VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

VÄRDE! 

– synpunkter på ett ojämlikt Finland 

Anne Välimaa, Marja Hautaluoma (red.)

VÄRDE 

– synpunkter på ett ojämlikt Finland

Förläggare: Valtakunnallinen työpajayhdistys rf 

ISBN 978-952-67587-0-1 

Grafiskt utseende: Jupiter-stiftelsen / Kalle Lydman 

Ombrytning: Kustmedia Ab / Heidi Hjerpe 

Tryck: KTMP 

Denna bok har översatts till svenska och publicerats inom ESF-projektet ULA – 

Ungdom/Lärande/Arbete. Projektet finansieras av Närings- trafik- och miljöcentralen 

med medel från Europeiska Socialfonden samt Svenska Kulturfonden och Svenska 

Folkskolans Vänner.

INNEHÅLL 

Outi Alanko-Kahiluoto Inledning 6 

Pentti Arajärvi Marginalisering i Finland? 8 

Sirpa Pietikäinen Diskrimineringspolitik blir dyrt 10 

Markku Hassinen Vem är rädd för den fattiga 12 

Erkki Tuomioja Klassamhällets återkomst 15 

Tom Tarvainen Den tredje sektorn på mötesplatsen 18 

Virpi Koskela Vem är verkligen utanför och från vad? 20 

- du och jag i två olika soffor i vardagsrummet? 

Rosa Meriläinen Ett skarpt nej till gemenskap 22 

Arto Satonen En kanal till arbetslivet för dem som är svårast att sysselsätta 25 

Aarne Kiviniemi Det behövs mer omfattande perspektiv 27 

inom sysselsättningspolitiken 

Tuija Kotiranta Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa? 29 

Anne Valppu-Vanhainen Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden 

med hjälp av aktivering? 

Janne Pulkkinen Är aktivitet räddningen? 31 

Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till 

arbetslöshet? 

Mikael Isomäki Social marginalisering bland invandrare i Finland 33 

- en invandrares inlägg 

Kaisa Krogerus Hur syns marginalisering högst uppe i Finland 36 

Tarja Tallqvist Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något 41 

för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i medborgare som 

klarar sig och medborgare som inte klarar sig i Finland? 

Suvi Waitara Teflonliv eller riktigt liv 43 

Tapio Kuure I en lös tjuderlina 45 

Aila Paloniemi De ungas välfärd till en nyckelfråga 48 

Katja Komonen Håll fast vid skolan 50 

Heikki Turkka Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande 53 

Jukka Gustafsson Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå 56 

Karja Ollilainen Korrigerande erfarenheter och ombyggnad 59 

Karel McLeod Smith Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? 61

Inledning 

Detta år har varit det europeiska temaåret för bekämpning 

av fattigdom och social utestängning. I Finland har 

huvudtemat för EU:s temaår varit att öka delaktigheten 

och samhörigheten. 

Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry (TPY), en organisation 

som har specialiserat sig på att utveckla 

verkstadsfältet och branschen för social sysselsättning, 

har deltagit i temaåret genom att ordna olika diskussionstillfällen 

och seminarier. Avsikten med denna pamflettsamling 

är att utreda frågorna, vad som avses med 

utanförskap, marginalisering, fattigdom och lottlöshet i 

dagens Finland. 

Vi har bett våra skribenter att reflektera över om det 

förekommer marginalisering i Finland ‒ kan man göra 

något för att förhindra marginalisering, hur kan man öka 

delaktigheten, är tudelningen i medborgare som klarar 

sig och inte klarar sig en slump eller resultatet av medvetna 

val och vad kan göras för att förhindra tudelningen. 

Vi bad experter och aktörer från olika samhällsområden 

att skriva om sin syn på saken. Resultatet är en 

mångstämmig serie ställningstaganden, visioner, kritik 

och begrundanden, och bland dem också konkreta 

förslag till hur ojämställdhet kan avskaffas. 

En av avsikterna med pamfletten har varit att tillföra 

något konkret till diskussionen om delaktighet och gemenskap, 

eftersom det ofta talas om dessa begrepp 

på en alltför abstrakt och teoretisk nivå inom politiken, 

utan förslag till hur det kunde vara möjligt att bygga en 

positiv gruppanda. 

Vid verkstäderna är emellertid delaktigheten närvarande 

varje dag, eftersom delaktigheten där är målet med 

verksamheten och dess etik. Då en person kommer till 

verkstaden, personen må vara ung eller litet äldre, möts 

han/hon sådan som han/hon är och i den livssituation 

han/hon råkar vara ansikte mot ansikte. Mötet är grund- 

6 

principen för verkstadsverksamheten, dess etos. Mötet 

är en förutsättning för att det uppstår växelverkan, som 

är ett villkor för att man ska kunna känna delaktighet. 

Varför är delaktigheten så viktig? Det är viktigt för var 

och en att känna att han/hon inte är ensam och att allt 

inte hänger på hans/hennes resurser. Var och en behöver 

få känna att han/hon kan göra saker i sin egen takt och 

att han/hon trots sin olikhet är lika bra som andra. Utan 

erfarenhet av att man hör till en gemenskap och är en 

fullvärdig medlem av den är det omöjligt att tro att det 

går att påverka verksamheten i samhället. 

Enligt den franska politiska filosofen Jacques Rancière 

förstår vi innebörden av demokrati bäst då något 

oväntat blir verklighet. Det är fråga om demokrati då 

någon lottlös, tyst och utan ansikte plötsligt får sin röst 

hörd. Demokrati är således inte endast den tid för tal 

som ges, utan den stund då de som tidigare har tystats 

ner av samhället kräver att bli hörda och få sin del på 

offentlighetens fält. 

Diskussionen om ”romfrågan” som har brett ut sig över 

hela Europa, och som i Finland kommer till uttryck i form 

av en diskussion om att i lag förbjuda tiggeri, påvisar att 

det inte är lätt att få muntur i offentligheten om man är 

verkligt lottlös ‒fattig, marginaliserad, bostadslös eller 

lottlös i den bemärkelsen att man inte kan tala makthavarnas 

språk. Demokratin expanderar hos oss endast 

relativt sällan i dagens läge. Diskussionen under den 

senaste tiden får en att ifrågasätta den yttersta viljan hos 

EU:s makthavare och de lyckligt lottade att ge alla sina 

suveräna medborgare röst och medborgarskap. 

Det som är säkert är dock att det inte är möjligt att gömma 

illamåendet i samhället på samhällets bakgård för att 

kunna ses endast vid noggrant definierade tidpunkter: i 

brödköer, hem, förortsstationer, ställen där man delar 

ut rena nålar. Traditionellt har man i välfärdsstaterna i 

Norden levt i tron om att en jämn fördelning av välfärden

även upprätthåller samhällsfreden. Det skulle vara klokt 

att hålla fast vid denna tanke, inte bara i Finland utan 

även på annat håll inom EU. 

Skribenterna i den förhandenvarande samlingen påminner 

om att det förekommer marginalisering så länge 

det finns mekanismer som gynnar den. Permanent kan 

skillnaderna i välfärd och hälsa utjämnas endast om 

inkomstskillnaderna utjämnas samtidigt. Socialskyddet 

borde inte vara uppbyggt så att det försvagas om man 

mottar ett tillfälligt arbete och att det leder till en spiral 

av försämrad utkomst om man mottar tillfälligt arbete 

upprepade gånger. Människan och hennes livssituation 

borde ses som en helhet, i stället för att hon delas upp 

i delområden enligt ansvarsområdena för olika myndighetsgrupper. 

Man får önska att de goda förslagen i denna pamflett 

kommer att uppmärksammas och att många som nu är 

osynliga blir synliga och de som har tystats ner blir hörda 

som en följd av EU:s temaår. Genom att följa Rancières 

tankegång skulle man kunna säga att det inte finns 

några färdiga samhällen: det finns bara erfarenhet av 

gemenskap. Gemenskapen framträder endast då någon 

som tidigare har varit lottlös plötsligt känner sig som en 

medlem av gemenskapen och känner att han/hon är i sitt 

esse. Hur skulle man annars kunna känna delaktighet? 

Och på vilken grund skulle vi vilja lämna någon utanför? 

Helsingfors 

10.10. 2010 

Outi Alanko-Kahiluoto 

riksdagsledamot, ordförande för Valtakunnallinen 

Työpajayhdistys ry 

7

Pentti Arajärvi 

JD, docent, Helsingfors universitet 

Marginalisering i Finland? 

Frågan är onödig. Alla vet att det förekommer marginalisering 

i Finland. En del blir till och med utslagna. Med 

det sistnämnda avser jag försummelser eller likgiltighet 

från dem som är förpliktade att handla. 

Marginalisering innebär ofta att man blir lottlös i huvudströmningen 

i samhället eller går miste om ett så 

kallat bra liv. Många förutsättningar för ett bra liv står att 

finna i statens eller kommunens verksamhet. De ordnar 

utbildning, ansvarar för hälsovården och socialväsendet 

och delvis även för boendet. Främjande av sysselsättning 

är en specifik uppgift för statsmakten. 

Förenklat kan man säga att riksdagen genom att 

godkänna grundrättigheter och att Finland förbinder sig 

till ett stort antal människorättsavtal även har godkänt 

att statsmakten med särskild förpliktelse måste svara 

för dessa frågor. Lagar som behövs för att förebygga 

marginalisering på allmän nivå har stadgats och varje år 

har man i statens och kommunernas budgetar reserverat 

en avsevärd finansiering för dessa åtgärder. Individen 

tar alltid ansvar för sig själv och för barnens del ligger 

det grundläggande ansvaret på barnens föräldrar eller 

andra vårdnadshavare. Man kan emellertid inte kräva att 

en hjälplös person ska klara sig själv. 

Det förekommer marginalisering i Finland. Varje år omhändertas 

och placeras ungefär 16 000 barn och ungdomar 

utom hemmet och antalet ökar. Inkomstskillnaderna 

har ökat från mitten av 1990-talet. Arbetslösheten uppgår 

till närmare 9 procent och antalet långtidsarbetslösa ökar. 

Den verkliga misären har avlägsnats från Finland men 

antalet relativt fattiga ökar och ökningen sker särskilt 

bland familjer med en förälder och familjer med många 

barn. Man har lyckats få bostadslösheten att minska men 

den berör fortfarande tusentals personer. Ungefär 13 

procent av dem som har fyllt 30 år har inte avlagt någon 

examen efter grundskolan. Antalet personer som lider 

av mentala problem, särskilt depression, ökar. Antalet 

rusmedelsskador ökar. Dessa två omständigheter leder 

8 

till att allt fler får sjukpension. Om samma människa råkar 

ut för flera av de ovannämnda omständigheterna kan 

man på goda grunder tala om marginalisering. Ensamhet 

och svaga sociala relationer utgör ofta ytterligare en 

tilläggsaspekt. 

Något bör alltså göras. Det är vanligt att man vidtar 

åtgärder inom barnskyddet alldeles för sent. Istället för 

att olika myndigheter skulle uttrycka sin oro för varandra 

och att någon av dem vid behov, oftast socialväsendet, 

skulle vidta tidiga åtgärder, väntar man tills barnet har så 

svåra symptom att han/hon inte längre kan bo hemma. 

De yngre syskonen kan lämnas kvar i familjen för att 

invänta att även de måste omhändertas. Skräckens triangel 

inom barnskyddet är omhändertagning, missbruk 

i familjen (bland de vuxna) och mentala problem. I alla 

dessa fall skulle ett tidigt ingripande och reservering av 

tillräckligt stora resurser redan i begynnelseskedet spara 

betydande samhälleliga resurser. Slutresultatet skulle 

också vara mer mänskligt och effektivt för alla. Till samma 

kategori hör förebyggandet av fattigdom i barnfamiljer. 

Den ökande nöden i familjerna beror dels på att understöden 

för barnfamiljer nedfryses och dels på det dåliga 

sysselsättningsläget. Ett sätt att förbättra situationen 

är att underlätta deltagande i arbetslivet för de vuxna 

i familjerna och förbättra understöden för barnfamiljer. 

Den offentliga makten, staten och kommunerna kan 

inte skapa ett obegränsat antal arbetsplatser, men de 

kan märkbart hjälpa till med sysselsättningen, förbättra 

de arbetslösas förutsättningar att få arbete och erbjuda 

unga och även äldre möjlighet att få erfarenhet inom 

arbetslivet. Trots det minskar sysselsättningsanslagen. 

De ökade inkomstskillnaderna är särskilt en följd av 

skattepolitiken och delvis en följd av socialpolitiken. Med 

en (låg) plattskatt på kapitalinkomsterna och genom att 

flytta tyngdpunkten i beskattningen till inkomstbeskattning 

och kommunalskatt har man skapat en situation där 

inkomsterna inte längre utjämnas genom beskattningen.

Då de lägsta förmånerna inom socialskyddet även har 

halkat efter den allmänna inkomstutvecklingen har den 

lägsta inkomsttagargruppen kört fast och de högsta 

grupperna rymt. 

Utbildning är kanske det bästa sättet att påverka på 

lång sikt. Om mer än 13 procent av dem som har fyllt 30 

år inte har avlagt någon examen efter grundskolan bör 

man bli bekymrad för dem. Läroplikten bör förlängas med 

ett år eller till och med två till 18 år. Efter grundskolan 

bör man delta i någon verksamhet som är nyttig med 

tanke på kunnandet. Den unga kan gå gymnasiet, gå 

en yrkesinriktad utbildning, vara vid en verkstad, gå i 

tionde klass, gå en läroavtalsutbildning eller vad som 

helst där hans/hennes kunskap och färdigheter ökar 

med tanke på framtiden. Till samma lösning kunde även 

den nuvarande förskoleundervisningen fogas som sådan 

som en del av läroplikten. Enligt alla utredningar spelar 

förskoleundervisningen en viktig roll för den kommande 

skolframgången. Närapå alla barn deltar i förskoleundervisning, 

men det är fråga om de få procent av barnen som 

inte deltar i förskoleundervisningen. Det är förmodligen 

samma barn som skulle behöva det allra mest. 

Det känns oändamålsenligt att låta personer som blivit 

arbetsoförmögna på grund av depression gå i pension 

då arbete skulle vara ett bra sätt att förebygga depressionen. 

Det verkar som om det skulle behövas mer av 

olika slags rehabiliterande verksamhet med anknytning 

till arbete. Samtidigt strävar arbetsförvaltningen efter att 

flytta över personer som är svåra att sysselsätta från 

sitt eget område till socialväsendet och hälsovården. Ett 

Marginalisering i Finland? - Pentti Arajärvi 

omfattande samarbete hör emellertid till nyckelfaktorerna 

för rehabilitering. 

Jämte hälsovården måste man vid socialväsendet 

snabbt och ansvarsfullt svara på individens behov. Inom 

dessa branscher sker det allra lättast att en hjälplös socialstödsmottagare 

eller ängslig patient förväntas fatta 

rationella, motiverade beslut. Individens rättigheter och 

realiserandet av dessa får inte vara beroende av individens 

individuella kapacitet. 

Vi är rikare än någonsin tidigare i historien, men ändå 

förefaller det som om det inte finns tillräckligt med pengar 

för att bygga ett bra liv, ibland inte ens tillräckligt för sådana 

behov som är centrala för ekonomisk framgång. 

Vi vet priset för allt men inte värdet av någonting. Vi är 

blinda för avkastningskraven på kapital och sätten att 

mäta vinst. Då så kallat ineffektivt kapital inte godkänns 

och då den enda värdemätaren är ekonomisk vinst på 

relativt kort tid, märker man inte förlusterna på lång sikt, 

den mänskliga nöden och det faktum att man eventuellt 

äter upp förutsättningarna för välfärd på detta sätt. Endast 

ett utbildat, kunnigt, friskt och sysselsatt folk kan 

producera de ekonomiska resultat som man genom att 

fördela säkrar både välfärden för kommande generationer 

och tar hand om personer som har marginaliserats i 

dagens läge ‒ hjälper dem att bli herrar över sitt eget liv. 

Arbetsgruppen för varumärket Finland, som har tillsatts 

av utrikesministeriet, dryftar grunden för landets anseende. 

Något utopistiskt – skulle Finland kunna vara det 

första landet i världen där man har avlägsnat fattigdom 

och marginalisering? 

9

Sirpa Pietikäinen 

ekonom, medlem i Europaparlamentet 

Diskrimineringspolitik blir dyrt 

Då larmet hade gått på Titanic var gentlemännen generösa 

och lät kvinnor och barn gå i livbåtarna först. Det 

fanns resurser till det eftersom det verkade som om det 

fanns tillräckligt med tid och livbåtar då det stora fartyget 

sjönk långsamt. Det uppstod ett egoistiskt handgemäng 

först i sista stund. 

Tre år senare sjönk ett annat stort passagerarfartyg – 

Lusitania. Det sägs att man då inte respekterade kvinnor 

och barn. Gentlemannamanéret hade inte minskat för att 

första världskriget börjat utan på grund av att det var bråttom: 

det stora fartyget sjönk under ytan på 18 minuter. 

Då resurserna blir små – eller då man tror att de kommer 

att bli det - drabbas de svaga först och mest. Det 

är ingen tillfällighet att man har använt ett sjunkande 

fartyg som en extrem symbol för att det ekonomiska 

läget försämras. Det är heller ingen tillfällighet att en del 

politiker börjar leta efter lösningar så att andra skulle 

förunnas minde än ”de egna” då den ekonomiska situationen 

är dålig. 

Diskriminering och marginalisering är två sidor av 

samma mynt. Då marginalisering är lottlöshet gällande 

ekonomisk, social och psykisk välfärd leder denna lottlöshet 

till diskriminering och lottlösheten stärks av 

diskrimineringen. Och även om all marginalisering inte 

beror på diskriminering finns det diskriminerande cirklar 

i samhället som de som håller på att bli utslagna lätt 

hamnar i. Det räcker att tänka på arbetsmarknaden, 

kraven på den och hur farligt lätt det är att på grund av 

olika orsaker hamna utanför den eller marginaliseras. 

Diskriminering är en mekanism där man i resursstriden 

orättvist hindrar svaga grupper från att få delaktighet i 

gemensamma resurser och beslut som berör fördelningen 

av dem. Våra resurser utgör en koppling mellan 

utkomstens grundförutsättningar och tiden. Särskilt de 

resurser som har anknytning till miljön har anknytning 

till tiden: någonstans medför klimatförändringen torka 

10 

och försämrar förutsättningarna för näringsproduktion, 

på annat håll orsakar en orimlig förbrukning av naturtillgångarna 

brist på råvaror och energi. 

Dock är även den egna ekonomiska tillväxten och 

befolkningsutvecklingen bundna till tiden, den verkliga 

eller en imaginär. Det talas till exempel kontinuerligt 

om befolkningens åldrande som beroende på talarens 

tidsintervall hotar att skrota eller åtminstone sätta grunden 

för antingen välfärdsstaten, nationalekonomin, 

vårdförhållandet eller hälsovårdssystemet i gungning. 

Den offentliga ekonomins grunder hotas å sin sida av 

en ekonomisk regression, en minskning av statens och 

kommunernas skatteintäkter och en ökning av utgifterna. 

Hot är alltid en definieringsfråga. Hot har alltid även 

varit en stadig grund för den diskriminerande politiken. 

Rädslan för att saker och ting blir sämre och att man 

skulle vara tvungen att avstå från något som man har 

vant sig vid är ofta en starkare drivkraft för att agera 

än ett osäkert löfte om att allting kommer att bli bättre. 

En enkel politisk deklaration som redan innehåller ett 

diskriminerande verksamhetsprogram är att säga att 

”invandrare tar våra arbetsplatser”. Det är inget under 

att det runtom i Europa har uppstått populistiska grupper 

som för en diskriminerande, invandringsfientlig politik. 

Kunde man ens mer konkret säga att ”vi vill koncentrera 

resurserna på oss själva och hålla andra borta från att 

dela dem med oss”? 

Diskriminerande politik kungör den egna gruppens överlägsenhet 

i jämförelse med andra och fiskar röster genom 

att förkunna: ”Först åt oss!” Följden av detta blir många 

slags skador. Tydligast lyfter man fram överträdelse mot 

principen om jämställdhet och respekterande av mänskliga 

rättigheter. Man fäster även en del uppmärksamhet vid 

upprätthållandet av samhällsfriden då man reflekterar över 

hur den onda cirkeln av diskriminering och marginalisering 

minskar möjligheten att få fotfäste och vara delaktig i samhället. 

Mycket mindre lyfter man fram hur diskrimineringen

i själva verket även försvagar produktionen av resurser i 

samhället då den utestänger olika grupper. 

Å andra sidan behöver diskriminerande politik inte rikta 

sig öppet till någon befolkningsgrupp utan det räcker att 

man försöker finna lösningsmodeller genom att fördela 

resurser ojämlikt. Mekanismerna inom marginalisering 

och diskriminering har även blivit allt mer taktfulla och å 

andra sidan även hårdare. Det är allt svårare att bryta 

dem med det traditionella kravet på jämställdhet då 

spelreglerna skenbart är jämställda. Till exempel inom 

hälsovården kan man antyda om man borde vårda yrkesverksamma 

på ett annat sätt än dem som har gått 

i pension – ska man låta den offentliga hälsovården 

vittra sönder samtidigt som arbetstagarna omfattas av 

arbetshälsovården? Det förs även en offentlig prioriteringsdiskussion 

i fråga om sjukdomar – detta trots att 

eller kanske därför att vissa risker och sjukdomar hopar 

sig inom olika befolkningsgrupper. 

Man måste fråga sig om man känner till strukturell 

marginalisering inom politiken och å andra sidan om 

politiken leder till sådan marginalisering. En politik där till 

exempel utbudet av service är ordnat så att en del befolkningsgrupper 

blir utan service lättare än andra. Då man 

till exempel motiverar koncentreringen av service med 

kostnadsbesparingar glömmer man ofta bort att fråga 

om denna besparing drabbar dem som på grund av ett 

längre avstånd inte kan nå servicen lika bra som tidigare? 

Även praxis inom politik och administration kan orsaka 

diskriminering som det är mycket svårt att ingripa i. Låt 

oss reflektera över två frågor för de äldres del: pensioner 

och hälsovård. Det är skäligt enkelt för pensionärer och 

deras förmånsorganisationer att visa sin kollektiva styrka 

då det talas om pensionspolitik som regeringen och riksdagen 

har allenarådande beslutanderätt om. Majoriteten 

av riksdagen försvagar inte pensionerna. 

Däremot är det helt annorlunda med hälsovården 

eftersom beslutanderätten har decentraliserats mellan 

staten, kommunerna och dem som ordnar vården. Praxis 

inom det decentraliserade beslutsfattandet varierar 

och problemen blir antingen lokala eller ännu oftare – 

personliga. Om det i den amöbaartade naturen finns 

diskriminerande praxis är det svårt att påvisa att den är 

systematisk eller allmän. Och även om det skulle finnas 

politisk vilja känns administrationens rationalitet och 

kontrollens ideologier ibland förkrossande inför politiken. 

Till exempel effektivering, centralisering, externalisering 

och konkurrensutsättning kan leda till dåliga resultat och 

diskriminerande praxis om man inte utvärderar innehållet 

i och följderna av dem. Å andra sidan kan samma 

mekanismer när de är som bäst även innebära lösningar 

på nuvarande problem. 

Diskrimineringspolitik blir dyrt - Sirpa Pietikäinen 

Lyckligtvis finns det även möjlighet till en annorlunda 

politik. Till en politik där man frågar: ”Hur kan vi fungera 

så att resurserna räcker till i fortsättningen?” och ”Hur kan 

vi fungera så att den ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga 

och övriga mänskliga välfärden kunde fördelas 

så rättvist som möjligt?” 

Det är fråga om hur vi säkerställer de gemensamma 

resurserna. Kan vi arbeta på ett produktivt sätt och bygga 

upp spelregler till exempel för att använda energi och 

råvaror allt effektivare så att de räckte till fler och för en 

längre tid? Och kan vi tillsammans skapa en mekanism 

med vilken man kan stävja klimatförändringen tillräckligt? 

Och kan vi förnya och upprätthålla strukturerna i 

välfärdsstaten så att alla får livskvalitet som garanteras 

av grundtrygghet i rättvis anda? 

Fördelarna med politik där man beaktar alla grupper är för 

det första att förtroendet i samhället ökar då så många som 

möjligt har erfarenhet av delaktighet i den gemensamma 

välfärden. Samtidigt är det fråga om ett deltagande i beslutsfattandet 

där man delar resurser och särskilt resurser 

som berör en själv. Ur denna tilltro och delaktighet uppkommer 

socialt kapital som å sin sida gagnar både individer och 

samhället på många olika sätt. En av de konkreta nyttorna 

är att samhällsfreden stärks och att det blir lättare att förutsäga 

saker och ting. Och om man granskar frågan ur ett 

ekonomiskt perspektiv är resultatet samhälleligt sparande, 

eftersom tilltro fungerar som ett samhälleligt smörjmedel. 

Då detta saknas måste man ty sig till juridik, skriftliga avtal 

och byråkrati – medel med vilka den egna ställningen kan 

säkras. Sådant råkar man däremot ut för då man uppammar 

egoistiska förmånskonflikter mellan olika grupper. 

Det är inte bara individer eller populistiska partier 

som har monopol på kortsiktig egoism. Inom europeisk 

politik verkar det som om även staten löper risk att störta 

samman genom den. Allt fler är endast intresserade av 

att säkra att man inte behöver ge avkall på sina egna 

vanor och bryr sig mindre om hur det gemensamma 

goda kan ökas. Om alla vill ha den bästa serveringen 

och en permanent plats vid kaptenens bord, men ingen 

är intresserad av vart båten går eller om dess maskiner 

fungerar, får alla snart sitta ensamma i sina livbåtar eller 

till och med ligga i vattnet. 

Alternativen är endast att klara sig och vinna tillsammans 

– utan att diskriminera någon – eller att förlora 

ensam och var för sig. Oberoende av nationalitet och 

nation. 

11

Markku Hassinen 

verksamhetsledare, Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry 

Vem är rädd för den fattiga 

Vi är inne på de sista månaderna av EU:s temaår 

om fattigdom och social utestängning. Fattigdomen har 

inte behandlats i offentligheten med undantag av några 

slarvigt skrivna löpsedlar under den heta, våldsamma 

sommaren då spriten flödade. Löpsedlar är ett sätt att 

sälja och de blir oavsiktligt alltid bakgrundslösa utropstecken 

i människors undermedvetande och ilbud från 

verklighetens sliriga spelfält. Bakom alla löpsedlar finns 

verkliga människor vars gärningar som ofta är desperata 

inte förklaras. De lyfts bara fram till allmänt påseende i 

skyltfönstret för uppmärksamhetsekonomins eftersträvande 

av vinst. 

För en tid sedan förkunnades det i kvällstidningarna 

‒”Finland är det bästa landet i världen” och efter det 

har det varit lätt att andas. Vi är det utvalda folket som 

har haft en stum och tyst vetskap om att vårt folk, vår 

ras och vårt språk är utan like. Ibland råder det brist på 

gemenskap, kommunikation, arbete och uppehälle samt 

tolerans, men vi är det bästa folket. Finland är ett land 

där det enligt EU-kriterier bor ungefär 900 000 fattiga, i 

världens bästa land. Förekommer det fattigdom i Finland 

och borde man i stil med Pisa-undersökningen upptäcka 

något kvalitativt mer storslaget i dess uttrycksformer än 

hos fattigdomen i andra länder? 

Vad skiljer en fattig person i Finland från en fattig 

i Polen eller fattigdomen i Berlin från den finländska 

normfattigdomen? Vi har länge lyckats med att förneka 

förekomsten av fenomenet fattigdom och jag har ofta 

hört talas om att det inte längre finns verklig fattigdom i 

Finland. Vi tricksar med begreppet relativ fattigdom som 

ger en bild av växande inkomstskillnader men som inte 

beskriver fattigdomens absoluta fenomen. I en jämförelse 

med det internationella Gini-indexet är inkomstskillnaderna 

mellan olika befolkningsgrupper lika stora i Finland 

och Etiopien. Detta kan också väcka en diskussion om 

meningsfullheten i att jämföra medelinkomsterna mellan 

dessa länder. Som en internationell mätare på absolut 

fattigdom anses även att hela tiden vara tvungen att 

12 

leva på en dagsbudget om ungefär 1,25 dollar. Även 

sådana människor finns i Finland även om man inte 

skulle vilja tro det. 

Fattigdomen är ett globalt fenomen med tydliga förbindelser 

även till internationell terrorism. Västländerna har 

fortsatt sin historiska mission för att försvara demokratin 

än här, än där i världen. Traditionen har varit obruten 

ända sedan korstågen. Många fredsforskare är av den 

åsikten att moderna erövringskrig har maskerats till 

strider för demokratin ”mot fel religioner”. Den religiösa 

argumentationen på båda sidorna av frontlinjerna må 

vara hurdan som helst. På de ”tuktades” sida är det 

även fråga om fattigdom och social ojämställdhet. Den 

internationella vapenindustrin är stor business där det 

används hårda medel. Samma vapen säljs till alla villiga 

så att marknadsläget ska förbli förmånligt. Med 

kostnaderna för och vinsterna från den västerländska 

vapenindustrin skulle man sannolikt kunna avskaffa 

största delen av ojämställdheten, fattigdomen och 

hungersnöden i världen. I stället för vapensystem skulle 

genuin demokrati och social jämställdhet vara den exportprodukt 

som behövs. 

I Finland har man under historiens lopp upplevt 

många omvälvningar som temporärt påverkat människornas 

möjligheter att tillgodose sina dagliga mänskliga 

behov Det har också funnits finländska tiggare 

och egentligen är det inte så väldigt länge sedan. I 

Finland har man upplevt hungersnöd, krig, ojämställdhet 

på grund av ekonomisk depression och i början av 

1990-talet en lågkonjunktur som närapå äventyrade 

Finlands existens då medborgarnas och familjernas 

inkomstskillnader ökade enormt. Som en följd av 

lågkonjunkturen återstår en bestående arbetslöshet 

som periodvis även syns som ökande arbetslöshet 

bland ungdomar. Man har inte funnit lösningar på 

problemet och mycket sällan ens under ekonomiska 

högkonjunkturer har antalet arbetslösa minskat till 

mindre än 200 000 personer.

Det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och 

fattigdom. Även inom familjerna upplevs fattigdomen 

på olika sätt beroende på om den arbetande makens/ 

makans inkomstnivå är sådan att den begränsar den 

arbetslösa makens/makans möjligheter till att få arbetslöshetsersättning. 

Brödköerna har blivit ett bestående 

fenomen i Finland och många forskare har börjat göra 

konjunkturprognoser utgående från antalet personer i 

brödköerna. Bland dem som är fattiga enligt den officiella 

fattigdomsstatistiken finns även människor som inte 

anser sig vara fattiga. I mängden finns även alternativa 

människor som har gjort ett medvetet val och medborgare 

som lever i närapå naturhushållning, och som 

förbrukar så litet som möjligt och skaffar sin mat genom 

att odla, jaga, samla bär, fiska och utnyttja naturen enligt 

ekologiska principer. 

Det är dock en mycket liten grupp i Finland som förnekar 

fattigdom och det finns även en stark misstanke 

bakom att det enda alternativet att få en suverän medborgares 

status skulle vara att leva enligt värdena för dagens 

konsumtionssamhälle. Kanske de ungefär 900 000 

personer i Finland som är fattiga enligt statistiken kan 

berätta något om den samhälleliga uppfattningen som 

finns i mätarna. Vi tror starkt på ekonomisk tillväxt och 

konsumtion verkar vara det enda sättet att skapa välfärd, 

arbetsplatser och en socialt godkänd livsföring. Faktum 

är även att det i Finland finns ett stort antal människor 

som lever under den relativa fattigdomsgränsen då det 

råder brist på nästan allt i det vardagliga livet. Ofta är 

dessa livssituationer även förknippade med ”branschövergripande” 

trångmål med vilka personerna inte kan 

få hjälp av det officiella servicesystemet. Är det även 

fråga om att det ihållande sektortänkandet som har rotat 

sig i den finländska förvaltningstraditionen leder till att 

människor marginaliseras? I Finland har man effektivt 

förskansat sig i olika administrativa sektorer och försvarar 

gränserna svartsjukt. I många länder har man skapat bra 

modeller för nätverkande mellan olika förvaltningsområden 

men den största energin i den finländska kulturen 

för lottlöshet och marginalisering verkar gå till att bolla 

klienter från den ena sektorn till den andra. I sista hand 

är motiveringen inte klientens väl utan en tvist om vem 

som betalar servicen. Finland är fullt av historier om människor 

som har råkat i verkliga fällor. Dessa personers 

trångmål skulle ha kunnat åtgärdas om man hade gått 

med på att tänja på sektorgränsen åtminstone något. En 

annan omständighet som berör det förvaltningskulturella 

arvet är att klienterna inte får den service de behöver, 

eftersom ansökningsförfarandena för förmåner ofta är 

mycket invecklade och formella. Skillnaden jämfört med 

till exempel den svenska mentaliteten är stor eftersom 

det i Sverige är tjänstemännens skyldighet att ge råd åt 

medborgarna och även att instruera dem så att de ska 

kunna ansöka om de förmåner som de har rätt till. 

