FOKUS KAIRO - Pro Sentret

FOKUS KAIRO 

Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter 

ICPD – the Foundation for the Millennium Development Goals


Tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter 


1


Tio år av kamp för sexuella 

och reproduktiva rättigheter 

Redaktör: Ylva Bergman 

Redaktion: Julia Schalk, Silvia Sjödahl, Ann Svensén 

Omslag: Gunnar Falk 

Layout: Thomas Östlund Produktion AB 

Bilder: Ylva Bergman, Silvia Sjödahl, Stefan Laack 

Pressens Bild: Sidan 23, 32, 37, 45, 47, 67, 76, 80. 

Tryck: Norra Skåne Offset, Hässleholm 

Finansierad av Utrikesdepartementet 

Tack till ambassadör Lars-Olof Edström för råd och 

kommentarer under arbetets gång. 

Stockholm, april 2004 

ISBN: 91-85188-31-X 

RFSU 

RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning, 

är en partipolitiskt och religiöst obunden 

ideell organisation, som verkar för att 

sprida en fördomsfri, tolerant och öppen 

syn på sex- och samlevnadsfrågor. Vi arbetar 

för ett öppet jämlikt samhälle där människor 

inte utnyttjas eller diskrimineras sexuellt, 

utan där sexualiteten är en källa till 

glädje och njutning. 

RFSU består av enskilda medlemmar, 

lokalföreningar, medlemsorganisationer och 

experter. RFSU driver också en klinik med 

inriktningarna sexualmedicin, sexualrådgivning/psykoterapi 

samt utbildning och 

handledning. RFSU är medlem i IPPF (International 

Planned Parenthood Federation). 

RFSU 

Box 12128 

102 24 Stockholm 

Tel: 08-692 07 00 

Fax: 08-653 08 23 

www.rfsu.se 

2 FOKUS KAIRO

Innehåll 

Dubbelmoralen, ett hot mot ICPD 4 

ICPD förändrade världen 7 

Viktiga mål i Kairokonferensens handlingsprogram (PoA) 14 

Oppositionen – så här jobbar de 22 

Tio politiska argument 28 

Våga vara kontroversiell... 41 

”Avhållsamhet känns inte realistiskt” 42 

Bra kvinnor äter sist 43 

Varje abort har en historia 44 

Skåpet och respekten 46 

Vad är en riktig familj? 48 

Välj dina ord – därför säger vi 

”reproductive health services” 49 

När Lillan kom till jorden 52 

Vart tog kondomerna vägen? 59 

Kunskapen dör ut – aids utplånar hela samhällen 62 

Från ord till handling – ICPD i verkligheten 68 

EU:s dubbla agenda 73 

”Underlivsfrågor” i storpolitiken 79 

Förut var det ballt att göra en tjej gravid 85 

Reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter 88 

Snabba fakta om... 92 

Förkortningar 96 


3

Dubbelmoralen, ett hot 

mot ICPD 

Tio år har gått sedan handlingsprogrammet, Programme 

of Action (PoA) om sexuell och reproduktiv hälsa 

och dit tillhörande rättigheter antogs av 179 länder vid 

den internationella befolkningskonferensen (ICPD) 

1994. Så här tio år efteråt, år 2004 är det lätt att känna 

sig både hoppfull och uppgiven på samma gång. Denna 

skrift lyfter fram olika perspektiv på vad som sades 

under Kairokonferensen och vad som sägs idag, tio år 

senare. Den ger också exempel på hur kvinnors, mäns 

och ungdomars sexuella rättigheter efterlevs. Medvetenheten 

har ökat och många länder har tagit fram policydokument. 

Många bra projekt har också genomförts 

på gräsrotsnivå. Men gapet till konkret handling är fortfarande 

frustrerande stort. 

En av de svåraste frågorna är abortfrågan. De flesta 

länder har fortfarande starkt reglerade abortlagar med 

allvarliga repressalier för dem som bryter mot lagarna. 

I vissa områden i Afrika beror 50 procent av dödsfallen 

i samband med en graviditet på osäkra och olagliga 

aborter. Abortfrågan är i allra högsta grad förknippad 

med dubbelmoral. Skuldbördan är tung och bärs i de 

allra flesta fall i ensamhet av kvinnan. Rätten till abort 

motarbetas högljutt av den katolska kyrkan. USA:s repressiva 

munkavlepolitik, ”the global gag rule”, ger USA, 

Vatikanen och andra oppositionella krafter ett enormt 

svängrum att tysta och begränsa organisationers möjligheter 

att arbeta brett med upplysning om graviditet 

och preventivmedel, hiv/aids och kondomanvändning. 

Progressiva länders regeringar (givare såväl som mottagare 

av bistånd), tillsammans med det civila samhället, 

SRHR-aktivister och andra som kämpar för människors 

rättigheter måste utveckla strategier för hur man 

möter det sabotage som pågår mot sexuell och reproduktiva 

hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). 

Hiv/aids har tvingat fram en förståelse för sambandet 

mellan sexualitet, brist på rättigheter och jämställdhet 

samt brist på information och kondomer. Men 

ungdomars avsaknad av rättigheter har inte tydliggjorts 

tillräckligt. Inställningen hos beslutsfattare i länder där 

religionen har ett stort inflytande är densamma: Man 

ska inte väcka den björn som sover, flickor ska hålla på 

sig, sex ska man vänta med tills man är gift, upplysning 

och kondominformation leder till promiskuitet. 

Den attityden leder oss ingenstans. Behovet av sex- 


ualundervisning för unga blir allt viktigare. Men först 

måste vuxna göra upp med sin egen dubbelmoral och 

behovet av att via restriktioner eller rena övergrepp kontrollera 

unga människor. 

I stället ska ungdomars behov mötas genom ungdomsmottagningar 

(Youth Friendly Services). Där får 

de förståelse, kunskap och rådgivning, samtidigt som 

de ges tillgång till preventivmedel, kondomer, testning 

och säkra aborter. Unga mäns och unga kvinnors olika 

livsvillkor måste uppmärksammas. Ge de unga männen 

en möjlighet att reflektera över och medverka till 

att bryta de stereotypa könsrollsmönster som präglar 

samhällens syn och förväntningar på pojkar/män och 

flickor/kvinnor. Mäns maktposition, attityder och beteende 

gentemot kvinnor bidrar idag i hög grad till 

antalet oönskade graviditeter och spridningen av hiv/ 

aids, inte sällan under tvång och med våldsinslag. Här 

måste mäns vilja till förändring uppmuntras och tas på 

allvar. 

Låt ungdomar bli verkliga resurser som får driva 

frågorna långsiktigt. Idag talar vuxna vackert om att 

låta ungdomar delta, men ofta reduceras de till söta 

alibin, och vid internationella sammankomster får ungdomsinformatörer 

(peer-educaters) istället utföra ett 

dansnummer. Ungdomar måste tillåtas påverka policydokument 

och rapporter. Idag har flera tusentals ungdomar 

aktiverats i mängder av projekt kring SRHR 

och hiv/aids. Vi måste se till att de får vidareutbildning 

och blir aktiva deltagare i enskilda organisationer 

(Non Governmental Organisations, NGO:r) eller på 

andra strategiskt viktiga poster i samhället. 

Flera av de mål som antogs i PoA finns förankrade 

i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. 

De länder som ratificerat konventionerna lovar 

därmed att införa liknande lagar på nationell nivå. 

Länderna har också förbundit sig att leva upp till moraliskt 

förpliktigande internationella deklarationer, som 

ICPD PoA. Organisationer – i nord och syd, öst och 

väst – som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter 

måste utnyttja detta och kräva att regeringar lever 

upp till internationellt bindande konventioner, och 

att PoA implementeras. Givarländer måste framföra kravet 

att mottagarländerna, i sina strategier för att minska 

fattigdomen och uppnå millenniemålen, tydligt visar 

hur de arbetar för att uppnå målen i ICPD PoA. 

Men det är orimligt att tro att de fattiga länderna 

ska klara av detta utan ett fortsatt långsiktigt bistånd 

från den rika världen. Givarländerna måste investera 

en betydligt större del biståndspengar till SRHR-insatser. 

Dessa länders regeringar har även de ett stort 

ansvar för att förhindra att människor i fattiga länder 

inte smittas av och dör i hiv/aids, att kvinnor inte dör 

vid förlossningar och av farligt utförda aborter. 

En viktig förutsättning i arbetet med att implementera 

PoA är att vi på allvar lyckas påverka representanter 

inom myndigheter och departement på beslutande 

maktpositioner. En uppgift är att förse regeringar med 

faktaunderbyggda argument som visar varför en satsning 

på SRHR är en ekonomiskt långsiktig vinst för 

hela samhället. I detta arbete är det civila samhällets 

insatser ovärderliga. Där finns kunskap och vilja till 

förändring. Deras kännedom om frågorna och policyutveckling 

måste respekteras och användas. 

Ann Svensén 

chef för opinionsbildning och policyfrågor, RFSU 


5

6 FOKUS KAIRO 

Framåt för Kairoagendan? Nittio 

procent av länderna jobbar för att 

nå målen. Men dubbelmoralen sätter 

fortfarande käppar i hjulen.

ICPD förändrade världen 

Den internationella befolkningskonferensen i Kairo 1994, (ICPD) förändrade världens syn på befolkningsfrågor. I 

fokus kom individens rätt till sexuell och reproduktiv hälsa. Men har världen blivit bättre sedan dess? 

– Ja, Kairo introducerade ett nytt perspektiv på mänskliga rättigheter i debatten. Det innebar att fokus 

skiftade från demografiska mål, satta av regeringar, till individens frihet över reproduktiva beslut, säger Steven 

Sinding, generaldirektör för International Planned Parenthood Federation (IPPF). 

År 1994 antog 179 länder Programme of Action (PoA) 

i Kairo och 243 rekommendationer fastställdes där individens 

sexualitet och reproduktion sattes i centrum. 

Från 1994 och 20 år framåt lovade de deltagande länderna 

att förbättra människors sexuella och reproduktiva 

hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). Länderna 

ska därför arbeta för ökad jämställdhet, skapa 

tillgång till klinisk rådgivning, ”reproductive healthcare 

services”, och sexualupplysning, preventivmedel, 

utbildning för flickor med mera. 1 

Tidigare debatter och konferenser om befolkningsfrågor 

hade angripit frågorna utifrån demografiska mål. 

