medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

Medföljer Skogsvardsföreningens Tidskrift. Häfte 3. 1934 

NYARE FALTFöRSöKSMETODIK, BELYST GENOM NÅGRA 

SKOGSODLINGAR PÅ KULBACKSLIDENS FöRSöKSPARK 

MORE RECENT METHODS OF FIELD EXPERIMENTs ILLUSTRATED BY FOREST CULn 

VATION IN KULBACKSLIDEN EXPERIMENTAL FOREST 

AV 

LARS TIREN 

ETT 25::ÅRIGT FöRSöK MED NATURFÖRYNGRING I 

NORRLANDSK RÅHUMUSGRANSKOG 

NORRFLOOMRÅDET, HAVERO S:N MEDELPAD 

EIN 25=]AHRIGER VERSUCH MIT NATORLICHER VER]ONGUNG IN 

NORRLANDISCHEM ROHHUMUSFICHTENWALD 

AV 

SVEN PETRINI 

OM MEKANISK ANALYS AV SVENSKA SKOGSJORDAR 

OBER MECHANISCHE ANALYSE VON SCHWEDISCHEN W ALDBODEN 

AV 

OLOF T AMM 

Redogörelse för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstalt under femårs• 

perioden 1927-1931 jämte förslag till program 

Redogörelse för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstalt under år 1931 



Innehållsfortecking till häfte 27 

MED.DELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT 

HÄFTE 27 · N:R 6-12 · (SLUT) 

C E N T R A L T R Y C K E R I E T, S T O C K H O L M 19 3 4

MEDDELANDEN 

FRÅN 

STATENS 

SKOGSFORSOKSANSTALT 

HÄFTE 27. 1932-34 

MITTElLUNGEN AUS DER 

FORSTLICHEN VERSUCHS 

ANSTALT SCHWEDENS 

27. HEFT 

REPORTS OF THE SWEDISH 

INSTITUTE OF EXPERIMENT AL 

FORESTRY 

N:o 27 

BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENTATION 

FORESTIERE DE SUEDE 

N:o 27 

CENTRALTRYCKERIET • STOCKHOLM 1934

REDAKTÖR: 

PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

INNEHÅLL: 

TAMM, OLOF: Uber die Oxalatmethode in der chemischen l3ode:Qanalyse. 

Om oxalatmetodens användning vid kemisk jordanalys I 9 

TRÄGÅRDH, IVAR och FORSSLUND, KARL-HERMAN: studier över insam= 

Ungstekniken vid undersökningar över markens djurliv ... ... 

2 I 

Untersuchungen iiber die Auslesemethoden beim Studium. der Bodenfauna 

.............................................. ~ ............................:................. 45 

MALMSTRÖM, CARL och MALMGÅRD, MARTIN: Om skogsdikningspla= 

ners upprättande i övre Norrland. Synpunkter och förslag 

framkomna i samband med en skogsdikningsplans upprättande för 

Grankattaliden på Örå revir ................................. ........................ 69 

Uber die Aufstellung von Walddränierungsplänen im oberen Norrland I 20 

MALMSTRÖM, CARL: Om resultaten av en 70-årig myrdikning i 

Västerbotten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . .. . .. . .. . . . . . . . .. I 2 3 

Uber die Resultate einer 70-jährigen Moorentwässerung in Wästerbotten 

(Nordschweden) .................................................................. I42 

HESSELMAN, HENRIK: Några studier över fröspridningen hos gran 

och tall och kalhyggets besåning .......................................... I45 

Einige Beobachtungen iiber die Beziehung zwischen der Samenproduktion 

von Fichte und Kiefer und der Besamung der Kahlhiebe I 74 

TIREN, LAR.s: N y are fäl tförsöksmetodik, belyst genom några skogsodlingar 

på Kulbäckslidens försökspark .......... ... .. .. . . ....... ...... I 8 3 

More recent methods of :field experiments illustrated by forest 

cultivation in Kulbäcksliden experimental forest . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . .. . .. 2 2 2 

PETRINI, SvEN: Ett 25-årigt försök med naturföryngring i norrländsk 

råhumusgranskog: Norrfl.oområdet, Haverö s:n, Medelpad 223 

Ein 25 -jähriger Versuch mit natiirlicher Verjiingung in norrländischem 

Rohhumus:fichtenwald .............................................. ....................... 285 

TAMM, OLOF: Om mekanisk analys av svenska skogsjordar ......... 289 

Uber die mechanische Analyse von schwedischen Waldböden ...... 3I I 

Redogörelse ·för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstalt 

under femårsperioden I927-I93I jämte förslag till arbetsprogram. 

(Bericht iiber die Tätigkeit der Forstlichen Versuchsa:ifstaltcSchwedens 

während der Periode J927-1931; Account of 

the' work at -the Swedish Institute of Experimental Farestry in the 

period I927~H)3'r). 

I. Gemensamma angelägenheter (Gemeinsame Angelegen~ 

h~iten.; Common topics) av HENRIK HESSELMAN ................:. 3I3 

tr. Sko·gsavdelningen (Forstliche Abteilung; Farestry division) 

av. HENRIK PETTERSON ..............................................:.......... 3I5 

Sid.

III. N a turvetenskap liga a vd elningen (Naturwissenschaftliche 

Abteilung; Botanical-Geological division) av HENRIK HEssEL- 

MAN .................................................................................. 320 

IV. Skogsen tomologiska avdelningen (ForstentomologischeAbteilung; 

Entomological division) av IvAR TRÄGÅRDH ............ 332 

V. Avdelningen för föryngringsförsök i Norrland (Abteilung 

flir Verjiingungsversuche in Norrland; Division for Afforestation 

in Norrland) av EDVARD WIBECK ......................., 339 

Redogörelse för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstalt 

under år 1931. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstlichen Versuchsanstalt 

Schwedens im J ahre I 93 I; Report on the work of the 

Swedish Institute of Experimental Forestry in I 93 I). 

Allmän redogörelse av HENRIK HEssELMAN .............................. 354 

I. skogsavdelningen (Forstliche Abteilung; Forestry division) 

av HENRIK PETTERSON ........................................................ 354 

II. Naturvetenskapliga avdelningen (Naturwissenschaftliche 

Abteilung; Botanical-Geological division) av HENRIK HEssELMAN 3 59 

III. skogsentomologiska avdelningen (Forstentomologische 

Abteilung; Entomological division) av IvAR TRÄGÅRDH ...... 36o 

IV. Avdelningen för föryngringsförsök i Norrland (Abteilung 

fiir die Verjiingungsversuche in Norrland; Division for Afforestation 

in Norrland) av EDVARD WIBECK ................................. 36I 



Schwedens im Jahre I932; Report on the work öf the 

Swedish Institute of Experimental Forestry in I 93 2 ). 

Allmän redogörelse av HENRIK HESSELMAN .............................. 365 


av HENRIK PETTERSON ......................................................... 365 

II. Naturvetenskapliga avdelningen (Naturwissenschaftliche 


MAN .................................................................................... 366 

III. Sko g sen tomologiska a vd elningen (Forstentomologische 

Abteilung; Entomological division) av IvAR TRÄGÅRDH ...... 371 

IV. Avdelningen för föryngringsförsök i Norrland (Abteilung 

fiir die V erjiingungsversuche in Norrland; Division for 

Afforestation in Norrland) av EDVARD WIBECK .................. 372 



Schwedens im Jahre 1933; Report on the work of the 

Swedish Institute of Experimental Forestry in 1933). 

Allrriän redogörelse av HENRIK HESSELMAN ........................... 374 


av HENRIK PETTERSON ................... , .. .. .. .. .. .. .. . . .. .. . . . . . . . .. .. . 3 7 4 

Sid.

II. N a turvetenskaplig a avdelningen (N aturwissenschaftliche 


MAN ......................................;............................................ 376 

III. skogsentomologiska avdelningen (Forstentomologische 

Abteilung; Entomological division) av I VAR TRÄGÅRD H......... 3 78 

IV, Avdelningen för föryngringsförsök i Norrland (Abteilung 

fur die Verjiingungsversuche in Norrland; Division 

for Afforestation in Norrland) av EDVARD WIBECK............... 378 

Sid.

~====S=V==E=N===P=E==T==R=I=N==I=====~ 

ETT zs-ARIGT FÖRSÖK MEDNATUR 

FÖRYNGRING I NORRLÄNDSK RA 

HUMUSGRANSKOG. 

NORRFLOOMRÅDET, HAVERÖ S:N, MEDELPAD. 

L 

Inledning. 

Föreliggande uppsats är en redogörelse för resultaten av de undersökningar, 

som författaren under åren I932 och I933 utfört å skogsförsöksanstaltens 

försöksytor nr J och 8, belägna vid Norrflo kolona t område 

å Haverö krp inom Medelpads revir, nära Säters fäbodar (se kartan, fig. I), 

lat. 62°27', long. I5°6' E Greenwich. 

GUNNAR ScHOTTE har beskrivit de ovannämnda försöksytorna och redogjort 

för deras behandling år I924 i sin uppsats: >>Några norrländska skogsföryngringsproblem 

Il», och i skogsförsöksanstaltens exkursionsledare IX, 

I924. Då jag nu är i stånd att i vissa avseenden komplettera hans uppgifter 

om marken, klimatet m. m., torde en kortfattad allmän beskrivning av naturförhållandena 

vara på sin plats i detta sammanhang. 

Försöken äro utlagda i c:a 200-årig blädningsartad granskog med enstaka 

strötallar och omfatta fyra serier med tre ytor i varje serie (se fig. 2). Serien 

J: I-III, som ligger på en höjd över havet av 4J5 till48J meter, utgöres av 

hyggen i storleken 40 X I20 m, av vilka ytorna, tagna i nummerordning, 

behandlats sålunda, att den första lämnats orörd, sedan kalavverkning 

utförts vintern Igo6-IgoJ, å den andra brändes riset i högar på hösten I90J 

eller på våren Igo8, och å den tredje utfördes ruthackning under sommaren 

I90J. Rutorna gjordes I% fot i fyrkant och upptogas på ett inbördes avstånd 

av c:a 4 fot. 

Serien 8: I-III, som ligger på en höjd över havet av 464-482 meter, utgöres 

av kvadratiska luckor av storleken 40 x 40 m, och luckorna ha behandlats 

på alldeles samma sätt som motsvarande nummer inom serien J: I-III. 

Serien 8: IV-VI ligger 460-4J2 m ö. h. och består av kvadratiska luckor om 

30 X 30 m. Serien 8: VII-IX på 458-46J m ö. h., utgöres av kvadratiska 

luckor om 20 X 20 m. Inom varje serie ha ytorna i nummerordning behandlats 

på samma sätt som förut är sagt. Försöksytornas sammanlagda areal uppgår 

till 2,31 har. .

224 SVEN PETRINI 

Fig. I. situationskarta över försöksområdets belägenhet. Den svarta rektangeln utmärker 

försöksområd et. 

Situationskarte uber die I,age des Versuchsgebiets. Das schwarze Rechteck bezeichnet das 

Versuchsgebiet. 

Angående områdets geologiska förhållanden har inhämtats, att berggrunden 

utgöres av skiktad, grå, glimmerrik gnejs, som överlagras i huvudsak 

av morän. Isrörelsens riktning har varit från NW mot SE. På grund av belä- · 

genheten nära Jämtland kunde man möjligen misstänka att de lösa jordlagren 

blivit inmängda med transporterat silurmateriaL Någon kalkvegetation har 

emellertid ej kunnat iakttagas i kärr och omkring kallkällor, varför silurinblandningen- 

om den finnes- synes vara obetydlig. I avsikt att få ett 

uttryck för mineraljordens beskaffenhet ur skogsproduktionssynpunkt har 

docenten O. TAMM underkastat från området insamlade prov en undersökning, 

bestående dels i mekanisk analys av tvenne större prov, vartdera på c:a 3 

kg (I och II), dels i bestämmande av basmineralindex för dessa samt II st. 

andra prov (I-II), vartdera på Y2 kg. De mekaniska analyserna ha givit följande 

resultat. 

Grovmaterial Finmaterial Grovmaterialet 

l 

Prov nr från 

' 

Grovgrus Fingrus 

försöksyta nr >z mm < 2 mm 

20-6 mm 6-2 mm 

l (SIV) ... · ......... [ z8,3 

l 

% % % % 

l 

7 I ,7 

111(71) ······ ·····l 44.5 i ss.s 

l 

Il 

Il 

54,o 

l 

46,o 

62,2 

l 

37,8

NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 225 

Finmaterialet. 

l 

Prov nr fran 

försöksyta nr 

o 

Grovsand 

2-0,6 

mm 

Medelsand 

0,6-o,z 

mm 

Grovmo Finmo 

Grov- l Finmjäla 

mjäla 

o,z-o,o6 o,o6-0,o2 o,oz-o,oo6 o,oo6-o,ooz 

mm mm mm mm 

% % % l % % l 

Lera 

< o,ooz 

mm 

% 

Förlust 

0/ 

/O 

I (8lV) ..... / 15,3 l r6,9 l 28,r l 16,9 l 9,o l 5,7 l 6,9 l 1,2 

II(71) ....... 1 __ 2_r_,2 __ c...l_r_s_, __ 2--'-l __ z_9_,3___.l __ r_6_,s_l'----_6_,_6_c...l ___ 3.3~~--4-·4_[~1 

Procentsiffrorna för finmaterialet utgöra i båda fallen medeltal av två 

analyser, som givit sins emellan mycket nära överensstämmande värden. 

Marken karakteriseras av TAMM såsom en grusig-sandig-moig morän med tämligen 

hög lerhalt. Mineraljorden synes vara grövre och stridare inom det något 

högre belägna försöksområdet 7 än inom serien 8. 

Basmineralindex varierar ej särdeles avsevärt inom hela området, såsom 

framgår av nedanstående siffror, härstammande från prov, som tagits 

inom olika delar av försöket. 

Mineralprov nr I II 2 3 4 5 

Försöksyta o. avdelning 81V,rs 71,4 8lV,r8 81V,I7 81,r 71,4 7I,r 

[ Basmineralindex ........·l r6,3 19,7 20,7 19,2 r8,2 21 ,s 

l l l l l l 

r8,r 

l 

7 Mineralprov nr 6 8 ! 

l 9 lO I I 

l l l 

Försöksyta o. avdelning' 71,9 

l 71,ro l 7II,r8 l 7 II,r9 l 7 1II,28 l 71II,29 

l 

l 

l 

Basmineralindex ........ ·l 19,1 

l 

20,4 

l 

r8,7 

l 

19,o 

l 

19,7 

l 

20,o 

Siffrorna visa att vi ha att göra med en mineraliskt god mark, vilket även 

framgår av den rikliga förekomsten av grönstenar i proven, och då markfuktigheten 

i regel är riklig, måste de naturliga förutsättningarna sägas vara 

gynnsamma för skogsväxten. 

De klimatiska förhållandena kunna tyvärr ej klarläggas med hjälp 

av observationer på platsen. Närmaste nederbördsstationer äro Viken, 264 

m ö. h., samt Ange, r6g m ö. h. Skillnaden mellan nederbörden å dessa båda 

stationer är obetydlig. Summan utgör något mindre än 500 mm per år i 

medeltal. Närmaste med försöksområdet någorlunda jämförliga station är 

Rätan i Jämtlands län, 363m ö. h., där observationer dock endast finnas från

226 

SVEN PETRINI 

~~ 

'/ 

'/ 

'-:'/ 

'/ 

'/ 

.,_ 

,:.... 

~:::..._"- 

'"' 

::- 

Fig. z. Karta utvisande försöksytornas inbördes läge. Skala I : 8 ooo. 

Karte, die gegenseitige I,age der Versuchsflächen ausweisend. Massstab r : 8 ooo. 

och med år rgzr. I medeltal för de II åren rgzr-rg3r har nederbörden å 

Rätans station utgjort följande belopp: 

Nederbörd mm 

% 

Mesta nederbörden faller under sommarmånaderna med ett utpräglat maximum 

för augusti. Detta. är ett genomgående drag för alla de tre ovan nämnda 

statio~erna., som uppvisa en fullt likartad nederbördsfördelning på de olika

NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 227 

månaderna. Det är endast mängden av nederbörd, som ändras, i det vi få 

större värden vid ökad höjd över havet. Även de från Rätan hämtade uppgifterna 

om nederbördsmängden torde därför behöva höjas för att kunna representera 

det undersökta området, varför vi kunna acceptera siffran 6oo mm 

per år såsom ett minimivärde. 

Inga observationer över temperaturen ha blivit gjorda i Rätan. Närmaste 

station, där temperaturen mätes, är Ange, som ligger på c:a 300 m lägre nivå 

än försöksområdet. I medeltal för de II åren I92I-I93I har årsmedeltemperaturen 

i Ange varit + 2,6° C. 

Om vi acceptera denna årsmedeltemperatursiffra såsom varande ungefärligen 

riktig för undersökningsområdet, komma vi med en nederbördsmängd 

av 6oo mm årligen till ett humiditetstal {HESSELMAN I932) av 47 a 48, varför 

man får hänföra trakten till norra subhumida området enligt HEssEL 

MANs inledning. Läget å HEssELMANs karta anger likaså att vi här ha att 

göra med det nyssnämnda området. Markförhållanden och klimatiska betingelser 

inom försöksytorna skulle därför kunna sägas vara representiva för 

stora delar av Norrlands granskogsområde, där man finner utpräglad podsolering 

och måttligt mäktiga men långsamt reagerande råhumustäcken. Man 

bör emellertid lägga märke till att den tämligen rikliga markfuktigheten och 

den sydliga expositionen samt markens goda mineralogiska beskaffenhet 

utgöra för skogsväxten särskilt gynnsamma faktorer, som ej alltid äro realiserade 

inom nämnda granskogsområde. 

En omständighet, som brukar tillskrivas stort inflytande- på föryngringen, 

är huruvida området i fråga betas eller ej, och denna omständighet kan tänkas 

ha en ej ringa betydelse i det föreliggande fallet, eftersom försöken icke ha 

varit omhägnade. Enligt de upplysningar jag varit i stånd att inhä_mta från 

befolkningen i trakten, torde dock till alllycka betningen ej ha spelat någon 

större roll för försöken. Från Säters fäbodar utsläppas visserligen årligen ett 

femtiotal kor, som gå på hela skogen utan getare, ett mindre antal får och getter 

förekommer också och någon enstaka häst. Men vidderna äro stora och >>de 

bästa betena äro många>>. De i betningshänseende obetydliga luckorna och 

småhyggena inom försöket torde därför ej ha varit särskilt begärliga. Detta _ 

förhållande styrkes också därav, att-björken synbarligen icke lidit någon 

skada utan i stället gått synnerligen väl till. - Den ganska talrika älgstammen 

ser man emellertid ofta spår efter, bl. a. i form av betning på rönn. 

II. Undersökningens utförande. 

På hyggen och luckor av olika storlek har återväxt, mestadels av gran, 

infunnit sig i växlande mängd efter de 25 år, som förflutit~ sedan marken lades 

kal. Det gällde i första hand att skaffa uppgift.om antalet plantor och om plan-


tornas utvecklingsgrad inom olika delar av området. Därvid måste beaktas 

dels föryngringsytornas olika storlek och den olika behandling, som de undergått, 

dels markens beskaffenhet inom de olika serierna, varvid man även 

måste taga hänsyn till lutningen. Det blev sålunda nödvändigt att utföra detaljerad 

kartläggning och avvägning av ytorna samt en taxering av plantorna. 

Vid kartläggningen tillämpades en uppdelning av ytorna i numrerade 

smärre avdelningar efter skogstyp, varvid den av MALMSTRÖM och TAMM 

föreslagna indelningen begagnats. Som bekant kombineras i detta system podsoltypen 

med vegetationstypen vid beskrivningen av en viss lokal. De av 

MALMSTRÖM och TAMM definierade typerna ha med obetydlig modifikation 

upptagits av ENEROTH (1931) och dessa typer ha också blivit använda av 

Ho;LMBÄCK (1932) för klassificering av hyggen. 

Det blir troligen förr eller senare nödvändigt att utarbeta en särskild typologi 

för användning vid klassificering av arealer, som en längre tid legat kala. 1 ) 

I avvaktan därpå har man i den föreliggande undersökningen måst begränsa 

sig .till en direkt tillämpning av det nämnda redan existerande schemat. 

Därmed uppnås i alla händelser en beskrivning av områdets olik;;~. delar, så att 

.lika beskrivna delar kunna sammanföras. Den indelning, som kommit till 

användning vid kartläggningen, omfattar följande typer. 

Järnpodsol 

· 1 

V accinium 

Dryopteris 

Geranium · 

f Vaccinium 

Humuspodsoll Dryopteris 

Geranium 

Alla impediment ha sammanförts i en särskild grupp för sig, Järnpodsol 

. Geranium förekommer endast å en av luckorna av minsta storleken, varför 

denna typ ej spelar någon roll. Mellanformer mellan järnpodsol och humuspodsol 

fördes konsekvent till humuspodsol i avsikt att få de torrare markerna 

isolerade från dem som äro påverkade av grundvatten. 

Resultatet av kartläggningen och avvägningen illustreras å fig. 10-16, 

där nivåkurvor uppdragits för varje meters höjdskillnad och där de vid karteringen 

urskilda beståndsavdelningarna inlagts å varje yta. En granskning 

av kartorna gör det alltså möjligt att avgöra i vilken mån olika arealer av 

samma eller olika skogstyp, för vilka skilda taxeringsresultat erhållits, äro 

jämförbara med avseende på exposition och lutningsgrad, belägenhet i förhållande 

till skogskanten o. s. v. Tack vare dessa kartor är en detaljanalys av 

arealerna genomförbar. 

Själva taxeringen, som utfördes i juli 1932, hade till uppgift att fastställa 

ej blott antalet plantor inom olika avdelningar utan även plantornas utvecklingsgrad, 

ålder och kvalitet. Taxeringsbälten av z m:s bredd utlade" 

1 ) I detta sammanhang förtjäna de modärna finska undersökningarna på detta område 

en särskild uppmärksamhet (HERTZ, 1932).

NATURFöRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 229 

parallellt på var s:e m- på minsta luckstorleken var 4:e m- tvärs över 

hyggen och luckor, varvid linjerna samtidigt utnyttjades för avfattningen. 