Vem är rädd för den fattiga - Markku Hassinen 

I den finländska diskussionskulturen har även en tradition 

rotat sig där man strävar efter att hitta en officiell 

skyldig till alla problem. Efter en tillfällig smäll väntar 

man att dammet lägger sig och fortsätter på samma 

sätt som tidigare. Diskussionen om fattigdom och arbetslöshet 

präglas även av en avsaknad av visioner och 

konstruktiva alternativ. Det finns även mycket fördomar 

och rädsla. För tillfället är de rumänska tiggarna och 

invandrarna de skyldiga. Tiggarna som har kommit från 

Rumänen till Finland är ett bra exempel på vårt sätt att 

förhålla oss till ett fenomen som har sina rötter djupt i 

den europeiska historien. Romerna som har kommit till 

Finland har en egen stark kultur och erfarenhet av fattigdom, 

fördomar och kulturell internering. I Finland är 

man rädd för Ryssland och alla utlänningar som flyttar 

till Finland. Skillnaden mellan fördomar som är kamouflerade 

under ett rationellt tänkande och rädslorna är hårfin. 

Med argument som vädjar till förnuftet vill vi till och med 

med hjälp av lagar förbjuda tiggeri men i verkligheten 

ligger rädslor och det nationella arvet med fördomar i 

bakgrunden. I bakgrunden ligger alltid oron över en avvikelse 

från normerna. Om de tråkiga fenomenen går att 

kontrollera är livet under kontroll. I Finland har även inställningen 

”någon annan sköter det” rotat sig. Följderna 

av detta kan vi skönja särskilt som ett uteslutande av de 

finländska ungdomarna. 

Ofta är det slutliga argumentet som man hör att denna 

eventuella ändring eller lösning är för dyr för Finland. 

Detta budskap har under den senaste tiden hörts särskilt 

från finansministeriets håll. Forskare, medborgarorganisationer 

och samhälleliga opinionsbildare får även se sig 

i spegeln, då problemet i den finländska diskussionen är 

innovationer på detaljnivå som inte fogas till ett vidare 

perspektiv. Till vittnen för en åsikt som valts på förhand 

ställer man upp ett mycket stort antal experter med vars 

fakta man legitimerar omständigheternas oföränderlighet 

i ännu högre grad. 

De nyaste projekten berör uppbyggandet av varumärket 

Finland, men kan man skönja förebyggandet av fattigdom, 

arbetslöshet och social lottlöshet i diskussionen? 

Kunde Finland även vara ett varumärke för att utveckla 

sociala innovationer, utveckla utbildningssystem på internationell 

nivå, avskaffa arbetslöshet och fattigdom eller 

utveckla förebyggande system för social marginalisering? 

Alla dessa är produkter som exporteras ut i världen. 

I sista hand är det även fråga om prioritering av skatteinkomsterna, 

mentaliteten ”happy taxpayer” som i alla 

fall danskarna vill representera officiellt. Det krävs en 

intensiv diskussion i Finland om huruvida vi vill bevara 

den nordiska socialstaten för att avskaffa fattigdom eller 

förebygga och avhjälpa dess värsta följder. För tillfället 

råder en illusion som verkar vara mycket amerikansk om 

13

Vem är rädd för den fattiga - Markku Hassinen 

att alla tjänster ska finnas till för medborgarna men ingen 

ska betala skatt. Jag vet att det är lätt att stämpla mig 

som populist efter följande argument. Ofta har jag fått 

höra att vissa frågor inte kan ställas mot varandra i Finland. 

Men trots det; om det finns mer än en miljard euro 

av statens budgetmedel reserverade för att ”uppdatera” 

flygvapnets Hornet-jaktplan, vad skulle man inte kunna 

få till stånd med dessa pengar för att avskaffa fattigdom 

och marginalisering i Finland? Det finns alltså ändå 

pengar ”för att försvara grundvärden som vi anser vara 

viktiga”, såsom man argumenterar frågan i försvarsutskottet. 

Då vi hela tiden får höra att sociala lösningar är 

”alltför dyra” i Finland, kan man fråga sig vad priset på 

fattigdom är i verkligheten. Mänskliga tragedier och de 

häftigaste löpsedlarna behöver inte prissättas, men med 

en hurdan summa kan vi lösa de värsta följderna av fattigdomen, 

lottlösheten och arbetslösheten i Finland? Hur 

14 

mycket sedlar måste slås på bordet för att fattigdomen, 

arbetslösheten och marginaliseringen skulle försvinna 

i Finland? 

Något nytt behöver man inte komma på för det har 

utvecklats mängder av bra praxis och system för att 

avskaffa social ojämställdhet i Finland. Gränsmurarna 

mellan de administrativa sektorerna måste rivas och 

alla aktörers etos bör vara klientens förmån och bästa. 

Med de bästa tillvägagångssätten för branschövergripande 

myndighetsarbete, utveckling av samarbetet 

mellan den tredje sektorn och samhället, utveckling av 

dialogen mellan näringslivet och samhället och potten 

på en miljard euro så kunde man säga farväl till många 

problem som färgar vardagen och syns i den. Det behövs 

attityd, pengar samt mindre fördomar och rädslor. Man 

får protestera om man har bra argument.

Erkki Tuomioja 

SVD, riksdagsledamot 

Klassamhällets återkomst 

Då jag konstaterar att klassbundenheten har mist sin 

betydelse som samhällelig faktor i Finland avser jag ingalunda 

att klasskillnaderna och klassgränserna skulle ha 

försvunnit. 2010-talets Finland är långt ifrån ett jämställt 

samhälle där det inte längre skulle finnas klasskillnader. I 

själva verket är vi i dag längre ifrån ett klasslöst samhälle 

än för 30 år sedan. 

Såvida det med några medel någonsin kommer att 

vara möjligt att utplåna klassamhället kan man anse 

att man i ett välfärdssamhälle som har byggts enlig 

den nordiska modellen i många avseenden har kommit 

närmast detta mål. Modellens mest centrala egenskap 

och nyckeln till dess relativa framgång finns i begreppet 

folkhemmet som första gången lanserades av socialdemokraternas 

ledare Per Albin Hansson i Sverige 1928. 

Målet, ett jämlikt samhälle där samma sociala och ekonomiska 

möjligheter och rättigheter skulle vara tryggade 

för hela folket förutom de demokratiska frihetsrättigheterna, 

är inte Hanssons eller någon annans uppfinning 

utan det utgör den värdegrund som många utopiska 

socialister eller religionsbaserade rörelser har fotat på. 

Givetvis siktade även marxistiska och leninistiska socialister 

på ett jämlikt klasslöst samhälle, men man litade 

inte på att kunna uppnå det utan att pruta på demokratin. 

Visionen om folkhemmet var en betydande öppning 

då man utgick från att de sociala grundrättigheterna 

samt socialskyddet och de samhälleliga tjänsterna 

som förverkligas genom dem jämlikt hörde till hela befolkningen. 

Detta innebar enligt universalprincipen att 

socialpolitiken inte längre skulle vara endast fattigvård 

eller ens säkerställande av arbetarnas rättigheter såsom 

den hade varit till dess och har varit ännu länge efter 

det. Detta synsätt tillägnade man sig inom den reformvänliga 

delen av arbetarrörelsen redan innan Keynes, 

Stockholmsskolans ekonomister eller Alva och Gunnar 

Myrdal hade presenterat sina grunder som var förankrade 

i nationalekonomin. I Finland fick detta synsätt ett 

Klassamhällets återkomst - Erkki Tuomioja 

ordentligt fotfäste först i och med Pekka Kuusis verk om 

60-talets socialpolitik. 

I Finland genomförde man aldrig den nordiska välfärdsstatsmodellen 

så långt som i de andra nordiska 

länderna och man började även bygga upp den senare 

än i de andra länderna. Den mest betydande perioden 

av uppbyggnadsarbetet utgjordes av en tioårsperiod som 

inleddes 1966. Då lade man grunden till den nuvarande 

välfärdsstaten. Dock gjordes det redan innan det en del 

betydande förnyelser såsom ibruktagandet av barnbidraget 

1948, grundandet av Arava 1949 och ikraftträdandet 

av arbetspensionslagen 1962. Men betydelsen av denna 

nämnda tidsperiod framgår av hur de sociala utgifternas 

andel av BNP fördubblades från slutet av 1960-talet till 

slutet av 1970-talet. 

Det som är väsentligare än denna lista på lagstiftningar 

och budgetar är vad man har fått till stånd med dessa 

förnyelser. 

År 1966 var fattigdomsgraden (= andelen personer 

vars inkomster är under 50 procent av medianinkomsterna) 

efter skatter och inkomstöverföringar 18 procent. 

År 1991 då inkomstskillnaderna var minst uppgick 

siffran till 7,8 procent. I dag (år 2008) är siffran igen 

13,6 procent. Denna negativa utveckling har påverkats 

av hur inkomstskillnaderna har vuxit före skatter och 

inkomstöverföringar, men istället för att välfärdsstaten 

skulle ha strävat efter en aktivare utjämning än tidigare, 

har man också försvagat den inkomstomfördelande 

effekten med skattesänkningar och nedskärningar av 

inkomstöverföringarna. 

Det väsentliga är att märka att vi under loppet av 

tjugo år har gått tillbaka till den nivå av inkomstskillnader 

som rådde i början av 1960-talet; till största delen 

därför att effekten som jämnar ut inkomstskillnaderna i 

välfärdssamhället har hävts både för beskattningens och 

inkomstöverföringarnas del. 

15


Klassamhället 2.0 

Den utveckling som har skett kan man sammanfatta 

i konstaterandet att klassamhället håller på att komma 

tillbaka. Det är emellertid inte fråga om en tillbakagång 

till det klassamhälle som en gång i tiden gav upphov till 

arbetarrörelsen, utan dess nya version 2.0. 

I 2000-talets klassamhälle syns inte ojämställdheten 

på gatan på samma iögonfallande sätt som tidigare. 

Gränserna för det gamla tudelade klassamhället var 

oftast tydliga och institutionaliserade. Borgerskapet hade 

börsen, nationalteatern, operan, kyrkan, golfklubbar, 

skyddskårer, scoutrörelsen, universitet, handelskammare. 

Arbetarbefolkningen hade Folkets hus, arbetartidningar, 

fackförbund, arbetaridrottsförbund, arbetarkulturen 

med egna scener, bildningsorganisationer och 

så vidare. 

I ett dylikt samhälle visste alla sin plats eftersom den 

bestämdes för de flesta vid födseln. Gränserna var tydliga 

men kunde i någon mån överskridas – med undantag 

av år 1918. Man kan inte bedöma det finländska klasssamhället 

utan att beakta inbördeskrigets arv som länge 

har haft inverkan på vardera hållen. Kriget separerade 

folket och det har ända till denna dag påverkat och återspeglats 

i många frågor. Inte endast som uppbyggande 

och upprätthållande av motsättningar utan även som ett 

stöd för att eftersträva en utjämning av gränserna inom 

förlikningspolitiken och klassamhället. I själva verket är 

det först nu då generationen av mor- och farföräldrar som 

upplevde år 1918 har följts till graven av sina ättlingar 

som dessa ättlingar har kunnat överföra minnena från år 

1918 till en del av den allmänna historien. 

Arbetarklassen fick fullständiga medborgarrättigheter 

först efter krigen. Dess identitet och medvetande var 

kanske då som starkast men efter det började den bli 

svagare. Det är givetvis inte enbart beklagligt till den 

del avsikten har varit att uppriktigt lugna och utjämna 

klasskonflikter och klasskillnader. Dels är detta även en 

förklaring till hur och varför arbetarorganisationer och 

parallella institutioner som har upprätthållits av dem har 

försvagats eller försvunnit helt och hållet. 

Till det försvunna hör till en stor del hela det så kallade 

röda kapitalet som smittades av spekulationskapitalismens 

hybris på 1980-talet, vilket ledde till en nemesis 

som förstörde dess ståtligaste bastioner på 1990-talet. 

Delvis är det dock fråga om en formförändring, eftersom 

till exempel konsumentandelsverksamheten aldrig 

har haft en så stark ställning i Finland som i dag. Den 

tudelning av andelshandeln som skedde år 1916 har i 

praktiken försvunnit och så även skiftningen i rött som 

förknippades med E-rörelsen. Samma tjänster och 

16 

förmåner som man eftersträvade för småfolket med 

konsumentandelsverksamheten står fortsättningsvis 

till och med bättre till förfogande än tidigare, men man 

föreställer sig inte alls att de särskilt berör arbetarklassen. 

Till arbetarorganisationernas naturliga bortfall kan 

även klassas att verksamheter som ursprungligen grundades 

för att tjäna arbetarbefolkningens behov – arbetarteatrar, 

Folkets hus bibliotek, många organisationer 

inom bildningen och folkhälsan, den sociala branschen 

– har socialiserats, med andra ord börjat finansieras 

och skötas av kommunerna eller på annat sätt av den 

offentliga makten på ett sätt som har lösgjort dem från 

den tidigare klassbundenheten. 

På motsvarande sätt har även de borgerliga institutionerna 

delvis öppnats så att uppfattningen om den egna 

”partilösheten” som de redan tidigt marknadsförde har 

fått verklig täckning. Idag finns det ingen större skillnad 

mellan att spela korgboll i Punasalami eller Tampereen 

Pyrintö, mellan en teaterkväll på Nationalteatern eller 

Tammerfors arbetarteater, barnskydd inom Mannerheims 

barnskyddsförbund eller Ensikotienliitto eller boende i 

Vatros eller VVO:s hyreshus. 

Arbetarnas Idrottsförbund i Finland finns ännu, men 

är endast en futtig kvarleva med tanke på den organisatoriska 

och idrottsliga ställningen. Fackföreningsrörelsen 

hör fortfarande åtminstone formellt och gällande 

organisationsgrad till en av de starkaste i världen, men 

dess inflytande både på medlemmarna och det samhälleliga 

beslutsfattandet är endast en skugga från förut 

och inom rörelsen koncentrerar man sig på att försvara 

uppnådda förmåner. Eftersom en allt snävare grupp 

förfogar över dessa uppnådda förmåner klarar man inte 

av att inom fackföreningsrörelsen rikta sig effektivt till de 

människor som är i den svagaste ställningen och det nya 

prekariatet i vår tid. Inom fackföreningsrörelsen, som i 

dag hellre använder namnet löntagarrörelse, har man 

även avlägsnat klasstalen från sin retorik och minskat 

det öppna samarbetet med vänsterpartierna. Detta är 

givetvis förståeligt även mot den bakgrunden att en 

stor del av medlemmarna inom FFC:s förbund röstar på 

andra än vänsterpartier, även om deras andel inte syns 

i förbundens styrelser. 

Även om ojämlikhet och klassindelningar som grundar 

sig på ojämlikhet inte har försvunnit är de inte lika 

tydliga dikotomier som tidigare. Klädsel, levnadssätt, 

kultur och dylikt avslöjar inte människors klasställning 

lika tydligt som tidigare. Arbetarklassen har skingrats i 

många olika skikt och grupper. En enhetlig eller ens en 

gemensam identitet för arbetarklassen finns inte längre. 

Inte heller finns det en arbetarrörelse som skulle anses 

vara dess representant och som man skulle kunna eller

vilja identifiera sig med samtidigt som olika subkulturer 

har ökat och definierandet av identiteten sker genom 

dem. I version 2.0 av klassamhället lever få i absolut 

misär, trots att inkomstskillnaderna har ökat. I den allt mer 

globaliserade världen har industriländerna i själva verket 

än så länge till stor del lyckats externalisera absolut 

misär till grupper som inte anses tillhöra den nationella 

gemenskapen, såsom nu i Finland till de romska tiggarna 

som har kommit från EU-länder. 

Men även människor som är i den svagaste ställningen 

i det egna landet är lottlösa. Tidigare upplevde de att de 

hörde till arbetarklassen och trodde på arbetarrörelsen 

som lovade en bättre framtid, men nu finns det bara rester 

kvar. Finland är i dag ett 35 procents land – det är den 

andelen av alla människor som i enkäter där man mäter 

partiernas stöd inte kan eller vill nämna ett enda parti 

som de skulle stödja. Merparten av dessa människor är 

fattiga, ofta ensamstående föräldrar eller ensamma, dåligt 

utbildade personer som av olika orsaker har hamnat 

utanför arbetslivet. Allt fler lider även av hälsoproblem. 

Dessa människor har redan länge och av tradition varit 

politiskt passiva och ingen känner längre riktigt intresse 


för att hålla deras ärenden och problem framme. Den 

politiska tävlingen styrs av en tävlan om rösterna hos 

en liten men aktiv röstargrupp som antas vara rörlig 

medelklass, på ett sätt som fortsättningsvis ökar känslan 

av främlingskap inför alla gamla partier. 

Vanlottning, fattigdom, marginalisering eller deltagande 

i maktutövning endast för dess egen skull har 

ändå inte försvunnit någonstans, trots att de försvunnit 

från bilden av arbetarklassen, utan har till och med ökat i 

och med nedmonteringen av välfärdsstaten och de ökade 

inkomstskillnaderna. Även om klassamhällets återkomst 

ännu inte skulle synas i gatubilden anger närapå alla 

andra välfärdsmätare förutom penningmätarna att skillnaderna 

ökar och de vanlottades öde förvärras. Mätarna 

visar även att den sociala rörligheten som traditionellt har 

ansetts mildra klassindelningen på nytt har börjat minska 

märkbart, med andra ord är en välsituerad ställning i 

samhället och fattigdom återigen ärftliga egenskaper 

även om de inte är genetiskt bestämda. 

Så länge som politiken inte ser denna utveckling eller 

åtminstone inte låtsas om den kommer det inte att ske 

någon förändring. 

17

Tom Tarvainen 

utvecklingschef, Sosiaalikehitys Oy 

Den tredje sektorn på mötesplatsen 

Den tredje sektorn har många ansikten. Ett stort antal 

olika stora aktörer sköter om människors hälsa och 

främjar deras välmående. Det finns stora och förmögna 

organisationer som har egna etablerade verksamhetsformer. 

Den numerära merparten av den tredje sektorn 

består dock av mindre aktörer som har mer begränsade 

resurser till sitt förfogande. Då kan arbetet präglas av 

att det består av kortare perioder. För att säkerställa 

kontinuiteten behövs det bevis på att verksamheten är 

resultatrik, men hur kan man skaffa bevis om man saknar 

finansiering? 

I denna text kommer jag inte att behandla den brokiga 

mångfalden inom den tredje sektorn, utan här reflekterar 

jag snarare över mindre aktörers möjligheter att minska 

marginalisering och lottlöshet. 

Ta hand om 

Till den tredje sektorn hör tankar om allas väl, ädla 

samhälleliga mål och att man inte eftersträvar vinst. 

Eftersom den tredje sektorn till stor del får inkomster 

genom understödsverksamhet och donationer ställer 

man strängare moraliska förväntningar på dess aktörer, 

föreningar, andelslag och stiftelser. Exempel på sådana 

är förväntningar på etisk verksamhet och att ta hand om 

de svagare. I dag sägs det återigen att man inte lämnar 

en vän i sticket. 

Teman som att inkludera och att möta människor är 

överraskande viktiga i ett land där man i så stor utsträckning 

förebygger illamående genom ett urval av metoder 

uppifrån och ner. Det delas ut pengar och utdelarna 

väntar hängivet på att de euro som har kanaliserats på 

att förebygga illamående och knäcka ensamheten ska 

bli handlingar. Det behövs alltså någon som gör något. 

En annan människa som lyssnar, pratar, lyfter, klär på 

och ibland bara finns där. 

Jag anser att det har skett någon form av rörelse eller 

ryck framåt i den aktuella diskussionen. Det talas på 

18 

något sätt mer direkt och mer om att stärka gemenskaper 

och om delaktighet. Man lyfter fram ett bra liv och en bra 

vardag på ett konstruktivt sätt. Utmaningen ligger i hur 

man vid sidan av att ta hand om och vårda kan planera 

och förnya service med anknytning till social välfärd och 

en bra vardag så att den blir mer människonära och livskraftig. 

Om äldre önskar sig gemenskap i vardagen, med 

hurdana konkreta exempel skulle man kunna genomföra 

sådana tjänster som främjar gemenskap? Vad gör man, 

vad behöver man? Då ungdomar önskar sig meningsfullt 

tidsfördriv på fritiden hur kan man stödja dem att hitta 

hobbyer? Med hurdana konkreta exempel stöder man 

ett dylikt deltagande som förebygger utanförskap? Vad 

gör man, vad behöver man? 

Jag sjunger om livet 

Den stora styrkan inom den tredje sektorn är den vardagskunskap 

som har uppstått genom arbetet och den 

empiriska kunskap som har samlats hos de anställda. 

Man vet vilken situationen är. Man genomför hjälparbete 

och erbjuder olika slags stöd bland människor i vardagen. 

I frivilligarbetet utkristalliserar sig viljan att hjälpa. 

En utmaning ligger i att aktörerna inom den tredje 

sektorn oftast strukturellt är gifta med den offentliga 

sektorn. Äktenskapet kan vara lyckligt men det kan även 

beröva den andra för mycket utrymme. Planeringen styrs 

av finansieringen och således styrs genomförandet av 

finansieringen, men samtidigt måste man inom den 

tredje sektorn hålla fast vid sina starka sidor utan att för 

mycket bli en fortsättning på det administrativa systemet. 

Närheten till praktiken innebär ofiltrerade erfarenheter 

från gatan, autentisk kännedom om verkstäder samt 

att man har genuina behov av och förväntningar på till 

exempel vårdanstalter. Dessa erfarenheter är en enorm 

resurs för att vidareutveckla tjänster och få dem att träffa 

rätt. De rätta sociala innovationerna föds även bland 

människor och i det verkliga livet. Då syftet är att hjälpa 

bör utgångspunkten för hjälparbetet vara människors

direkta erfarenheter av hur det känns för mig och vad 

som är bra för mig. 

Innovationer för att möta 

Inom social- och hälsovårdsbranschen håller man i 

ökande grad på att övergå till tjänster som produceras på 

den öppna marknaden. Inom den tredje och den privata 

sektorn måste man allt mer sköta sådana tjänster som 

förr hörde till kommunernas egen serviceproduktion. 

Utmaningarna tar naturligtvis inte slut: befolkningen 

åldras, osäkerheten ökar, olika sjukdomar och åkommor 

blir allmännare. Även om det behövs mer service 

minskar antalet arbetstagare. På organisationsfältet vet 

man exakt hur generationsövergripande arbetslöshet 

sätter orken på prov och hurdana omständigheter lågkonjunkturens 

barn har blivit tvungna att vänja sig vid. 

Jag har ofta drabbats av en tudelad känsla då jag 

har arbetat inom barnskyddet, ett fängelse, undervisningsväsendet, 

kommuners branschövergripande och 

tväradministrativa samarbete och nu som anställd på 

ett utvecklingsbolag inom den offentliga sektorn. Å ena 

sidan har min uppfattning stärkts om att saker görs av 

duktiga människor, med yrkesskicklighet, företagsamt, 

angeläget och rätt. Å andra sidan upplever jag som en 

del av maskineriet kollektiv frustation och otillräcklighet 

på grund av att de tjänster som erbjuds eller utvecklandet 

av dem går för mycket i invanda spår. Man upprepar det 

förgångna och bökar i gamla recept. Man försöker få ett 

grepp om utmaningarna i människors vardag och nå 

förbättring med likartade modeller. Det skulle behövas 

modigare försök. Energi och drive. Inget går sönder. Vad 

för fräscht och viktigt kan den tredje sektorn och de flinka 

aktörerna inom den komma med på denna punkt? Var 

Den tredje sektorn på mötesplatsen - Tom Tarvainen 

finns det plats för organisationsfältets nya innovationer? 

Min viktigaste åsikt är förknippad med att förnya praxis 

gällande arbete. 

Det är nämligen lika viktigt att människor blir hörda 

och bemötta som att man botar deras besvär, underlättar 

vardagliga rutiner och utvecklar olika färdigheter. Att 

man åt äldre, patienter, barnfamiljer, arbetslösa eller 

ungdomar som behöver stöd erbjuder betydelsefull mening 

i deras liv då de drabbas av olika problem Inte ens 

den mest envisa orkar grubbla endast över sin krämpa 

eller sitt bekymmer. Man behöver en paus också från 

det. Även inom den tredje sektorn kan sökandet efter 

mening börja i det skede då människan finner den tjänst 

som hon behöver. Det är skedet för bemötande. Hur är 

man då närvarande? Hur stödjer man orken? Är det inom 

denna växelverkan även fråga om något annat än att 

sköta besväret eller att skriva de följande etapperna och 

målen på minneslistan? Det borde det vara. Det borde 

mer vara fråga om helheten. Om att man blir känslig och 

lyssnar och förnimmer de värden som är meningsfulla 

för människan. Man kan förbättra orken eller förminska 

ett bekymmer på många olika sätt. Det känns bra att 

läsa boken Viulunsoittaja kadulla av Teemu Kupianen 

där altviolinisten piggar upp människors liv och vardag 

ute i världen, i byar eller slum med hjälp av musik. Då 

man bekantar sig med skådespelaren Jussi Lehtonens 

turné till vårdanstalter, där konstnären framför sonater 

för dem som bor på anstalterna, övertygas man om att 

vi är på rätt väg. Dessa meningsfulla möten behöver 

inte alltid uppstå på kulturens område. Platserna för att 

liva upp vardagen är mycket varierande: sjöstränder, 

ishockeymatcher, torg eller ett litet miljöombyte. Då man 

har uppnått förtroende mellan den anställda och klienten 

kommer nog förslaget. 

19

Virpi Koskela 

lärare i teateruttryck 

Vem är verkligen utanför och från vad? 

- du och jag i två olika soffor i vardagsrummet? 

Det är verkligen roligt att skriva text till en pamflett i 

dessa tider, då den förre statsministern för vår regering 

av misstag har lotsat medel till sin egen och sitt partis 

valkampanj, och då miljöministern å sin sida offentligt 

meddelar att hon har företagsekonomiska anknytningar 

till t.ex. uranbrytning. Man behöver inte annat än läsa 

morgontidningen noggrant för att märka att det materialistiska 

tänkesättet och konsumtionskulturen, sett 

ur jordklotets perspektiv, håller på att nå slutet av sin 

mycket korta väg. 

Den verkliga naturen – både skogen som syns utanför 

vardagsrumsfönstret och vårt inre naturliga tillstånd – ropar 

på hjälp. Den så kallade ”marginaliseringen” – ekonomisk, 

arbetskraftspolitisk, utbildningsmässig, fysisk, 

psykisk, andlig eller vilken mänsklig utslagning som 

helst, var som helst – är en logisk följd av apokalypsen 

som vi som rasen homo sapiens har orsakat oss själva. 

Även Finland har lydigt och stadigt blivit en del av festivalen 

”köp och sälj” inom marknadsekonomisystemet, 

som är på gång och hela tiden tilltar, för att man inte vill 

bli utestängd från de stora pojkarnas fest. Finland vill 

vara en del av gruppen och nog finns det ju då tillräckligt 

att göra... Den ytterst lilla ekonomiska eliten som består 

av dem som äger storkapitalet har kontroll över en stor 

del av världens penning- och naturresurser, arbets- och 

utbildningspolitik samt indirekt även staternas ledning. 

Nu försöker denna elit med sina redskap desperat att 

strama åt tyglarna då den stora kraschen och lättnaden 

håller på att börja. Ett plan där kraschen redan syns tydligt 

är det som vi kallar social marginalisering. Vi ständiga 

konsumenter av hemelektronik och underhållningsprogram 

som sitter i sofforna i våra vardagsrum förstår inte 

att ”de” som vi anser vara utslagna från medelklassens 

konsumtionskultur kanske är mer hemma än vi... 

Den gamla strukturen som inte fungerar måste först 

bryta samman på många plan för att en ny ska kunna 

20 

blomstra. Det är naturens och dess utvecklingsmedvetna 

lag. 

Vi lever på den fria viljans planet. En stor del av de 

människor som vi kallar utslagna väljer sin lott frivilligt, 

en del mycket medvetet, en del fullständigt omedvetet, 

en del tvingas till det bland annat på grund av sitt missbruksproblem 

eller ett lika addiktivt beroende. Då denna 

marginaliseringsfilosofi granskas närmare märker man 

att nästan alla av oss är marginaliserade från någonting. 

Man kunde snarare fråga vem som inte är marginaliserad? 

Men en stor del, den största delen, är hjärntvättade 

att tro att de inte kan göra något för sin egen eller miljöns 

situation, att de är utan händer, fötter, ögon och öron 

framför en värld som går framåt i ett otroligt högt tempo. 

Således ger de upp och blir kvar inom bekvämlighetssektorn 

i sitt hem för att titta på reality-TV och spela 

datorspel – det vill säga som om ingenting skulle hända 

och allt var precis ”som tidigare”. Jag tycker att de som 

verkligen är marginaliserade i Finland är den arbetande 

medelklassen som ännu orkar tro på att bruttonationalprodukten 

ökar och att årets höjdpunkt är en gemensam 

utlandsresa med familjen, en ny bil eller ett hus från 

bostadsmässoområdet. Dem smakar årligen även en 

allt större mängd alkohol, avtrubbande underhållning, 

shopping och antidepressiva läkemedel. De ifrågasätter 

inte för vem eller varför de arbetar även om de innerst 

inne mår aningen illa. Men nog går det om med en rejäl 

konjakssup... Det tror man i alla fall allmänt. 

Ur den arbetande medelklassens perspektiv är bland 

annat sådana arbetslösa ungdomar som ockuperar hus, 

bor i kommun, ”dyker” efter sin mat, använder kläder 

som de har köpt på lopptorg och använda möbler marginaliserade. 

Få kommer att tänka på att de unga fattar 

ett medvetet beslut, därför att de inte är intresserade av 

ekorrhjulet och titlar med vars hjälp man får något materiellt 

någonstans ifrån för en kort tid. De är intresserade

av andra slags värden, varav ett av de viktigaste är att 

konkret bevara planeten för kommande generationer. 

De är vägvisare, framtida ledare och konkreta, aktiva 

exempel för oss andra. Med sina aktiviteter utvecklar 

de ny praxis och nya sätt att bli delaktig, delta och leva 

tillsammans – på ett fredligt sätt genom att utnyttja en så 

liten mängd naturresurser som möjligt. De är framtidens 

människor här och nu, vinnare ̶ inga förlorare. Mänskliga 

aktörer som i praktiken förverkligar ekologiska och 

andliga värden är sådana som behövs i denna värld. 

Vi vet alla innerst inne (även om vi skulle blockera 

våra sinnen med struntprat hur mycket som helst) att 

det som går att konsumera nu har konsumerats. Det är 

dags att börja fungera på ett annat sätt; ge, dela med 

sig, gå samman och delta för att bevara arten homo sapiens 

på vår planet och vårda själva planeten – på alla 

nivåer, även inom tredje sektorn. Då den tredje sektorn, 

faktorer och övriga grupper konkret börjar genomföra 

utvecklingsprojekt som är inriktade på t.ex. handarbeten, 

färdigheter, framställning, konst, ekologisk praxis, 

ekologisk odling, konkret rengöring av miljön utgående 

från innehållet och värdena i utbildningsplanerna – det 

vill säga utgående från människogemenskapernas egna, 

verkliga behov – börjar arbetslösheten bland ungdomar 

och arbetslösheten överlag kraftigt minska. Då man 

inom den tredje sektorn vågar tro på visionen i sin egen 

verksamhet och konkret förverkliga den bland människor, 

börjar man se verkan... – inte då man ansöker om 

medel och projektfinansiering endast för att hålla kvar 

arbetsplatser, det vill säga ett allmänt papperskrig som 

inte leder till något. 