Termer som ”befolkningsexplosion” och ”överbefolkning” 

förstärkte ett redan dystert scenario i allmänhetens 

ögon. Vissa länder försökte också kontrollera sin 

befolkningstillväxt genom att ange hur många barn en 

familj borde ha. För att uppnå dessa mål försökte länder 

antingen locka familjer att uppfylla kvoterna med 

belöningar eller bestraffa dem som inte gjorde det. 

Handlingar som inte sällan gick emot individens behov 

och rättigheter. I syfte att genomföra den ett-barnspolitik 

som Kina lagstadgade 1979 genomdrevs regleringar 

från 1983-1984 som krävde att alla kvinnor som 

fött ett barn skulle ha spiral. Dessutom var kvinnor 

1 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, London, Earthscan Publication Ltd, 1998. 


7

tvungna att genomgå abort om graviditeten inte var 

godkänd och alla par som hade mer än två barn skulle 

tvångssteriliseras. 2 Indien genomförde kraftfulla steriliseringskampanjer 

under 1970-talet som blev starkt 

kritiserade av bland annat kvinnoorganisationer. 3 I 

kommunistiska länder som Rumänien ville man höja 

nativiteten. Ända in på 1980-talet var gifta kvinnor i 

princip skyldiga staten att föda minst fem barn. 4 

Med ICPD kom det paradigmskifte som många 

aktivister på gräsrotsnivå längtat efter. De hade sett hur 

bristande kunskap och rättigheter slog hårt mot människor, 

och särskilt kvinnors, reproduktiva liv. 

Förberedelsearbetena inför konferensen befäste också 

detta synsätt. Tiden var mogen för ett nytt synsätt. 

Jyoti Shankar Singh skriver i sin bok Creating a New 

Consensus on Population, att ICPD har förtjänat sin plats 

i historien. Det var den globala konferens som radikalt 

förändrade uppfattningen hos tusentals personer ansvariga 

för ländernas befolkningsprogram. Befolkningsfrågor 

kan inte längre behandlas med ett uppifrån-perspektiv 

med förutbestämda mål – utan måste se till 

individens behov och rättigheter. 

Ibland förefaller idéer ligga rätt i tiden. Så måste 

det ha varit inför ICPD. De signaler som kom från 

gräsrötter och organisationer från världens alla hörn 

överensstämde med många experters krav på ett nytt 

fokus. Många ansåg att hotet mot världen inte var den 

uppskattade befolkningsökningen, utan snarare överkonsumtion 

och misshushållning med världens tillgångar 

och att dessa endast tillfaller ett fåtal rika människor, 

främst i Nord. 

Mediernas intresse för konferensen bidrog också. I 

huvudsak lockades medierna av klassiska konflikter som 

exempelvis att sätta Vatikanens motstånd mot abort 

gentemot kvinnornas behov att få bestämma över sin 

reproduktion. Abortdiskussionen inför konferensen 

rapporterade flitigt i medier. När doktor Nafis Sadik, 

dåvarande generaldirektör för FN:s befolkningsfond 

UNFPA, mötte påven Johannes Paulus II, den femte 

april 1994 skrev nyhetsbyrån Reuters så här: ”…inför 

50 000 människor vid Sankt Petersplatsen /…/ höjde 

påven vid flera gången sin röst när han passionerat försvarade 

familjens rätt. ’Vi kan inte acceptera att ofödda 

dödas systematiskt. /.../ Varje familj måste veta hur 

de ska stå emot dessa falska rop från dödens kultur’”. 5 

Kontroverserna kring konferensen gjorde att när huvudförhandlingarna 

öppnade i Kairo hade över 4 000 

journalister samlats. Ett rekord i FN-sammanhang. 

2 Graham Maureen M, Ulla Larsen och Xiping Xu, Son Preference in Anhui Province, China, i International Family Planning 

Perspective, Volym 24, Nummer 2, Juni 1998. 

http://www.guttmacher.org/pubs/journals/2407298.html 

3 Visaria Leela, Shireen Jejeebhoy och Tom Merrick, From Family Planning to Reproductive Health: Challenges Facing India, i 

International Family Planning Perspective, Volym 25, tillägg, januari 1999. 

http://www.guttmacher.org/pubs/journals/25s4499.html 

4 Furubrant Kerstin, Befolkningstillväxten saktar av, Epok, Utrikespolitiska institutet. 

http://www.ui.se/epok/ 

5 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, 1998. 


Journalisterna var därmed något fler än de som ingick 

i den officiella delegationen. 

Lars-Olof Edström, ambassadör och huvudsekreterare 

i den svenska nationalkommittén vid ICPD, ledde 

Sveriges arbete vid konferensen. Han minns de sista 

förberedande mötena som avgörande. 

– Det var en aha-upplevelse om att något stort, något 

nytt, var på gång. Mycket av det viktiga arbetet 

äger rum i förmöten där man förhandlar om texter. 

Här skedde också paradigmskiftet och en majoritet av 

olika länder var överens om att kvinnans livsvillkor var 

det centrala när man talade om befolkningsfrågor, berättar 

han. 

I tidigare konferenser hade perspektiven varit snävare. 

Diskussionerna hade kretsat kring familjeplanering, 

ett gammaldags begrepp som de svenska regeringarna 

hade svårt att förlika sig med. Man ansåg att 

det uteslöt alla som hade sex utan att planera en familj 

och alla familjekonstellationer utom kärnfamiljens. 

Redan vid mitten av 1900-talet blev SRHR ett prioriterat 

område för Sverige. 1952 blev det tillåtet att sälja 

kondomer och 1955 infördes sexualundervisning som 

ett obligatoriskt ämne i skolan. 

– Inför Kairo hade Sverige och Norden beslutat sig 

för att driva en helhetssyn för sexuella och reproduktiva 

rättigheter, både för ungdomar och kvinnor. Vi ville 

få bort familjeplaneringsbegreppet. Vi hade väntat oss 

ett stort motstånd och att vi skulle vara ensamma om 

denna linje. Men det visade sig att vi befann oss i mittfåran. 

USA agerade också oväntat. Under dåvarande 

president Bill Clintons administration drev man en likartad 

linje som den svenska, vilket var mycket betydelsefullt. 

Snabbt bildades en stark majoritetsuppfattning 

om att lämna den gamla synen på familjeplanering för 

ett bredare grepp, säger Lars-Olof Edström. 

De som opponerade sig mot detta synsätt var inte 

oväntat Vatikanen, en del konservativa muslimska stater 

och ett antal latinamerikanska stater. Flera av de 

latinamerikanska länderna som reserverade sig mot vissa 

skrivningar i PoA 1994 har vid senare tillfällen slutit 

upp bakom Kairoagendan. Däremot har USA helt bytt 

linje och har sedan George W Bush blev president 2001 

gått samman med några av de mest konservativa staterna 

vid internationella konferenser. 

RFSU:s generalsekreterare, Katarina Lindahl, ingick 

i den svenska delegationen som expert från enskilda 

organisationer (NGO:r). Inför ICPD skrev hon också 

en rapport om utvecklingen för de sexualpolitiska rättigheterna 

i Sverige. 6 

– I Kairo var USA mycket drivande och viktig för 

att det blev så lyckat. Men jag tror att lika avgörande 

var alla de enskilda organisationer som gemensamt gjorde 

sina röster hörda. 

Redan på ett av de förberedande expertmötena i 

Botswana 1992, ”Population and Women”, ställdes flera 

radikala krav som förebådade den trend som fick fokus 

för befolkningskonferensen att skifta. Bland annat 

ville man fokusera på ungdomar, samt att kvinnor som 

ville utföra abort skulle ha tillgång till kunskap och 

säkra aborter. 

Inledningsvis hade utkastet till konferensen endast 

nämnt abort som en hälsorisk för kvinnor. Men efter 

6 Bygdeman Marc, Lindahl Katarina, Sexualupplysning och reproduktiv hälsa i Sverige under 1900-talet, SOU 1994:37. 


9

de förberedande mötena ändrades inriktning. Doktor 

Sadik föreslog att abort skulle behandlas som en avgörande 

hälsofråga för kvinnor. En position som stöddes 

av flera länder, bland andra Sverige och USA vid det 

förberedande mötet, PrepCom II. 7 

ICPD blev också den globala regeringskonferens där 

enskilda organisationer tilläts spela en större roll. Under 

hela 1980-talet hade kvinnoorganisationer varit mer 

aktiva än någonsin tidigare. Kvinnors rättigheter var i 

fokus för debatten om mänskliga rättigheter och flera 

regeringar accepterade enskilda organisationer som partners. 

Inför ICPD samlade sig organisationer kring gemensamma 

uttalanden. Kvinnodominansen vid huvudkonferensen 

och förberedande möten manifesterades i 

dagliga möten med människorättsgrupper och i så kallade 

”women´s caucus”, där man bland annat lyfte krav på 

sexualupplysning. Givetvis fanns också flera NGO:r på 

plats som var emot säkra aborter och preventivmedel. 

– Abortfrågan var en av de svåraste frågorna för länderna 

att enas om. Visst var engagemanget från NGO:r 

och regeringar från Nord viktigt. Men det var starka 

kvinnor från Syd som spelade en avgörande roll. Det 

hade aldrig gått att komma så långt som man faktiskt 

gjorde om abortfrågan enbart drivits av rika kvinnor 

från Nord, säger Katarina Lindahl. 

Fred Sai ledde förhandlingarna vid ICPD. Han 

minns att det svåraste var att komma överens om ämnen 

som hade med reproduktiv hälsa att göra, och särskilt 

frågan om säkra aborter. 

– Heliga stolen (Vatikanen) och deras grupp hävdade 

att det inte fanns något som säkra aborter eftersom 

fostret alltid dog vid alla aborter. Men majoriteten 

vägrade förstås att erkänna fostrets status som individ. 

En liten grupp av länder, cirka sex stycken, ville 

inte ens att ordet abort skulle få nämnas. De accepterade 

inte heller termen reproduktiv hälsa, vilket de tolkade 

som att innefatta abort. 

