Nummer 4 - 2012 - Karlstads universitet
Nummer 4 - 2012 - Karlstads universitet
Nummer 4 - 2012 - Karlstads universitet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Returadress: <strong>Karlstads</strong> <strong>universitet</strong>, 651 88 Karlstad<br />
Mitt liv började i Karlstad 1972. Så kändes det.<br />
Jag hade turen att komma in på den nystartade<br />
musiklinjen.<br />
Innan dess såg jag en framtid i grått. Järnverket<br />
i Degerfors, supa på helgerna och kanske spela lite<br />
trombon i musikkåren. Inget dåligt liv men inte det jag<br />
ville ha. Så jag sökte och kom in.<br />
Det kändes som att flytta till New York. Bo själv.<br />
Nyfikna likasinnade som villigt sög åt sig allt de kunde.<br />
Så kom Ingesund in i bilden. Jag fick chansen till<br />
gratis lektioner av trombonläraren på skolan, Rune<br />
Asp. En gentleman, som fick mig att söka ledigt från<br />
engelskan för att en gång i veckan ta tåget till Arvika för<br />
lektion.<br />
1974 kom jag in på Ingesund. Där fanns mycket att<br />
upptäcka. Till exempel, ingen jazz på dagtid. Strängt<br />
förbjudet. Efter att lärarna gått hem var det fritt fram.<br />
Tror nog att Rektor Eskil Burman egentligen gillade<br />
jazz, men bara i smyg.<br />
Min bror Håkan var med i ett band på skolan som<br />
hette Krokus. Ville jag va med? Såklart!<br />
Jag hamnade bland dom som satt i den övre delen av<br />
fikarummet. Bar basker, rökte gula Gitane maïs utan<br />
filter och drack skånerost. Mådde illa på lektionerna,<br />
men ville ju vara ball.<br />
1975 dog Rune tragiskt i cancer och jag tog ledigt. Jag<br />
kom tillbaks 1977.<br />
Hade jobbat med Björn Skifs och upplevdes nog som<br />
lite apart i mina Loisjeans och Fryeboots.<br />
Den nya trombonläraren, Ingemar Roos, förändrade<br />
för evigt min syn på musik. Tack vare honom spelar<br />
jag idag som jag gör. Utan Ingemar så hade jag<br />
dessutom blivit relegerad.<br />
Jag hade fått för mig att jag skulle spela cembalo<br />
istället för piano, vilket inte kunde accepteras av<br />
ledningen. Barockmusik var min grej men kanske i<br />
ännu högre grad cembalolärarinnan.<br />
Ingemar pläderade för att jag skulle få stanna och det<br />
fick jag. Vilken tur.<br />
Flyttade ihop med min kompis Walter i en tvåa i<br />
Dottevik. Vi övade som galningar varje dag samtidigt<br />
som vi läste dubbla årskurser.<br />
Jag inofficiellt, hade blivit underkänd i sång när jag<br />
sökte pedagoglinjen. Sjöng för svagt, hette det.<br />
Att öva blev nu som en slags drog, närsomhelst<br />
kunde man ta en rejäl dos trombon. Skolan stod öppen<br />
dygnet runt.<br />
Tröttnade vi så kunde vi åka till den nya pizzerian<br />
och njuta av den snyggaste servitrisen i Arvika. Hon<br />
vägrade skriva upp beställningarna och det blev alltid<br />
fel men, vad gjorde väl det?<br />
Jag förstår nu vilken frihet vi åtnjöt på Ingesund.<br />
Där fanns en humanistisk helhetssyn som svävade<br />
över skolan. Vidsynta lärare, en trubbig men underbar<br />
rektor och lokaler som på den tiden inte hade någon<br />
motsvarighet. Vi var extremt bortskämda, men förstod<br />
det inte då.<br />
När jag ser tillbaks på min tid på Ingesund så<br />
känner jag en stor tacksamhet. Tacksamhet till den<br />
skola som format mitt musikaliska liv. Till Karlstad<br />
som förberedde mig på det och till Värmland som<br />
alltid generöst tagit emot mig alltsedan jag slutade på<br />
Ingesund, utan betyg, men med en övertygelse om att<br />
jag kunde klara allt.<br />
Tack Arvika, Ingesund!<br />
Nils Landgren<br />
Läs mer om den<br />
världsberömde<br />
trombonisten på<br />
nilslandgren.com<br />
Nästa nummer<br />
Av magasinet<br />
Kommer i mars 2013
Change language