Projekt som grundar sig på ekologiska och/eller andliga 

värden är till nytta för hela samhället och lär oss att 

växa upp till att ta ett globalt ansvar så att vår tillväxt på 

detta klot verkligen kan fortsätta. Och med detta avser 

jag en verklig tillväxt inom andlig insikt som mänsklig 

individ och gemenskap – inte en ekonomisk tillväxt där 

ägarna av storkapital blir bredare om baken. 

Vem är verkligen utanför och från vad? - du och jag i två olika soffor i vardagsrummet? - Virpi Koskela 

Människor behöver få möjlighet att uppleva att de gör 

något som de anser vara viktigt och nödvändigt – kan 

bära sitt strå till stacken i denna tid av omvälvande förändringar 

och rikta sin potential i en positiv livsriktning. 

Då slutar de mögla i soffan och använda antidepressiva 

läkemedel. Endast på så sätt blir livet meningsfullt och 

stopet eller formatet Big Brother och dylika är inte mer 

lockande än det verkliga livet, ett meningsfullt äventyr 

utanför hemdörren. Människan måste ha innehåll i livet, 

annars blir hon sjuk – och hela gemenskapen, samhället 

insjuknar också. Detta har skett. Men senast nu är 

det dags att vakna upp från ”törnrosasömnen” i soffan. 

Vi finländare har ett mycket konkret exempel inom 

räckhåll, en del till och med där i vardagsrummet (eller 

barnkammaren) bredvid soffan i bokhyllan. Tove Jansson 

var en konstnär och visionär före sin tid som skapade en 

exemplarisk gemenskap, en hel liten värld, Mumindalen. 

Där hjälper och stöder olika varelser som företräder 

olika åsikter och har olika passioner varandra – även 

mycket globalt – trots olika livsuppfattningar. Det de har 

gemensamt är att de högaktar sin miljö, Mumindalen och 

Muminhuset, världens hjärta. Med ett varmt, tolerant och 

konkret samhälleligt livssätt klarar de till och med av en 

stor översvämning, en farlig midsommar och en komet. 

Men hur går det för oss? 

”Du... måste ta ledningen”- en gammal arbetarsång 

som jag tycker att i denna tid framhåller att vi alla som 

individer och kollektiv ansvarar för vår livskvalitet på 

jordklotet. Ta din soffa och gå, marginaliserade soffpotatis! 

Alla kan göra något om man vågar stanna upp 

och lyssna till sitt hjärta, sina drömmar, önskningar och 

visioner. Svaren till meningsfull verksamhet finns i det 

inre, inte i den tredje sektorn, riksdagen, politiken – eller 

ens i denna pamflett. 

21

Rosa Meriläinen 

SVM, fri skribent 

Ett skarpt nej till gemenskap 

Gemenskap är som de traditionella familjevärdena – 

en människa som värderar jämställdhet och frihet bör 

rygga för dem. Det finns två oerhört viktiga orsaker till det. 

Den första kommer från min egen bakgrund som samhällsvetare. 

För tio år sedan undersökte jag narkomaners 

möjligheter till ett fullständigt medborgarskap som en del 

av projektet ”Political Judgement In Media Society” för 

Finlands Akademi. Jag undersökte deras möjligheter till 

ett sådant statligt och samhälleligt medlemskap där de 

kan använda sina rättigheter fullt ut och fullgöra sina 

skyldigheter och där även myndigheterna och övriga 

människor upplever att dessa rättigheter och skyldigheter 

hör till dem: att de är medmedborgare, suveräna 

medborgare i gemenskapen. 

Mitt arbete förblev oavslutat, eftersom jag blev vald till 

Finlands riksdag. Det har senare känts svårt att återgå 

till arbetet därför att jag inte längre kan läsa akademisk 

jargong utan att skratta. Jag skriver inte heller längre 

under alla mina egna teser och min teorigrund. 

För det första upplevde jag mitt försök att ens föreställa 

mig en sådan gemenskap som inte skulle grunda sig på 

att stöta undan människor som upplevs vara annorlunda 

som aningen nedslående. En gemenskap där vem som 

helst som själv skulle vilja det blev godkänd som medlem. 

För det andra var det svårt för mig att föreställa mig en 

gemenskap som alla verkligen skulle vilja bli medlem av. 

Det är alltid en ömsesidig händelse att bli upptagen i en 

gemenskap eftersom alla som är delaktiga i den borde 

skriva under den tillsammans och var för sig. 

Dock kan man få oerhört mycket kraft av en gemenskap. 

Många undersökningar och människors vardagserfarenheter 

stärker påståendet om hur mycket livsglädje 

man får genom att göra något tillsammans. Själv har jag 

också upplevt de stunder i livet som bedårande härliga 

då jag har fått uppleva att någon grupp har tagit med mig 

helt som den jag är och stött mig. 

22 

Det finns människor som väljer sitt yrke och sina hobbyer 

utgående från att de får göra saker tillsammans med 

andra människor. Det kan även hända att mitt förakt mot 

gemenskap som en politisk lösning på samhälleliga problem 

beror på att jag har förbittrats därför att jag så sällan 

har dugt som den jag är som medlem i en organisation. 

Gemenskap och socialitet är emellertid olika saker 

även om de innerst inne kan upplevas som precis samma 

sak och det är åtminstone omöjligt för mig att definiera 

dem fullständigt. 

Jag tycker i alla fall väldigt mycket om socialitet. Jag 

tycker om att ha kontakt med människor och jag tror att 

ensamhet är ett hemskt öde för många. Få känner sig 

kallade att bli eremit. Man kan nämligen vara social i 

förhållande till alla, även om det inte skulle finnas någon 

desto märkligare gemensam nämnare än ett slumpmässigt 

möte i människohavet. Socialitet tillhör alla. 

Den andra svårigheten i mitt före detta forskningsarbete 

om narkomaner kom från materialet. Jag intervjuade 

personer vid Skatuddens fängelse som hade häktats för 

att de åtalades för drogbrott. Med hjälp av intervjuerna 

försökte jag grundligt analysera alla olika situationer där 

en narkoman, drogförsäljare eller någon som antas vara 

det måste sätta sitt eget medborgarskap på prov i relation 

till andra människor och myndigheter. Listan blev ganska 

lång. Ingen verkade vara medborgare sett ur alla olika 

perspektiv: någon kunde inte ens föreställa sig att han/ 

hon skulle kunna vara politiskt aktiv, någon vågade inte 

tala med främlingar, någon såg rädslan i andras ögon. 

Av någon orsak påstod jag då att ett utanförskap 

från det politiska medborgarskapet är lackmustestet på 

medborgarskap. Eftersom jag har tappat bort säkerhetskopiorna 

för mitt arbete har jag det sparat endast på den 

stora hårdskivan i min hjärna och jag har aldrig kunnat 

kontrollera om jag verkligen inte hade en duglig empirisk 

grund för mitt argument. Jag befarar att jag endast har

läst för mycket som har skrivits av politiska forskare i stil 

med Hannah Arendt, i vars filosofier politik anses vara 

något särdeles fint. Mitt sinne för proportioner kan ha 

grumlats även därför att politik är den allra käraste och 

viktigaste hobbyn för mig själv. 

I dagens läge anser jag nämligen att det inte är ett så 

stort tecken på något om en ung människa tänker att hon 

inte behöver ha en politisk åsikt, än mindre främja den 

aktivt. Människor är intresserade av olika sakar och om 

man har råkat vara drogpåverkad under de tio senaste 

åren är det inte alldeles konstigt om man inte genast 

kommer på idén att skicka ett e-postmeddelande till en 

riksdagsledamot då man stöter på en motgång. 

Det som jag i mitt arbete skriver under om medborgarskap 

är gemenskapernas benägenhet att grunda sig på 

att någon eller några utesluts. Medborgarskap är även 

ett slags medlemskap i en gemenskap, även om det 

i statskunskap särskilt konkret anknyts till om man är 

medlem i någon stat. Man må söka litteratur i sociologi 

eller internationell politik. På listan som inte har något 

slut finns det vetenskaplig litteratur där det berättas om 

hur människorna delas upp i vi och andra, vänner och 

fiender, de som är som vi och de som är annorlunda. 

Jag ser ingen orsak till varför det plötsligt skulle ändras. 

En biprodukt av gemenskaper och gemenskap är 

alltså hela tiden att någon utesluts. Kravet på gemenskap 

är alltid även ett krav på att alla måste vara tillräckligt 

likadana för att kunna uppleva denna gemenskap. För 

att ta med en utestängd innebär det ofta i praktiken 

att den utestängda måste ändra sig och inte att själva 

gemenskapen måste göra det. Fundera till exempel på 

dessa narkomaner. 

En annan lika bra orsak att rygga för gemenskap är de 

mänskliga rättigheterna. Denna idé har jag fått av författaren, 

juristen och människoaktivisten Jarkko Tontti. De 

mänskliga rättigheterna är ju uttryckligen individens rättigheter. 

Individens, en människas, odelade och alldeles 

egna rättigheter som tillhör alla oberoende av gemenskapen. 

Dessa mänskliga rättigheter garanteras inte i 

någon gemenskap utan gemenskapen kräver nationella 

och internationella institutioner genom vilka människan 

och ingen grupp kräver sina rättigheter. 

I många länder där situationen för de mänskliga rättigheterna 

är dålig hävdar maktelitens talesmän och 

u-landsaktivisterna som lider av den vite mannens 

börda att de som en motvikt har gemenskap: den större 

helhetens förmån och lycka är viktigare för dem och 

familjerna håller ihop. Inför detta borde man sedan bli 

ödmjuk och konstatera att inte är det ju så viktigt om 

någon har torterats eller om han/hon inte har rätt till att 

välja sin boningsort och maka/make om ett större väl 

förverkligas i form av en dammanläggning eller ett krig. 

Alternativ till gemenskap 

Ett skarpt nej till gemenskap - Rosa Meriläinen 

I diskussionen om gemenskap är jag särskilt irriterad 

över att man efterlyser gemenskap som lösning på än 

det ena, än det andra stora samhälleliga problemet utan 

att tala om exakt vad man efterlyser och särskilt vem 

som skulle göra det och hur. En statligt ledd gemenskap 

låter nämligen ännu förfärligare än lynchningspatruller, 

skjutsningsgrupper och religiöst fanatiska gäng som har 

bildats frivilligt. 

I vetenskapliga diskussioner strävar man efter att 

definiera de begrepp som man använder genom att 

stödja sig på gammal forskningslitteratur. Inom den politiska 

diskussionen där lekmän försöker finna lösningar 

på samhälleliga problem ägnar man sig inte åt sådan 

begreppsdefinition. Därför blir sådana begrepp som vid 

en viss tidpunkt är mode, som till exempel gemenskap, 

synonyma med bra för många olika saker. 

Jag definierar en gemenskap som en grupp människor 

som förenas av en gemensam bakgrund eller ett 

gemensamt mål. Det viktigaste är att alla medlemmar 

inom denna gemenskap upplever att de hör till den och 

erkänner de övriga medlemmarna som en del av sin 

egen skara. 

Nog skull det ju vara skönt om mänskligheten som 

sådan skulle räcka till för att skapa en känsla av gemenskap. 

Om en människa då hon skulle möta ett fyllo som 

luktar urin istället för att känna rädsla och avsky skulle 

fyllas med en känsla av samhörighet. 

Det finns emellertid en bred mångfald av gemenskaper. 

Arbetsgemenskaper och skolgemenskaper är platser 

där människan oundvikligt måste tillbringa mycket tid och 

vem som helst förstår att man inte skulle få mobba någon 

där men inte heller glömma bort någon. En av mina stora 

idoler i Finland är socialpedagogen Miina Savolanen. I 

sitt projekt ”Maailman ihanin tyttö” lyfter hon fram varje 

människas behov av att uppleva en godkännande blick. 

Om man inte får en sådan av dem som man oundvikligt 

möter varje dag börjar man sannolikt må väldigt dåligt. 

Förutom dessa gemenskaper finns det olika slags 

närgemenskaper i världen, såsom familjen, släkten, 

grannarna och grannskapet. Det skulle naturligtvis vara 

härligt om människan skulle uppleva en varm känsla av 

gemenskap mot dessa närgemenskaper. Så är det bara 

inte alltid och kommer aldrig att bli. Det kommer alltid att 

finnas annorlunda ungdomar som inte trivs i gänget. Det 

kommer alltid att finnas personer som med elak blick tittar 

snett på olikhet, klandrar, dömer, är elaka, försöker trycka 

23

Ett skarpt nej till gemenskap - Rosa Meriläinen 

ned någon eller omvandla en person enligt egen smak. 

Lyckliga de som har ett grannskap som bryr sig om 

men som man ändå inte behöver oroa sig för att de blandar 

sig i. Själv ser jag emellertid för mycket de tråkiga 

sidorna av dessa gemenskaper där människor måste 

axla onödig social press. Press och förväntningar som 

alla inte på något sätt klarar av eller vill axla. 

Vem längtar inte efter att finna en grupp där man får 

uppleva en känsla av gemenskap, men vem skulle inte 

känna till förekomsten av sådana tvångsgemenskaper 

som man inte kommer ifrån ens genom att streta emot. 

Vi är dömda till att vara medlemmar av många olika slags 

gemenskaper som snarare utgör en börda än ett stöd. 

Jag tycker att individualitet är fint. Individualitet innebär 

att var och en skulle få vara sig själv och göra sina 

egna misstag. Respekt för individen innebär att man inte 

försöker tvinga in någon i en form – det må vara fråga 

om könsroller eller andra traditionsbundna förväntningar 

på ett bra liv. 

Jag tycker att särskilt individualitet fattas i vår tid. Som 

exempel kunde jag till exempel ta reklamens påverkan på 

människors konsumtionsbeteende. I en individuell kultur 

skulle människan bättre kunna känna igen sina egna behov 

i stället för att skapa en bild av sig själv som grundar 

sig på en prylhimmel och andras blickar. Det faktum att 

en människa upplever utanförskap och skam för att hon 

inte har egen bil är ingen sociologisk nödvändighet men 

nog en verklighet i det riktiga livet. 

24 

Jag menar ändå inte att en människa kunde klara sig 

ensam eller att hon borde klara sig ensam. Mitt alternativ 

till gemenskap är ingen amerikansk dröm där alla 

på riktigt kunde vara sin egen lyckas smed utan att stå 

i tacksamhetsskuld till andra och utan att ta ansvar för 

det omgivande samhället. 

Jag kräver att alla ska bemötas som individer. De må 

vara arbetskamrater, en klient inom missbruksvården 

eller en elev i första klass. 

Jag är tacksam mot äldre generationer som har kuvat 

auktoriteternas ställning. Man tänker inte längre att 

uppfostrare och chefer genom att ge order skulle kunna 

undertrycka andra att göra så som herrn och hidalgo 

befaller. I stället för auktoriteter har man allt mer övergått 

till positivt konsulterande föräldraskap och sådan praxis 

där man tillsammans med en människa som behöver 

hjälp och stöd funderar vad som är bra just för henne. 

Detta behöver vi mer av och detta är något som även 

statliga institutioner är kapabla till. 

Institutionerna kan dock tillåta olika informella former 

av samvaro och stödjande av andra, det vill säga ”stödja 

gemenskap”. Och detta förekommer också. Som goda 

exempel lyfter jag fram kamratstödsgrupper och mentorskap 

som gör det möjligt att finna ett trevligt ställe just 

för en själv där man kan få kamratstöd. Mer av detta! 

Slutligen vill jag ännu tacka min facebook-gemenskap 

under vars ögon jag bearbetade min text och av vilken 

jag fick kritik. Jag hade stor hjälp av gemenskapen i detta 

arbete mot gemenskap.

Arto Satonen 

riksdagsledamot, ordförande för arbetslivs- och 

jämställdhetsutskottet 

En kanal till arbetslivet för dem som är 

svårast att sysselsätta 

Det har pågått en strid mot ungdomsarbetslöshet i 

centrum av sysselsättningspolitiken under det senaste 

året. Man har även lyckats mycket bra med detta. Endast 

under en tiondel av alla ungdomar är arbetslösa. Den 

stora merparten är således antingen sysselsatt eller 

deltar i utbildning. 

Man har lyckats i striden mot ungdomsarbetslöshet av 

många olika orsaker. Det viktigaste är att arbetsmarknaden 

återigen har börjat dra. I själva verket finns det även 

nu fler lediganslagna arbetsplatser på arbetsmarknaden 

än det finns arbetslösa ungdomar. Eftersom dessa emellertid 

inte möts behövs det även aktiv sysselsättningspolitik. 

För de ungas del har Sanssikortet, frivillig utbildning 

och satsningar på verkstäder lett till resultat. 

Det verkar som om hotet om massarbetslöshet bland 

unga inte kommer att realiseras. Detta avhjälps till en del 

även av befolkningens åldersstruktur. Genom pensionering 

lämnar 15 000–20 000 fler människor arbetslivet än det kommer 

in nya varje år. Vi befinner oss i en paradoxal situation 

där både antalet sysselsatta och arbetslösa har minskat. 

Problemet med arbetslösheten har dock inte lösts. 

Även om antalet arbetslösa minskar och arbetslöshetsperioderna 

blir kortare för många blir situationen 

i den hårda kärnan av arbetslösheten bara svårare. I 

den svåraste situationen befinner sig de unga som helt 

saknar arbetserfarenhet och de långtidsarbetslösa som 

är arbetslösa redan före en regression. 

Inom riksdagsdiskussionen fäster man ofta uppmärksamhet 

vid anslagen för den aktiva sysselsättningspolitiken 

som för 2011 uppgår till 503 miljoner. Summan är 

mindre än för det föregående året men ändå är den större 

per arbetslös än tidigare. Med denna summa uppnås en 

aktiveringsgrad om 25 procent. 

Varje euro som läggs till höjer aktiveringsgraden, men 

är det en lösning på själva problemet? Arbetskraftspoli- 

tisk utbildning har dock visat sig vara effektiv i många fall. 

Till exempel närvårdare som utexamineras sysselsätts 

bra. För de långtidsarbetslösas del ligger problemen dock 

djupare. En utbildnings- eller rehabiliteringsperiod räcker 

endast sällan till för att öppna portarna till arbetslivet ens 

då sysselsättningsläget är bra. 

I Danmark har man verkligen skött om dem som har 

svårast att få arbete. Kommunerna tar ansvar för dem 

och har ordnat så att arbetsförmedlingen och socialbyrån 

är under samma tak. Man får tjänsterna vid en enda lucka 

och även kontrollen fungerar. 

Inom den grupp av personer som har svårast att få arbete 

finns det 30–40 klienter per anställd. Den anställda 

går igenom de arbetslösas livssituation från fall till fall, 

styr dem till den rehabilitering och de utbildningar som 

de behöver och följer med hur de går framåt. Om den arbetslösa 

inte som avtalat deltar i verksamhet som främjar 

sysselsättningen upphör socialskyddet. I Danmark placerar 

man inte långtidsarbetslösa i de hopplösas grupp, 

men av alla krävs även något i gengäld för socialskyddet 

enligt egen handlingsförmåga. Principen är att även en 

timmes arbete i veckan är bättre än ingenting. 

Den danska modellen är inte heller helt främmande 

för Finland. Till exempel i Kinnula och Paldamo har man 

genomfört liknande projekt där man helt enkelt gör slut 

på arbetslösheten genom att erbjuda alla arbetslösa 

arbete. Även i Sastamala har man uppnått goda resultat 

genom ett smidigt samarbete mellan centralen för arbetskraftsservice, 

arbets- och näringsbyrån, socialbyrån 

och läroanstalter. 

Lösningen på långtidsarbetslöshet är att man skilt för 

varje person går på djupet och utreder orsakerna till just 

hans/hennes arbetslöshet. Om det är fråga om brist på 

utbildning eller arbetserfarenhet kan det ordnas med 

hjälp av praktik. Om det är fråga om ett drogproblem, 

skuldproblem eller överhuvudtaget brist på livshantering 

25

En kanal till arbetslivet för dem som är svårast att sysselsätta - Arto Satonen 

är vägen längre. Det väsentliga är att en åtgärd alltid 

leder till nästa och till slut klarnar det om personen är 

arbetsför, delvis arbetsför eller om det enda återstående 

alternativet är pension. 

Det är inget lätt arbete att ge långtidsarbetslösa verklig 

hjälp. De flesta har många olika problem och att få deras 

liv på rätt köl kan inte skötas som en normal tjänsteuppgift, 

utan det krävs ett genuint åtagande av personalen 

vid verkstäderna för det arbete som ska utföras. De 

människor som klarar av det är guld värda både för de 

arbetslösa och samhället. 

Man har gått i rätt riktning med tanke på de metoder 

som används inom den aktiva arbetskraftspolitiken. Till 

exempel rehabiliterande arbetsverksamhet är i princip 

en god idé. I praktiken begränsas genomförandet dock 

av att den inte nödvändigtvis leder till något. Om en aktiv 

period åtföljs av en återgång till sysslolös arbetslöshet 

blir nyttan ofta kortvarig. 

Det är nödvändigt att bygga stigar där man ser ljus i 

ändan av tunneln. Det samma gäller även för arbetslösa 

invandrare. Enbart språkutbildning räcker inte, utan därifrån 

måste de komma till mellanarbetsmarknaden och via 

26 

den in i arbetslivet. Allt oftare sker även detta men trots 

det finns det många förlorare. Dessutom öppnar arbete 

en verklig kanal till integrering på individnivå och det syns 

å sin sida som något positivt i hela samhället. 

Såsom det har framkommit ovan har man även i 

Finland uppnått goda resultat i många experiment gällande 

kampen mot långtidsarbetslösheten. Hos oss har 

vi emellertid inte lyckats sprida lyckade modeller över 

hela landet. Detta kommer att vara särskilt viktigt för 

nästa regering, som kommer att konfronteras med brist 

på arbetskraft då den ekonomiska tillväxten fortsätter. 

Då kommer det även att finnas ett ekonomiskt intresse 

att kartlägga och kunna utnyttja den arbetskraftspotential 

som består av personer som länge har varit arbetslösa. 

Det finns redan nu mänskliga grunder för att kartlägga 

alla långtidsarbetslösas livssituation. Det är fel 

att tänka att man endast skulle hjälpa alla som hotas av 

marginalisering genom att betala socialstöd. Redan nu 

är arbetslöshet som sträcker sig över flera generationer 

verklighet och denna utveckling måste brytas. Man har 

inte råd att lämna den arbetsföra befolkningen utanför 

samhället, utan allas insats behövs för att bevara välfärdssamhället.

Aarne Kiviniemi 

verksamhetsledare, Sininauhaliitto ry 

Det behövs mer omfattande perspektiv 

inom sysselsättningspolitiken 

Alkoholen orsakar marginalisering och 

stora skador 

I Finland orsakar alkoholkonsumtionen betydande 

skador bland befolkningen i arbetsför ålder. På grund 

av alkoholen minskar individernas och arbetsgemenskapernas 

arbetsförmåga märkbart. Frånvaro från arbetet, 

nedsatt arbetskapacitet och höjda olycksrisker orsakar 

betydande kostnader. År 2007 ledde alkoholkonsumtionen 

till direkta kostnader på 0,7-0,9 miljarder och indirekta 

kostnader på 3,2-6,0 miljarder. Av siffrorna framgår 

de skador som orsakas av alkoholen i Finland. Dessa har 

ökat kontinuerligt efter sänkningen av alkoholskatten år 

2004. I den finländska kulturen är alkoholen den största 

orsaken till för tidig död och marginalisering i arbetslivet. 

Då överkonsumtion av alkohol är ett så pass centralt 

fenomen som sänker arbetsförmågan och ökar 

arbetslösheten i vårt samhälle, borde förebyggandet av 

alkoholskador lyftas fram tydligare som ett viktigt tema 

för sysselsättningspolitiken i vårt land. De stödåtgärder 

som främjar arbetsförmåga och görs inom samhället 

borde mer än för närvarande fokusera på att förebygga 

alkoholskador, ingripa tidigt samt samarbeta helgjutet 

mellan missbrukarvården och arbetslivet. 

Ur arbetsgivarens perspektiv är en person som lider 

av missbruksproblem en riskinvestering. Han/hon kommer 

för sent. Han/hon har korta oklara fall av frånvaro. 

Han/hon vill ta ut lediga dagar utan att man har kommit 

överens om det i förväg. Han/hon vill byta arbetsskift. 

Han/hon undviker sin förman. Kvaliteten på hans/hennes 

arbete avtar. Han/hon har problem med växelverkan. 

Det är inget under att missbruksproblem är den faktor 

som mest bidrar till att finländare marginaliseras i arbetslivet. 

De åtgärder som används då ett rusmedelsproblem 

framkommer är ofta mycket svartvita. Först döljs problemet 

på arbetsplatsen. Man vågar inte ingripa. Det anses 

vara en personlig fråga fastän det sänker arbetsförmågan 

på hela arbetsplatsen. Då man äntligen vågar ingripa är 

det ofta mycket sent. Man börjar hota med uppsägning 

och att verkställa hotet. Det verkar som om detta ofta 

är den enda möjligheten för arbetsgivaren att ingripa. 

Samma hot och ovillkorlighet som råder då man 

ingriper i missbruksproblemet på arbetsmarknaden 

dominerar även då man försöker förbereda en person 

som rehabiliteras (återhämtar sig från missbruksproblemet) 

att återvända till arbetslivet. Ofta förnekar man 

verkligheten att återfall hör till då man återhämtar sig från 

missbruksproblem. 

Vårt samhälle är uppdelat i oss framgångsrika som 

mår allt bättre i genomsnitt och är allt friskare. Vår 

inkomstnivå ökar märkbart hela tiden. Bland oss finns 

dock beklagligt många som inte hålls kvar på arbetsmarknaden, 

mår dåligt och är sjuka. Beklagligt ofta har 

de sistnämnda missbruksproblem och mentala problem. 

Man borde även koncentrera stödåtgärderna för sysselsättning 

i samhället på dessa människor. 

Perspektivet bland fackmännen inom rusmedelsarbetet 

på sysselsättningspolitiken 

Det används en oerhört stor mängd samhälleliga 

resurser till arbetsträning och olika finansieringar av 

stödsysselsättning. Ändå lyser fortfarande det perspektiv 

som experterna inom missbrukarvården har i egenskap 

av utvecklare av sysselsättningspolitiken ofta med sin 

frånvaro. Inom det finländska samhället finns ett ministerium 

som har specialiserat sig på sysselsättning. Vid 

ministeriet intresserar man sig entydigt för siffrorna för 

sysselsättning och att så effektivt som möjligt få människor 

att återvända till den fria arbetsmarknaden. Vi 

har separata organisationer för arbetslösa och delvis 

arbetsföra personer. Även enligt deras perspektiv bör 

personerna i likhet med (och med åtföljande av) den offentliga 

sektorn sysselsättas entydigt. Man glömmer bort 

27

Det behövs mer omfattande perspektiv inom sysselsättningspolitiken - Aarne Kiviniemi 

människan som helhet. Ändå marginaliseras tyvärr en 

stor del av människorna på arbetsmarknaden i Finland 

just på grund av missbruksproblem. 

Man borde fokusera tyngdpunkten i sysselsättningspolitiken 

bättre än för tillfället genom att stödja människor 

bättre trots missbruksproblem, så att de ens delvis 

kunde vara med på arbetsmarknaden. Tyngdpunkten 

i utvecklingen av den sociala arbetsmarknaden borde 

ligga på människor som delvis är arbetsföra tillfälligt 

eller till och med permanent. Detta skulle vara mycket 

klokt både för individen själv och för helhetsekonomin i 

samhället. Tyvärr verkar det inte som om besparingar 

inom social- och hälsovården intresserar då man fattar 

sysselsättningspolitiska beslut. Alla är bara alltför 

kortsiktigt intresserade av resultat och lönsamhet inom 

den egna sektorn, vilket är en av de största bromsarna 

för stora ändringar i vårt samhälle. Det verkar som om 

ingen tar ansvar för helheter. 

Arbets- och näringsministeriet styr sysselsättningspolitiken 

ur ett onyanserat perspektiv där man mäter hur den 

stödda sysselsättningen lyckas endast på basis av hur 

personen sysselsätts på den öppna arbetsmarknaden. 

Man tar inte alls i beaktande människors utgångspunkter 

för att få arbete då man utvärderar resultat. Enligt flera 

utlåtanden från arbets- och näringsministeriet är det inte 

heller dess angelägenhet att beakta den sociala och hälsopolitiska 

betydelsen av sysselsättningen. Enligt flera 

undersökningar spelar sysselsättning en väldigt stor roll 

för att stärka individen och förebygga skador. Det verkar 

inte vara av intresse för det sysselsättningspolitiska 

beslutsfattandet. 

Det största hindret för att förlänga finländarnas yrkeskarriärer 

är missbruksproblem och mentala problem. I 

ljuset av detta verkar det märkligt att man inte inom sysselsättningspolitiken 

satsar tillräckligt på att förebygga 

dem. Tillsammans med experter på missbruksproblem 

och mentala problem borde man inleda omfattande sysselsättningspolitiska 

samarbetsprojekt. Av någon anledning 

håller inte detta på att ske, fastän en samhälleligt 

28 

betydande strategisk tyngdpunkt ligger på att förlänga 

yrkeskarriärerna. Återigen antar man att det inte behövs 

hjälp av experter inom sektorerna för missbrukarproblem 

och mentala problem. 

De som får sysselsättningsstöd för sitt 

arbete håller resterna av vår välfärdsstat 

vid liv 

Talande ny forskningsinformation visar att man i 

Finland har granskat stödsysselsättning snävt, endast 

ur ett perspektiv som visar hur man med hjälp av den 

förbereder människor för den egentliga arbetsmarknaden. 

Stödsysselsättningsperioden beskrivs som om det 

inte var fråga om egentligt arbete och man lägger inte 

ett sådant värde på den som man borde. Enligt en nyss 

publicerad undersökning som har gjorts inom organisationer 

är verkligheten en helt annan. De stödsysselsatta 

personerna arbetar inom vårdbranschen med städ-, mat- 

och vårduppgifter som är nödvändiga för verksamheten 

vid dessa enheter. Man låter stödsysselsatta personer 

utföra nödvändiga uppgifter som är ett livsvillkor för att 

vardagen ska fungera vid enheterna. Som ett jämförelseobjekt 

kan man ta invandrare i många västländer. De 

utför just dessa nödvändiga uppgifter som den egna 

befolkningen ofta inte är beredd att utföra. I Finland finns 

det inte tillräckligt med invandrare som skulle sköta dessa 

lågavlönade arbeten. På gräsrotsnivå verkar det som om 

lösningen skulle ha blivit att stödsysselsatta personer 

sköter dessa arbetsuppgifter som är av största vikt. De 

stödsysselsatta möter i vardagen äldre samt klienter 

inom missbruksvården och mentalvården där de professionella 

resurserna inte längre räcker till. 

På basis av detta skulle det vara nödvändigt att öppna 

perspektivet på stödsysselsättning mer omfattande och 

inte endast reflektera över hur man med hjälp av stödsysselsättningen 

får ut en person på den så kallade riktiga 

arbetsmarknaden. De flesta tjänsterna som stöder välfärden 

skulle inte fungera utan den betydande insatsen 

av stödsysselsatta. De stödsysselsatta håller resterna av 

vår välfärdsstat vid liv i människors vardag.

Tuija Kotiranta 

utvecklingschef, Institutet för hälsa och välfärd, 

enheten i Jyväskylä 

Anne Valppu-Vanhainen 

studerande inom socialförvaltningsvetenskaper, 

Östra Finlands universitet, Kuopio campus 

Hur skulle det vara om man slutade att 

lura de arbetslösa? Kan man få till stånd 

resultat som leder till arbetsmarknaden 

med hjälp av aktivering? 

Vi har råkat ut för allt fler svåra och stora frågor då 

vi ihärdigt har deltagit i aktiveringsarbete redan under 

flera decennier. Det verkar som om de välmenande 

aktiveringsmålen förverkligas så sällan. 

