1987/2_3 - Vi Mänskor

0
A
G
N
E
T
A
samma sätt som när vi grävde upp
potatislandet på hösten. Man ser att
så och så mycket är det att göra, och
så sätter man igång, och slutar inte
förän det är klart.
Men jag ville fortfarande utbilda
mig, så jag gick på seminariet i Lycksele
som låg nära till och blev småskolelärarinna.
Jag drog något slags jättelass där
jag skulle ta i väldigt mycket och
vara enormt duktig, men jag skulle
göra det utan att det märktes.
Jag skulle vara trevlig värdinna och
vara vacker, smal och välklädd -
men samtidigt arbeta som en häst.
Och förneka min bakgrund, så jag
kunde inte hämta styrka därifrån
heller.
Men jag skulle nog behövt någon
att prata med om min sorg. Över min
syster, över att inte få läsa.
Jag pratade inte med någon. Vi
kvinnor gör ju ofta det felet att vi vill
inte störa andra med våra smärtor.
MANGA GANGER UNDER mitt
äktenskap tänkte jag att jag skulle
biitia rriig och förstå världen. Jag
kände att det fattades något. . . allt
var väldigt oklart.
Det känner jag igen när jag pratar
med en del ungdomar - att allt ser
ut som ett kaos för dem.
Jag tänkte att om jag läser igenom
alla banden i Bonniers konversationslexikon
så borde jag väl ändå bli
bildad. Det var i borjan av vårt
äktenskap. Katarina var sex månader
och jag satt med henne på armen och
bläddrade i lexikonet som min man
hade köpt. Jag minns Alvar Aalto,
det stod först under A. han var arkitekt
i Finland. Men så insåg jag väl
"Du kan ju tänka dig att kliva ur båten
1954, mitt under det kalla kriget och de
spetsiga skornas epok.
Du vet hur S0-talets kvinnobild var.
Men det visste inte iag, då".
att det här går inte, det är nog ingen
bra väg och slog igen boken.
Min man var ju bildad, han visste
något om världen förstod jag. En
god humanist skulle jag vilja karaktärisera
honom som. Han försökte
undervisa mig, för han märkte hur
jag led. Men det blev aldrig riktigt på
mina egna villkor, så bildningen gick
inte fram.
Eftersom jag hade avsvurit mig
min historia hade jag inget att fästa
den på.
I alla fall tankte jag att jag skulle
läsa Dagens Nyheter varje dag. Då
upptäckte jag att jag inte begrep
någonting.
Jag hoppade över allt som stod om
Vietnam, det var ingen idö, det var
för obegripligt. Likadant med artiklar
om kärnvapen och upprustningen.
Jag läste sådant som knöt an till
hemmet och kvinnan och lite om skolan.
Men det var svåra ord där också,
så jag köpte Gunnar Fredrikssons
bok "Det politiska språket." Då förstod
jag absolut ingenting.
Det var ett väldigt problem. Hur
skulle jag bära mig åt för att lära mig
något? Jag kände mig desperat, åren
går och iae är snart 30 år. iag vet
ingenting, jag förstår ingenting. Varför
förstår inte jag nägonting?
Av en händelse gick jag till ett
möte som folkpartiet ordnade. På
den tiden arbetade dom för rättvisa
åt kvinnorna, och mer U-hjälp. Det
lät bra tyckte jag. Jag gick med i partiet.
Jag var totalt "medvetslös", hade
ingen aning om ideologi eller något
sådant så jag har lärt mig det där
med politik på ett väldigt omständigr
sätt.
I FOLKPARTIET tyckte dom nog
att jag var en riktigt trevlig och bra
representant, för jag blev skickad på
alla möjliga möten och konferenser.
Men jag sa alltid fel saker. På ett
möte i Stockholm pläderade man för
Israels sak, och jag hade inget emot
Israel, tvärt om, men jag tyckte det
var orättvist mot palestinierna.
Jag röstade helt fel i den stora
omröstningen inför en motion. Folk
blev sura på mig.
Jag hade foljt min känsla. "Der
här stämmer inte, jag måste ta reda
på hur det egentligen ligger till",
hade jag tänkt.
Det var genom sådana törnar och
lite svåra saker när jag gick emot den
allmänna åsikten som jag blev starkare.
Men det var svårt väldigt länge.