Fred Sais största besvikelse med Kairokonferensen 

var hur Heliga Stolen (som internationellt erkänd stat 

har Vatikanstaten observatörsstatus i FN, så som påveämbetet 

Heliga stolen, på engelska Holy See) enligt 

FN:s regler kunde förhala förmöten och själva slutkonferensen 

genom att driva sin ideologiska position. 

– Det resulterade i att vi hade för lite tid att diskutera 

och komma överens om viktiga strategier för finansiering 

och implementering av handlingsplanen, 

säger Fred Sai. 

Hans åsikt är att filosofiska, teologiska och etiska 

diskussioner har fått för stort utrymme i abortdebatten. 

– Vid ICPD försökte vi att göra det till ett folkhälsoproblem 

och en fråga om mänskliga rättigheter. 

I Programme of Action enades länderna slutligen 

om att aborter ska vara säkra, där de inte är emot lagen. 

– På så sätt kunde länder emot abort resa hem utan 

att behöva acceptera aborter i sitt land, säger Katarina 

Lindahl. 

ICPD är ett moraliskt förpliktigande dokument för 

de länder som skrivit under. I de flesta FN-dokument, 

som inte är juridiskt bindande, så som ICPD, finns 

också skrivningar som säger att implementeringen ska 

ske med respekt för varje lands kulturella och religiösa 

kontext. Man kan tolka det som att länderna därmed 

får en ursäkt för att slippa genomföra kontroversiella 

mål. Eller som enda sättet för FN att nå konsensus i 

7 Singh Jyoti Shankar, Creating a New Consensus on Population, London, 1998. 


svåra frågor. Men så är det inte menat, förklarar Fred Sai. 

– Det ska inte vara ett sätt att komma undan. Det 

är menat för att man ska förfina strategier och för att 

fasa in implementeringsprogram. Till exempel om en 

kultur inte behandlar pojkar och flickor lika idag, ska 

implementeringen av ICPD:s handlingsprogram erkänna 

detta, samtidigt som man ska planera aktiviteter som 

förändrar kulturen i detta avseende, liksom att gradvis 

införa handlingsprogrammet. Det är ett sätt att undvika 

konfrontation och det är viktigt att hantera detta 

varsamt för att inte skapa onödiga fiender, säger han. 

Vid Kairokonferensen bröts också den så kallade 

”konspiratoriska tystnaden” kring könsstympning och 

andra skadliga traditionella sedvänjor. Men här finns 

fortfarande mycket kvar att göra. I Sverige har det till 

exempel debatterats mycket på sistone om så kallade 

hedersmord, då flera unga kvinnor mördats och skadats 

av manliga släktingar för att de inte levde enligt 

faderns/familjens normer. 

– Att anta en kulturrelativistisk inställning är att 

säga att Kairo inte betydde någonting. Om vi inte trodde 

på gemensamma, universella värderingar, så finns 

det ingen mening med att komma fram till någonting, 

säger Steven Sinding. 

Många frågor var kontroversiella under ICPD. Från 

svenskt håll finns en besvikelse kring hur det internationella 

samfundet hanterade den slutgiltiga skrivningen 

om ungdomars rättigheter. 

– Ungdomars problem nämns alltför vagt i handlingsprogrammet. 

När det gäller sexualupplysning var 

motståndet utbrett även bland länder som annars stödde 

ett paradigmskifte, säger Lars-Olof Edström. 

I slutdokumentet står nu att ungdomar har rätt till 

information för att skydda deras sexuella och reproduktiva 

hälsa. Men som det är skrivet understryker 

paragrafen respekten för kulturella skillnader i detta 

avseende. Föräldrarnas rättigheter och ansvar betonas 

också (se kapitlet Viktiga mål i Kairokonferensens handlingsprogram, 

PoA). 

1999 skedde en femårig uppföljning av Kairokonferensen, 

ICPD+5. Målen från handlingsprogrammet 

fastställdes liksom nya strategier för att hantera ungas 

behov av sexuell och reproduktiv hälsa. Man gick även 

”längre” vad gäller kopplingen mellan mödradödlighet 

och osäkra aborter, effekten av hiv/aids för kvinnor och 

unga samt vikten med prevention med mera. 

Men halvvägs, tio år efter Kairo, blir det ingen 

omförhandling av ICPD. Anledningarna är flera. 

Handlingsplanen löper från 1994 över 20 år och internationella 

konferenser av denna dignitet kostar mycket 

att genomföra. Handlingsprogrammet anses fortfarande 

aktuellt, och det skulle vara slöseri med resurser 

som bättre kan användas på annat sätt. Den politiska 

oppositionen mot sexuell och reproduktiv hälsa och 

dit tillhörande rättigheter, har också intensifierats i och 

med att George W Bush blev president i USA. Det 

finns en allmän rädsla för att de i opposition mot SRHR 

skulle lyckas riva upp besluten från Kairo. Vid ett flertal 

internationella konferenser har USA obstruerat och 

förhalat förhandlingar med detta i syfte, men utan större 

framgång. Oppositionen mot SRHR är idag högljudd 

och intensiv. USA har exempelvis kopplat särskilda krav 

till sitt bistånd och organisationer som förespråkar eller 

erbjuder abort kan inte få amerikanska biståndspengar 

(gag rule). I EU, liksom i USA, bedrivs ett intensivt 

lobbyarbete mot reproduktiva och sexuella rättigheter, 

på lokal, regional och nationell nivå (se kapitlet 

Om oppositionen – så här jobbar de). 


11

Steven Sinding tror att det finns en reell risk för en 

backlash för SRHR i världen. 

– Jag ser allt fler tecken omkring mig. Inom EU är 

trycket från lobbygrupper starkt för att förmå kommissionen 

att sluta ge bidrag till FN:s befolkningsfond 

UNFPA, eller till IPPF, som man hävdar förespråkar 

abort och tvångsaborter i länder som Kina. I de europeiska 

parlamenten, exempelvis i Storbritannien, dyker 

dessa frågor upp. Det finns också starkt tryck mot 

utvecklingsländer, som i Kenya, där man vill minska 

på regeringens satsningar inom SRHR. Vatikanen och 

konservativa grupper i USA pumpar in pengar i en organiserad 

kampanj för att skriva om Kairoagendan. 

Thoraya Obaid, generaldirektör för FN:s befolkningsfond, 

UNFPA, är något mer optimistisk. Hon 

beskriver det som en konservativ vind som blåser över 

världen. Bakom står några få aggressiva grupper. 

– Men de vinner inte. UNFPA har precis avslutat 

vår genomgång av länder. Den visar att regeringar alltmer 

har börjat införa policys, lagar och program i enlighet 

med Kairoagendan; mot könstympning, mot våld 

mot kvinnor med mera. I våra regionala möten ser vi 

ett starkt stöd för ICPD. Oppositionen har inte lyckats 

få länder att sluta finansiera UNFPA, tvärtom har 

vi ett enormt stöd från många länder. Den stora utmaningen 

för oss är nu att bibehålla konsensus för ICPD 

och få in ytterligare investeringar för att öka satsningarna 

på SRHR. Vi måste utvidga rättigheterna för kvinnor 

och ungdomar i världen. Så att de får information, 

kunskap och tillgång till klinisk rådgivning. 

Stödet till UNFPA har också ökat de senaste åren. 

Idag ligger organisationens totala bidrag på cirka 373 

miljoner dollar, 1998 låg denna siffra på 277 miljoner 

dollar. 8 Men det finns oro för att de konservativa krafterna 

ska lyckas i sina försök med att minska anslagen 

till UNFPA och IPPF. 

– Vi har förlorat all finansiering från Bushadministrationen 

i USA och från vissa andra länder. Under 

Reaganåren på 1980-talet hände samma sak och IPPF 

fick kraftigt minskade anslag från flera bidragsgivare. 

Men då ställde många andra länder upp. Det har inte 

hänt den här gången. Orsaken är att många givarländer 

är starkt påverkade av konservativa krafter. Men 

jag tror att vi kommer att få se en förändring när den 

nuvarande påven Johannes Paulus den II inte längre 

styr agendan. Vatikanen behöver inte förändra sin syn 

på abort och preventivmedel, det räcker att de riktar 

sitt fokus på andra frågor och det är vad jag tror kommer 

att hända, säger Steven Sinding. 

Det totala bidraget till befolkningsfrågor har ökat. 

Men det svårt att få fram hur mycket som går till sexuell 

och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter. 

Fred Sai är också oroad för oppositionen men i det 

långa loppet tror han inte det går att stoppa utvecklingen 

mot sexuella och reproduktiva rättigheter i världen. 

– Nord kan bidra genom att skapa opinion kring 

reproduktiva rättigheter. Tyst diplomati och program 

som visar fördelarna för individen och samhället är troligtvis 

en mer framgångsrik modell. 

Steven Sinding tror också att länderna själva måste 

driva fram kraven på förändring. Men att det är viktigt 

att de får ett uttalat stöd från andra länder och organi- 

8 UNFPA, Annual Reports 1998-2002. 

http://www.unfpa.org/about/report/index.htm 


Det totala bidraget (i miljoner US$) till befolkningsfrågor från bidragsländer, FN, enskilda organisationer, kommersiella 

banker och utvecklingsbanker. 10 

År 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 

Faktisk $US 1 306 1 033 1 310 1 637 2 034 2 044 1 960 2 133 2 231 2 579 2 521 

Konstant (1993) $US 1 386 1 064 1 310 1 596 1 929 1 883 1 765 1 891 1 935 2 163 2 057 

sationer. Han tror också att människors rätt till sexuell 

och reproduktiv hälsa kommer att segra i slutändan. 

– Trenden är att abort kommer att bli tillåtet i större 

utsträckning eftersom det är ett stort folkhälsoproblem 

att kvinnor skadas och dör av osäkra aborter. 

– De som kräver förbud mot abort diskriminerar 

endast de fattigaste och svagaste kvinnorna i samhället, 

anser Fred Sai. 

Katarina Lindahl har vid flera internationella möten 

sett hur en aggressiv amerikansk administration 

försökt både locka och hota mindre länder att reservera 

sig mot skrivningar om SRHR. Resultatet har istället 

blivit det motsatta – att länder gått samman och 

manifesterat sin övertygelse om Kairoagendan. 