Hos oss kallar man även ofta aktivering för rehabilitering, 

men rehabilitering är ett hemskt ord i detta 

sammanhang. Det gör människan till ett ofullständigt, 

bristfälligt och passivt objekt för en annan verksamhet 

och detta objekt ska rehabiliteras. Människan hamnar 

som på en sticka. Rehabiliteringen leder till slut inte ens 

någonstans, eftersom den inte slutförs. Drömmarna för 

rehabiliteringen är ofta orealistiska önskedrömmar som 

inte fungerar i den riktiga världen. Det vill säga i en värld 

där kraven i arbetslivet bara blir striktare och arbetet 

försvinner till länder där lönenivån är allt lägre. 

Det är bedrägeri att rehabilitera arbetslösa 

till arbete som inte finns. 

Kondition är i alla fall ett mål för rehabilitering. Då vi 

nyss själva deltog i en kurs med avsikt att förbättra konditionen 

och Aslak-rehabilitering har vi även personligen 

börja fundera över hur kondition, goda krafter och ork 

uppkommer. Motion och hälsosamma levnadsvanor är 

det som ofta erbjuds som ”medicin”. Men är det även 

fråga om något helt annat? Kanske är det fråga om ett 

meningsfullt arbete och ett aktivt liv i övrigt med hjälp 

av vilka människan kan finna mål och på vilka hon kan 

bygga upp sin framtid. Detta skulle vi vilja att vårt arbete 

främjade. 

Situationen för en person som länge har varit arbetslös 

kan var mycket olik situationen för oss, som (åtminstone 

tills vidare) har ett ordinarie och meningsfullt arbete. I 

regel vill handlingskraftiga människor i arbetsför ålder 

arbeta. De behöver ingen aktivering och särskilt inte 

rehabilitering för arbetslösa som har kristalliserats till 

kärnan för aktivering. Hur förklarar vi det faktum att aktivering 

för arbetsmarknaden och särskilt inte rehabilitering 

inte leder till sysselsättning, då orsaken är att det inte 

finns arbete för alla. Då situationen realiseras blir människan 

som har rehabiliterats och aktiverats besviken 

och känner sig lurad. Men även funktionären och den 

rehabiliterande sektorn får en moralisk baksmälla. Är 

aktiveringsarbetet etiskt? 

Eftersom arbetslöshet inte är en sjukdom finns det 

ingen enskild medicin med vilken man skulle kunna 

”behandla” den; det är inte fråga om en pandemi. Det är 

ju inte fråga om ett fel, ett handikapp eller en sjukdom, 

utan om invecklade samhälleliga processer och problem 

i anslutning till dem som enligt den gamle professorn i 

socialt arbete, Georg Walls, ”kommer som individuella 

problem”. Vi (som aktiverar) vårdar, vårdar individer, 

människor som om det fanns något fel hos dem som 

måste åtgärdas. I en aktiveringsdiskussion återkommer 

drömmarna om hur människor förs, skickas, så 

29

Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa? Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden med hjälp av aktivering? 

- Tuija Kotiranta, Anne Valppu-Vanhainen 

att säga ledsagas till ett ställe för att ladda upp, det vill 

säga till en anstalt där man får ny energi. Man aktiverar 

således människorna och rehabiliterar dem så att säga. 

De återvänder som nya, energiska kämpar, färdiga att 

ta emot vilket arbete som helst. Arbete är ju den bästa 

socialförsäkringen. Sannerligen, denna grundidé delar 

även vi. Arbete ger livsrytm och meningsfullhet i väsentlig 

grad i en vuxen människas liv. 

Närapå varje människa som har deltagit i aktiveringsåtgärder 

tror, hoppas på och drömmer om att få 

lönearbete med vars hjälp hon skulle komma loss från 

stödsystemen. Uppehället består, i stället för av löneinkomster, 

av pengar som styrs genom ett system och 

dess funktionärer. Kontrollen som är en förutsättning 

för att få dessa pengar berövar folk deras mänskliga 

värde och egna vilja. Med stödet och kontrollen som 

går hand i hand får man lära sig att man ska vara klient 

och beroende av en annan persons nåd och makt (att 

bestämma). Men inte heller den ”andra personen”, det 

vill säga funktionären som har kontroll mår väl, och är 

missnöjd med sitt arbete. Man har även ”lurat” honom/ 

henne med i detta spel där han/hon upplever sig vara 

bedragaren i spelet. Det är fråga om en mångfaldig bluff, 

ett mångfaldigt bedrägerisystem där allas krafter minskar; 

skam och skuld tynger på bådas axlar. 

Vems är ansvaret? Vem får oss att göra detta? Vi två 

har hållits kvar i denna aktiveringskvarn av det hopp 

som vaknar till liv i människan och får henne att lösgöra 

sig från aktiveringskvarnen, bort från de bekanta 

”åtgärderna”. Människorna finner nya möjligheter och 

framtidsvisioner. Vi har för vår del gjort det möjligt för 

dem att klara sig själva. 

Fattigdom är en av de stora frågorna inom aktivering. 

Slipper man fattigdomen genom aktivering? Med tillit till 

detta utförs aktiveringsarbete alltjämt, men beklagligt ofta 

30 

kan man konstatera att både aktivering och deltagande 

i aktiveringsåtgärder leder till att fattigdomen håller i sig 

och att man blir fattig igen. Då man lever på utkomstskydd 

för arbetslösa innebär det att man accepterar små 

inkomster och frånsäger sig mycket. Deltagande i aktiveringsåtgärder 

för arbetslösa innebär detsamma. Då man 

med hjälp av stöden sysselsätts för högst två år är lönen 

under tjänstgöringstiden ofta mycket liten, vilket betyder 

att det inte är något stort fall då man blir arbetslös igen 

eftersom inkomstnivån inte minskar mycket från förut, 

men inte heller ökar. Det är även svårt för en person 

som arbetar inom aktiveringsarbetet att acceptera detta 

då han/hon inser det. Sådan är bara situationen i den 

här världen. Eller är den sådan? 

Hur skulle det vara om det inte fanns någon aktivering 

av arbetslösa? Då det ändå skulle finnas arbetslöshet 

och människor inte skulle ha möjlighet att leva på lönearbete. 

Det skulle ändå finnas arbete. Skulle det gå 

så att arbetsgivarna skulle börja erbjuda arbete och de 

arbetslösa skulle ta emot det? Med detta vill vi fråga om 

det verkligen är så att aktiveringsarbetet har blivit en 

permanent del som gör arbetsmarknaden snedvriden? 

Och om det är så, är det då rätt att vi är med? Tapio 

Salonen i Sverige var bekymrad över denna snedvridning 

av arbetsmarknaden redan i början av 1990-talet. 

Arbetspraktikanter och andra som sysselsätts med 

arbetskraftspolitiska medel utgör gratis arbetskraft för 

arbetsgivare och ersätter lönearbete. Detta är orättvist 

mot oss alla. De som är arbetslösa vill ha arbete, vi arbetstagare 

vill inte upprätthålla denna bluff och ur arbetslivets 

perspektiv är verksamheten olönsam på lång sikt. 

Det skulle innebära en stor lättnad för alla parter om 

vi började tala om rätt frågor med deras rätta namn och 

erkände fakta enligt rådet som Paasikivi gav. För yngre 

läsare bör nämnas att han var president och att hans 

motto var: ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta.”

Janne Pulkkinen 

Projektledare för arbets- och näringsfrågor, 

Kyyjärvi kommun 

Är aktivitet räddningen? 

Den tredje sektorns roll. Vilken är allas 

vår inställning till arbetslöshet? 

Aktörer inom den tredje sektorn är i en intressant situation, 

därför att de ser vad arbetslöshet är i praktiken om de 

håller ögonen öppna. Beslutsfattarna är för främmande för 

problemet och därför ser de inte de verkliga frågorna. Problemet 

i Finland och även i många andra länder är att man 

inte kan fatta beslut. Å ena sidan borde man kunna besluta 

om stödfunktioner som hjälper, men även om sanktioner 

för dem som vill hålla sig utom räckhåll för hjälpen. Många 

arbetslösa har via myndigheter och den tredje sektorn fått 

lära sig att den arbetslösas status är en medborgarrätt som 

det lönar sig att sträva efter; arbetslöshet som yrke. 

Problem i lagstiftningen är ofta en följd av en utdragen 

lösningskedja, där man alltid har funderat på lösningen 

på ett problem som har uppstått och på så sätt skött om 

symptomen men glömt bort själva sjukdomen. Många 

beslutsfattare oroar sig mycket för unga personers sjukpensioner 

och hur man får sådana ungdomar tillbaka till 

arbetslivet. I bakgrunden kan det finnas, och finns det 

också väldigt ofta, ett mentalt problem. Hurdan hjälp 

behöver personen? Och hur är det med en ung person 

som är arbetslös redan i andra eller tredje generationen? 

Hur får man honom/henne att se värdet av arbete? Och 

de som avslutar sin skolgång efter grundskolan. Varför 

är fortsatt utbildning viktigt? 

Experter inom den tredje sektorn är tvungna att tränga 

sig in på många människors bekvämlighetsområde med 

dessa frågor. Gång efter gång blir de besvikna då det går 

åt skogen för en person som de har offrat arbetstimmar 

på och personen stannar hemma. På seminarier träffar 

man utmattade hjälpare vars nedstämdhet är förståelig. 

Därför går det ofta även så att en entusiastisk och idérik 

hjälpare har blivit ett grått hjul och en blankettautomat. 

Han/hon gör det inte avsiktligt utan endast för att skydda 

sig själv från att bli utbränd. Ofta är också de problem 

som hanteras så svåra att om hjälparen månar för mycket 

om klienten blir hjälparen själv sjuk. Och så blir klyftan 

mellan hjälparen och hjälptagaren större och än en gång 

mister ett redskap sin effekt. 

Jag undrar var felet ligger. Man kan inte skylla på de arbetslösa, 

eftersom arbetslöshet aldrig är en bra situation. 

Man kan inte heller skylla på projektanställda eftersom de 

brinner för denna bransch. Har redskapens effekt minskat 

då man har bekämpat eldsvådan med samma redskap 

tillräckligt länge? Inom olika projekt används aningen 

olika variationer av samma metoder och man hittar på 

det ena namnet roligare än det andra på dem. Sedan 

skickar Arbets- och näringsbyrån ett brev till en grupp 

långtidsarbetslösa eller informerar dem direkt på byrån 

om att ifall de ännu vill få normal dagpenning erbjuds det 

nu ett visst projekt eller en viss kurs. Den arbetslösa går 

dit men undrar när han/hon får gå därifrån. De har alltså 

inställningen – jag är tvungen att vara här och nu har man 

berövat mig min frihet. Lyckligtvis har en del inställningen – 

vad kan jag få ut av denna kurs, men tyvärr ändras denna 

inställning efter den tredje eller fjärde kursen. 

Jag iakttog en grupp då vi besökte riksdagen tillsammans 

och tittade på ett plenum på Arkadiabacken och 

bekantade oss med några andra objekt. Jag intervjuade 

några arbetslösa. I bussen berättade en ungefär 29-årig 

man stolt att han är gruppens kursveteran i stil med: 

”Jag har avlagt den åttonde arbetssökningskursen och 

inte arbetat en enda dag.” Till en del av kurserna hade 

det hört en obligatorisk arbetspraktik vid något företag 

på orten, men om man inte hade hittat en plats hade 

arbetspraktiken utförts vid en verkstad. Det här är bara 

ett exempelfall men det fungerar som en bra modell. Karriärutvecklingen 

var klar – efter grundskolan ska man in i 

registret för arbetslösa och sedan delta i sysselsättningskurser 

för arbetslösa vid behov. Då vi pratade mer berättade 

han entusiastiskt om sin motorcykelhobby och det 

framgick att han är en mycket skicklig mekaniker. Men 

om arbetslivet inte intresserar så gör det inte det. Han vill 

inte grunda ett eget företag därför att han är rädd för de 

utmaningar och ansvar som företagsamhet för med sig 

och han står inte ut med att arbeta för någon annan. Men 

han har talang. Jag pratade med en coach om honom 

och många andra som jag har träffat och vi var eniga om 

31

Är aktivitet räddningen? Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till arbetslöshet? - Janne Pulkkinen 

att ingendera av oss någonsin har träffat någon som inte 

skulle kunna något. Men det normala formatet med åtta 

timmar per dag och fem dagar i veckan fungerar inte 

för alla. Detta utgjorde grunden för resonemanget om vi 

måste komma på nya sätt att närma oss arbetslösheten 

och de arbetslösa. Lyckligtvis behövde vi inte hitta på 

något nytt utan det finns modeller i hela världen och även 

i historien. Vi började utveckla en modell för arbetsandelslag 

dit en arbetslös som är rädd för normalt arbete 

men är skicklig på något kan ansluta sig. Genom detta 

kan han/hon i så små bitar som möjligt göra det han/ 

hon kan och öka arbetsmängden då självkänslan ökar. 

Självkänslan är ett av de största hindren i den finländska 

kulturen för att främja något gott. ”Inte täcks jag ju 

och vad ska andra tänka?”-förbannelsen. Då vi genom 

att lyckas ökar självkänslan känner sig personen beredd 

på större utmaningar. Men detta kräver tålamod av personen 

själv och dem som hjälper. Om du har fått höra 

att du är dålig i 30 år sker det ingen förändring under en 

kurs på nio veckor. 

En annan fråga som vi märkte att är viktig är en så 

enkel sak som lönen. Om du är gratis arbetspraktikant 

på ett företag och praktiken tar slut går du hem och det 

kommer en annan gratis arbetspraktikant i ditt ställe. Du 

är alltså ingenting värd. Och vad syns på ditt kontoutdrag; 

– arbetslöshetsdagpenning. Det som vi lade märke till 

hos människor då de fick sin första lönespecifikation för 

utfört arbete var otroligt. Hållningen blev bättre, karaktären 

förbättrades, de lyste upp och stegen blev lättare och 

målmedvetna. För en del var det första gången i livet som 

de fick lön. För andra var det första gången på många år. 

Men sedan stötte vi på ett fullständigt oväntat motstånd 

som ingen riktigt kunde förbereda oss på. Samhället 

vände ryggen åt vårt projekt. Företagare började gnälla 

allt mer högljutt, pensionärer utlyste en köpbojkott mot 

oss och gemene man tog efter dem. Vad hade vi gjort 

för ont? Saken började klarna så småningom då vi hörde 

representanter för olika grupper. Många företagare var 

arga för att vi hade förstört deras marknad. De hade inte 

längre en likadan reserv i registret därifrån de vid behov 

kunde ta gratis praktikanter som säsongsanställda. En 

arg företagare ringde till och med till mig för att skälla 

ut mig då jag hade tagit de långtidsarbetslösa och han 

anställer endast sådana då man får de bästa stöden för 

dem. Då jag frågade honom om han har förlängt arbetsförhållandet 

då stödet har tagit slut svarade han inte utan 

slängde på luren. Pensionärerna och andra ortsbor var 

arga för att det tidigare fanns ett projekt i byarna där man 

anställde långtidsarbetslösa som fick en minimilön och ett 

lönestöd, och eftersom projekten inte fick inbringa vinst 

hade dessa ”bydrängars” timlön varit i klassen fem euro. 

32 

Problemet fick en lösning. Man måste låta dessa arbetslösa 

vara arbetslösa, eftersom samhället behöver 

arbetslösa. Om vem skulle den lokala servicestationens 

parlament diskutera om inte om någon arbetslös som 

hämtar en flaska brännvin i sin bedrövelse? Eller vems 

livshistoria skulle man överdriva och fundera på orsaker 

till varför den och den är arbetslös? Det verkar som om 

vi finländare behöver arbetslösa. På så sätt kan vi stärka 

vår egen självkänsla då någon är svagare och vi kan se 

ner på honom/henne och i vår stora nåd begära att få 

något struntjobb gjort till ett vrakpris. 

Den vansinnigaste kommentaren kom från en ledare 

för ett sysselsättningsprojekt under ett seminarium då han 

argt frågade vad vi sedan ska göra om det inte längre finns 

några arbetslösa. Jag tror uppriktigt att det finns arbete för 

oss även om vi skulle hitta på hur bra verktyg som helst. 

Jag tror även att man inom de flesta projekt verkligen vill 

få något till stånd. Därtill tror jag att ingen som är arbetslös 

i grund och botten är nöjd med sin situation. 

De största problemen är emellertid inympade djupt i 

våra kulturella attityder. Internationellt har det utlysts att 

alla har rätt till arbete och att alla har rätt att få en rimlig 

lön för arbetet. Det faktum att invånarna i byarna till och 

med blir ursinniga då man begär en penningersättning för 

arbete som utförs av en tidigare arbetslös är hårresande 

enligt min mening. Slavhandeln är avskaffad i civiliserade 

stater men en del tycker ändå att det är okej. Om vi inte 

får en ändring i detta kan arbetslösa i glesbygden ännu 

ha lång väg till jobbet. Företag, kommuninvånare och 

projektanställda måste förstå att dessa personer som vi 

hjälper är värdefulla och förtjänar lön för sitt arbete. Ibland 

borde vi även inom projekten se oss själva litet i spegeln 

och fundera på hur billigt vi säljer dessa arbetslösa. 

I offentligheten råder en ständig oro över vårdförhållandet 

i kommunerna och om hur kommunernas pengar 

ska räcka till. Om vi kan ändra dessa arbetslösas status 

och de får de pengar de förtjänar spenderar den största 

delen av pengarna på tjänster i den egna byn. På så sätt 

ökar både skatteintäkterna och BNP på området. Och 

det är en god cirkel. Tjugo sysselsatta skapar med sina 

inkomster en ny arbetsplats inom servicebranschen. 

Därför föreslår jag att vi kavlar upp ärmarna och analyserar 

våra attityder. Vi har ett fint arbete där vi hjälper 

människor i nöd men om vi har fastnat i gamla hjulspår 

ska vi nu skyndsamt leta efter den glöd som fick oss att 

välja denna bransch. Man bad oss skribenter att lyfta 

fram tankar och rota i dem. Förhoppningsvis fick denna 

text även ditt blod att koka en aning. Jag hoppas att du 

diskuterar ämnet med dina kollegor, oberoende av om 

du är arbetslös eller arbetar inom projekt. Du må vara 

av samma åsikt som jag eller inte.

Mikael Isomäki (före detta Mohammad Ghadiri) 

projektledare, projektet Työkompassi 2 

Social marginalisering bland invandrare 

i Finland - en invandrares inlägg 

Marginalisering eller social marginalisering innebär 

att man hamnar utanför det samhälleliga livet. En 

person kan marginaliseras från bland annat studier, 

arbete, hobbyer, samhälleliga krav och att träffa bekanta. 

Det kan hända att personen tillbringar nästan 

hela sin tid ensam hemma. Desperation är en central 

del av marginalisering. Personen är inte tillfreds med 

sin situation men upplever att han/hon inte kan förbättra 

den på något sätt. 

Orsaker till marginalisering kan vara till exempel 

långtidsarbetslöshet, diskriminering, mentala problem, 

alkoholisering eller rusmedelsmissbruk. Särskilt mottagliga 

för marginalisering är människor vid förändringar 

i livet, till exempel då skolan, ett arbetsförhållande 

eller ett parförhållande tar slut. Utdragen marginalisering 

leder ofta till att personen isolerar sig från det 

omgivande samhället och att människorelationer bryts. 

Människorelationerna kan förr eller senare främst 

bestå av andra marginaliserade. Även en hel sammanslutning, 

såsom en by eller en höghusgemenskap 

kan marginaliseras så att det inte finns något hopp. 

Förtvivlan leder ofta till missbruksproblem eller förvärrar 

tidigare problem. Även brottslighet förekommer 

mer allmänt bland marginaliserade. Självkänslan hos 

en person som marginaliseras försämras i många fall. 

Hans/hennes intresse för omgivningen kan minska. 

Även viljan att ta ansvar och att ta hand om sig själv 

kan minska. Psykologiskt sett leder marginaliseringen 

ofta till en känsla av illamående hos individen. Marginalisering 

är ett samhällsproblem. 

Fastän EU är ett av de rikaste områdena i världen 

lider 17 procent av medborgarna av fattigdom. Enligt 

statistiken löper ungefär 80 miljoner människor risk för 

fattigdom i Europa. Fattigdom kan leda till många slags 

problem: pengarna räcker inte till mat eller kläder, en bra 

bostad eller i värsta fall inte till någon bostad alls. Fattigdom 

innebär även att man inte kan välja levnadssätt, 

vilket kan leda till social marginalisering. 

Fattigdom och social marginalisering är ett problem 

som inte endast berör européer. Även bland invandrare 

är fattigdom och social marginalisering verkligt stora 

problem. Det är svårt för invandrarna att lära sig språket, 

få arbete och integreras i det nya landet. Det förekommer 

mycket mentala problem bland invandrare. Om en 

invandrare inte lär sig landets språk, inte får arbete och 

inte kommer in i samhället kan han/hon marginaliseras 

i det nya samhället. En del av invandrarna har blivit 

väl integrerade i det nya samhället och kommit vidare. 

Många har till exempel startat egna företag och på det 

sättet sysselsatt sig själva eller fått arbete på annat sätt. 

Trots detta är det svårt för största delen att integreras. 

Dessa invandrare har svårigheter att lära sig språket och 

få arbete. De har inte tillräckliga inkomster utan lever på 

arbetslöshetsdagpenning och utkomststöd. De har ingen 

möjlighet till ett normalt liv och måste leva sparsamt. 

Tjänster för integrering eller marginalisering? 

Även i Finland bor det många invandrare som har 

svårt att integreras. I slutet av 2009 fanns det 5 195 722 

permanent bosatta finländska medborgare i Finland. Av 

dessa hade 93 536 fötts utomlands. Antalet invandrare 

uppgick till 155 705, det vill säga 2,9 procent av befolkningen. 

Invandrarna kommer till Finland från Iran, Irak, 

Afghanistan, Somalia, Ryssland, Estland och andra 

länder. En del av invandrarna är flyktingar som har blivit 

tvungna att lämna sitt land av olika orsaker. Orsakerna 

kan vara politiska, religiösa och arbetsbetingade. Även 

en dålig social och ekonomisk situation eller en förening 

av familjer kan ligga i bakgrunden. En del har finländska 

rötter och dessa kallas återinvandrare. 

De invandrare som kom till Finland i början av 

1990-talet erbjöds inte tillräckligt med integreringstjänster 

och det fanns inte särskilt mycket kunskap 

om problem bland invandrare. Det ordnades endast 

grundkurser och påbyggnadskurser i finska för dem. 

33

Social marginalisering bland invandrare i Finland - en invandrares inlägg - Mikael Isomäki 

Efter dessa var invandrarna tvungna att självständigt 

integrera sig i det nya landet och söka utbildning eller 

arbete. Deras antal var då rätt lågt. Men i slutet av 

1990-talet ökade antalet invandrare i Finland kraftigt 

och behovet av tjänster ökade. 

Därefter har organisationer, kommuner, Röda Korset 

och välgörenhetsgrupper samt invandrares egna organisationer 

börjat erbjuda tjänster som stöder invandrarna 

att integreras. Det erbjöds olika språkkurser, tjänster 

som utgör ett stöd vid arbetssökning och utbildning samt 

möjlighet till att bekanta sig med den finländska kulturen. 

Även invandrarnas egna organisationer har erbjudit sina 

medlemmar möjlighet till att bekanta sig med sin egen 

kultur och religion samt rekreationsevenemang. Från 

slutet av 1990-talet har det funnits olika projekt för att 

integrera invandrarna och inom dessa har man prövat 

och utvecklat olika tjänster för dem. Med hjälp av dessa 

tjänster har man försökt integrera invandrarna och förebygga 

att de marginaliseras. 

Trots att det har erbjudits mångsidiga tjänster har 

många invandrare inte lyckats integrera sig i det finländska 

samhället. Naturligtvis kan man reflektera över vad 

som avses med integrering. Enligt min mening avser man 

med integrering att invandrarna kommer in i samhället 

och får arbete samt att de känner sig hemma. Tyvärr 

har det varit mycket svårt och utmanade att sysselsätta 

invandrare. För att kunna integrera sig är det mycket 

viktigt att invandrarna lär sig språket och kommer in i 

arbetslivet samt upplever att de på arbetsmarknaden är 

jämlika med den övriga befolkningen. 

Enligt statistiken lär sig invandrare inte finska väl och 

kommer inte in i arbetslivet. Det får en att undra om 

tjänsterna som har erbjudits har svarat på invandrarnas 

behov? Enligt min åsikt erbjuds det mycket tjänster på 

fältet och det går åt väldigt mycket pengar. Men trots 

detta marginaliseras invandrarna allt mer. Av detta kan 

man dra slutsatsen att experterna inte har lyckats hjälpa 

till med att integrera invandrarna på rätt sätt. I allmänhet 

anses det viktigt att invandrarna lär sig språket och 

kommer in i arbetslivet. Men man glömmer bort deras 

bakgrund och tar inte hand om dem som helheter. Man 

lyssnar inte heller på invandrarna och utreder inte deras 

behov utan experter erbjuder tjänster som de själva 

tycker att är viktiga. Många invandrare har dramatiska 

erfarenheter och de har upplevt diskriminering i sina 

egna länder. Deras integrationsprocesser är därför 

mycket svåra och de behöver särskilt mångsidigt stöd. 

Det är svårt för dem att komma över de dramatiska 

upplevelserna och trots dem koncentrera sig på att lära 

sig språket och få arbete. Till Finland kommer det även 

många högt utbildade invandrare, men man har inte tagit 

deras utbildning i beaktande och erbjudit dem särskilda 

34 

och mångsidiga tjänster med vilka de kunde uppdatera 

sin utbildning. 

Serviceutbudet för invandrare är ofta tidsbundet och 

projektartat. Servicen har endast temporär inverkan på 

invandrarnas problem. Organisationer har tagit ansvar 

för sysselsättningen av invandrare och strävat efter att 

hjälpa dem genom arbetslivsträning/arbetspraktik eller 

lönestöd. Invandrarna har fått hjälp av dessa tjänster 

tillfälligt men organisationerna har inte kunnat hjälpa dem 

till ett mer bestående arbetsliv. 

Långa perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik eller 

små löner med lönestöd inom organisationer passiverar 

invandrarna från arbetslivet. Jag anser att alla har rätt till 

att få lön för det de gör och att ingen ska behöva arbeta 

gratis. Invandrare är tvungna att utföra långa perioder 

av arbetslivsträning/arbetspraktik därför att många 

arbetsgivare och experter är av den åsikten att de inte 

känner till det finländska arbetslivet och inte kan lära sig 

språket och bekanta sig med arbetsgivaren. Ofta måste 

invandrare gratis utföra långa perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik 

åt arbetsgivaren och får inget jobb 

efter det, eller bara för en kort tid eller med lönestöd. 

Jag tycker att även detta är diskriminering. 

Det är dock mycket svårt och utmanande att sysselsätta 

invandrare. Därför krävs det tydlig planering och 

permanenta stödtjänster. Invandrare kunde bekanta sig 

med det finländska arbetslivet och arbetsgivaren en kort 

tid (t.ex. sex månader), men man borde inte utnyttja dem 

och låta dem arbeta gratis. Invandrarna kan bekanta 

sig med det finländska arbetslivet även under kortare 

perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik. Därefter 

bör de delta i arbetslivsträning/arbetspraktik endast då 

arbetsgivarna förbinder sig till att anställa dem. Det är 

alltså fråga om målinriktad arbetspraktik. Långa perioder 

av arbetslivsträning/arbetspraktik minskar invandrarnas 

intresse för arbete och tilltron till att kunna få arbete. 

Enligt statistiken är arbetslöshetsgraden bland invandrare 

högre än bland den övriga befolkningen trots långa 

perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik. År 2009 var 

arbetslöshetsgraden 8,2 procent, vilket betyder att den 

steg till samma nivå som 2005. I Finland var antalet 

arbetslösa arbetssökande 265 800, varav andelen 

utlänningar utgjorde 6,1 procent. Antalet arbetslösa invandrare 

ändras ständigt. Många är inte arbetslösa hela 

tiden, utan det vanliga för invandrare är korta perioder 

av arbetslöshet som efterföljs av perioder av arbete. 

Sysselsättningsgraden sjönk till samma nivå som 2005. 

I Finland har sysselsättningsgraden stigit under de senaste 

fyra åren, men den började sjunka 2009. Sysselsättningsgraden 

sjönk till samma nivå som 2005 och var 

68,3 procent. Sysselsättningsgraden för utlänningar är

enligt Statistikcentralens senaste beräkning 52,4 procent 

(beräkningen är för år 2008). Invandrare erbjuds mycket 

arbetskraftsutbildningar. Därför är det svårt att föra statistik 

över arbetslöshetsgraden och den verkliga siffran 

syns inte i statistiken. Arbetslösheten utgör en viktig 

orsak till varför invandrare kan marginaliseras och inte 

integreras i Finland. Den största delen av invandrarna 

har upplevt social marginalisering i Finland. Den sociala 

marginaliseringen beror på invandrarnas bakgrunder, 

kulturella och religiösa begränsningar samt finländarnas 

negativa attityder mot invandrare. Invandrarnas splittrade 

bakgrunder (förlusten av en anhörig, förlusten av hem 

och bekanta samt fångenskap och tortyr) försvårar integreringsprocessen. 

Integreringstjänster planenligt och genast! 

Jag är av den åsikten att invandrarnas integrering har 

utvecklats och förbättrats kontinuerligt och det har skett 

mycket förändringar i språkinlärning och sysselsättning. 

Men trots allt måste det fortfarande göras mycket för 

detta. Integreringsprocessen borde inledas genast då 

invandraren kommer till landet. Först borde man kartlägga 

hans/hennes bakgrund och behov och därefter 

göra upp en klar individuell plan och reflektera över sätt 

att genomföra planen i samarbete med olika myndigheter 

och experter. Därefter ska hans/hennes individuella plan 

slutföras utan avbrott. 

Olika myndigheter och aktörer bör binda sig vid 

invandrarnas integreringsprocess ända till slutet. Man 

Social marginalisering bland invandrare i Finland - en invandrares inlägg - Mikael Isomäki 

borde även samarbeta intensivt med invandrarexperter 

och organisationer. Staten och kommunerna borde binda 

sig vid att erbjuda invandrare stadigvarande tjänster. 

För att kartlägga invandrares bakgrund och göra upp en 

plan behövs hälsovårdsmyndigheter, socialmyndigheter, 

arbetskraftsmyndigheter och invandrarexperter samt 

skolmyndigheter. Det skulle även vara bra om informationen 

i den individuella integrationsplanen skulle nå de 

aktörer hos vilka personen sköter sina angelägenheter. 

På det sättet undviker man överlappning och kan ge 

invandrare mångsidig service. 

För tillfället finns det ingen klar och permanent modell 

för hur integrering av invandrare kan genomföras. På 

fältet finns det många projekt och tillfälliga aktörer som 

erbjuder tidsbundna tjänster för invandrare. De klarar 

dock inte av att samarbeta på ett bra sätt. Därför förekommer 

det mycket överlappning. Ett annat problem 

är att staten och kommunerna inte har förbundit sig 

ekonomiskt till att stödja myndigheternas och aktörernas 

serviceutbud. Jag hoppas att staten, kommunerna, 

myndigheterna, olika aktörer och invandrarexperter 

samarbetar och binder sig vid integreringen av invandrare 

så att ingen invandrare känner sig marginaliserad 

i detta land i framtiden. 

Det här är en invandrares perspektiv på den service 

som erbjuds invandrare och den sociala marginaliseringen 

av invandrare. Jag hoppas att denna artikel ska 

vara till nytta vid utvecklingen av integrationstjänster för 

invandrare i Finland. 

35

Kaisa Krogerus 

koordinator, Det riksomfattande tilläggsprojektet Onnistuvat opit 

Hur syns marginalisering högst uppe i 

Finland? 

I en del statistik ligger Utsjoki högst upp, precis som 

på Finlands karta. Det säljs en enorm mängd alkohol per 

invånare även om gränshandeln med Norge säkert utgör 

den största delen av de ungefär 45 litrarna per invånare 

och år i försäljningsstatistiken. Av de få barn och ungdomar 

som bor i kommunen anses ungefär 15 procent vara 

i behov av barnskydd. Det förekommer tämligen mycket 

missbruksproblem liksom familjer med en förälder. De 

unga använder mer antidepressiva läkemedel än i någon 

annan kommun. 

