VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Recommendations

Info

Det behövs mer omfattande perspektiv inom sysselsättningspolitiken - Aarne Kiviniemi människan som helhet. Ändå marginaliseras tyvärr en stor del av människorna på arbetsmarknaden i Finland just på grund av missbruksproblem. Man borde fokusera tyngdpunkten i sysselsättningspolitiken bättre än för tillfället genom att stödja människor bättre trots missbruksproblem, så att de ens delvis kunde vara med på arbetsmarknaden. Tyngdpunkten i utvecklingen av den sociala arbetsmarknaden borde ligga på människor som delvis är arbetsföra tillfälligt eller till och med permanent. Detta skulle vara mycket klokt både för individen själv och för helhetsekonomin i samhället. Tyvärr verkar det inte som om besparingar inom social- och hälsovården intresserar då man fattar sysselsättningspolitiska beslut. Alla är bara alltför kortsiktigt intresserade av resultat och lönsamhet inom den egna sektorn, vilket är en av de största bromsarna för stora ändringar i vårt samhälle. Det verkar som om ingen tar ansvar för helheter. Arbets- och näringsministeriet styr sysselsättningspolitiken ur ett onyanserat perspektiv där man mäter hur den stödda sysselsättningen lyckas endast på basis av hur personen sysselsätts på den öppna arbetsmarknaden. Man tar inte alls i beaktande människors utgångspunkter för att få arbete då man utvärderar resultat. Enligt flera utlåtanden från arbets- och näringsministeriet är det inte heller dess angelägenhet att beakta den sociala och hälsopolitiska betydelsen av sysselsättningen. Enligt flera undersökningar spelar sysselsättning en väldigt stor roll för att stärka individen och förebygga skador. Det verkar inte vara av intresse för det sysselsättningspolitiska beslutsfattandet. Det största hindret för att förlänga finländarnas yrkeskarriärer är missbruksproblem och mentala problem. I ljuset av detta verkar det märkligt att man inte inom sysselsättningspolitiken satsar tillräckligt på att förebygga dem. Tillsammans med experter på missbruksproblem och mentala problem borde man inleda omfattande sysselsättningspolitiska samarbetsprojekt. Av någon anledning håller inte detta på att ske, fastän en samhälleligt 28 betydande strategisk tyngdpunkt ligger på att förlänga yrkeskarriärerna. Återigen antar man att det inte behövs hjälp av experter inom sektorerna för missbrukarproblem och mentala problem. De som får sysselsättningsstöd för sitt arbete håller resterna av vår välfärdsstat vid liv Talande ny forskningsinformation visar att man i Finland har granskat stödsysselsättning snävt, endast ur ett perspektiv som visar hur man med hjälp av den förbereder människor för den egentliga arbetsmarknaden. Stödsysselsättningsperioden beskrivs som om det inte var fråga om egentligt arbete och man lägger inte ett sådant värde på den som man borde. Enligt en nyss publicerad undersökning som har gjorts inom organisationer är verkligheten en helt annan. De stödsysselsatta personerna arbetar inom vårdbranschen med städ-, mat- och vårduppgifter som är nödvändiga för verksamheten vid dessa enheter. Man låter stödsysselsatta personer utföra nödvändiga uppgifter som är ett livsvillkor för att vardagen ska fungera vid enheterna. Som ett jämförelseobjekt kan man ta invandrare i många västländer. De utför just dessa nödvändiga uppgifter som den egna befolkningen ofta inte är beredd att utföra. I Finland finns det inte tillräckligt med invandrare som skulle sköta dessa lågavlönade arbeten. På gräsrotsnivå verkar det som om lösningen skulle ha blivit att stödsysselsatta personer sköter dessa arbetsuppgifter som är av största vikt. De stödsysselsatta möter i vardagen äldre samt klienter inom missbruksvården och mentalvården där de professionella resurserna inte längre räcker till. På basis av detta skulle det vara nödvändigt att öppna perspektivet på stödsysselsättning mer omfattande och inte endast reflektera över hur man med hjälp av stödsysselsättningen får ut en person på den så kallade riktiga arbetsmarknaden. De flesta tjänsterna som stöder välfärden skulle inte fungera utan den betydande insatsen av stödsysselsatta. De stödsysselsatta håller resterna av vår välfärdsstat vid liv i människors vardag.
