därför i sin konsekvens med barnen som kärlekens livsfrukt en 

treenighetens avbild på skapelsenivån. 

Denna livsväg måste framhållas som genuin, fruktbärande och 

heliggörande genom förverkligandet av de andliga dygderna, 

särskilt kyskheten, som de gifta har gemensamt med dem som 

inte är kallade till äktenskap utan till särskild tjänst som diakon, 

präst, biskop, gudsvigd nunna eller munk. Att be regelbundet i 

församlingen för goda kallelser till äktenskap och att fira dem är 

lika viktigt för Kyrkan som bönen om goda kallelser till prästerskap. 

Sakrament är visserligen diskreta handlingar, men inte privata 

utan hör till hela den troende gemenskapen. Alla vigslar, 

även de mellan makar som inte ofta deltar i det kyrkliga livet, 

borde också annonseras ut i församlingarna i kungörelser, om 

inte paret uttryckligen föredrar att inte bli omnämnda. 

Göran Fäldt

Reträtter med bön 

för inre helande och befrielse 

Den 1 – 5 september höll fader Rufus Pereira reträtter för inre 

helande och befrielse på Marielund. Arrangörer var KKS och 

Stockholms katolska stift. Fader Rufus är katolsk präst och kommer 

från Bombay, Indien. Då fader Rufus i början av 1970-talet kommit 

i kontakt med Karismatiska förnyelsen reste han på uppdrag av 

biskoparna runt och gav karismatiska reträtter för prästerna i Indiens 

olika stift. Människors lidande och behovet av förbön var stort, det 

var på så sätt han kom in i den tjänst han har idag. Han är anlitad 

över hela världen, och många biskopar inbjuder honom att hålla 

kurser för prästerna i deras stift. 

Fader Rufus har tidigare varit i Lettland, inbjuden av landets president 

som tog detta initiativ efter att ha läst en bok av honom. Efter 

det aktuella Sverigebesöket fortsatte fader Rufus för ett andra besök 

där för att hålla reträtt för biskopar och präster. 

Besöket i Sverige skedde i samarbete med KKS' samarbetspartners 

i Finland som han besökte dagarna innan. På Marielund hölls först 

en reträtt för stiftets präster på tre dagar. Åtta präster deltog och 

ytterligare två präster var närvarande viss del av reträtten. Därefter 

höll han en tredagarsreträtt för allmänheten med drygt 30 deltagare, 

främst från Sverige, men några deltagare kom ända från Schweiz. 

Reträtten innehöll bra grundläggande undervisning om bön för inre 

helande och befrielse byggd på biblisk katolsk grund. Frågor såsom 

den onda maktens natur, hur attackerar satan och varför, och hur når 

han sitt mål, togs upp. Fader Rufus gick igenom befrielseprocessen, 

att identifiera problemet, hur man ber, och vad man bör tänka på 

efteråt. Han betonade vikten av bön för inre helande, och att sådan 

bön och befrielse kompletterar varandra. 

reflextion | sid. 29 

Mässan firades dagligen, man hade sakramental tillbedjan och förbön 

för inre helande, befrielse och den helige Andes utgjutande. 

Under en förbönssession fick alla möjlighet att komma fram för personlig 

förbön, och många träffade också fader Rufus personligen. Vi 

lärde oss oerhört mycket under dessa dagar och många deltagare vitt - 

nade om djupa erfarenheter av helande och beröring av den helige 

Ande. 

Fader Rufus förordar balans och varnar för att försöka se 

demoniska krafter i allt som inträffar, men å andra sidan är det viktigt 

att vara medveten om det ondas existens. Befrielsetjänsten handlar 

om medlidande med dem som är ansatta och i nöd, att utöva den 

tjänst vi alla döpta är kallade till: att strida för Gudsrikets utbredande 

i samma anda som vi ber ”fräls oss ifrån ondo” i bönen Fader vår, 

eller tar avstånd från satan i samband med dopet och doplöftenas 

förnyelse. Grunden är kärleken: Alla stenhjärtan i vår kyrka skall förvandlas 

till hjärtan av kött för de lidande människorna omkring oss 

(jämför Hes 36:26). 

Anmärkningsvärt är att fader Rufus som sett det mesta över hela 

världen sade att de lidanden han mött i Europa, också här i Norden, 

vida överstiger dem han sett i Indien och i andra delar av världen. Det 

är ett behov som kyrkan har att svara upp till. Fader Rufus återkommer 

gärna till Norden för att träffa våra biskopar och präster. 

Fotnot: 

KKS = Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige. 

Mera information: www.katolsktfonster.se/kks 

Mässa på Marielund. Fader Rufus står i 

mitten omgiven av, från vänster, fader Franz 

Schneider, diakon Pancho A Loi, fader 

Morgan Elworth och kapucinpater Robert 

Zuczkowski. 

Text och foto: Bengt Malmgren

sid. 30 | nya mässordningen 

I förra Km informerade vi om att den romerska 

Gudstjänstkongregationen nu godkänt den av Katolska liturgiska 

nämnden, KLN, utarbetade översättningen av mässans fasta delar. 

KLN:s ordförande Anders Piltz inledde samtidigt en 

presentation av ändringarna i mässtexterna. Presentationen av 

ändringarna fortsätter i detta och kommande nummer. 

Ära i höjden åt Gud 

– Gloria in excelsis Deo 

Ära i höjden åt Gud 

och på jorden frid 

åt människor av god vilja. 

Vi lovar dig, 

vi välsignar dig, 

vi tillber dig, 

vi prisar och ärar dig, 

vi tackar dig för din stora härlighet. 

Herre Gud, himmelske konung, 

Gud Fader allsmäktig. 

Herre, Guds enfödde Son, Jesus Kristus. 

Herre Gud, Guds lamm, Faderns Son. 

Du som borttager världens synder, 

förbarma dig över oss. 

Du som borttager världens synder, 

tag emot vår bön. 

Du som sitter på Faderns högra sida, 

förbarma dig över oss. 

Ty du allena är helig, 

du allena Herre, 

du allena den högste, Jesus Kristus, 

med den helige Ande, 

i Guds Faderns härlighet. 

Amen. 

Kommentar: 

Gloria är en tidigkristen prosahymn i 

biblisk stil, en av de få som har överlevt. 

I Västerlandet började man 

använda den i julmässan på grund av 

inledningsorden, senare på sön- och 

helgdagar i allmänhet, utom i bottider. 

I östkyrkan har den sin plats i 

morgonbönen efter de tre sista 

psalmerna i Psaltaren. 

Den inleds med änglarnas sång 

enligt Lukas 2:14 och fortsätter med 

en lovsång till Fadern och därefter till 

Sonen. Den äldsta melodin till den 

latinska texten är den som står i 

Cecilia nummer 411 och som 

påminner om Pater noster. 

Den enda ändringen i den nya 

mässordningen är att de första 

raderna nu troget återger den latinska 

översättningen av Lukas-texten, 

inte den grekiska grundtexten. Hur 

ska man förstå detta bibelställe? Det 

är omtvistat, beroende på det 

grekiska ord (eudokía) som betyder 

”god vilja” eller ”välvilja”. Är det Guds 

välvilja eller människors goda vilja 

som avses? Den svenska översätt - 

ningen i Bibel 2000 utgår från att 

orden syftar på att det är välviljans 

människor, dem som Gud i sin goda 

vilja har utvalt (”som han finner 

behag i” i äldre svenska), som får den 

himmelska friden. I latinsk tradition 

har orden tolkats så att det är människor 

besjälade av god vilja som kan 

ta emot den frid som erbjuds från 

himlen. 

Den nya mässöversättningen 

ansluter sig till den latinska traditionen. 

Magister Mathias från Lin - 

köping, den heliga Birgittas förste 

biktfar, säger: ”Den goda viljan lever i 

frid med alla. Därför sjöng änglarna 

efter Herrens födelse att äran tillhör 

Gud och friden människor av god 

vilja. Gud verkar den i oss utan oss. 

Den är början till alla goda ting, och 

genom den verkar han i oss allt 

annat gott, så som Paulus säger: 

Gud verkar i er både viljan och 

gärningen för den goda viljans skull.” 

Påven Johannes XXIII inledde 

1963 seden att påvarna i sina 

högtidliga rundskrivelser om fred och 

sociala frågor vänder sig till alla människor 

av god vilja. Ingmar Bergman 

kallade en tv-film om sina föräldrar 

från 1991 ”Den goda viljan”. 

Anders Piltz, ordf. KLN, 

biskopsvikarie för gudstjänstlivet

I 

credo | sid. 31 

Vår trosbekännelse (9) 

trosbekännelsen har vi hittills fokuserat på 

Fadern och på Sonen och nu handlar det om 

oss själva: För oss människor och för vår 

frälsnings skull nedsteg han från himmelen. 

Gud, i sin eviga fullkomlighet och glädje, 

saknar ingenting, men kärlekens natur är att 

ge sig själv! Gud skapar oss inte för att tillfredsställa 

något behov, utan av kärlek. Kärleken längtar 

alltid efter ömsesidighet. Gud som inte saknar någonting 

längtar efter vår egen kärlek. Han vill dela sin glädje med 

oss. Kärleken är en gåva, den ges och tas emot av fria 

varelser, Gud kan bara erbjuda sin kärlek till sina skapade 

varelser. 

Kärleken är sårbar. När Gud skapar människan med en fri 

vilja, gör han sig sårbar, han engagerar sig, han förväntar sig 

att vi ska besvara hans kärlek. Han hoppas på det. Gud vill 

att människan ska växa. Hon är skapad till Guds avbild, 

kallad till att förverkliga Guds likhet och bli sig själv, det vill 

säga ge sitt liv och hela skapelsen tillbaka som ett tacksägelseoffer 

åt den som ständigt ger henne allt. Från början 

har Gud älskat och utvalt oss (Ef 1:4). Från början vill skaparen 

ingå ett förbund med sin skapelse. 