Lyckligtvis klarar man i Utsjoki en del saker bättre än 

i många andra kommuner i Lappland. Arbetslöshetsprocenten 

är tämligen låg, ungefär ett tiotal jämfört med 

de närapå dubbla siffrorna i Östra Lappland. I praktiken 

råder det brist på arbetskraft inom många branscher. 

Gränshandeln sysselsätter. Många kommuninvånare bor 

i Utsjoki men arbetar på den norska sidan. Nativiteten är 

inte heller så låg som för några år sedan, och det flyttar 

även människor till orten för att få arbete. Invånarantalet 

minskar inte så kraftigt som på 1990-talet även om det 

långsamt har minskat till 1 300 invånare i dagens läge. 

Bland de långtidsarbetslösa har de flesta förutom att 

de är arbetslösa även andra problem. Människorna fördelar 

sig på eller delas redan tidigt upp i lyckligt lottade 

och vanlottade. Till en del ungdomar ringer man hem och 

erbjuder dem arbete andra vill man inte ha, inte ens om 

man vid arbets- och näringsbyrån erbjuder stöd. Släkten 

har en mycket stor betydelse på orten, vilket inte enbart 

är bra. Individen kan dömas som representant för sin 

släkt utan att man bekantar sig med honom/henne som 

individ. För marginalisering behövs förutom de som 

marginaliseras även de som marginaliserar. 

Jag är inte född i Utsjoki men jag kom till orten som 

5-åring med min mamma som fick anställning som lärare 

och jag har vuxit upp här. Det faktum att jag växte upp 

som ett finländskt barn i kärnan av sameområdet ledde till 

att jag på sätt och vis ”har blivit hemtam” med känslan av 

36 

utanförskap. Som ättling till en finländsk inflyttare kan jag 

inte höra till gruppen på samma sätt som personer som 

är ättlingar till lokala släkter, men å andra sidan känner 

jag mig inte fullständigt hemma bland urbefolkningen på 

andra ställen i Finland. Jag var ett tiotal år utomlands 

och har efter återflyttningen år 2004 arbetat inom olika 

korttidsjobb, bland annat som skolgångsbiträde och som 

projektanställd inom olika projekt. För närvarande är jag 

koordinator för projektet Onnistuvat Opit och reflekterar 

över hur man kunde utveckla tjänster för ungdomar som 

ett multidisciplinärt samarbete, så att man kan förbättra 

ungdomarnas välfärd i framtiden. 

Utsjoki är en unik ort på grund av den kulturella 

mångfalden 

Livsföringen har ändrats snabbt i Utsjoki. Ända fram 

till andra världskriget var samhället närapå fullständigt 

samiskt och merparten av människorna levde av 

naturahushållning utan pengar och fiskade, höll renar 

och utövade småskaligt jordbruk. Då det byggdes en 

landsväg till kyrkbyn i slutet av 1950-talet och ordnades 

offentlig service, flyttade så småningom fler finländare 

och finskspråkiga invånare hit. En del lärde sig det samiska 

språket, andra inte. I dagens läge lever mindre än 

10 procent av kommuninvånarna av naturahushållning, 

75 procent får sitt uppehälle från servicebranschen, vilket 

lätt glöms bort då betydelsen av de traditionella samiska 

näringarna betonas. 

Det är svårt att få exakta uppgifter om hur många av 

kommuninvånarna som verkligen har samiska och hur 

många som har finska som modersmål, eftersom en del 

anger ett annat språk som sitt modersmål. Inom den 

äldre befolkningen finns det sådana som kan ha införts 

som finskspråkiga i registret även om man har talat 

samiska inom familjen. Inom den yngre generationen är 

situationen motsatt i vissa fall. Man anger samiska som 

modersmål, även om barnet i praktiken skulle lära sig 

finska som första språk eller finskan åtminstone skulle

vara det starkare språket. Troligtvis talar ungefär hälften 

av invånarna samiska och hälften finska som sitt modersmål. 

Här bor både samer, finländare, en blandning 

av de föregående, samer som har förfinskats, finländare 

som har blivit samer, liksom de som identifierar sig som 

endera beroende på diskussionspartner eller är trötta på 

hela frågan. Därtill har det under de senaste åren flyttat 

hit en del invandrare för att berika urvalet ytterligare. 

Flerspråkigheten och den kulturella mångfalden gör 

Utsjoki till en unik ort. 

Framtiden är inte längre tryggad utan yrkesutbildning 

någonstans i Finland, men å andra sidan är inte heller 

längre en akademisk slutexamen en garanti för att få 

arbete. Ungdomarna måste flytta till andra orter för att 

utbilda sig. Den enda läroanstalten för utbildning på andra 

stadiet i kommunen är ett gymnasium, den närmaste 

yrkesskolan är Sameområdets yrkesutbildningscentral 

som har flera avdelningar i Enare kommun. Merparten 

av ungdomarna flyttar till Rovaniemi eller Uleåborg och 

en del ännu längre bort. Närapå alla unga flyttar bort för 

att studera, men endast ungefär 4/5 utexamineras. En 

femtedel av de unga avbryter studierna förr eller senare 

och blir antingen kvar på studieorten eller återvänder till 

hemknutarna. Det kan hända att man får arbete inom 

gränshandeln eller renskötseln, även om man inte har 

studerat. Ändå är det ett kritiskt skede i en ung människas 

liv då han/hon lämnar hemorten för att studera. 

Om man inte får en yrkesexamen är det svårare att få 

arbete och mängden av olika risker gällande kontrollen 

över livet ökar. 

Här kan man fundera över vem som egentligen är 

marginaliserad. En person vars släkt har bott här i flera 

hundra år och som har en självklar ställning i ursprungsbefolkningens 

gemenskap som sonen till en viss person? 

Som kan vandra i naturen utan utmärkta stigar, fastän 

han/hon inte har studerat och talar både samiska och 

finska. Eller en person som nyss har flyttat in, är en 

utbildad arbetstagare som inte kan ett ord samiska och 

inte känner någon? Det sociala nätverket för en arbetstagare 

som nyss har flyttat kan vara mycket mindre än 

för en person som har bott i området i hela sitt liv. Ett 

intressant fenomen är att det under den korta sommaren 

lär vara få arbetslösa som har tid för avtalade möten på 

arbetskraftsbyrån, eftersom det på sommaren finns så 

mycket att göra även om man inte har arbete. Är man 

marginaliserad även om man inte har lönearbete? 

Enligt min åsikt kan en människa väl vara marginaliserad 

inom ett delområde i livet och ändå klara sig tämligen 

bra inom något annat. Enbart utbildning gör ingen salig 

om man inte får arbete. Även om man klarar sig och 

har framgång i arbetet innebär det inte att man har ett 

fungerande liv hemma. Man kan fullständigt sakna en del 

Hur syns marginalisering högst uppe i Finland? - Kaisa Krogerus 

färdigheter i livskompetens, till exempel ett förnuftigt penningbruk, 

även om allting annars skulle vara i sin ordning. 

Då jag har vuxit upp här har jag tagit till mig tanken 

om ”den vita mannens/kvinnans börda”, vilket inte alls 

innebär att man skulle vara förpliktad till att civilisera 

”ursprungsbefolkningen”. Jag upplever det som en onödig 

skuld till det som tidigare hände då man en gång i 

tiden försökte förfinska samerna med våld. Det fanns 

ett skede då man förkvävde det samiska språket och 

den samiska kulturen systematiskt. Det kunde vara 

straffbart att tala samiska i skolor och på studenthem. 

Under ett evenemang där medelålders människor drog 

sig till minnes tiden på studenthemmen hörde jag att de 

svåra omständigheterna delvis hade berott på att de 

samiska barnen obarmhärtigt mobbade varandra. Ett 

förbryllande faktum, eftersom jag hade tolkat den på ett 

annat sätt, även om jag hade hört om mobbningen. Jag 

hade förmodat att de elaka finländska barnen skulle ha 

varit skyldiga till att förtrycka och mobba samerna. Så väl 

hade jag tagit till mig den oskrivna sanningen om finländarnas 

skuld till samernas elände. Onekligen har jag har 

hört historier om en del finländska vuxna arbetstagares 

beteende mot samebarn som har varit skakande grymt, 

och det kan inte legitimeras av tidsandan och inte heller 

av något annat. 

Bördan förpliktar mig att tolerera att jag som finskbördig 

och därutöver barn till en lärare representerade och 

fortfarande representerar de oönskade makthavarna. 

Det faktum att det finska språket och den finska kulturen 

endast är ett eländigt gissel enligt en del människor och 

att barn och unga bör skyddas från detta gissel så länge 

som möjligt. Även med risk för att en dålig förmåga att i 

skrift använda det finska språket inte förbättrar studieförmågan 

utan kan hämna sig senare. Enligt min åsikt utgör 

den kulturella bakgrunden och som ett ännu starkare 

kriterium språkkunskapen – det vill säga kunskaper i 

det samiska språket – en ytterligare skiljemur som delar 

upp människorna i olika grupper. En del människor anser 

att endast finländare som talar samiska är godtagbara 

kommuninvånare, och att finländare som talar finska 

utgör ett hot mot det samiska språkets och den samiska 

kulturens fortbestånd. Jag tycker att den största utmaningen 

är hur språkkunskaper i det samiska språket 

inom helt eller delvis samiska familjer ska överföras från 

en generation till nästa. Två- eller flerspråkighet är en 

rikedom för de barn vars föräldrar talar olika språk som 

sitt modersmål. Det samiska språkets och den samiska 

kulturens fortbestånd är ett viktigt mål som inte endast är 

de samiskspråkiga samernas problem utan även borde 

stödjas av kommunen och staten på olika sätt. Men jag 

anser att kravet på att använda det samiska språket 

endast genom att hänvisa till ursprungsbefolkningens 

rättigheter låter som en lika fungerande strategi som att 

37


kräva sex inom äktenskapet genom att hänvisa till de 

äktenskapliga plikterna. 

Ett intressant drag i marginaliseringen eller diskrimineringen 

i Utsjoki är att texten ovan säkert sett med 

någon läsares ögon drastiskt verkar diskriminera alla 

samer. Detta är dock inte avsikten med den. Jag är av 

den åsikten att det skulle vara bra för dem som flyttar 

hit från andra ställen i Finland att lära sig förstå och använda 

samiska och lära känna den lokala kulturen och 

historien. Men det är inte den personens fel som väljs till 

en arbetsplats att platsen inte söktes av någon formellt 

kompetent och som därutöver är den ”rätta” personen 

som kan samiska. Jag förstår att samiska återinvandrare 

som har flyttat från orten är särskilt viktiga och önskade 

personer. Men det behövs även andra nya arbetstagare 

i Utsjoki och om man vill att de ska trivas på orten borde 

mottagandet vara därefter. 

De marginaliserade är ingen massa på en 

liten ort, utan alla har ett namn, ansikte och 

en historia 

I en så här liten gemenskap finns det ingen anonymitet. 

Om man har stämplats kommer man inte ifrån det. Inom 

en gemenskap överförs sådant som har hänt för till och 

med tiotals år sedan från generation till generation och 

fädernas synder kan bokstavligen drabba de efterkommande. 

Å andra sidan saknar ingen ansikte eller namn 

utan är alltid någon. De som hör till den lokala befolkningen 

är någons barn, syskon eller föräldrar. Fortsättningsvis 

vet alla samer vems förfäder som har varit en 

annans förfaders det ena och det andra. 

En del ensamstående människor har flyttat till orten på 

grund av landskapen i Lappland och laxälvarna. Allting 

är i allmänhet bra så länge som människan klarar sig på 

egen hand. Då hon insjuknar kan det komma i dagen att 

hon inte har någon på orten som skulle kunna hjälpa till 

med att sköta de dagliga ärendena. Risken att marginaliseras 

är mycket hög för sådana personer. 

Det beror antagligen på att orten är så liten och på 

religiositeten som särskilt tidigare hade en stark påverkan 

på värdesfärerna i Utsjoki. Därför känns det ibland att 

värderingarna är föråldrat strikta, ibland till och med skenheliga. 

Saken underlättas inte av att den inre inofficiella 

informationsspridningen inom gemenskapen är snabb. 

Som singel besöker jag den lokala baren sporadiskt då 

jag inte jämt orkar sitta framför TV:n under veckoslut. Jag 

använder alkohol, men i måttliga mängder. Här känns 

det som om en del av människorna fortfarande är av 

den åsikten att ”hederliga medborgare”, särskilt kvinnor, 

inte besöker krogen. Genom att dra slutsatser av 

det som talas småsuper nog en och annan hemma. Jag 

38 

förstår inte logiken i att det skulle vara mer oanständigt 

och sämre att ta ett par, tre drinkar på krogen en kväll än 

att dricka samma (eller dubbel, eller tredubbel) mängd 

hemma mellan fyra väggar. 

Det kan inte anses förekomma diskriminering av 

sexuella minoriteter här, eftersom ingen på orten vågar 

komma ut ur garderoben. Det ryktas om att någon för 

många år sedan till och med skulle ha begått självmord 

på grund av rädslan att bli avslöjad. Garderoben flyttas 

till mer välvilligt inställda trakter innan man tittar ut från 

den. Jag har hört att även de som gör civiltjänst kan 

hemlighålla sitt val för andra. Det skulle vara dags att 

se färggrannare personer på bygatan! Det är tråkigt om 

människor upplever att de måste flytta bort för att kunna 

leva ett alternativt liv. 

Få vågar tala högt om mentala problem trots att det 

enligt statistiken till exempel är vanligt att använda 

antidepressiva läkemedel. Sömnlöshet och följderna 

av arbetsrelaterad stress verkar vara de enda tillåtna 

symptomen som man får tala högt om. Det faktum att 

man gömmer problemen leder säkert till att en del sjuka 

marginaliseras. Om man inte orkar låtsas är det också 

svårt att gå till butiken eller annars röra sig bland människor. 

Du är aldrig ”vem som helst” utan alltid en viss 

person vars natur och beteende iakttas. 

Jag har hört att man har beklagat sig över hur litet 

anhöriga håller kontakt med personer som lider av 

minnessjukdomar. Även om man inom släkterna håller 

intensiv kontakt verkar det som om kontakten minskar i 

det skede då hälsan blir sämre och till slut kan upphöra 

fullständigt. En gång deltog jag i ett evenemang för allmänheten 

där någon tog med en person som tydligt ”inte 

längre hade alla hästar i stallet”. En del ogillade det och 

undrade om det var nödvändigt att visa upp personen, 

nog skulle det vara bättre att hålla människan borta från 

andras åsyn. Bättre för vem? För den i vars liv det inte 

finns några märkligare impulser än mattider eller för 

den som blir ångestfylld av att se sin eventuella framtid 

i den förbryllade blicken? I en del fall skulle det kanske 

vara mer barmhärtigt att avliva en människa såsom en 

renhund som inte längre är till någon nytta än att överge 

den anhöriga i personalens vård. 

Då jag själv har bott även i städer har jag lagt märke till 

att en bekant storkonsument av alkohol inte är ett likadant 

hot för känslan av grundtrygghet som en okänd berusad 

person. Nog ser man att en del invånare använder rusmedel 

men jag tycker att de som använder rusmedel är 

en del av gemenskapen på samma sätt som så kallade 

hederliga skattebetalare. Det är lugnande att veta vem 

som kommer vinglande emot. Enligt min erfarenhet är 

suputer och övriga handikappade mestadels skygga och

lugna. De som är utanför arbetslivet har bättre tid att 

stanna upp för att till exempel tala om vädret. 

Här hör det till det så kallade normala att äga bil. De 

vuxna har körkort och oftast även egen bil. Främst de 

som rastar hundar, minderåriga och personer som av 

någon anledning är marginaliserade rör sig till fots. Jag 

har inte körkort och därför inte heller bil och jag måste 

ibland motivera mitt val för människor som undrar. Man 

antar att hederliga skattebetalare har egen bil, även om 

man klarar sig utan. Det som är normalt i större städer 

är här ett klart tecken på marginalisering. 

I Utsjoki görs det värdefullt arbete inom 

den tredje sektorn 

Sami Soster ry och stiftelsen för boendeservice Aspa 

har i flera år varit aktiva aktörer bland de riksomfattande 

aktörerna inom den tredje sektorn i Utsjoki. En lokal 

stiftelse för servicehus inledde med hjälp av projektfinansiering 

dagverksamhet riktad till äldre och personer 

inom mentalvårdsrehabilitering i början av 2000-talet. 

Under Aspas projekt ”Elämässä mukana” (delaktig i 

livet) fortsatte man och utvidgade dagverksamheten 

för personer inom mentalvårdsrehabilitering, handikappade 

och andra som hotas av marginalisering. År 2009 

inleddes verksamheten i en enhet för boendeservice i 

kyrkbyn. Där ordnas även dagverksamhet. Inom Sami 

Soster ry som utvecklar social- och hälsovårdstjänster 

för samerna har man ordnat flera olika projekt med 

verksamhet inom Utsjoki kommuns gränser. Med projektfinansiering 

har man kunnat utvidga de kommunala 

tjänsterna och ofta även arrangera sådant som det inte 

finns resurser till inom kommunen. I avlägsna trakter 

utgör tilläggstjänster som möjliggörs av den tredje 

sektorn ett oersättligt stöd. 

Den tredje sektorns betydelse har varit stor då man 

har synliggjort teman som har tystats ner och lyft fram 

dem till diskussion. De värden som utgör grunden för 

föreningarna; människovärdet hos dem som har det 

svårt och deras rätt till ett människovärdigt liv, har varit 

en värdefull påminnelse för invånarna i Utsjoki. Dagverksamheten 

som har ordnats för personer som rehabiliteras 

inom mentalvården och personer som på olika sätt är 

handikappade har varit en stor prestation jämfört med 

tiden då det inte fanns mötes- och verksamhetsplatser. 

Men ännu vågar inte alla delta i verksamheten eller tala 

öppet om sina problem eftersom de är rädda för att bli 

stämplade. Konstigt nog finns det ingen egen organisation 

för personer som rehabiliteras inom mentalvården 

och arbetslösa i Utsjoki. Jag anser att en bidragande 

orsak till detta är skammen och skulden som fortfarande 

förknippas med arbetslöshet och mentala problem. En 

AA-förening har nätt och jämnt slagit rot på orten men 


det verkar som om andra missbrukarförningar än så 

länge saknas i skaran. 

De lokala föreningar som har den livligaste verksamheten 

är idrottsföreningarna, byaföreningarna, frivilliga 

brandkåren, pensionärsföreningen och Mannerheims 

Barnskyddsförbund. Även inom Sami Siida ry, som 

främjar det samiska språket och den samiska kulturen, 

har det aktivt ordnats verksamhet, särskilt för barn och 

ungdomar. Närapå all organiserad verksamhet ordnas 

av kommunen, församlingen och föreningar. Det lilla befolkningsunderlaget 

räcker inte till att för att locka företag 

förutom ett par affärer och reseföretagare till orten. Därför 

finns den privata sektorn egentligen inte bland aktörerna. 

Inom föreningsverksamheten lägger man märke till att 

endast vissa människor är aktiva. Samma personer är 

ofta med i flera föreningar och de kan även vara medlemmar 

i två till tre föreningars styrelser. Det intressanta är att 

de flesta föreningsaktiva är pensionärer eller arbetande 

människor med familjer. De som skulle ha mest tid för 

verksamheten, det vill säga de arbetslösa, saknar kanske 

vilja och förmåga. Eller så anser de att ”hederliga 

medborgare” har ensamrätt till föreningsverksamhet och 

är förpliktade till det. De som förmår kan sköta om de 

gemensamma ärendena. 

Hur syns marginalisering i verksamheten 

inom en byaförening? 

För närvarande är jag ordförande i byaföreningen Utsjokisuu. 

Föreningen driver ett byahus där bland annat 

ett kafé och en handarbetsaffär fungerar året runt. Det 

har visat sig vara förvånansvärt svårt att få en anställd. 

Varje gång som tjänsten lediganslås är det spännande 

att se om ”ENS EN PERSON” söker tjänsten. Det väller 

inte fram berg av ansökningar till byahuset i likhet med 

dem i trängsel-Finland. Vid arbetskraftsbyrån skakar 

man på huvudet och säger att det inte finns någon som 

är lämplig i registret. Det finns ungefär 60 arbetslösa 

arbetssökande i kommunen, men ofta finns det i alla fall 

inte en sådan person i mängden som skulle godkänna 

ett deltidsarbete där det även ingår städning och som 

onekligen är lågavlönat. 

Vid val av person uppstår svåra frågor som om man 

ska ge en person som redan tidigare har fått många 

möjligheter en ny möjlighet. Å andra sidan borde man 

även tänka på att den anställda utgör en stor del av 

byahusets image. 

Själv hajade jag till då det delades ut gratis julgröt vid 

julöppningen. Av en slump hörde jag hur vemodigt ett 

gäng mindre bemedlade gäster klagade över att man inte 

fick mer än en liten tallrik gröt. Man lär inte ha blivit mätt. 

39


Men avsikten var att sprida god vilja och julstämning till 

så många som möjligt och egentligen inte att ge mat till 

de fattiga. Det skulle ännu finnas en marknadsnisch för 

en förening för arbetslösa som skulle ordna till exempel 

förmånliga måltider. 

Optimistiska förväntningar på verkstadsverksamhet 

I Utsjoki har man inte ordnat arbetsträning ännu. Därför 

har man ingen erfarenhet av verkstadsverksamhet 

på orten. Av kommunerna i Lappland finns det endast 

två andra där en verkstad saknas och även i Enontekis 

prövade man på verkstadsverksamhet redan i något 

skede. I teorin erbjuds även kommuninvånarna i Utsjoki 

service vid informationsverkstaden i Enare, men 

av praktiska skäl kan man inte besöka den då avståndet 

är 160 kilometer. Utsjoki kommun ansökte om och fick 

finansiering för att inleda uppsökande ungdomsarbete 

och arbetsträning under år 2010. 

Tjänsten är lediganslagen som bäst och den som väljs 

har en orörd snödriva att ta sig igenom. Verksamheten 

måste skräddarsys som ett måttbeställt arbete separat 

för varje klient. Det finns få ungdomar som har stannat 

hemma utan utbildning och arbete, men tröskeln att 

finna sin egen plats på hemorten eller att flytta bort kan 

vara hög efter flera misslyckade försök. Det skulle vara 

viktigt att få möjlighet till meningsfull verksamhet som 

ökar handlingskraften. Då man inleder ny verksamhet 

är experthjälp av riksomfattande aktörer livsviktig och i 

detta fall särskilt experthjälp från Verkstadsföreningen. 

40

Tarja Tallqvist 

riksdagsledamot 

Förekommer det marginalisering i Finland? 

Kan man göra något för att förebygga 

den? Uppstår det en tudelning i 

medborgare som klarar sig och medborgare 

som inte klarar sig i Finland? 

Det är svårt att skriva detta. Det är svårt därför för att 

alla de frågor som ställs är verkliga. Det förekommer 

ständig marginalisering i Finland. Jag är medlem av 

sektionen för individärenden i Esbo stad. I denna sektion 

behandlas de anhållanden som har avslagits inom Esbo 

stads social- och hälsovårdsnämnd. 

Det är hjärtskärande att läsa avslagna anhållanden 

där det kommer fram att till exempel handikappade inte 

längre får tillräckligt med taxisedlar ens för inköpsresor. 

Anhörigvårdare har fått brev med posten där det har 

meddelats dem att de inte längre är anhörigvårdare. De 

har blivit uppsagda. Kriterierna har höjts och då försvann 

den lilla ersättningen och framför allt de lediga dagarna. 

Hälsotillståndet hos personen som man vårdar blir bara 

sämre. Det sker inget mirakulöst tillfrisknande. Detta på 

grund av att det sparas inom kommunerna. Nedskärningarna 

drabbar de fattiga och mindre bemedlade, de 

svagares inkomster och liv. 

Jag anser att en person som förtjänar bra, t.ex. mer 

än 4 500 i månaden, inte skulle behöva lyfta barnbidrag. 

Det skulle ge en föreställning om att även andra deltar 

i besparingstalkot. Men de är uppnådda förmåner som 

man inte får blanda sig i. Annars kan de rika lämna landet 

och föra skatteintäkterna med sig. Hur fosterländskt är 

det? Hur ansvarsfullt är det? 

Man frågade inte anhörigvårdarna om man får höja 

kriterierna och inte heller berättade man på förhand för 

de anhöriga att man tänker höja dem. De bara höjdes 

och förmånerna, det vill säga understöden, togs utan 

vidare bort. Dessa anhörigvårdare som sköter sina anhöriga 

dygnet runt, ofta vid sidan av sitt arbete eller sin 

egen sjukdom, är dagens hjältar. Samhället stjäl enorma 

besparingar av dem. Många av dessa personer som 

vårdas hemma skulle behöva tre vårdares arbetsinsats 

per dygn. På en anstalt eller ett vårdhem skulle månadspriset 

uppgå till flera tusen euro. En anhörigvårdare får 

ungefär 400 euro och endast en bråkdel av dem får det. 

Detta är en tickande bomb som man inte klarar av att ta 

på allvar. Det skulle finnas orsak till det. 

En anhörigvårdare orkar ofta inte annat än att sköta 

om sin anhöriga och om han/hon ännu är yrkesverksam 

försöka sköta sitt jobb. Utan hjälp från ”den tredje 

sektorn” skulle mången anhörigvårdare själv behöva 

vård. Alla får inte ens denna hjälp. På grund av sin 

sjukdom och smärta är den anhöriga inte nödvändigtvis 

alls tacksam, snäll och lätt att hjälpa. Många negativa 

och destruktiva känslor kan svalla och det kan vara 

mycket tungt för anhörigvårdaren. Ilska och bitterhet är 

förbjudna men verkliga känslor. Hur kan man berätta att 

man ibland känner ilska, orättvisa och bitterhet? Dessa 

känslor utöver trötthet och ofta ekonomiska svårigheter 

får anhörigvårdaren att bli eremit tillsammans med den 

anhöriga. Ibland dör anhörigvårdaren före den anhöriga. 

Anhörigvårdaren behöver hjälp. Han/hon behöver hjälp 

såväl av samhället som av dig och mig. 

Skam 

Det är generande att delta i paneldiskussioner vid 

verkstäder för arbetslösa. Dessa personer som har varit 

41

Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i medborgare som klarar sig och medborgare 

som inte klarar sig i Finland? - Tarja Tallqvist 

arbetslösa i flera år och har blivit utkastade från samhällets 

centrum måste höra på våra riksdagsledamöters 

löften om hur allt kommer att vara bättre år 2015. Då 

drar exporten och ekonomin växer. Nu precis i dag är 

det dags och rätt tidpunkt att få dagens arbetslösa som 

lever i fattigdom tillbaka in i samhället. Även Lex Taipale 

där arbetslösa som inte längre är arbetsföra ges rätt till 

arbetslöshetspension måste tas i bruk. Inte så att dessa 

personer överges utan så att de kan leva hederligt och 

få de stöd och den hjälp som hör till dem. 

Fattigdom ökar ojämställdhet och marginalisering. I 

huvudstadsregionen och många stora städer är hemlöshet 

ett stort problem. Då man inte har en bostad får man 

inte ett arbete och tvärtom. I Finland finns det redan mer 

än en miljon ensamstående. Det finns inte tillräckligt med 

små hyresbostäder. Hyrorna för bostäderna är sådana 

att en lågavlönad ”singel” inte har råd med dem. Enligt 

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet 

Ara har man åren 2005–2010 beviljat investeringsstöd 

åt hemlösa för 24,7 miljoner euro, det vill säga 662 

bostäder. Man förbereder en tilläggsperiod för åren 

2010–2015 angående statens program för minskning av 

långtidsbostadslösheten. Även den äldre befolkningen 

har beviljats investeringsstöd om 196,4 miljoner euro, det 

vill säga 7121 bostäder. Detta är bra men inte tillräckligt. 

En hemlös person har det verkligen svårt. En flicka 

i 20-årsåldern som bodde i en bil med sin sjukpensionerade 

far som led av svår reumatism kontaktade mig. 

Flickan studerar vid universitetet och på morgnarna gick 

hon till sina vänner för att duscha för att vara prydlig då 

hon gick på föreläsning. Vid Helsingfors stads bostadsavdelning 

konstaterade de då jag ringde dit att det var 

bra att de har den där bilen. I kön finns 2 000 personer 

som har det ännu sämre. Det finns inga bostäder. De 

Hemlösas stöd r.f. i Haga kunde ändå ordna en tvåa åt 

fadern och dottern efter ett par veckor. Ofrånkomligen 

uppstår tanken om de anställda som sköter dessa ärenden 

bara stirrar på sina papper och siffror. 

Vi borde ha ett grundutkomststöd som betalas ut åt 

alla som av en eller annan orsak behöver det. Dagens 

djungel av lagar som säkerligen ingen förstår sig på orsakar 

ett förödmjukande springande från lucka till lucka. 

Förödmjukelse 

Jag kommer ihåg då lågkonjunkturen slog till på 

1990-talet. Reklamvärlden där jag var verksam var en av 

de första som drabbades. Arbetena inom mitt filmbolag 

42 

tog slut tvärt. Jag hade gått i borgen för lån och mina 

föräldrar hade gått i borgen för mitt lån. På den tiden 

var det bara en formalitet att gå i borgen som man inte 

oroade sig för desto mer. Vem som helst dög för banken. 

Frivillig borgen var bara ett begrepp som just ingen visste 

något om eller funderade över dess betydelse. Bankdirektören 

förklarade eller betonade det inte på något 

sätt. Då allting rasade klarnade den frivilliga borgens 

förfärlighet på ett fasansfullt sätt. Borgen var inte heller 

10 000 eller 100 000 mark utan precis allt, till och med 

miljoner som den som fick borgen var skyldig. Inte kunde 

man ju klara av det. 

Jag vet hur det känns då allt försvinner. Egendomen, 

arbetet, hälsan, anseendet och närapå även livet. Jag 

vet hur det är att vara kränkt, vara rädd för att gå ut för 

att hämta posten ur postlådan. Jag vet hur det känns då 

man inte klarar av att träffa någon och inte tror att man är 

värd att vara en del av samhället. Jag vet hur det känns 

då det inte finns en morgondag, inte nästa timme eller 

ens minut. Jag vet hur det känns då man inte längre ens 

orkar andas. – Då den enda självständiga handlingen 

är självmord. 

Då man inte har arbete, inte klarar av att betala räkningarna 

och inte ens maten för dagen är man en odugling 

i Finland. Här känner man ingen nåd. Jag besökte 

socialbyrån med önskan om att jag ens skulle få något för 

mitt uppehälle. Jag var min firmas verkställande direktör, 

ägare. Jag hade bilförmån, telefonförmån och boendeförmån. 

Jag var inte berättigad till att få någonting. Inte 

ens fastän jag var hemlös och jag inte kunde använda 

min telefon, eftersom jag inte hade pengar att betala 

räkningarna. Jag hade inte längre bil. Förödmjukelsen 

var enorm. Står det så här i lagparagraferna? Besluts 

det så här i lagparagraferna? 

Jag bestämde mig för att aldrig mer besöka socialbyrån. 

Ingen erbjöd mig något. Ingen berättade för mig 

hur jag skulle kunna klara mig ekonomiskt. Inte ens 

socialskötaren på Jorvs sjukhus då jag återhämtade mig 

där efter mitt självmordsförsök. 

I Finland behandlas fattiga och arbetslösa hårt. Den 

rådande attityden är att du själv har orsakat ditt elände. 

Varför försöker du inte ens? Ändå är det förlamande att 

bli arbetslös på grund av konkurs eller av annan orsak. 

Det är även psykiskt tungt att bli arbetslös på grund av 

sjukdom. I Finland råder det en kultur där arbetets värde 

är enormt. Om du inte arbetar är du en avfälling. Orsaken 

må vara vilken som helst.

Suvi Waitara 

projektanställd, 

Lapsilisä-projektet, Föreningen för små familjer rf 

Teflonliv eller riktigt liv 

Spädbarn borde bekläs med en teflonyta på förlossningssjukhus. 

På så sätt skulle de klara sig genom hela 

livet utan en enda skavank eller motgång som hör till livet. 