Taxeringen utfördes således i genomsnitt till40 % av arealen, utom i fråga om 

zo X zo m: s luckorna, där so % av arealen taxerades. Plantorna å varje numrerad 

avdelning prickades för sig, varigenom alltså mycket små avdelningar 

kunna vara feltaxerade på grund av att taxeringslinjen ej har träffat typiska 

delar av avdelningen. Metoden är emellertid objektiv, varigenom säkerheten 

ökas med större areal. 

Tre trädslagsbeteckningar användes, nämligen tall, gran och löv. I fråga 

om tallplantorna, som förekomma mycket sparsamt, registrerades endast antalet. 

Lövet, som består av björk och asp, indelades i tre höjdklasser: z m. Granen, som utgör huvudmassan av föryngringen, indelades 

dels i förväxande buskar, som kunde anses vara äldre än hygget, dels i 

plantor, vilka fördelades i följande höjdklasser: 

dm, > ro dm. Klassgränserna togos så, att exempelvis en planta, som var 

precis s dm lång, fördes till gruppen s-ro dm och en planta, som var precis 

ro dm fördes till nästa klass. Den ojämna höjdklassindelningen avsåg att avskilja 

de minsta och de största plantorna från plantorna av genomsnittlig 

utveckling, varvid de normalt utvecklade plantorna, som utgöra återväxtens 

kärntrupper, blevo fördelade på två höjdklasser. 

För att närmare studera plantorna i de olika klasserna uttogos provplantor 

efter representativ metod, vilka undersöktes med avseende på ålder m. m. 

slutligen utfördes i juli 1933 en särskild taxering för att utreda granplantornas 

spridning inom föryngringsområdena. Vid samma tillfälle undersöktes 

också det gamla skogsbeståndet omkring försöken, varvid S st. provytor 

utlades, å vilka samtliga träd höjdmättes samt klavades och borrades 

vid brösthöjd. 

III. Provplantorna. 

Var tionde vid taxeringen påträffad granplanta togs genomgående som prov, 

varvid höjden och 1931 års toppskott mättes noggrant, varjämte åldern t. o. m. 

år 1931 räknades med hjälp av en lupp med rz gångers förstoring, sedan plantan 

genomskurits vid roten. I fråga om lövprovplantorna' antecknades trädslaget- 

björk eller asp- höjden mättes och antalet årsringar vid roten räknades. 

För tallen togos inga prov. Såväl gran- som lövplantorna indelades i 

två kvaliteter, r och z, varvid z betecknar att plantan ej ansågs utvecklingsbar. 

Innan vi övergå till att granska de uppgifter, som stått att vinna genom den 

detaljerade undersökningen av granplantorna, vilka i fråga om antalet ut- 

1 ) Inom samtliga avdelningar av försöksytan 8: I-IX undersöktes var ro: de vid taxe· 

ringen påträffad lövplanta; å försöksytan 7 : I-III. där lövet förekom talrikare, inskränktes 

kvoten till var zo:e lövplanta utom å· avd. II, där var rs:e togs som prov.


göra den totalt dominerande delen av föryngringen inom försöksytorna, skall 

först en redogörelse lämnas för beskaffenheten a v l ö v å t e r v ä x t e n. 

Sammanlagt ha 65lövplantor undersökts. Den äldsta av dessa var 24 år, den 

. därnäst 23 år, varefter 4 st. visade sig vara 2I år gamla- resten yngre. Eftersom 

hyggen och luckor vid taxeringstillfället legat kala under 25 vegetationsperioder, 

kan den slutsatsen dragas, att lövåterväxten torde i sin helhet 

inkommit efter avverkningen. 

Beträffande proportionen mellan asp och björk framgår det av provplantematerialet, 

att aspen ej spelar någon som helst roll inom luckorna 8: I-IX, 

under att å hyggesserien 7: I-III den genomsnittliga inblandningen utgör 

5 % av antalet. Inom den sistnämnda serien uppträder aspen visserligen ställvis 

i större frekvens än medeltalet ger vid handen, men på det hela taget kan 

man dock räkna lövföryngringen såsom i huvudsak bestående av björk. r) 

Tabell I är en sammanställning av resultaten för samtliga provplantor av löv. 

Tabell I. Provplantor av löv inom försöksytorna 7: l-III och 8: l-IX. 

Probepflanzen, Laubholz, Versuchsflächen 7: I-III, 8: I-IX. 

Höjdklass 

Höhenklasse 

l 

Kvalitet I 

K~alitet 2 

Qualität r Qualität 2 

Plan torn as 

Il 

Plantornas 

Antal Medelhöjd Medelålder Antal Medelhöjd Medelålder 

Anzahl Mittlere Höhe Mittieres Alter Anzahl Mittlere Höhe Mittieres Alter 

meter st. dm år st. dm år 

Jahre 

Jahre 

NATURFöRYNGRING I RÄHUMUSGRANSKOG 231 

normal manshöjd, under det att granen är betydligt lägre, r vilket ju f. ö. 

· framgår redan av den valda höjdklassindelningen. 

Sammanlagt 528 g r a n p l a n t o r ha närmare undersökts med avseende 

på höjd, toppskott och ålder. Härvid visade det sig, att endast två 

av dessa provplantor voro äldre än avverkningen, och dessavoro endast obetydligt 

äldre, resp. 26 och 29 år. Man kan sålunda säga, att den vid taxeringen 

såsom granplantor i skilda höjdklasser redovisade föryngringen praktiskt 

taget helt och hållet är att anse såsom en följd av de åtgärder, som vidtogos 

på försöksområdena under åren rgo6-rgo7. De något äldre granar, som 

förekomma strödda över föryngringsytorna, ha förts till en särskild klass. 

Deras ålder har visat sig vara ganska låg-i allmänhet föga överstigande 30 

a 40 år. Undersökningen av provplantorna synes alltså visa, att man vid taxeringen 

i huvudsak har lyckats avskilja den äldre föryngringen från den 

yngre. 

När det gäller att detaljgranska den yngre återväxten med avseende på 

åldern, förtjäna emellertid de undersökningar, som utförts i Finland av HEI 

KINHEIMO (rg2o), liksom även av LAKARI (rg2r), över åldersbestämning av 

granskog och granplantor, ett särskilt beaktande. HEIKINHEIMO kommer till 

det resultatet, att åldern på granplantorna i allmänhet blir något för lågt 

bestämd, huvudsakligen beroende på följande tre orsaker: 

r:o. Granen utvecklar ofta adventivrötter, som utgå från stammens nedersta 

parti, varigenom rothalsen skenbart färskjutes uppåt stammen. En undersökning 

av antalet årsringar vid den nya rothalsen ger alltså ett negativt 

.fel i åldersbestämningen, som blir lika med plantans ålder vid den tidpunkt, 

då den hade uppnått ifrågavarande höjd över den ursprungliga 

rotansättningen. 

2:0. Granplantan växer mycket långsamt under· de första levnadsåren, i 

synnerhet under ogynnsamma betingelser, varför en förskjutning av 

snittet uppåt med ett visst antal centimeter kan betyda lika många år 

som centimeter. 

3:0. Arsringarna utbildas oregelbundet vid plantans rothals och äro svåra 

att räkna, varför en eller annan årsring lätt kan borttappas. 

I juli månad 1933 insamlade författaren 42 granplantor av kvalitet r inom 

försöksområdet i och för en kontrollundersökning av den åldersbestämning, 

som hade utförts på provplantorna året förut. Plantorna upprycktes med 

rötterna och ett märke gjordes på det ställe av varje planta där rotansättningen 

syntes vara belägen. Detta märke inskars i plantan av samma person 

1 ) Medelhöjden för alla taxerade granplantor - buskarna frånräknade - berälmad på 

samma sätt som för lövet, är 3,25 dm. 

17 • Med del. fr/in Statms Skogsftrsöksanstalt. Häft. 27.


som utfört den tidigare åldersbestämningen och anger sålunda nollpunkten 

för åldersbestämningen på de förut insamlade granprovplantorna. Det insamlade 

materialet hemfördes i en burk med sprit och underkastades sedermera 

undersökning med hjälp av mikroskop, varvid antalet årsringar först 

bestämdes vid den på plantan utmärkta nollpunkten och därefter på snitt, 

som voro belägna på I cm:s avstånd från varandra, dels ovanför, dels nedanför 

nollpunkten. Resultaten av dessa undersökningar äro samnianförda 

i tabell 2, vari i andra kolumnen återfinnes uppgift om huru många plantor, 

som hade största antalet årsringar i nollpunkten, resp. i de snitt, som voro 

belägna ovanför eller nedanför denna punkt. I tredje kolumnen har antecknats 

det genomsnittliga felet som begås vid åldersbestämning i nollpunkten. 

Tabell 2. Kontrollundersökning av åldersbestämningarna. 

Kontrolluntersuchung der Altersbestimmungen. 

Snittets läge 

GeschD;itten bei 

Antal plantor 

Anzahl Pflanzen 

Felet vid åldersbestämningen i 

medeltal pr planta 

Durchs;schnittlicher Fehler pro Pflanze 

+ 2 cm I -2 år Jahre 

+ I » 2 -l 

• 

» 

o J II o l> » 

-I l> 8 -I » » 

-2 J 6 - I,3 > • 

-3 » 5 -2,6 > » 

-4 • 3 -3 » » 

-s • 5 -3,2 > • 

--6 > I -5 > > 

Summa och 

medeltal -1,76 cm 42 st. - I;5 år Jahre 

Summe und 

Mittel 

Plantornas ålder varierade mellan 8 och I9 år. I II fall av 42 har snittet 

vid den under förrättningen på marken utmärkta nollpunkten. givit högsta 

antalet årsringar, d. v. s. den verkliga åldern har blivit riktigt bestämd. Endast 

i tre fall har nollpunkten satts för lågt. I de flesta fall har rotansättningen 

förskjutits uppåt stammen, och i medeltal är denna förskjutning I, 76 cm, dock 

har det inträffat att man måst flytta snittet ända till6 cm lägre än den punkt, 

som utmärkts på plantan såsom nollpunkt, innan det maximala antalet årsringar 

påträffats. 

Detta bytyder, att den på marken utförda åldersbestämningen skulle ha givit 

rätt resultat i 26 % av fallen, under det att ett fel på -I år har erhållits i en 

tredjedel av alla bestämningar och större fel upp till -5 år för c:a 40% av 

l:J.ela antalet undersökta plantor. 1 I genomsnitt för alla plantorna har åldersbestämningen 

blivit I,5 år för låg. 

1 Dessa siffror framgå ej direkt av tabell z utan äro särskilt uträknade.


Materialet kan även utnyttjas till en beräkning av granplantornas längdtillväxt 

under de första levnadsåren. Därvid stå till förfogande ej mindre än 

220 åldersbestämningar i snitt på I cm:s avstånd, belägna ovanför den punkt 

.på varje planta där maximiantalet årsringar blivit konstaterat. Den beräkning, 

som utförts i detta avseende, har givit till resultat, att plantorna i medeltal 

ha behövt 3,3 år för att nå en höjd av 5 cm och 5,7 år för att bli I dm höga. 

Dessa siffror stämma väl överens med de resultat, som erhållas vid en uträkning 

av medelåldern av samtliga granprovplantor av kvalitet I, grupperade i 

sina resp. höjdklasser, under förutsättning dock att den genom kontrollundersökningen 

funna korrektionen, I,S år, tillägges. Medelvärdena för de olika 

höjdklasserna bli då de siffror som framlagts i tabell 3 nedan. 

Tabell 3· Granprovplantor, kvalitet 1. 

Fichtenprobepflanzen, Qualität I. 

Höjdklass Antal Medelhöjd Medelålder 

Toppskott 

år I 93 I 

Höhenklasse Anzahl Mittlere Höhe Mittieres Alter Jahrestrieb im 

]. I93I 

dm st. dm år dm 

Jahie 

l 


tydlig, intill dess att de uppnått bortåt I m:s höjd, men att höjdtillväxten 

därefter synes snabbt tilltaga. 

Sammanställningar ha gjorts i syfte att utröna olikheterna mellan provplantorna 

inom försökens olika delar. På grund av materialets relativt ringa 

år och crr& 

20 

16 

12 . 

~+ 

8 

4 

o 2 4 6 8 /0 12 

Fig. 3· Utvecklingen av 467 granplantor av kvalitet r, fördelade i böjdklasser. Korsen 

angiva plantornas ålder, ringarna plantornas toppskott år rgsr. Den undre, streckade 

linjen representerar 1930 års toppskott bos HoLMGRENs material (


dersökes förekomsten av dåliga plantor på de särskilda mark- och vegetationstyperna, 

erhållas de siffror som sammanförts i tabell 4 nedan. 

Tabell 4· Procenten dåliga plantor inom olika mark· och vegetationstyper. Gran. 

Minderwertige Pflanzen in Prozent aller Pflanzen. Fichte. 

Typ 

Typus 

l % d~liga 

plantor 

% minderwertige Pflanzen 

J~rnpodsol. Vacciniu"! . l Eisenpodsol 

Jårnpodsol, Dryopterts + Geranzum l 

Humuspodsol Vacdnzitm . 

l l Humuspodsol 

Humuspodsol Dryopterzs + Geranzum 

12,9 

8,7 

!2,6 

g,S 

Avtabell4framgårdet, att procenten icke utvecklingsbara plantor 

ej tycks påverkas av podsoltypen, men att den är lägre på de 

bättre vegetationstyperna. 

Frekvensen av dåliga plantor torde också vara beroende på om hygget eller 

luckan behandlats, resp. lämnats orörd, vilket styrkes vid en jämförelse inom 

en och samma skogstyp. Härvid är endast typen järnpodsol Vaccinium användbar, 

då spridningen på de olika behandlade ytorna ej är tillräcklig för 

de övriga. Inom den nyssnämnda typen uppvisa de orörda ytorna i genomsnitt 

I6,9 % granplantor av kvalitet 2, under det att motsvarande siffra 

för de brända arealerna är g, r % och för de hackade g, 4 %. I båda fallen 

torde man böra inskränka sig till ett konstaterande av tendensen, då procenttalens 

normala storlek ej kan sägas vara allmängiltigt fastställd genom 

föreliggande undersökning. 

Eftersom förekomsten av dåliga plantor visade sig vara olika på de olika 

vegetationstyperna, har en sammanräkning gjorts för provplantorna av kvalitet 

I inom Vaccinium-typen för sig och övriga bättre vegetationstyper för 

sig, då markpodsoltyperna ej särhållits. Resultatet härav visar icke någon 

överlägsenhet i utvecklingen av de goda plantorna på de bättre vegetationstyperna, 

snarare tvärtom, skillnaderna äro emellertid små. Särskiljas i stället 

podsoltyperna utan åtskillnad för vegetationstyperna, framträder en skillnad 

till favör för den fuktigare marktypen, d. v. s. till favör för humuspodsoltypen, 

med avseende på dess mottaglighet för föryngring. Plantorna 

på humuspodsol äro genomgående något äldre än plantorna i samma höjdklasser 

på järnpodsol, och toppskottet är något kortare på humuspodsolen 

än på järnpodsolmarken. Detta tyder på att de fuktiga markerna i genomsnitt 

något tidigare blivit försedda med plantor, vilka i början likväl ej växa 

lika raskt på höjden som plantorna på den torrare marken. En detaljundersökning 

över var de äldsta plantorna påträffats ger ock~å vid handen, att 

dessa företrädesvis uppträda på humuspodsol. Då impedimentarealerna frånräknas, 

upptaga humuspodsolmarkerna 0,93 har och järnpodsolmarkerna


I,o6 har. Av de 27 provplantor, som äro mellan 20 och 25 år gamla, befinna 

sig 2I på humuspodsolmarken. 

Som bekant har WIBECK m. fl. andra författare påvisat, att granens fröår 

uppträda med en viss periodicitet, under det att tallens fröår äro mindre utpräglade. 

WIBECKS undersökningar om granfröets eftergroning synas visa, 

att denna är mycket obetydlig. Det skulle därför kunna anses möjligt att hänföra 

de nu levande granplantorna inom försöksområdet till vissa bestämda 

fröår, och detta kunde måhända kasta ett nytt ljus över föryngringsförhållandena. 

Härvid måste naturligtvis beaktas, att det ej enbart ät tillgången 

på grobart frö, som bestämmer uppkomsten och fortlevandet av återväxten. 

För undersökningen om vilka fröår plantorna tillhöra har använts det material 

av i runt tal 500 granprovplantor av båda kvaliteterna, som genom 

snittning i fält bestämts tilllägre ålder än 25 år och insamlats på den produktiva 

marken inom de båda försöksyteserierna. Då dessa provplantor ha uttagits 

efter en fullständigt objektiv metod, torde ingen anledning föreligga 

att betvivla att de representera granåterväxten i dess helhet. Sedan det 

kontrollerats, att plantornas åldersfördelning är fullkomligt likartad inom försöksytan 

7: I-III och försöksytan 8: I-IX, har materialet sammanslagits, 

och i tabell 5 nedan har uträknats huru stor procent av alla de nyssnämnda 

plantorna, som förskriver sig från vart och ett av de 25 år, som förgått sedan 

avverkningen utfördes. Härvid menas med fröår det år, då fröet grott, således 

i regel våren omedelbart efter ett kottår. 

Tabell s. Nu levande granplantors fördelning på fröår. 

Die Verteilung der Fichtenpflanzen auf verschiedene Samenjahre. 

Frö år 

Samenjahr 

119071 I9081 I9091 I9IOI I9I I l I9I21 I9131 19!41 I9151 19I61 I9I71 I9I81 

% ............... 1 0,41 o,61 0,61 0,61 I,81 o,o l I,o l I,o l o,61 o,o l o,o l I4,31 20,g 

Fr6år 

Samenjahr. 

l I9201 I92 I l I9221 I9231 I 9241 I9251 I9261 19271 I9281 I9291 I9301 I93 I l 

I907-193 I 

% ............. :·124,41 I,o l 0,21 I,o l II,314,816,5 l 2,213,61 I,61 I,21 0,41 IOO 

Enligt de uppgifter, som välvilligt ställts till förfogande av jägmästare Wr 

BECK, skall granen i Norrland urider I9oo-talet ha uppvisat fÖljande fröår 

inom det område (WIBECKS område VIII), som det här är frågaom, då svaga 

fröår satts inom parentes och särskilt rikliga spärrats: 

~ -: . .: 

I90I, (Igo8), 19II,l ~J! 4, (!9I6), I9I8, I 9 2 2, 

I9Z5, (I9~6), (I92S), I9;z9, I 9 3 2 1 .) 

.' . ,..: ·:,· ., . . ' 

if LA.KARi' uppger för södra o,ch .J;Ue)lersta .Finlanq ,llP.d~r tiden till I92P följande granföryngringsår: 

r go r, rgo5, rgos; 1914, i:gr6,' l:gig: · ··' · · ·· '


Det gäller nu att avgöra huruvida· någon överensstämmelse kan spåras 

mellan de av WIBECK uppgivna fröåren och dem som fastställts i skogen genom 

undersökning av plantornas ålder. Professor ENEROTH har som bekant förnekat 

fröårens inverkan på föryngringsresultatet och i likhet med överjägmästare 

HoLMGREN velat tillmäta övriga omständigheter en dominerande betydelse. 

Det är ju också självklart, att om förhållandena äro sådana, att fröet 

icke kan gro eller sådana, att plantorna icke kunna utvecklas efter groningen, då 

kan icke ens ett j ättefröår få någon effekt i föryngringshänseende. Vad frågan nu 

gäller är emellertid att utreda, om de rikliga fröåren sätta tydliga spår efter sig, 

sedan marken en gång blivit mottaglig för återväxt, eller om man överhuvudtaget 

ej kan spåra något samband mellan goda fröår och goda föryngringsår. 

För att kunna bedöma denna fråga med ledning av tabell 5 måste hänsyn 

tagas till de vid kontrollundersökningen över åldersbestämningen konstaterade 

felen. En blick på tabell 5 visar genast, att det är åren 1918, 1919 och 

19zo, som synas ha bidragit mest till föryngringen, i det att 6o% av alla 

plantor komma på dessa tre konsekutiva årtal. Det finnes därför särskild 

anledning att granska huruvida dessa plantor kunna tänkas i verkligheten 

tillhöra fröåret 1918. 

Vid redogörelsen över kontrollundersökningen angavs, att z6 % av plantorna 

hade åldersbestämts rätt, en tredjedel hade man fått ett år yngre än 

deras verkliga ålder, resterande 40% hade felbestämts så att de antecknats 

minst z högst 5 år yngre än sin verkliga ålder. Sammanräknas i tabell 5 alla 

plantor som hänförts till åren 1918-19Z3, blir detta 61,8 % av samtliga, 

och anse vi att alla dessa rätteligen tillhöra fröåret 1918, beräknas lätt med 

hjälp av fördelningssiffrorna i tabell 5, att detta skulle förutsätta, att följande 

felbestämningar av åldern skulle ha gjorts: åldern rätt bestämd i Z3,3 %, 

ett år för litet i 33,8 %, felet z år eller mera i 43,r% av fallen. En bättre överensstämmelse 

med de vid kontrollundersökningen funna felen kan knappast 

begäras. Nu är emellertid .att märka, att år 19zz också var fröår, varför perioderna 

i viss mån gå in i varandra, vilket dock ej nämnvärt påverkar vårt 

resonemang om fröåret 1918, då siffrorna för 19zz och 19z3 äro låga. Om vi 

skulle vilja fortsätta med att tillämpa samma beräkning för fröåret 19zz, 

stöta vi genast på svårigheter, ty även 1925 och 19z6 ha rapporterats såsom 

fröår. Den förnämsta svårigheten är likväl den, att effekten a v fröåret 

1918 synes ha varit så kraftig, att vi därefter endast få relativt 

låga siffror att räkna med, varför vi ej .kunna Vänta oss så god 

utjämning som i det förra fallet. Oregelbundenheterna efter år 19zz 

.få därför ej tillmätas samma vikt som den goda överensstämmelsen i fråga 

om fröåret 1918. 1 ) 

• 

r) Det är troligt, att effekten av r9zz års fröår bör sökas i den siffra på n,3 % av plan· 

torna, som hänförts till årflt I924.


