VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Recommendations

Info

Teflonliv eller riktigt liv - Suvi Waitara Välfärdssamhället byggdes utgående från principen att alla ska betala skatt och få service och att man ska hjälpa de svagare. Idealet för den ömsesidiga solidariteten och byggandet av en bättre värld har ersatts av en extrem individualism där det är en miss att bli vanlottad och där man stödjer passivitet genom att hjälpa andra. Följaktligen har även stödsystemet gjorts ytterst förödmjukande då människan för att få hjälp utförligt måste redovisa för sitt privatliv. Jag minns själv för evigt mitt besök hos socialbyrån med mitt 2-åriga barn. Då måste man ännu träffa en anställd ansikte mot ansikte då man ansökte om utkomststöd, i dagens läge är det ju svårt. Den anställda undrade hur det är möjligt att barnets skor ser så dyra ut. Flera gånger täcktes jag inte gå även om jag skulle ha varit berättigad till stödet. Besök av detta slag är säkert långt förklaringen till varför socialförmånerna inte används fullt ut i Finland. Det är så förödmjukande att ansöka om hjälp att man sparar på statens pengar på ett bekvämt sätt. Och låter de fattiga vara tysta och skämmas. Och det passar ju. Man kan även förtjäna pengar på skam förknippad med fattigdom. Det finns snabblån, delbetalningar, inkasseringsbyråer och vidareförsäljning av skulder. De fattiga betalar även mer för allt. Och barnen i de fattiga familjerna vill ha samma spelkonsoler, telefoner med pekskärm, iPods, utlandsresor, Converse sneakers, märkesjeans och skärmmössor som andra barn. Samma saker som i lite olika form i de vuxnas värld skiljer förlorare från dem som har framgång. Om båda föräldrarna i familjen arbetar och det inte finns mer än tre barn kan man uppfylla många barns önskningar. En annan sak är sedan om det är bra att få allt som man täcks be om men det hör inte hit. Problemet är att allt färre har tillgång till det som är normalt i dagens läge samtidigt som fattigdomen inom barnfamiljer ökar även i Finland. Familjerna delas in i vällottade och dem som har litet mindre. En klar grupp som har ännu mindre är familjer där det bara finns en förälder som kan ge omvårdnad och förutom bröd även sätta något annat på bordet. Och deras antal är stort, redan ungefär 20 procent av alla barnfamiljer. Även om arbete effektivast borde skydda mot fattigdom gör det inte nödvändigtvis det. Inte om man har korttidsjobb eller arbetar inom låglönebranschen. Sysselsättning i sig själv kan vara svårt även för en mycket motiverad ensamstående förälder på grund av skiftarbete, korttidsjobb och andra oregelbundna arbetstider. Vart ska man föra ett barn i skolåldern under ett nattskift om den andra föräldern inte är hemma och sköter om 44 barnet? Hur klarar sig en ensamstående förälder med fyra barn i jämförelse med en singel i en arbetsintervju? Ändå borde man förtjäna pengar. Ur ensamstående föräldrars perspektiv ligger svårigheten i att samordna arbetslivet och familjen framförallt i strukturerna. Om man inte gör något har vi eventuellt en tämligen stor grupp barnfamiljer som löper risk att marginaliseras. Vad är fel? Säkert ingenting om man vill att den gemensamma kakan ska delas i jättestora godbitar och små smulor. Vad gör då de som endast får små smulor? I Finland är hemlöshet, brottslighet och allt slags otrygghet tämligen småskalig. De rika skulle ändå ha råd att anställa vakter och uppföra murar. En ganska rå bild av samtiden och värdena. Inte kan det väl vara riktigt så här? Det finns mycket annat i livet än endast pengar och nog är väl vi människor även något annat än konsumenter? Strukturerna borde vara sådana att dylika framtidsvisioner inte blir verklighet. Och det måste vi alla som bor i detta land göra tillsammans, var och en enligt sin ställning. Staten och makthavarna måste måna om att strukturerna är sådana att inkomstskillnaderna och ojämställdheten inte ökar. Medborgarsamhällets uppgift är att skapa ramar för delaktighet och skrika högt om missförhållandena. Uppgiften inom den tredje sektorn borde vara att skapa sådana ramar att människor kunde delta utan teflonyta. Att man ens någon gång kunde skaka av sig skalet ”man behöver inte hjälpa”, ”det känns ingenstans” och ” vi klagar inte” som har utvecklats under livets gång och kunna delta på sina egna villkor – så att man skulle ta i beaktande hinderslösheten både för rörelsehandikappade och syn- eller hörselskadade och föräldrar. Det är orimligt att ställa förväntningar från teflonvärlden även på deltagande: förvänta sig att sådana människor deltar som har svårt att ta sig långa vägar, få barnvakt eller vars vardag är fylld med matlagning, tvätt och dubbelarbete. Medborgarorganisationer kan ställa större krav på sig själva; fara dit där människorna är, sänka trösklarna, ordna barnskötsel och lyssna på vad människorna har att säga. För ensamstående föräldrars del kunde man öka delaktigheten i organisationer till exempel så att man kunde ta med barnen till evenemang och möten. Detta är något som man borde ta i beaktande även på andra ställen än inom barnskyddsorganisationer. Den främsta uppgiften inom den tredje sektorn är att försvara gemenskap och solidaritet samt påminna oss om att vi trots allt är människor som har förmåga till och är förpliktade att göra gott och ta hand om varandra.
