VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Recommendations

Info

Jukka Gustafsson riksdagsledamot Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå Det har talats och skrivits enträget, länge och mycket om ungdomsarbetslösheten, ungdomarnas marginalisering, ungdomar som har hamnat utanför, de marginaliserade ungdomarnas hårda inre och ungdomarnas illamående. Alltid har man även kommit ihåg att påminna om att majoriteten av ungdomarna har det bra och att endast en liten del av ungdomarna, ungefär 10 procent eller en ännu mindre del, har problem med utbildning, arbetslivet och att integrera sig i samhället. Med denna ”lilla” del avses 85 000 personer i åldersgruppen 17‒29 år. Granskat ur försörjningskvotens perspektiv måste tre yrkesverksamma finländare försörja en ungdom som hör till riskgruppen. Sett ur perspektivet för skötsel av sysselsättningen vet vi att då det blir lågkonjunktur ökar arbetslösheten bland ungdomar först och snabbast, men då det ekonomiska läget förbättras minskar den långsamt och en del av ungdomarna kommer aldrig upp på vågkammen, det vill säga in i arbetslivet. Vi vet emellertid utgående från information från undersökningar och av erfarenhet att ungdomarna vill arbeta trots att de ofta får arbete i lågavlönade servicebranscher och ovanliga arbetsförhållanden. Ur det utbildningspolitiska perspektivet och utbildningsperspektivet vet vi att samma tio procents regel gäller även där med undantag av gymnasieutbildningen. Ungefär tio procent avbryter den yrkesinriktade utbildningen permanent. Andelen elever som avbryter gymnasieutbildningen är ungefär fyra procent och bland studerande vid yrkeshögskolor ungefär nio procent. Förutom att man avbryter studierna är det även ett problem att antalet personer som behöver specialundervisning ökar både på grundskolenivå och andra stadiet. På grundskolenivå fick 8,5 procent specialundervisning på heltid och 23 procent på deltid. Andelen personer som får specialundervisning inom den yrkesinriktade utbildningen 56 är ungefär nio procent. Bakom alla dessa procenttal finns tiotusentals barn och ungdomar. Då problemen drar ut på tiden blir de svårare att lösa Vid sidan av olika siffror bör man fästa allvarlig uppmärksamhet vid hur de ungas problem med individualitet och att ansluta sig till gemenskapen ändras, blir mångformigare och binds samman. Särskilt de som arbetar med ungdomar vid verkstäder har ett klart budskap ‒ då problemen drar ut på tiden blir de svårare att lösa. Behovet av särskilt stöd hos ungdomar som hör till riskgruppen ökar kraftigt. Sammanfattningsvis är kärnfrågan både för de unga och samhället vad som följer av att ungdomar marginaliseras, sett ur individens, näromgivningens och samhällets perspektiv samt ur kostnadsperspektiv, både på kort och särskilt på lång sikt. Denna fråga har dryftats mycket mindre. Är detta en av orsakerna till att tal och handlingar står i strid med varandra? Då man går från att definiera problemet och dess följder till att söka lösningar höjer sig tre frågor över alla andra: vem ansvarar, vem betalar och vem gör och kan. Denna frågeställning är dock otillräcklig, eftersom de ungas delaktighet och integrering i samhället är ett beklagligt problem som ingen kan lösa ensam. Detta är en annan orsak till att tal och handlingar står i strid med varandra. Med kunskap, otaliga projekt och ställningstaganden av experter inom olika branscher, men framför allt med det arbete som de som arbetar med ungdomar i främsta linjen har utfört, har man lyckats få till stånd en situation där det mycket utbrett i samhället råder en måttlig konsensus om hur viktig frågan är i framtiden både för de unga och samhället.
Trots denna konsensus och trots att man har gjort mycket har de ungas marginalisering inte minskat kvantitativt och deras problem har fortsättningsvis hopats. Man måste följaktligen fråga var felet ligger. Nu räcker det med välfärdsretorik Ur ett välfärdspolitiskt perspektiv kan man fråga sig om vi har övergått från ett samhälle med välfärdshandlingar till ett samhälle med välfärdsretorik, där man låter skillnader i inkomst och bildningsnivå, marginalisering samt fattigdom och utanförskap öka, och där välfärdssamhället och dess tjänster har blivit en fras som används i festtal. En utveckling i denna riktning kan tyvärr skönjas och har konstaterats både genom statistik och undersökningar. Varför leder denna kunskap inte till de rätta handlingarna i denna tid av evaluering och auditering? Uppenbarligen därför att det för att utreda ungdomars problem på ett positivt sätt förutsätts en från ungdomsslangen bekant attityd, som innebär värdeval och att man genuint förbinder sig till att göra något. Det första villkoret för att lösa tråkiga problem är en gemensam tolkning av problemet. Det andra är viljan att lösa problemet. Det tredje är samarbetet mellan olika aktörer och kamratskap och det fjärde att man avtalar om arbetsfördelningen och resurserna. Ur perspektivet att förebygga ungdomars marginalisering har man uppnått något slag av konsensus om själva problemet men det behövs mycket