VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Recommendations

Info

Rosa Meriläinen SVM, fri skribent Ett skarpt nej till gemenskap Gemenskap är som de traditionella familjevärdena – en människa som värderar jämställdhet och frihet bör rygga för dem. Det finns två oerhört viktiga orsaker till det. Den första kommer från min egen bakgrund som samhällsvetare. För tio år sedan undersökte jag narkomaners möjligheter till ett fullständigt medborgarskap som en del av projektet ”Political Judgement In Media Society” för Finlands Akademi. Jag undersökte deras möjligheter till ett sådant statligt och samhälleligt medlemskap där de kan använda sina rättigheter fullt ut och fullgöra sina skyldigheter och där även myndigheterna och övriga människor upplever att dessa rättigheter och skyldigheter hör till dem: att de är medmedborgare, suveräna medborgare i gemenskapen. Mitt arbete förblev oavslutat, eftersom jag blev vald till Finlands riksdag. Det har senare känts svårt att återgå till arbetet därför att jag inte längre kan läsa akademisk jargong utan att skratta. Jag skriver inte heller längre under alla mina egna teser och min teorigrund. För det första upplevde jag mitt försök att ens föreställa mig en sådan gemenskap som inte skulle grunda sig på att stöta undan människor som upplevs vara annorlunda som aningen nedslående. En gemenskap där vem som helst som själv skulle vilja det blev godkänd som medlem. För det andra var det svårt för mig att föreställa mig en gemenskap som alla verkligen skulle vilja bli medlem av. Det är alltid en ömsesidig händelse att bli upptagen i en gemenskap eftersom alla som är delaktiga i den borde skriva under den tillsammans och var för sig. Dock kan man få oerhört mycket kraft av en gemenskap. Många undersökningar och människors vardagserfarenheter stärker påståendet om hur mycket livsglädje man får genom att göra något tillsammans. Själv har jag också upplevt de stunder i livet som bedårande härliga då jag har fått uppleva att någon grupp har tagit med mig helt som den jag är och stött mig. 22 Det finns människor som väljer sitt yrke och sina hobbyer utgående från att de får göra saker tillsammans med andra människor. Det kan även hända att mitt förakt mot gemenskap som en politisk lösning på samhälleliga problem beror på att jag har förbittrats därför att jag så sällan har dugt som den jag är som medlem i en organisation. Gemenskap och socialitet är emellertid olika saker även om de innerst inne kan upplevas som precis samma sak och det är åtminstone omöjligt för mig att definiera dem fullständigt. Jag tycker i alla fall väldigt mycket om socialitet. Jag tycker om att ha kontakt med människor och jag tror att ensamhet är ett hemskt öde för många. Få känner sig kallade att bli eremit. Man kan nämligen vara social i förhållande till alla, även om det inte skulle finnas någon desto märkligare gemensam nämnare än ett slumpmässigt möte i människohavet. Socialitet tillhör alla. Den andra svårigheten i mitt före detta forskningsarbete om narkomaner kom från materialet. Jag intervjuade personer vid Skatuddens fängelse som hade häktats för att de åtalades för drogbrott. Med hjälp av intervjuerna försökte jag grundligt analysera alla olika situationer där en narkoman, drogförsäljare eller någon som antas vara det måste sätta sitt eget medborgarskap på prov i relation till andra människor och myndigheter. Listan blev ganska lång. Ingen verkade vara medborgare sett ur alla olika perspektiv: någon kunde inte ens föreställa sig att han/ hon skulle kunna vara politiskt aktiv, någon vågade inte tala med främlingar, någon såg rädslan i andras ögon. Av någon orsak påstod jag då att ett utanförskap från det politiska medborgarskapet är lackmustestet på medborgarskap. Eftersom jag har tappat bort säkerhetskopiorna för mitt arbete har jag det sparat endast på den stora hårdskivan i min hjärna och jag har aldrig kunnat kontrollera om jag verkligen inte hade en duglig empirisk grund för mitt argument. Jag befarar att jag endast har
läst för mycket som har skrivits av politiska forskare i stil med Hannah Arendt, i vars filosofier politik anses vara något särdeles fint. Mitt sinne för proportioner kan ha grumlats även därför att politik är den allra käraste och viktigaste hobbyn för mig själv. I dagens läge anser jag nämligen att det inte är ett så stort tecken på något om en ung människa tänker att hon inte behöver ha en politisk åsikt, än mindre främja den aktivt. Människor är intresserade av olika sakar och om man har råkat vara drogpåverkad under de tio senaste åren är det inte alldeles konstigt om man inte genast kommer på idén att skicka ett e-postmeddelande till en riksdagsledamot då man stöter på en motgång. Det som jag i mitt arbete skriver under om medborgarskap är gemenskapernas benägenhet att grunda sig på att någon eller några utesluts. Medborgarskap är även ett slags medlemskap i en gemenskap, även om det i statskunskap särskilt konkret anknyts till om man är medlem i någon stat. Man må söka litteratur i sociologi eller internationell politik. På listan som inte har något slut finns det vetenskaplig litteratur där det berättas om hur människorna delas upp i vi och andra, vänner och fiender, de som är som vi och de som är annorlunda. Jag ser ingen orsak till varför det plötsligt skulle ändras. En biprodukt av gemenskaper och gemenskap är alltså hela tiden att någon utesluts. Kravet på gemenskap är alltid även ett krav på att alla