Tapio Kuure docent, Tammerfors universitet I en lös tjuderlina En ungdom som marginaliseras kan inte lätt komma undan. Jag insåg denna paradoxala sanning då jag för någon tid sedan tillsammans med några ungdomsarbetare reflekterade över problem som drabbar ungdomar i övergångsskedet mellan grundskola och fortsatt utbildning. Man strävar efter att undvika att övergången drar ut på tiden på alla sätt som står till förfogande. Enligt ungdomsarbetarnas bedömning lönar det sig att varna både de unga och deras föräldrar om eventuella planer på att ta ett mellanår i övergångsskedet. Ett mellanår kan lätt bli flera år. Då jag frågade på vilket sätt ungdomsarbetarna kan påverka detta mellanår, fick jag som svar att man ringer hem till ungdomarna. Den trådlösa mobiltelefonen fungerar som en lös tjuderlina och det är inte lätt för den unga att komma loss från den. Av svaret framgår mycket bra hur ungdomsarbetarna på små och även medelstora orter känner till ungdomarnas problem inom sina områden och hur mycket de även bryr sig om de bekanta ungdomarnas livssituation. Likaså framgår det hur ungdomarna allt mer har förflyttat sig med sina problem från gatorna och kioskerna in i sina hem och egna rum. Det egna rummet som fälla Det egna rummet som har garanterat den unga självständighet och internet som erbjuder honom/henne en global värld har under de senaste åren blivit hot istället för möjligheter. Det egna rummet och den virtuella världen håller på att bli ett inre fängelse där den unga kurar ihop sig. Dagens ungdom hotas mer av ensamhet och egna inre rädslor än dåligt sällskap och gängbildning, som tidigare ansågs vara en genväg till helvetet – som det även var för många. Inom ungdomsarbetet har man svarat på denna utmaning med allt mer individuella arbetsformer genom att tränga sig djupare in i de ungas privatliv och stiga in i deras egna rum. Sett ur ett etiskt perspektiv är arbetet inte problemfritt, eftersom man blir tvungen att fråga sig när det är befogat att blanda sig i eller när det leder till utsättning om man inte blandar sig i. Varje situation måste bedömas separat och de allvetande kritikerna hittar alltid sitt mål. Beroende på situation kan ungdomsarbetarna antingen anklagas för att de daltar med de unga eller att de unga lämnas åt sitt öde. Sett ur ett etiskt perspektiv har det visat sig att mobiltelefonen är ett utmärkt verktyg. De unga kan svara då de vill och man kan skriva sms dygnet runt. Även ett kort sms kan i en svår situation förstärka tjuderlinan, som ibland är mycket tunn, mellan den unga och ungdomsarbetaren. Ett eget rum har ansetts vara en symbol för att de unga blir självständiga allteftersom vår levnadsstandard har möjliggjort fler kvadratmetrar och rum. Det egna rummet har utgjort en grundsten för att bygga upp identiteten och de föräldrar som inte har kunnat erbjuda det till sin ungdom har ansetts vara dåliga. I författaren Virginia Woolfs verk ”A Room of One’s Own” från år 1929 var det egna rummet en metafor för och ett tecken på kvinnans emancipation och rätt till ett eget privatliv. Det egna rummet garanterade arbetsro och en möjlighet till kreativt arbete. I kvinnoemancipationens historia ställdes det egna rummet revolutionerande mot köket, spisen och knytnäven. I dagens läge finns det emellertid fog för att fråga om det egna rummet har blivit en fälla och en egenhändigt gjord bur både för unga kvinnor och särskilt för unga män. Det ser ut som om rumsfrågan är en könssensitiv fråga på ett annat sätt nu än under Virginia Woolfs tid. Kvinnor kanske klarar sig bättre i privatlivet och kan skapa sociala nätverk bättre än män. Den gråa zonen mellan individen och det politiska systemet Det egna rummet med datorn som standardutrustning och den globala virtuella världen skapar ramar för cen- 45
Page 1: VÄRDE! - synpunkter på ett ojäml
Page 4 and 5: Förläggare: Valtakunnallinen työ
Page 6 and 7: Inledning Detta år har varit det e
Page 8 and 9: Pentti Arajärvi JD, docent, Helsin
Page 10 and 11: Sirpa Pietikäinen ekonom, medlem i
Page 12 and 13: Markku Hassinen verksamhetsledare,
Page 14 and 15: Vem är rädd för den fattiga - Ma
Page 16 and 17: Klassamhällets återkomst - Erkki
Page 18 and 19: Tom Tarvainen utvecklingschef, Sosi
Page 20 and 21: Virpi Koskela lärare i teateruttry
Page 22 and 23: Rosa Meriläinen SVM, fri skribent
Page 24 and 25: Ett skarpt nej till gemenskap - Ros
Page 26 and 27: En kanal till arbetslivet för dem
Page 28 and 29: Det behövs mer omfattande perspekt
Page 30 and 31: Hur skulle det vara om man slutade
Page 32 and 33: Är aktivitet räddningen? Den tred
Page 34 and 35: Social marginalisering bland invand
Page 36 and 37: Kaisa Krogerus koordinator, Det rik
Page 38 and 39: Hur syns marginalisering högst upp
Page 40 and 41: Hur syns marginalisering högst upp
Page 42 and 43: Förekommer det marginalisering i F
Page 46 and 47: I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
Page 48 and 49: Aila Paloniemi riksdagsledamot, ord
Page 50 and 51: Katja Komonen SVD, forskningsledare
Page 52 and 53: Håll fast vid skolan - Katja Komon
Page 54 and 55: Fram från utkanten, från uppsöka
Page 56 and 57: Jukka Gustafsson riksdagsledamot Fr
Page 58 and 59: Framgångshistorien för verkstäde
Page 60 and 61: Korrigerande erfarenheter och ombyg
Page 62 and 63: Förebyggande eller främjande av a
Page 68: Valtakunnallinen Työpajayhdistys r

VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?