De nya teflonbarnen skulle segla genom livet enligt en 

förutbestämd plan, utveckla sig själva på alla möjliga sätt, 

förbruka som hederliga medborgare, arbeta och betala 

så mycket skatt som möjligt. Det skulle även vara viktigt 

att dö i tid med stövlarna på så att samhället skulle besparas 

tråkiga vårdkostnader. Teflonmedborgarna skulle 

inte heller göra några felbedömningar i förhållande till 

varandra. Teflonäktenskapen skulle bestå för evigt och 

producera nya teflonmedborgare. Det viktigaste draget 

hos teflonmedborgarna skulle dock vara deras psykiska 

uthållighet, som visserligen skulle förutsätta att teflonytbeläggningen 

skulle ha dimensioner som påverkade 

människans personlighet och känslor. De nya teflonmedborgarna 

skulle nog snarare bilda ett myrsamhälle än 

ett människosamhälle, men i alla fall skulle man effektivt 

förebygga marginalisering. 

Man måste kanske bli realist och konstatera att man 

inte kan beklä spädbarn med en teflonyta som tål allt 

och att medborgarna inte alltid verkar med samhällets 

bästa för ögonen. Vi är mänskliga däggdjur som känner 

och tänker på olika sätt och tolkar världen på olika 

sätt, och vi har väldigt litet gemensamt med myror. Och 

kanske just på grund av dessa orsaker marginaliseras 

eller diskrimineras en del av oss så att vi hamnar utanför 

samhället. Eftersom idealsamhället skulle fungera som 

ett myrsamhälle och vi inte är ett sådant har vi problem 

med dem som marginaliseras därför att de ger upphov 

till utgifter men inte producerar. 

Man började använda begreppet marginalisering 

på 1980-talet samtidigt som man talade mindre om 

samhällsklasser och fattigdom. Med en marginaliserad 

person avses någon som den makthavande klassen 

definierar som utanförstående och som står i strid mot 

normerna. Med en marginaliserad människa förknippar 

man även starkt tanken att människan själv har valt 

marginaliseringen eller åtminstone främjat den. Marginalisering 

är skamligt och ens eget fel. Och det blir dyrt 

för samhället. 

Man blir lätt stämplad som marginaliserad. Och det 

är ännu enklare att komma med i gruppen för dem 

som riskerar att marginaliseras! Om du är fattig, livsstilshippie, 

ung och arbetslös, bara arbetslös, inom 

låglönebranschen, om det smakar med sprit, om du 

är för gammal, för fet, för annorlunda, du har mentala 

problem, är en ensam åldring, sjuk, utlänning eller 

kanske bara ensamstående förälder så är du välkommen 

med i marginalen. Det börjar dock bli aningen 

trångt här redan då det är så enkelt att komma med 

och de makthavandes och maktutövarnas uppfattning 

om en normal medborgare börjar närma sig en myra 

eller teflonmedborgare. Den största delen av oss är 

något helt annat. 

Det som alla som löper risk att marginaliseras har 

gemensamt är dock brist på pengar och att de har små 

inkomster. Jag vill i denna text inte tala mer om marginalisering 

därför att det bakom termen finns för många 

sådana personer som inte har något annat gemensamt 

än motstånd i någon grad mot normer. 

Vi talar alltså om fattiga 

Även om det i alla fall ur den fattiges perspektiv är svårt 

att definiera fattigdom, så vet de fattiga åtminstone vad 

de inte är. Enligt våra nuvarande värden är idealmänniskan 

framför allt en konsument som fyller alla sina begär 

genom att köpa. Hon köper upplevelser, kultur, mode, 

ideal och erfarenheter. Hon dricker inte milkshake eller 

kaffe med mjölk utan latte och smoothie och äter inte en 

smörgås utan en sandwich. Och om någon är så utanför 

att den inte vet vad man blir utan som fattig så är det bara 

att knäppa på TV:n och riva bort dekalen ”ingen reklam 

tack” från postluckan. De fattiga vet nog vad de blir utan 

och hur eländigt livet alltså borde vara. 

43

Teflonliv eller riktigt liv - Suvi Waitara 

Välfärdssamhället byggdes utgående från principen att 

alla ska betala skatt och få service och att man ska hjälpa 

de svagare. Idealet för den ömsesidiga solidariteten och 

byggandet av en bättre värld har ersatts av en extrem 

individualism där det är en miss att bli vanlottad och där 

man stödjer passivitet genom att hjälpa andra. Följaktligen 

har även stödsystemet gjorts ytterst förödmjukande 

då människan för att få hjälp utförligt måste redovisa 

för sitt privatliv. Jag minns själv för evigt mitt besök hos 

socialbyrån med mitt 2-åriga barn. Då måste man ännu 

träffa en anställd ansikte mot ansikte då man ansökte 

om utkomststöd, i dagens läge är det ju svårt. Den anställda 

undrade hur det är möjligt att barnets skor ser så 

dyra ut. Flera gånger täcktes jag inte gå även om jag 

skulle ha varit berättigad till stödet. Besök av detta slag 

är säkert långt förklaringen till varför socialförmånerna 

inte används fullt ut i Finland. Det är så förödmjukande 

att ansöka om hjälp att man sparar på statens pengar 

på ett bekvämt sätt. Och låter de fattiga vara tysta och 

skämmas. Och det passar ju. 

Man kan även förtjäna pengar på skam förknippad 

med fattigdom. Det finns snabblån, delbetalningar, inkasseringsbyråer 

och vidareförsäljning av skulder. De 

fattiga betalar även mer för allt. Och barnen i de fattiga 

familjerna vill ha samma spelkonsoler, telefoner med 

pekskärm, iPods, utlandsresor, Converse sneakers, 

märkesjeans och skärmmössor som andra barn. Samma 

saker som i lite olika form i de vuxnas värld skiljer förlorare 

från dem som har framgång. 

Om båda föräldrarna i familjen arbetar och det inte 

finns mer än tre barn kan man uppfylla många barns 

önskningar. En annan sak är sedan om det är bra att få 

allt som man täcks be om men det hör inte hit. Problemet 

är att allt färre har tillgång till det som är normalt i dagens 

läge samtidigt som fattigdomen inom barnfamiljer ökar 

även i Finland. 

Familjerna delas in i vällottade och dem som har litet 

mindre. En klar grupp som har ännu mindre är familjer 

där det bara finns en förälder som kan ge omvårdnad och 

förutom bröd även sätta något annat på bordet. Och deras 

antal är stort, redan ungefär 20 procent av alla barnfamiljer. 

Även om arbete effektivast borde skydda mot 

fattigdom gör det inte nödvändigtvis det. Inte om man har 

korttidsjobb eller arbetar inom låglönebranschen. Sysselsättning 

i sig själv kan vara svårt även för en mycket 

motiverad ensamstående förälder på grund av skiftarbete, 

korttidsjobb och andra oregelbundna arbetstider. 

Vart ska man föra ett barn i skolåldern under ett nattskift 

om den andra föräldern inte är hemma och sköter om 

44 

barnet? Hur klarar sig en ensamstående förälder med 

fyra barn i jämförelse med en singel i en arbetsintervju? 

Ändå borde man förtjäna pengar. Ur ensamstående 

föräldrars perspektiv ligger svårigheten i att samordna 

arbetslivet och familjen framförallt i strukturerna. Om man 

inte gör något har vi eventuellt en tämligen stor grupp 

barnfamiljer som löper risk att marginaliseras. 

Vad är fel? 

Säkert ingenting om man vill att den gemensamma 

kakan ska delas i jättestora godbitar och små smulor. 

Vad gör då de som endast får små smulor? I Finland är 

hemlöshet, brottslighet och allt slags otrygghet tämligen 

småskalig. De rika skulle ändå ha råd att anställa vakter 

och uppföra murar. 

En ganska rå bild av samtiden och värdena. Inte 

kan det väl vara riktigt så här? Det finns mycket annat 

i livet än endast pengar och nog är väl vi människor 

även något annat än konsumenter? Strukturerna borde 

vara sådana att dylika framtidsvisioner inte blir verklighet. 

Och det måste vi alla som bor i detta land göra 

tillsammans, var och en enligt sin ställning. Staten och 

makthavarna måste måna om att strukturerna är sådana 

att inkomstskillnaderna och ojämställdheten inte 

ökar. Medborgarsamhällets uppgift är att skapa ramar 

för delaktighet och skrika högt om missförhållandena. 

Uppgiften inom den tredje sektorn borde vara att skapa 

sådana ramar att människor kunde delta utan teflonyta. 

Att man ens någon gång kunde skaka av sig skalet 

”man behöver inte hjälpa”, ”det känns ingenstans” och ” 

vi klagar inte” som har utvecklats under livets gång och 

kunna delta på sina egna villkor – så att man skulle ta 

i beaktande hinderslösheten både för rörelsehandikappade 

och syn- eller hörselskadade och föräldrar. Det är 

orimligt att ställa förväntningar från teflonvärlden även 

på deltagande: förvänta sig att sådana människor deltar 

som har svårt att ta sig långa vägar, få barnvakt eller vars 

vardag är fylld med matlagning, tvätt och dubbelarbete. 

Medborgarorganisationer kan ställa större krav på sig 

själva; fara dit där människorna är, sänka trösklarna, 

ordna barnskötsel och lyssna på vad människorna har 

att säga. För ensamstående föräldrars del kunde man 

öka delaktigheten i organisationer till exempel så att man 

kunde ta med barnen till evenemang och möten. Detta 

är något som man borde ta i beaktande även på andra 

ställen än inom barnskyddsorganisationer. Den främsta 

uppgiften inom den tredje sektorn är att försvara gemenskap 

och solidaritet samt påminna oss om att vi trots allt 

är människor som har förmåga till och är förpliktade att 

göra gott och ta hand om varandra.

Tapio Kuure 

docent, Tammerfors universitet 

I en lös tjuderlina 

En ungdom som marginaliseras kan inte lätt komma 

undan. Jag insåg denna paradoxala sanning då jag för 

någon tid sedan tillsammans med några ungdomsarbetare 

reflekterade över problem som drabbar ungdomar i 

övergångsskedet mellan grundskola och fortsatt utbildning. 

Man strävar efter att undvika att övergången drar 

ut på tiden på alla sätt som står till förfogande. 

Enligt ungdomsarbetarnas bedömning lönar det sig 

att varna både de unga och deras föräldrar om eventuella 

planer på att ta ett mellanår i övergångsskedet. 

Ett mellanår kan lätt bli flera år. Då jag frågade på vilket 

sätt ungdomsarbetarna kan påverka detta mellanår, fick 

jag som svar att man ringer hem till ungdomarna. Den 

trådlösa mobiltelefonen fungerar som en lös tjuderlina 

och det är inte lätt för den unga att komma loss från den. 

Av svaret framgår mycket bra hur ungdomsarbetarna 

på små och även medelstora orter känner till ungdomarnas 

problem inom sina områden och hur mycket de 

även bryr sig om de bekanta ungdomarnas livssituation. 

Likaså framgår det hur ungdomarna allt mer har förflyttat 

sig med sina problem från gatorna och kioskerna in i sina 

hem och egna rum. 

Det egna rummet som fälla 

Det egna rummet som har garanterat den unga självständighet 

och internet som erbjuder honom/henne en 

global värld har under de senaste åren blivit hot istället för 

möjligheter. Det egna rummet och den virtuella världen 

håller på att bli ett inre fängelse där den unga kurar ihop 

sig. Dagens ungdom hotas mer av ensamhet och egna 

inre rädslor än dåligt sällskap och gängbildning, som 

tidigare ansågs vara en genväg till helvetet – som det 

även var för många. 

Inom ungdomsarbetet har man svarat på denna utmaning 

med allt mer individuella arbetsformer genom att 

tränga sig djupare in i de ungas privatliv och stiga in i 

deras egna rum. Sett ur ett etiskt perspektiv är arbetet 

inte problemfritt, eftersom man blir tvungen att fråga sig 

när det är befogat att blanda sig i eller när det leder till utsättning 

om man inte blandar sig i. Varje situation måste 

bedömas separat och de allvetande kritikerna hittar alltid 

sitt mål. Beroende på situation kan ungdomsarbetarna 

antingen anklagas för att de daltar med de unga eller att 

de unga lämnas åt sitt öde. 

Sett ur ett etiskt perspektiv har det visat sig att mobiltelefonen 

är ett utmärkt verktyg. De unga kan svara då de 

vill och man kan skriva sms dygnet runt. Även ett kort sms 

kan i en svår situation förstärka tjuderlinan, som ibland är 

mycket tunn, mellan den unga och ungdomsarbetaren. 

Ett eget rum har ansetts vara en symbol för att de unga 

blir självständiga allteftersom vår levnadsstandard har 

möjliggjort fler kvadratmetrar och rum. Det egna rummet 

har utgjort en grundsten för att bygga upp identiteten och 

de föräldrar som inte har kunnat erbjuda det till sin ungdom 

har ansetts vara dåliga. I författaren Virginia Woolfs 

verk ”A Room of One’s Own” från år 1929 var det egna 

rummet en metafor för och ett tecken på kvinnans emancipation 

och rätt till ett eget privatliv. Det egna rummet 

garanterade arbetsro och en möjlighet till kreativt arbete. 

I kvinnoemancipationens historia ställdes det egna rummet 

revolutionerande mot köket, spisen och knytnäven. 

I dagens läge finns det emellertid fog för att fråga om 

det egna rummet har blivit en fälla och en egenhändigt 

gjord bur både för unga kvinnor och särskilt för unga män. 

Det ser ut som om rumsfrågan är en könssensitiv fråga 

på ett annat sätt nu än under Virginia Woolfs tid. Kvinnor 

kanske klarar sig bättre i privatlivet och kan skapa sociala 

nätverk bättre än män. 

Den gråa zonen mellan individen och det 

politiska systemet 

Det egna rummet med datorn som standardutrustning 

och den globala virtuella världen skapar ramar för cen- 

45

I en lös tjuderlina - Tapio Kuure 

trala bekymmer och objekt att fästa sig vid för de unga. 

De unga bekymrar sig över sin familj, sina vänner och 

den globala världen. Mellan individen och den globala 

världen kvarstår dock en grå zon som verkar hamna i 

skymundan. Denna gråa zon är välfärdens servicesystem 

som den unga stöter på, en vardaglig självklarhet 

som kommer någonstans ifrån, men man grubblar inte 

på varifrån den kommer. 

Under de senaste åren framgår det av ungdomsbarometrar 

att bland de samhälleliga institutionerna har 

ungdomar mest förtroende för polisen, rättsväsendet, 

bankerna och försvarsmakten. Förutom dessa statliga 

våldsapparater och maskinerier som upprätthåller 

ordningen har de unga förtroende för och värderar 

de tjänster som erbjuds i välfärdssamhället. Minst 

förtroende har de för institutioner som riksdagen, 

kommunfullmäktige, EU och de politiska partierna. 

De unga har minst förtroende för de institutioner där 

den lagstiftning och de normer bearbetas som finns 

bakom verksamheten i alla de institutioner som ungdomarna 

stöder. 

Den heliga treenigheten, det vill säga det egna rummet, 

datorn och den virtuella världen, framkallar en 

insikt om världen där de välfärdstjänster som erbjuds de 

unga inte har något synligt samband med det politiska 

system av vilket välfärdstjänsterna är ett resultat. För 

att inte ens tala om att det skulle framkalla vetskap om 

hur man på något vettigt sätt kunde påverka den där 

världen. Inom medierna gör man sitt bästa för att få 

bort även den ringa möjligheten att någon skulle börja 

bli intresserad av frågan och fördjupa sig i samhället. I 

stället för att reportrarna skulle koncentrera sig på att 

öppna komplicerade samhälleliga frågor, breder en stor 

del av reportrarna ut händerna inför prestationer som 

kräver intelligens, ger upp och börjar följa politikers och 

jetsettares privatliv. Nutida reportrar har inget att göra i 

den verkliga maktens kabinetter. 

Kunskap ökar passiviteten 

De finländska ungdomarnas låga förtroende för politiska 

institutioner, deras låga valdeltagande och passivitet 

påvisar att den kunskap som de har fått om samhället, 

vad än det må vara, passiverar dem. Kunskap ökar inte 

smärtan utan passiviteten. 

I en färsk internationell jämförelsestudie påvisas 

att ungdomarna i de högre klasserna i den finländska 

grundskolan har färdigheter i toppklass att delta i den 

samhälleliga verksamheten mätt med internationella 

mått då aktiviteten å sin sida hör till den lägsta rangen. 

Den andra ytterligheten är de unga i Latinamerika vars 

kunskap om samhället är lägst, men intresset för sam- 

46 

hälleliga frågor och aktiviteten är på världstopp. Hur kan 

man tolka resultatet? 

Det första man kommer att tänka på är att de finländska 

ungdomarna är relativt rationella resonerare. Många 

ärenden rullar framåt på samhällsnivå med myndigheternas 

krafter så att det anses vara onödigt att påverka 

ärendena. Det tidsdryga påverkandet delegeras gärna till 

dem som gör det till sitt yrke att påverka. Politiken inom 

landets regering förändras knappast alls då regeringens 

sammansättning ändras, det är svårt för partierna att 

skilja sig från varandra, och det centrala målet bland 

de små partierna tycks vara att hållas i regeringen till 

varje pris. 

För det andra faller det en in att de unga i Latinamerika 

har bundit sig till ideologier och inte till rationella slutsatser 

då de aktivt börjar delta i verksamheten. Ungdomarna 

som har bundit sig till ideologier är å andra sidan lätta att 

styra och använda som spelbrickor i de stora pojkarnas 

spel. I Finlands politiska historia är 1970-talet ett skolexempel 

på detta. Det lönar sig alltså inte att leta efter 

stora berättelser och ideologier. 

De unga som klienter och aktiva 

medborgare 

De unga binds vid samhället framför allt som klienter 

i servicesystemet. Han/hon har klientrelationer till olika 

välfärdstjänster som skolan, ungdomsverksamheten 

samt social- och hälsovården. I kundinriktningens tecken 

har man allt mer medvetet börjat be de unga att delta i utvecklandet 

av tjänsterna, i likhet med namnet på termen. 

Detta kallas att låta de unga bli hörda. Det är ett administrativt 

tillvägagångssätt att lyssna på de unga, vilket utan 

att frågan har problematiserats desto mer har bundits 

till ett aktivt medborgarskap. Man kan också betrakta 

det som en form av konsultation att lyssna på de unga. 

Utgångspunkten är att försöka utnyttja de ungas hjärnkapacitet 

på samma sätt som även andra människors då 

man strävar efter de bästa möjliga problemlösningarna. 

Konsultationen behöver inte nödvändigtvis ha något 

samband med demokratiskt beslutsfattande. Graden av 

demokrati beror på hur kunskapen används, vem som 

använder den och vem som drar nytta av den. Jag skulle 

använda begreppet aktiv förvaltningsmedborgare i stället 

för aktivt medborgarskap, eftersom aktiviteten är direkt 

förknippad med verkställandet av välfärdstjänsterna. 

På attitydnivå är många saker positiva i vårt samhälle 

och många ungdomspolitiska verktyg har utvecklats även 

i praktiken. Inom ungdomsarbetet lyckas man finna ungdomar 

som kämpar även under svåra livsförhållanden 

och hålla dem i en lös tjuderlina som möjliggör flexibla 

individuella lösningar. Centrala utgångspunkter i arbetet

är att respektera ungdomarna, ha förtroende för dem och 

betona deras egen aktivitet och kreativitet. De unga å 

sin sida värdesätter de nuvarande välfärdstjänsterna, 

vilket syns tydligt både i ungdomsbarometrarna och 

grundligare undersökningsdata. 

Politikens och förvaltningens två skilda 

världar 

En fråga som berör hela vår politiska kultur och vårt 

sätt att diskutera om politik är hur vi skapar en förbindelse 

mellan välfärdens servicesystem och det politiska systemet. 

Den diskussion om politiken där man koncentrerar 

sig på politikernas individuella egenskaper är helt separerad 

från diskussionen om välfärdens servicesystem, 

som å sin sida är en anonym diskussion om förvaltning. 

Det är till stor del medierna som definierar agendan för 

den politiska diskussionen och befattningshavarna å sin 

del agendan för den administrativa diskussionen. 

Lösrycktheten mellan dessa två världar syns tydligast 

i barnpolitiken, vars följder vi rättar till inom ungdomspolitiken 

i det skedet då barnen blir ungdomar. Trenderna 

gällande omhändertagandet av barn, som efter början 

av 1990-talet har börjat öka, har varit uppåtgående oberoende 

av om Lipponen, Vanhanen eller någon annan 

har varit statsminister. Det samma gäller barnfamiljernas 

fattigdom, som har ökat orimligt i jämförelse med övrig 

I en lös tjuderlina - Tapio Kuure 

fattigdom. Samtidigt som man har talat positivt om barn-, 

ungdoms- och familjepolitiken och om att man inte borde 

överge någon på politikens och programmens plan, visar 

de centrala mätarna inom verkställandet att detta uttryckligen 

har skett. Är politikerna dumbommar som menar 

väl eller är vägen till helvetet kantad av goda avsikter? 

Det finns säkert ännu fler alternativ. 

Det finns ett logiskt samband mellan det politiska systemet, 

välfärdens servicesystem och individens välmående. 

Det är nödvändigtvis inte särskilt svårt att gestalta 

detta samband. Det krävs dock en avsevärt mer kvalitativ 

politisk diskussionskultur än den som råder i dagens läge 

för att gestalta detta. För närvarande följer man en modell 

enligt vilken man diskuterar om det som man förmodar 

att man kan påverka, det vill säga frågor på planet specialhyvlade 

bräder eller statsministerns klädsel. Det verkar 

som om större samhälleliga frågor som produktionens 

och arbetskraftens rörlighet är frågor som man inte kan 

påverka. Dessa påverkas av marknadskrafterna, som 

verkar vara något gudomligt bortom människan men som 

dock har sin egen psykologi. För denna psykologi gäller 

emellertid inte normal psykologi utan företagsekonomi, 

vars ledande guruer finns i handelshögskolorna. 

Det är inget under att någon alltid någonstans koncentrerar 

sig på sina egna ärenden och det som enligt en 

själv är relevant och lämnar allt annat därhän. 

47

Aila Paloniemi 

riksdagsledamot, ordförande för Utbildningsstyrelsens direktion, 

ordförande för riksdagens Stödgrupp för de ungas mentala hälsa 

De ungas välfärd till en nyckelfråga 

Vår befolkningspyramid får formen av ett timglas och 

vårdförhållandet utgör en utmaning även för dem som 

ordnar utbildning. Fram till år 2030 kommer varje år i 

genomsnitt 12 000 fler arbetstagare att lämna arbetsmarknaden 

än det kommer nya i deras ställe Antalet barn 

i grundskoleåldern minskar så att det kommer att vara 

lägst under de närmaste åren. Antalet studerande på 

andra stadiet kommer att vara lägst i början av 2020-talet. 

Olika områden drabbas på olika sätt av förändringen i 

befolkningsstrukturen och flyttningsrörelsen. Det kommer 

även att påverka ordnandet av utbildningen och 

utbildningspolitiken. 

Samtidigt som vi blir gråare i rekordfart i jämförelse 

med andra länder i Europa koncentreras den politiska, 

sociala och ekonomiska makten samt utbildningsmakten. 

Som ett exempel på detta kan man betrakta det 

avtagande valdeltagandet. I kommunalvalet år 2004 

uppmättes valdeltagandet bland män under 25 år på 

många röstningsområden i förorter till endast 17 procent. 

Hur lågt kan valdeltagandet sjunka innan det nuvarande 

systemet förlorar legitimiteten? 

Jag har föreslagit att man återinför medborgarkunskap 

som ett läroämne i skolorna. Den nuvarande undervisningen 

i medborgarkunskap på elevhandledningslektioner 

och först i högstadiet kan enligt min åsikt inte svara 

på utmaningen att uppfostra elever till aktiva medborgare. 

Alltför många ungdomar saknar medborgarkunskap 

och kunskaper i livshantering. Hur fungerar man i samhället, 

i en grupp och i relation till sina medmänniskor? 

Hur planerar man fortsatta studier och livet i allmänhet? 

Var kan jag få hjälp med studieproblem? För allt detta 

krävs mer grundlig handledning. 

I enlighet med den rådande lagstiftningen är elevkårer 

obligatoriska i läroinrättningar först på andra stadiet. Jag 

är glad över att demokratiarbetsgruppen som leds av 

justitieministeriet vill införa elevkårer redan i lågstadiet. 

Elevkårerna behöver entusiastiska ledare som har gjort 

sig förtrogna med frågan. 

48 

Utbildningen har en stor inverkan på röstningsaktiviteten. 

Den är även starkt bunden till sociala relationer, 

hälsa, sysselsättning och ekonomi. Det är således inget 

under att man som mål för livslångt lärande inom EU 

har lyft fram aktivt medborgarskap, personlig utveckling, 

förmåga till att kunna sysselsättas och social inklusion. 

Hur bra kan man svara på dessa utmaningar inom vårt 

utbildningssystem? 

Huvudsakligen mår ungdomarna bra i Finland. Det finns 

dock en ökande mängd som har allt mer mångformiga 

problem. Som en stor utmaning för vår tid lyfter professor 

Veikko Aalberg fram att erbjuda sådana omständigheter 

under uppväxttiden som säkerställer en tillräckligt bra 

mental hälsa hos ungdomar. Aalberg har räknat ut att till 

och med 20 procent av de finländska ungdomarna mår dåligt 

och det finns risk för att en del av dem marginaliseras 

på grund av psykiska eller sociala orsaker. Enligt en kalkyl 

som man för en tid sedan gjorde vid Statens revisionsverk 

orsakar en permanent marginaliserad ungdom en räkning 

på en miljon euro för samhället, för att inte ens tala om 

individens mänskliga lidande. 

En omfattande utredning om den finländska arbetstagarens 

välmående som gjorts av arbetspensionsförsäkringsbolaget 

Varma och Odum som är ett företag 

som specialiserar sig på arbetshälsa fick mig att haja 

till. Till och med åtta procent av arbetande unga i åldern 

18–29 år tror inte att de kommer att vara arbetsföra om 

två år. Alltför många upplever att arbetet är övermäktigt 

redan efter några år. Orsaker var både psykisk press 

och kroppsliga krav inom arbetet. Det räcker inte att vi 

försöker förlänga arbetskarriärerna både i början och 

slutet. Vi måste även på riktigt börja förbättra kvaliteten 

på arbetslivet, ledningen och orken i arbetet om vi tänker 

hålla befolkningen i arbetsför ålder frisk. 

Arbetslösa ungdomar behöver personlig hjälp genast 

då de blir arbetslösa. Man måste ha tid att sätta sig in 

i deras situation. De unga behöver både kunskap och 

motivering och framför allt åtgärder för att hitta en arbets-

plats. Enligt projektledarna för projektet OSKO, vars syfte 

är att utveckla verksamheten vid verkstäder i Mellersta 

Finland, är det centrala inom produktionen av tjänster 

för unga att öka möjligheterna. Den yrkesinriktade utbildningen 

svarar till exempel inte på alla ungdomars 

behov i sin nuvarande form. Ett bra alternativ har varit 

verkstadsverksamheten för unga. Med hjälp av den har 

man kunnat utveckla de ungas yrkesmässiga kunnande 

och därigenom har man lyckats förbättra unga arbetssökandes 

arbetsmarknadssituation. Ett centralt problem 

är att tjänsterna för ungdomar har delats in i alltför många 

sektorer. Under seminariet ”Nuorissa on tulevaisuus” i 

Jyväskylä förra våren konstaterade man att inte på långt 

när alla aktörer ens känner till andras tjänster tillräckligt 

väl för att kunna vägleda den unga personen effektivt 

framåt. Detta leder igen lätt till att den unga får ”gå från 

lucka till lucka”. Ingen har till slut tillräckligt med tid att 

reda ut vad som egentligen inte stämmer i den unga 

personens helhetssituation. 

De unga som klarar utbildningen genom att snudda 

vid ribban är de mest utsatta. Deras situation synas inte 

i något skede ordentligt och problemen utreds inte förrän 

marginaliseringsutvecklingen redan har kommit långt, 

säger projektchef Susanna Uusitalo från OSKO. De unga 

har inte själva tillräckligt med kunskap eller mod att söka 

hjälp för sina problem. Med dåliga betyg får man inget 

arbete i Finland. 

Vi behöver mer uppsökande ungdomsarbete och lättillgängliga 

verkstäder där ungdomarnas situation kan 

utredas. Vi behöver även tolkar mellan servicesystemet och 

de unga så att man förstår varandra. Vi får inte fly undan 

ansvaret och godkänna att de unga marginaliseras. Om vi 

i samhället har skapat strukturer som knuffar ungdomar ut 

från det måste vi vara aktiva och leta efter mekanismer med 

vilka vi kan stärka de ungas delaktighet även i problemfall. 

I jyväskyläregionen har man skrivit historia genom att 

förena Päihdepalvelusäätiös och arbetspraktikstiftelsen 

Tekeväs verksamheter. Stiftelsen SOVATEK stödjer 

vanlottade med ett heltäckande och långsiktigt grepp. 

Målet är att hjälpa klienter både med att få arbete och 

med rusmedelsproblem och mentala problem. I bästa fall 

förbättras situationen för klienter som lider av många problem 

och i och med detta minskar även tjänstebehovet. 

Under Finlands Akademis och Finska Läkareföreningen 

Duodecims konsensusmöte, i vars panel jag fick 

arbeta, påminde man om att mentala problem bland 

ungdomar blir allt vanligare. Det typiska för störningarna 

är att de är multiproblematiska och att flera störningar 

förekommer samtidigt. De mest allmänna mentala problemen 

är affektiva störningar, ångeststörningar, beteendestörningar 

och störningar orsakade av rusmedel. 

Vården av de unga är emellertid dåligt koordinerad och 

De ungas välfärd till en nyckelfråga - Aila Paloniemi 

splittrad, vilket leder till att resurser går till spillo och att 

vården till och med är onödigt anstaltsartad, konstaterade 

man i konsensuspanelens resolution. Vi rekommenderade 

att man tar branschövergripande vårdmetoder i bruk 

och utarbetar God medicinsk praxis. 

De unga är framförallt i behov av socialt stöd, ett 

sakligt och hänsynsfullt bemötande och av att bli hörda. 

Familjens betydelse för en harmonisk uppväxt är fundamental 

och föräldrarnas stöd och handledning särdeles 

viktigt för de unga. Föräldrarnas arbetslöshet, mentala 

störningar, utbrändhet i arbetslivet samt osäkerhet och 

ångest för framtiden återspeglas oundvikligen även i de 

ungas välmående och hälsa. Den relativa fattigdomen 

som har ökat bland barnfamiljer underlättar inte saken. 

Finland har flera gånger fått anmärkning om att skillnaderna 

angående hälsa och välfärd mellan befolkningsgrupperna 

ökar. Mången ungdom som har vuxit upp 

utan stöd underkastas ödet att hamna i lägre social- och 

utbildningsgrupper som vuxen. Storleken på grupperna i 

skolorna borde fastställas i lag, därför att de har en större 

betydelse i de ungas utveckling än man har trott. Ju mer 

permanent gruppen är desto positivare inverkan har den 

på skolframgången, självkänslan, jagbilden och inlärningsmotivationen, 

konstaterade vår konsensuspanel. 

Man har inte tillräckligt undersökt hur medierna och 

internet påverkar de ungas liv. De unga hittar vänner och 

nya gemenskaper på internet men kan även lätt bli utsatta 

för mobbning eller sexuella trakasserier. Än en gång skulle 

föräldrarnas närvaro, gränser och övervakning behövas. 

Det är förvånande hur svårt det är för ungdomar, 

särskilt pojkar, att få rätt information i frågor om sexuell 

utveckling och uppväxt. Sexualundervisningen i skolorna 

går trögt och de flesta föräldrar klarar inte heller av att 

upplysa de unga. Jag kan bara föreställa mig den förvrängda 

och traumatiserande bild som de unga får av 

sexualitet till exempel på porrsidor på internet. 

För att främjandet av våra barns och ungdomars 

välfärd ska förverkligas behövs förutom föräldrarna och 

skolan även yttre instanser såsom ungdomsarbetet och 

olika aktörer inom organisationer som deltar i arbetet. Vi 

måste blåsa liv i den gamla tanken om att hela gemenskapen 

stödjer och uppfostrar barnen och ungdomarna. 

