VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Heikki Turkka
pedagog, utbildare
Fram från utkanten, från uppsökande
arbete till finnande
”Jag känner en tjugoåring i grannskapet som hänger
med sina vänner vid Siwa och krogen dag efter dag. Jag
är alldeles säker på att deras så kallade marginalisering
är ett val!” Eller ”i skolan fanns en sådan flicka som
redan i sjätte klass började syssla med helt egna saker.
Man såg genast att hon inte ens kommer att tänka på
att arbeta!”
Jag har ofta i arbetet eller på fritiden träffat på dylika
misstankar om avsiktlig lottlöshet, marginalisering och
att någon inte klarar sig. Man förmodar att människorna
själva vill vara i denna situation. Missförståndet kan även
bero på att en del underskattar sig själva på grund av
sin svagare samhälleliga ställning. Det finns alltför ofta
goda grunder för detta. Man kan på ett billigt sätt försköna
underlägsenhet och misslyckande genom att berätta att
man vill ha det så.
Undersökningar och experters fingertoppskänsla avslöjar
att vårt välfärdssamhälle har degenererats efter
de ekonomiska regressionerna. Vi har så starkt börjat
uppskatta att individen klarar sig att gemenskaper liksom
har lov att utesluta svagare ur sina kretsar. En del av dem
flyttar själva på sig för att undvika att bli undanträngda.
Vi får hela tiden i olika medier läsa om de dåliga resultaten
av hur regressionen har skötts. Det är faktiskt
trevligt att gömma dem bakom de goda resultaten från
Pisastudierna och den ekonomiska uppgången. Under
de senaste veckorna har pressen kungjort att rusmedelsbruket
har ökat vid andra stadiets läroanstalter och visat
upp usla siffror för barnskyddstjänster. Det bedrövliga
sett ur levnadsloppets perspektiv är de äldres ensamhet
och illamående, som till exempel syns i självmordsstatistiken
för åldringar.
Människans viktiga psykiska behov är att bli godkänd,
sedd och hörd. Varje människa är medveten om detta för
sin egen del. I skolor och vid läroanstalter finns många
som behöver stöd och som man inte förmår hjälpa inom
systemet. Den osynliga Ninni från Mumindalen är faktiskt
en stor del av verkligheten i vår vardag.
Genom att skapa stora organisationer har vi fått den
efterlängtade effektiviteten. Om organisationen är ekonomiskt
lönsam, desto bättre. Skuggsidan, på samma sätt
som för stora båtar, är att snabba svängar är långsamma.
Det är mycket dyrt att sakta ner farten. Med undantag av
Sailas nämner ingen inom finansförvaltningen de skuggor
som alla villiga ser och hör.
Mitt arbete har redan i ungefär tjugo år varit att rätta
till och förebygga marginalisering. Under denna tid har
jag på nära håll fått följa med hur långt borta servicen är
då människorna behöver den som mest. De behöver en
hand att hålla i då de inte orkar allena. Organisationen
eller servicestrukturerna stöder ingen i sig själv. Endast
en annan närvarande människa kan stödja. Ju mer effektivt
man trimmar en organisation desto längre borta
är händerna som erbjuder hjälp och stöd.
Vi tycker att Pisastudien verkar vara närapå fullständig.
Det förekommer dock en svår spricka då elever och
studerande värderar trivseln i skolan. På detta delområde
är vi mycket dåliga.
Jag har varit med om att utveckla metoder för att
stoppa marginalisering och även diskriminering. Jag har
fått vara med i till och med två olika team och innovera
nya arbetsformer. Med dessa åtgärder har man kunnat
komplettera sådana delområden inom tjänsterna som
inte täcks samt snäva delområden inom servicestrukturerna.
Sådana är särskilt de osynliga och synliga
gränserna mellan sektorerna. En stor del av de anställda
och beslutsfattarna inom kommunerna känner till dessa
områden. Exempel på sådana är daghemmet–lågstadiet,
lågstadiet–högstadiet, högstadiet–andra stadiet,
grundläggande undervisningen–socialväsendet, verkstäderna–andra
stadiet, ungdomsfängelset–andra stadiet,
myndigheterna–idrottsföreningarna och allt vad det finns.
53