Tuija Kotiranta utvecklingschef, Institutet för hälsa och välfärd, enheten i Jyväskylä Anne Valppu-Vanhainen studerande inom socialförvaltningsvetenskaper, Östra Finlands universitet, Kuopio campus Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa? Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden med hjälp av aktivering? Vi har råkat ut för allt fler svåra och stora frågor då vi ihärdigt har deltagit i aktiveringsarbete redan under flera decennier. Det verkar som om de välmenande aktiveringsmålen förverkligas så sällan. Hos oss kallar man även ofta aktivering för rehabilitering, men rehabilitering är ett hemskt ord i detta sammanhang. Det gör människan till ett ofullständigt, bristfälligt och passivt objekt för en annan verksamhet och detta objekt ska rehabiliteras. Människan hamnar som på en sticka. Rehabiliteringen leder till slut inte ens någonstans, eftersom den inte slutförs. Drömmarna för rehabiliteringen är ofta orealistiska önskedrömmar som inte fungerar i den riktiga världen. Det vill säga i en värld där kraven i arbetslivet bara blir striktare och arbetet försvinner till länder där lönenivån är allt lägre. Det är bedrägeri att rehabilitera arbetslösa till arbete som inte finns. Kondition är i alla fall ett mål för rehabilitering. Då vi nyss själva deltog i en kurs med avsikt att förbättra konditionen och Aslak-rehabilitering har vi även personligen börja fundera över hur kondition, goda krafter och ork uppkommer. Motion och hälsosamma levnadsvanor är det som ofta erbjuds som ”medicin”. Men är det även fråga om något helt annat? Kanske är det fråga om ett meningsfullt arbete och ett aktivt liv i övrigt med hjälp av vilka människan kan finna mål och på vilka hon kan bygga upp sin framtid. Detta skulle vi vilja att vårt arbete främjade. Situationen för en person som länge har varit arbetslös kan var mycket olik situationen för oss, som (åtminstone tills vidare) har ett ordinarie och meningsfullt arbete. I regel vill handlingskraftiga människor i arbetsför ålder arbeta. De behöver ingen aktivering och särskilt inte rehabilitering för arbetslösa som har kristalliserats till kärnan för aktivering. Hur förklarar vi det faktum att aktivering för arbetsmarknaden och särskilt inte rehabilitering inte leder till sysselsättning, då orsaken är att det inte finns arbete för alla. Då situationen realiseras blir människan som har rehabiliterats och aktiverats besviken och känner sig lurad. Men även funktionären och den rehabiliterande sektorn får en moralisk baksmälla. Är aktiveringsarbetet etiskt? Eftersom arbetslöshet inte är en sjukdom finns det ingen enskild medicin med vilken man skulle kunna ”behandla” den; det är inte fråga om en pandemi. Det är ju inte fråga om ett fel, ett handikapp eller en sjukdom, utan om invecklade samhälleliga processer och problem i anslutning till dem som enligt den gamle professorn i socialt arbete, Georg Walls, ”kommer som individuella problem”. Vi (som aktiverar) vårdar, vårdar individer, människor som om det fanns något fel hos dem som måste åtgärdas. I en aktiveringsdiskussion återkommer drömmarna om hur människor förs, skickas, så 29
Page 1: VÄRDE! - synpunkter på ett ojäml
Page 4 and 5: Förläggare: Valtakunnallinen työ
Page 6 and 7: Inledning Detta år har varit det e
Page 8 and 9: Pentti Arajärvi JD, docent, Helsin
Page 10 and 11: Sirpa Pietikäinen ekonom, medlem i
Page 12 and 13: Markku Hassinen verksamhetsledare,
Page 14 and 15: Vem är rädd för den fattiga - Ma
Page 16 and 17: Klassamhällets återkomst - Erkki
Page 18 and 19: Tom Tarvainen utvecklingschef, Sosi
Page 20 and 21: Virpi Koskela lärare i teateruttry
Page 22 and 23: Rosa Meriläinen SVM, fri skribent
Page 24 and 25: Ett skarpt nej till gemenskap - Ros
Page 26 and 27: En kanal till arbetslivet för dem
Page 30 and 31: Hur skulle det vara om man slutade
Page 32 and 33: Är aktivitet räddningen? Den tred
Page 34 and 35: Social marginalisering bland invand
Page 36 and 37: Kaisa Krogerus koordinator, Det rik
Page 38 and 39: Hur syns marginalisering högst upp
Page 40 and 41: Hur syns marginalisering högst upp
Page 42 and 43: Förekommer det marginalisering i F
Page 44 and 45: Teflonliv eller riktigt liv - Suvi
Page 46 and 47: I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
Page 48 and 49: Aila Paloniemi riksdagsledamot, ord
Page 50 and 51: Katja Komonen SVD, forskningsledare
Page 52 and 53: Håll fast vid skolan - Katja Komon
Page 54 and 55: Fram från utkanten, från uppsöka
Page 56 and 57: Jukka Gustafsson riksdagsledamot Fr
Page 58 and 59: Framgångshistorien för verkstäde
Page 60 and 61: Korrigerande erfarenheter och ombyg
Page 62 and 63: Förebyggande eller främjande av a
Page 68: Valtakunnallinen Työpajayhdistys r

VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?