Gud stiger ner och kommer människan till mötes redan från 

begynnelsen. Han kommer ner och promenerar ”i trädgården 

i den svala kvällsvinden” för att umgås med människan, 

men ljudet av hans steg får henne att gömma sig. Hon är 

rädd. Ormen har, med sina ord, förgiftat hennes hjärta, hon 

känner inte igen kärlekens ansikte, hon misstänker sin skapare. 

Gud ger sig inte, från och med nu ger han sig iväg och söker 

den som flyr för honom. Han blir människans gode herde. 

Han kommer ner och kallar Abraham. I honom vill han 

välsigna alla släkten på jorden. Han uppenbarar sig för 

Mose och säger till honom: ”Jag har sett hur mitt folk plågas 

i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare 

– ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner 

för att befria dem” (2Mos 37-8). 

Han böjer sig ner, han är som en far för sitt folk: ”det var 

jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, 

men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens 

band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som 

lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav 

dem att äta’’ (Hos 11:3). 

För oss människor och för vår frälsnings skull 

steg han ned från himmelen. 

När tiden var inne sände Fadern sin Son till världen. Sonens 

nedstigande har förberetts under hela mänsklighetens historia 

och är dess höjdpunkt. I mässan ber prästen i den fjärde 

eukaristiska bönen: ”I din barmhärtighet kom du alla människor 

till hjälp, för att de skulle söka och finna dig. Åter 

och åter har du erbjudit människan ditt förbund och genom 

profeterna lärt henne att hoppas på frälsningen. Och så 

älskade du världen, helige Fader, att du, när tiden var inne, 

sände din ende Son för att rädda oss.” 

Den ”genom vilken allting är skapat” har stigit ner för 

oss människor, och det förbund som Gud från all evighet 

erbjuder människan sker, efter människans synd, genom 

Jesu Kristi blod: ”för vår frälsnings skull”. 

”Ordet blev kött för att frälsa oss och försona oss med 

Gud”, läser vi i Katolska Kyrkans Katekes. ’’Vår sjuka natur 

längtade efter att bli frisk; vår fallna natur längtade efter att 

upprättas; vår döda natur längtade efter att återuppväckas. 

Vi hade mist det goda, vi måste få det tillbaka. Vi var 

instängda i mörkret men måste få ljuset tillbaka. Vi var 

fångna och väntade på en befriare’’ (Gregorius av Nyssa). 

Ordet blev kött för att vi på detta sätt skulle kära känna 

Guds kärlek: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han 

sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom 

honom” (1 Joh 4:9). Ordet blev kött för att bli vår förebild 

i helighet: ”ta på er mitt ok och lär av mig…” (Matt 11:29). 

”jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till 

Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). 

Ordet blev kött för att göra oss ”delaktiga av den gudomliga 

naturen”(2 Pet 1:4). ”Ty Guds Son blev människa för att 

göra oss till Gud” (Athanasius). ”Guds ende Son ville att vi 

skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, 

som blev människa, skulle göra människorna till gudar’’ 

(Thomas av Aquino). (Se KKK 457, 458, 459, 460.) 

Ormen lurade människan till att tro att hon kunde bli Gud 

av egen kraft, utan Gud, och hon blev instängd i sin synd. 

Ordet kommer ner. Han ger sitt liv för människan och öppnar 

för henne paradisets portar, som är att leva med Gud för 

evigt, att dela hans liv och glädje. 

Fotnot: 

KKK: Katolska Kyrkans Katekes 

Sr Veronica Tournier OP

sid. 32 | debatt/insändare 

Motkrafter stöder de kristna i Mellanöstern 

I senaste numret av Katolsk magasin har en insändar - 

skribent tagit upp den oroande utvecklingen i Israel och 

Palestina. Hennes fråga är om det Heliga landet håller på att 

bli ett museum för oss kristna. 

Det är en mycket berättigad fråga. Andelen kristna i Israel 

och Palestina har minskat dramatiskt under de senaste årtiondena. 

Tyvärr har denna utveckling inte på något sätt speglats 

i den svenska pressen. Konflikten i Mellanöstern beskrivs som 

en konflikt mellan den judiska staten Israel och olika palestinska 

stater och grupper såsom PLO och numera Hamas. Att det 

finns ett stort antal kristna palestinier omtalas aldrig. 

Är då situationen för de kristna helt hopplös? Kanske inte, 

det finns faktiskt motkrafter som stödjer de kristna och som 

genom sin verksamhet försöker verka som brobyggare mellan 

de olika grupperna i Mellanöstern. En av dessa motkrafter är 

den Heliga Gravens Orden OESSH. Orden, med drygt 26 000 

medlemmar, finns representerad över hela världen, med en 

svensk gren av orden etablerad år 2003. 

Vi är en orden som på påvens uppdrag ger omfattande stöd 

till de kristna i det Heliga landet. Varje år insamlas och överförs 

runt nio miljoner US-dollar till den latinske patriarken i 

Jerusalem av ordens medlemmar. Den överväldigande delen 

av de insamlade medlen går till att driva skolor (inklusive 

skolavgifter för medellösa), daghem och inte minst det 

palestinska universitetet i Betlehem. Vidare används medel till 

vissa byggnadsprojekt såsom utbyggnad och utrustning av 

sjukhus, kyrkoanläggningar samt individuellt stöd till medellösa 

sjuka. 

Förutom det direkta syftet att stödja den katolska verksamheten 

i det Heliga landet, är också en viktig del att verka 

som brobyggare mellan olika grupper. De katolska skolorna 

är även öppna för icke-katoliker, och vissa skolor har till och 

med en majoritet elever som är muslimer. Att barn får träffas 

över konfessionsgränser och gå i skolan tillsammans är ett 

sätt att försöka öka förståelsen mellan olika grupper och minska 

spänningarna. Med tanke på situationen och utveckling - 

en i Mellanöstern är detta en viktig uppgift som också har 

påvens fulla och odelade stöd. 

Mer information om vår verksamhet kan fås på vår hemsida 

www.oessh.se. Det går också att beställa senaste numret av 

vår tidskrift Acta, från lieutenant@oessh.se för 50 kronor + 

porto. 

Carl Falck 

Ståthållare och ansvarig för svenska delen av den Heliga Gravens 

orden.

Det förefaller mig som om Kyrkan utvecklats lite ryckvis, tre steg 

fram och två bakåt. Andra Vatikankonciliet tog de tre stegen framåt 

– jubel och fröjd! – men nu halkar vi bakåt igen. När kommer nästa 

rörelse som visar framåt? Så att vi kan återerövra det vi fått och 

dessutom kommer vidare? När stabilitet (något bra) förväxlas med 

stagnation (något dåligt), är vi på fel spår. 

Jag skulle vilja ta upp tre saker. 

Det skulle vara önskvärt att Kyrkans ledare nyanserade sin antipati 

mot rent konceptionsförhindrande preventivmedel. Detta skulle inte 

vara liktydigt med vare sig uppmuntran av promiskuitet – sexual livet 

förblir en rent inomäktenskaplig aktivitet – eller abort. Men en uttalad 

respekt för makarnas eget omdöme och samvete skulle öka 

förtroendet för de påbud som härrör från Vatikanen. 

En annan fråga är den om gifta präster. Alltså en öppenhet för gifta 

präster även inom latinsk rit, utan att det skulle handla om undantag. 

I 1 Tim skriver ju Paulus att en församlingsföreståndare måste 

”vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, 

anständig… fri från penningbegär… Han skall kunna styra sitt hus 

och få sina barn att underordna sig…”. När nu Paulus, som själv så 

varmt uppskattar celibatet, är medveten om att det inte är en gåva 

för alla som har del i Kyrkans ämbete, varför menar då Kyrkan att 

präster inom den latinska riten ska vara celibatära – med vissa väl 

specificerade undantag? 

En fråga som är minst lika tabubelagd är den om kvinnliga diako - 

ner. I Rom 16 skriver Paulus att Febe var ”diakonos” i församling - 

en i Kenchreai. Och Plinius d.y. omtalar, även han, kvinnliga 

För Kyrkan – i tiden 

debatt/insändare | sid. 33 

diakoner. I de Apostoliska konstitutionerna finns en vigningsbön 

bevarad; där framgår tydligt, att det handlar om ett ”ämbete”. 

Nu är jag medveten om att mycket hänt sedan dess; Kyrkans 

ämbete har utvecklats/urartat till att bli rent hierarkiskt, och det 

kvinnliga diakonatet har omstrukturerats till nunnestånd. Men det 

har inte alltid varit så, och det behöver inte förbli så. I själavårds - 

hänseende är det lättare för en kvinna att vara öppen inför en annan 

kvinna. Män, med kallelse, kan bli munkar, diakoner, präster, 

biskopar… Men kvinnor har, i nuläget, endast alternativet nunna. 

I och med att samhället förändras är det, menar jag, nödvändigt att 

Kyrkan finner nya vägar att förmedla sitt eviga budskap på. För om 

vi fastnar i utvecklingen eller får för oss att medeltiden var den heligaste 

tiden, vilken vi strävar att efterlikna, om vi i den andan kanske 

återgår till renodlade pojkministrantgrupper, till att fira eukaristin 

under endast en gestalt, till att införa mantilla för kvinnor (steget 

före burka?) – om Kyrkan som har en kallelse att vandra mot 

Himmelen i stället fastnar med fötterna i det förgångna – då blir hon 

en museal inrättning i stället för den levande, pulserande och 

framåtblickande gemenskap hon är kallad att vara. 

Men Gud är de levandes Gud och därför finns det hopp! Och efter 

”prästernas år”, kanske vi får be om ”nunnornas år”, följt av 

”diakonernas”? 