Av de övriga fröåren, som uppgivits av WIBECK, ha vi anledning särskilt 

uppehålla oss vid året 1914, som var ett särdeles rikligt fröår men som icke har 

lämnat nämnvärda spår efter sig inom försöket. MoRK (1933) och EIDE (1926) 

uppge exempelvis att detta fröår har haft en särdeles god effekt i Nordnorge, 

och LAKAR! (1921) uppger detsamma för södra och mellersta Finland. Förklaringen 

till det dåliga resultatet inom försöket torde framförallt böra sökas 

i den omständigheten att de ifrågavarande arealerna vid denna tidpunkt 

säkerligen ej voromogna för återväxt. Med hjälp av tabell 5 kan man alltså 

datera områdenas mognad till år 1918. Ännu tydligare framträder året 1918 

såsom den tidpunkt, då hyggen o


På de bättre vegetationstyperna är antalet mindervärdiga 

granplantor lägre än på Vaccinium-typen; likaså är procenten dåliga 

plantor mindre på de med bränning eller hackning behandlade 

avdelningarna än på de orörda. 

Vid på marken utförd åldersbestämning av granplantor får 

man alltid för låg ålder, om snittet, där årsringarna räknas, 

träffar ovanför eller nedanför den ursprungliga rotans ä ttningen. 

I medeltal synes snittet ha träffat 1.76 cm för högt upp på 

stammen, vilket i genomsnitt har givit en åldersbestämning, 

som är I,5 år för låg. I medeltal har snittet träffat vid den ursprungliga 

rotansättningspunkten i en f j är de del a v de undersökta 

fallen, varvid åldern alltså har blivit riktigt bestämd. 

Korrigeras åldersbestämningarna, erhålles medelåldern på den 

utvecklingsbara granåterväxten till den obetydligt avrundade 

siffran I 3 år. 

Den å ifrågavarande områden behövliga väntetiden, som åtgått 

innan föryngring inställt sig i större omfattning, kan med 

ledning härav approximativt angivas till II a I2 år. En närmare 

undersökning visar, att största delen av de nu levande granplantorna 

torde förskriva sig från granfröåret Igi8. 

IV. 

Taxeringsresultaten. 

Inledande översikt. 

Den grövsta indelning av marken man kan göra består i att avskilja impedimenten 

från den skogsproduktiva arealen. Därnäst kommer en uppdelning 

av den produktiva skogsmarken på de två olika podsoltyper, som i stora drag 

karakterisera fuktighetsförhållandena inom området: järnpodsol och humuspodsol. 

Innan vi övergå till en mera detaljerad analys av föryngringsresultaten 

på olika delar av försöksyto~a lämnas i tabell 6 nedan en översikt av plantantalet 

per har för de nyssnämnda tre markkategorierna. 

Det kan först och främst konstateras, att föryngringen blivit oväntat riklig. 

Den produktiva skogsmarken är i stort medeltal försedd med mer än 8 ooo 

plantor per har, varav nära 6 Soo utgöras av granplantor. Medräknas impedimenten, 

erhålles i genomsnitt för hela försöksområdet 7 500 plantor per har, 

därav mer än 6 ooo granplantor. Även om hänsyn tages därtill, att alla plantor 

ej kunna anses vara utvecklingsbara (jfr föregående kapitel), så återstår likväl 

ett för norrländska förhållanden tillfredsställande antal, särskilt med tanke på 

att man har att påräkna en under längre tid fortgående.komplettering genom 

nyuppkomna plantor. Man känner sig därför böjd att förklara sig nöjd med det 

resultat,· som uppnåtts, då försöket betraktas som en helhet, även om det


Marktyp 

Tabell 6, Översikt över taxeringsresultaten. Antal plantor per har. 

Ubersicht der Abschätzungsergebnisse. Pflanzenzahl pro Hektar. 

·[ l 

Lövplantor i 

Granplantor i höjdklass höjdklass s § 

Fichtenpfianzen in Höhenklasse 

.... 

Laubholzpflanzen in 

c ~ 

Areal 

B .... N 

" ~ 

-v 

Hektl;"": 

(2,8) (6,9) (14,5) ;::::~ 

ar 

"O 

~~ 

v 

S:a z S:a b "' 

I-5 5-IO 2: ro ~~ 

" v 

Surorne m m m Summe cf.iUi 

':;j 

dm dm dm dm 

" 

Höhenklasse

NATURFÖRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 241 

huvud ej har kunnat fastställas, har resonemanget i fortsättningen. begränsats 

till att endast omfatta totala .antalet plantor per har, utan uppdelning på 

höjdklasser, varigenom en större koncentration i framställningen möjliggöres. 

Jämföras de grova medeltalen i tabell6 av föryngringsresultaten i fråga om 

gran på de båda podsoltyperna, framträder en skillnad till fördel för humuspodsolterrängerna, 

i det att här uppträda c:a 7 % flera granplantor och ·c:a 

6o % flera lövplantor per har än å järnpodsolmarkerna. Dessutom finns det 

på de fuktigare delarna, d. v. s. på humuspodsol, I42 växtliga äldre granbuskar 

per har gentemot g6 på järnpodsol. De ytterst fåtaliga- inom hela området 

sammanlagt 5 stycken - oväxtliga äldre granbuskarna ha ej medtagits i 

sammanställningen. Tallplantor förekomma mycket sparsamt på humuspodsolen; 

i genomsnitt endast 5 per har; på j ärnpodsolen' är frekvensen större 

men alltjämt obetydlig: 24 per har. .; 

Spridningen. 

Den år I932 utförda 40 %-taxeringen hade givit följande plantantal av gran 

per m• i genomsnitt för de olika hyggena och luckorna, då all mark medräknas: 

Försöksyta Luckstorlek Behandling Areal 

Antal Antal 

granplantor pr lövplantor pr 

n:r m m2 m• m• 

············! 

7: I 

40 X I2Ö Orörd 48öo 0,38 0,13 

7: II ............ 40 x I20 Bränd 4 8oo 0,67 0,12 

7: III ············l 40 x I20 Hackad 4 8oo o,s4 0,29 

Summa l 40 x I20 

············i 

.l 

- 

l 

I4400 

8· I 

40 x 40 Orörd I 6oo o,56 

o,o8 

8: II ············ 40 x 40 Bränd I 6oo ö,!)S o,o7 

8: III ............ 40 x 40 l Hackad l I 6oo l 0,69 l o,o4 

Summa l 40 x 40 - ·.1' 4 8oo 0,74 

o,o6 

8 :IV •••••• ~o • ••• 39- X. JO 

l 

l 

Orörd 

.l 

goo 

l 

l 

l 

l 

o,s3 

.: 0,_95- 

8: v ............ 30 x 30 Bränd goo I ,II o,o2 

8: VI ············ 30 x 30 Hackad goo '· I ,n 0,03 

Summa l 30 x 30 

8: VII ......... .20, x 20. 

l - ... l 

l 

l 

Orörd 

2 700 

8: VIII ......... 20 x 20 Bränd 400 O,'o6 o,o2 

8: IX ......... 20 x 20 Hackad 400 0,36 o,o6 

Summa l . 20 x 20 

- 

l' 

l 

400 

i 200 

.. 

. . - ' . ·- . 

Av tabellen framgår, att luckstorleken syn~s vara ay avgörande betydelse 

!ör uppkomsten av återväxt inom. dessa trakter: Lövskogen tippträder iför:.. 

svin,nande mängder på alla luckorna, urider det att ~åyäl björk som asp utan 

l 

l 

I,o6 

Q12I 

:0,21 

l 

l 

l 

l 

l 

0,18 

o,or 

ö,o2 

?,o? 

0,03


svårighet fqryngra sig på hyggena, där de genom sin snabbare tillväxt framgångsrikt 

konkurrera med barrträden. I fråga om granen visar det sig att 

den minsta luckstorleken, 20 X 20 m, är för liten för att detta trädslag skall 

kunna gå väl till. r Nästa luckstorlek, 30 X 30 m, visar det bästa resultatet med 

mer än en planta per mz i genomsnitt. Luckorna med 40 m:s sida ha också 

givit gynnsamt resultat, ehuru sämre än det som uppnåtts på 30 m:s-luckorna. 

På hyggena, 40 X 120 m, har granen .självsått sig i mindre utsträckning, så att 

plantantalet per kvadratmeter i medeltal endast utgör 0,53. 

Detta resultat ansågs vara av så pass stort intresse, att siffrornas säkerhet 

borde kontrolleras genom en felberäkning. För detta ändamål utfördes sommaren 

1933 en specialtaxering för undersökande av spridningen av antalet granplantor 

per kvadratmeter, varvid kvadratiska rutor med en meters sida utlades 

i 5 m:s kvadratförband. Inom dessa rutor, som sålunda kommo att 

sammanlagt täcka 4 % av arealen, räknades alla granplantor, och antalet 

antecknades för varje ruta.- De iakttagelser som redan blivit gjorda år 1932 

beträffande förekomsten av lövåterväxten ansågos tillräckliga. Likaså ansågs 

det vara fastslaget, att 20 m:s luckorna visat sig vara för små, och då en spridningstaxering 

i 20 m:s luckorna skulle få ett alltför litet material att räkna 

med, ha dessa ej medtagits vid undersökningen. 

Taxeringsmaterialet har inom varje lucka ordnats i klasser, då antalet plantor 

per kvadratmetersruta blir klassnummer. En mycket stor del ~v de utlagda 

rutorna sakra plantor, därnäst äro de rutor talrikast, som uppvisa r 

planta o. s. v. Fördelningen blir därför skev, och fördelningskurvan blir av det 

slag som CHARLI:i


orörd, bränd och hackad yta. De naturliga förutsättningarna för naturföryngring 

kunna emellertid vara genomgående olika på de olika luckstorlekarna, 

och en undersökning härav har sitt intresse för tolkningen av medeltalsberäkningarnas 

resultat. Därvid kan man begränsa sig till att granska fördelningen 

av torrare och. fuktigare marker, d. v. s. fördelningen av järnpodsol 

och humuspodsol, varjämte procenteningående impedimentareal är av intresse. 

De nyssnämnda markslagen fördela sig på luckstorlekarna i medeltal på 

följande sätt, uttryckt i procent av antalet kvadratmeterstara rutor som fallit 

på de olika markslagen. 

Luckstorlek 

l Impediment l Humusporlsol l Järnporlsol 

l 

Summa 

40X 120 m 17.7 46,g 35.4 100 

40X 40 > 3.7 43,r 53. 2 100 

JOX 30 » 6,3 I 5 ,r 78,6 100 

Impedimenten utgöras så gott som uteslutande av fuktiga marker. Enligt 

1932 års 40%-taxering fanns det på impedimenten i genomsnitt 4000 plantor 

per har, varav nära 2 6oo voro granplantor, varför impedimenten ej få anses 

utgöra en alltför otacksam marktyp då det som här gäller ett resonemang om 

antalet uppkomna plantor. 

Av ovanstående sammanställning framgår det nu, att marken är i alltmer 

övervägande grad av geologiskt torrare typ inom de små luckorna jämfört 

med de stora. Hyggena uppvisa 35 % järnpodsolmark, 40 m:sluckorna 53 % 

och 30 rn:s luckorna nära 79 %. Enligt allmänna erfarenheter, som även bestyrkas 

av den föreliggande undersökningen, kan man anse humuspodsolen 

vara mera lättföryngrad än järnpodsolen, varför de mindre luckorna äro 

att beteckna såsom sämre ställda ur marksynpunkt. Tar man 

hänsyn även till förekomsten av impedimenten, där föryngringen blivit mindre 

riklig än på den produktiva marken, får man säga, att förutsättningarna för 

hyggena (40 x rzo m) något försämras genom den större andel som impedimenten 

där intaga. Begränsa vi emellertid resonemanget till att 

huvuds-akligen gälla skillnaden i föryngringsresultat på 40 m:s 

och 30 m:s luckor, så måste man med nödvändighet få det intrycket, 

att 30 m:s luckorna ·ha de sämsta förutsättningarna 

av dessa två luckstorlekar, ty såväl procenten järnpodsol som 

procenten impediment är betydligt större på 30 m:s luckorna 

än på 40 m:s luckorna. Då vi det oaktat erhålla ett bättre 

föryngringsresultat på den minsta av dessa två luckstorlekar, 

utgör detta resultat ett kraftigt stöd för att den erhållna skillnaden 

verkligen beror på skillnaden i luckstorlek.


Tabell 7 a. 

Resultaten av spridningstaxeringen på luckor av olika storlek. Granplantor. 

Die Resultate der Dispersionsuntersuchung der Fichtenpflanzen. 

Antal undersökta Nollrutor 

l Försöksyta 

Medelantal plantor per· 

rutor Kleinflächen ohne ruta 

Versuchsfläche Anzahl Kleinflächen Pflanzen 

Mittlere Pflanzenzahl pro m2 

Nr m z % 

7: I .................. I92 70,8 0,45 ± o,o6r 

7: II .................. I92 7I,3 0,7o ± o,nz 

7: III 

·················· 

I92 68,2 0,57 + o,n8z 

Summa (40X 120 m) 576 

Summe 

··················l 

l 

70,r 

l 

o,s7 ± o,osr 

8: I 

64 

56,3 

o,86 o,rsg 

8: II 

·················· 

64 53,r I ,23 ± 0,267 

8: III .................. 64 l 62,5 l 0,75 + o,r8g 

Summa (40X 40 

I92 

57,3 

o,gs 

m l 

± o,r22 

Summe 

l 

l 

..... '"""""'l 

8: IV 

36 

47,2 

I ,28 o,3or 

8: v .................. 36 44,4 l ,17 ± 0,221 

8: VI ·················· 36 55,6 I ,39 + 0,462 

Summa (3oX3o m)l 

I08 

49,r 

I 128 ± o,r98 

Summe 

l 

l 

Summa Sum. 876 6 o ,74- +o 's o o 

Totalsurorne 

l 

l 

Vid jämförelse med den föregående tabellen på sid. 24r, som uträknades på 

grundval av rg32 års taxering, ger tabell 7 a samma bild. Det bör emellertid 

observeras, att I933 års taxering genomgående inom varje yta har givit större 

plantantal per ruta. I genomsnitt uppgår skillnaden till r5,7 %. Det kan mycket 

väl tänkas, att flera plantor nu finnas på ytorna än år rg32, men det är i 

varje fall troligt, att taxeringsmetoden har bidragit till uppkomsten av denna 

skillnad. Vid spridningstaxeringen undersöktes på varje ställe endast en ruta 

om r m2, varvid denna lilla ruta kunde ytterst noga granskas; det är sannolikt, 

att man vid rg32 års taxering, i 2m breda bälten, har gått förbi en del plantor, 

och att detta också utgör en förklaringsgrund till den systematiska differens, 

som föreligger. 

Enligt tabel17 a utgör an talet nollrutor inom hela det taxerade området 

i medeltal64, 7 % av samtliga de 876 utlagda rutorna. De små 30m: s-luckorna 

uppvisa emellertid blott 49, I 

% nollrutor, för 40 m:s-luckorna är siffran 

57,3 %, och för hyggena 70,r %- Redan härav framgår det ju tydligt, 

att granföryngringen har gått bättre till på de mindre kalytorna än på de 

större, och slutsatsen styrkes därav att variationen i procent nollrutor inom 

luckor av samma storlek är relativt obetydlig och i synnerhet med tanke 

därpå, att den synes vara tämligen o beroende a v den behandling


medelst bränning eller hackning, som u tf örts inom de olika 

försöksserierna, vilket närmare framgår av tabell7 b nedan. 

Medelantalet plantor per ruta är för alla de taxerade ytorna i genomsnitt 

0,74±0,o5o. Även i detta avseende visa sig de små 30 m:s-luckorna överlägsna 

med värdet 1,28±0,198, under det att 40 m:s-luckorna få värdet 0,95±o,122 

och hyggena endast 0,57±0,o51. Vi observera alltså att 40 m:s-luckorna ha 

36 % mindre plantantal än 30 m:s-luckorna. 

Med kännedom om medelfelen på resp. medeltal kan säkerheten på differenserna 

uträknas. Man erhåller då skillnaden mellan plantantalet per m2 på 

30 m:s-luckorna och på 40 m:s-luckorna till 0,33±0,232; på 40 m:s-luckorna 

och på hyggena till 0,38±0,132; på 30 m:s-luckorna och på hyggena till 0,71± 

0,205. Som synes är differensen mellan 30 och 40 m:s-luckorna nära rJ-2 

gånger större än medelfelet: de övriga differenserna äro ungefär lika storasom 

eller större än 3 gånger medelfelet. På grundvalen härav kan det påstås, att 

skillnaderna få anses vara tillräckligt säkert fastslagna. 

Det återstår likväl att medelst detaljgranskning av noggrant beskrivna 

arealer på luckor av olika storlek ytterligare pröva, huruvida de erhållna skillnaderna 

kunna tänkas bero på några andra faktorer än luckstorleken. Därvid 

har man att vånta sig, att tendensen i fråga om hyggena skall bli något mindre 

framträdande än de här erhållna medeltalen ge vid handen, under det att tendensen 

för de två mindre luckstorlekarna bör komma fram skarpare än vad 

de ovanstående siffrorna ange. 

-------- 

Vi övergå till att statistiskt undersöka huru den olika behandlingen har 

inverkat på föryngringsresultatet. Därvid kan man beräkna medeltal av de 

orörda ytorna i en grupp, av de brända i en annan grupp, och av de hackade 

i en tredje grupp, ty luckstorlekens inverkan utjämnas vid en dylik medeltalsberäkning, 

eftersom varje luckstorlek ingår med lika arealer i de tre olika grupperna. 

Det enda återstående villkoret för att en medeltalsberäkning skall vara 

berättigad är -liksom fallet var då medeltalet beräknades för vardera luckstorleken 

- att de naturliga grundförutsättningarna för granföryngringens 

uppkomst äro någorlunda lika inom de tre grupperna. Vi måste alltså även 

här se efter, om fördelningen av marktyper är likartad. Fördelningen av de 

undersökta kvadratmetersrutorna på marktyperna inom behandlingsgrupperna 

ser ut på följande sätt. 

l 

Behandling 

l Impediment l Humuspodsol l Järnpodsol l 

Orörda (7 : I, 8 : I. 8 : IV) ...... I 5,7 36,4 47,9 IDO 

Brända (7 : II, 8 :II, 8 : V) ... I4,o 43,3 42,7 IOO 

Hackade (7 : III, 8 :III, 8: VI) IO,o 46,4 43,6 IOO 

-- ------~-- -- 

S:a


Såsom var att vänta äro markskiljaktigheterna mycket bättre utjämnade 

i denna gruppering än då grupperingen utfördes efter luckstorlek. Hyggena 

äro genomgående mera fuktighetsbetonade än luckorna, men i den senast 

återgivna sammanställningen ingår ett hygge i varje serie, varför skillnaderna 

i markfördelningen på behandlingsgrupperna bli obetydliga. Vid anläggande 

av samma synpunkter som i det föregående fallet kunna vi dock fastslå, att 

de orörda ytorna äro något missgynnade, varför den goda effekten a v de 

utförda åtgärderna kommer att i någon mån överskattas, då 

föryngringsresultatet på de behandlade ytorna jämföres med det uppnådda 

resultatet på de orörda ytorna. Skalan för mätning av effekten å de brända och 

de hackade ytorna kan emellertid sägas bli så gott som alldeles lika, ty den 

lilla skillnaden i markfördelningen på de brända och på de hackade ytorna 

består endast i en obetydlig förskjutning i proportionen av impediment och av 

humuspodsol, och då gränsen dessa marktyper emellan kan sägas vara något 

flytande, torde den skillnad, som här föreligger, kunna negligeras. 

En sammanställning av föryngringsresultatet, då ytorna grupperats efter 

behandlingen, följer i nedanstående tabell 7 b. 

l 

l 

l 

Tabell 7 b. Resultaten av spridningsundersökningen. Granplantor. 

Die Resultate der Disp


praktisk synpunkt måste procenten nollrutor sägas vara den viktigaste mätaren 

på huru föryngringen har lyckats. 

Det erhållna genomsnittliga plantantalet per m• eller per har är likväl också 

av stort intresse. 

studera vi tabell 7 b närmare, finna vi att det genomsnittliga antalet plantor 

på hela föryngringsytan uppvisar tydlig påverkan av behandlingen. Genomsnittliga 

plantantalet per m• är för de hackade arealerna nära II % 

större än för de orörda, och på de brända arealerna finns det i genomsnitt 

37,5 % flera granplantor än på de orörda. Differensen mellan plantantalet 

på de hackade och de orörda är o, o 7 ±o, I I 3, differensen mellan de brända och 

de orörda är 0,24±0,I2o. I det förra fallet kan ingen påverkan av hackningen 

med statistisk säkerhet konstateras, då medelfelet är större än differensen 

själv, men ifråga om bränningens effekt måste man tillmäta differensen betydelse, 

i det att den är dubbelt så stor som sitt medelfeL Detaljgranskningen får 

emellertid även här ge närmare besked om huru försöken utfallit i detta avseende. 

Vi ha därvid att vänta oss att i varje fall en effekt av bränningen för 

den erhållna granföryngringens riklighet skall kunna konstateras, dock torde 

denna komma att bli något svagare än siffrorna i tabell 7 b ange. I fråga om 

hackningen kan man ej förvänta sig så påtagliga resultat som för bränningen. 

I detta sammanhang kan det vara skäl i att framhålla, att såväl hackningen 

som den inom försöket utförda risbränningen i högar rent allmänt sett kan förväntas 

medföra en effekt av det slag, som ovan konstaterats, då bearbetningen 

av marken sker fläckvis i båda fallen. Inom vissa fläckar har man alltså att 

påräkna ett stort plantantal, men det ligger nära till hands att förstå, att en 

taxering med utläggning av kvadratmeterstara rutor skall kunna ge samma 

procent tomma rutor på de behandlade arealerna som på de orörda ytorna. 

Det har övervägts huruvida spridningstaxeringens material skulle kunna 

ytterligare utnyttjas till att studera föryngringseffekten inom de olika podsoltyperna 

och markvegetationstyperna inom försöken. Vid en dylik undersökning 

måste de olika luckstorlekarna hållas i sär. Sedan det nu också har 

konstaterats, att behandlingen inverkar på antalet erhållna plantor på 

ytorna, bleve det nödvändigt att ävenledes hålla de olika behandlade ytorna 

åtskilda. Därigenom skulle materialet smulas sönder alltför mycket, så att 

det ej längre bleve någon mening med en medelfelsberäkning. Analysen av 

de nyssnämnda frågorna måste alltså överlämnas åt detaljgranskningen, varvid 

taxeringsresultaten ju äro mycket säkrare bestämda än vid spridningstaxeringen, 

eftersom taxeringsprocenten i det första fallet utgör 40 % men i 

det senare endast 4% av arealen. 