I mars 2004 deltog hon i det förberedande FNmötet 

för ECLAC (Economic Commission for Latin 

America and the Caribbean). Flera av de latinamerikanska 

länderna reserverade sig 1994 mot PoA. Men 

nu var tonläget helt annorlunda och mötet beskrivs 

som en seger för SRHR. 37 länder deltog och USA var 

det enda som inte stödde den framtagna deklarationen. 

– Det är fantastiskt glädjande att se hur dessa länder 

nu försvarar kvinnor och ungdomars rättigheter 

gentemot de som försöker vrida klockan tillbaka. Kairo 

har spelat en avgörande roll för attityder och har 

påverkat verkligheten. Människor är medvetna om att 

Kairo är en väg till utveckling. 

Idag har över 90 procent av länderna stiftat lagar, 

antagit policys och infört program för att leva upp till 

målen. 9 Men människors rätt att styra över sin egen 

sexualitet och reproduktion är en laddad fråga som ofta 

får kliva åt sidan för religiös och kulturell hänsyn. Kvinnor 

dör för att de förnekas rättigheter och saknar kunskap 

om sexualitet och reproduktion, för att de saknar 

tillgång till kondomer eller utsätts för brutalt våld och 

sexuell exploatering. Vuxnas brist på adekvat stöd leder 

till att ungdomar smittas av hiv/aids för att de inte 

vet hur man skyddar sig. Homo-, bi- och transpersoner 

(HBT-personer) torteras, mördas och trakasseras 

världen över. Fler än 350 miljoner kvinnor saknar just 

nu tillgång till säkra och effektiva preventivmedel. 

Ylva Bergman 

9 Report of the Secretary-General on the review and appraisal of the progress made in achieving the goals and objectives of the Programme 

of Action of the International Conference on Population and Development, Commission on Population and Development, 37th Sess., 

31, U.N. Doc. E/CN.9/2004/3 (2004). 

10 UNFPA, Financial Resource flows for population activities in 2001. 

http://www.nidi.nl/resflows/rf_download/GPAR2001/GPAR2001.pdf 


13

Viktiga mål i Kairokonferensens 

handlingsprogram (PoA) 

Handlingsprogrammet, Programme of Action (PoA), 

från FN:s internationella konferens om befolkning och 

utveckling var det första internationella dokument som 

uttryckligen erkände begreppet reproduktiva rättigheter. 

Dokumentet är en tjugoårig handlingsplan som 179 

länder enats kring. Fem år efter konferensen, i juli 1999, 

hölls en uppföljningskonferens, ICPD+5. Slutdokumentet, 

Key actions for the further implementation of 

the Programme of Action of the International Conference 

on Population and Development (ICPD+5) 1 från konferensen 

bekräftade det man kom överens om 1994. 

Några målsättningar gick till och med längre och specifika 

mål om förebyggande åtgärder mot hiv/aids tillkom. 

Alldeles före millennieskiftet bekräftade FN-medlemmarna 

återigen att de ska arbeta för en hållbar utveckling 

och mot fattigdomen. Resultatet blev millenniemålen 

(Millennium Development Goals, MDGs) 

av vilka de flesta ska ha uppnåtts före 2015 (se kapitlet 

När Lillan kom till jorden). Inget av millenniemålen 

nämner uttryckligen sexuell och reproduktiv hälsa och 

dit tillhörande rättigheter (SRHR). Men SRHR är en 

förutsättning för att uppnå dem. Det gäller bland annat 

de mål som rör jämställdhet mellan könen, mödradödlighet, 

hiv/aids och minskad fattigdom. 

Här följer ett urval av vad RFSU tycker är några av 

de viktigaste målen med PoA. Under varje rubrik presenteras 

några relevanta paragrafer som tar upp målsättningar 

och åtgärder ur PoA. Argumentationen 

kopplas också till andra internationella dokumnet som 

ICPD+5, milleniemålen och från FN:s fjärde kvinnokonferens. 

Ungdomars rättigheter 

”Recognizing the rights, duties and responsibilities of 

parents and other persons legally responsible for adolescents 

to provide – in a manner consistent with the 

evolving capacities of the adolescent – appropriate 

1 Key actions for the further implementation of the Programme of Action of the International Conference on Population and Development, 

U.N. GAOR, 21st Special Sess., New York, United States, June 30-July 2, 1999, U.N. Doc. A/S-21/5/Add.1 (1999). 


Blivande män lyssnar andäktigt till ungdomarnas 

diskussion. Kan man se på någon om den har hiv? 

Absolut inte, svarar ungdomsinformatörerna från 

Planned Parenthood Association in Zambia, Lusaka. 


15

direction and guidance in sexual and reproductive 

matters, countries must ensure that the programmes 

and attitudes of health-care providers do not restrict 

the access of adolescents to appropriate services and 

the information they need, including on sexually transmitted 

diseases and sexual abuse. In doing so, and in 

order to, inter alia, address sexual abuse, these services 

must safeguard the rights of adolescents to privacy, 

confidentiality, respect and informed consent, respecting 

cultural values and religious beliefs. In this 

context, countries should, where appropriate, remove 

legal, regulatory and social barriers to reproductive 

health information and care for adolescents. 

(Paragraf 7.45 PoA) 

Paragrafen ger ungdomar rätt till sexualupplysning, 

preventivmedel och abort. Erkännandet av ungdomars 

rätt till information, upplysning, vård och behandling 

för att trygga deras sexuella och reproduktiva hälsa är 

banbrytande. Paragrafen är dock en kompromiss, eftersom 

den understryker att hänsyn ska tas till kulturella 

värderingar och religiös åskådning. Den begränsar 

också rättsliga förändringar till när dessa är lämpliga. 

PoA begränsar även ungdomars rättigheter genom 

att erkänna föräldrarnas rättigheter, skyldigheter och 

ansvar. Men paragrafen innebär ändå att unga ska ha 

tillgång till information, klinisk rådgivning samt vård 

och behandling utan föräldrarnas medgivande eftersom 

den understryker deras rätt till privatliv och konfidentiell 

behandling. Sjukvårdspersonalen ska behandla 

unga på ett respektfullt sätt. De ska kunna ge information 

unga behöver för att kunna skydda sig mot till 

exempel sexuellt överförbara infektioner (STI) och 

oönskad graviditet. 

Andelen tonårsgraviditeter är lägre i länder där unga 

har tillgång till sexualupplysning, vård och behandling 

än i länder där så inte är fallet. I en studie från Alan 

Guttmacher Institute jämförs tonårsgraviditeter i Frankrike, 

Sverige, Storbritannien, Kanada och USA. Andelen 

tonårsgraviditeter i åldersgruppen 15-19 år i Frankrike 

och Sverige är 20 respektive 25 kvinnor per 1 000. 

Siffran var dubbelt så hög i Storbritannien och fyra 

gånger så hög i USA (84 per 1 000). Skillnaderna kan 

inte förklaras enbart genom olika nivåer av sexuell aktivitet, 

eftersom länderna ifråga uppvisar ungefär samma 

siffror för detta. Förklaringen är snarare att unga 

kvinnor i USA inte använder preventivmedel i lika stor 

utsträckning som kvinnorna i de andra länderna. 2 Unga 

behöver därför information och rådgivning för att kunna 

använda preventivmedel på ett riktigt sätt. Då blir 

också antalet tonårsgraviditeter färre. 

• PoA: 6.11, 6.15, 7.41-48 

• Milleniemålen 3, 4, 5 och 6 

Tillgång till information, klinisk rådgivning 

samt vård och behandling – reproductive 

health services. 

”The objectives are … to ensure that comprehensive 

and factual information and a full range of 

2 Darroch Jacqueline E. et. al., Differences in Teenage Pregnancy Rates Among Five Developed Countries: The Roles of Sexual Activity 

and Contraceptive Use, The Alan Guttmacher Institute, Family Planning Perspectives, Vol 33, No 6, november/december 2001. 


eproductive health-care services, including family 

planning are accessible, affordable, acceptable and 

convenient to all users”. 

(Paragrapf 7.5 (a) PoA) 

”All countries should strive to make accessible through 

the primary health-care system, reproductive 

health to all individuals of appropriate ages as soon 

as possible and no later than the year 2015”. 


”All countries should, over the next several years, 

assess the extent of national unmet need for 

good-quality family-planning services and its integration 

in the reproductive health context, paying particular 

attention to the most vulnerable and underserved 

groups in the population… and should, in all cases 

by the year 2015, seek to provide universal access 

to a full range of safe and reliable family-planning 

methods and to related reproductive health services 

which are not against the law”. 


Tillgång till reproductive health services betyder tillgång 

till information, klinisk rådgivning samt vård och behandling 

(se avsnittet Välj dina ord – därför säger vi 

”reproductive health services”). Det innebär graviditetsrelaterad 

vård, samt att förebygga och behandla sexuellt 

överförbara infektioner (STI). Men också tillgång 

till preventivmedel och säker abort där det är lagligt. 3 

Regeringar ska se till att kvinnor deltar i utformningen 

och genomförandet av handlingsprogram för reproduktiv 

och sexuell hälsa. Det är också viktigt att denna 

”service” når män, ungdomar, flyktingar och offer för 

sexuellt och fysiskt våld. 4 

Det här är särskilt viktigt för unga som riskerar att 

drabbas av sjukdomar och oönskade graviditeter därför 

att de inte vet hur man skyddar sig. Människor 

som har tillgång till information, preventivmedel och 

kvalificerad mödravård kan bestämma över sin egen 

sexualitet. De kan avgöra när och om de vill ha barn, 

hur många och med vem, och de kan föda barnet under 

trygga förhållanden. 

En av de målsättningar som fastställs i ICPD+5 är 

att före år 2005 ska 80 procent av alla barn förlösas 

med hjälp av utbildad personal. Fram till 2015 bör 

denna siffra ha nått upp till 90 procent. ICPD+5 slår 

också fast att glappet mellan hur många som använder 

preventivmedel och hur många som har behov av familjeplanering, 

ska minska med 50 procent fram till 

2005, med 75 procent fram till 2010 och med 100 

procent före 2015. 

Allt detta är nödvändigt för att kunna uppnå mätbara 

förbättringar i människornas liv, inklusive dem 

som fastställts i millieniemålen. 

