VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Korrigerande erfarenheter och ombyggnad - Katja Ollilainen
Var och en av oss vill höra till något, vara en del av någonting.
Det är ett av våra grundbehov, men på något sätt
även vår grundrättighet. Var och en av oss skulle säkert
även vilja delta i planerandet av sitt eget liv och i förverkligandet
av denna plan. Marginaliserade ungdomar eller
ungdomar som löper risk för att marginaliseras upplever
att de inte kan påverka sitt livs gång särskilt mycket. Till
deras liv hör besök på socialbyrån där de är tvungna att
redovisa för sitt liv som ersättning för finansiellt stöd. Hur
skulle det kännas för dig om du en gång i månaden var
tvungen att öppna de mörkaste hemligheterna i din själ
för en främmande människa som nog vill hjälpa dig men
som inte känner dig på riktigt, inte förstår dina dolda motiv
och som inte kan hjälpa dig i vardagen?
Från socialbyrån styrs de unga till arbetskraftsbyrån
där man frågar dem vad de har gjort för att främja chansen
att få arbete och man skriver ut en tjock bunt med
olika handledande kurser, arbetskraftsutbildning eller
arbetspraktikplatser och om man inte söker till dem kan
man förlora förmåner. Delaktighet? Självbestämmanderätt?
Nog förstår vi alla att om man inte har gjort något
på flera år och inte kan visa upp ett läkarintyg är det
mycket ofta fråga om något helt annat än motivationsbrist.
De bakomliggande orsakerna kan vara de mest
otroliga: ovårdade sjukdomar (bl.a. ADHD, depression
eller aspergers syndrom), lottlöshet, marginalisering som
överförs från en generation till nästa, barnhemsbakgrund,
inlärningssvårigheter, bostadslöshet, mobbning – allt
som man kan föreställa sig.
I Finland har vi mycket fina strukturer för olika sektorer.
Jag arbetar dagligen med ärenden som anknyter till
FPA, arbetskraftsbyrån och socialbyrån. Även tingsrätten,
utsöknings- och indrivningsföretag har jag blivit
mycket bekant med. Det som alla dessa instanser, med
undantag av socialbyrån, har gemensamt är att deras
främsta uppgift är att ta hand om och sköta ärenden,
inte människor. Ändå kontaktar man eller tar de kontakt
från ovannämnda instanser främst då saker och ting inte
har gått enligt planerna. Hur kan man ens tänka sig att
en ung person som lever på små resurser och inte har
flera års gedigen erfarenhet om samhällets strukturer
och myndighetsnätverk skulle klara av att sköta om och
förstå dessa frågor själv?
Verkstäder, Uppsökande ungdomsarbete
och Startti
Verkstadsverksamhet och särskilt Uppsökande ungdomsarbete,
Ungdomscentra och Startti-träningen är
arbetsformer som har och kommer att ha en mycket stor
betydelse särkskilt i dylika ungdomars liv. Delaktigheten
börjar redan med att de unga själv fritt kan välja om de vill
delta i dessa verksamheter. Genom olika verksamheter
60
och ordnande av och stöd för vardagliga ärenden får de
unga även korrigerande erfarenheter, tillit till sina egna
förmågor och en vuxen människa i sitt liv utanför familjen
som genuint bryr sig om hur det går för dem. De anställda
saknar myndighetsstatus och har därför inte heller makt
att fatta beslut som ändrar eller omvälver de ungas liv.
I stället har de möjlighet till ett annorlunda möte. Dessa
anställda kan gå in på ett område som även professionellt
ännu är mycket okänt för oss där uppställningen inte
alltid är anställd och klient, handledare och de som får
handledning, utan endast två människor mellan vilka det
råder tillit och respekt. Jag tror att endast via ett sådant
möte är det möjligt att komma i kontakt med den unga
personens inre och endast på detta sätt kan man vara
berättigad att gå vid hans/hennes sida och stödja och
stärka hans/hennes resurser.
Delaktighet samt att utveckla självuttryck är inte endast
trevligt tidsfördriv utan ett livsvillkor för ungdomar i likhet
med de ovannämnda. Då alla känslor eller tillstånd inte
kan kläs i ord kan man uttrycka dem med konstens eller
handlingens medel. Inom vårt samhälle koncentrerar
man sig dock beklagligt nog mycket på yrkesutbildning
och ibland känns det som om endast vitsord och betyg
har en betydelse. Alla de som ”är ute på äventyr på
arbetsmarknaden” klarar av en eller annan orsak inte
av att ens inleda rehabiliterande arbetsverksamhet,
för att inte tala om att inleda yrkesstudier på heltid. Vid
verkstäder och lättillgängliga verksamhetscentra för
ungdomar mäter man inte verksamheten i mängd eller
kunskaper utan definierar verksamheten i enlighet med
hur betydelsefull den är för den unga personen själv.
För en del kan det vara mycket betydelsefullt att de ens
klarar av att komma till platsen!
Är det alltså meningen att vi av alla dessa unga på
några år ska få produktiva skattebetalare för samhället
eller räcker det att vi genom olika arbetssätt och
arbetsformer skulle kunna hjälpa dem att hitta sina
försvunna resurser, strukturera sin egen tillvaro samt
stödja betydelsen av korrigerande erfarenheter. Räcker
det att de unga som har blivit främmande för sig själva
och relationen till sitt eget liv och ofta upplever sig som
offer, objekt för andras handlingar och funktioner till slut
skulle vara i stånd till interaktiva relationer och därigenom
skulle få uppleva att de är unika, värda att älskas och få
omtanke och på så sätt både skulle bli synliga och skulle
ses. På så sätt skulle var och en kunna känna att den
är något, att den hör till något samt glädjas över att den
överhuvudtaget finns till. Räcker det till som en del av
byggplanen för välfärdsstaten eller har vi utan att veta om
det blivit så främmande för mänsklighetens urkälla att vi
har glömt bort det som är det allra mest betydelsefulla,
människan själv.