Det enda avseende, i vilket spridningstaxeringens material har kunnat 

18. Meddel. från Statms Skogs.försöksanstalt. Häft. 27.


utnyttjas för studiet av granföryngringen på olika mark- och vegetationstyper, 

är ifråga om förekomsten av nollrutor. Vi ha förut visat, att den 

olika behandlingen ej har inverkat på förekomsten av nollrutor, varför 

en sammanslagning och medeltalsberäkning kan utföras inom v;:rrje luckstorlek. 

Luckstorleken måste emellertid särskiljas, eftersom tabell Ja visar, 

att den inverkar på förekomsten av nollrutorna. En sammanställning över 

procenten nollrutor meddelas nedan i tabell JC, där V accinium-typen avskiljts 

från de övriga vegetationstyperna, vilka sammanfattas under beteckningen 

Dryopteris. 

Tabell 7 c. Resultaten av spridningstaxeringen. Nollruteprocenten. 

Die Resultate der Dispersionsuntersuchung. Die Frequenz der Kleinflächen ohne 

Fichtenpflanzen. 

l 

Järnporlsol Järnporlsol 

Vaccinium Dryopteris 

Eisenpodsol Vacci1zium Eisenpodsol Dryoj>teri 

Humusporlsol 

Vaccim'um 

Humusporlsol 

Dryopteris 

Försöksyta 

Versuchsftäche 

Antal l Noll- Antal l Noll- Antal Noll- Antal l Noll- 

rutor rutor rutor rutor rutor rutor rutor rutor 

Anzahl Klein- Anzahl Klein- Anzahl Klein- Anzahl Klein- 

Klein- :flächen Klein- flächen Klein- flächen Klein- flächen 

flächen ohne flächen ohne flächen ohne flächen ohne 

Pflanzen Pflanzen Pflanzen Pflaozen 

Nr m• % m• % m• 

l % m• % 

7:1+1I+III l l l 

(40XI20m) 193 75,r 36 61,r 184 61,4 120 6o,s 

8:1+ Il+Ill 

(40Y 40 m) ss 64;7 30 43,3 16 so,o 76 56,6 

8 :IV+ v+ VII 

(30 x 30 m) 66 59,r Il 33 39,4 - - 19 47,4 l 

Av tabell JC framgår liksom av tabell Ja, att nollruteprocenten faller med 

minskad -luckstorlek. Vidare se vi, att typen Järnpodsol Vaccinium uppvisar 

betydligt sämre föryngringsresultat än de övriga typerna, i det att 

nollruteprocenten där blir avsevärt större. Grovt räknat skulle man sålunda 

kunna karakterisera skogstyperna sålunda, att Järnpodsol Vaccinium är 

den praktiskt sett ogynnsamma typen, under det att såväl de på humuspodsol 

förekommande vegetationstyperna som den på järnpodsol befintliga torrare 

Drypateris-typen kunna ungefärligen jämställas såom relativt gynnsamma ur 

föryngringssynpunkt. 

Kantverkan. 

För att möjliggöra en överblick över huru granplantorna fördela sig på de 

olika delarna av hyggena och luckorna ha de tre figurerna 4, 5 och 6 iordningställts. 

Materialet för dessa figurer är spridningstaxeringen, då även

, t 

7 :I+II+JIT 

m 

r-.--.--,--,--,-,--,--r--r~--~~--r-~~~--~~--r-~~--~-r--r-~40 

.. 

... 

.. 

.. 

.. 

.. 

.. 

.... 

... 

. 

... 

... 

.. 

.. .. 

... 

.. 

:::· l::::· l:::::· 

XX!VXXliiXXIlXXIXX:"XIXXVIIIXVllXVIXYXlVXIllXII 

Fig. ·~. 

.... . .. 

... . .. . 

.. 

... 

Xl 

... . . ... . 

Genomsnittliga fördelningen av granplantorna på-r småhyggena av 40 x r2o m:s 

5 m:s kvadratförband samt extra inlagda rutor 2-3 m från N resp. S kanten. 

antalet plantor är 3 ggr för stort för arealen. 

.. .. 

.. 

x 

DC 

.. . 

... 

VIII 

.. 

.. 

... 

... 

vn 

.. 

VI 

.. 

.. 

.. 

v 

... 

000 

00 

00 

N 

... 

.. 

N~:: 

·J\ 

00 

00 

1II 

ll 

000 

00 

I 

'35 

'30 

25 

20 

15 

lO 

5 

2,5 

storlek enligt spridningstaxering rned:r·-m• stora rutor i 

Materialet har summerats för alla tre hyggena, varför 

Die durchschnittliche Verteilung der Fichtenpflanzen auf den kleinen Kahlschlägen von 40 x 120 m Grösse gemäss der Dispersionsuntersuchung mitteist 

r m 2 grosser Kleinflächen in 5 m-Quadratverband sowie extra eingelegten Kleinflächen 2-3 m vom N- bzw. S-Rande ab. Das Material ist fiir alle drei 

Kahlschläge summiert worden, weshalb die Anzahl Pflanzen 3 mal zu gross fiir das Areal ist. 

z 

~ 

e 

:::0 

'Il 

o 

~ 

z 

c;J 

:::0 

H 

z 

c;J 

H 

:::0 

~ 

:r: 

e 

~ 

e 

(fJ 

~ 

z 

(fJ 

~ 

o 

c;J 

t-,;) 

~ 

"'


extra inlagda rutor om r mz på bältet z-3m från de olika skogskanterna ha 

utnyttjats. För varje luck- resp. hyggesstorlek ha uppgifterna hopsummerats, 

varigenom alltså plantantalet blivit tre gånger för stort för arealen, vilket 

emellertid blott inverkar på skalan, ej på den genomsnittliga fördelningen, 

8:I+II+ID 

. ... ..... .. 

m 

40 

..... .. '35 

8:N+V+Vl m 

.. ... 

'30 30 

.. .... .. .... ... 

. . 

. . . . 25 .... 25 

N 

N 

.. .. 20. . 

.. ... ·-; 

20 

.. .... ..... 15 15 

.. ID .. .... ... ..... . ... lO 

.. ...... ..... ..... 5 . ...... 5 

.... ..... .. 2,5 2,5 

l 

vm VII VI v w ]I ]l I VI v N m JI I 

Fig. 5. Genomsnittliga fördelningen av gran plan- Fig. 6. Genomsnittliga fördelningen 

torna på de tre luckorna av 40 x 40 m:s 

avJ granplantorna på de tre 

storlek. Jfr texten till fig: 4· luckorna av 30 X 30 m:s stor- 

Die durchschnittliche Verteilung der Fichten- lek. J fr texten till fig. 4· 

pf!anzen auf den drei Liicken von 40 x 40 m 

Die durchschnittliche Verteilung 

Grösse. Vgl. den Text zu Abb. 4· 

der Fichtenpf!anzen auf den drei 

I,iicken von 30 x go m Grösse. 

Vgl. den Text zu Abb. 4· 

som istället blir säkrare bestämd. Genom att uträkna siffrorna och upprita 

figurerna för de enskilda ytorna har det utrönts, att inga väsentliga karaktärsdrag 

gått förlorade genom sammanslagning av de till samma storleksgrupp 

hörande, olika behandlade ytorna. 

På alla figurerna framträder en tydlig sänkning i antalet plantor närmast 

alla skogskanter. Redan på ett avstånd av 5 m från kanten inträder emellertid 

en markerad stegring av plantantalet. Mest markerat framträder denna 

stegring i fråga om nordoch sydkanterna. 

Luckorna av 40 m:s nord-sydlig bredd uppvisa dessutom ganska genomgående 

en sänkning av plantantalet inom det bälte, som i medeltalligger ro 

meter från nordkanten resp. från sydkanten. Då dessa förhållanden synas 

böra närmare undersökas, har en felberäkning utförts för de 3 största luckorna 

om 40 X rzo m. Materialet utgöres av 144 r m2 stora rutor belägna på 2-3 

m:s avstånd från N resp. S kanten, 144 rutor belägna 4-6 m från samma


kanter, 144 rutor belägna på g-rr m:s avstånd, och 216 rutor belägna på 

I5 a 20 m:s avstånd från nyssnämnda kanter. Resultaten av beräkningarna 

återfinnas i tabell 7 d nedan. 

Tabell 7 d. Medeltal granplantor per r m 2 i rutor, belägna på olika avstånd från N, 

resp. S kanten av 40 X 120 m:s luckorna. 

Mittlere Pflanzenzahl pro 1 m 2 in Kleinflächen, die vom nördlichen und sudlichen Bestandesrand 

verschieden entfernt gelegen sind. 

Avstånd från kanten Nollrute- l Antal plantor i medeltal Differens i medeltalet plantor 

meter procent per m 2 

per m 2 

lm 

Entfernu:hg in m Kleinflächen Pfl.anzen pro 1 m2 

ohne Pflanzen 

% l 

Differenz der Pflanzenzahl pro I m 2 

I 2,5 (2-3) . . . . . . l So 0,444 ± o,ro2 II- I : 0,320 ± o,rs8 

II 5 (4-6) ...... 

64 0,764 o,r2r II-III: 0,278 o,r39 

lO (9-II) ...... 1 76 0,486 0,095 IV-III: o,oss o,n8 

IV 20 (15-20) ... 65 l 0,541 ± 0,070 II-IV; 0,223 ± O,I24 

Av tabellen framgår omedelbart, att man saknar anledning att fästa 

avseende vid skillnaden i föryngringsresultat i fråga om området ro meter 

från kanterna och partiet i luckans mitt, eftersom medelfelet på denna differens 

är dubbelt så stort som differensen själv, och skillnaden i nollruteprocent 

här ej torde böra tillmätas avgörande betydelse. Däremot får man 

anse, att siffrorna utvisa en stor sannolikhet för att mittpartiet på dessa 

luckor har en benägenhet att bli sämre föryngrat än ett bälte som ligger i medeltal 

5 m från norra eller södra kanten. Detta bälte får samma medelantal 

plantor (o, 76 pr m z) och nära samma nollruteprocent (6o% resp. 

68 %) , på 4-6 m från norra, resp. södra hyggeskan ten. Allra närmast 

skogskanten kommer det föga föryngring, vilket framgår av resultatet på 

2-3 m:s bältet, men omedelbart därefter vidtager den optimala föryngringszonen. 

Medelfelet på ifrågavarande differenser är av storleksordningen halva 

differensen, och sannolikheten torde få anses stor för att en zonfördelning 

av ovannämnda slag verkligen existerar.') 

l 

Vid undersökning av Lanforsbeståndet (PETRINI rg3r) kunde på de solexponerade 

områdena vissa s. k. sterilzoner observeras på kalytorna närmast 

söder Qm de slutna granskogsbrynen. sterilzonernas utseende tydde på stark 

') Motsvarande undersökning på 40 X 40 rn:s luckorna får mindre material att arbeta med, 

varför medelfelen bli större. "Resultaten gå emellertid i samrna riktning som i fråga om hyggena, 

i det att plantantalet på 2-3 rn:s-bältet blit 0,7 9 ± o,24 med 71 % nollrutor, för 

4-6 rn:s-bältet r,r8 ± 0,29 med 50% nollrutor och för centrala partiet (15-20 m från 

kanterna) r,o7 ± o,r9 med 49% nollrutor. Skillnaden i plantantal mellan de båda 4-6 rn:sbältena 

är rätt stor ehuru mindre än sitt medelfel (o,s 4 ± o,s 8); skillnaden är till sydkantens 

favör, men nollruteprocenten är här liksom på hyggena lägre i det bälte som ligger i norra 

kanten (46% gentemot 54%) varför man torde ha anledning säga, att bältena även här 

kunna jämställas.


Ur statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. 1933· 

Fig. 7. Ytan 7: r, hyggets nordkant = skogens sydbryn, hyggeskanten starkt uttorkad i ytan. 

Fläche 7 : I, Nordrand des Kahlschlags = Siidrand des Waldes; der Boden an der Oberfläche 

ausgetrocknet. 

solverkan. Inom Norrfloförsöken har jag funnit motsvarande företeelse, ehuru 

ej så starkt framträdande som i Värmland. Omedelbart söder om de tätt 

slutna granskogsbrynen finner man ej sällan väl utbildade uttorkningszoner, 

som visserligen ej äro sterila, men där markvegetationen är i mycket 

hög grad tillbakasatt. Fig. 9 visar en dylik uttorkningszon på avd. ZI å 30 

m:s luckan 8:V. Jag anser det sannolikt att solstrålningen är en viktig orsak 

till fenomenet, som ej återfinnes utanför skogskanter mot andra väderstreck 

än mot söder och som ej heller framträder i så utpräglad form mitt ute på hyggena. 

Den senare omständigheten gör att man även kunde ha anledning att 

resonera om rotkonkurrens från skogskanten såsom en möjlig orsak till uttorkningszonerna, 

ehuru denna faktor tydligen ej ensam kan åstadkomma en 

dylik effekt, eftersom fenomenet är begränsat till sydbrynet. HALDEN (Igz6, 

I932) har ingående sysselsatt sig med frågan om sterilzonerna, och han har 

sökt förklara deras uppkomst genom rotkonkurrens~ HALDEN har utfört sina 

undersökningar huvudsakligen på sand- och grusmarker i sydvästra och mellersta 

Sverige. Moränmarkerna i med det av mig undersökta området jämförbara 

delar av landet ha ej studerats i detta sammanhang. 

Iakttagelserna synas vilja bestyrka, att de processer, som bestämma utbildandet 

av sterilzoner eller uttorkningszoner, försiggå i själva humustäcket


Ur Statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. 1933· 

Fig. 8. Luckan 8 :V, }O X 30 m, centralpartiet av luf'\kan med kraftig koncentrerad föryngring. 

Liicke 8: V, 30 x 30 m, die Zentralpartie der LiiCke mit kräftig konzentrierter Verjiingung. 

och snarast i dess ytligaste lager. Såväl deras lokalisering som deras utseende 

synes närmast motivera att förklaringen av dessa zoners uppträdande begränsas 

till en effekt av solstrålningen. I jämförelse med de av förf. iakttagna 

sterilzonerna i Lanforsbeståndet ha uttorkningszonerna i Norrfloförsöken 

betydligt mindre utsträckning och utgöras av smala band utefter vissa 

särskilt solexponerade, mot söder sluttande delar av skogskanten. Om den av 

WAHLGREN (Igzz sid. 464) framförda hypotesen, att även det från träden reflekterade 

solvärmet skulle ha en betydelse, får'tillmätas värde, så överensstämmer 

den norrut minskade bredden på zonerna väl med det förhållandet att grankronorna 

på N arrfloområdet nå ned betydligt närmare marken än i Lanfors beståndet. 

Man kan nämligen ej föreställa sig att kronorna i nämnvärd grad 

skulle reflektera solstrålarna, utan det vore endast från de kronfria stampartierna 

med deras ljusa bark, som en reflexion av detta slag kunde påräknas. 

Även mitt ute på ett hygge kan man emellertid påträffa uttorkade partier, 

som i någon mån påminna om uttorkningsområdena omedelbart intill vissa 

sydexponerade bryn. Man kunde därför ha anledning att sammanställa fenomenet 

med den s. k. heddegenerationen (jfr WRETLIND I934)· Den 

omständigheten, att vi lättare observera en dylik degeneration just utanför 

solexponerade skogsbryn måste på något sätt sammanhänga med att skogs-


Ur statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. I933· 

Fig. g. Uttorkningsområde framför sydbryn på järnpodsol Vaccinium-typ, 30 m:s-luckan 8: V 

avd. zr. 

Austrocknungsgebiet vor dem SUdrand des \Valdes; Liicke~ Nr 8: V, Abt. z r, Vaccinium~ 

typus auf Eisenpodso!. 

kantens närhet verkar i riktning att befordra denna utveckling: huru detta 

sker har man tillsvidare ej lyckats på ett avgörande sätt klarlägga. 1 ) 

Spridningstaxeringens siffror kunna användas för att belysa dessa förhållanden, 

men uppgifterna måste då granskas i detalj med åtskillnad för 

nordkanten och för sydkanten av hyggena. 

I samband med tabell7 d påpekades, att 4-6 ms bältet på småhyggena uppvisade 

samma plantantal i nordkanten som i sydkanten, och att enda skillnadtom 

var en obetydligt lägre noilruteprocent i den norra hyggeskanten. Se 

vi på fig. 4 och fig. 5 så framträder emellertid för 2-3 m:sbältet en tydlig 

skillnad mellan hyggets nordkant och sydkant, i det att detta bälte är betydligt 

bättre föryngrat i sydkanten av hygget. Siffermässigt iår detta för 

ytserien 7: I-III följande uttryck. I hyggets nordkant är 2-3 m:sbältets 

plantantal per m 2 o,z9 ± o,o77 med 8o,s% nollrutor, i sydkanten får motsvarande 

bälte siffran o,6o±o,r86 med 78% nollrutor. Differensen i plantantalet 

mellan sydkant och nordkant, till sydkantens favör, är sålunda 0,3r 

±o,zor, vilket utvisar en ganska påtaglig. skillnad.- Ifråga om 40X40 m:s 

1 ) Det vore· naturligtvis önskvärt att dessa förhållanden bleve belysta genom specialundersökningar 

över trädrötternas utbildning, humustäckets och markens torrhetsgrad, solstrålningen, etc.

NATURFÖRYNGRING I RÄHUMUSGRANSKOG 255 

luckorna· 8 : I-III erhålles en liknande skillnad å 2:-3 m:sl:>ältet till favör 

för den södra hyggeskanten av 0,75±0,463, varjämte sydkantens nollruteprocent 

blir avsevärt lägre: 6o% gentemot 83 %- 

Dessa siffror synas tala ett tydligt språk. Optimumbältet är alltså 

praktiskt taget lika, men närmare skogskanten inträder .en betydligt 

starkare försämring av föryngringsresultatet mot det 

solexponerade skogsbrynet än mot skogens skuggande nordkant. 

Det är sålunda ytterst sannolikt, att det måste vara just solverkan, som gör 

skilln~den och icke rotkonkurrensen. Man har emellertid anledning. undersöka 

markförhållandena i de ifrågavarande kantområdena för att konstatera, huruvida 

nyssnämnda olikheter i föryngringsresultat eventuellt kan förklaras 

som en följd av genomgående skillnader i detta avseende. Av kartorna fig. 

IO-I6 framgår det, att sydkanterna av samtliga hyggen och luckor i medeltal 

måste sägas vara gynnsammare ur föryngringssynpunkt än nordkanterna på 

grund av där förekommande fuktigare marktyper och bättre vegetationstyper. 

Det är därför anmärkningsvärt att optimumbältet blir så 

lika mot båda kanterna. Någon ändring i de beskrivna naturförhållandena 

på sådant sätt, att 2-3 m:sbältet någonstädes 

skulle vara genomgående bättre eller sämre ställt än det närliggande 

4-6 m:s bältet kan emellertid ej observeras, varför 

en dylik förklaringsgrund måste avvisas. 

Studera vi skillnaden mellan det norra och det södra 2-3 m:s bältet på 30 

m:s luckorna (fig. 6), framträder emellertid en olikhet gentemot de större 

luckorna, i det att sydkanten av luckan så gott som alldeles saknar plantor, 

medan däremot nordkan ten här är ganska väl försedd med återväxt. Detta 

förhållande kan i skogen lätt iakttagas även på de allra minsta luckorna av 

20 x 20 m:s storlek, och det torde ej behöva dragas i tvivelsmål, att orsaken 

härtill är den starka beskuggningen från skogens nord bryn. Denna 

orsak torde också kunna anses vara tillräcklig förklaring till den försämring i 

föryngringsresultatet som konstaterats i de större luckornas sydkanter från 

optimumbältet mot skogskanten. 

Inom de nordliga trakter med benägenhet för råhumusbildning, varom 

här är fråga, spelar den direkta solbestrålningen av marken ofta en viktig 

positiv roll för uppkomsten av återväxt. Luckorna och hyggena inom Norrfloförsöken 

ha blivit upptagna i ett gammalt tätslutet bestånd, och kanterna ha 

lämnats intakta. Luckorna äro därför att likna vid fyrkantiga rum med väggar 

men utan tak, endast med den reservationen, att väggarna ej äro tätare än 

naturen har kunnat göra dem. Det är likväl tydligt, att dessa väggar ha en 

starkt avskärmande effekt i fråga om solstrålningen. På den breddgrad, där 

försöket befinner sig, beräknas högsta sommarsolståndet till 5I o över horisonten. 

Detta inträffar emellertid endast under den korta stund på dagen, då


solen står rakt i söder, och endast under de fyra dagarna 20-23 juni. De 

dagar, då solen för ifrågavarande område mitt på dagen befinner sig mellan 

50° och 51° över horisonten, äro den 5 juni-den 8 juli. 1 Om den avskärmande 

skogskantens höjd är h meter och solhöjden över horisonten är V 0 , 

beräknas lätt bredden b av det område norr om skogskanten, dit solstrålarna 

aldrig kunna nå, enligt formeln b=h cot v. Är alltså solens höjd över horisonten 

45°, blir på plan mark det beskuggade områdets bredd lika med höjden på 

den avskärmande skogskanten. Försöksområdets latitud är 62°27'; bredden 

blir i detta fall Sr% resp. 84% av den omgivande skogens höjd, om maximisolhöjden 

sättes till 5I 0 resp. 50° över horisonten; då den omgivande skogens 

höjd här kan sättas till c:a 20 meter,Z) kan det av en skogskant i söder 

totalt beskuggade områdets bredd beräknas till r6 a 17 m. 

På en kvadratisk lucka, orienterad i N-S, med sidan =b nå inga solstrålar 

marken, ty då solen står i annat väderstreck, befinner den sig lägre än då den 

står i söder. Upptages ett hygge med bredden b i norr-söder, som ges en mera 

betydande utsträckning i öster-väster, kan marken emellertid mottaga solstrålning 

från andra väderstreck än från söder. 

Ovanstående resonemang torde i varje fall vara tillräckligt för att klargöra, 

varför man på dessa nordliga breddgrader, där marken behöver utsättas 

för en viss grad av solverkan, icke kan påräkna någon nämnvärd föryngringseffekt 

i så små luckor som 20 x 20 m. 

Sammanfattningsvis skulle det beträffande den inom försöksområdet 

iakttagna kantverkan kunna anföras följande. 