• PoA: 7.5, 7.6, 7.14-7.26 

• Milleniemål 1, 2, 4, 5 och 6 

3 ICPD PoA, 7.6, 7.23(f); 7.31-7.33, 8.8, 8.17, 8.25 U.N. Doc. A/CONF.171/13, (1994). 

4 Ibid., 4.8, 4.9, 4.20, 7.7-7.9 och 7.11. 


17

Tillgång till säker abort 

”In no case should abortion be promoted as a method 

of family planning. All Governments and relevant 

intergovernmental and non-governmental organizations 

are urged to strengthen their commitment 

to women’s health, to deal with the health impact of 

unsafe abortion as a major public health concern and 

to reduce the recourse to abortion through expanded 

and improved family-planning services. Any measures 

or changes related to abortion within the 

health system can only be determined at the national 

or local level according to the national legislative 

process. In circumstances where abortion is not 

against the law, such abortion should be safe. In all 

cases, women should have access to quality services 

for the management of complications arising from 

abortion. Post-abortion counselling, education and 

family-planning services should be offered promptly, 

which will also help to avoid repeat abortions”. 


håll beror 50 procent av mödradödligheten på osäkra 

aborter. 5 Totalt beräknas 14 procent av mödradödligheten 

i världen bero på farliga aborter. 6 Vid ICPD+5- 

konferensen gick skrivningen om aborter ytterligare lite 

längre. Då skrev man till att sjukvårdspersonal i länder 

där aborter är lagliga ska utbildas, och få tillgång till 

rätt utrustning för att säkerställa säkra och lättillgängliga 

aborter. 7 Trots att kvinnor drabbas allvarligt av den 

bristande tillgången på säker abort, är abortfrågan oerhört 

kontroversiell. Vid FN:s fjärde kvinnokonferens i 

Peking 1995 (Fourth World Conference on Women, 

FWCW) enades länder runt om i världen att överväga 

att ompröva lagar som straffar kvinnor för att de genomgått 

olagliga aborter. 8 Ett av millenniemålen är att 

begränsa mödradödligheten med två tredjedelar fram 

till 2015. 

• PoA 8.25 

• ICPD +5 63(iii) 

• Milleniemål 5 

• FN:s fjärde kvinnokonferens,(FWCW) 106(k) 

För första gången konstateras i ett internationellt dokument 

av denna dignitet att farliga aborter är en starkt 

bidragande orsak till mödradödlighet. Varje år utförs 

tjugo miljoner osäkra aborter i världen och en kvinna i 

minuten dör av graviditetsrelaterade orsaker. På vissa 

Mäns ansvar 

”Advancing gender equality and equity and the empowerment 

of women, and the elimination of all kinds 

of violence against women, and ensuring women’s 

5 Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Provider’s Role in Abortion Care, Kenya Country Report, A Paper for the Conference 

“Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001. 

6 UNFPA, Fast Facts on Maternal Mortality and Morbidity. 

7 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1 63(iii). 

8 Beijing Declaration and the Platform for Action, Fourth World Conference on Women, Beijing, China, Sept. 4-15, 1995, 

106(k), U.N. Doc. A/CONF.177/20 (1995). 


ability to control their own fertility, are cornerstones 

of population and developmentrelated programmes.” 

(Principle 4 PoA) 

”Special efforts should be made to emphasize men’s 

shared responsibility and promote their active involvement 

in responsible parenthood, sexual and reproductive 

behaviour, including family planning… Male 

responsibilities in family must be included in the education 

of children from the earliest ages”. 


För första gången i ett större internationellt sammanhang 

slogs det uttryckligen fast att män måste ta ansvar 

för sitt eget sexuella beteende, sin fertilitet, överföring 

av STI liksom sin partners och sina barns hälsa 

och välbefinnande. Men männens ansvar omfattar också 

mycket annat. 

Mäns försök att bestämma över kvinnors sexualitet 

genom handlingar som våld i hemmet, våldtäkt och 

kvinnlig könsstympning (FGM) drabbar både kvinnors 

sexuella och reproduktiva hälsa och deras jämställda 

status i samhället. 

Jämställdhet är också mäns ansvar och en förutsättning 

för en förändring av kvinnors och ungdomars liv. 

Unga män måste få tillgång till sexualupplysning och 

utbildas i jämställdhetsfrågor. De behöver också få tillgång 

till information och tjänster, till exempel tillgång 

till kondomer. Det krävs ett delat ansvar mellan män 

och kvinnor för att kunna uppnå milleniemålen. 

• PoA: 4.24-4.27, 4.29, 7.41, 8.22, 8.27 

• Milleniemål: 4 och 6 

Våld mot kvinnor 

”Advancing gender equality and equity and the empowerment 

of women, and the elimination of all kinds 

of violence against women, and ensuring women’s 

ability to control their own fertility, are cornerstones 

of population and development-related programmes. 

The human rights of women and the girl child are an 

inalienable, integral and indivisible part of universal 

human rights.” … 

(Principle 4 PoA) 

PoA slår fast att könsbaserat sexuellt våld och försök 

att bestämma över kvinnors sexualitet drabbar både 

kvinnors hälsa och deras status som jämställda i samhället. 

Regeringar måste förbjuda skadliga sedvänjor 

som kvinnlig könsstympning. Genom utbildningsinsatser 

ska de också arbeta för att öka respekten för kvinnor 

och flickor. Offer för sexuella övergrepp och sexuellt 

våld måste få stöd och kunna åtala de ansvariga. 9 

PoA slår fast att kvinnor som våldtas och utsätts för 

andra former av sexuellt våld löper ökad risk att smittas 

med hiv eller andra STI. Ökad jämställdhet och 

9 ICPD PoA, supra note 3, 4.1, 4.4, 4.9, 4.13, 4.18, 4.19 och 4.22-4.23; Se även, 7.34-7.35 och 7.39-7.40. 


19

avskaffande av våld mot kvinnor krävs för en förbättrad 

ställning för kvinnorna, vilket är ett av milleniemålen. 

• PoA Princip 4, Princip 9, Paragraf 4.1, 4.4(e), 4.5, 

4.9, 4.10, 4.21, 4.22, 4.23, 4.27, 7.6, 7.11, 7.34, 7.35, 

7.38-7.40 

• Milleniemål 3, 4, 5 och 6 

Begränsa spridningen av hiv/aids 

och dess effekter 

”The AIDS pandemic should be controlled through 

a multisectoral approach that pays sufficient attention 

to its socio-economic ramifications, including the 

heavy burden on health infrastructure and household 

income, its negative impact on the labour force 

and productivity, and the increasing number of orphaned 

children. Multisectoral national plans and strategies 

to deal with AIDS should be integrated into 

population and development strategies”. 


Här uppmanas alla länder att bidra till att stoppa spridningen 

av hiv/aids genom information, rådgivning, 

kondomer och läkemedel till både förebyggande arbete 

och behandling av hiv/aids. PoA lyfter också fram 

det faktum att kvinnor och flickor är särskilt utsatta 

för STI, inklusive hiv/aids, och understryker vikten av 

att tillgodose deras behov. PoA uppmanar också regeringar 

att arbeta mot diskriminering på grund av hiv 

och att trygga mänskliga rättigheter för dem som lever 

med viruset. Ansträngningarna att bekämpa hiv underströks 

ytterligare vid ICPD+5. Då slog man fast att 

ungdomar utgör en särskild målgrupp som måste få 

tillgång till information, rådgivning och preventivmedel. 

10 

I PoA ställs krav på att kondomer och läkemedel 

till förebyggande arbete och behandling av STI 11 ska 

bli mera lättillgängliga och billiga. Trots att många länder 

förespråkar avhållsamhet är människor sexuellt 

aktiva. Därför behövs en allsidig information och möjligheter 

att skydda sig. 

Hälften av alla nya hiv-infektioner drabbar människor 

mellan 15 och 24 år. De flesta som drabbas är 

flickor. 12 WHO uppskattar att cirka 330 miljoner nya 

fall av STI inträffar varje år. Omkring 111 miljoner av 

dessa drabbar unga människor under 25 år. 13 Ett av 

målen från ICPD+5 är att fram till 2005 ska 90 procent 

(95 procent före 2010) av alla unga kvinnor och 

män mellan 15 och 24 år ha tillgång till den information, 

klinisk rådgivning, vård och behandling som krävs 

för att göra dem mindre utsatta för hiv. Målet är att 

minska antalet hiv-infekterade ungdomar med 25 procent 

fram till 2010. Detta sammanfaller med ett av 

milleniemålen. 

• PoA 7.29, 7.31-7.33, 8.28-8.35 

• Milleniemål: 1, 2, 3, 4 och 6 

• ICPD+5: 67-72 

10 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1, 70. 

11 ICPD PoA, supra note 3, 8.35. 

12 UNFPA, State of the World Population, 2003. 

13 WHO Facts Sheet, Young People and Sexually Transmitted Diseases, 1997. 


En bred definition av sexuell och reproduktiv 

hälsa med dit tillhörande rättigheter (SRHR) 

”Reproductive health is a state of complete physical, 

mental and social well-being and not merely the absence 

of disease or infirmity, in all matters relating to 

the reproductive system and to its functions and 

processes”. 

(PoA Paragraf 7.2) 

”Reproductive rights embrace certain human rights 

that are already recognized in national laws, international 

human rights documents and other consensus 

documents”. 

(PoA Paragraf 7.3) 

För första gången enades det internationella samfundet 

om en bred definition av reproduktiv hälsa. I definitionen 

ingår att reproduktiv hälsa inte enbart handlar 

om hälsa utan också om mänskliga rättigheter. Något 

som redan slagits fast i internationella dokument 

om mänskliga rättigheter, inklusive rättsligt bindande 

fördrag. I PoA erkändes rätten för individer och par att 

själva välja om, när och hur ofta de vill ha barn. Definitionen 

inbegriper också rätten att få tillgång till ”services” 

inklusive metoder för fertilitetskontroll, där dessa 

inte är emot lagen. Detta bekräftades återigen vid 

ICPD+5, där man enades om att reproduktiv hälsa inte 

enbart kan mätas i termer av hur många som använder 

preventivmedel. Faktorer som hiv/aids, STI och mödradödlighet 

måste också beaktas. 14 Vid FN:s fjärde kvinnokonferens 

(FWCW), i Peking 1995 bekräftade 189 

länder än en gång den breda definitionen av reproduktiv 

hälsa. Dessutom utvidgades den tidigare skrivningen 

om aborter genom att staterna uppmanades att överväga 

en översyn av lagar som straffar kvinnor för att de 

genomgått illegal abort. 15 Även om PoA inte erkänner 

sexuella rättigheter kom vissa länder överens om att skapa 

förutsättningar för ett säkert sexliv. I Peking 1995 

kunde det internationella samfundet emellertid enas 

om att sexuella rättigheter existerar – utan att använda 

just denna term. Men en definition av reproduktiv hälsa 

och dit tillhörande rättigheter kan inte bli heltäckande 

om sexuella rättigheter ställs utanför. I sexuella rättigheter 

ingår kvinnors, ungdomars samt homo-, bi- och 

trans- (HBT) personers, rättigheter att fatta beslut om 

sin egen sexualitet. 