Km har låtit frågan om kvinnliga diakoner gå vidare till en kännare av den tidiga Kyrkan, 

docent Tord Fornberg, för en kommentar. Han svarar så här: 

Vad gäller Foibe/Febe preciseras uppgiften att hon var en dia - 

konos med att hon också sägs fungera som prostatis, vilket tycks 

betyda att hon var en som stödde församlingen i bland annat 

Kenchreai ekonomiskt eller som värd i en huskyrka inrymd i 

hennes villa, snarare än att hon kan sägas ha haft ett diakonämbete 

i någorlunda modern bemärkelse. 

Hon bör närmast jämföras med andra rika kvinnor (troligen 

änkor) som exempelvis Lydia i Apg 16. Det är tydligt från bland 

annat Luk 8:1-3 att kvinnor spelade en mera central roll i den älds ta 

kyrkan än vad man ofta velat anta. De kunde ha en viktig roll som 

rika understödjare, i vilkas hus Paulus och andra ledare kunde 

samla sina anhängare. 

De så kallade diakonissorna i Plinius brev är svårare att bedöma. 

De tillhörde antagligen samhällets lägre skikt; annars "borde" de 

ha kunnat muta sig fria från tortyren. Jag antar, att de fullgjorde 

karitativa funktioner i församlingen. 

Men här kommer en annan sak in i bilden: dopen torde i regel 

ha skett genom nedsänkning i den äldsta kyrkan (se till exempel 

Didache 7) av dopkandidaten. Han eller hon var naken, vilket 

Monica Lann 

betyder att det vid dop av kvinnor av anständighetsskäl behövdes 

en kvinna som så att säga rent fysiskt förmedlade dopet till den 

som döptes. Här har vi troligen den kultiska situation där kvinnliga 

kulttjänare hade sin plats. När dopet senare kom att ske huvudsakligen 

genom begjutning av huvudet, tappade de kvinnliga 

diakonerna denna sin främsta kultfunktion, och deras uppgifter 

blev mera renodlat karitativa. 

En vigning till detta förekom, och även om jag inte hittat refe ren - 

sen till de Apostoliska konstitutionerna, stämmer säkert uppgiften, 

att där finns en vigningsbön. Ingenstans, åtminstone inte i 

västkyrkan, förekommer någon antydan om att denna vigning av 

kvinnor (som skulle vara celibatärer eller, ifall de var gifta, leva i 

sexuell avhållsamhet) hade en sakramental prägel och gav dem 

något ämbete i ordets strikta bemärkelse. 

Senast på 1000-talet är seden med dessa kvinnliga funktioner 

bortlagd (men levde kvar längre i öster). Man kan nog säga, att 

slutresultatet av utvecklingen blev nunneklostren med abbedissan 

i spetsen. 

Tord Fornberg

sid. 34 | kultur 

Unika Dödahavsrullar snart tillgängliga 

på svenska Drygt 60 år efter att de texter som kommit 

att kallas Dödahavsrullarna hittades i elva 

grottor vid Khirbet Qumran vid Döda 

Havet, kommer de snart att vara tillgäng - 

liga på svenska. En av de forskare som 

gjort detta möjligt är översättningsdirektor 

Mikael Winninge på Bibelsällskapet. 

Huvuddelen av den så kallade sektlitteraturen 

verkar vara skriven av av esseerna 

mellan år 200 f. Kr. och 50 e. Kr., en grupp 

män som levde i en klosterliknande gemenskap 

vid Döda havet. Den ger oss en fantastisk 

inblick i ett slags judendom som i 

vissa avseenden stod Jesusrörelsen närmare 

än den judendom som kommer till uttryck 

i de gammaltestamentliga skrifterna. Den 

utgör något av myllan ur vilken kristendomen 

föddes. 

Grottfynd. Det här är grotta 4, en av de 11 grottor där man hittat de 900 manuskript och 16 000 textfragment 

som kommit att kallas Dödahavsrullarna. De första manuskripten hittades 1947 av beduinpojkar 

som vallade getter i närheten i grottorna. 

Snart på svenska. Forskaren och översättningsdirektorn 

Mikael Winninge på plats på själva fyndplatsen vid 

Khirbet Qumran vid Döda havet i Israel. Han har arbetat 

med texterna sedan början av 1990-talet. Han är en av 

de forskare som gjort den svenska översättningen möjlig. 

Enligt historieskrivaren Josefus fanns vid 

tiden flera tusen esseer i landet, varav de 

allra flesta levde ett vanligt familjeliv. 

Gruppen i Khirbet Qumran som troligtvis 

bestod av mellan 100 och 150 män som 

levde ett asketiskt liv utgjorde kärnan i 

gruppen. De praktiserade egendomsgemenskap, 

sysslade med skriftproduktion 

och renade sig genom reningsceremonier 

två gånger om dagen. Rörelsens upphovsman 

som kallades för ”den rättfärdige 

läraren” var möjligen en avsatt överstepräst 

från Jerusalem. Upptagen i gruppen 

blev man efter ett års prövotid, under 

vilken man deponerade alla sina tillgångar. 

- Man var besviken på hur kulten i 

Jerusalem gick till och ville genom att leva 

ett asketiskt liv tillsammans, ”bygga ett 

andligt tempel” och på så sätt bereda mark 

för Messias ankomst, säger Mikael 

Winninge. 

I jämförelse med fariseerna var esseerna 

stränga i sin lagtolkning. Fariseerna var 

trots sitt rykte betydligt mer pragmatiska i 

sin religionsutövning. Båda grupperna var 

på olika sätt kritiska mot saddukeerna och 

delar av det politiska och religiösa etablissemanget 

i Jerusalem.

Måltidsgemenskap Den här typen av matskålar använde sig esseerna av när man åt 

tillsammans. All egendom var gemensam och man genomgick reningsceremonier två 

gånger om dagen. 

De första fynden gjordes 1947 av ett par 

beduinpojkar som vallade getter vid grottorna. 

Det visade sig snart att de bibliska 

manuskripten var cirka 1000 år äldre än de 

man tidigare kände till. Man visste sedan 

tidigare att gruppen funnits men visste inget 

om deras skrifter, med undantag för fyndet 

av den så kallade Damas kusskriften 50 år 

tidigare i Kairo. Därför var fyndet en 

enastående upptäckt. Kanske utgjorde fynden 

i lerkrukorna sektens bibliotek som 

gömdes i grottorna ett par år innan romarna 

intog Jerusalem år 70 efter Krisus. Klart 

är att esseerna i Qumran dödades då 

romarna intog och förstörde bosättningen 

år 68 efter Kristus. 

Texterna som hittades är skrivna på 

hebreiska och arameiska på djurhudar 

av får, get eller ko. Några är skriva på 

papyrus och kan innehållsligt delas i tre 

kategorier: 

Individual conscience 

and Church authority 

- disagreement or obedience? 

Den 4 nov kl. 19 i S:ta Eugenia 

församling, Stockholm 

Föredrag av jesuitpater Kenneth R. 

Overberg, professor i teologi i USA vid 

katolska Xavier University i Cincinnati, 

om det kristna samvetet. 

Vad är samvetet? Hur tar vi moraliska 

beslut? Vad är skillnaden mellan individuella 

samveten och relativism? Och 

hur förhåller sig samvetet till kyrklig 

auktoritet? 

Föredraget och efterföljande diskussion 

är på engelska. 

Gammaltestamentliga texter, bland annat 

en hel Jesajarulle och delar av en andra rulle 

Apokryfer och pseudepigrafer 

Så kallad sektlitteratur om gruppens lära 

och praxis 

Det är i översättningen av den tredje kategorin 

texter, den om själva sekten, som 

svenska forskare varit inkopplade. Mikael 

Winninge har översatt ett antal texter, däribland 

4Q171, som är en utläggning av 

psaltarpsalmen 37. 

- Det var när jag i början av nittiotalet 

skrev på min avhandling om begreppen 

synd och syndare i Salomos psalmer och 

Paulus brev, som jag behövde fler inomjudiska 

referenspunkter, säger han. Då började 

jag intressera mig för Dödahavsrullarna. 

Winninge har även forskat på begreppet 

”lagens gärningar” som endast förekommer 

i den paulinska litteraturen och i 

Dödahavsrullarna. 

VATIKANRADION 

PÅ SVENSKA 

kultur | sid. 35 

När texterna under nästa år blir tillgängliga 

för en bredare svensk publik är det resultatet 

av att de seminariebehandlats av cirka 

15 forskare. Mycket av granskningen har 

skett i det så kallade Qumranseminariet 

sedan 2003. 

– Svenska forskare har mer intresserat 

sig för tolknings- och innehållsfrågorna, än 

för själva grundtexten, säger Winninge. 

– Vi har sett ett klart behov av att faktiskt 

kunna läsa texterna på svenska. Själva 

översättningarna är klara, nu arbetar vi 

med inledning och noter. Medfinansiär till 

själva utgivningen är Bibelsällskapet. Sam - 

tidigt som texterna kommer ut, kommer 

även en lärobok om texterna att publiceras, 

sannolikt på bokförlaget Atlantis. 

Idag är texterna spridda på ett antal 

platser på jorden, varav den största sam - 

ling en finns i Shrine of the Book på Israel 

Museum i Jerusalem. Vissa textfragment är 

i privat ägo. 

Text och foto: Katrin Laine 

Dödahavsrullarna består av cirka 900 olika manuskript 

och cirka 16 000 textfragment. Kända texter 

är Regeln för gemenskapen, Tackpsalmerna, 

Krigsrullen, Habackukkommentaren, Kopparrullen, 

Tempelrullen och de två Jesajarullarna. Man har hittat 

fragment från så gott som alla gammaltestamentliga 

böcker. 