På hyggena och luckorna med 40 m:s nord-sydlig bredd uppträder 

ett optimumbälte för granföryngring, som börjar 4-6 

m från skogskanten och som är av högst 5 m:s bredd. Detta 

optimumbälte är tämligen lika föryngrat, vare sig det ligger i 

kalytans norra eller södra del, trots en påvisbar större förekomst 

av gynnsammare markvegetationstyper mot ytornas 

södra kant. 

Från optimumbältet avtar granföryngringens riklighet såväl 

in emot skogens nordbryn - sannolikt beroende på den tilltagande 

beskuggningen - som in emot skogens sydbryn - sannolikt 

beroende på att en starkare uttorkning i humuslagrets 

yta gör sig gällande i den omedelbara närheten av det solexponerade 

skogsbrynet. Försämringen av granföryngringen är 

emellertid avsevärt mera utpräglad mot det solexponerade 

skogsbrynet än i närheten av skogens nordbryn. 

1 Siffrorna för solens deklination från himmelsekvatorn äro tagna ur I933 års statskalender. 

Höjden över horisonten fås genom att minska go 0 med latituden och lägga till deklinationen. 

2 ) Den längsta höjdmätta granen inom området uppnådde 26,5 m.


Ju mindre luckorna äro, desto större hämning utövar beskuggningen 

och desto mindre skada åstadkommer solexpositionen. 

Redan kvadratiska luckor av 30 m:s nord-sydlig bredd 

uppvisa en motsatt fördelning av granföryngringen i nordoch 

sydkanten, i det att därstädes 2-3 m:sbältet i nordkanten 

av luckan är relativt välförsett med plantor, under det att dylika 

praktiskt taget saknas i motsvarande bälte nära den beskuggade 

sydkanten (se fig. 6). I övrigt kan man här lätt på marken 

konstatera, att återväxten är bäst utvecklad mot luckans 

centrala partier: optimumbältena flyta ihop.- I fråga om de 

allra minsta luckorna, 20 x 20 m, gäller, att den i regel mycket 

sparsamma återväxt, som infunnit sig där, koncentreras till 

luckornas nordkanter, dit solen har kunnat nå. Med avtagande 

luckstorlek försvinner alltså granföryngringen först i sydkanten 

av luckorna och sist i luckornas nordkant. 

Detaljgranskning. 

Vi övergå nu till att granska försökens olika delar, och det finnes då anledning 

att från början särhålla den normala järnpodsolen från de geologiskt 

fuktigare humuspodsolmarkerna. Därvid är det tre olika frågor, som skola 

behandlas inom varje podsoltyp, nämligen inverkan av den olika storleken 

på luckorna, inverkan av föryngringsytornas olika behandling, 

och skillnaden i föryngringsresnita t på de olika markvegetationstyperna. 

Slutligen gäller det även att undersöka skillnaden i 

föryngringsresultat på de två urskilda podsoltyperna. 

Frågan om luckstorlekens betydelse har redan ingående behandlats i samband 

med spridningstaxeringen, och detaljgranskningen av de därvid funna 

resultaten kan lämpligen uppskjutas till sist, eftersom de frågor som röra 

skogens behandling vid föryngring ha en särskild praktisk betydelse. 

Då det har framgått, att 20 x 20 m:s luckorna äro för små, kommer detaljgranskningen 

icke att syssla med dessa ytor. Det följande resonemanget rör 

sig alltså endast om de luckor och hyggen, där man kan antaga, att återväxten 

ej behöver utebli på brund av ljusbrist eller därmed sammanhängande förhållanden. 

Vid detaljanalysen måste, såsom tidigare framhållits, hänsyn tagas till 

områdenas belägenhet i förhållande till skogskanterna och till markens lutning, 

varvid kartorna, fig. ro-16, komma till användning. Detaljgranskningen 

blir därför med nödvändighet rätt omständlig, och resultaten kunna ej heller 

alltid bliva så säkra som önskligt vore därför att materialet reduceras till att 

omfatta så vitt möjligt jämförbara avdelningar och därvid varje gång krymper 

ihop. .


Vid detaljgranskningens utförande stå uppgifter till förfogande endast med 

avseende på plantantalet, och jag har valt att uttrycka detta per har. Viktigast 

äro härvidlag granplantorna, då förekomsten av tall- och lövåterväxt 

tydligen ofta har påverkats av i detta sammanhang okontrollerade faktorer. 

Endast då lövåterväxten är riklig eller då skillnaderna i detta avseende äro 

stora har hänsyn tagits därtill. 

Järnpodsolmarkerna. 


I tabell S nedan återgivas resultaten av 1932 års taxering för de olika järnpodsolområdena, 

fördelade på markvegetationstyper och samlade i serier 

efter luckstorlek, med särskiljande av de ytor som behandlats på olika sätt. 

I anslutning till tabell S vilja vi nu först pröva behandlingens inverkan 

på det uppkomna antalet plantor per har. Spridningstaxeringen gav en skillnad 

på 37,5% för de brända arealerna och på II% för de hackade ytorna 

i jämförelse med de orörda. 

Se vi nu på jämförbara områden i tabell S, finna vi material för belysande 

av bränningens betydelse endast inom V accinium-typen, där emellertid å 

den brända ytan 7II 31,1% flera granplantor uppträda per har än på motsvarande 

områden å den orörda ytan 7I; och inom 40 m:s luckorna sn och sr 

blir den positiva skillnaden på samma sätt 27,z %· För 30 m:s luckorna srv 

och sv få vi däremot 20,5% mindre plantor å den brända parcellen. Huru förhåller 

det sig då med arealernas jämförbarhet inom de olika serierna? 

En granskning av kartorna (fig. 10, II) visar, att områdena av järnpodsol 

Vaccinium inom ytorna 7I och 7II måste anses väl jämförbara. Höjden över 

havet är så gott som alldeles lika, arealernas exposition och belägenhet i förhållande 

till skogskanterna måste också jämställas. En detaljgranskning har 

utförts av siffrorna från avdelningarna 10 och 19, vilka avdelningar äro så lika 

belägna som det gärna är möjligt att åstadkomma på två skilda ytor. Basmineralindex 

för provet från avd. 10 på 7I var 20,4, under det att provet från 

avd. 19 på 7II gav ett index av 1g,o. Det kan sålunda ej påstås, att den mineraliska 

beskaffenheten gynnat den brända arealen, möjligen motsatsen. Skillnaden 

i plantantalet per har visar sig vara mycket starkare framträdande än i tabellS, 

i det att antalet lövplantor är så gott som alldeles lika på de båda områdena 

(resp. 1312 och 1343 per har), medan den orörda avdelningen 10 på ytan 7:I 

uppvisar endast 2 1So granplantor gentemot 4S15 per har å den brända avd. 19 

på ytan 7: II. Effekten av risbränningen synes här alltså ha varit 

tillräcklig för att mer än fördubbla antalet granplantor. 

En liknande granskning av kartorna (fig. 13, 14) för 40 X 40 m: s ytorna S:I 

och S: II ger vid handen, att dessa ytor äro svårare att jämföra. Ifrågavarande 

arealer å ytan S: II ligga 7 till 10m högre, de ha en brantare och mera ostlig 

exposition än å ytan S: I. A andra sidan äro arealerna å den jämnare ytan 8: I


Tabell 8. Antal plantor per har. Järnpodsol. 

Pflanzenzahl pro Hektar. Eisenpodsol. 

Antal plantor pr har 

Försöksyta Behandling Luckstorlek Areal Pflanzenzahl pro Hektar 

Versuchsfläche Behandlung Flächengrösse 

Gran ] Löv l Tall l Summa 

Nr Meter Hektar Fichte Laubholz Kiefer Summe 

Markvegetationstyp : Vaccz'nium. 

Vegetationstypus: Vaccinz"um. 

7:I Orörd 

Keine Behandlung 

40X 120 0,2140 3 289 I 037 14 4 340 

7 :II Bränd 

Gebrannt 

40X 120 0 11340 4 313 I 2S4 22 s S89 

7: III Hackad 

Gehackt 

40 x 120 o,o8so 4 883 2 000 3S 6 918 

7: I-III Medeltal 

l 

Mittel 

l 40 x 120 l 0,4330 

l 3 920 l l 294 l 21 

l 5 23S 

8: I l Orörd 40X40 0,0670 5 403 418 


l 90 S 91 I 

8: II Bränd 40X40 o,osos 6 871 613 - 7 484 

Ge brann t 

8: III Hackad 40X40 

Gehackt 

8: I-III l Medeltal 

Mittel 

l 

l 0,0717 l 4 478 377 - l 4 8ss 

l 40X40 l o,r892 5 4441 4S4 

l 

l 32 l 5 930 

l 

l 9 OS7 127 36 9 220 

l 

l 

8:~V Kei9e Behandlung 3° X 3° 0,0552 

Oroffi Bränd 

8 :V Gebrannt 30 X 30 o,o2r8 7 202 229 - 7 431 

8: VI Hackad 30 X 30 o,o68o 12 r6r 29S 44 12 soo 

Gehackt 

l 

8: IV-VII. Medeltal 

Mittel 

l 30X 30 l 0,1450 l lO 2351 220 

Markvegetationstyp: Dryopteris. 

Vegetationstypus: Dryoj>teris. 

l 

l 

l 34 l 10490 

7 :I Orörd 40X 120 o,oo6o 666 - - 666 


7: II Bränd 40XI20 - - - - - 

Ge brann t 

7: III Hackad 

Gehackt 

40 x 120 O,o8oo 6 365 2 988 - 9 313 

7: l-III 

l 

Medeltal ~OXI20 l 

o,o86o 

Mittel 

l 

5 930 

l 

2 778 

l - l 8 708 

8: II Bränd 40X40 o,o679 r6 215 6g2 - r6 907 

Ge brann t 

8:V Bränd 30X 30 0,0448 17 567 291 II2 

Ge brann t 

17 970 

8: VI Hackad 

l 30X 30 0,0220 7 727 182 - 

Gehackt 

l 7 909

"-' 

Q\ 

o 

7:1 

475 

476 

476 

(fJ 

< 

tTJ 

z 

'l:l 

tTJ 

>-l 

?:J 

>-< 

z 

>-< 

Fig. ro. Karta över 40 X rzo m:s-hygget 7: I med nivåkurvor på r meters höjdskillnad, utvisande höjden över havet (475-486 m). 

Torvimpedimenten (avd. 5, rr, rz) tvärstreckade. Avd. 7 är en väg. Podsoltypen anges genom vertikalstreckning, varvid 

järnpodsolområdena streckats dubbelt så tätt som humuspodsolmarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkelställda tvärstreck 

- övrig produktiv mark är Vaccinium-typ. 

Katte des 40 X 120 m-Kahlschlages 7: I mit Niveaukurven von r m Höhenunterschied (475-486 m ii. d. M.) Torfimpedimente (Abt. 5 

II, r2) waagerecht gestrichelt. Abt. 7 ist ein Weg. Der Podsoltypus ist durch senkrechte Strichelung angegeben, wobei die Eisenpodsolgebiete 

doppelt so dicht gesttichelt sind wie der Humuspodsolboden. Dryopteris-Typus ist durch winklich gestellte Striche bezeichnet - 

der iibrige produktive Boden ist von Vaccinium-Typus.

487 

7:1[ 

487 487 487 486 485 484 483 482 481 480 479 

--=--N- - 

\-- 

-- 

-- -- 

- - 

- - 

--- 

- 

--- 

- 

-- -- - - 

--- 

- -- - 

IJ 

14i/ 

.,; 

• • 

t/ 

J/Lr·t 

•1.1/l·l· 

17 

tr 

•l 

'---=--- - - - - 1t l• 

Il- 

·I~J 

486 484 483 482 481 480 479 478 477 476 

Fig. II. Karta över 40 x Izo m:s-hygget 7-:~II med nivåkurvor på I fneters höjdskillnad, utvisande höjden över havet (476-487 m). 

Torvimpediment (avd. zi) tvärstreckat. Avd. I7 är en väg. Podsoltypen anges genom vertikalstreckning, varvid järnpodsolområdena 

streckats dubbelt så tätt som humuspodsolmarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkelställda" tvärstreck, 

Geranium-typ med svarta punkter, övrig produktiv mark är Vaccinium-typ. - 

Karte des 40 X r2o m-Kahlschlags 7: II mir Niveaukurven von r m Höhenunterschied (476-487 m ii. d. M.). Torfimpediment (Abt. 2r.) 

waagerecht gestrichelt. Abt. r7 ist ein Weg. Der Podsoltypus ist durch senkrechte Strichelung angegeben, wobei die Eisenpodsolgebiete 

doppelt so dicht gestrichelt sind wie der Humuspodsolboden. Dryopteris-Typus ist durch winklig gestellte Striche bezeichnet, 

Geranium-Typus durch schwarze Punkte, der iibrige produktive Boden ist von Vaccinium-Typus. 

478 

477 

476 

z 

>- 

t-J 

e 

:::0 

1-:rj 

o 

:::0 

>-- 

z 

Ul 

p;: 

o 

c;J 

N 

0\

N 

Q\ 

N 

1--?§4---Y- 

482~11 

481 

7:JII 

480 479 

r----_NW Il 

! ~h·!-~ .. 

- 

l 

483 

484 

484 483 482 

481 480 479 478 

- 25---=- 

- - 

----= - 478 

Fig. 12. Karta över 40 x rzo m:s hygget 7: III med nivåkurvor på r meters höjdskillnad, utvisande höjden över havet (478-484 m). 

Torvimpedimenten (avd. 25, 35, 36) tvärstreckade. Avd. 30 är en väg. Podsoltypen anges genom vertikalstreckning, varvid 

järnpodsolområdena streckats dubbelt så tätt som humuspodsolmarken. Dryopteris-typ har betecknats med vinkelställda tvär- 

. streck, övrig produktiv mark är V accinium-typ. 

Katte des 40 x r2o m-Kahlschlags 7: III mit Niveaukurven von r m Höhenunterschi~d (478-484 m ii. d. M.). Torfimpedimente (Abt. 25, 

35, 36) waagerecht gesttichel t. Abt. 30 ist ein Weg. Der Podsoltypus ist durch senkrechte Strichelung angegeben, wobei die Eisenpodsolgebiete 

doppelt so dicht gesttichelt sind wie der Humuspodsolboden. Dryopteris-Typus ist durch winklig gestellte Striche bezeichnet, 

der ii.brige produktive Boden ist von Vaccinium~Typus. 

(/) 

< 

tiJ 

z 

>,j 

tiJ 

>-l 

?:l 

>--< 

z ,__.


mera splittrade och utsatta för påverkan från skogskanterna än å ytan 8: II. 

Då emellertid tendensen i detta fall är densamma som i det föregående, måste 

denna likväl snarast anses vara styrkt genom de erhållna taxeringsresultaten, 

i synnerhet som ett uteslutande av kantområdena z och 7 å den orörda ytan 

ej åstadkommer någon rubbning av tendensen (6 590 plantor per har för den 

orörda mot 7 484 på den brända). 

Vad slutligen 30 m:s luckorna 8: IV och 8: V angår (fig. r6), så är det lätt 

förklarligt att den kargare kantzonen avd. z r å 8:V (se bilden fig. 9) har kunnat 

ge ett något sämre resultat än avd. r8 å ytan 8: IV (se bilden fig. zo), varför 

denna omständighet ej kan anföras som bevis för att bränningen skulle ha 

varit utan effekt för uppkomsten av återväxt. 

Då man således å ytorna 7: I och T II så säkert som i en undersökning 

av detta slag kan begäras har kunnat fastslå en god 

effekt av bränningen, och då detta ej kan sägas ha blivit motbevisat 

genom analys av övriga ytor, få vi för den undersökta 

typen, järnpodsol Vqccinium, konstatera, att risbränningen har 

utövat ett påtagligen gynnsamt inflytande på föryngringsresultatet, 

då detta mätes medelst antalet uppkomna plantor. 

Det gäller nu att på liknande sätt undersöka, hur hackningen har verkat 

inom de olika ytorna. 

Inom Vaccinium-typen på ytorna TI och TIII (se kartorna fig. ro, rz) skulle 

man närmast ha anledning att jämföra avdelningarna z, 4 och 6 å ytan TI med 

avdelning z8 å ytan T III för att se efter om den i tabell 8 framträdande 

tendensen till hackningens fördel- 15,9 % -står sig eller ej. Det visar sig 

då, att tendensen står sig, om man tager hänsyn jämväl till förekomsten av 

lövplantor; totala antalet plantor å de nyssnämnda arealerna å den orörda 

ytan T I är 6 595 per har gentemot 8 630 å den hackade avdelning z8, vilket 

betyder en övervikt av 30,9 % till hackningens fördel. Räkna vi endast med 

granplantorna, uppvisar emellertid den hackade avdelningen ett 7, 7 % lägre 

plantantal än arealerna å den orörda ytan. Man har dock som sagt även här 

anledning anse tendensen bestyrkt för totala antalet plantor. I fråga om jämförbarheten 

kan ytterligare anföras, att basmineralindexen ange att marken 

är mineraliskt likvärdig eller att de orörda arealerna i varje fall ej äro sämre 

än de hackade. Nyssnämnda avd. z8 uppvisar ett index av 19,7, under det 

att de två analyser som verkställts på den orörda avd. 4 ge värdena 19,7 och 

zr,s respektive. 

En jämförelse mellan 8: I och 8: III (fig. 13, 15) kan ej rättvisligen göras, ty 

arealerna å dessa båda ytor äro exponerade mot olika väderstreck och lutningsgraden 

är också betydligt olika. Denna serie måste därför frånkännas betydelse 

för frågans bedömande. 

Ytorna 8: IV och 8: VI (fig r6) innehålla båda relativt stora arealer Vacl 

9· Jl..feddel. från Statens Skogs_försöksanstalt. Häft. 27.


cinium-typ, och tendensen till favör för hackningen är utpräglad, i det att det 

hackade området på ytan 8: VI, förutom något mera lövåterväxt, uppvisar 

34,3% flera granplantor per har än motsvarande områden å den orörda 

467 

B:I 

N 

466 "",. 

l" l 

,.__ 465 

465 

464 

Fig. 13. Karta över 40 X 40 m:s-luckan 8: I med nivåkurvor på I meters höjdskillnad 

(464-467 m ö. h.). Avd. z, 4, 5, 7 järnpodsol, Vaccinium. 

Avd. 6 humuspodsol, Vaccinium. Avd. I och 3 humuspodsol, Dryopteris. 

Karte der 40 X 40 m-Liicke 8: I mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied 

(464- 467 m ii. d. M.). Abt. z, 4, 5. 7 Eisenpodsol, Vaccinium; Abt. 6 Humuspodsol, 

Vaccinium; Abt. I und 3 Humuspodsol, Dryopteris. 

ytan 8: IV. Emellertid torde man ej heller här få anse resultaten direkt beviskraftiga, 

därför att den huvudsakligen nordostliga till ostliga expositionen å 

ytan 8: VI starkt avviker från den mot söder sluttande ytan 8: IV. Från 

fuktighetssynpunkt måste nordostsluttningen anses vara till fördel för granåterväxten, 

och det är därför tvivel2.ktigt huru stor del av föryngringseffekten, 

som är att tillskriva hackningen.


Inom Dryopteris-typen saknas användbart material för bedömandet av 

hackningens betydelse, liksom var fallet i fråga om bränningen. 

Den slutsats, man här får draga ur de anställda jämförelserna, 

B:rr 

478 477 476 475 474 473 

472. 

475 

474 

472 

473 

472. 

471 

• • 

• 

• 

Fig. 14 

Karta över 40 X 40 m:s-luckan 8: II med nivåkurvor på I m:s höjdskillnad 

(471-478 m ö. h.). Avd. 10 torvimpediment. Avd. 9 järnpodsol, 

V accinium, avd. 8 järnpodsol, Dryopteris, avd. II humuspodsol, Geranium. 

Karte der 40 X 40 m-I,iicke 8 :II mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied 

(47r-478 m u. d. M.). Abt. ro Torfimpediment: Abt. 9 Eisenpodsol, Vaccinium; 

Ab t. 8 Eisenpodsol. Dryopteris; Ab t II Humuspodsol, Geranium. 

är att hackningen synes ha varit av betydelse för uppkomsten 

av återväxt på samma sätt som bränningen, ehuru resultaten 

av hackningen äro mindre påtagliga. 

Det återstår nu att jämföra resultaten från de olika markvegetationstyperna. 

Material erbjuder sig från ytan T III, ytan 8: II, ytan 8: V och ytan 

8: VI, varvid vi ha att jämföra plantantalen å de olika delarna av samma yta.


A vegetationstypen Dryopteris finna vi på den med hackning behandlade 

ytan T III 30 % flera granplantor och nära 50 % flera lövplantor än å V acci- 

8:.DI 

48'2. 481 480 479 478 477 476 475 474 47'3 

l 

1 ~/~ t .. .. •1? ../ .. ~~1.~ l\ ~)4 ; 

l( ·1 • •Il. • • • • • • -....,_ r-; l\~ 

1/ ... -~ •.....·.. • • l [~ 

482 

481 

:; 

1/ 

l ·. 1/ 1~11 · 

.. ·l. • 1 Il j 

1/: .···.i· .. l.~j. lf: ' ~ 1/ .. 

1/ : fe • • •• . . • 

vj·: ·:11_:·:1~~;···.· 

Il . • • • .1/. • • 

l l • l l • Il... • • • • 

Il ~ • l. ;· ir/~p~~V . . . . . : 

480 479 478 477 476 475 474 473 

Fig. r s. Karta över 40 x 40 m:s-luckan 8: III med nivåkurvor på r meters höjdskillnad 

(473-482 m ö. h.). Avd. I4 torvimpediment, avd. 13, 15, r6 järnpodsol, 

V accinium, avd. r z humuspodsol, Geranium. 

Karte der 40 X 40 m-Liicke 8 : III mit Niveaukurven von I m Höhenunterschied 

(473-482 m ii. d. M.). Abt. I4 Torfimpediment: Abt. rg, 15, r6 Eisenpodsol, Vaccinium; 

Abt. 12 Humuspodsol, Geranium. 

nium-typen (tab. 8). Enligt kartan, fig. rz, gäller det härvidlag avdelning 

29, som representerar Dryopteris-typen, avdelningarna 28 och 34, som företräda 

Vaccinium. Man skulle möjligen kunna göra gällande, att jämförelsen 

vore orättvis så till vida att avd. 34 på Vaccinium i högre grad utgör kantzon 

mot skogsbeståndet än avd. 29, men den föregående undersökningen har visat,

463 

i[ 

462 l l l l l l 1•1 l l l l l l l 1\ l l l l 

' 

B:vn B:vm B:nc 

460 459 4hS 464 463 

460 

N "'~!litJW.H~-~0"' 

l 

el/ 

1e1 lel 1•11 1•1 /le l lei le 

465 464 463 462 461 

B:N B:v B:VI 

472 471 

464 

463 25 

462 

N 

-t-.kt..,{-'N---t--1 464 

472 

47 

47 l 

46' 

t··· ... 