vilja, samarbete, arbetsfördelning och resurser. Avsaknaden av dessa upprätthålls av det faktum att i en arbetsfördelning inom staten och kommunerna som fortsättningsvis grundar sig på sektorer, ingår lösningarna på frågor som berör ungdomars marginalisering i branscherna arbetskrafts-, utbildnings-, social- och hälsovårds- samt ungdoms- och kulturservice. Ett bra exempel på det destruktiva sektorresonemanget som råder inom staten är att man misslyckats med att verkställa de ungas samhälls- och utbildningsgaranti. Ett annat färskare exempel är den nya och ensidiga kundsegmenteringen vid arbetsförvaltningen där en del av de unga lämnas utanför arbetskraftstjänsterna utan att man upplyser dem om vilken lucka de ska gå till. På kommunnivå syns sektorproblemet både som en brokighet i styrsystemen för ungdomar samt att den rätta informationen om de ungas situation i kommunen och utvecklingen av situationen saknas, men också som en avsaknad av samarbetsforum mellan olika aktörer. Ett annat exempel på samarbetsproblem mellan olika Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå - Jukka Gustafsson sektorer är den mycket brokiga finansieringen av verkstadsverksamheten och organiseringen av den i olika förvaltningsnämnder. Oklart ansvar och oklar arbetsfördelning, tidsbegränsning för verkstadsverksamheten, splittrade tjänster, osäkerhet beträffande finansieringens och verksamhetens kontinuitet och att verksamheten grundas delvis eller till och med helt på projekt orsakar ur verkstädernas perspektiv effektlöshet, frustation och att de få resurser som finns hamnar utanför grunduppgiften. I ökande grad krävs även redogörelser för resultat och effekter av verkstäderna och dessa ökar ytterligare mängden av sådant arbete som inte länder till nytta för klienterna. Ur de ungas perspektiv som kommer till verkstäderna försämrar osäkerheten som berör verksamhetens grunder, splittrade tjänster, ett komplicerat servicesystem och allt oftare alltför korta verkstadsperioder kvaliteten på servicen och minskar trygghetskänslan som allt fler ungdomar önskar sig av verkstäderna, för att de utgående från denna erfarenhet ska kunna bygga en bestående framtid. Det går ändå framåt Trots alla problem har verkstadsverksamheten varit en framgångshistoria för att förebygga ungdomars marginalisering. Antalet ungdomar som har deltagit i verkstäderna och de tjänster som erbjuds genom dem har ökat anmärkningsvärt. Tjänsterna har blivit mångsidigare och verksamheten mer yrkesmässig. I en del kommuner har verksamheten även uppnått en etablerad ställning som en del av kommunens servicesystem. Det är även glädjande att det som ett resultat av ett intensivt arbete har uppstått många uppfinningsrika verksamhetssätt och servicekoncept som grundar sig på en gemensam vilja, ett gemensamt samarbete och kamratskap hos flera aktörer. För att framgångshistorien för verkstäderna ska kunna fortsätta och att de i samarbete med andra aktörer ska kunna utvecklas till en verklig samhällelig innovation behövs det stora förändringar av verkstädernas ställning i servicesystemet. Ett viktigt perspektiv är huruvida verkstäderna är en etablerad del av servicesystemet och ett annat huruvida tyngdpunkten på arbetet inom verkstäderna ligger på förebyggande eller avhjälpande verksamhet. Beträffande det senare perspektivet är det skäl att konstatera att det i Finland alltjämt råder en obalans mellan förebyggande och avhjälpande arbete. 57
Page 1:
VÄRDE! - synpunkter på ett ojäml
Page 4 and 5:
Förläggare: Valtakunnallinen työ
Page 6 and 7: Inledning Detta år har varit det e
Page 8 and 9: Pentti Arajärvi JD, docent, Helsin
Page 10 and 11: Sirpa Pietikäinen ekonom, medlem i
Page 12 and 13: Markku Hassinen verksamhetsledare,
Page 14 and 15: Vem är rädd för den fattiga - Ma
Page 16 and 17: Klassamhällets återkomst - Erkki
Page 18 and 19: Tom Tarvainen utvecklingschef, Sosi
Page 20 and 21: Virpi Koskela lärare i teateruttry
Page 22 and 23: Rosa Meriläinen SVM, fri skribent
Page 24 and 25: Ett skarpt nej till gemenskap - Ros
Page 26 and 27: En kanal till arbetslivet för dem
Page 28 and 29: Det behövs mer omfattande perspekt
Page 30 and 31: Hur skulle det vara om man slutade
Page 32 and 33: Är aktivitet räddningen? Den tred
Page 34 and 35: Social marginalisering bland invand
Page 36 and 37: Kaisa Krogerus koordinator, Det rik
Page 38 and 39: Hur syns marginalisering högst upp
Page 40 and 41: Hur syns marginalisering högst upp
Page 42 and 43: Förekommer det marginalisering i F
Page 44 and 45: Teflonliv eller riktigt liv - Suvi
Page 46 and 47: I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
Page 48 and 49: Aila Paloniemi riksdagsledamot, ord
Page 50 and 51: Katja Komonen SVD, forskningsledare
Page 52 and 53: Håll fast vid skolan - Katja Komon
Page 54 and 55: Fram från utkanten, från uppsöka
Page 58 and 59: Framgångshistorien för verkstäde
Page 60 and 61: Korrigerande erfarenheter och ombyg
Page 62 and 63: Förebyggande eller främjande av a
Page 68: Valtakunnallinen Työpajayhdistys r
show all

VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?