Ordet pseudepigraf betyder egentligen ”skrift utgiven 

under falskt namn”. De texter som den protestantiska 

bibelforskningen kallar pseudepigrafer, 

kallas i katolsk och ortodox tradition för apokryfer, 

medan apokryferna kallas deuterokanoniska böc - 

ker. 

Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, 

besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese 

Eller lyssna på kortvåg: 

Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 

1611kHz/1260kHz 

Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz 

Språk: Svenska måndag–torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) 

Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) 

Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten 

Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 

E-post: skan@vatiradio.va


500-årige Albert berättar på våra kyrkväggar 

Fyra böcker om Albertus Pictor: 

Pia Melin (red.): 

Albertus Pictor: Målare av sin tid. Bilder i urval samt studier och analyser 

Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm, 2009 

Christina Sandquist Öberg (red.): 

Albertus Pictor: Målare av sin tid. Samtliga bevarade motiv och språkband med kommentarer och analyser 

Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm, 2009 

Hans Hartman och Kerstin Selén: 

Väggarna talar. Albertus Pictors kyrkor 

Ordbruket AB, Järlåsa, 2009 

Martin Lönnebo och Tord Harlin: 

Pilgrimsbok: I Albertus Pictors fotspår 

Karin Hallgren Produktion, Uppsala, 2009 

Evangelistsymbol. På bilden ser vi Markus-lejonet med ett språkband som 

identifierar honom. Evangelistymbolerna är inspirerade av texten i Upp 4:7 

som i sin tur inspirerades av de väsenden som enligt Hesekiel 1:10 omger 

Guds tron. 

Foto: Michael Andersson 

Medeltida konstnärer brukar vara anonyma, men det finns 

undantag. En av de mest kända och numera närmast att 

betecknas som folkkär i Sverige är den tyskfödde Albert 

Ymmenhausen/Immenhausen som etablerade sig i Sverige vid 

mitten av 1400-talet som pärlstickare och även målare. 

Troligtvis kommer efternamnet sig av den ort i Tyskland som 

han härstammade från, men eftersom det finns flera 

Immenhausen går det inte att säga vilken av dem det var. Efter 

två världskrig är det inte att förvänta sig att arkivalier från historisk 

tid bevarats på samma sätt som i vårt mer fredliga land. 

Tyskland var vid hans tid halvvägs in i renässansen, men 

Sverige var ännu inte där. Det tog på den tiden lång tid för idéer 

att spridas, eftersom de färdades från mun till mun. Under 

1400-talets första hälft bidrog särskilt den italienske teoreti - 

kern Leone Battista Alberti till att öka konstnärernas känsla för 

sitt eget värde genom sitt måleritraktat. 

Växande självuppskattning ledde till att målare började 

betrakta sig som något förmer än en vanlig hantverkare, vilket 

skilde sig från medeltida synsätt, och de började därför signera 

sina verk mer allmänt. Denna praxis spred sig vidare utanför 

Italien till angränsande länder. Det är därför inte särskilt förvånande 

att den tyske Albertus tillägnat sig vanan att med stolt - 

het deklarera vilka verk han betraktade som sina egna. 

Att Albert blev invandrare i Sverige är inte heller så konstigt, 

många tyska hantverkare begav sig norrut för att etablera sig 

eftersom verkstadskonkurrensen i Tyskland var hård. 

Dessutom brukade hantverkare på den tiden ge sig iväg på 

långa gesällvandringar i yngre år och råkade de då få möjlighet 

att etablera sig efter vägen, så tog de säkert chansen. Det har 

spekulerats i om Albert kallades till Sverige av någon svensk 

adelsman eller kyrkofurste, men några bevis finns inte. Vad 

man vet är att han blir synlig i svenska arkivalier första gången

Motiv mellan schablonmönster. Ett gytter av bibliska scener mellan rosor 

och rankor fyller väggar och valv 

Foto: Kaj Engelhart. 

1465 i Arboga där han detta år fick burskap som borgare. 

Därmed hade han redan då erövrat mästartiteln, eller kanske 

gjorde han det rentav just i Arboga? 

Några år senare, 1473, finns han i Stockholm där han 

omnämns första gången i samband med att han äktar Anna, 

änka till Johan målare. Ett inte ovanligt sätt för hantverkare på 

den tiden att förvärva en egen verkstad som mästare. Genom 

att konservera änkan fick den nye maken överta verksamhet 

och titel från den avlidne. Hon kan inte ha varit så mycket äldre 

än han med tanke på att hon överlevde honom och omnämns 

så sent som 1522. Vanligt var att den som tog över mästerskapet 

genom att äkta änkan hörde till verkstaden och var den 

mest betrodda av de anställda. Det är därför inte osannolikt att 

Albert rentav arbetat hos Johan någon tid. 

I Stockholms tänkeböcker figurerar han 1473-1508 i olika 

rättssaker. Han betecknas där växelvis som pärlstickare eller 

målare. En pärlstickare var tidens beteckning på en brodör, 

ett lukrativt och hedervärt yrke. Mångsyssleri inom angränsande 

yrken var inte ovanligt på den tiden. Jag föreställer 

mig att pärlstickeri var en lämplig sysselsättning under vinterhalvåret, 

medan byggnadsmåleri passade bra att utöva på 


sommarhalvåret. Att han var framgångsrik syns i taxerings - 

kalendern från den tiden, han betalade hela 12 öre i skatt 

årligen och var en av dem som var högst beskattade inom 

yrket. 

Eftersom han antas ha dött 1509 passade man förra året på 

att fira 500-årsjubileum, att fira födelsedagen hade kanske 

varit mindre lugubert men om den vet man inget. Som ett led 

i jubilerandet gavs det ut ett tiotal böcker, skrevs flera artiklar 

och skapades ett frimärke under 2009. Fyra av böckerna 

har anförtrotts mig av Km och hellre än att skriva fyra små 

anmälningar väljer jag att ta upp dem alla i en mer omfattande, 

gemensam presentation. De är av varierande art och 

kvalitet, från vetenskapliga publikationer via populärvetenskap 

till en andaktsbok. 

De två vetenskapliga verken som getts ut av Kungliga 

Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien är resultatet 

av ett forskningsprojekt som bedrivits 2003-2006 vid 

Stockholms universitet. Det första bandet innehåller kortare 

uppsatser och framförallt en rik bildsamling som presenterar 

exempel ur Alberts rika repertoar. Han anses stå bakom 36 

målade kyrkointeriörer från Mälardalen till Norrbotten, 

men de flesta finns i Uppsala-Stockholmstrakten. 

Redaktören för den första volymen är Pia Melin som 

även skrivit en avhandling om Albertus Pictor liksom ett flertal 

artiklar. Hon har stått för identifieringen av hans oeuvre 

och redogör för de kriterier hon använt i en av uppsatserna i 

boken. Det finns endast tio kända signaturer av honom, 

varav en påträffades för bara några år sedan då man tog 

fram överkalkade målningar i Sala landsförsamlings kyrka. 

De ser litet olika ut och det är bara i tre av dem som han 

använt sitt fulla namn, Albert Ymmenhusen som det då 

skrevs. 

Jan Svanberg har i samma bok skrivit en kort biografisk 

sammanfattning av det som idag är känt om honom, min 

inledning baserar sig i stort på den. Därpå följer tre uppsatser 

om särskilda motiv i vissa av kyrkorna: Fågel Fenix 

(Jan Öberg), Ärkeängeln Mikael (Pia Melin) och 

Simsonssägnen ur Gamla Testamentet (Herman Bengtsson). 

Om ägostrukturerna i socknar med Alberts målningar skri - 

ver Göran Dahlbäck, vilket avslöjar en del om möjliga 

beställare eller finansiärer. Han kommer fram till att det i 

vissa fall finns en tydlig donator som också på traditionellt 

vis identifieras genom sitt vapen i kyrkan, men att det varit 

lika vanligt att sockenborna själva har stått för kostnaden. 

Det andra bandet, som är en redogörelse för inventeringen 

av motiv och språkband, är mer omfattande i sidantal och 

har större vetenskaplig tyngd. Volym två inleds med en 

redogörelse för forskningsläge, nyupptäckter, förklaring av 

vad språkband är, en presentation av förlagor som Biblia 

Pauperum och Speculum Humanae Salvationis liksom en 

kategorisering av språkbanden. Därpå följer en diskussion 

om funktion innan de mer filologiskt inriktade kapitlen tar 

vid. En studie av korrespondensen mellan motiv och text 

ingår också, liksom en om relationen till tidens liturgi. 

Fortsättning


Huvuddelen av boken är en katalog där motiven presenteras 

kyrka för kyrka. 

Även om den första volymen har vetenskapliga anspråk är 

uppsatserna korta och den är skriven på ett enkelt och tillgängligt 

vis, vilket gör att den som inte är historiker eller 

konsthistoriker kan få gott utbyte av den. Den andra volymen 

däremot riktar sig mer till specialisten än till den vanliga 

läsaren, även om den som bor i närheten av en 

Albertusmålad kyrka säkert kan få ut mycket av den som 

uppslagsbok. Den här typen av böcker är ofta skrivna på 

ett torrt och sakligt vis och volymerna ifråga faller in i den 

skrivtraditionen, vilket kanske kan vara en utmaning. 

Den tredje boken, Pilgrimsbok: I Albertus Pictors fotspår, 

är gjord av Marin Lönnebo och Tord Harlin. Även den är 

rikt illustrerad och täcker systematiskt in alla kända sviter 

av målningar utförda av Albert. Den är i mindre format och 

behändig att ha med sig under en biltur till skillnad från de 

föregående som är i foliantstorlek. Boken är tänkt att 

fungera som andaktsbok, litet grann i samma anda som en 

gång Biblia Pauperum. Läsaren kan välja mellan att läsa på 

plats eller använda den hemma. 

Döden spelar schack. Täby kyrka i Uppland byggdes vid 1200-talets mitt. 