• PoA: Princip 8, Paragraf 7.2, 7.3 7.5-7.9, 7.11, 7.23, 

7.30-7.33, 7.36-7.38, 7.45-7.48, 8.8, 8.17, 8.22-8.27 

• Milleniemål 1, 2, 5 och 6 

• ICPD+5: 3, 52 

• FN:s fjärde kvinnokonferens (FWCW): 95, 106 (k) 

RFSU och Center for Reproductive Rights 

14 ICPD+5 Key Actions Document, supra note 1 52. 

15 Beijing Declaration and the Platform for Action, supra note 8, 106(k). 


21

Oppositionen – så här 

jobbar de 

De europeiska och amerikanska abortmotståndarna blir allt mer välorganiserade. I USA har de direkt tillgång till 

den politiska makten via president Bush. I EU pågår ett intensivt lobbyarbete. Idag fängslas portugisiska kvinnor 

för att de utfört abort, polska kvinnor tvingas föda oönskade barn och slovakiska kvinnor tvångssteriliseras. Med 

de nya anslutningsländerna får katolska kyrkan allt större inflytande i EU. 

”I will do everything in my power to restrict abortions”, 

sa George Bush i The Dallas Morning News 1994, och 

markerade därmed sin position i abortfrågan. Att abortfrågan 

är central i amerikansk politik är delvis ett resultat 

av den extrema kristna högerns ekonomiska makt. 

En politisk karriär kan bli möjlig för den kandidat som 

går deras ärenden. 

Den 20 januari 2001 tillträdde George W Bush som 

USA:s nye president. Vägen till presidentposten underlättades 

med bidrag från den kristna högern. Sedan 

sitt tillträde har han betalat tillbaka genom att nitiskt 

fullfölja avskaffandet av reproduktiva rättigheter. Religiösa 

extremister har placerats på nyckelpositioner i 

administrationen. Redan i december 2000 meddelade 

Bush att han skulle utse abortmotståndaren John Ashcroft 

till justitieminister. Som guvernör i Missouri hade 

Ashcroft förklarat årsdagen av införandet av den amerikanska 

abortlagen för en minnesdag för aborterade 

foster. Till hälsominister utsågs förre Wisconsin-guvernören 

och abortmotståndaren Tommy Thompson. Utnämningen 

gav utslag direkt. ”The Center for Disease 

Control and Prevention”, (CDC) 1 fick ändra på sin 

webbsajt till förmån för Bushadministrationens avhållsamhetskampanjer. 

Bort togs ”Programs that work”, vilket 

var information för utbildare om vilka läroplaner 

för sexualundervisning som fungerar, och om minskat 

sexuellt riskbeteende hos unga. Även ”Facts about Condoms 

and their Use in Preventing HIV infection”, för- 

1 CDC är det ledande amerikanska federala organ som ska skydda människors hälsa och säkerhet. 


Sedan George W Bush blev president i USA har man helt ändrat inriktning i sexualpolitiska frågor. Nu är det avhållsamhet 

och kampen mot fri abort som gäller. 

svann från webben och publicerades först efter ändringar 

i innehållet. Det tidigare faktabladet beskrev hur 

man använder en kondom och diskuterade olika sorters 

kondomer. I den nya versionen förespråkades avhållsamhet 

och misslyckanden med kondomer diskuterades. 

Bushadministrationen anser att sex hör hemma 

i ett monogamt heterosexuellt förhållande. De nationella 

avhållsamhetskampanjerna har en budget på 

135 miljoner dollar. Och enligt ”Planned Parenthood 

Federation” i USA får eleverna i minst 35 procent av 

skoldistrikten ingen sexualundervisning. 2 Istället undervisas 

de i avhållsamhet. Eleverna får veta att sex utanför 

äktenskapet är farligt och inte accepterat som 

kulturell norm. De får inte heller upplysning om pre- 

2 Sjödahl Silvia, Mörkermakt, i Ottar, RFSU 2/2003. 


23

ventivmedel. 3 I budgeten för 2005 fördubblades summan 

för avhållsamhetsprogram. 

USA villkorar också pengar som går till biståndsländer 

och program för hiv/aids. I slutet på 2003 annonserade 

president Bush att USA skulle bidra med 

15 miljarder dollar i en krisplan mot hiv/aids. En tredjedel 

av preventionsinsatserna måste gå till projekt för 

avhållsamhet. 

Amerikanska kvinnor fick tillgång till laglig abort 

1973 genom en dom i högsta domstolen, (Roe vs 

Wade). Sedan dess har det tillkommit 355 delstatslagar 

som försvårar för kvinnor att få abort. Det har gällt 

allt från föräldrars tillstånd för abort, till noggrann reglering 

av hur abortkliniken ska vara byggd och utformad. 

Inskränkningarna gör att det i vissa delstater är 

ytterst svårt att få en abort. En tydlig tendens i oppositionens 

arbete för att underminera aborträtten är att 

ge foster status som individ. Sedan mars 2002 berättigas 

foster till vård inom den statliga barnhälsoförsäkringen. 

Kvinnan som bär på fostret har inte rätt till 

vård, om den inte syftar till att hjälpa fostret. Den 1 

april 2004 undertecknade president Bush en ny lag som 

ger juridisk status till ett foster, den så kallade Unborn 

Victims of Violence Act. 

I USA:s högsta domstol, den instans som kan förklara 

att en lag strider mot författningen och göra den 

ogiltig, sitter domarna på livstid och nu är många av 

dem gamla. Blir Bush omvald 2004 kommer han med 

största sannolikhet att få utse nya ledamöter till högsta 

domstolen. Ledamöter som är abortmotståndare (antichoice). 

Risken finns då att kvinnor i USA fråntas 

möjligheten till laglig abort. Redan nu finns ett direkt 

hot genom att kongressen 2003 antog en lag som kallas 

”partial-birth-abortion”, som syftar på en metod för 

sena aborter. Lagen är skriven på ett sådant sätt att alla 

sena aborter ska förbjudas. Den skulle därmed köra 

över den nuvarande möjligheten till laglig abort. Lagförslaget 

har dock inte godkänts av de federala domstolarna 

och har därför inte trätt i kraft. 

Direkt efter att Bush tillträtt som president återinförde 

han, precis som väntat, the Mexico City Policy, 

eller the Gag rule (munkavleregeln) som den också kallas. 

Gag rule innebär att amerikanska biståndsmedel 

inte får gå till organisationer som arbetar med information 

eller rådgivning kring abort. Oavsett om abort är 

lagligt eller ej i de länder där organisationerna verkar. 

Det spelar ingen roll om abortrådgivningen betalas med 

andra medel. Gag rule innebär att organisationerna får 

ge upp sin yttrandefrihet när de inte kan förespråka en 

säker abort. 

Gag rule infördes först av Ronald Reagan 1984 och 

avskaffades sen av Bill Clinton vid hans tillträde 1992. 

I praktiken har Gag rule lett till att kliniker har fått 

stänga. Färre kvinnor har fått preventivmedelsrådgivning 

och mödravård. Fler kvinnor har blivit oönskat 

gravida och fler kvinnor har fått göra osäkra aborter. I 

december 2002 hölls i Bangkok en regional befolkningskonferens 

för Asien och Oceanien. Bushadministrationens 

representanter försökte med alla medel urholka 

besluten från Kairo, och de hälsade att USA stödjer det 

oskyldiga livet, från befruktning till naturlig död. 

3 Planned Parenthood Federation of America; George W. Bush’s War on Women: A Chronology, 2003. 


Konservativa högerpolitiker och organisationer i USA 

och Europa samarbetar med religiösa institutioner. Argumenten 

känns ofta igen. När kristdemokraterna och 

högern tog makten i EU-parlamentet 1999, var det ett 

förebud om de kommande maktskiftena i många av de 

europeiska länderna där högerregeringar bildades. Med 

maktskiftet tillkom en stark konservativ och religiös 

påtryckarlobby mot reproduktiva rättigheter inom EU. 

Och oppositionen växer, även om det ännu är en minoritetsgrupp. 

Lobbyn stöds dels av nationella rörelser, 

dels av Vatikanen, som har skaffat sig kontor i Bryssel, 

Apostolica Nuncio, men även av andra katolska 

organisationer. Men oppositionen samarbetar också 

med amerikanska abortmotståndare, vilket märks på 

deras metoder och budskap då de mejlbombar och sprider 

felaktig information, eller motionerar om lagändringar, 

ofta direkt plankat från USA. 

De amerikanska organisationer som förespråkar rätt 

till abort, så kallade ”pro-choice”, har påtalat sin oro 

för amerikanska lobbyisters inflytande i Bryssel. 4 Att 

religionen är stark i EU har gjort avtryck i arbetet med 

den nya konstitutionen. Ett tag var förslaget att EU 

ska vila på kristna värderingar aktuellt, men det togs 

bort. Kvar i konventsförslaget finns dock artikel 51, 

där EU uppmanas hålla en regelbunden dialog med 

kyrkan i beslutsprocesser. Detta kan innebära att kyrkan 

får inflytande över individuella rättigheter. Påven 

uttryckte sin djupa besvikelse när han såg att utkastet 

till konstitutionen saknade referens till Gud. Romani 

Prodi gav öppet sitt stöd för påvens yttrande. 

Vatikanen är dessutom observatör i Europarådet vars 

huvudsakliga syfte är att granska och informera om 

mänskliga rättigheter och demokratiskt styre i Europa. 

Som observatör har Vatikanen ingen rösträtt men kan 

yttra sig och förhandla med de övriga 45 medlemsländerna. 