J J·. 

•• 

~ 

... 

o o. 

J " l ~~ ~ : l/ 

469 470 471 471 470 

Fig. r6. Karta över lucl 

>-l 

c 

::o 

>:rj 

o 

::o 

>-< 

z 

0 

>-< 

::o 

>-· 

0:: 

c 

~ 

c 

[fl 

0 

::o 

z 

> 

[fl 

~ 

o 

0 

N 

O' 

--.j


att sydkantläget är avsevärt mindre besvärande än nordkantläget, och vidare 

måste man rent allmänt anse att de sammanlagda arealerna av avd. 28 och 

34mera motsvara avd. 29 äp. avd. 28 enbart skulle göra. Mineralindex för avd. 

28 är rg,7, för avd. 29 20,o, varför någon olikhet i mineraliskt hänseende ej 

kan sägas vara konstaterad mellan Vaccinium- och Dryopteris-typen. Vi måste 

därför vara berättigade att påstå, att den ovannämnda överlägsenheten i föryngringens 

riklighet på avd. 29 huvudsakligen torde böra hänföras till skillnaden 

i markvegetationstyp. 

Den brända ytan 8 : II uppvisar enligt tabell 8 mer än dubbelt så stort 

plantantal på Dryopteris-typen som på Vaccinium-typen. Enligt kartan, fig. 

r4, är det avd. 8 som representerar Dryopteris, avd. g som utgör V acciniumarealen. 

I detta fall måste likväl en viss reservation göras ifråga om de båda 

områdenas jämförbarhet, ty dels är expositionen olika,. och dels faller hela 

luckans starkt solexponerade nordkant inom Vaccinium-avdelningcn, som därigenom 

blir missgynnad vid en jämförelse. Man måste likväl säga, att materialet 

utvisar en mycket stor överlägsenhet för Dryopteris-typen, ehuru denna 

överlägsenhet här delvis grundar sig därpå, att denna typ uppträder i ett 

gynnsammare läge än Vaccinium-typen, vilket emellertid torde vara en så pass 

vanlig företeelse, att det i viss mån kan sägas tillhöra denna typ, som på järnpodsol 

endast utbildas om förhållandena äro någorlunda gynnsamma. 

I fråga om den brända ytan 8: V (fig. r6) gälla liknande förhållanden som 

de nyssnämnda, i det att avd. 2r på V accinium-typ består av ett ogynnsamt 

beläget, torrt bälte i luckornas norra kant (se bilden fig. g). Även här är plantantalet 

på Dryopteris-typen betydligt mer än dubbelt så stort, som på V accinium-typen. 

På den hackade ytan 8 :VI går emellertid skillnaden i plantantal åt motsatt 

håll. Här uppvisar Dryopteris-avdelningen 26 (fig. r6) det i och för sig 

aktningsvärda plantantalet av 7 727 granar per har, men V accinium-avdelningen 

25, vars nordliga till ostliga exposition gynnat bibehållarrdet av markens 

ytfuktighet, ståtar med icke mindre än r2,r6r granplantor per har, under det 

att antalet lövplantor är någorlunda lika. 

Resultaten av jämförelserna mellan Dryopteris- och Vaccinium-typen på 

j ärnpodsol kunna sammanfattas på följande sätt·. 

En granskning av kartorna, fig. ro-r6, ger vid handen, att 

den torra och för föryngringen svårtillgängliga typen Vaccinium 

på järnpodsol företrädesvis uppträder i luckornas och hyggenas 

solexponerade nordkanter. De bättre vegetationstyperna samla 

sig mot kalytornas mer eller mindre beskuggade sydkanter. 

Dryopteris-typen på järnpodsol är så gott som alltid i mycket 

hög grad överlägsen Vaccinium-typen på järnpodsol, och den uppvisar 

genomgående ett mycket nöjaktigt föryngringsresnita t,


• 

Ur statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. 1933. 

Fig. 17. Skogsparti av blädnillgstyp mellan ytorna 7: I och 7: II. 

Partie von Plenterwaldtypus zwischen den Flächen 7: I und 7: II. 

så snart de undersökta arealerna förekomma i nämnvärd, samlad 

utsträckning. Dock kan Vaccinium-typen vid särskilt gynnsam 

belägenhet uppvisa ett rikligare plantmaterial än Dryopteris-typen. 

Humuspodsolerna. 


I tabell 9 återgivas taxeringsresultaten för de olika humuspodsolområdena, 

fördelade på markvegetationstyper och samlade i serier efter storleken på 

hyggen och luckor, med särskiljande av de ytor, som behandlats på olika sätt. 

Material för utrönande av den föryngringseffekt, som åstadkommits genom 

ytornas olika behandling, erbjuder sig inom Vaccinium-typen och 

Dryopteris-typen å ytserien T I-III. För jämförelse med avseende på orörd 

yta och bränning inom Dryopteris-typen å ytorna 8: IV och 8: V är däremot 

den brända arealen alltför obetydlig. Av medeltalen beträffande totala plantantalet 

inom Vaccinium-typen för de olika ytorna T I-III att döma skulle 

resultatet ha blivit obetydligt bättre på de brända och hackade parcellerna 

än på den orörda delen. Motsvarande material inom Dryopteris-typen visar 

emellertid en vacker stegring i plantantalet för de behandlade ytorna, i det att 

den brända ytan har nära 33 % flera granplantor och rz,s % större totalt 

plantantal än den orörda, den hackade ytan har 70% större antal granplantor 

och 64 % större totalt plantantal än den orörda.

270 

SVEN PETRINI 

Tabell g. Antal plantor per har. Humuspodsol. 

Pflanzenzahl pro Hektar. Humuspodsol. 

Försöksyta 

V ersuchsftäche 

Nr 

Behandling Luckstorlek Areal 

Behandlung Flächengrösse 

Meter Hektar 

Gran 

Fichte l 

Antal plantor pr har 

Pflanzenzahl pro Hektar 

Löv l Tall l Summa 

Laubholz Kiefer Summe 

7 : I 

7: II 

7:III 

l 

Vegetationstyp: Vaccinzitm. 

40 x !20 6 773 ' I 943 

Orörd 

0,0530 


1 

i Bränd 40 x !20 0,0950 8 759 

l Gebrannt 

l 

Hackad 

Bodenbearbeitung 

40 x !20 0,22!0 22 9 941 

7: I-III 

Medeltal 40 x !20 14 

Mittel 

=8==:I=====1===0=r=ö=rd====l=4=0==X=4==0 _l o,o=36=8=l==5=0=54====1=4=6=7=1====~=6=5=2==I 

= 

Keine Behandlung Vegetationstyp: Dryopteris. 

7: I 

l 

Orörd 1 40 X 120 


7: II Bränd 40 x !20 o,rroo 

Ge brann t 

I 406 

7 :III Hackad 40 x !20 o,oz8o 7 572 2 000 9 572 

Bodenbearbeitung 

1-----+------+-------:---:-------:---c_--,--- 

7: I--III Medeltal 40 x 120 0,2r2o 5 619 I 104 6 723 

Mittel 

1 

1- 

8 :I-----~~----O·-ro-·r_d----~~--4-0 1 Keine Behandlung __ 

i 

X __ 

8:IV Orörd 30 

l 

x 30 

Keine Behandlung l 

8: v Bränd l 30 x 30 

l 

Ge brann t 

4_0~---o-,o-56-o~---6-r_2_2~----8-r-8~,---~,--6-9_4_0 __ 

0,0330 ro 8r8 ro 8r8 

o,ooso r 8oo 400 2 200 

Vegetationstyp : Geranium. 

7: II o,o6zo 774 20 613 

Il Bränd 140 X 120 

· Gebrannt 

8 :II 

Bränd l 40 X 40 0,0304 2 927 230 

3 157 

l Gebrannt 

8 : III l Hackad l 40 x 40 o,o8r8 379 

8 68o 

1.- Boden bearbeitung l 

-----'--·------- -------'-----'-------'----


Ur Statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. I933· 

Fig. 18. Ytan 7: Il (40 x 120 m), nedre östra delen. 

Fläche 7 :II (40 x rzo m), der untere östliche Teil. 

Beträffande bränningens inverkan, som kan studeras på ytan 7: II i 

jämförelse med ytan T I, får man säga, att arealerna på Dryopteris-typ inom 

dessa ytor måste anses vara likvärdigt belägna (avd. r å T I jämförd med avd. 

14 å ]:Il se fig. ro, u). Arealerna på Vaccinium-typ äro däremot något olika 

belägna på de båda ytorna. A v delning 9 på ytan T I kan dock väl jämföras 

med avdelning 20 å ytan ]:Il, där således avdelningarna r6 och 22 böra uteslutas. 

Därvid visar det sig, att den orörda avdelning 9 har 6 773 granplantor 

och r 943 lövplantor per har, under det att avdelning 20 uppvisar 8 189 

granplantor och 1830 lövplantor. Begränsa vi oss till jämförbara arealer 

bestyrkes alltså effekten av bränningen även på Vaccinium-typen, i det att 

den brända ytan uppvisar 21 % större antal granplantor och I5 % större 

totalt plantantal än den orörda ytan. Vi måste därför anse bränningens välgörande 

inverkan vara allmänt konstaterad inom dessa försök både för V accinium-typen 

och för Dryopteris-typen. 

Då det gäller att studera effekten av hackningen skulle vi jämföra motsvarande 

arealer inom den hackade ytan T III med dem som finnas på ytan 

·T I, och i fråga om Dryopteris-typen torde detta ej möta något allvarligt hinder 

(se kartorna fig. ro, 12, avd .. I, 27). Vi kunna alltså upprätthålla att den 

skillnad i föryngringsresultat, som i detta fall framgår av tabell 9 och som 

redan anförts ovan, till stor del torde bero på hackningen. Arealerna å


V accinium-typ uppvisa däremot så olika exposition på ytorna T I och 7: III 

- resp. svag ostlig till nordostlig och stark sydlig - att en direkt jämförelse 

är utesluten. 

Detaljgranskningen på humuspodsolmarkerna har alltså visat, 

att så snart acceptabelt jämförelsematerial kunnat uppbringas, 

så har också en tydlig effekt av bränning, resp. hackning 

kunnat konstateras. 

Vi övergå nu till att undersöka skillnaderna i föryngringsresultat för de 

olika markvegetationstyperna på humuspodsol, varvid man alltså har 

att jämföra de olika vegetationstypsområdena på humuspodsol inom en och 

samma yta, som är i sin helhet orörd eller behandlad på ett och samma sätt. 

Inom den orörda ytan T I förekommer på humuspodsolmark dels V acciniumtyp 

och dels Dryopteris-typ. En blickpå kartan (fig. IO) synes visa, att några allvarliga 

invändningar emot en jämförelse mellan avd. 9 och avd. I ej kunna 

framställas. Dryopteris-typen uppvisar emellertid här ett betydligt lägre plantantal 

än Vaccinium-typen. Basmineralindex är, liksom överallt är fallet, 

tämligen lika. Dock har Dryopteris-avdelningen fått siffran I8,I under det att 

avd. 9 på Vaccinium-typ uppvisar det något högre värdet I9,I, en skillnadsom 

likväl ej torde böra betraktas såsom betydande.- Förklaringen till det sämre 

föryngringsresultatet på avd. I ligger i stället däri, att Vaccinittm-avdelningen 

9 är en jämt sydexponerad, översilad sluttning, där föryngringen får 

synnerligen goda förutsättningar i form av jämn och lagom fuktighet tillsammans 

med hög värme, under det att Dryopteris-avdelningen har det sämre 

ställt. Den sistnämnda avdelningen får nämligen sitt ytvatten i särskilda 

begränsade stråk, varmed följer den olägenheten, att vissa. partier tidvis 

helt stå under vatten och antingen bli urspolade och improduktiva eller gräsbindas. 

På dessa partier uppkommer sålunda ej någon skogsföryngring, och 

detta avdrag från arealen är fullt tillräckligt för att förklara skillnaden. 

Å den orörda 40 x 40 m stora luckan 8: I finna vi också material för diskussion 

om skillnaden mellan föryngringsmöjligheterna på V accinium- och Dryopteris-typ 

(avd. 6 å Vaccinium, avd. I och 3 å·Dryopteris, se kartan, fig. I3). 

Expositionen är här något olika: sydsydvästlig för Vaccinium-typen, sydostlig 

för åtminstone en del av Dryopteris-typen. Jämföres avd. 6 endast med avd. I, 

blir överensstämmelsen större, och plantantalen bli då följande: Vaccinium: 

gran 5 054, löv I 467; Dryopteris: gran 7 343, löv 866, vilket tydligt utvisar 

en viss övervikt i plantantal för Dryopteris-typen. 

I fråga om de brända ytorna ha vi både Vaccinium~, Dryopteris- och Geranium-typ 

representerade på ytan T II (fig. n). Det vid första granskningen 

av siffrorna i tabell 9 till synes egendomliga förhållandet, att Dryopteristypen 

här blivit försedd med lägre antal plantor än Vaccinium-typen, förklaras 

därav, att avd. I4 är mycket starkt gräsbunden. I övrigt måste avd. I4

NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG . 273 

Dryopteris och avd. 18 Geranium sägas vara lika ifråga om exposition och 

belägenhet. Å den brända ytan 8: Il, bestånd II (fig. 14), .Geranium-typ, 

har föryngringen misslyckats, vilket blir lätt förklarligt vid en närmare 

granskning av avdelningens belägenhet. Avd. II ligger vid sydfoten av en 

brant kulle och mottager allt vatten såväl därifrån som från den närbelägna 

lägre kullen i öster (jfr kartan fig. 14), varför markvegetationen är mycket 

frodig. Delvis har denna vegetation själv utgjort ett hinder för skogsför- 

. yngringen, delvis beror föryngringens uteblivande på att en stenig, ursköljd 

avvattningszon utbildats, varigenom vattnet vid regnväder spolas ut i den 

lägre liggande terräligen mot sydsydväst. 

Vad slutligen de hackade ytorna angår, finna vi såväl Vaccinium-typen 

som Dryopteris-typen representerad å ytan 7:III, varvid det visar sig, att granföryngringen 

har gått bättre till å Dryopteris-typen, medan lövåterväxten är 

rikligare å Vaccinium-typen, så att totala plantantalet blir ungefär lika stort. 

På grund av olika läge och exposition är det emellertid svårt att å.nställa 

direkta jämförelser mellan arealerna. Å Geraniumtypen inom den hackade 

ytan 8: III har föryngringen gått väl till, ehuru totala plantantalet ej kan 

mäta sig med det som uppnåtts inom ytan ;:III på Vaccinium- resp. Dryopteristyp. 

Oavsett att skillnaden i resultat kan vara beroende av olika lutningsgrad 

och exposition, tillkomma även här störningar av det slag som förut omtalats 

beträffande Geranium-typen. Ytan 8:III ligger i en brant ostsluttning, och 

Geranium uppträder massvis inom vissa stråk, vilka utgöras av terräng med 

något fördjupad yta, där vattnet silar ned utefter sluttningen. Ett kantbälte 

på krönet och på västsidan är torrt (järnpodsol), i övrigt är hela luckan fuktig 

med undantag av en järnpodsolö i mitten, som höjer sig cirka % m över de 

översilade Geranium-terrängerna, vilka fläckvis äro gynnsamma, fläckvis 

ogynnsamma för föryngringen. 

Liksom fallet var. i fråga om järnpodsolmarkerna måste vi 

även efter granskning av humuspodsolmarkerna formulera erfarenheterna 

sålunda, att en bättre vegetationstyp visserligen 

i regel uppvisar ett större antal plantor, men att även motsatsen 

kan vara förhållandet. Därvid är att märka, dels att 

skillnaden mellan bättre och sämre veg.etationstyper, då den 

kan konstateras, är mindre utpräglad på humuspodsolen, dels 

även att oregelbundenheterna oftare inträffa på denna fuktigare 

marktyp. Därvid spela nämligen även andra faktorer 

in än de som kommit till uttryck genom arealernas hänförande 

till de olika vegetationstyperna. Bland dessa faktorer 

är- förutom exposition, lutningsgrad, avstånd till skogskantatt 

nämna även den direkta vattenpåverkan på marken jämte 

en benägenhet för besvärande utveckling av vegetationen. En


beskrivning av markvegetationens artsamm-ansättning ger oss 

alltså säkrare besked om föryngringsmöjligheterna på en viss 

lokal, om marken är a v j ärnpodsoltyp än om den tillhör ett 

h umuspodsolområde. 

skillnaderna i plantantal på järnpodsol och humuspodsol. 


Översikten i tabell 6 gav vid handen en viss överlägsenhet för de fuktigare 

markerna med avseende på deras mottaglighet för föryngring. Detta förhållande 

står också i samklang med den tidigare vid undersökningen av provplantorna 

iakttagna omständigheten, att humuspodsolmarkerna i allmänhet 

ha blivit försedda med plantor tidigare än järnpodsolområdena. Det. är därför 

av intresse att få utförd en examinering av materialet i avsikt att klarlägga 

om denna tendens bestyrkes vid en detaljprövning. 

HärVid kan man jämföra taxeringsresultaten i tab. 8 och tab. g inom olika 

podsoltyper yta för yta med begagnande av nivåkartorna som kriterium på 

jämförbarheten. Om vi börja med Vaccinium-typen, står material till förfogande 

från ytorna 7: I, 7: II, 7:III och 8: I, eftersom V accinium-typen inom 

dessa ytor förekommer såväl på järnpodsol som på humuspodsol. 

A ytan T I faller det sig naturligast att jämföra avd. g å humuspodsol 

med avdelningarna IO, 6 eller 4 på järnpodsol (fig. IO). Basmineralindex har 

på humuspodsolen erhållits till I g, I under det att de i detta avseende undersökta 

järnpodsolområdena IO och 4 uppvisa något högre värden (20,4 för 

avd. IO, I9,7 resp. 2I,5 för avd. 4). Avd. 8 är för liten att ta hänsyn till, 

avd. I3 är en ren kantzon och avd. 2 ligger inklämd i hyggets hörn. Totala 

plantantalet är för humuspodsolmarken, avd. g, 8 7I6 per har, under det att 

avd. IO uppvisar endast 3 5I6 plantor, avd. 6 har 6 46I och avd. 4 innehåller 

g 250 plantor per har. I allmänhet har alltså föryngringen å järnpodsolmarken 

blivit mindre riklig än å den fuktigare marktypen - troligtvis är det det 

bättre humustillståndet å avd. 4 som gjort att denna avdelning är så väl 

försedd med återväxt: omgivande fuktigare mark har här klassificerats som 

Dryopteris-typ. 

Om vi på ytan 7: II (fig. n) acceptera resp. arealer för direkt jämförelse, 

kunna siffrorna för plantantalet avläsas i tabellerna 8 och g till resp. 5 589 

per har för järnpodsol, 8 759 för humuspodsol, alltså en övervikt med 57% 

på totala plantantalet (68% för enbart granplantorna). A ytan 7:III (fig. I2) 

är skillnaden också till fördel för humuspodsolmarken, nämligen g 94I gentemot 

6 gi8, d. v. s. 44% övervikt för totala antalet plantor (24% för enbart 

granplantorna). 

I fråga om ytan 8: I har humuspodsolmarken 6 52I plantor per har gentemot 

5 gn å järnpodsolområdena på samma yta, varvid dock är att märka


(se fig. I3), att järnpodsolområdena här äro ogynnsammare placerade i förhållande 

till skogskanterna än det sammanhängande humuspodsolområdet, 

varför dessa siffror ej utvisa någon egentlig överlägsenhet för humuspodsolen. 

Skärskåda vi uppgifterna för Dryopteris-typen på de olika markslag en, framgår 

det av tabellerna 8 och g, att användbart material finnes endast på ytan 

7: III. Resultatet har här blivit praktiskt taget detsamma på de båda mark~ 

typerna: 9 572 plantor per har på humuspodsol och 9 3I3 på järnpodsol. 

Arealernas exposition är emellertid något olika (fig. I2). 

Jämföra vi de vid analysen erhållna resultaten med dem som framkomma 

vid studiet av spridningstaxeringens uppgifter med avseende på frekvensen 

av nollrutor på olika skogstyper, (se tab; 7c), finna .vi de tidigare erhållna 

resultaten bestyrkta: det är framför allt typen j ärnpodsol Vaccinium 

som är ogynnsam för gran- (och löv-)föryngringen. Så 

snart vi få att göra med humuspodsol eller med en bättre 

vegetationstyp än Vaccinium på j ärnpodsolen, ställa sig förhå 

Ilandena betydligt gynnsammare. 

Luckstorlekens inverkan. 


Frågan om luckstorlekens betydelse har redan berörts i det föregående, 

varvid en tydlig tendens har kunnat konstateras såtillvida, att de kvadratiska 

30 m stora luckorna ha givit bästa föryngringsresultatet. Det faller nu under 

detaljgranskningens uppgifter att kontrollera de ifrågavarande arealernas 

jämförbarhet. Kan det visas, att den å 30 m:s-luckorna rikligt uppträdande 

granföryngringen kan förklaras av gynnsammare naturförhållanden, måste 

man anse luckstorleken vara av sekundär betydelse. Om däremot i alla avseenden 

jämförbara arealer på 30 m:s luckorna uppvisa bättre föryngringsresultat 

än på övriga luckor, bestyrkes därigenom att den observerade tendensen verkligen 

sammanhänger med luckstorleken. 