Efter brand ca 200 år senare slog man tegelvalv i fyra travéer. 

Kalkmålningarna tillkom ytterligare ett trettiotal år senare, men någon exakt 

datering finns inte. Motivet på fotot föreställer Döden som spelar schack med 

en för sin tid moderiktigt klädd yngling, förebild. för samma scen i Ingmar 

Bergmans film Det sjunde inseglet. 

Foto: Michael Andersson 

Glädjeyttring. Jerusalems unga skönheter hälsar David efter segern över 

Goliat. 

Foto: Kaj Engelhart. 

Martin Lönnebo har skrivit en inledning som knyter an till 

den så kallade Frälsarkransen, ett slags modern variant av 

Rosenkransen som han själv lanserat förut. Med en sådan i handen 

kan man gå igenom Alberts motiv och få inspiration till att 

meditera över särskilda aspekter i dem. 

Tord Harlin tar därpå vid och går systematiskt igenom kyrka för 

kyrka där han gör korta beskrivningar av de målningar som 

finns och knyter dem till de bibeltexter eller helgonlegender som 

de hör samman med. Ibland redogör han med egna ord, men så 

långt möjligt tycks han ha föredragit att citera källtexterna. Alla 

motiven i kyrkorna finns inte med vare sig som illustrationer eller 

i text presenterade, däremot ett urval av dem som författarna 

tycker bäst lämpar sig för meditation. 

Nu är de inte konsthistoriker, vilket ibland leder till märkliga 

konstateranden och alltför långt dragna antaganden som på 

sidan 65: ”Sugga som spelar orgel. En påminnelse om att 

Albertus Pictor kunde spela orgel.” Förvisso är det sant att han 

kunde det, men suggan är i det medeltida måleriet alltid en antisemitisk 

anspelning och bör inte tolkas som en personlig utsaga 

från konstnären. Hur denna groda slunkit förbi faktagranskarnas 

ögon är mig en gåta. 

Textavsnitten är mycket kortfattade och meningen är att 

bilder i förening med läsarens egna andliga fantasi ska utföra 

meningsskapandet. Eftersom det finns exempel från i stort sett

”…där två eller tre är samlade i 

mitt namn är jag mitt ibland dem.” 

matt. 18:20 

Varför inte starta en studiecirkel tillsammans 

med dina kyrkkaffevänner under tiden 10 oktober–20 

november, 28–33:e söndagen under 

året…? 

Att dela Hans liv finns nu i församlingarna. 

Häftet innehåller dagliga andakter och reflektioner 

samt veckobaserade gruppsamtal kring 

eukaristin. 

Vill du starta en cirkel, samtala om din tro, livet 

i största allmänhet eller läsa en bok tillsammans 

med dina vänner? Kontakta din Bildakonsulent 

(se www.bilda.nu/katolik)! 

Att dela Hans liv 

Dagliga meditationer och gruppreflektioner 

28–33 söndagen ”under året” (årgång c) 


alla kända Albertkyrkor så bör läsekretsen vara 

stor och erbjuda varje församling något att reflektera 

över i vinter. 

Den sista lilla boken med titeln Väggarna talar är 

också en andaktsbok. Den har en inledning av 

ärkebiskop Anders Wejryd och varje motiv som 

valts ut för publicering, en i varje kyrka, har fått 

en personlig, andlig kommentar av församlings - 

prästen. Den är ännu mindre i formatet och passar 

bra att ha fickan. Att få ta del av olika prästers 

sätt att se på dessa målningar har också ett värde 

i sig. Ibland knyter de an till nutiden, som den där 

Mikael Mogen nämner att ängeln på väggen i 

Helga Trefaldighet i Uppsala ser den kvinna med 

rullator som brukar komma dit för att tända ljus. 

Båda de sista böckerna kan ge en bra ingång på 

olika sätt till att närma sig Albert på ett fromt sätt, 

och för dem som sedan vill lära sig mer om målningarna 

i sig kan det vara på sin plats att gå 

vidare till de båda vetenskapliga verk som jag 

inledde med. Att de är litet torra gör mindre om 

man redan fängslats av ämnet. 

Britt-Inger Johansson 

Britt-Inger Johansson är docent i konstvetenskap 

och verksam vid Uppsala universitet. 

Gammaltestamentligt motiv. Moses och israeliterna tar emot 

manna från himlen. 


Samtliga foton är tagna i Täby gamla kyrka 

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-079 27 24


 

Böcker 

Göran Skytte och Wilfrid Stinissen: 

Ansikte mot ansikte: 

Samtal om kristen tro 

Artos och Libris, 2010 

Liknelsen om den förlorade sonen är 

en av Lukas mest älskade. Den yngste 

sonen har slösat bort sitt liv i 

utsvävningar. Nu kommer han hem till 

sin far och mottas med öppna famnen 

och stor fest. 

Den äldre sonen klagar, men fadern 

säger till honom några av de vackraste 

orden i evangeliet: ’’Mitt barn, du är 

alltid hos mig, och allt mitt är ditt”(Luk 

15,8 ff). Osökt kommer jag att tänka på 

denna text när jag läser Göran Skyttes 

och broder Wilfrid Stinissens dialog i 

samtalsrummet på karmelitklostret i 

Skåne. Upprinnelsen är nog så dramatisk 

och har beskrivits av Skytte i boken På 

väg. 

Nyårsafton 2008 grips Skytte av ruelse 

över sitt självupptagna liv, sitt stora högmod. 

Han kastar sig i bilen och kör till 

klostret efter att ha läst några rader av 

Broder Wilfrid: ”Vårt hemska högmod, 

blockerar inte detta vägen totalt? Inte 

alls, bara vi accepterar det med öd mjuk - 

het!” 

Han möts så att säga med stora famnen 

och en djup förståelse. När han erkänner 

sitt högmod blir det något som istället 

knyter honom till Jesus. Synd – bekännelse 

– förlåtelse – befrielse. Skytte stannar 

tre dagar i klostret och i sin lättnad 

och spontanitet kommer han på att han 

vill göra en bok tillsammans med Broder 

Wilfrid. Så blir det alltså och efter bara 

ett år ligger den nu färdig att läsa. 

Så kommer den förlorade sonen hem till 

Gud, men också till sin äldre broder som 

hela sitt liv levt i stor tro och redan som 

16-åring blivit novis hos karmeliterna i 

Belgien och kommit att verka i sin Faders 

tjänst under mer än 40 år i det karga 

Sverige. 

Med sedvanlig energi griper sig Skytte 

verkat an. Han läser alla Broder Wilfrids 

25 böcker plus artiklar. Han väljer ut ett 

tusental citat och ordnar dem i ämnesrubriker. 

Sedan väljer han ut 21 av dessa 

och ordnar dem i tre delar med sju kapitel 

i varje – 3 och 7 som heliga tal – det 

är vandringen på livsvägen från omvändelsen 

till döden – ansikte mot ansikte 

med Gud. Ja, eller snarare med Broder 

Stinissen! 

Så från våren 2009 till våren 2010 träffas 

de i det lilla samtalsrummet och 

Skytte intervjuar honom med utgångs - 

punkt från citaten ur hans verk, och samtalen 

spelas in och skrivs ut av en assistent. 

Redan fotografierna säger så myc - 

ket: den store, härlige Skytte och den lille 

magre, glade munken. Det finns ett samförstånd 

dem emellan, att våga ställa de 

stora frågorna och fördjupa och konkretisera 

svaren. Glädjen lyser om dem 

båda. Det är den speciella glädje som 

uppstår när man känner att man vilar i 

Guds omsorg och vågar tala om den. 

Men också få mod att spegla svårigheterna: 

lättja, likgiltighet, tvivel, synd, 

lidande och död. 

Naturligtvis kan man inte referera något 

ur alla dessa samtal, rycka loss dem ur 

sitt sammanhang. När man som jag läst 

så få av Broder Wilfrids böcker, känns 

det som en dusch av andlighet, men 

också av vardaglighet och praktisk an - 

vändbarhet. 

Tacksam är jag att Skytte är så uppriktig 

när det gäller de yttersta tingen: döden – 

himmel – helvete – skärseld. Vi är nog 

många som snubblar över tankar på en 

straffande och dömande Gud och vad 

som sker efter döden. Skytte är ärlig med 

sina tvivel. Broder Wilfrid svarar lika 

ärligt. Han reder ut detta med straff och 

hämnd och kristna och icke-kristna med 

bilder som vi kan ta till oss. Själv fastnar 

jag för det ganska självklara: ”hur viktigt 

det är att använda sin tid på jorden väl”. 

För egen del nöjer jag mig annars med 

orden ur Uppenbarelseboken: ”Se, jag 

gör allting nytt.” (21,5) Med Broder 

Stinissen vid handen kan vi gå en liten bit 

längre för att fördjupa och nyansera våra 

tankar och vår tro. 

Ann-Marie Cervin 

Jean-Marie Vianney: 

Jag ska visa dig vägen till himmelen 

Översättning: Ingrid Ydén Sandgren 

Catholica, 2010 

 

”Från den själ där den Helige Ande 

finns utgår en doft som från vingården 

när den står i blom.” 

Citatet är hämtat ur boken Jag ska 

visa dig vägen till himmelen, som 

innehåller ord och tankar av Jean- 

Marie Vianney, den helige kyrkoherden 

som särskilt framställdes som en förgrundsgestalt 

under ”prästernas år” 

(juni 2009–juni 2010). Jean-Marie 

Vianney förtjänar verkligen att även i 

fortsättningen vara en förgrundsgestalt. 

Han var själv fylld av den Helige Ande 

och också idag, drygt 150 år efter att 

hans jordeliv avslutades, utgår en 

”väldoft” från honom. 

