Ladda ned PDF! - Art Bin

Är uppe nu vid 9-tiden på morgonen och har inte vågat äta frukost,
för jag har så ont i magen. Känner mig flimrig av tobaksröken som läcker
in från grannarna och har försökt ligga i vardagsrummet, men där
kom det in bensinångor från gatan istället. Jag vill bo på landet! Fast då
får jag väl hösnuva istället. Man kanske inte kan leva någonstans längre.
Fortfarande tisdag, nu 17.45. Fruktansvärt slut, har ont i magen hela
tiden, lekande och skrikande barn på gården, värmedyna på magen,
armarna värker som om de skulle lossna från sina fästen.
Torsdag 23 mars (intalat på diktafon): Fortfarande väldigt dålig,
ont i halsen. Är uppe nu för att det gör för ont att ligga. Ledsen igen,
för tanken på att åka till föreläsningen i Halmstad den 7 känns som
något rätt oöverstigligt just nu, tanken att sitta på tåg länge och vara
sjuk och kanske bli sämre efteråt också, allt för ett par tusenlappar, det
är egentligen inte värt det. Vårens enda jobb dessutom.
Sedan år 2000 är jag faktiskt ännu sämre, vilket många av Art Bins
läsare har lagt märke till – tidskriften utkom från början sex gånger
per år, sedan fyra och numera tyvärr helt oregelbundet med något
nummer om året i bästa fall. Infektionerna tar nästan all min tid nume-
ra, först ligger jag kanske tre–fyra veckor med något som liknar en
förkylning (eller tre–fyra förkylningar i snabb följd), sedan ett par
veckor med (i första hand) mag-, rygg- och huvudvärk samt allmän
förkylningskänsla i huvudet och kanske lätt feber, sedan kanske jag
är uppe ett par tre dagar och skriver och är ute på stan och lånar
böcker (en bekant som jag stöter på tycker då givetvis att jag ser så
frisk ut!), sedan slår nästa infektion till och jag blir liggande i sex
veckor med t.ex. halsont och ryggvärk – förutom alla de vanliga sym-
tomen förstås.
De där dagarna jag är ute på stan, med relativt få symtom efter kanske
veckor eller månader inomhus, känner jag mig alltid som när seriehjälten
Fantomen klätt om till Mr Walker: ”Det händer”, säger djungelns folk,
33