När det 2002 var dags att anta nya bestämmelser för 

EU:s ”Aid for Population Programmes and Policies in 

Developing Countries” låg ett förslag om att förstärka 

handlingsplanen från befolkningskonferensen i Kairo. 

Bland annat genom att ge alla par och individer den 

grundläggande rätten och möjligheten att fullt skydda 

sin reproduktiva hälsa, speciellt mot osäkra aborter. 

Oppositionen protesterade och menade att det skulle 

innebära att europeiska skattepengar skulle gå till att 

finansiera aborter i utvecklingsländer. Samtidigt mobiliserade 

de stöd för att blockera förslaget om en ökning 

av 2003 års biståndsbudget för sexuell och reproduktiv 

hälsa. Abortmotståndarna mejlbombade ledamöterna 

med falsk information, angrep utlandsbiståndet 

och kritiserade paraplyorganisationen International 

Planned Parenthood Federation (IPPF) och Marie 

Stopes International. 5 

År 2002, året efter att George W Bush återinfört 

Gag rule, frös USA dessutom utbetalningen till FN:s 

befolkningsfond (UNFPA) på 34 miljoner dollar. Motivet 

sades vara att befolkningsfonden sponsrade tvångsaborter 

i Kina. Något som inte alls stämde. Europakommissionen 

valde då att visa sitt stöd till UNFPA 

4 Chitalia, Salima, New Battleground, Same Old Story, Antichoice activists find their way to Brussels, IPPF European Network, 2003. 

5 ibid. 


25

genom att öka sitt stöd med 32 miljoner euro. Syftet 

var att UNFPA, tillsammans med IPPF och EU, skulle 

stärka stödet för sexuell och reproduktiv hälsa och dit 

tillhörande rättigheter (SRHR) i 22 länder. Genast reagerade 

47 abortfientliga EU-parlamentariker med att 

attackera UNFPA och IPPF, och kritiserade kommissionen 

för stödet till de båda organisationerna. Parlamentarikerna 

fick stöd av två amerikanska anti-abortorganisationer, 

”Population Research Institute” och 

”Human Life International”, samt den amerikanske ultrakonservativa 

senatorn Chris Smith, som alla bjudits 

in av två engelska parlamentsledamöter. De amerikanska 

gästerna besökte EU-parlamentet i november 2002 

och informerade om UNFPA:s påstådda inblandning 

i tvångsaborter i Kina. 6 

Precis som i USA har oppositionen i Frankrike väckt 

frågan om det ofödda barnet ska ha juridisk status. Ett 

fall har tagits till Europadomstolen för mänskliga rättigheter 

och grundläggande friheter. 7 Det rör en kvinna 

som genom ett medicinskt misstag förlorade sitt 

väntade barn. Nu vill målsägaren att rätten till liv ska 

tillerkännas ett icke fött barn, och hänvisar till konventionen 

om de mänskliga rättigheterna. Mycket tyder 

på att hon blivit ledsagad av den franska antiabortrörelsen. 

Advokaten som företräder kvinnan arbetar för 

abortmotståndarna ”Laissez-les vivre” 8 , de franska katolska 

familjeorganisationerna samt för ledaren för det 

högerextremistiska partiet Front National, Jean-Marie 

Le Pen. 9 I december 2003 röstade Frankrikes parlament 

för ett tillägg till brottsbalken om vårdslöshet som 

leder till förlust av ofött barn. Förslaget lades av UMPledamoten 

Garraud. 10 UMP står för ”Union pour un 

mouvement populaire” och är en högerkonservativ sammanslagning. 

Union pour un mouvement populaire 

bildades efter Jacques Chiracs och de borgerliga partiernas 

valseger 2002 genom en sammanslagning av gaullistpartiet 

RPR och delar av höger-centerpartiet UDF. 

Flera socialister har i uttalanden reagerat och sagt att 

det öppnar för en utmaning av rätten till abort. Kvinnorättsadvokaten 

Gisele Halimi har påpekat att det är 

allvarligt hot för kvinnors rätt att välja att ge liv. 11 

Inför utvidgningen av EU har man vid förhandlingarna 

varit noga med att ställa krav när det gäller de politiska 

mänskliga rättigheterna såsom till exempel yttrandefriheten. 

Men kvinnors reproduktiva rättigheter 

har förbisetts. Man har valt att rakt av hänvisa till att 

de sorterar in under de nationella hälsolagstiftningarna. 

Detta trots att kvinnors reproduktiva rättigheter 

förtydligats i bland annat handlingsplanen från befolkningskonferensen 

i Kairo, en handlingsplan alla EUländer 

moraliskt förbundit sig att leva upp till. Och 

trots att konventionen om de ekonomiska, sociala och 

kulturella rättigheterna (1966), som också alla EU-län- 

6 ibid. 

7 la Cour européenne des droits de l’homme. 

8 ”Laissez-les vivre” är franska ”pro-life”. 

9 Grosjean, Blandine Les anti-IVG derrière la femme avortée malgré elle, Libération, 12 december 2003. 

10 Förslaget togs upp i senaten i januari 2004. 

11 French draft amendment on unborn children stokes abortion acrimony, Associated Press, Yahoo news 28 november 2003. 


der antagit, slår fast rätten till hälsa. Likaså har man i 

Kvinnokonvention (1979) förbundit sig till jämställdhet 

mellan män och kvinnor. Dessa dokument är juridiskt 

bindande för de stater som skrivit under dem. 

Ändå beviljades Polen och Malta så kallade moraliska 

undantag, vilket garanterar att de kan fortsätta undanhålla 

kvinnor reproduktiva rättigheter och säkra aborter. 

Malta fick ett lika juridiskt bindande undantag som 

Irland redan hade. Henrik Norinder, universitetsadjunkt 

i EG-rätt vid Lunds universitet, anser att det inte 

finns några formella hinder för staterna att driva kvinnors 

rätt utifrån mänskliga rättigheter. 12 

Många av de människor i nuvarande och blivande 

medlemsländer som undanhålls reproduktiva rättigheter 

och legal abort har hoppats på att de övriga staterna 

i EU ska sätta press på andra länder. Hittills har det 

varit förgäves. I Portugal, där abort är förbjudet, säger 

Duarte Vilar, generalsekreterare för Portugals familjeplaneringsorganisation, 

att han önskar att abortfrågan 

prioriteras politiskt och att EU:s regeringar sätter press 

på Portugal i abortfrågan. Under 2002 och 2003 har 

barnmorskor åtalats och dömts för utförande av illegala 

aborter i Portugal. En barnmorska satt fängslad i 

fyra år innan hon benådades av presidenten. Socialdemokratiska 

riksdagsledamoten Carina Hägg frågade i 

december 2003 den svenska utrikesministern Laila Freivalds 

vilka åtgärder hon tänker vidta för att Portugal 

ska liberalisera sin abortlagstiftning. Utrikesministern 

svarade att dialogen med Portugal om SRHR kommer 

att fortsätta. Men att abortfrågan är en nationell angelägenhet. 

I Polen, som också förbjuder abort, säger 

Wanda Nowicka, generalsekreterare för polska federationen 

för familjeplanering, att hon är chockad över 

utvecklingen. Hon menar att en stor anledning till varför 

polska kvinnor engagerade sig för ett EU-medlemskap 

var just att de skulle få samma rättigheter som 

andra kvinnor i EU. Piotr Kalbarczyk, generalsekreterare 

för den polska familjeplaneringsorganisationen, 

säger att de är mycket arga för att EU:s medlemsländer 

inte gav frågan om abort tillräckligt med uppmärksamhet 

i förhandlingarna. Nu hoppas de, tillsammans med 

andra länders frivilligorganisationer, kunna få den polska 

regeringen att ändra abortlagen efter inträdet i unionen. 

Piotr Kalbarczyk berättar vidare att utbildningsdepartementet 

inte vågar ändra i listan över sexualundervisningsböcker 

eftersom de är rädda för den katolska 

kyrkans reaktion. Men framöver hoppas han på solidaritet 

från de övriga EU-länderna. 

I Litauen har klimatet hårdnat med den nya konservativa 

regeringen. Enligt Esmeralda Kuliesyte, generalsekreterare 

för Litauens familjeplaneringsorganisation, 

har regeringen tagit starkt intryck av den katolska 

kyrkan. Sexualundervisningen är inte organiserad, 

och när den finns är den huvudsakligen baserad på en 

avhållsamhetsideologi. Förekomsten av aborter är hög 

och könssjukdomarna ökar. RFSU inledde under 2003 

ett projekt med den litauiska familjeplaneringsorganisationen 

för att stärka sexualupplysning i skolorna. Sida 

(Swedish International Development Cooperation) står 

för delar av finansieringen tillsammans med Litauens 

regering. Då katolska kyrkan i Litauen fick reda på att 

projektet var på gång, och delvis finansierat av Litauens 

utbildningsministerium, reagerade de stark. I flera 

12 Bergman, Ylva, Blindbockarnas sammanslagning, i Ottar, RFSU 1/2003. 


27

tv-inslag spred sedan katolska kyrkan falsk information 

om RFSU, exempelvis att RFSU skulle prata om 

kondomer med sjuåringar i de litauiska skolorna. Allmänheten 

reagerade och utbildningsministeriet drog 

tillbaka sitt stöd, samt krävde ett brev av svenska utbildningsdepartementet 

för att fortsätta projektet. Efter 

påtryckning från litauiska parlamentariker, Sida, 

RFSU och andra insåg ministeriet dock att de blivit 

vilseledda av katolska kyrkan. 

I Sverige demonstrerar organisationen ”Ja till livet” 

inte längre, men abortmotståndare och de som ifrågasätter 

den svenska sexualupplysningen, är fortfarande 

aktiva. Det sker bara mer diskret än för tio år sedan 

när de stod på Sergels torg och talade om att de var 

tacksamma för att de inte blivit aborterade som foster. 

De har bland annat startat en telefonlinje för gravida, 

kallad ”livlinan”, där de förespråkar att kvinnor fullföljer 

graviditeten. Organiserade abortmotståndare kan 

också dyka upp i medier som ”en vanlig person” som 

vill ifrågasätta abort, eller skriva insändare i lokalpressen. 

