VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Är aktivitet räddningen? Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till arbetslöshet? - Janne Pulkkinen
att ingendera av oss någonsin har träffat någon som inte
skulle kunna något. Men det normala formatet med åtta
timmar per dag och fem dagar i veckan fungerar inte
för alla. Detta utgjorde grunden för resonemanget om vi
måste komma på nya sätt att närma oss arbetslösheten
och de arbetslösa. Lyckligtvis behövde vi inte hitta på
något nytt utan det finns modeller i hela världen och även
i historien. Vi började utveckla en modell för arbetsandelslag
dit en arbetslös som är rädd för normalt arbete
men är skicklig på något kan ansluta sig. Genom detta
kan han/hon i så små bitar som möjligt göra det han/
hon kan och öka arbetsmängden då självkänslan ökar.
Självkänslan är ett av de största hindren i den finländska
kulturen för att främja något gott. ”Inte täcks jag ju
och vad ska andra tänka?”-förbannelsen. Då vi genom
att lyckas ökar självkänslan känner sig personen beredd
på större utmaningar. Men detta kräver tålamod av personen
själv och dem som hjälper. Om du har fått höra
att du är dålig i 30 år sker det ingen förändring under en
kurs på nio veckor.
En annan fråga som vi märkte att är viktig är en så
enkel sak som lönen. Om du är gratis arbetspraktikant
på ett företag och praktiken tar slut går du hem och det
kommer en annan gratis arbetspraktikant i ditt ställe. Du
är alltså ingenting värd. Och vad syns på ditt kontoutdrag;
– arbetslöshetsdagpenning. Det som vi lade märke till
hos människor då de fick sin första lönespecifikation för
utfört arbete var otroligt. Hållningen blev bättre, karaktären
förbättrades, de lyste upp och stegen blev lättare och
målmedvetna. För en del var det första gången i livet som
de fick lön. För andra var det första gången på många år.
Men sedan stötte vi på ett fullständigt oväntat motstånd
som ingen riktigt kunde förbereda oss på. Samhället
vände ryggen åt vårt projekt. Företagare började gnälla
allt mer högljutt, pensionärer utlyste en köpbojkott mot
oss och gemene man tog efter dem. Vad hade vi gjort
för ont? Saken började klarna så småningom då vi hörde
representanter för olika grupper. Många företagare var
arga för att vi hade förstört deras marknad. De hade inte
längre en likadan reserv i registret därifrån de vid behov
kunde ta gratis praktikanter som säsongsanställda. En
arg företagare ringde till och med till mig för att skälla
ut mig då jag hade tagit de långtidsarbetslösa och han
anställer endast sådana då man får de bästa stöden för
dem. Då jag frågade honom om han har förlängt arbetsförhållandet
då stödet har tagit slut svarade han inte utan
slängde på luren. Pensionärerna och andra ortsbor var
arga för att det tidigare fanns ett projekt i byarna där man
anställde långtidsarbetslösa som fick en minimilön och ett
lönestöd, och eftersom projekten inte fick inbringa vinst
hade dessa ”bydrängars” timlön varit i klassen fem euro.
32
Problemet fick en lösning. Man måste låta dessa arbetslösa
vara arbetslösa, eftersom samhället behöver
arbetslösa. Om vem skulle den lokala servicestationens
parlament diskutera om inte om någon arbetslös som
hämtar en flaska brännvin i sin bedrövelse? Eller vems
livshistoria skulle man överdriva och fundera på orsaker
till varför den och den är arbetslös? Det verkar som om
vi finländare behöver arbetslösa. På så sätt kan vi stärka
vår egen självkänsla då någon är svagare och vi kan se
ner på honom/henne och i vår stora nåd begära att få
något struntjobb gjort till ett vrakpris.
Den vansinnigaste kommentaren kom från en ledare
för ett sysselsättningsprojekt under ett seminarium då han
argt frågade vad vi sedan ska göra om det inte längre finns
några arbetslösa. Jag tror uppriktigt att det finns arbete för
oss även om vi skulle hitta på hur bra verktyg som helst.
Jag tror även att man inom de flesta projekt verkligen vill
få något till stånd. Därtill tror jag att ingen som är arbetslös
i grund och botten är nöjd med sin situation.
De största problemen är emellertid inympade djupt i
våra kulturella attityder. Internationellt har det utlysts att
alla har rätt till arbete och att alla har rätt att få en rimlig
lön för arbetet. Det faktum att invånarna i byarna till och
med blir ursinniga då man begär en penningersättning för
arbete som utförs av en tidigare arbetslös är hårresande
enligt min mening. Slavhandeln är avskaffad i civiliserade
stater men en del tycker ändå att det är okej. Om vi inte
får en ändring i detta kan arbetslösa i glesbygden ännu
ha lång väg till jobbet. Företag, kommuninvånare och
projektanställda måste förstå att dessa personer som vi
hjälper är värdefulla och förtjänar lön för sitt arbete. Ibland
borde vi även inom projekten se oss själva litet i spegeln
och fundera på hur billigt vi säljer dessa arbetslösa.
I offentligheten råder en ständig oro över vårdförhållandet
i kommunerna och om hur kommunernas pengar
ska räcka till. Om vi kan ändra dessa arbetslösas status
och de får de pengar de förtjänar spenderar den största
delen av pengarna på tjänster i den egna byn. På så sätt
ökar både skatteintäkterna och BNP på området. Och
det är en god cirkel. Tjugo sysselsatta skapar med sina
inkomster en ny arbetsplats inom servicebranschen.
Därför föreslår jag att vi kavlar upp ärmarna och analyserar
våra attityder. Vi har ett fint arbete där vi hjälper
människor i nöd men om vi har fastnat i gamla hjulspår
ska vi nu skyndsamt leta efter den glöd som fick oss att
välja denna bransch. Man bad oss skribenter att lyfta
fram tankar och rota i dem. Förhoppningsvis fick denna
text även ditt blod att koka en aning. Jag hoppas att du
diskuterar ämnet med dina kollegor, oberoende av om
du är arbetslös eller arbetar inom projekt. Du må vara
av samma åsikt som jag eller inte.