måste vara tillräckligt likadana för att kunna uppleva denna gemenskap. För att ta med en utestängd innebär det ofta i praktiken att den utestängda måste ändra sig och inte att själva gemenskapen måste göra det. Fundera till exempel på dessa narkomaner. En annan lika bra orsak att rygga för gemenskap är de mänskliga rättigheterna. Denna idé har jag fått av författaren, juristen och människoaktivisten Jarkko Tontti. De mänskliga rättigheterna är ju uttryckligen individens rättigheter. Individens, en människas, odelade och alldeles egna rättigheter som tillhör alla oberoende av gemenskapen. Dessa mänskliga rättigheter garanteras inte i någon gemenskap utan gemenskapen kräver nationella och internationella institutioner genom vilka människan och ingen grupp kräver sina rättigheter. I många länder där situationen för de mänskliga rättigheterna är dålig hävdar maktelitens talesmän och u-landsaktivisterna som lider av den vite mannens börda att de som en motvikt har gemenskap: den större helhetens förmån och lycka är viktigare för dem och familjerna håller ihop. Inför detta borde man sedan bli ödmjuk och konstatera att inte är det ju så viktigt om någon har torterats eller om han/hon inte har rätt till att välja sin boningsort och maka/make om ett större väl förverkligas i form av en dammanläggning eller ett krig. Alternativ till gemenskap Ett skarpt nej till gemenskap - Rosa Meriläinen I diskussionen om gemenskap är jag särskilt irriterad över att man efterlyser gemenskap som lösning på än det ena, än det andra stora samhälleliga problemet utan att tala om exakt vad man efterlyser och särskilt vem som skulle göra det och hur. En statligt ledd gemenskap låter nämligen ännu förfärligare än lynchningspatruller, skjutsningsgrupper och religiöst fanatiska gäng som har bildats frivilligt. I vetenskapliga diskussioner strävar man efter att definiera de begrepp som man använder genom att stödja sig på gammal forskningslitteratur. Inom den politiska diskussionen där lekmän försöker finna lösningar på samhälleliga problem ägnar man sig inte åt sådan begreppsdefinition. Därför blir sådana begrepp som vid en viss tidpunkt är mode, som till exempel gemenskap, synonyma med bra för många olika saker. Jag definierar en gemenskap som en grupp människor som förenas av en gemensam bakgrund eller ett gemensamt mål. Det viktigaste är att alla medlemmar inom denna gemenskap upplever att de hör till den och erkänner de övriga medlemmarna som en del av sin egen skara. Nog skull det ju vara skönt om mänskligheten som sådan skulle räcka till för att skapa en känsla av gemenskap. Om en människa då hon skulle möta ett fyllo som luktar urin istället för att känna rädsla och avsky skulle fyllas med en känsla av samhörighet. Det finns emellertid en bred mångfald av gemenskaper. Arbetsgemenskaper och skolgemenskaper är platser där människan oundvikligt måste tillbringa mycket tid och vem som helst förstår att man inte skulle få mobba någon där men inte heller glömma bort någon. En av mina stora idoler i Finland är socialpedagogen Miina Savolanen. I sitt projekt ”Maailman ihanin tyttö” lyfter hon fram varje människas behov av att uppleva en godkännande blick. Om man inte får en sådan av dem som man oundvikligt möter varje dag börjar man sannolikt må väldigt dåligt. Förutom dessa gemenskaper finns det olika slags närgemenskaper i världen, såsom familjen, släkten, grannarna och grannskapet. Det skulle naturligtvis vara härligt om människan skulle uppleva en varm känsla av gemenskap mot dessa närgemenskaper. Så är det bara inte alltid och kommer aldrig att bli. Det kommer alltid att finnas annorlunda ungdomar som inte trivs i gänget. Det kommer alltid att finnas personer som med elak blick tittar snett på olikhet, klandrar, dömer, är elaka, försöker trycka 23
Page 1: VÄRDE! - synpunkter på ett ojäml
Page 4 and 5: Förläggare: Valtakunnallinen työ
Page 6 and 7: Inledning Detta år har varit det e
Page 8 and 9: Pentti Arajärvi JD, docent, Helsin
Page 10 and 11: Sirpa Pietikäinen ekonom, medlem i
Page 12 and 13: Markku Hassinen verksamhetsledare,
Page 14 and 15: Vem är rädd för den fattiga - Ma
Page 16 and 17: Klassamhällets återkomst - Erkki
Page 18 and 19: Tom Tarvainen utvecklingschef, Sosi
Page 20 and 21: Virpi Koskela lärare i teateruttry
Page 24 and 25: Ett skarpt nej till gemenskap - Ros
Page 26 and 27: En kanal till arbetslivet för dem
Page 28 and 29: Det behövs mer omfattande perspekt
Page 30 and 31: Hur skulle det vara om man slutade
Page 32 and 33: Är aktivitet räddningen? Den tred
Page 34 and 35: Social marginalisering bland invand
Page 36 and 37: Kaisa Krogerus koordinator, Det rik
Page 38 and 39: Hur syns marginalisering högst upp
Page 40 and 41: Hur syns marginalisering högst upp
Page 42 and 43: Förekommer det marginalisering i F
Page 44 and 45: Teflonliv eller riktigt liv - Suvi
Page 46 and 47: I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
Page 48 and 49: Aila Paloniemi riksdagsledamot, ord
Page 50 and 51: Katja Komonen SVD, forskningsledare
Page 52 and 53: Håll fast vid skolan - Katja Komon
Page 54 and 55: Fram från utkanten, från uppsöka
Page 56 and 57: Jukka Gustafsson riksdagsledamot Fr
Page 58 and 59: Framgångshistorien för verkstäde
Page 60 and 61: Korrigerande erfarenheter och ombyg
Page 62 and 63: Förebyggande eller främjande av a
Page 68: Valtakunnallinen Työpajayhdistys r

VÄRDE - synpunkter på ett ojämlikt Finland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?