Lerhantverksrapp7 dec 2011.pdf - Knadriks Kulturbygg

Bilder tagna på Bondrumsgårdens stugas innervägg mot gården. Man ser på bilderna att de yttre facken består av
bränt tegel liggande på flasken medan innerväggens lerstenar är murade på högkant. På bilden till vänster syns
en spik i stolpen vars uppgift är att hålla ihop de bägge väggarna. Det vita på den högra bildens övre vänstra hörn
är vittad puts. Se även foto framsida.
Ett annat exempel är Tomelilla byagårds stuglängas lerstenar som enligt uppgift av den siste
brukaren Per Jönsson ska vara tillverkade av hans far som brukade gården 1858-1883. 125
Sannolikt har lerstenen ersatt lerstakafack som största delen av gården fortfarande har.
Följande citat av Linné, visar dock på att lersten tillverkades på landet 1749: ”TEGEL slogs här
allmänt af hwar bonde ute på marken. Leret som blifwit upkastadt af hålan, trampades med hästar,
slogs i former, torkades på öpna stället och utan att brännas, bruktes till murning under tak, dock
mäst vid eldstäder.” 126
Detta citat av Linné har samtida kommentar av Hallenborg, i fetstil, som visar på att lerstenen
användes till skorstenar vilka var en nymodighet på skånska slättens landsbygd vid denna tid:
”Sedan ärillen eller bottnen af ugnen är lagd helt jämn och fast upföres ugnen utanför huset af
lerbruket utan sten (På få ställen, men obränd ler, slagit i murstens form, kallas råsten, brukas
mycket så till ugn som skorsten hoos allmogen.)” 127
”Tillverkningsprocessen av lersten kallades ”att stryka sten”. Sådan lersten användes i stor
utsträckning till de flesta byggnader i sydöstra Skåne ända till 1800-talets slut. Leran bearbetades
därvid på motsvarande sätt, som då man gjorde lerälta till ett husbygge med den skillnaden, att halm
icke inblandades. Formen utgjordes av ½ tum tjocka spjälor. Karet liknade ett ostkar, och man
brukade skämta med stenstrykarna: gör du ost? Vid tillverkningen lades ett brädflak på ett par bockar,
och lera lades upp, med plats för endast för stenstrykarkaret och en vattenspann. Leran togs med
händerna och slogs med kraft ned i karet för att därefter packas samman med en pinne. Så doppades
pinnen i vatten, och rågen av lera ströks från formen. Därefter drogs det s.k. stenkaret, som saknade
botten, med ett hastigt grepp ut från brädbordet. Denna rörelse måste utföras snabbt och med en
sväng, så att lerstenarna kommo att stå på kant. I annat fall skulle ju leran ha fallit i marken. Till detta
grepp behövdes träning, och nybörjare måste göra om det flera gånger, innan han lyckades. Stenkaret
bars nu på kant ett stycke från bordet och sattes ned på marken med en motsvarande rörelse, som då
det tagits upp. Marken där stenarna placerades var i förväg jämnad och iordninggjord. Nu lyftes
stenkaret upp från lerstenarna och nästa formning började. Även nedsättningen av stenkaret fordrade
125 Hansson 1998
126 Linné 1751:208, 19 juni 1749, resan ifrån Malmö åt Trelleborg.
127 Linné 1751
36