Boken innehåller smakprov ur hans 

tankevärld. Den innehåller ett urval av 

de citat och minnen av den helige Jean- 

Marie Vianney som Bernhard Nodet 

samlat i boken Jean-Marie Vianney, 

Curé d´Ars. Sa Pensée, son coeur. Citat 

av Vianney och andras tankar om 

honom blandas på ett omväxlande sätt. 

Boken lämpar sig inte för att sträckläsas 

utan bör avnjutas i lämpliga portioner. 

Bakom citaten och tankarna 

döljer sig både livsvisdom och personliga 

erfarenheter. För att de ska komma 

till sin rätt bör läsaren ”smälta” citaten 

och gärna läsa dem flera gånger. De 

öppnar för glimtar ur Jean-Maries 

värld.

Citaten är ofta jordnära och konkreta, 

likt Jean-Maries personlighet. Samtidigt 

pekar orden och tankarna mot himmelen, 

just så som en staty föreställande Jean- 

Marie Vianney gör vid hans by, Ars i 

Frankrike. Där framställs han med ett 

finger som pekar uppåt, mot himmelen. 

Få människor har som kyrkoherden i 

Ars lyckats ta vara på det ”jordiska” 

kring honom för att med hjälp av detta 

”jordiska” peka mot himmelen. 

Jag ska visa dig vägen till himmelen är 

ingen spänningsroman och har inte ett 

löpande händelseförlopp. Ändå är det en 

mycket spännande bok. Ett gemensamt 

tema går att skönja som en röd tråd 

genom de spridda citaten, vilka rör sig 

inom olika ämnesområden. Allt ger 

aningar om en himmel som Jean-Marie 

Vianney upptäckt redan medan han 

verkade här på jorden. 

Himmelen är evig och därför är också 

citaten tidlösa och kan även i vår tid låta 

människor inspireras av Vianney och 

tack vare honom upptäcka något av himmelen, 

via det jordiska. Boken är läsvärd, 

men förutsätter att läsaren tar sig tid att 

stanna och reflektera. Den innehåller 

mångfasetterade nyanser som kan upptäckas 

av den som låter tankarna sjunka 

in och verka. 

Björn Göransson 

Musik 

”Det finns för många 

rekviem…” 


Så tyckte Giuseppe Verdi som 1874 komponerade ännu ett. Ett som 

tveklöst hör till de mest betydande, vackraste, mest storslagna 

dödsmässorna i musiken. 

Det börjar i ett orkestralt pianissimo tills kören växer fram med ett 

skönt, melodiöst Requiem aeternam, högstämt, harmoniskt, silverglänsande. 

Så följer den kraftfulla hymnen Te decet – Dig tillkommer 

lovsång i Sion. Överhuvudtaget är Verdis mästerskap som melodiskapare 

ett av de starkaste intrycken av verket. 

Sekvensen Dies irae har här fått en av de mest dramatiska 

tolkningarna i musiken någonsin. Och som ingen annan håller Verdi 

ihop alla delar till en händelserik helhet – från den fasaväckande ”vredens 

dag” till ödmjuk bön och stillsamt hopp i Pie Jesu, och så tillbaka 

till den dramatiska inledningen. 

Det sägs att Verdi var föga troende. Men den intensiva inlevelsen, de 

starka, uttrycksfulla bönfallande gesterna och den enorma upphöjdheten 

i den musikaliska bilden av den treenige Guden tyder på något 

annat. Likaså upplever man närheten till Verdis operaskapande, men 

det här är något annat, sakralt, förandligat 

En fin ny inspelning med goda solister, den förnämliga kören 

Gächinger Kantorei, startad 1954, och Südwestfunks symfoniorkester 

hävdar sin plats bland de oräkneliga tolkningarna av rekviet 

på skiva. Dirigenten, Helmut Rilling, är en oanfäktad nestor och 

kräsen producent av lysande klassiska konserter och skivinspelningar 

i och utanför Tyskland. 

Kaj Engelhart 

Giuseppe Verdi 

Messa da Requiem 

Solister, Gächinger kantorei, SWRs 

symfoniorkester, dir. Helmut Rilling 

Hänssler CD 98.606 (2 CD) 

(Naxos)

sid. 42 | kyrktorget 

Ansvarig: 

Margareta Murray-Nyman 

IN MEMORIAM 

Allan B. Janzon 

Kristi Förklarings dag år 2010 fick en av det svenska katolska stiftets verkliga 

stöttepelare äntligen fullt ut se det ljus han anat under hela sitt liv. Allan 

Bosco Janzon avled då stilla i sitt rum på Josephinahemmet. Så fick han på nytt 

förenas med sin fru Karin, vars död i mars förra året enligt hans egen utsago 

gjorde honom till en halv människa. 

”För hängivet arbete inom kyrkan i Sverige har Allan B. Janzon tilldelats 

Stockholms Katolska Stifts medalj ORA ET LABORA.” Så skriver biskop 

Anders i april 2007. Och så är vi många som minns denne hängivne, om än inte 

okritiske katolik. Han älskade verkligen Kyrkan, men redan från unga år 

menade han att hon är för viktig för att överlåtas åt klerkerna. 

Allan föddes den 17 september 1920, när biskop Albert Bitter fortfarande var 

apostolisk vikarie. Han döptes i Katolska kyrkan eftersom modern var konvertit vid en tid då katolikerna i Sverige endast var 

några få tusen. Han var först aktiv med sin mor i S:ta Eugenia församling på Norra Smedjegatan – ”fäderna på norr” – och 

senare i den nybildade Marie Bebådelse församling. Så småningom blev det Domkyrkoförsamlingen under monsignore Johannes 

F. Koch. 

Från tidiga år var Allan ofta ministrant i mässan, inte sällan för biskop Müller. Reinhold Fahlbeck skriver: ”Hans entusiasm att 

vara ministrant var djupt påverkande. Han lyste av självklar glädje och av total gemenskap. Utan alla åthävor var han en sann 

tjänare under den heliga mässan. Han rörde sig med en mjuk observans som förenade honom med det som skedde vid altaret.” 

Här handlar det om en tid då varje troende man såg det som ett ärofyllt uppdrag att tjäna prästen vid altaret. 

Samma år som Allan föddes grundades tidskriften Credo av monsignore David Assarsson. Detta är på något sätt betecknande. 

Under hela sitt liv skulle Allan vara lidelsefullt engagerad i och för katolsk folkbildning. Redan 1939, samma år han skrevs in 

vid Stockholms Högskola för att studera nordiska språk och litteraturhistoria, var han med vid bildandet av Academicum 

Catholicum Sueciae. Detta skulle vara en milstolpe för lekmännens inflytande. Fahlbeck, själv en gång mycket aktiv inom AC, 

skriver: ”När dess historia skrivs kommer den i mångt att vara Karins och särskilt Allans historia. Kanske kan man säga att det 

var genom AC som de svenska katolska lekmännen blev myndiga katoliker i sin kyrka.” Allans engagemang ledde senare till 

bildandet av Katolska Kyrkans Studieråd i slutet av 1960-talet, och han var likaså pådrivande när det gällde att starta en katolsk 

folkhögskola liksom vid upprättandet av stiftets Pastoralråd. 

Någon akademisk karriär blev det aldrig för Allan. 1941 gifte han sig med Karin Peters, en katolsk flicka från Göteborg. 

Tillsammans skulle de få åtta barn, fem pojkar och tre flickor. De upplevde på senare år smärtan att se hur tre av deras barn 

avled före dem. I sitt yrkesliv stod Allan i det skrivna ordets tjänst. Han blev redaktör, först vid lilla Norlins förlag, som utgav 

en bok om drottning Josefina och böcker av Sven Stolpe, som blev Allans vän och som han fick förmånen att ledsaga in i katolska 

kyrkans liv. Från mitten av 50-talet och fram till sin pensionering arbetade han för Sveriges Radios Förlag. 

Allan var otroligt aktiv inom olika katolska föreningar – Concordia Catholica, S:t Josefsföreningen, Birgittaföreningen och på 

senare år Benedictus-kretsen. 1986 fick han utmärkelsen ”Pro Ecclesia et Pontifice”, men många anser att hans insatser skulle 

ha belönats än mer av den Kyrka han tjänade. 

För den stora allmänheten är Allan mest känd som den som tillsammans med fru Karin översatte samtliga Hergés 

Tintinäventyr, 23 album. Med Karins och Allans översättning blev böckerna en succé och det lär ha sålts sex miljoner album. 

De fick mycken uppskattning och ett par priser för sin översättarmöda. 

Båda makarna är nu borta och lämnar ett stort tomrum. Må Allan vila i frid med sin älskade Karin. 

Erik Kennet Pålsson 

Karin och Allan B. Janzons minnesfond 

Allans önskan var att medel skulle avsättas för en stipendiefond. För att hedra makarnas insatser och minne är det möjligt att bidra till 

denna fond genom insättning på nyöppnat bankkonto: Sparkonto SEB 5231-33 003 58

Den 8 juli avled syster Edit Hincz. Jag lärde 

känna syster Edith när hon 1999 kom tillbaka 

från Umeå till Åkersberga tillsammans med de 

två andra Maria Reparatrix-systrarna. Hon var 

då 90 år gammal. 

Det var alltid en fest att träffa syster Edith. 

Hon strålade när hon fick syn på mig (jag tror 

att alla andra kände detsamma i hennes sällskap). 

Det kändes för var och en som om just 

detta möte var det enda hon hade väntat på. 

Hon visade en alltid ny, diskret och personlig 

kärlek. 

Det märktes att syster Edith hade en stark 

känsla för skönhet och harmoni. Hon betonade 

alltid hur fint det var när kläderna uttryckte 

detta. Det fanns en spontan och sann glädje och 

hon kunde njuta av det som andra hade, kanske 

just därför att hon själv hade gett avkall på allt. 

Man förstod att hennes kärlek till medmänniskan 

inte hade minsta drag av egenkärlek. 