Först blott ytterligare några ord om de minsta luckorna av storleken 20 x 20 

m, där föryngringen i allmänhet blivit mycket otillfredsställande, men bland 

vilka likväl en av dem uppvisar bättre resultat än de övriga, nämligen luckan 

8:IX. Vid en detaljgranskning på marken framgår, att denna lucka är tämligen 

väl inpassad i terrängen, där den ligger i jämn ostsluttning med goda vegetationstyper 

(Dryopteris-Geranium, jfr kartan, fig. r6). Med det rådande goda 

marktillståndet och de på grund av expositionen och skogskanternas beskaffenhet 

relativt gynnsamma belysningsförhållandena torde granföryngringen 

komma att mycket sakta men i alla fall säkert komplettera sig, så att det framtida 

resultatet kan bli nöjaktigt. Härmed skulle det alltså kunna anses bevisat, 

att en kvadratisk lucka med 20 m:s sida under särskilt goda omständigheter 

nätt och jämt räcker till för erhållande av granföryngring inom det i frågavarande 

skogsområdet.


Ett kritiskt betraktande av de övriga luckorna av minsta storleken 

ger ett sämre intryck. Luckan 8: VIII ligger på mera plan mark i svag 

västsluttning med tätt stående hög skog på alla sidor- delvis står också 

skogskanten på högre nivå än marken inne på luckan. Inpassningen i terrängen 

är därför ogynnsam, och luckan verkar alldeles för liten, i det att marken här 

praktis!zt taget i sin helhet blir beskuggad alla tider på dagen. Luckan 8: VII 

ligger också på relativt plan mark och omfattar en kulle i mitten med mer eller 

mindre fuktig fot på sidorna. På hela sydsidan står en kompakt, högvuxen 

skogskant. Intrycket blir otvivelaktigt att luckan behöver avsevärt utvidgas: 

endast i nordkanten har det kommit in någon återväxt, och denna återväxt 

skulle väl knappast heller ha inställt sig. där, om inte tillfälligtvis det varit 

ett 3 m:s extra tillkommet kalbälte vid skogskanten i norr, varigenom luckans 

faktiska utsträckning i norr-söder alltså blivit 23 m. 

Detaljgranskningen på marken av dessa småluckor har givit ytterligare 

belägg för resultatet, att 20 x 20 m:s kalyta får anses som minimiluckan, där 

föryngring kan erhållas endast med alltför lång väntetid och detta därtill endast 

under särskilt gynnsamma omständigheter. Det förefaller då ej otroligt, 

att en ökning av luckorna med 50% på både längden och bredden, varigenom 

den kallagda arealen mer än fördubblas, skulle kunna medföra en avgörande 

effekt. Det som däremot förefaller egendomligt är att sedan en ytterligare 

ökning av luckans sidor med ro meter, varigenom ytan ökas med 

8o %, skulle försämra föryngringsresultatet med i genomsnitt mer än en 

fjärdedel. Det finnes alltså särskild anledning att i detalj jämföra arealerna på 

30 och 40 m:s luckorna för att se efter om skillnaden kan förklaras genom 

någon annan orsak än luckornas storlek. 

Intresset knyter sig i första hand till de orörda ytorna 8: I och 8: IV. Terrängen 

är på dessa mycket likartad, och nivåkurvorna utvisa samma förlopp, 

dock är lutningen brantare på den mindre av luckorna (se kartorna fig. 13 

och r6). Som användbart jämförelsematerial ha vi att reflektera på avd. 5 

inom 8: I och avd. r8 på 8: IV, vilka båda tillhöra järnpodsol, Vacciniumtypen. 

Övriga arealer tillhörande samma typ inom ytan 8: I böra frånskiljas, 

därför att de utgora kantzoner, som oproportionerligt skulle tynga den lilla 

centralt belägna avdelning 5. Vidare stå till förfogande avd. r å 8: I och 

avd. 17 på 8: IV, båda tillhörande humuspodsol, Dryopteris-typ. Avd. 3 på 

8: I tillhör samma typ men bör frånskiljas vid en jämförelse, därför att en 

stor del av denna avdelning upptages av ett ursköljt, stenigt vattenstråk, 

där inga plantor kunna uppkomma. Enligt 1932 års taxering är plantantalet 

av gran för nyssnämnda arealer i fråga om järnpodsol, V accinium, 8 212 per 

har på 40 m:s luckan, under det att 30 m:s luckan uppvisar 9 057 per har, 

alltså en förbättring av ro %; lövplantorna äro resp. 290 och 127 per har. 

På humuspodsol, Dryopteris-typ, äro siffrorna, tagna i samma ordning, för


Ur statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. I933· 

Fig. rg. Ytan 8: II (40 x 40 m), riklig föryngring i luckans centrala parti. En förväxande 

gran till vänster. 

Fläche 8: II (4o x 40 m), reichliche Verjiingung in der zentralen Partie der I,iicke. Eine 

vorwiichsige Fichte vorn links. 

gran 7 346 och IO 8r8 per har, d. v. s. en förbättring med 47 %; för lövplantor 

865 och noll. 

Då vi alltså på de orörda luckorna sökt uppleta de närmast 

jämförbara, lika beskrivna arealerna och därvid noga tillsett 

att 40 m:s luckan ej på något sätt blivit missgynnad, snarare 

tvärt om, finna vi alltjämt, att 30 m:sluckans avdelningar blivit 

åtskilligt bättre föryngrade. Man får emellertid säga, att 

även resultatet på 40 m:s luckan är mycket gott. 

Vi övergå nu till att jämföra föryngringsresultaten på de 40 ni: s resp. 30 m:s 

luckor, som behandlats medelst bränning, ytorna 8: II och 8: V (fig. 14och r6). 

Man kan säga att föryngringsresultatet blivit ungefär detsamma på järnpodsol, 

V accinium, för båda luckstorlekarna: å 40 m:s luckan ha vi 6 871 granplantor 

per har, å 30 m:s luckan 7 zoz; lövplantorna uppträda som vanligt talrikare på 

den större luckan: 613 per har gentemot zzg. Detsamma gäller också om Dryopteris-typen 

på järnpodsol, där föryngringen på båda luckstorlekarna blivit 

ofantligt riklig, i det att 40 m:s luckan har 16 215 granplantor per har, 30 m:s 

luckan 17 567; av lövplantor finns det resp. 6gz och 291 per har. Vad beträffar 

motsvarande arealers jämförbarhet kunna knappast några invändningar göras. 

Material från övriga typer än de två ovannämnda saknas på dessa två ytor.


Det återstår endast att granska de med hackning behandlade luckorna 

8: III och 8: VI (fig. 15 och r6), där jämförelsematerial erbjuder sig endast å 

järnpodsol, Vaccinium-typen. Skillnaden i föryngringsresultat är här kolossal, i 

det att 40m:s luckan endast uppvisar 4478 granplantor per har gentemot 30 

m:s luckans 12 r6r; lövplantornas antal är dock liksom förut något större på 

den större ytan: 377 per har emot 295; däremot finnes det tillfälligtvis här 44 

tallplantor per har inom den mindre luckan men inga dylika inom den större. 

Arealernas jämförbarhet är emellertid något diskutabel: i synnerhet kan det 

med skäl göras gällande, att den torra kantzonen avd. r6 överst på sluttningen 

av 40 m:s ytan 8: III borde avskiljas för att denna yta ej skall bli missgynnad. 

Vissa skäl kunna måhända också förebringas för ett uteslutande av den svagt 

föryngrade avd. 15 på ytan 8: III. Frånräknas dessa avdelningar, ställa sig 

siffrorna på följande sätt: 40 m:s luckan har 7 215 granplantor per har, 30 m:s 

luckan 12 r6r; lövplantor 671 och 295 resp. Siffrorna ha avsevärt förbättrats 

för den större luckan; den kvarstående skillnaden av cirka 40% är dock högst 

betydlig, och vi sakna anledning betvivla att huvudorsaken till överlägsenheten 

i föryngringsresultatet å den mindre luckan även i detta fall verkligen 

måste bero på att den är mindre. 

Den genomförda analysen visar, att det är mycket svårt att uppleta några 

andra orsaker till att granföryngringen gått bättre till på 30 m:s luckorna än 

på 40 m:s luckorna än just olikheten i luckstorleken. Då detta gäller redan 

ifråga om de mindre skillnader, som det här rör sig om, är det ju ej förvånande 

att man kan hänföra de mycket betydande olikheterna i återväxtens riklighet 

på de större hyggena jämfört med 40 m:s och 30 m:s luckorna till samma orsak. 

Någon mera omfattande detaljanalys härav kommer icke att medtagas för 

att ej i onödan tynga framställningen. Efter noggrann granskning på marken 

har jag ansett mig kunna på det orörda hygget 7: I (fig. ro) jämställa avd. r 

med avd. r på den orörda 40 m:s luckan 8: I (fig. 13) och avd. 17 på den 

orörda 30 m:s luckan 8: IV (fig. r6). Avdelningarna ligga samtliga på 

humuspodsol, Dryopteris-typ, i svag sydostsluttning, och följande mineralindex 

ha uträknats för avdelningarna tagna i ordning: r8,1, r8,z, 19,2. 

Plantantalet per har utgör: 

7: I, 40X 120 m, avd. r: 4 446 gr r 405löv 

8 : I, 40 X 40 m, >> r : 8 212 >> 290 >> 

8: IV, 30X30 m, >> rj: 9 057 » 127 >> 

På de brända ytorna kan man också få en god jämförelseserie genom alla 

tre ytstorlekarna, nämligen på järnpodsol, Vaccinium-typ: 

7 : II, 40 x 120 m, avd. 19 : 4 8r5 gr r 343 löv 28 tall 

8 : II, 40 X 40 m, >> 9 : 6 871 >> 613 >> - 

8 : V, 30 x 30 m, >> 21 : 7 202 >> 229 >> -


Ur Statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. 1933. 

Fig. zo. Ytan 8: IV (30 x 30 m), fotografiet taget mot N. bakgrunden avd. r8, ett väl 

föryngrat Vaccinium-område. I förgrunden ett synnerligen väl föryngrat parti, avd. 

17, som är fuktigare, beläget mot kullens fot. 

Fläche 8 :IV (30 X 30 m), des Bild aufgenommen nach N hin. Im Hintergrund Abt. r8, 

ein wohlverjiingter Vaccinium-Hiigel. ·Im Vordergrund eine sehr gut verjiingte Partie, Abt. 

17, die feuchter ist, belegen nach dem Fuss des Hiigels hin. 

Av de tre sistnämnda avdelningarna gör vid en granskning på marken 

a vd. 21 på 8: V det ogynnsammaste intrycket i fråga om förutsättningarna 

för föryngring; den utgöres av en Vaccinium-backe av uttorkningstyp (sefig. g), 

som bildar kantzon utefter ett skogsbryn mot söder. A vd. r g på 7: II är en 

likadan Vaccinium-backe, som nu efter kalläggningen uppvisar tydliga symptom 

till stark uttorkning. Då luckan i det förstnämnda fallet varit så liten 

som 30 X 30m, har emeilertid uttorkningen blivit mindre omfattande, varför 

en riklig granåterväxt har kunnat inkomma och vidare utvecklas på större 

delen av avdelningens areal. 

Som sammanfattning av undersökningarna över luckstorlekens inverkan 

på föryngringsresultatet inom försöken kan det alltså anföras, 

att b j örkföryngringe.ns riklighet genomgående ökas med större 

luckstorlek, 

att kvadratiska luckor med 2 o m: s sida äro att anse såsom en 

minimistorlek, med vilken en tillfredsställande föryngring 

i regel ej kan erhållas, 

att å kvadratiska luckor med 30 resp. 40 m:s sida plantantalet 

har blivit större och nollrutet"rekvensen mindre, d. v. s. 

20. Med del . .från Statms Sko!Js.försöksanst,,ft. Häft. 27.


att föryngringen har blivit avsevärt bättre än de å de små 

hyggena av dimensionen 40 X I20 m, samt 

att av de nyssnämnda luckstorlekarna 30 m:s-luckan påtagligen 

givit bättre resultat än 40 m:s-luckan, vilket tyder på att 

optimumluckans storlek för granföryngring i varje fall 

ligger under minimiluckans fyrdubblade areal. 

V. Sammanfattning. 

De undersökta föryngringsytorna omfatta luckstorlekarna 20 x 20 m, 

30 x 30 m, 40 X 40 m och 40 x I20 m, fördelade så, att i vardera av de fyra 

serierna ingå 3 olika behandlade ytor: en orörd, en risbränd och en hackad 

yta. De största luckorna, 40 X I20 m, kunna betraktas som små hyggen. Försöksområdet 

representerar den tämligen fuktighetsrika granbevuxna moränliden 

i sydläge, på en höjd över havet av 460 a 490 m inom det norra subhumida 

området enligt HEssELMANs indelning. 

År I932 utfördes planttaxering, avvägning och beskrivning av området, 

då vid beskrivningen användes MALMSTRÖMs och TAMMS skogstypsschema. Vid 

taxeringen uttogos provplantor, vilka närmare undersöktes med avseende på 

ålder, tillväxt, etc. Ar I933 utfördes en särskild taxering med utläggande av 

rutor av I m 2 storlek för att utröna plantornas spridning och fördelning på 

luckorna. Denna senare taxering har också utnyttjats till en undersökning 

av skillnaden i föryngringsresultat på luckor av olika storlek och av skillnaden 

i föryngringsresultat vid olika behandling, varvid procenten tomma 

rutor tillmätts stor praktisk betydelse. I viss mån har också därigenom skillnaden 

i föryngringseffekt på olika skogstyper kunnat bedömas. Förutom 

de allmänna slutsatser, som provplanteundersökningen, spridningstaxeringen 

och de stora medeltalen av den reguljära planttaxeringen tillåtit, ha vissa resultat 

kunnat uppnås genom en detaljgranskning av taxeringsresultaten, som 

utförts på smärre områden inom de olika ytorna, varvid den vid karteringen 

och avvägningen utförda beskrivningen utnyttjats så långt som· möjligt. 

Detaljgranskningen har i stor utsträckning tjänat till att kontrollera och 

fixera resultaten av taxeringarna. 

De medelst ovannämnda metoder ur materialet erhållna rönen kunna i 

korthet sammanfattas på följande sätt. 

Aterväxten har praktiskt taget fullständigt inställt sig efter luckornas upptagande 

år Igo6 a I907. I genomsnitt för alla ytor uppvisar den produktiva 

skogsmarken mer än 8 ooo plantor per har, varav 6 8oo äro gran, resten huvudsakligen 

björk. 

Granplantornas medelhöjd ligger mellan 3 och 4 dm, under det att björken 

i medeltal når högre än normal manshöjd. De mindervärdiga björkplantorna


utgöra cirka 30 %, under det att ungefär I2% av granplantorna rubricerats 

såsom icke utvecklingsdugliga. Björkföryngringens riklighet ökas genomgående 

med ökad luckstorlek. A v provplanteundersökningen har det framgått, 

att granen, som här i genomsnitt behöver I9 år för att uppnå brösthöj d, i 

medeltal var I3 år gammal år I932 och till drygt 6o % av antalet härstammade 

från Igi8 års fröår under det att mindre än 7 % härrörde från tidigare fröår, 

varav den slutsatsen kan dragas, att II a I2 års väntetid varit behövlig innan 

de upptagna kalytorna blivit i tillräcklig omfattning mogna för föryngring. 

På de med risbränning behandlade ytorna har dock utvecklingen i någon 

mån påskyndats genom behandlingen, och på humuspodsolmarkerna har 

granen likaledes inkommit tidigare, ehuru dess höjdtillväxt därstädes varit 

långsammare än på j ärnpodsolområdena. 

I avseende på luckstorlekens betydelse för uppkomsten av granföryngringen 

har det utrönts att de minsta luckorna, 20 x 20 m, visat sig vara 

för små för att återväxt där i regel skall kunna påräknas. Beträffande 

övriga luckstorlekar är att observera, att den lägsta procenten tomma kvadratmetersrutor 

såväl som det största antalet granplantor per kvadratmeter i 

genomsnitt för alla rutor på all förekommande mark har erhållits på de 

30 X 30 m stora luckorna. Redan de till 40 x 40 m utökade luckorna ha givit 

ett påtagligen sämre föryngringsresultat, och de små hyggena om 40 x I20 m 

äro sämst försedda med återväxt. En detaljerad analys av såvitt möjligt i alla 

avseenden jämförbara arealer har till fullo bestyrkt detta förhållande, vilket 

får betecknas såsom ett av undersökningens viktigaste resultat. 

Inom de olika luckstorlekarna så väl som ifråga om småhyggena har en ogynnsam 

kantverkan från det närbelägna, tätt slutna skogsbrynet kunnat påvisas, 

i det att föryngringen närmast skogskanten i regel är sämre än längre 

ute på kalytorna. I omedelbar närhet av mot söder starkt exponerade skogsbryn 

ha dessutom s. k. uttorkningszoner observerats. Orsaken härtill är 

sannolikt en alltför stark solverkan. På de tre småhyggena har en särskild 

medeltals- och felberäkning utförts för de sammanslagna taxerade bälten, 

som ligga resp. 2-3m, 4-6 m, g-II m och I5-20 m från norra och södra 

hyggeskanten. Det har därvid framkommit, att skillnaden mellan granåterväxtens 

riklighet i bältet närmast norra eller södra kanten och det bälte, 

som ligger närmast i riktning in emot hygget, uppgår till drygt 70% och är 

bestämd med en säkerhet av mer än 2 gånger medelfelet; minskningen av 

antalet granplantor från detta optimala bälte till de två övriga mot hyggets 

centrum belägna är sedan 57, resp. 4I %, då differenserna likaså äro av storleksordningen 

2 gånger medelfelet. Tillsammans med de gjorda iakttagelserna 

giva dessa siffror tämligen goda belägg för det förhållandet, att vi på de större 

luckorna och hyggena torde ha att räkna med en optimal föryngringszon för 

granen på ej alltför långt avstånd från skogskanten. Såväl närmare kanten som


längre in på hygget torde granföryngringen i regel bli sämre. På de mindre 

luckorna visa optimumzonerna en tendens att flyta ihop, varvid största 

antalet plantor koncentreras mot luckans mittparti, där plantorna också 

bli kraftigast utvecklade. Vid ytterligare minskad luckstorlek färskjutes 

föryngringszonen mot luckans norra kant för att till slut helt försvinna. 

I fråga om behandlingens betydelse för föryngringsresultatet har det 

framgått av spridningstaxeringen, att antalet nollrutor ej påverkats 

av den utförda behandlingen, i det att mycket nära samma nollruteprocent i 

genomsnitt erhållits på orörda, brända och hackade ytor, då luckstorlekens 

inverkan eliminerats. Vinsten av de vidtagna åtgärderna inskränker sig därför 

till ett större antal granplantor per kvadratmeter i medeltal för alla 

undersökta rutor. I detta senare avseende har risbränningen givit en betydligt 

starkare och säkrare konstaterad effekt än markberedningen medelst 

hackning. Dock har enligt de vid provplanteundersökningen framkomna 

resultaten såväl bränningen som hackningen fört med sig att procenten 

dåliga granplantor blivit lägre på de behandlade arealerna; enligt detalj 

granskningens resultat är likaledes det genomsnittliga totala antalet 

granplantor större på de brända och hackade områdena, oavsett om dessa 

ligga på järnpodsol eller på humuspodsol och oavsett om de tillhöra Vaccinium-typen 

eller Dryopteris-typen. 

Beträffande olikheterna med avseende på föryngringens riklighet på de 

olika marktyperna är att säga, att humuspodsolområdena uppvisa 

ett bättre medeltal än järnpodsolområdena, varvid dock är att märka, 

att det ej är likgiltigt, vilken vegetationstyp järnpodsolmarkerna tillhöra. 

För de olika vegetationstyperna har det kunnat konstateras, attrelativa 

antalet mindervärdiga granplantor är större på V accinium-typen än på de allmänt 

såsom bättre ansedda Dryopteris- och Geranium-typerna. Även det totala 

antalet granplantor är i regel större på de bättre typerna än på V acciniumtypen- 

dock gäller denna regel säkrast för järnpodsolmarkerna. Med hjälp 

av spridningstaxeringens siffror kunde det påvisas, att relativa antalet 

nollrutor var betydligt större på typen järnpodsol Vaccinium 

än på de övriga typerna, vilka i detta avseende kunde ungefärligen jämställas. 

Sett i sammanhang med resultatet av detaljgranskningen av det totala 

plantantalet på de olika typerna ger detta resultat anledning att avskilja 

skogstypen Vaccinium på järnpodsol såsom den för granföryngring i regel 

mest otacksamma typen, under det att alla de övriga typerna kunna rubriceras 

såsom relativt gynnsamma ur föryngringssynpunkt.


Litteraturförteckning. 

Medd. = Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt. 

Skf. = Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift. 

AALTONEN, V. T., 1923: "Ober den Einfluss der Holzart auf den Boden. Medd. fr. Forst 

. liga Forskningsanstalten i Finland. 

ALARIK, ALF, 1925: Moderna huggningsformer tillämpade på Finspong. Skogen. 

AMILON, J. A., 1929: Hyggesskötseln och föryngringen inom mossrika skogar av Vacciniumtypen 

inom Örå revir. Norr!. förb. Tidskr. 

BERG, ÅKE, 1929: Den nya skogen. studier från övre Norrlands svårföryngrade skogsmarker. 

Norr!. förb. tidskr. 

-- 1932:. Studier över restbeståndet i den svårföryngrade granskogen. Norr!. förb. 

tidskr. 

CARLGREN, MAURITZ, 1933: Om föryngringsåtgärder på råhumusmarker av Myrtillustyp 

Norrlands skogsvårdsförbunds festskrift. 

CHARLIER, C. V. L., 1910: Grunddragen av den matematiska statistiken, Lund. 

-- 1926: Granskogens foryngelsesforhold i Nomdalstraktene. Medd. fra det norske 

skogsfors0ksvesen. 

EmE, ERLING, 1932: Furuens vekst og foryngelse i Finnmar k. Medd. fra det norske skogs~ 

fors0ksvesen. 

ENEROTH, OLoF, 1928: Bidrag till kännedomen om hyggesbränningens inverkan på marken; 

Skf. 

-- 1931: Om skogstyper och föryngringsförhållanden inom lappmarken. Norr!. förb. 

tidskrift. 

HAGEM, 0., 1934:.Vestlandsskogenes foryngelsesmuligheter, Skogsbrukeren, h. z, 3, 4· 

HALDEN, BERTIL, 1926: Studier över skogsbeståndens inverkan på markfuktighetens 

fördelning hos skilda jordarter. Skf. 

-- 1932: Marktorkan å sand- och grusmarker. Skf. 

HEIKINHEIMO, 0., 1920: "Ober die Bestimmung des Alters der Fichte und ihre Adventivwurzeln. 

