Ambulanssjuksköterskans upplevelser av problem på skadeplats

mellan dilemmat att stanna och behandla patienten på plats, jämte patientens behov att
komma in till sjukhus så fort som möjligt. Målet inom prehospital triagering är därför att
snabbt identifiera de patienter som har svåra skador, framför allt om deras tid håller på att
rinna ut. Arbete på skadeplats bör inte överstiga tio minuter, såvida inte patienten sitter
fastklämd i ett fordon och måste komma loss (O’Connor, 2006).
Sjuksköterskans första bedömning på skadeplats består av att leta efter synliga tecken på
skador. Dessutom observeras patientens generella beteende och ansiktsuttryck. Denna
bedömning görs i syfte att snabbt kunna skilja på de som är i omedelbar fara jämfört med de
som inte är lika skadade och därmed prioritera mellan dessa enligt triagemodellen (Edwards,
2007).
Det händer att folk blir underprioriterade och detta är framför allt vanligt hos äldre patienter
samt patienter med hjärnskador. Även överprioritering förekommer i alla åldergrupper, men
det är vanligast hos personer som har varit med om motorfordonsolyckor och vid olyckor med
barn inblandade (O’Connor, 2006).
Patientgrupper och olyckor som är svåra att hantera
Endast tio procent av alla ambulanskörningar gäller barn och bara i hälften av fallen behövs
någon form av återupplivning. Det innebär att ambulanspersonal sällan möter ett allvarligt
sjukt barn och därmed får svårare att hantera en sådan situation (Jewkes, 2001). Det viktigaste
för ambulanspersonalen är att de kan bedöma när barnet är akut sjukt (Jewkes, 2006). Det
finns inte alltid anpassat material i ambulansen för att vårda barn i olika åldrar. Hur mycket
erfarenhet personalen har av att jobba med barn varierar stort och det påverkar hur bra
omhändertagandet blir. Hanteringen av ett svårt sjukt barn kan också försvåras av olika
känslor, som till exempel rädsla att göra fel i behandlingen av barnet. Med tanke på att
ambulanspersonal väldigt sällan hanterar akut sjuka barn så är regelbunden övning och
utbildning oerhört viktigt (Jewkes, 2001).
Intubering prehospitalt kan ses som kontroversiellt, men det finns studier som visar att
endotrakeal intubering förbättrar utfallet hos kritiskt skadade patienter. Intubering med
anestesi ger en betydligt säkrare överlevnad jämfört med intubering utan anestesi. Trots detta
kan intubering utan anestesi vara värt ett försök, eftersom att hålla fria luftvägar är högsta
prioritet hos traumatiserade patienter. Ambulanspersonal kanske inte har möjligheten att
4