På sin 100-årsdag var syster Edith i full blom! 

Hon var glad och sprallig som ett barn på sin 

födelsedag. Det fanns inte ett spår av bekymmer 

runt det som hon visste låg framför henne – hon 

IN MEMORIAM 

Syster Edit Hincz 

Pigg jubilar. Bilden togs vid syster Ediths 100-årsdag 2009. 

Foto: P Roman Kepa. 

kyrktorget | sid. 43 

Ansvarig: 


var ett äkta Guds barn som förväntar sig allt från Hans och medmänniskornas kärlek, i den enkelhet som ett 

helt liv i Marias händer kan ge. Att se på henne den dagen var att kontemplera Guds ljus i en genomskinlig 

människa. 

Inte heller den dagen vek hon bort från det spontana och enkla. När det blev lite stimmigt vid kaffebordet 

och hon kanske blivit trött, fann vi henne sittande ute i hallen fördjupad i en tidning. 

Syster Ediths hörsel var inte längre så bra och därför var hennes viskningar hörbara för alla. När mässan på 

hennes 100-årsdag höll på att börja och alla var tysta och andäktiga, fick hon syn på en församlingsmedlem 

vars katt var sjuk. Därför ”viskade” hon (hörbart för alla): ”Hur mår katten?” Ännu ett exempel på syster 

Ediths förmåga att älska var och en med de bekymmer och problem som var viktiga för den personen just då. 

Syster Edith lämnar ett stort tomrum efter sig. För mig kommer hon alltid att vara en förebild. Hon var myc - 

ket mån om den lilla annexförsamlingen i Åkersberga och jag är övertygad om att hon kommer att vara en 

förebedjerska i den känsliga process vi nu är inne i med byggandet av en ny katolsk kyrka. 

Kirsten Kas

sid. 44 | kyrktorget 

Ansvarig: 


Karmelitsystrar i sommarskrud 

En liten påminnelse om den sommar som nu kan tyckas fjärran 

har vi fått från Birgitta Lundholm i Stockholm. Vi kan inte 

motstå midsommarbilden där bland annat karmelitsystern 

Aqilina från Spanska missionen i Stockholm, iklädd peruansk 

folkdräkt, dansar ”Karusellen”. Bilden togs vid Trostorps hembygdsgård 

utanför Gnesta i Sörmland. Midsommar firandet 

fortsatte sedan i familjen Lundholms närbelägna torp. Birgittas 

presentation av sommarstället andas idyll: ’’Det ligger vid en 

grusväg, mittemot går kor och betar, malvorna blommar och 

tranorna flyger över huset om våren.’’ 

Syster Aqilina var inte den enda karmelitsyster som närvarade. 

Birgitta kommenterar: ”Alldeles säkert är att den här dagen 

blev en upplevelse för både syster Yolanda, syster Aqilina och 

kanske särskilt för syster Melania, som bara hade varit i 

Sverige sedan en vecka.” 

Ett välkommet sommarminne tycker vi på redaktionen. 

Inbjudan till Maria Regina-träff 

Här kommer en inbjudan till återträff för alla som bott hos 

skolsystrarna på Maria Regina genom åren. 

Vi som uppfostrades av syster Fridwinda med flera skolsystrar 

under 50-, 60- och 70-talen har mycket gemensamt. Det är 

hög tid att vi återses! 

Välkommen den 20 november klockan 15.00 på 

Drottninggatan 55 i Stockholm. Vi bjuder på lättare förtäring 

till självkostnadspris. 

Har Du förslag på programpunkter – hör gärna av Dig innan. 

Förslag på att bilda en alumniförening finns. 

För mer information och anmälan kontakta: 

Mariola Gummesson 070-605 68 77 

mariola.gummesson@telia.com 

eller 

Ingrid Alander Saers 070-836 30 07 saerssaers@gmail.com 

Du är välkommen med din anmälan senast den 

10 november. 

Syster Aqilina dansar ’’Karusellen’’. 

Karmelitsystrarna i Stockholm arbetar på 

Spanska Missionen och kommer ursprungligen 

från Mexiko och Peru. 

Foto: Björn Lundahl 

 

Katolska Pedagogiska Nämnden! 

 

! 

Del 1, Riktlinjer och metoder för katekesen 

Stockholm, S:ta Birgittas folkhögskola, 

lördagen den 18 september kl 10-16 

Del 2, Kyrkans tro och liturgi 

, Kristi Moders församling, lördagen den 16 oktober kl 10-16 

, S:ta Birgittas folkhögskola,lördagen den 23 oktober 

kl 10-16 

Del 2 b, Stiftets beredskapsplan mot sexuella övergrepp 

, Kristi Moders församling, fredagen den 15 oktober kl 18-20 

, S:ta Birgittas folkhögskola, torsdagen den 28 oktober 

kl 18.30-20.30 

 

”Om de orientaliska katolska kyrkorna” 

Arkimandrit Matthias Grahm OSB och Hélène-Dominique Lindroth 

Falun, Birgittagården, 1-3 oktober 

Omberg, Heliga hjärtas kloster, ”Att leva i och växa i sitt dop” 

sr Veronica Tournier OP, 8-10 oktober 

Lund, Rögle kloster ”Människan är kyrkans första väg” 

p Henrik Alberius OP, 15-17 oktober 

för Norrlands dekanat, Skellefteå, 

måndagen den 11 oktober 

Kurserna ges i samarbete med S:ta Birgittas folkhögskola 

Upplysning och anmälan: www.kpn.se 

tfn.08-462 66 30/32, kpn@katolskakyrkan.se

Biskop Anders 

kalender 

OKTOBER/NOVEMBER 

8-10/10 Helg om Treenigheten, Johannesgården 

11-12/10 Reträtt, Karmelitsystrarna, Glumslöv 

12/10 Föredrag om Jesus, Bunkeflo församling kl. 19.30 

15-17/10 Sammanträde med PLA, Tallinn 

18-19/10 Kyrkoledarreträtt, Vadstena 

20/10 Möte med skolutskottet, Enskede 

21/10 Föredrag om Johannes av Korset, Kristus Konungens 

församling, Göteborg, kl. 19.00 

22/10 Deltar i evangelisationsdagarna, Angered 

23-24/10 Ekumeniskt möte, Karlskoga 

24/10 Högmässa, Karlskoga kl. 9.00 

25-28/10 Prästmöte, Lidingö 

29/10 Mässa i S:ta Eugenia kl. 18.00 under den karismatiska 

kongressen 

30/10 Diakonvigning i Domkyrkan kl. 13.00 

31/10 Mässa i Vasakyrkan, Göteborg kl. 14.30 

1/11 Profess, Mariavall 

2/11 Dialogmöte med de ortodoxa kyrkorna 

3/11 Dialogmöte med Svenska Missionskyrkan; meditation i 

S:t Matteus församling om vår kallelse till helighet 

5-7/11 Konvertitreträtt, Marielund 

10-14/11 Seminarium för afrikanska och europeiska biskopar, 

Abidjan 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, 

arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Benedikt XVI:s intentioner för år 2010: 

OKTOBER 

Allmänt: Att katolska universitet får stor 

betydelse genom att visa 

världen den harmoniska enhet som finns 

mellan tro och förnuft. 

Missionen: Att världsmissionsdagen hjälper 

alla att förstå vikten av 

att förkunna evangeliet om Jesus Kristus för 

världens alla nationer. 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se 

NOVEMBER 

Allmänt: De som fastnat i olika slags beroende 

behöver hjälp att 

förändras. Att alla kristna beredvilligt erbjuder 

dem sitt stöd och sin 

omsorg. 

Missionen: För de kristna och deras biskopar 

i Latinamerika, att enheten mellan dem 

och omsorgen om varandra växer, så att de 

överskrider nationsgränserna.

sid. 46 | familjesidan 

Jag möter några flickor vid hallonbuskarna i skogskanten. Vi pratar och äter 

bär en stund tillsammans. Sedan säger en av dem” Nej nu måste vi iväg och 

döda fiender.” Så skrattar hon och berättar om leken som går ut på att man 

spionerar på motståndarlaget och försöker läsa de bokstäver de andra har 

klistrade på pannan utan att avslöja sina egna. Den som blivit avslöjad är ute 

ur leken. Hela förmiddagen är skogen full av smygande, springande och spejande 

barn, men inget lag lyckas med att helt ta kål på det andra. 

S:ta Eugenias församling har barnläger på Marielunds stiftsgård. De verkar 

ha kul. Jag skulle gärna vilja vara med i många av lekarna. Men gårdens värdpar 

är på semester och som vikarierande värd och gårdskarl har jag andra 

plikter. Däremot tar jag mig tid till att intervjua och prata med några barn och 

ledare (som jag av olika skäl har valt att låta vara anonyma). 

Katolskt mångsidigt läger – men inga studiepass 

Lekplanen är tom sånär som på två 

grabbar som spelar badminton. Smacksvisch, 

smack-svisch, smack-svisch. 

Tröttnar de aldrig? Jo, långt om länge 

slutar de spela och förenar sig med 

några kamrater som sitter och pratar i 

en fönsteröppning. Genom ett annat 

fönster hör jag några tjejer som skrattar 

och pratar. Pratar – är det allt de gör på 

det här lägret? Nejdå. Lite senare är det 

glada tjut, spring, fnitter och ”nej, låt 

bliiii”-plask. Fem–sex barn simmar ut 

till badflotten, andra hoppar från bryggan. 

Två ledare sitter avslappnat och tittar 

på. 

Dagen därpå är det ett väldigt liv när 

alla barn och ledare leker ”pepparkaks- 

gubbar” på gräsmattan. Lek, stoj och 

umgänge, det är det man ser som utomstående. 