Medd. fr. Forstliga Forskningsanstalten i Finland, z. 

-- 1932: "Ober die Besamungsfähigkeit der Waldbäume. Medd, fr. Forstliga Forskningsanstalten 

i Finland, 17. 

HERTZ, MARTTI, 1932: "Ober die Bedeutung der Untervegetation fur die Verjiingung 

der Fichte: Medd. fr. Forstliga Forskningsanstalten i Finland. 17. 4. 

HESSELMAN, HENRIK, 1917: Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på salpeterbildningen 

i marken och dess betydelse för barrskogens föryngring. Medd. 

-- 1926: studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper och beroende av skogs• 

vården. Medd. 

:_____ 1927: Studier över barrträdsplantans utveckling i råhumus. I. Betydelsen av kvävemobiliseringen 

i råhumustäcket för tall- och granplantans första utveckling. Medd. 

-- 1932: Om klimatets humiditet i vårt land och dess inverkan på mark, vegetation 

och skog. Medd. · · 

-- 1933: Skogama i norra Sveriges höjdlägen i statistisk belysning av Riksskogstaxeringen. 

Norr!. skogsvårdsförb;s festskrift. 

HoLMBÄCK, BuRE, 1932: Föryngringsmöjligheterna i Norrbottens lappmark. Norr!. 

skogsvårdsförb:s tidskrift. 

HoLMGREN, ANDERs, 1914: Blädning och tna:kthuggning i nörrlandsskogar. Norr!. skogsvårdsb:s 

tidskr. 

-- 1917: Föryngringsavverkning i norrlandsskogarna. Skogar och skogsbruk, festskrift 

tillägnad Frans Kempe. 

-- och TöRNGREN, ERIK, 1932: studier i den norrländska föryngringsfrågan. Norr!. 

skogsvårdsförb:s tidskrift. 

-- 1933: Något om råhumusgranskogarna i de fyra nordliga länen, deras avverkning 

och vård. Norrl. skogsvårdsförb:s festskrift. 

1934: Några erinringar i anledning av TH. LUNDERQUISTS uppsats >>Mellersta Norrlands 

råhumusskogar». Norr!. skogsvårdsförb:s tidskrift.


KALLIN, K. E., 1926: Föryngringsstudier i norrlandsskogar. Stockholm. 

LuNDERQUIST, TH., 1934: Mellersta Norrlands råhumusskogar. Norrl. skogsvårdsförb:s 

tidskr. 

LAKARI, O. J., 1921: Untersuchungen iiber die Verjiingungsjahre der Fichtenwälder in 

Siid- und Mittelfinnland. Medd. fr. Forstliga Forskningsanstalten i Finland, 4· 

MALMSTRÖM, CARL, 1926: The experimental forests of Kulbäcksliden and Svartberget in 

North Sweden. Skogsförs.-anst.-exkursionsledare XI. 

M oRK, ELIAs, 1933: Temperaturen som foryngelsesfaktor i de nord tronderske gransko ger. 

Meddelelser fra det norske skogsforsoksvesen nr r6. 

MÅRN, L. M., I928: Skogsekonomiska studier III. Markvärdet och intensifieringskostnaderna. 

Skf. 

NÄsLUND, MANFRED, 1929: Antalet provträd och höjdkurvans noggrannhet. Medd. 

PETRINI, SVEN, 1932: Lanforsbeståndet. Medd. 

PRINTZ, HENRIK, 1933: Granens og furuens fysiologi og geografiske utbredelse. Nyt Magazin 

for Naturvidenskaberne, Oslo. 

NoRDFORs, GEoRG, 1924: Om orsakerna till fjällskogens nuvarande gleshet. Norrl. ·skogsvårdsförb:s 

tidskr. 

-- 1928 a: Fjällskogens och exponerade skogars föryngringsmöjligheter med särskild 

hänsyn till det producerade fröets grobarhet under extrema klimatförhållanden. 

N orrl. Skogsvårdsförb:s tidskr. 

-- 1928 b: Några synpunkter på hyggesvården inom Norrlands svårföryngrade råhumusskogar. 

Skogen. 

ScHOTTE, GuNNAR, 1924 a: Några norrländska skogsföryngringsproblem II. Medd. 

-- 1924 b: skogsförsöksanstaltens exkursionsledare IX. Västernorrlands län. 

SPIEGEL, RABAN, 1926: Praktische Waldwertrechnung auf wirtschaftteoretischer Grundlage. 

Hannover, 

TAMM, OLOF, 1925: Grundvattenrörelser och försumpningsprocesser belysta genom bestämningar 

av grundvattnets syrehalt i nordsvenska moräner. Medd. 

-- 1929: Om sambandet mellan skogstyper och marktyper i övre Norrlands urbergsområde. 

Skogen. 

-- 1931: studier över jordmånstyper och deras förhållande till markens hydrologi i 

nordsvenska skogsterränger. Medd. 

-- 1933: Om bonitetsförändringar och >>det lokalas järnhårda lag>>. Norrl. skogsvårdsförb:s 

festskr. 

-- 1934: En snabbmetod för mineralogisk jordartsgranskning. Skf. 

TIREN, LARS, 1934: Några iakttagelser över den naturliga föryngringens uppkomst på 

Kulbäckslidens försökspark. Skf. 

W ALLEN, AXEL, 1932: T Il kännedomen om klimatet i skogen. Skf. 

WAHLGREN, A., 1922: skogsskötsel. II uppl. Stockholm. 

WELANDER, P. 0., 1934: Huggningsformer på allmänna skogar i mellersta Norrlands 

distrikt samt resultatet av under åren 1912-23 utförda kulturer. Norrl. skogsvårdsförb:s 

tidskr. 

WIBECK, EDVARD, 1917 a: skogsföryngringsfrågan i Norrland. Skogar och skogsbruk. 

1917 b: Om eftergroning hos tallfrö. Skf. 

·-- 1928: Barrskogens föryngringsbiologi i övre och inre Norrland. Skogen. 

-- 1934: Om betingelserna för barrskogsfröets självklängning och vindspridning 

norra Sverige. Skf. 

WRETLIND, J. E., 1934: Naturbetingelserna för de nordsvenska järnpodsolerade moränmarkernas 

tallhedar och massrika skogssamhällen. Skf. 

Betänkande med förslag till Lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens 

läns lappmarker. statens offentliga utredningar 1931: ro, Jordbruksdepartementet. 

Praktiskt geologiska undersökningar inom Västernorrlands län. Sveriges Geologiska undersökning, 

ser. C nr 92 och nr 177.


HAUPTINHALT. 

Ein 25-jähriger Versuch mit natUrlicher Verjiingung m norrländischem 

Rohhumusfichtenwald. 

Einleitung. 

Die Untersuchungen, deren Resultate hier vorgelegt werden, sindin den Sommern 

1932 und 1933 ausgefiihrt worden. Das Untersuchungsgebiet besteht aus den Versuchsflächen 

7 und 8, im Län Wästernorrland, Lat. 62°27' Long. 15°6' ö. Greenwich. 

Die Versuche sindin etwa zoo-jährigem, unberuhrtem Fichtenwald im J ahre 

1906 angelegt warden und umfassen vier Serien mit drei Parzellen in jeder Serie 

(siehe Fig. z). Die Serie 7: I~III liegt in einer Höhe von 475-487 m u.d.M. und 

besteht aus Kahlschlägen in der Grösse 40 x Izo m, wo die Abteilungen, in der 

Nummerfolge genommen, in der Weise behandelt warden sind, dass die erste nach 

dem Kahlabtrieb unberuhrt gelassen, auf der zweiten das in Haufen zusammengebrachte 

Reisig verbrannt und auf der dritten der Boden mit der Hacke bearbeitet 

'wurde. Die Serie 8: I-III liegt 464-482 m ii.d.M. und besteht aus quadratischen 

Liicken von 40 x 40 m, die nach dem Kahlabtrieb in derselben Weise behandelt 

warden sind wie die entsprechenden Abteilungen auf der Fläche 7· In 

der Serie 8: IV-VI, 460-472 m ii.d.M. gelegen, ist die Luckengrösse 30 x 30m, 

und in der Serie 8: VII-IX in einer Höhe von 458-467 m u.d.M. sind die Liicken 

zo x zo m. Die Behandlung der Abteilungen innerhalb j eder Serie ist diesel be wie 

oben angegeben. 

Sämtliche Versuchsserien sind auf einem und demselben Sudostabhang gelegen, 

(siehe die Karte Abb. I). Der Gesteinsgrund besteht aus geschichtetem, grauem 

Gneis, liberlagert von Moräne. Die Eisbewegung hat vcin NW nach SO stattgefunden. 

Obwohl Kalkgebiete in Jämtland nicht weit nördlich der Versuche vorhanden 

sind, durfte die Kalkeinmischung in den Boden unbedeutend gewesen 

sein. Ausgefuhrte mechanische Analysen von Bodenproben zeigen, dass das 

Feinmaterial ( < z mm) 55-70 % ausmacht, und dass von diesem Feinmaterial 

4,5-7% Ton ( < o,ooz mm) ist. Der Basenmineralindex nach TAMM (TAMM 1934) 

wechselt wenig innerlialb der 13 untersuchten Proben und ist im Mittel ungefähr 

19. 

Das Klirna ist charakterisiert durch eine jährliche Niederschlagsmenge von za. 

6oo mm, mit dem Maximum während August. Das Temperaturmittel fur das J ahr 

ist etwa + 2,6° C. Berechnet man auf Grund dieser Ziffern MARTONNE's Humiditätsziffer, 

so er häl t man den W ert 47-48, der nach HESSELMAN'sEinteilung (HEs 

SELMAN 1932) das nördliche subhumide Gebeit angibt. Die Naturverhältnisse 

sind indessen gunstig fiir den Waldwuchs infolge der sudlichen Exposition 

des Geländes, und weil die Bodenfeuchtigkeit in der Regel ziemlich reichlich ist. 

Die besten Teile des zoo-jährigen Fichtenbestandes- weisen auch eine Kubikmasse 

von etwa 400 m3 pro ha auf, und die längste ·gemessene Fichte erreicht 

eine Höhe von 26,5 m. 

Die Ausföhrung der Untersuchung. 

Auf den Lucken und Kahlschlägen hatten sich während der 25 Jahre, die seit 

Q.er Arrlegung des Versqches vedlossen waren, Pflanzen, zumeist Fichtenpflan-


zen, eingefunden. Es galt diese Pflanzen zu zählen und dabei die Verschiedenheiten 

des Bodens zu berucksichtigen. J ed e L u eke musste daher kartiert, nivelliert 

und geschätzt werden, und die unterschiedenen Sonderabteilungen mussten 

in solcher Weise besebrieben werden, dass gleichartiger Boden zusammengerechnet 

werden konnte. Zu diesem Zweck wurden bei der Beschreibung CARL MALM 

STRÖMS's (1926) und OLOF TAMM's (1929) Waldtypen verwendet, wobei jeder 

Waldtyp teils durch einen bestimmten Podsoltyp, teils durch einen bestimmten 

Bodenvegetationstyp charakterisiert ist. Die Waldtypen, die zur Anwendung kamen, 

waren die falgenden sechs: 

l l V accinium · 

V accinium 

Eisenpodsol Dryopteris Hum uspodso l Dryopteris 

Geranium 

Geranium 

Das Resultat der Kartierung und Nivellierung liegt in den Karten Abb. 10-16vor. 

Bei der Schätzung der Pflanzen, die 1932 in zusammenhängenden Zonen fUr 40 % 

des Areals ausgefUhrt wurde, wurden Kiefern-, Fichten- und Laubbaumpflanzen in 

verschiedenen Höhenklassen unterschieden, und Probepflanzen wurden nach objektiver 

Methode zwecks Untersuchung auf Qualität, Alter, Jahrestrieblänge usw. 

entnommen. 1933 wurde eine besondere Schätzung behufs Feststellung der Streuung 

(Dispersion) der Fichtenpflanzen auf den Verjungungsflächen ausgefUhrt, 

wobei r m 2 grosse Platten, innerhalb welcher sämtliche Fichtenpflanzen gezählt 

wurden, in 5 mAbstand u ber die Lucken hin abgesteckt wurden. Diagramme uber 

· die Pflanzenverteilung auf die 3 verschiedenen Luckengrössen sind ausgearbeitet 

warden (siehe Abb. 4-6), und ferner ist eine Berechnung der Durchschnittswerte 

und der mittieren Fehler fUr die 40 x 120 m grossen Lucken ausgefuhrt warden 

(Tabelle 7 d), um zu untersuchen, in welchem Abstande vom N-bzw. S-Rande der 

Nachwuchs sich am reichlichsten gestaltet hat. Es zeigt sich hierbei, mit einer Sicherheit 

von etwa dem Zweifachen des mittieren Fehlers, dass eine Zone in 2-3 m. 

Abstand vom Rande sehr ungunstig ist - und näher dem Rande wird sie immer 

unguristiger-dass aber die Zone in 4-6 mAbstand vom Rande des Kahlschlags 

eineoptimale Verjungungszone fUr die Fichte-darstellt. 1933 wurde auch eine genaue 

Beschreibung des alten Bestandes, der die Versuchsflächen umgibt, ausgefuhrt, 

wobei 5 kleine Probeflächen von 15 x 20m Grösse in dem Bestand angelegt wurden. 

Diese Untersuchung zeigte, dass der alte Wald auch auf diesen kleinen Flächen deutlich 

geschichtet ist, und dass die Schichtung mit einer ziemlich ausgeprägten Ungleichaltrigkeit 

zusammenhängt, weshalb man behaupten kann, dass der Wald 

deutlichen Plentercharakter hat. 

Die Probepflanzen. 

Die Altersbestimmung - die mitteist Untersuchung mit Mikroskop kontroi 

Iiert warden ist- hat das Ergebnis geliefert, dass praktisch genommen alle Verjungung 

sowohl des Nadelwaldes wie der Laubbäume nach der Anlegung des Versuches 

1906 erfolgt ist, und dass mehr als 6o% aller Fichtenpflanzen aus dem Samenjahre 

1918 herstammen, n ur 6, 6 % dagegen aus fruheren Samenjahren. Daraus 

kann berechnet werden, dass II-12 Jahre verstrichen sind, bevor der ent-. 

blösste Boden fUr Fichtenverjungung hinreichend empfänglich geworden ist. 

Die Laubbaumpflanzen bestehen zu 95% aus Birke, derRest istEspe. Die Birke 

hat nur in sehr mässigem Umfang sich auf den Lucken eingefunden, die kleiner 

oder gleich 40 Meter im Quadrat sind, während sie auf den grässten Kahlflächen 

reichlich vorkommt und eine bis zu mehr als normaler M::mnshöhe emporreichende


Schicht bildet; die mittlere Höhe der Fichtenpflanzen ist nur 3,25 dm, wenn vereinzelte 

vorwachsende Individuen, die etwas älter als der Kahlschlag sind, abgerechnet 

werden. Die Kiefernpflanzen sind so gering an Zahl, dass sie des Interesses entbehren. 

Sowohl die Fichten- wie die Birkenpflanzen sind eingeteilt worden in gute 

Pflanzen (Qualität r) und nicht entwicklungsfähige (Qualität z). In Abb. 3 ist der 

Verlauf des Höhenwachstums mit dem Alter fiir die Fichtenprobepflanzen von 

Qualität r dargestellt, woraus u. a. hervorgeht, dass diese rg Jahre brauchen, um 

Brusthöhe zu erreichen. Die Zusamme1'lstellung in Tabelle 4 zeigt, dass das Vorkommen 

schlechter Pflanzen weniger mit dem Podsoltyp als mit dem Bodenvegetationstyp 

zusammenhängt, indem der Hundertsatz nicht entwicklungsfähiger 

Fichtenpflanzen niedriger bei den besseren Vegetationstypen ist. Der Podsoltyp 

spielt indessen eine Rolle fiir die Verjiingung in der Weise, dass die geologisch 

feuchteren Humuspodsolböden friiher mit Fichtenpflanzen versehen worden 

sind als die trockneren Eisenpodsolgebiete. Das Höhenwachstum der Pflanzen 

ist jedoch raseher auf dem Eisenpodsolboden gewesen als auf den Humuspodsolen. 

Die Schätzungsresultate. 

Tabelle 6 gibt eine Zusammenstellung iiber die Anzahl Pflanzen pro Hektar fiir 

das ganze Versuchsgebiet mit Verteilung. auf Höhenklassen, wobei nur die verschiedenen 

Bodenklassen auseinandergehalten worden sind. Die Tabellen 7 a, 

b, c, d geben die Resultate der Dispersionsuntersuchung mitteist kleiner Platten 

von r m 2 Grösse wieder. Hierbei sind jedoch die kleinsten Liicken von der Grösse 

20 X 20 m nicht untersucht worden, da die Pflanzenanzahl dort allzu gering war, 

als dass ein zahlenmässiger Ausdruck fiir die Streuung In teresse haben könnte. Die 

kleinste Liickengrösse ist nämlich auf diesem Breitengrade allzu klein, als dass 

eine Fichtenverjiingung erhalten werden könnte. Die 30 X 30 m grossen Liicken 

weisen indessen das beste Verjiingungsresultat auf, während die Pflanzenanzahl 

danach abnimmt, je grösser die kahl abgetriebene Liicke gernacht wird 

(siehe Tabelle 7 a). Mit Hilfe der berechneten mittieren Fehler kann der mittlere 

Fehler fiir die Differenzen zwischen dem Verjiingungsresultat in Liicken verschiedener 

Grösse bestimmt werden, und es zeigt sich dabei, dass die Unterschiede als 

statistisch sicher anzusehen sind. Als Resultat der Untersuchungen ergibt sich 

also, teils dass die Fläche, die innerhalb dieser Gebiete behufs Erhalts einer Fichtenverjiingung 

kahl abgetrieben werden muss, grösser als 20 X 20m ist, teils dass 

auch Liickengrössen, die die Grösse der Mindestliicke nicht zu viel iiberschreiten, 

ein optimales Verjiingungsresultat geben. Diese Resultate halten auch einer Detailpriifung 

stand, wenn mit Hilfe der Karten (Abb. ro-r6) als gleich besebriebene 

und inbezug auf Neigung und Abstand vom Waldrand gieich gelegene Abteilungen 

in Liicken verschiedener Grösse beziiglich des erhaltenen Verjiingungsresultats 

verglichen werden. 

Bei der Detailpriifung wurden teils die Tabellen 8 und g, teils die Niveaukarten 

(Abb.ro-r6) verwendet; in gewissen Fällen können vergleichbare Areale nur dadurch 

erhalten werden, dass kleine Teile des Materials aus den geschätzten Flächen 

herausgenommen werden, in anderen Fällen fehlt akzeptables Vergleichsmaterial 

vollständig, z. B. deshalb, weil die Neigung des Bodens verschieden ist usw. Eine 

genaue Analyse des verfiigbaren Materials hat indessen- iiber die obenerwähnten 

Resultate hinaus - folgende Schlussfolgerungen ziehen lassen. 

Im grossen ganzen lässt sich die Fic:htenverjiingung als wahlgelungen bezeichnen, 

wenn man den nördlichen Breitengrad und die bedeutende Höhe iiber dem Meere


berucksichtigt. Dieses Urteil gilt auch fUr die Gebiete, wo keinerlei andere Massnahmen 

als Kahlabtrieb getroffen worden sind, indem diese Areale im Durchschnitt 

mit uber 6 ooo Pflanzen pro Hektar, darunter 5 roo Fichtenpflanzen, versehen 

~orden sind. Die Behandlung der Kahlflächen mittelst Reisigabbrennens und Hackens 

hat sich insofern als wirksam erwiesen, als man dadurch etwa ein Drittel 

mehr Pflanzen erhalten hat. Insbesondere hat sich das Reisigabbrennen gunstig 

fUr das Aufkommen von Pflanzen gezeigt, wobei diesesich auch fruher haben einstellen 

können als auf den ubrigen Teilen des Versuchs. DieResultateder Streuungsuntersuchungen 

zeigen jedoch, dass die Behandlung mit Reisigabbrennen 

und Hacken keinen Unterschied in dem Vorkommen von Nullplatten bewirkt 

hat, d. h. dass die Anzahl leerer Platten von r mz Grösse ebenso gross auf den 

behandelten wie auf den unberuhrt gelassenen Flächen ist. Vom praktischen Gesichtspunkt 

aus hat man also nichts Wesentliches mit den getroffenen Massnahmen 

erreicht. 

Ferner scheint der feuchtere Humuspodsolboden empfänglicher fUr Verjungung 

zu sein als der Eisenpodsol, und von den Vegetationstypen ist der Dryopteris-Typ 

der Regel nach bezuglich der Verjungung besser gestent als der Vaccinium-Typ. 

Der Geranium-Typ verhält sich mehr unregelmässig, weil diese Böden oft eine 

zeitweise allzu reichliche Oberflächenfeuchtigkeit aufweisen, die fUr die Fichtenverjungung 

ungunstig sein kann, wozu kommt, dass auf diesem Typ die ubrige 

Vegetation bisweilen allzu uppig wird und die Baumpflanzen uberwuchert. 

Durch Zusammenstellung der Resultate der Detailprufung mit denjenigen, die 

im Durchschnitt bezuglich des Vorkommens der Nullplatten auf verschiedenen 

Podsol- und Vegetationstypen (Tabelle 7 c) erhalten worden sind, kann man den 

Waldtyp Vaccinium auf Eisenpodsol als den in eigentlichem Sinne fUr Fichtenverjungung 

unglinstigen Typ ausscheiden, während die ubrigen Typen, grob gesehen, 

als fUr die Fichtenverjungung gunstig einander gleichgestellt werden können. 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. 

si u. 

I. Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223-·227 

II. Undersökningens utförande ................... , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227-229 

III. Provplantorna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229-239 

IV. Taxeringsresultaten............ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239-280 

Inledande översikt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239-241 

Spridningen .................................·................... 241-248 

Kantverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248-257 

Detaljgranskning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257-280 

Järnpodsolmarkerna. Detaljgranskning ............................ 258-269 

Humuspodsolmarkerna. Detaljgranskning ......................... 269-274 

Skillnaderna i plantantal på järnpodsol och humuspodsol. Detaljgranskning 

........................................................ 274-275 

Luckstorlekens inverkan. Detaljgranskning ........................ 275-280 

V. Sammanfattning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280-282 

Litteraturförteckning ........................................... 283-284 

Hauptinhalt ........................ , .......................... 285-288

medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?