I ett civiliserat samhälle är man rädd om sina barn och 

ungdomar och sparar inte på bekostnad av deras hälsa 

och välmående. Det är fullständigt klart att närvarande 

föräldrar, skol-, hälsovårds-, idrotts- och kulturtjänster 

samt ungdomsarbete med tillräckliga resurser betalar 

sig mångdubbelt tillbaka. Obestridligen är det dyrare att 

inte vårda ungdomarna än att vårda dem. Vi behöver alla 

ungdomars insats för att utveckla vårt samhälle. 

49

Katja Komonen 

SVD, forskningsledare; Kompetenscentret för ungdomssektorn Juvenia, 

S:t Michels yrkeshögskola 

Håll fast vid skolan 

Den finländska utbildningsgemenskapens framgångshistoria 

har granskats än ur perspektivet för de goda eller 

till och med de bästa inlärningsresultaten, än längden 

på utbildningsvägen, än de unga åldersklassernas höga 

utbildningsnivå eller den minimala skillnaden gällande 

inlärningsresultat mellan könen. Modellandet för utbildning 

har fått beröm för högt utbildade, kunniga lärare, 

individualiserad undervisning och flexibla läroplaner. 

Samtidigt låter varje år tusentals ungdomar bli att ansöka 

om utbildning efter utbildningen på grundskolenivå eller 

avbryter den. Det förefaller som om de vanlottade inom 

utbildningen särskilt är pojkar då nära en femtedel av 

unga män i åldern 15–19 går och driver utanför skolan 

och arbetslivet. I medierna och vid kaffeborden där det 

diskuteras utbildningspolitik förundrar man sig över 

”dessa pojkar”: ”Sådana där som överger löftet om 

utbildning”. ”Dessa avhoppare blir dyra för samhället”. 

Oron är förståelig. Det är i praktiken omöjligt för en 

ungdom som bara har avlagt utbildning på grundskolenivå 

att få fäste på arbetsmarknaden, och få de arbetsplatser 

som det stora antalet akademiskt utbildade med 

snuttjobb är ute efter då dessa tjänster förhoppningsvis 

lediganslås då de stora åldersklasserna går i pension. 

Förutom att risken för arbetslöshet således mångdubblas 

för dem som endast avlägger utbildning på grundskolenivå 

medför detta ofta olika slags sociala problem, 

passivitet och att man inte har några visioner. Det antar 

man i alla fall. 

Beklagligt ofta begränsas diskussionen om marginalisering 

från utbildning till dem som avbryter yrkesinriktad 

utbildning på andra stadiet eller gymnasieutbildning eller 

personer som av annan orsak uteblir från utbildning på 

andra stadiet. Med marginalisering från utbildning avses 

inte endast avsaknaden av examensbetyg: de som 

hänger på pulpeterna i den bakersta raden i klassen, 

som med nöd och näppe har kommit in på utbildningen 

på andra stadiet med femmor på betyget, har svaga 

inlärningsresultat och har varit föremål för förundran är 

50 

lika mycket marginaliserade från utbildningen, även om 

de har ett examensbetyg då de kommer ut i samhället 

där livslångt lärande råder. Bryr sig någon om dem? 

I ett samhälle där man förenar utbildning med motivation, 

ett aktivt medborgarskap, och viljan att få fäste 

i samhället, bildar de som är utanför utbildningen och 

gör på ett annat sätt en moraliskt tvivelaktig grupp. 

Inom den nyliberalistiska utbildningspolitiken är varje 

barn och ungdom sin egen lyckas smed. Samhällelig 

status ärvs inte längre utan utbildningssystemet ger 

alla likadana möjligheter. Samtidigt legitimeras lycka 

eller olycka senare i livet inom utbildningssystemet som 

något som beror på individens förtjänster eller brister. 

Utbildning har vid sidan om ett individuellt projekt även 

blivit en individuell risk. Enligt detta sätt att tänka innebär 

det att en outbildad person framför allt är oförmögen 

att klara sig, anstränga sig, fatta (rätt) beslut eller bete 

sig enligt de förväntningar som ställs på individer i 

denna åldersgrupp. 

Sådana klassificeringar har å sin sida berättigat till att 

utveckla olika sanktioner eller (kontroll)interventioner, 

som har maskerats till ”samhälleliga styrsätt” med vilka 

de unga återförs till ”centrum”, ett hederligt medborgarskap. 

Tillsvidare har lösningarna varit beklagligt ensidiga 

och syftat till att ändra individen och hans/hennes 

beteende. Med olika åtgärder har man snarare strävat 

efter att harmonisera systemet genom att återföra och 

tvinga den som blivit utanför utbildningen tillbaka till 

”centrum” än att lyfta fram praxis inom skolan som leder 

till att ungdomar inte vill utbilda sig och försökt påverka 

dessa praxis. 

I skolan eller utanför? 

Om vi vill greppa frågan om icke-utbildning genuint 

och finna lösningar på den måste vi också våga granska 

skolsystemet/utbildningssystemet kritiskt. Kunde problemet 

med personer som avbryter utbildningen tolkas som

kollektiv kritik mot skolväsendet i stället för individuellt 

misslyckande? 

Det förekommer definitivt marginalisering från utbildningen, 

men även marginalisering inom utbildningen. 

En stor del av ungdomarna som efter utbildningen på 

grundskolenivå blir utanför utbildning eller avbryter den 

marginaliseras inte av misstag, utan valet är mer eller 

mindre medvetet. Kanske det till och med är det enda 

sättet i en situation där de under skolårens lopp har vuxit 

ifrån den rådande skolkulturen och blivit främlingar på 

skolans verksamhetsfält. Det gemensamma för dessa 

ungdomar är ofta att de inte är intresserade av skolan. 

Ur perspektivet att finna lösningsmodeller skulle det vara 

naivt att anse att detta är ett faktum som inte går att 

ändra. Inget barn inleder sin lärobana utan motivation. 

Bakom diskursen kring att skolan inte intresserar går det 

ofta att finna en process, som uppstår då framgången under 

de första åren i tävlingen om vitsord vänds till förlust 

som leder till en känsla av att misslyckas och inte klara 

sig, där man upplever skolan som något negativt och 

underskattar särskilt den allmänbildande utbildningen. En 

del elevers öde verkar vara att redan i början av grundskolan 

hamna i en grupp av personer som misslyckas, 

där man inte har framgång och där man även förblir 

under hela skoltiden. Eftersom elever i stor utsträckning 

definierar sin identitet genom skolframgång ”lär sig” en 

del redan tidigt att inlärning är något som andra klarar 

av men inte de. En sådan tankemodell och upplevelse 

av sig själv som en person som har svårt att lära sig är 

det svårt att ändra senare. 

Orsakerna till att lyckas eller misslyckas med inlärning 

finns ofta att finna någon helt annanstans än i individens 

kognitiva förmåga att lära sig. Denna observation befästs 

av talrika så kallade alternativpedagogiska försöksprojekt 

och arbetsintensiva inlärningsprojekt där ungdomar 

som har blivit stämplade som skolallergiker har lyckats 

lära sig, då man i inlärningssituationen har beaktat den 

ungas livsvärld och ett eventuellt behov av att individualisera 

undervisningen. Det är ofta fråga om oförmåga 

att finna upplevelserik meningsfullhet och kontaktyta 

till kunskapen i klassrummet. Därtill förstår en del av 

eleverna inte de (medelklass)förväntningar som ställs 

på dem i skolan, kan inte tolka det gömda budskapet 

om hur man är en bra (flick- eller pojk)elev eller vill inte 

bete sig enligt förväntningarna. Dessa elever snubblar 

ofta över bestraffningssystemet och den dolda läroplanen 

som vid sidan av betygssystemet utgörs av den praxis i 

skolan enligt vilken elever väljs ut till olika skolkarriärer 

och därigenom livskarriärer. Trots att enhetsskolsystemet 

och samhällsklasserna håller på att vittra sönder orsakar 

gallringen i skolsystemet att barnen i en familj med ett litet 

kulturkapital med stor sannolikhet kommer att stämplas 

som misslyckade redan tidigt och också förbli det. 

De ungas oförmåga att skapa ett personligt förhållande 

till skolan, utbildningen och den kunskap som lärs 

in i skolan innebär ur perspektivet för marginalisering 

från utbildning att det är ett mycket opedagogiskt sätt 

att motivera de unga att avlägga en examen genom att 

med hjälp av olika sanktioner tvinga dem till utbildning. 

Likaså skulle en förlängning av läroplikten till 18 år, som 

har framförts som ett sätt att förebygga marginalisering, 

endast leda till mer negativt färgade upplevelser av sig 

själv som elev. Om det är relevant att eleven upplever 

det som lärs in som något betydelsefullt inom inlärning, 

har den centrala faktorn som leder till framgång/ 

misslyckande i skolan anknytning till förmågan att möta 

eleverna utgående från deras individuella och kulturella 

utgångspunkter. Till 2000-talets skola kommer man inte 

längre från en enhetskultur utan från mycket varierande 

ekonomiska, sociala och kulturella utgångspunkter. 

Behovet av ett individuellt bemötande anknyts för tillfället 

även starkt till utmaningarna som uppstår i elevernas 

livssituationer, som går isär och tränger in i klassrummen; 

familjeproblem, mentala problem, missbruksproblem 

och det svåra i att bli vuxen är vardag i varje klassrum. 

Beträffande personer som avbryter skolgången är det 

inte alltid ens fråga om den kulturella krock som beskrevs 

ovan utan det är möjligt att elevens eller familjens 

resurser inte räcker till för att klara av skolarbetet. Även 

om eleverna hämtar med sig hela sitt liv, sitt sinnelag, 

sin kropp och sina känslor till vardagen i skolan verkar 

skolan och lärarna ha väldigt få medel att beakta de 

vertikala och horisontala dimensionerna i individernas 

liv, då ungdomarnas behov av individuell vägledning 

och behovet av stöd som beror på livssituationen inte 

uppfylls. Förutom olika sanktioner finns det just inte tid 

eller plats för problem angående livskompetens, som 

framkommer som frånvaro, koncentrationssvårigheter 

och beteendestörningar. 

Sammanfattat kan man konstatera att man inom den 

finländska skolan utan förändringar inte klarar av att 

uppmärksamma mer än en liten del av ett barns eller en 

ungdoms liv Om kontinuum mellan elevens förgångna, 

nutid eller å andra sidan framtidsförväntningar brister i 

skolan, klarar inte lärarna av att skapa berättelser om 

eleverna åt sig själva eller erbjuda sådana färdigheter 

som de unga själva skulle behöva för att finna sin plats 

i historien, hitta sin egen röst och skapa en redogörelse 

mellan sig själv och skolan. 

Skaka om pulpeterna 

Håll fast vid skolan - Katja Komonen 

Jag vill tro på det finländska utbildningssystemet. 

Även om skolans monopol som kunskapsförmedlare 

entydigt har vittrat sönder i den globaliserade världen 

där datanäten och medierna blir allt fler är den inte be- 

51

Håll fast vid skolan - Katja Komonen 

tydelselös för 2000-talets ungdomar. Ungdomarna har 

fortsättningsvis ett behov av att ”bli något” och skolorna 

är fortfarande ställen där de unga i social växelverkan 

tillsammans med sina jämnåriga kamrater och lärarna 

bildar en egen identitet och behandlar den, från sin plats 

och sina värderingar i gemenskapen och samhället. 

Jag vågar fastslå att en utveckling av skolsystemet är 

ett centralt sätt att besvara hotet om marginalisering av 

barn och unga. Skolan spelar en särskilt stor roll som 

uppväxtgemenskap för sådana ungdomar som har sämre 

premisser då de inleder sin skolgång. Skolan kan då 

påskynda fallet eller stödja eleven och rätta till bristerna 

i hans/hennes liv. 

Skolan bör alltså utvecklas, men hur? För det första 

måste vi finna sätt att bli medvetna om de mekanismer 

som orsakar marginalisering i skolsystemet, och för det 

andra göra mekanismerna synliga samt avlägsna dem. 

Sådana mekanismer finns. Man måste till exempel öppet 

diskutera sådana faktorer som anknyter till både 

elevens och lärarens kön och den sociala och kulturella 

bakgrunden, och orsakar ojämställdhet inom skolans 

praxis. Utgående från dessa faktorer bör man förnya 

lärarutbildningen så att man behandlar den samhälleliga 

dimensionen inom uppfostran och utbildning mer ingående 

och öppet. En annan central fråga är hur skolan 

reagerar på – och om den reagerar på – de utmaningar 

som uppstår i elevens liv utanför skolarbetet och som 

utgör hinder för att skolarbetet ska lyckas. 

En central spänning i dagens läge mellan verksamhetskulturen 

för skolsystemet och en enskild läroanstalt 

utgörs av relationen mellan individen och gemenskapen 

i skolans vardag. Inom det senmoderna och nyliberalistiska 

tankesättet betonas individualism. Även inom ”den 

nya pedagogiken” definieras eleverna som individer ansvariga 

för sin egen inlärning: de självstyrande eleverna 

gör upp sina egna inlärningsplaner och skaffar information 

självständigt. Effektivt, behändigt och ansvarsfullt 

inte sant! Alla borde redan känna till erfarenheten av det 

klasslösa gymnasiet och de stackars studerandena som 

har gått vilse i en djungel av val. 

Vi glömmer själstyrande, individualism och teknologibaserade 

inlärningsmiljöer för ett ögonblick? Det verkar 

52 

som om det snarare behövs en pedagogisk relation, 

gemenskap och växelverkan ansikte mot ansikte för att 

kunna uppleva delaktighet och binda sig till utbildningen 

och skolgemenskapen. Skulle vi kunna övergå från individualism 

till en samhällelig skolkultur och inte endast 

inom inlärning utan inom all skolverksamhet? Modigt vara 

beroende även av varandra? Godkänna det faktum att 

man inte ska ta för givet att en elev alltid är självstyrande, 

aktiv och motiverad utan behöver pedagogisk vägledning, 

beledsagande under uppväxttiden och ibland även 

att man visar rätt riktning? 

Nu skulle det finnas efterfrågan på en samhällelig 

skolkultur. Som en del av den samhälleliga, pedagogiska 

skolkulturen där det råder växelverkan kunde man även 

på ett naturligt sätt bygga upp ett nytt lärarskap. I detta 

nya lärarskap skulle vi våga mötas, delta i en genuin 

dialog som uppfostrare, hänge oss åt en uppfostringsprocess 

där eleven bemöts i sin egen livssituation och 

där man koncentrerar sig på elevens utveckling som 

människa. 

Man har länge slitit ensam inom skolsystemet . Inlärning 

och undervisning har närapå gjorts till ockultism 

som sker i stängda klassrum under ledning av lärare. 

De nya pedagogiska men även sociala utmaningarna 

där det råder växelverkan sammanbundna med elevernas 

varierande livssituationer är sådana att en yrkeskår 

omöjligtvis på egen hand kan besvara dem. Inom utbildningssystemet 

behöver man hjälp av experter från till 

exempel ungdomsarbetet och socialarbetet. Jag kräver 

inte att väggarna i klassrummen fälls men att trösklarna 

sänks så att nya aktörer kan stiga in och tillföra sin egen 

sakkunskap på området för social expertis i skolan. Detta 

torde även kräva utbildningspolitiska förnyelser. 

Frågan om förhållandet mellan uppfostran och undervisning 

blir det mest centrala vid förebyggande av 

marginalisering. Vilken är skolans uppgift? Kan man 

i skolan uppfostra till medlemskap i samhället och ett 

aktivt medborgarskap om hela institutionen är uppbyggd 

på behov inom undervisningen? Vi är redan ett 

kunskapssamhälle. Vi bör även vara ett samhälle där 

delaktighet råder.

Heikki Turkka 

pedagog, utbildare 

Fram från utkanten, från uppsökande 

arbete till finnande 

”Jag känner en tjugoåring i grannskapet som hänger 

med sina vänner vid Siwa och krogen dag efter dag. Jag 

är alldeles säker på att deras så kallade marginalisering 

är ett val!” Eller ”i skolan fanns en sådan flicka som 

redan i sjätte klass började syssla med helt egna saker. 

Man såg genast att hon inte ens kommer att tänka på 

att arbeta!” 

Jag har ofta i arbetet eller på fritiden träffat på dylika 

misstankar om avsiktlig lottlöshet, marginalisering och 

att någon inte klarar sig. Man förmodar att människorna 

själva vill vara i denna situation. Missförståndet kan även 

bero på att en del underskattar sig själva på grund av 

sin svagare samhälleliga ställning. Det finns alltför ofta 

goda grunder för detta. Man kan på ett billigt sätt försköna 

underlägsenhet och misslyckande genom att berätta att 

man vill ha det så. 

Undersökningar och experters fingertoppskänsla avslöjar 

att vårt välfärdssamhälle har degenererats efter 

de ekonomiska regressionerna. Vi har så starkt börjat 

uppskatta att individen klarar sig att gemenskaper liksom 

har lov att utesluta svagare ur sina kretsar. En del av dem 

flyttar själva på sig för att undvika att bli undanträngda. 

Vi får hela tiden i olika medier läsa om de dåliga resultaten 

av hur regressionen har skötts. Det är faktiskt 

trevligt att gömma dem bakom de goda resultaten från 

Pisastudierna och den ekonomiska uppgången. Under 

de senaste veckorna har pressen kungjort att rusmedelsbruket 

har ökat vid andra stadiets läroanstalter och visat 

upp usla siffror för barnskyddstjänster. Det bedrövliga 

sett ur levnadsloppets perspektiv är de äldres ensamhet 

och illamående, som till exempel syns i självmordsstatistiken 

för åldringar. 

Människans viktiga psykiska behov är att bli godkänd, 

sedd och hörd. Varje människa är medveten om detta för 

sin egen del. I skolor och vid läroanstalter finns många 

som behöver stöd och som man inte förmår hjälpa inom 

systemet. Den osynliga Ninni från Mumindalen är faktiskt 

en stor del av verkligheten i vår vardag. 

Genom att skapa stora organisationer har vi fått den 

efterlängtade effektiviteten. Om organisationen är ekonomiskt 

lönsam, desto bättre. Skuggsidan, på samma sätt 

som för stora båtar, är att snabba svängar är långsamma. 

Det är mycket dyrt att sakta ner farten. Med undantag av 

Sailas nämner ingen inom finansförvaltningen de skuggor 

som alla villiga ser och hör. 

Mitt arbete har redan i ungefär tjugo år varit att rätta 

till och förebygga marginalisering. Under denna tid har 

jag på nära håll fått följa med hur långt borta servicen är 

då människorna behöver den som mest. De behöver en 

hand att hålla i då de inte orkar allena. Organisationen 

eller servicestrukturerna stöder ingen i sig själv. Endast 

en annan närvarande människa kan stödja. Ju mer effektivt 

man trimmar en organisation desto längre borta 

är händerna som erbjuder hjälp och stöd. 

Vi tycker att Pisastudien verkar vara närapå fullständig. 

Det förekommer dock en svår spricka då elever och 

studerande värderar trivseln i skolan. På detta delområde 

är vi mycket dåliga. 

Jag har varit med om att utveckla metoder för att 

stoppa marginalisering och även diskriminering. Jag har 

fått vara med i till och med två olika team och innovera 

nya arbetsformer. Med dessa åtgärder har man kunnat 

komplettera sådana delområden inom tjänsterna som 

inte täcks samt snäva delområden inom servicestrukturerna. 

Sådana är särskilt de osynliga och synliga 

gränserna mellan sektorerna. En stor del av de anställda 

och beslutsfattarna inom kommunerna känner till dessa 

områden. Exempel på sådana är daghemmet–lågstadiet, 

lågstadiet–högstadiet, högstadiet–andra stadiet, 

grundläggande undervisningen–socialväsendet, verkstäderna–andra 

stadiet, ungdomsfängelset–andra stadiet, 

myndigheterna–idrottsföreningarna och allt vad det finns. 

53

Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande - Heikki Turkka 

Överallt där de anställda känner varandra och de andras 

arbetssätt har arbetet fungerat och fungerar det. De 

personer som arbetar med människor har arbetsbeskrivningar 

som effektivt har bokats alltför fulla. Då hindrar 

även arbetet som är ämnat som stöd samarbetet och 

flexibiliteten. Just dessa behöver vi då någon har hamnat 

utanför ekorrhjulet. Vi måste kunna reagera och fungera 

så att vi genom att bygga individuella stigar kan ta med 

människor som har fallit av tillbaka till gemenskaperna. 

Detta kräver förtroende och tro av arbetsgivarna, kollegerna 

och förmännen eftersom detta arbete har visat 

sig fungera. Det behövs endast flexibilitet. Arbetet kräver 

att man överskrider gränsytor, föreställningar samt gränserna 

mellan olika sektorer. 

Vi står inför en stor utmaning. Skulle det finnas mod 

att börja planera och utveckla större förändringar i servicestrukturen? 

Målet är i alla fall att stödja personer 

som klarar sig sämre så att de blir samhällsdugliga skattebetalare. 

Vi är i färd med att planera ”arbetsrelaterad 

invandring”, att ta hit människor från andra länder att 

arbeta även om vi inte ens klarar av att ta hand om den 

existerande arbetskraften, de egna medborgarna. 

Från uppsökande arbete till finnande 

Svaret kan till exempel vara av följande slag: Då man 

löser problem bör man beakta uppbyggandet av individuella 

vägar. Med hjälp av sådana är det möjligt att få 

en marginaliserad person tillbaka till gemenskapen med 

stöd. Kamratstödet som utvecklades för länge sedan är 

en bra utgångspunkt, men utöver gemenskapen behövs 

individuell förstärkning. 

Det är en bra start att stärka gruppsammanhållningen 

inom klasser och undervisningsgrupper en 

gång per höst. Men det räcker inte. I en del skolor 

finns det bra modeller och idéer men man värderar 

inte och stöder inte verksamheten tillräckligt. Med hjälp 

av beslutsfattare och personer i ledande ställning kan 

verksamhetsmodellerna flyttas till kommunnivå. De 

kunde bli Finlands trumfkort i följande Pisastudier. Vi 

har förträffliga lärare och anställda som har insett gruppens 

betydelse för välbefinnandet, trivseln, arbetsron 

och skolframgången. 

Om vi skulle göra det! Vi övergår från uppsökande 

arbete till finnande Vi har alldeles tillräckligt med information 

om åtgärder. Vi vet att det vid varje övergångsskede 

finns elever som faller bort. Ja, vi vet det. Vi känner 

också alla dem som man har oroat sig för före följande 

övergångsskede. Det grundläggande rådet torde vara 

en berömd tysk speciallärares: varje barns första och 

viktigaste speciallärare är klassläraren, ämnesläraren, 

den som sköter grundverksamheten. 

54 

De behöver inte och bör inte heller agera separat. De 

måste ändå agera, därför att den rätta läraren för barnet 

är en människa som sköter undervisningsverksamheten 

i en vanlig klass. Denna bör bygga upp de kontakter och 

möten i vilka en elev som behöver hjälp styrs till början 

av hjälpkedjan. Barnet som behöver hjälp bör veta vem 

som stöder och hjälper honom/henne. 

En speciallärares och kurators uppgiftsområde är 

annorlunda i det uppsökande arbetet. Han/hon har 

kontakter till socialväsendet där det finns mycket kunnande. 

De måste tillsammans med sina kolleger hitta 

den rätta vägen för barn vars egen lärare har önskat 

hjälp och stöd. I den egna skolan känner man även till 

den marginaliserade elevens eventuella vänner som kan 

vara med i nätverket. De gemensamma kunskaperna 

och färdigheterna inom nätverket bör tas i användning 

och det naiva hemlighetsmakeriet glömmas! Vem tror att 

ens en enda som har fallit ur systemet är en hemlighet? 

Då myndigheternas, lärarens, kuratorns och socialarbetarens 

bekymmer uppstår är kunskapen om barnets 

problem ämne för viskandet om inte rentav diskussionen 

på skolgården, i korridorerna och i köpcentret. 

Marginalisering är ingen illusion utan ett personligt helvete 

för många människor. Ingen vill bli ensam på riktigt. 

Hälften av Finlands folk är inte bundna till någon gemenskap. 

I Finland begår en åldring självmord i ensamhet 

varannan dag. Sådana situationer måste man kunna 

påverka tidigare. Varför är man rädd för gemenskap 

hos oss? Vi vet var de som behöver hjälp finns. Låt oss 

skaka om strukturerna och övergå till arbetsformer för 

vilka det behövs en stor attitydförändring och en moralisk 

förändring i hela samhället. 

Då en person som behöver hjälp flyttas från en tjänsteproducent 

till en annan bryts mottagandet av nödvändiga 

stöd alldeles för ofta. Vems sektor hör man till, får man 

överskrida sektorgränser även i andra fall än inom projekt? 

Räcker det med informationsöverföring endast på 

papper? Överförs tyst och viktig information? Vågar man 

berätta det väsentliga? Särskilt i fråga om den flexibla 

ansökningen inom grundutbildningen låter man ofta bli 

att berätta mycket nödvändig information av rädsla för 

att den unga inte ska få studieplats. 

Förändringen av samhället och det faktum att samhället 

blir förmögnare bör främst synas som bättre trivsel i 

skolan. Detta är det snabbaste sättet att minska ensamhet, 

intolerans och tävlingsmentalitet. Huvudtemat får 

inte vara tankesättet att man vill ha allt med detsamma. 

En slogan för en innovation inom den finländska socialbranschen 

är: vi ingriper, vi blandar oss inte i! Med 

detta avses närvaro, inget desto märkligare. Det innebär 

endast att alla som hör till gemenskapen kan uppleva att

de verkligen blir sedda och hörda varje dag som de är 

närvarande. Det innebär ett leende oftare än en grimas. 

Det innebär intresse för var och en. 

Man kan även vara ensam i grupp. Vi lär ut tolerans 

i skolorna, men kan någon som inte är tolerant lära ut 

det? Behovet av att bli hörd är ytterst viktigt för alla och 

inom gemenskaper med barn och ungdomar är det de 

vuxnas uppgift att måna om det. 

Tove Jansson ritade och skrev berättelsen Det osynliga 

barnet. I den sade hon allt det som jag har sagt 

Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande - Heikki Turkka 

ovan. Någon som är osynlig kan fortfarande bli synlig 

även på andra platser än i Mumindalen. Det sker inte 

utan att man arbetar för det tillsammans, utan att man 

tar in någon i gemenskapen, utan att leta. Letandet kan 

vara en kurragömmalek såsom i Mumindalen så länge 

var och en vet att den osynliga vill bli synlig, den som 

är gömd funnen. 

Ärlighet, uthållighet och att respektera andra är våra 

starka grundvärderingar. Det är dem som jag har skrivit 

om här. 

55

Jukka Gustafsson 

riksdagsledamot 

Framgångshistorien för verkstäder 

måste höjas till en ny nivå 

Det har talats och skrivits enträget, länge och mycket 

om ungdomsarbetslösheten, ungdomarnas marginalisering, 

ungdomar som har hamnat utanför, de marginaliserade 

ungdomarnas hårda inre och ungdomarnas 

illamående. 

Alltid har man även kommit ihåg att påminna om att 

majoriteten av ungdomarna har det bra och att endast 

en liten del av ungdomarna, ungefär 10 procent eller en 

ännu mindre del, har problem med utbildning, arbetslivet 

och att integrera sig i samhället. 

Med denna ”lilla” del avses 85 000 personer i åldersgruppen 

17‒29 år. Granskat ur försörjningskvotens 

perspektiv måste tre yrkesverksamma finländare försörja 

en ungdom som hör till riskgruppen. 

Sett ur perspektivet för skötsel av sysselsättningen vet 

vi att då det blir lågkonjunktur ökar arbetslösheten bland 

ungdomar först och snabbast, men då det ekonomiska 

läget förbättras minskar den långsamt och en del av ungdomarna 

kommer aldrig upp på vågkammen, det vill säga 

in i arbetslivet. Vi vet emellertid utgående från information 

från undersökningar och av erfarenhet att ungdomarna 

vill arbeta trots att de ofta får arbete i lågavlönade servicebranscher 

och ovanliga arbetsförhållanden. 

Ur det utbildningspolitiska perspektivet och utbildningsperspektivet 

vet vi att samma tio procents regel 

gäller även där med undantag av gymnasieutbildningen. 

Ungefär tio procent avbryter den yrkesinriktade 

utbildningen permanent. Andelen elever som avbryter 

gymnasieutbildningen är ungefär fyra procent och bland 

studerande vid yrkeshögskolor ungefär nio procent. Förutom 

att man avbryter studierna är det även ett problem 

att antalet personer som behöver specialundervisning 

ökar både på grundskolenivå och andra stadiet. På 

grundskolenivå fick 8,5 procent specialundervisning på 

heltid och 23 procent på deltid. Andelen personer som får 

specialundervisning inom den yrkesinriktade utbildningen 

56 

är ungefär nio procent. Bakom alla dessa procenttal finns 

tiotusentals barn och ungdomar. 

Då problemen drar ut på tiden blir de 

svårare att lösa 

Vid sidan av olika siffror bör man fästa allvarlig uppmärksamhet 

vid hur de ungas problem med individualitet 

och att ansluta sig till gemenskapen ändras, blir mångformigare 

och binds samman. 

Särskilt de som arbetar med ungdomar vid verkstäder 

har ett klart budskap ‒ då problemen drar ut på tiden blir 

de svårare att lösa. Behovet av särskilt stöd hos ungdomar 

som hör till riskgruppen ökar kraftigt. 

Sammanfattningsvis är kärnfrågan både för de unga 

och samhället vad som följer av att ungdomar marginaliseras, 

sett ur individens, näromgivningens och samhällets 

perspektiv samt ur kostnadsperspektiv, både på kort 

och särskilt på lång sikt. Denna fråga har dryftats mycket 

mindre. Är detta en av orsakerna till att tal och handlingar 

står i strid med varandra? 

Då man går från att definiera problemet och dess 

följder till att söka lösningar höjer sig tre frågor över 

alla andra: vem ansvarar, vem betalar och vem gör och 

kan. Denna frågeställning är dock otillräcklig, eftersom 

de ungas delaktighet och integrering i samhället är ett 

beklagligt problem som ingen kan lösa ensam. Detta är 

en annan orsak till att tal och handlingar står i strid med 

varandra. 

Med kunskap, otaliga projekt och ställningstaganden 

av experter inom olika branscher, men framför allt med 

det arbete som de som arbetar med ungdomar i främsta 

linjen har utfört, har man lyckats få till stånd en situation 

där det mycket utbrett i samhället råder en måttlig 

konsensus om hur viktig frågan är i framtiden både för 

de unga och samhället.

Trots denna konsensus och trots att man har gjort 

mycket har de ungas marginalisering inte minskat kvantitativt 

och deras problem har fortsättningsvis hopats. Man 

måste följaktligen fråga var felet ligger. 

Nu räcker det med välfärdsretorik 

Ur ett välfärdspolitiskt perspektiv kan man fråga sig om 

vi har övergått från ett samhälle med välfärdshandlingar 

till ett samhälle med välfärdsretorik, där man låter skillnader 

i inkomst och bildningsnivå, marginalisering samt 

fattigdom och utanförskap öka, och där välfärdssamhället 

och dess tjänster har blivit en fras som används i festtal. 

En utveckling i denna riktning kan tyvärr skönjas 

och har konstaterats både genom statistik och undersökningar. 

Varför leder denna kunskap inte till de rätta 

handlingarna i denna tid av evaluering och auditering? 

Uppenbarligen därför att det för att utreda ungdomars 

problem på ett positivt sätt förutsätts en från ungdomsslangen 

bekant attityd, som innebär värdeval och att man 

genuint förbinder sig till att göra något. 

Det första villkoret för att lösa tråkiga problem är en 

gemensam tolkning av problemet. Det andra är viljan att 

lösa problemet. Det tredje är samarbetet mellan olika 

aktörer och kamratskap och det fjärde att man avtalar 

om arbetsfördelningen och resurserna. 

Ur perspektivet att förebygga ungdomars marginalisering 

har man uppnått något slag av konsensus om själva 

problemet men det behövs mycket vilja, samarbete, 

arbetsfördelning och resurser. 

