@,@' \qffi, i'; L3 ,,rr_,* H ffi? I#Ii, 'åq .,M,.,",, 1\ wtul!i.l.+:::;:41h1r'@Mww#.XiW/ffiffi
0 A G N E T A samma sätt som när vi grävde upp potatislandet på hösten. Man ser att så och så mycket är det att göra, och så sätter man igång, och slutar inte förän det är klart. Men jag ville fortfarande utbilda mig, så jag gick på seminariet i Lycksele som låg nära till och blev småskolelärarinna. Jag drog något slags jättelass där jag skulle ta i väldigt mycket och vara enormt duktig, men jag skulle göra det utan att det märktes. Jag skulle vara trevlig värdinna och vara vacker, smal och välklädd - men samtidigt arbeta som en häst. Och förneka min bakgrund, så jag kunde inte hämta styrka därifrån heller. Men jag skulle nog behövt någon att prata med om min sorg. Över min syster, över att inte få läsa. Jag pratade inte med någon. <strong>Vi</strong> kvinnor gör ju ofta det felet att vi vill inte störa andra med våra smärtor. MANGA GANGER UNDER mitt äktenskap tänkte jag att jag skulle biitia rriig och förstå världen. Jag kände att det fattades något. . . allt var väldigt oklart. Det känner jag igen när jag pratar med en del ungdomar - att allt ser ut som ett kaos för dem. Jag tänkte att om jag läser igenom alla banden i Bonniers konversationslexikon så borde jag väl ändå bli bildad. Det var i borjan av vårt äktenskap. Katarina var sex månader och jag satt med henne på armen och bläddrade i lexikonet som min man hade köpt. Jag minns Alvar Aalto, det stod först under A. han var arkitekt i Finland. Men så insåg jag väl "Du kan ju tänka dig att kliva ur båten 1954, mitt under det kalla kriget och de spetsiga skornas epok. Du vet hur S0-talets kvinnobild var. Men det visste inte iag, då". att det här går inte, det är nog ingen bra väg och slog igen boken. Min man var ju bildad, han visste något om världen förstod jag. En god humanist skulle jag vilja karaktärisera honom som. Han försökte undervisa mig, för han märkte hur jag led. Men det blev aldrig riktigt på mina egna villkor, så bildningen gick inte fram. Eftersom jag hade avsvurit mig min historia hade jag inget att fästa den på. I alla fall tankte jag att jag skulle läsa Dagens Nyheter varje dag. Då upptäckte jag att jag inte begrep någonting. Jag hoppade över allt som stod om <strong>Vi</strong>etnam, det var ingen idö, det var för obegripligt. Likadant med artiklar om kärnvapen och upprustningen. Jag läste sådant som knöt an till hemmet och kvinnan och lite om skolan. Men det var svåra ord där också, så jag köpte Gunnar Fredrikssons bok "Det politiska språket." Då förstod jag absolut ingenting. Det var ett väldigt problem. Hur skulle jag bära mig åt för att lära mig något? Jag kände mig desperat, åren går och iae är snart 30 år. iag vet ingenting, jag förstår ingenting. Varför förstår inte jag nägonting? Av en händelse gick jag till ett möte som folkpartiet ordnade. På den tiden arbetade dom för rättvisa åt kvinnorna, och mer U-hjälp. Det lät bra tyckte jag. Jag gick med i partiet. Jag var totalt "medvetslös", hade ingen aning om ideologi eller något sådant så jag har lärt mig det där med politik på ett väldigt omständigr sätt. I FOLKPARTIET tyckte dom nog att jag var en riktigt trevlig och bra representant, för jag blev skickad på alla möjliga möten och konferenser. Men jag sa alltid fel saker. På ett möte i Stockholm pläderade man för Israels sak, och jag hade inget emot Israel, tvärt om, men jag tyckte det var orättvist mot palestinierna. Jag röstade helt fel i den stora omröstningen inför en motion. Folk blev sura på mig. Jag hade foljt min känsla. "Der här stämmer inte, jag måste ta reda på hur det egentligen ligger till", hade jag tänkt. Det var genom sådana törnar och lite svåra saker när jag gick emot den allmänna åsikten som jag blev starkare. Men det var svårt väldigt länge.
Change language