Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap (pdf 286 ...

som sändes i mitten av 1990-talet, menar jag att det finns
en bedräglighet i det att pratshower iscensätts som forum
för fria samtal och frigörande bekännelser samtidigt som
stereotypa mallar styr vad som sägs i syfte att bjuda på spektakulär
underhållning (Kleberg 1996). Det finns en risk att
privatsfärens offentliggörande som ideologisk konsekvens
får konstruktionen av en kvinnovärld grundad på könens
olikhet. Kvinnors särart betonas samtidigt som politiska
motiv för att detta sker inte diskuteras.
Ytterligare en TV-genre är samhällsprogram med fast
programledare som leder studiodebatter med en eller flera
deltagare. Inte sällan utgör ett kortare reportage underlag
för debatten. Dessa program åtnjuter högt anseende bland
”dominerande smakinstanser” och kan utifrån det kriteriet
inte anses falla inom medieutbudets populärkulturella
område. Inte heller har programgenren hittills varit föremål
för genusteoretiska studier. Däremot hamnade programledarfrågan
i fokus i början av 2000-talet. För att beskriva
utvecklingen bland de samhällsprogram som Sveriges Television
producerade i en hårdnande konkurrenssituation tog
journalisten Jan Guillou exemplet att en kvinnlig programledare,
till skillnad från en manlig, skulle kunna passera
som bimbo. Den kvinnliga programledaren valdes för sitt
utseende och inte för sina journalistiska meriter. Guillous
uttalande väckte starka reaktioner, såväl medhåll som motstånd,
med en efterföljande ”bimbodebatt”.
Män antas stå för det slag av trovärdighet som hör samman
med seriösa samhällsprogram och kvinnor för den
trovärdighet som krävs när det gäller mindre allvarstyngt
material (Edin & Widestedt 2001).
Bimbodebatten sågs som ett utmärkt exempel på svårigheten
att dra en skarp gräns mellan seriös information och
sensationsskvaller, mellan att vara ”kulturell” och ”kom-
32