När jag frågar några barn är 

det just det de berättar om. De har 

sprungit runt, kastat folk i vattnet, 

”kört lekar och sånt” och badat. Det är 

det första som de kommer att tänka på. 

Det andliga då? Var blev det av? Jodå, 

det kommer så småningom: ”Liturgi har 

vi ju haft: aftonbön och morgonbön.” 

Varje dag är det en grupp som håller i 

andakterna och bestämmer vad som 

skall göras. 

Jag undrar om det är svårt. Det är det 

inte, men roligt. Varje dag är det också 

en grupp som arbetar med bibelteater 

som spelas upp på kvällen. ”Gruppen 

väljer tillsammans ut en bibeltext”, 

berättar en av ledarna. ”Särskilt i går 

såg jag att de verkligen tog tag i det. 

Man märker att det är kul.” Däremot 

har de inte några studiepass. 

Ett katolskt barnläger utan undervisning? 

Jag går till syster Elisabeth som är 

ansvarig för lägret. Hon förklarar att 

det är så för ”det skulle kännas lite skolaktigt 

att sitta här och ha undervisning.” 

För många barn är det här enda 

chansen att byta miljö ett tag. Det är 

deras semester. Men det handlar också 

mycket om återseenden. ”Barnen kommer 

tillbaka år efter år och lär känna 

varandra och får vänner för livet.” På så

sätt blir de mer förankrade i en katolsk gemenskap och det 

betyder kanske lika mycket som undervisningen i församlingen. 

Lägren ersätter inte katekesen men är ett mycket 

viktigt komplement, enligt syster Elisabeth. 

Att vara katolik är inte bara en fråga om att tro vissa saker. 

Det handlar framför allt om att vara. Syster Elisabeth 

menar att barnen får sin katolska identitet bekräftad i 

gemenskapen och den dagliga andaktsrutinen. Hon tillägger 

att även om de inte har möjlighet att be hemma så 

kommer de ihåg att de satt tillsammans och bad Fader Vår 

och egna böner. 

Barnen jag talar med uttrycker sig på ett annat sätt men menar 

detsamma. De tycker det är bra att lägret är katolskt ”för då 

är man inne i det.” Både syster Elisabeth och barnen jag 

talar med betonar att gemenskapen är viktig. Lägret ger 

möjlighet att vara tillsammans med kamrater mera intensivt 

än man kan vara annars. En av de unga ledarna svarar 

på min fråga om vad det andliga betyder på lägret: ”Jag 

har svårt att tänka mig att alla går runt och tänker på Gud 

hela tiden. Men i och med att vi är i en sådan miljö med 

andra katoliker tillsammans, vi har aftonbön och ibland 

stilla stunder för eftertanke...så tror jag att den andliga 

biten kommer automatiskt.” 

Han tillägger att ”de tänker nog inte på att det är en katolsk 

miljö, det är så självklart just nu men kanske när de kommer 

tillbaka till skolan”. Jag tänker att han har säkert rätt. 

Det måste vara skönt att ha den här miljön i minnet när 

man är i skolan och skall stå för sin katolska tro bland 

oförstående kamrater. 

Lägerlivet är bönerutin, gemenskap och hålligång. 

Text och foto: Jan-Olof Hellsten 

Ledarna är ganska unga. Den äldsta är tjugotre. Alla berättar ungefär 

samma historia om hur de som barn varit med på lägren varje år. 

Sedan, när de blev för gamla för det, blev de ledare (ibland efter några 

års bortavaro). Någon berättar om hur han tänkte: ”Hur ska det här gå? 

Nu ska jag vara ledare”, men växte in i rollen med hjälp av de äldre, rutinerade 

ledarna – och syster Elisabeth förstås. Ingen av dem jag talar 

med ångrar sitt (oavlönade) engagemang utan gör gärna om det nästa 

år. 

Frågan ”Varför?” får lite olika svar men alla handlar om att man gillar 

läger. Någon hänvisar till att det ”ger en chans att visa att jag är mogen. 

Det känns ganska skönt att ta ansvar.” Så blir ledarnas historia ett 

exempel på hur lägret fostrar inte bara till gemenskap och katolsk 

identitet utan även till vuxenhet och ansvarstagande. 

Ulf Nilsson och Leif Nahnfeldt: 

En ängel vid din sida – 

gudstjänstmaterial för små och stora 

Verbum, 2010 

familjesidan | sid. 47 

2004 kom barnboksförfattaren Ulf Nilsson ut med 

andaktsboken En ängel vid din sida. Den recense - 

rades på Km:s familjeuppslag i nummer 10/2004. 

Nu, sex år senare, har Verbum gett ut ett häfte med 

tonsatta texter från Ulf Nilssons bok. 

Det är Leif Nahnfeldt, musiker och präst i Svenska 

kyrkan, som under en tågresa satt och läste En ängel 

vid din sida och snart började ”kladda boken full av 

uppslag till melodier”. Resultatet blev sjutton tonsatta 

texter från ”En alldeles vanlig söndag” till 

”Sov min lilla hjärtansgris”. Några liturgiska texter 

ingår också och det hela kallas för ett ”gudstjänstmaterial 

för små och stora”. 

Dock kan sångerna också användas hemma. De 

presenteras med noter och ackord. Visserligen har 

flera ett antal förtecken, men det är inga omöjligt 

svåra melodier att ta ut, om man har ett instrument. 

”Alla sånger kan sjungas unisont och flera är 

arrangerade så att barn-, vuxen- och ungdomskör 

kan musicera tillsammans”, skriver Nahnfeldt i sin 

inledning. 

Ulf Nilsson har bland mycket annat också skrivit 

bilderboken Adjö, herr Muffin om ett marsvin som 

dör. I den ursprungliga En ängel vid din sida 

återfinns fem stycken marsvinspsalmer. Fyra av 

dessa har kommit med också i sånghäftet. En kan 

användas vid marsvins eller andra husdjurs bröllop 

och en vid deras begravningar. Sådana sånger finns 

det ett behov av och Nilssons/Nahnfeldts ”Svensk 

Marsvinspsalm nr 5” kommer säkert att bli en klassiker 

på husdjursbegravningar. De sista raderna går 

som följer: ”Det är sant och visst, det är sant och 

visst, alla kommer de hem till sist.” 

Anna Dunér

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

Bön om glöd 

Herre, lär mig att leva änglarnas och helgonens liv, giv mig styrka därtill! Lyft mig ur den svaghet och lättretlighet, ur den ömtålighet och laglöshet, 

vari min själ befinner sig, fyll min själ med din fullhet! Berör mig med din andedräkt, som inger kraft och upptänder glöd! Om jag ber dig om 

glöd, så ber jag om allt vad jag behöver och allt vad du kan giva. När jag ber dig om glöd, så ber jag om tro, hopp och kärlek i deras renaste 

väsen, så ber jag om den trogna pliktkänsla, som följer den längtande kärleken i spåren, så ber jag om helighet, frid och glädje, om allt på en 

gång. Intet vore mig mödosamt, intet vore mig svårt, om endast min själ hade iverns glöd. Herre, när jag ber om glöd, så ber jag om dig, om 

ingenting annat än dig, o, min Gud! Gå in i mitt hjärta och fyll det med glöd, i det du fyller det med dig själv! Amen. 

John Henry Newman 

(Hemmet och Helgedomen, 1 oktober 1930) 

Sigrid Undset förbjuden 

Enligt ett meddelande i Neue Züricher Zeitung (7/10) är Sigrid Undset nu uppförd på Tysklands svarta lista. Hennes böcker få icke säljas i någon 

tysk bokhandel, ej heller få de utlånas av något tyskt lånbibliotek. Sigrid Undset har förut haft en mycket stor läsekrets i Tyskland. 

(Katolska Församlingsblader/Hemmet och Helgedomen, 1 november 1940) 

En stor frimärkssamling 

har överlämnats till den Helige Fadern av amerikanska pilgrimer – en av de många originella skänker som detta år hamna i Rom. Denna 

samling innehåller frimärken med religiösa motiv. Där finns några enstaka bilder av Betlehemskrubban, uppståndelsen, Jesu Heliga Hjärta, 

Altarets Heliga Sakrament och den Helige Ande. Maria, Guds Moder, är framställd på 200 olika märken. Bland de övriga har ärkeängeln 

Gabriel rekordet med 40 märken. 

(Hemmet och Helgedomen/Katolskt Församlingsblad, 15 oktober 1950) 

Nordisk karismatisk konferens, Stockholm 28-31 okt 

Plats: S:ta Eugenia katolska kyrka, S:ta Clara kyrka 

Charles och Sue Whitehead (England), 

Fr Wilfried Brieven (Belgien), diakon Christof 

Hemberger (Tyskland), diakon Pancho Chin 

A Loi, diakon Inga Pagreus (Svenska kyrkan, 

S:ta Clara), pastor Ulf Ekman, biskop Anders 

Arborelius. 

"I hope the Holy Spirit will meet with an ever 

more fruitful reception in the hearts of believers 

and that the 'culture of Pentecost' will 

spread, so necessary in our time" (Benedictus XVI) 

Välkommen till en konferens som vill inspirera till ett liv i pingstens fulla verklighet. 

Konferensavgift: 500:- Anmälan: Se info på konferensens hemsida. 

I mån av plats säljs dagsbiljetter i anslutning till arrangemangen. 

Arrangörer: 

- KKS (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) 

- Stockholms katolska stift 

- S:ta Clara kyrkas vänner 

www.katolsktfonster.se/nordiskkarismatiskkonferens 

Unna dig en 

trevlig läsning! 

Teckna en prenumeration till dig 

själv eller till en vän och njut av 

spännande läsning på lediga 

dagar! 

Anmäl din prenumeration på 

www.katolsktmagasin.se 

eller ring 018 / 13 61 42. 

Varmt välkommen som 

prenumerant!

Km 10 2010 - Katolskt Magasin

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?