Naturkompaniet 365

Höstpaddling
När solen börjar gå ner tänker jag på Tomas
Tranströmer. På himlen syns ovanligt många
slags molnformationer samtidigt. Höga, hotfulla
stackmoln, ett avlångt, cigarrlikt moln, några
fjädrar och ett märkligt bågformat moln. Ner
mellan dem strålar ett bibliskt ljus, som lägger sig
mjukt över öarna, där björkarnas löv har gulnat.
Ett solljus som är samtidigt varmt och kyligt,
sånt som man bara ser på höstarna.
Skulle Tranströmer ha kunnat fånga de oregelbundna
molnen och ljuset i en dikt? Skulle han
ens ha velat det? Jag gissar att när han skrev om
Östersjön och skärgården, så berättade han egentligen
något annat. En sådan här solnedgång hade
han kanske bara njutit av, och låtit den vara som
den var.
mojnat. Enligt Henrik befinner vi oss nu i en
lucka mellan två lågtryck. Senare ska det blåsa
upp från norr, kyliga vindar kommer att komma
genom ”kanonröret” från Sandhamn.
Vi kommer sannolikt att hinna ut till
Myggskären. Men hur blir det med hemfärden i
morgon? Vi bestämmer oss för att chansa. Enligt
sjökortet bör vi kunna ta en lång omväg hem i
skydd av en rad småöar, om de nordliga vindarna
på Huvudskärsfjärden blir för hårda.
Hanstensfjärden är behaglig, men när vi når
Huvudskärsfjärden har det redan börjat blåsa
från norr. Vågorna norrifrån möter dyningen
och vattnet blir oberäkneligt igen.
Men nattens sömn har gjort att krafterna
och koncentrationen har kommit tillbaka.
Paddlingen utåt havet blir arbetsam, men ändå
en njutning. Vi passerar några höga, branta
klippöar som skjuter rakt upp ur vattnet. Jag ser
en säl (och är nära att kapsejsa när jag försöker
se var den tar vägen) och molnen är lika oregelbundna
och imponerande som i går.
Till sist är vi framme vid Myggskären, där vi
kan lägga till vid en liten spång och dra upp kajakerna
på klippan.
Jag förstår varför Henrik ville att vi skulle försöka
ta oss hit. Landskapet är ovanligt varierat
för att ligga ute i havsbandet. Mellan en liten kal
kobbe och huvudön finns en fin, naturlig kanal.
Även uppe på land ligger en kanalliknande liten
damm, som vi inte kan låta bli att släpa upp en
av kajakerna till och paddla i. Huvudön är låg,
helt kal och nedslipad av inlandsisen utåt havet
till. Vågor sköljer upp på hällarna. In mot kusten
reser sig en klippkulle abrupt och uppe på höjden
finns skrevor och sänkor med tät, djupgrön ljung,
Jag ser en säl och är nära
att kapsejsa när jag försöker
se var den tar vägen.
Mot Myggorna
Lördag morgon. I går kväll gjorde vi upp en eld
och åt en lång, skön middag. Natten var stjärnklar,
och man hörde bränningarna. Det har
naturkompaniet 365 höst 2012 — 25