Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap (pdf 286 ...

nalistiska fältet under 1900-talet identifieras tre kvinnliga
strategier: den konkurrerande, den specialiserande och den
utvidgande (Djerf-Pierre 2003). Den konkurrerande innebär
att försöka bli ”one of the boys”, en strategi som minner
om liberalfeminism. Specialiseringsstrategin innebär
att använda sitt kvinnliga könskapital fullt ut och bli ”one
of the girls” och som minner om radikalfeminism. Den
tredje strategin – den utvidgande – handlar om att hitta
öppningar i det journalistiska rummet som gör det möjligt
att utveckla nya genrer som ännu inte är könade, det vill
säga gjorts till kvinnliga respektive manliga områden.
Vad har då krävts för att kvinnor skulle vinna tillträde
till denna tidigare så manligt dominerade yrkesgrupp? Journalistkåren
rent generellt skiljer sig från allmänheten vad
gäller utbildning, klassbakgrund och uppväxtort. De som
arbetar inom journalistik har högre utbildning, och mindre
än en tredjedel kommer från familjer med arbetarklassbakgrund
och de flesta är uppvuxna i städer. Kvinnorna har
genomsnittligt längre utbildning jämfört med männen, och
de kommer i större utsträckning än sina manliga kollegor
från övre medelklassfamiljer (Djerf-Pierre 2005).
Även om journalistkåren i dag i princip omfattar lika
många kvinnor som män är makten inom medierna fortfarande
ojämnt fördelad mellan könen. I början av 2000talet
är det endast en fjärdedel av ledningsfunktionerna
inom medieföretagen som innehas av kvinnor (Djerf-Pierre
2005). Det finns också könsskillnader när det gäller inom
vilka medieområden som kvinnor och män har ledande
befattningar. Inom public service-företagen för radio och
TV är nästan hälften av dem som innehar ledande befattningar
kvinnor. I kommersiell radio och TV är motsvarande
andel endast 14 procent. Också inom pressen finns
tydliga könsskillnader. I lokala tidningar och i storstads-
36