Avsaknaden av dessa upprätthålls av det faktum att i 

en arbetsfördelning inom staten och kommunerna som 

fortsättningsvis grundar sig på sektorer, ingår lösningarna 

på frågor som berör ungdomars marginalisering 

i branscherna arbetskrafts-, utbildnings-, social- och 

hälsovårds- samt ungdoms- och kulturservice. Ett bra exempel 

på det destruktiva sektorresonemanget som råder 

inom staten är att man misslyckats med att verkställa de 

ungas samhälls- och utbildningsgaranti. 

Ett annat färskare exempel är den nya och ensidiga 

kundsegmenteringen vid arbetsförvaltningen där en del 

av de unga lämnas utanför arbetskraftstjänsterna utan 

att man upplyser dem om vilken lucka de ska gå till. 

På kommunnivå syns sektorproblemet både som en 

brokighet i styrsystemen för ungdomar samt att den rätta 

informationen om de ungas situation i kommunen och 

utvecklingen av situationen saknas, men också som 

en avsaknad av samarbetsforum mellan olika aktörer. 

Ett annat exempel på samarbetsproblem mellan olika 

Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå - Jukka Gustafsson 

sektorer är den mycket brokiga finansieringen av verkstadsverksamheten 

och organiseringen av den i olika 

förvaltningsnämnder. 

Oklart ansvar och oklar arbetsfördelning, tidsbegränsning 

för verkstadsverksamheten, splittrade 

tjänster, osäkerhet beträffande finansieringens och 

verksamhetens kontinuitet och att verksamheten grundas 

delvis eller till och med helt på projekt orsakar ur 

verkstädernas perspektiv effektlöshet, frustation och 

att de få resurser som finns hamnar utanför grunduppgiften. 

I ökande grad krävs även redogörelser för 

resultat och effekter av verkstäderna och dessa ökar 

ytterligare mängden av sådant arbete som inte länder 

till nytta för klienterna. 

Ur de ungas perspektiv som kommer till verkstäderna 

försämrar osäkerheten som berör verksamhetens grunder, 

splittrade tjänster, ett komplicerat servicesystem 

och allt oftare alltför korta verkstadsperioder kvaliteten 

på servicen och minskar trygghetskänslan som allt 

fler ungdomar önskar sig av verkstäderna, för att de 

utgående från denna erfarenhet ska kunna bygga en 

bestående framtid. 

Det går ändå framåt 

Trots alla problem har verkstadsverksamheten varit en 

framgångshistoria för att förebygga ungdomars marginalisering. 

Antalet ungdomar som har deltagit i verkstäderna 

och de tjänster som erbjuds genom dem har ökat 

anmärkningsvärt. Tjänsterna har blivit mångsidigare och 

verksamheten mer yrkesmässig. 

I en del kommuner har verksamheten även uppnått 

en etablerad ställning som en del av kommunens servicesystem. 

Det är även glädjande att det som ett resultat av ett 

intensivt arbete har uppstått många uppfinningsrika 

verksamhetssätt och servicekoncept som grundar sig 

på en gemensam vilja, ett gemensamt samarbete och 

kamratskap hos flera aktörer. 

För att framgångshistorien för verkstäderna ska kunna 

fortsätta och att de i samarbete med andra aktörer ska 

kunna utvecklas till en verklig samhällelig innovation 

behövs det stora förändringar av verkstädernas ställning 

i servicesystemet. Ett viktigt perspektiv är huruvida 

verkstäderna är en etablerad del av servicesystemet 

och ett annat huruvida tyngdpunkten på arbetet inom 

verkstäderna ligger på förebyggande eller avhjälpande 

verksamhet. Beträffande det senare perspektivet är det 

skäl att konstatera att det i Finland alltjämt råder en 

obalans mellan förebyggande och avhjälpande arbete. 

57

Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå - Jukka Gustafsson 

Särskilt för de ungas del borde tyngdpunkten klart ligga 

på det förebyggande arbetet. 

Grunduppgiften för verkstäderna är inte att förebygga 

marginalisering, utan förebyggande av marginalisering 

är ett resultat av deras verksamhet 

Grunduppgiften för ungdomsverkstäderna bör vara 

att stödja de ungas psykiska tillväxt och utveckling samt 

att lära ungdomarna färdigheter som behövs i livet och 

arbetslivet. Då fungerar verkstäderna som en ny och 

flexibel arbetsform vid sidan av utbildning på grundskolenivå 

och andra stadiet. Även för det finländska 

utbildningssystemets framgångshistoria behövs det i 

fortsättningen i allt större grad nya verksamhetssätt och 

pedagogiska lösningar som grundar sig på samarbete 

mellan olika aktörer. Utan dem kommer de problem som 

bland annat berör avbrutna studier att fortsätta och att 

bli mer svårlösta. 

Då man reflekterar över grunduppgiften för verkstäder 

lönar det sig dock att inte svälja begreppet ungdomsverkstäder 

utan att tugga. Av omsorg om ungdomarna har 

man under de senaste åren betonat betydelsen av de 

unga som ett klientel för verkstäder. 

På goda grunder kan man fråga om det är rationellt 

att lämna vuxna utanför verkstadsverksamheten. 

Frågan är befogad bland annat eftersom det enligt 

sysselsättningsstatistiken finns 60 000 personer som 

befinner sig i en svår situation på arbetsmarknaden 

och som har varit arbetslösa i över ett år. Deras antal 

ökar kraftigt trots att arbetslösheten minskar något, 

men det blir svårare att utnyttja tjänsterna bland annat 

som en följd av den nya kundsegmenteringen inom 

arbetsförvaltningen och på grund av att anslagen för 

Arbets- och näringsbyråerna minskar. En annan orsak 

till frågan som ställdes ovan är att erfarenheterna 

58 

som man har fått inom verkstadsverksamheten visar 

att den är ett stöd särskilt för de unga, men att även 

vuxna drar nytta av att personer i olika åldrar deltar i 

verksamheten. En tredje orsak till varför det även lönar 

sig för vuxna att delta i verksamheten är att det är lätt 

att göra verkstadsverksamheten för vuxna till en del 

av den yrkesinriktade utbildningen för vuxna. 

Kort sagt innebär klarläggande av grunduppgiften och 

ordnande av verksamheten i enlighet med den att göra 

verkstadsverksamheten stadigvarande som en del av 

den offentliga basservicen. Ett resultat av denna utveckling 

får dock inte bli att den öppna verksamhetskulturen 

som är karakteristisk för verkstäderna, och som grundar 

sig på klienternas behov och på att lära sig genom 

handling, försvinner. En annan styrka på verkstadsfältet 

är väl utvecklade samarbetsnätverk samt en mångfald 

av sammanslutningar som upprätthåller verksamheten. 

Även denna styrka bör effektiveras ytterligare. 

Tväradministrativ verksamhet är karakteristiskt för 

verksamheten vid verkstäderna. De starkaste sidorna för 

verkstäderna är att de fungerar inom området för social-, 

hälso-, ungdoms-, och kulturservice samt undervisnings- 

och arbetskraftsservice. Ur klientperspektivet innebär 

detta med samtida terminologi en helhetsbetonande 

processkontroll för att stödja de ungas psykiska tillväxt 

och utveckling. 

Det finns goda förutsättningar för att framgångshistorien 

för verkstäderna fortsätter och att verksamheten kan 

höjas till en ny nivå, eftersom det finns många aktörer 

som är tämligen väl fördelade över hela landet och det 

finns mycket kunnande och utvecklade verksamhetsmodeller 

och verksamhetssätt som har prövats i prakten 

vid verkstäderna. Det är främst en välfärdslösning och 

utbildningspolitisk lösning om man lyckas med grunduppgiften 

vid verkstäderna i framtiden.

Katja Ollilainen 

projektanställd, projektet Vamos 

Korrigerande erfarenheter och 

ombyggnad 

En fredag i juli stod jag tillsammans med en arbetskamrat 

på trappan till socialbyrån och väntade på att en 

ungdom skulle komma. Plötsligt dök det upp två män från 

gatan i sextioårsåldern som var berusade och på gott 

humör och gav oss en nöt att knäcka. De sökte kvinnligt 

sällskap men visste inte riktigt var de skulle kunna 

hitta det. De berättade att de ändå inte hoppas på det 

omöjliga. Kvinnan borde bara ha stora bröst, en bostad, 

en bra arbetsplats och en bil skulle inte heller skada. Vi 

skrattade gott och kom överens om att vi meddelar dem 

om vi träffar på en. Senare funderade jag på saken på 

nytt och konstaterade att det inte spelar någon roll om 

man är chef för ett företag, en man från gatan, hemmafru 

eller en ungdom som ännu söker sin plats i livet. 

Vi har alla precis samma drömmar om vårt liv och vår 

framtid. Det är sedan en annan sak om alla har samma 

möjligheter att förverkliga dem. 

Världen är inte sig lik längre. Samhället har blivit 

friare på många olika sätt. Vår kultur har blivit internationell, 

arbetslivet är i kris och vi kan inte längre som 

förr ge klara modeller för hur man bygger upp ett bra 

liv. Värdena och attityderna återspeglar människornas 

individuella frihet, men samtidigt för de med sig 

otrygghet särskilt för dem som skulle behöva starkare 

stödkonstruktioner och tydligare kulturella reflektionsobjekt 

i sitt kaotiska liv. 

Finland kallas välfärdssamhälle. Så kan man ju också 

definiera det. De välmående människorna röstar, betalar 

skatt, arbetar och deltar i verksamheter och hobbyer som 

sker runt omkring i deras livsmiljö, men hur är det med 

dem vars liv inte har gått enligt planerna, vars sociala 

förmågor inte motsvarar normerna eller vars samhälleliga 

kunnande är bristfälligt. Grundservicen är fungerande 

och erbjuds alla rättvist, men någonstans går det ändå åt 

skogen. Under de senaste åren har många funderat på 

om man verkligen kan bli marginaliserad i Finland. Svaret 

är mycket enkelt ur en uppsökande anställds perspektiv; 

ja och till och med mycket enkelt. 

Tero 

Tero söker till den gemensamma antagningen efter 

grundskolan men får ingen studieplats. Det är emellertid 

en lättnad för Tero, eftersom han har mobbats under hela 

högstadietiden. Följande år söker han inte för han vet 

inte vart eller hur. Han kommer inte överens med sina 

föräldrar och han går hemifrån så att han smäller igen 

dörrarna eller så att föräldrarna visar honom på dörren. 

Tero bor hos sina vänner och lever på utkomststöd, men 

så blir man inte lycklig. Då han besöker arbetskraftsbyrån 

får han en bunt papper med arbetspraktikplatser, men 

tröskeln att söka är hög. ”Inte är jag ju någonting” tänker 

Tero och så hamnar han i karens då han inte söker. På 

så sätt upplever han än en gång att han inte lyckas. En 

dag ser Tero ett telefonbolags erbjudande om en mobiltelefon 

med ett tidsbundet fast abonnemang på ett par 

år. Beslutet är enkelt. Efter två månader glömmer han 

ändå månadsavgiften, men följande månad betalar han 

den emellertid normalt. Han förstår inte att han borde 

ringa och göra upp om den glömda fakturan. Snart får 

han post från ett inkasseringsföretag. De godkänner inte 

små delbetalningar och pojken har inte råd att betala 

stora engångsbetalningar med utkomststödet. Till slut 

hamnar fakturan i utsökning. Då det kommer ett brev till 

poste restante där det står ”i enlighet med tingsrättens 

beslut” blir Tero rädd och funderar på om han sätts i 

fängelse, om det blir en anmärkning i brottsregistret om 

det här. Kreditupplysningarna meddelades i alla fall, det 

vet pojken. Nu får han ingen egen hyresbostad. Pojken 

får ångest, självkänslan sjunker till noll och framtiden 

ter sig mörk. I fortsättningen försöker han bara klara sig, 

vilket även det är en stor utmaning för honom i denna 

situation. Droger och brott av någon grad kommer mycket 

troligtvis att komma in i bilden. En mycket vanlig berättelse, 

åtminstone ur en anställds perspektiv. Vad händer 

då med pojken i framtiden? Det tål att tänkas på. Om han 

inte hittar en människa i sitt liv som vägleder och stöder 

honom i planerandet av framtiden och uppbyggandet av 

den är det mycket sannolikt att spelet är förlorat för gott. 

59

Korrigerande erfarenheter och ombyggnad - Katja Ollilainen 

Var och en av oss vill höra till något, vara en del av någonting. 

Det är ett av våra grundbehov, men på något sätt 

även vår grundrättighet. Var och en av oss skulle säkert 

även vilja delta i planerandet av sitt eget liv och i förverkligandet 

av denna plan. Marginaliserade ungdomar eller 

ungdomar som löper risk för att marginaliseras upplever 

att de inte kan påverka sitt livs gång särskilt mycket. Till 

deras liv hör besök på socialbyrån där de är tvungna att 

redovisa för sitt liv som ersättning för finansiellt stöd. Hur 

skulle det kännas för dig om du en gång i månaden var 

tvungen att öppna de mörkaste hemligheterna i din själ 

för en främmande människa som nog vill hjälpa dig men 

som inte känner dig på riktigt, inte förstår dina dolda motiv 

och som inte kan hjälpa dig i vardagen? 

Från socialbyrån styrs de unga till arbetskraftsbyrån 

där man frågar dem vad de har gjort för att främja chansen 

att få arbete och man skriver ut en tjock bunt med 

olika handledande kurser, arbetskraftsutbildning eller 

arbetspraktikplatser och om man inte söker till dem kan 

man förlora förmåner. Delaktighet? Självbestämmanderätt? 

Nog förstår vi alla att om man inte har gjort något 

på flera år och inte kan visa upp ett läkarintyg är det 

mycket ofta fråga om något helt annat än motivationsbrist. 

De bakomliggande orsakerna kan vara de mest 

otroliga: ovårdade sjukdomar (bl.a. ADHD, depression 

eller aspergers syndrom), lottlöshet, marginalisering som 

överförs från en generation till nästa, barnhemsbakgrund, 

inlärningssvårigheter, bostadslöshet, mobbning – allt 

som man kan föreställa sig. 

I Finland har vi mycket fina strukturer för olika sektorer. 

Jag arbetar dagligen med ärenden som anknyter till 

FPA, arbetskraftsbyrån och socialbyrån. Även tingsrätten, 

utsöknings- och indrivningsföretag har jag blivit 

mycket bekant med. Det som alla dessa instanser, med 

undantag av socialbyrån, har gemensamt är att deras 

främsta uppgift är att ta hand om och sköta ärenden, 

inte människor. Ändå kontaktar man eller tar de kontakt 

från ovannämnda instanser främst då saker och ting inte 

har gått enligt planerna. Hur kan man ens tänka sig att 

en ung person som lever på små resurser och inte har 

flera års gedigen erfarenhet om samhällets strukturer 

och myndighetsnätverk skulle klara av att sköta om och 

förstå dessa frågor själv? 

Verkstäder, Uppsökande ungdomsarbete 

och Startti 

Verkstadsverksamhet och särskilt Uppsökande ungdomsarbete, 

Ungdomscentra och Startti-träningen är 

arbetsformer som har och kommer att ha en mycket stor 

betydelse särkskilt i dylika ungdomars liv. Delaktigheten 

börjar redan med att de unga själv fritt kan välja om de vill 

delta i dessa verksamheter. Genom olika verksamheter 

60 

och ordnande av och stöd för vardagliga ärenden får de 

unga även korrigerande erfarenheter, tillit till sina egna 

förmågor och en vuxen människa i sitt liv utanför familjen 

som genuint bryr sig om hur det går för dem. De anställda 

saknar myndighetsstatus och har därför inte heller makt 

att fatta beslut som ändrar eller omvälver de ungas liv. 

I stället har de möjlighet till ett annorlunda möte. Dessa 

anställda kan gå in på ett område som även professionellt 

ännu är mycket okänt för oss där uppställningen inte 

alltid är anställd och klient, handledare och de som får 

handledning, utan endast två människor mellan vilka det 

råder tillit och respekt. Jag tror att endast via ett sådant 

möte är det möjligt att komma i kontakt med den unga 

personens inre och endast på detta sätt kan man vara 

berättigad att gå vid hans/hennes sida och stödja och 

stärka hans/hennes resurser. 

Delaktighet samt att utveckla självuttryck är inte endast 

trevligt tidsfördriv utan ett livsvillkor för ungdomar i likhet 

med de ovannämnda. Då alla känslor eller tillstånd inte 

kan kläs i ord kan man uttrycka dem med konstens eller 

handlingens medel. Inom vårt samhälle koncentrerar 

man sig dock beklagligt nog mycket på yrkesutbildning 

och ibland känns det som om endast vitsord och betyg 

har en betydelse. Alla de som ”är ute på äventyr på 

arbetsmarknaden” klarar av en eller annan orsak inte 

av att ens inleda rehabiliterande arbetsverksamhet, 

för att inte tala om att inleda yrkesstudier på heltid. Vid 

verkstäder och lättillgängliga verksamhetscentra för 

ungdomar mäter man inte verksamheten i mängd eller 

kunskaper utan definierar verksamheten i enlighet med 

hur betydelsefull den är för den unga personen själv. 

För en del kan det vara mycket betydelsefullt att de ens 

klarar av att komma till platsen! 

Är det alltså meningen att vi av alla dessa unga på 

några år ska få produktiva skattebetalare för samhället 

eller räcker det att vi genom olika arbetssätt och 

arbetsformer skulle kunna hjälpa dem att hitta sina 

försvunna resurser, strukturera sin egen tillvaro samt 

stödja betydelsen av korrigerande erfarenheter. Räcker 

det att de unga som har blivit främmande för sig själva 

och relationen till sitt eget liv och ofta upplever sig som 

offer, objekt för andras handlingar och funktioner till slut 

skulle vara i stånd till interaktiva relationer och därigenom 

skulle få uppleva att de är unika, värda att älskas och få 

omtanke och på så sätt både skulle bli synliga och skulle 

ses. På så sätt skulle var och en kunna känna att den 

är något, att den hör till något samt glädjas över att den 

överhuvudtaget finns till. Räcker det till som en del av 

byggplanen för välfärdsstaten eller har vi utan att veta om 

det blivit så främmande för mänsklighetens urkälla att vi 

har glömt bort det som är det allra mest betydelsefulla, 

människan själv.

Karel McLeod Smith 

chef för verkstadsverksamheten, 

Hyvinkään nuorten työpajatoiminta HYPE 

Förebyggande eller främjande 

av arbetslöshet? 

Matti som är 32 år är för närvarande på verkstaden 

för vuxna och bygger om gamla cyklar till nya för kommunens 

behov. Matti deltar i rehabiliterande arbetsverksamhet 

i genomsnitt fem timmar per dag fem dagar i 

veckan. Matti är nöjd eftersom de grundläggande behoven 

tillfredsställs och av ersättningarna har han sparat 

pengar till ett nytt spelkonsolspel. Och det finns gott om 

tid för hobbyn att spela på PlayStation. Matti upplever 

inte att han är marginaliserad. Han har just inga vänner 

utanför återvinningsverkstaden. Den ekonomiska 

situationen är knapp men han har så mycket pengar 

han behöver. Han har inte fått jobb efter grundskolan. 

Han har inte använt läkartjänster för en kontroll av 

den fysiska hälsan sedan åttonde klassen – men nog 

psykiatriska tjänster och olika slags medicinering mer 

än behövligt. 

Matti besöker sin mamma då han har lust. Han går till 

baren en gång i veckan efter arbetet och tar ett par – tre 

två euros stop öl då det är ”happy hour” på förortskaféet 

och kommunen prenumererar på Helsingin Sanomat åt 

honom – Matti är nöjd. 

Hur blev Matti Matti? 

Matti avlade grundskolan i normala klasser. Det finns 

dock anmärkningar från skoltiden om att lärarna har 

tvivlat på Mattis ”mentala färdigheter” och delvis oroat sig 

för den lilla pojken som har isolerat sig. Pojken klarade 

sig ändå medelmåttigt i skolan – eller vad man ska säga 

om medeltalet sex på avgångsbetyget. Efter grundskolan 

deltog Matti i tre yrkesutbildningar som han avbröt. I en 

utbildning löpte studierna till och med till början av det 

tredje studieåret. Vad hände sedan? Matti insjuknade i 

depression, han slutade skolan, livet hakade upp sig som 

en gammal vinylskiva. Han led av depression i flera år, 

eftersom det tog ett år att ens få psykiatrisk vård. Det tog 

länge för honom att tillfriskna – och som utomstående 

kan man i alla fall inte märka ett fullständig eller verkligt 

tillfrisknande. 

De bästa studieåren och början av arbetskarriären gick 

förbi då Matti led av depression. Då Mattis vård var över 

då han var 26 år och det var dags att ta steget in i arbetslivet 

eller arbetslöshetslivet hittade han inte sin egen plats. 

Matti började delta i rehabiliterande arbetsverksamhet 

på verkstaden för ungdomar, övergick så småningom 

till arbetslivsträning och då han började bli för gammal 

för det och sökandet av utbildnings- eller arbetsplats inte 

ledde till något var det naturligt att Matti överfördes från 

en service till en annan och nu är han här. Matti har sex 

år av verkstadsverksamhet i alla dess former bakom sig. 

Men Matti klagar inte, han har ju det bra. 

Mattis process 

Hur borde man som myndighet förhålla sig till berättelsen 

om Matti? Matti har slutfört sin läroplikt, inte begått 

några brott, sökt hjälp och fått det, aktiverats och deltar 

i ett arrangemang. Samhället bekostar verksamheten 

för Matti och Matti gör den insats för samhället som 

förväntas av honom. Rätt många sektorer har fått göra 

positiva anteckningar och anteckna prestationsdagar i 

sin placeringsstatistik – det här ser ju bra ut. 

Inom ett processcentrerat tänkesätt försöker vi finna 

den bästa möjliga processen och strävar efter att granska 

missförhållandena i de nuvarande funktionsmodellerna. 

Hur skulle det vara om vi granskade Matti litet som en 

process? 

I grundskolan noterades och antecknades Mattis första 

svårigheter. Kanske har det skett en utveckling sedan 

1990-talet så att sådana här ärenden inte endast skulle 

förbli anteckningar i dokument. Jag vill tro att sådana här 

frågor redan inom grundutbildningen i dagens läge leder 

till att de unga kommer inom räckhåll för stödåtgärder och 

att man koncentrerar sig på framtiden. Inom studier på 

andra stadiet har examensstrukturen utvecklats och det 

finns olika möjligheter till att studera genom att en persons 

särdrag beaktas. Livet är emellertid inte enkelt och 

61

Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? - Karel McLeod Smith 

vägen kan bli krokig. Därför måste det finnas möjlighet 

till att pröva på arbetslivet till exempel i verkstadsmiljö, 

men dock inte så att man hela livet på raden för yrke i 

blanketter måste skriva ”deltar i verkstadsverksamhet”. 

Jag vill fortfarande tro att aktörer överallt gör sitt arbete 

med tanke på klienterna och inte stirrar blint på prestationsdagar 

eller direkta placeringstal. Ett bra resultat 

mäts ändå med det kunskaps- eller erfarenhetskapital 

som klienterna får inom verkstadsverksamheten och med 

hur väl de kan hitta sin egen plats i samhället. 

Jag återgår ännu till den nöjde Matti för en stund. 

Under något skede av sin sexåriga period av verkstadsverksamhet 

har Matti funderat på sin blivande riktiga 

arbetsplats. Matti är intresserad av transportarbete och 

körkortsprovet är den enda slutförda utbildningen som 

han har avlagt. Och till och med utmärkt, eftersom han 

klarade det vid den första uppkörningen. I något skede 

var transportuppgifter inte möjliga på grund av stark 

medicinering. Det är emellertid redan länge sedan, 

eftersom medicineringen i dagens läge är så lätt att den 

inte hindrar honom från att köra. Matti har även talat om 

detta någon gång, men då han besökte ett utbildningsställe 

inom logistikbranschen började utbildarnas och 

den egna handledarens realistiska berättelser om hur 

krävande branschen är skrämma honom. Matti vågar 

inte längre drömma om detta – det känns alltför skrämmande 

att övergå från en fem timmars arbetsdag och en 

trevlig hemlik arbetsmiljö till en åtta timmars arbetsdag 

och andra mönster. Skulle han klara av det? 

Vid verkstaden har de bästa experterna gjort en träningsplan 

för klienten. Man har behandlat klienten med 

respekt och tagit i beaktande allt det som man känner till 

om hans bakgrund. I aktiveringsplanen har man antecknat 

att en stegvis övergång till sex timmars arbetsdagar 

är möjlig. Man stödjer sysselsättning med mångsidiga 

övningsarbeten men ser till att inte orsaka besvikelser 

med alltför utmanande uppgifter. 

I Mattis sysselsättnings- och rehabiliteringsprocess har 

myndigheter från undervisningsväsendet, arbets- och 

näringsförvaltningen, socialservicen, verkstäder, den 

psykiatriska vården, A-kliniken, Uppsökande jobb samt 

stödboende deltagit. Planen är garanterat så bra som 

den helt enkelt kan vara. 

Varför vill jag då lyfta fram Matti? 

Som stam- och nyckelkund vid verkstaden är Mattis 

fall intressant men inte unikt. Vi har utvecklat utmärkta 

tjänster, vi har lärt oss att göra diagnoser och att läsa diagnoser. 

Vi har fungerat enligt förväntningarna och starkt 

haft intrycket att vårt arbete genuint främjar sysselsättning. 

62 

I Mattis och många gelikars fall har vår verksamhet 

säkert stärkt mänskligheten och människans eget växande, 

men samtidigt åtminstone delvis även främjat 

arbetslösheten. Matti har blivit en verkstadsexpert och i 

framtiden säkert en erfaren och permanent arbetstagare 

på mellanarbetsmarknaden. 

Jag tycker inte att sysselsättning är en volymgren. 

Främjande av sysselsättningen är inte heller ett urval 

av olika konststycken med vars hjälp man gör klienterna 

åtminstone tillfälligt till intressanta arbetstagare i 

arbetsgivarnas ögon. Man måste snabbt gå på djupet 

med det som utgör hinder för sysselsättningen i kundens 

fall, kartlägga alla de intresse- och kunskapsområden 

som finns i var och en av oss och leta efter en lämplig 

utbildnings- eller arbetsplats. Ju längre åtgärden pågår 

desto svårare är det att övergå till arbetslivet, där det i 

dagens läge endast sällan erbjuds stödda arbetsplatser 

eller arbetsuppgifter. 

Jag tycker att den nuvarande modellen för hur sysselsättningen 

bör skötas är problematisk, eftersom det 

snart börjar finnas lika mycket aktörer som klienter. 

Finansieringsmodeller och finansieringskanaler har lett 

till att flera aktörer har uppmuntrats till verksamhet på 

sysselsättningsfältet och förutom sin kärnkompetens 

även har hoppat på sysselsättningsutmaningen. I och 

för sig är det inte något dåligt så länge som aktörerna 

utför sitt arbete professionellt och kontinuerligt bedömer 

sitt förhållande till övriga aktörer. Därtill borde man koncentrera 

sig på att utveckla hur sysselsättningen sköts 

med lika stor innovationskraft som man håller igång 

olika sysselsättningsprojekt. Det svåra med projekt och 

tidsbundna finansieringar är ofta att de tar slut någon 

gång och de resultat som man har fått till stånd kan 

tillsammans med projektet gå upp i rök. Och då nya 

finansieringskanaler öppnas gläds en ny aktör över att 

hjulet är uppfunnet igen. 

Klienten bör ställas i centrum av sin egen sysselsättning. 

De bedömande kretsarna bör ha tid och kunnande 

för att lyssna på klienten och på basis av detta yrkeskunskap 

att finna den bästa möjliga lösningen – antingen 

ett direkt utbildnings- eller arbetsalternativ eller om man 

observerar hinder för sysselsättningen en professionell 

tjänst där man har specialiserat sig på att avlägsna eller 

åtminstone sänka hinder. 

Man bör säkerställa serviceproducenternas möjligheter 

att utveckla sin verksamhet på lång sikt. De nuvarande 

tidsbundna finansieringsmodellerna borde förnyas så att 

de blir mer bestående och i sin tur bör man av aktörerna 

kräva kontinuerlig uppföljning och utveckling av kvaliteten 

och verksamheten. Enbart prestationsdagar eller direkta 

placeringar kan inte utgöra grunden för finansieringarna

utan i deras ställe måste man få mätare som genuint 

återger hur klientens situation förbättras eller avancerar. 

Därtill borde man inom utdelningen av anslag som har 

reserverats för att sköta sysselsättningen tydligt känna 

igen de funktioner som finansieras för att upprätthålla 

mellanarbetsmarknaden och å andra sidan de funktioner 

där kärnuppgiften är att främja sysselsättningen. 

Då funktionerna är tydligt separerade kan man mäta 

resultaten av dem på olika sätt. Inom den nuvarande 

modellen uppmuntras alla aktörer att göra allt, att fungera 

som varuhus för sysselsättningen, vilket leder till att 

olika målsättningar inte alltid nödvändigtvis kan utvecklas 

klientcentrerat. Därtill upplever jag att de ungas och de 

vuxnas verkstadstjänster funktionellt bör hållas i sär. 

Även om metoderna och målen kan vara mycket likartade 

skiljer sig klienternas behov avsevärt från varandra. 

Mästare-gesäll-modellen som har ansetts vara idealet är 

bra som tanke och fungerar för vissa ändamål, men den 

innebär även en risk för att modellen en blind leder en 

blind uppstår. Då långtidsarbetslösa överför kunnande till 

unga arbetslösa kan detta innebära mycket annat än en 

överföring av fackkunskap eller kunnande i arbetslivet. 

Verkstadsverksamheten och verkstadstjänsterna har 

etablerat sig som en av de mest betydande formerna av 

sysselsättning och hur sysselsättningen sköts. I lagtexter 

Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? - Karel McLeod Smith 

nämns verkstadsverksamheten just inte alls – endast i 

ungdomslagen nämns tjänsten. Nu kan det rätta ögonblicket 

ha kommit för att trygga kvaliteten på och verksamheten 

i verkstäderna så att man skulle ta ställning 

till frågan till och med genom anteckningar i lagen. Olika 

aktörer skulle erkännas och man skulle göra upp kommensurabla 

ramar för verksamheten. Samtidigt skulle 

man säkra att de finansiella satsningarna som behövs 

för professionell verkstadsverksamhet finns och att man 

skulle övergå från ett kontinuerligt flöde av projekt till en 

mer slagkraftig helhet. 

Jag återgår till Matti igen. Matti är fortfarande nöjd. 

Nu har Matti fått köra återvinningsverkstadens paketbil 

ibland då arbetskamraten Pertti har varit sjukledig. För 

Perttis del är en pensionsutredning på gång och han 

kommer eventuellt att gå i pension från verkstaden 

inom ett år. Man har lovat Matti att han kan få ta över 

Perttis arbete. 

Det finns även annat att glädja sig över i Mattis liv. 

54-åriga Eija, som deltar i vävverkstaden som fungerar 

i samma utrymmen, har flyttat ihop med Matti. Det enda 

problemet har varit Eijas rikliga och kontinuerliga alkoholkonsumtion, 

men livet har ändå gått bra tillsammans 

trots detta... 

63

Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry, en organisation inriktad på 

att utveckla arbetsverkstadsfältet och sektorn för social sysselsättning, 

har deltagit i EU:s temaår kring ökat deltagande och 

samhörighet genom att arrangera diskussionstillfällen och seminarier. 

Syftet med denna pamflett är att försöka hitta svar på 

frågor kring utanförskap, marginalisering, fattigdom och lottlöshet 

i dagens Finland. 

Vi bjöd in experter och aktörer från olika delar av samhället för att 

skriva sina egna synpunkter. Resultatet är en mångröstad uppsättning 

av ställningstaganden, visioner, kritik och resonemang 

samt konkreta förslag för att avskaffa ojämlikhet. 

Vi har bett våra skribenter resonera huruvida det förekommer 

marginalisering i Finland, om vi kan göra något för att förhindra 

marginalisering, hur man kan öka delaktigheten, om tudelningen 

i medborgare som klarar sig och de som inte klarar sig är en 

slump eller ett resultat av medvetna val, och vad vi kan göra för 

att förhindra tudelningen. 

”Något utopistiskt – skulle Finland kunna vara det första landet i 

världen där man har avlägsnat fattigdom och marginalisering?” 

Pentti Arajärvi 

www.tpy.fi 

www.työpajatieto.fi 

ISBN 978-952-67587-0-1

VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?