Årligen problematiseras abort i ett antal motioner 

till den svenska riksdagen. Hösten 2003 motionerade 

Mikael Oscarsson, kristdemokrat och före detta ordförande 

för ”Ja till livet”, om att ge i uppdrag åt Socialstyrelsen 

att utreda hur kunskapen om sambandet 

mellan abort och bröstcancer ska tas till vara för kvinnornas 

bästa. Det påstådda sambandet, som det inte 

finns något vetenskapligt belägg för, har kablats ut i 

flera år av den internationella oppositionen. Mikael 

Oscarssons partikamrat Tuve Skånberg, vill också ompröva 

svenskt bistånd till UNFPA. Han upprörs över 

att Sverige är en av de största biståndsgivarna till UN- 

FPA. Enligt Tuve Skånberg lovprisar UNFPA Kinas 

ettbarnspolitik med tvångsaborter och tvångssteriliseringar. 

Argumentationen känns igen från Bushadministrationen 

och för uppgifterna hänvisar han till PRI, 

”Population Research Institute”. PRI startades av den 

benediktinske prästen Paul Marx, även känd antisemit. 

Institutet är en avdelning av ”Human Life International”, 

en av de ledande katolska organisationerna i 

världen i arbetet mot rätten till abort och preventivmedel. 

I den svenska riksdagen har det också skapats 

en grupp som kallar sig ”Forum för familj och människovärde”. 

Syftet för gruppen är att främja den människosyn 

som är förankrad i den kristna etiken och verka 

för människolivets okränkbara värde. Under våren 

2004 bjöd de in ordföranden för amerikanska ”National 

Right to Life Committee” för att hålla ett föredrag 

i riksdagen. 

Både i USA och Europa har de konservativa idéerna 

vunnit allt mer mark. Abortmotståndarna är starka 

och de reproduktiva rättigheterna motarbetas. Dessvärre 

hamnar oppositionens och de religiösa högerkrafternas 

värderingar inte sällan i utvecklingsländerna, tillsammans 

med en mängd repressiva villkor för de organisationer 

som arbetar där. Bush och påven förespråkar 

avhållsamhet och fördömer kondomanvändande, 

samtidigt som miljontals människor smittas av hiv och 

dör i aids. I EU fängslas barnmorskor för utförande av 

aborter och kvinnors reproduktiva rättigheter har helt 

förbisetts i medlemsförhandlingarna. Var finns solidariteten? 

Det är dags att vakna upp och ta oppositionen 

mot reproduktiva rättigheter på allvar. 

Johanna Nyström 


Tio politiska argument 

Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter 

(SRHR) är kontroversiella och starkt ifrågasatta. 

Detta beror på konservativa religiösa, kulturella 

och politiska krafter som finns i många delar av världen. 

Därför är det viktigt att känna till fakta om och 

bakgrunden till frågeställningarna. Nedan följer en 

översikt av några av de viktigaste argumenten. Dessa 

kan vara till nytta när det uppstår diskussioner med 

dem som motsätter sig SRHR eller som stöd vid diskussioner 

om kontroversiella ämnen. Detta kapitel ger 

fakta och bakgrund till politiska argument till stöd för 

några av de mest kontroversiella SRHR-frågorna som 

till exempel abort. Dessa är kopplade till relevanta rättsligt 

bindande fördrag och moraliskt bindande internationella 

överenskommelser. 

Argumenten till stöd för säker abort som en mänsklig 

rättighet har delats upp i tre delar. 

1. Kvinnor har rätt att bestämma om de vill fullfölja 

en graviditet eller ej 

En oönskad graviditet kan innebära en svår belastning 

för en kvinnas fysiska och känslomässiga välbefinnande. 

En kvinnas rätt till fysisk integritet ger henne rätt 

att bestämma om hon vill fullfölja en graviditet eller 

ej. En kvinnas rätt att bestämma hur många barn hon 

vill ha, när och med vem kräver att regeringar lagstiftar 

om rätt till abort som ska vara säker och tillgänglig 

för alla kvinnor. Kvinnor ska ha tillgång till alla säkra, 

effektiva sätt att planera familjens storlek, inklusive 

abort. Det finns också ett antal omständigheter där 

abort kan vara en kvinnas enda möjlighet att utöva sin 

rätt till familjeplanering. 

Om en våldtagen kvinna nekas abort, nekas hon 

också rätten att bestämma över sin kropp och repro- 


29

duktion. För kvinnor som lever i miljöer utan tillgång 

till preventivmedel och utbildning kan tillgång till säker 

abort vara det enda sättet att begränsa antalet barn. 

Kvinnan ifråga är den enda relevanta beslutsfattaren. 

Hon vet hur hennes liv ser ut och hon kan avgöra om 

hon kan ta hand om ett oplanerat barn. En kvinnas 

rätt till privatliv ger henne därför rätt att bestämma om 

hon vill genomgå en abort utan statlig inblandning. Bara 

en gravid kvinna vet om hon är beredd att få ett barn 

och inga myndigheter får påverka hennes beslut. 

• International Covenant on Civil and Political Rights 

(ICCPR): art. 9.1, 17 

• Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination 

against Women (CEDAW): art. 16.1 

• Convention on the Rights of the Child (CRC): art.16 

• International Convention on Population and Development 

(ICPD) Programme of Action (PoA): Principle 8, 

7.3, 7.17, 7.45 

• Beijing Declaration and Platform for Action: 96, 

106(f), 106(g), 107(e), 223 

2. Att neka kvinnor tillgång till abort är en form 

av könsdiskriminering 

Det är diskriminerande att tvinga kvinnor att genomgå 

oönskade graviditeter. Det är också diskriminerande 

att en handling som abort, som endast berör kvinnor, 

kriminaliseras. Det hindrar kvinnor från att utöva 

sina mänskliga rättigheter och därmed från att vara jämställda 

med männen. 

Att inte kunna avsluta en riskfylld graviditet förvägrar 

också kvinnor sjukvård som bara kvinnor behöver 

och som är nödvändig för deras rätt till hälsa. Kvinnor 

är följaktligen utsatta för hälsorisker som män inte 

möter. Tendensen att bedöma kvinnor mot bakgrund 

av deras reproduktionsförmåga är fortfarande vanlig i 

hela världen. 

Lagar som, oavsett uppgivet syfte, förvägrar kvinnor 

tillgång till abort tvingar kvar kvinnor i deras traditionella 

roller som vårdande och barnafödande. 

Det är oftast kvinnor som drabbas av de fysiska, känslomässiga 

och ekonomiska följderna av oönskade graviditeter. 

Det gör att kvinnor får svårare att delta och 

påverka i det politiska och sociala livet. 

Rätten till jämställdhet mellan könen och rätten till 

frihet från könsdiskriminering är en grundläggande 

mänsklig rättighet som garanteras i internationella fördrag 

och dokument. 

• Universal Declaration of Human Rights (UDHR): art. 2 

• International Covenant on Economic, Social and Cultural 

Rights (Economic, Social and Cultural Rights Covenant 

(ICESCR): art. 2.2 

• ICCPR: arts. 2.1, 26 

• CEDAW: arts. 1, 3, 11.2 

• ICPD PoA: 4.4 

• Beijing Declaration and Platform for Action: 232(a) 


3. Farliga aborter är ett folkhälsoproblem som dödar kvinnor 

Kvinnor som dör till följd av farliga aborter utgör en 

avsevärd andel av dödsfallen bland mödrar. På en del 

håll är siffran så hög som 50 procent. 1 Men sambandet 

mellan farlig abort och mödradödlighet behöver 

framhävas mer i den internationella debatten. I Latinamerika 

orsakas 21 procent av alla dödsfall bland mödrar 

av farliga aborter; 2 i Bolivia är andelen i storleksordningen 

25-30 procent, 3 medan den i Kenya utgör 

30-35 procent av mödradödligheten. 

Farliga aborter utförs i länder där kvinnors tillgång 

till säker abort är begränsad, förbjuden eller fördöms 

som omoralisk. Exempelvis i Rumänien steg antalet 

dödsfall genom farliga aborter dramatiskt 1975-1989, 

då aborter var förbjudna. Sista året under denna period 

var andelen så hög som 142 per 100 000 kvinnor. Bara 

tolv månader senare, då de flesta av restriktionerna hade 

hävts, hade siffran fallit med två tredjedelar. 4 

Av totalt 200 miljoner graviditeter som inträffar 

varje år beräknas 75 miljoner vara oönskade. 5 

Oönskade graviditeter kommer alltid att finnas och 

därmed aborter oavsett om det är lagligt eller ej. Där 

aborter är olagliga har kvinnor inget annat val än att 

försöka få abort i hemlighet och under medicinskt farliga 

och livshotande förhållanden. Enligt Världshälsoorganisationen 

(WHO) dör 78 000 kvinnor varje år 

till följd av farliga aborter. 6 Länder som hindrar kvinnor 

från tillgång till säker abort kränker kvinnors rätt 

till hälsa och liv. Regeringar ska därför tillhandahålla 

kvinnor information och tjänster som tillgång till preventivmedel 

som förhindrar oönskade graviditeter och 

garantera rätt till säker och laglig abort. 

Att säkerställa kvinnors tillgång till säker abort kan 

resultera i lägre statliga vårdkostnader. I vissa låg- och 

medelinkomstländer går upp till 50 procent av sjukvårdsbudgeten 

till behandling av komplikationer efter 

farliga aborter. Behandlingen av abortkomplikationer 

förbrukar en oproportionerlig del av resurserna, inklusive 

sjukhussängar, blodförsörjning, antibiotika, smärtlindring 

och andra mediciner, operationssalar och operationer, 

anestesi och specialläkare. Behandling av kom- 

1 Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Providers’ Role in Abortion Care, Kenya Country Report. A Paper for the Conference 

”Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001. 

2 AGI, Sharing responsibility Women, Society and Abortion, Worldwide, Special report, 1999. 

http://www.guttmacher.org/pubs/sharing.pdf 

3 UNFPA, Proposed Projects and Proposals, Bolivia 1998-2002. 

4 AGI, Sharing responsibility Women, Society and Abortion, Worldwide, 1999. 


6 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of available 

country data 1995-2000. Tredje upplagan. 

http://www.who.int/reproductive-health/publications/MSM_97_16/MSM_97_16_table_of_contents_en.html 


31

Människor kommer alltid att bli kära 

och känna lust till sex. Men i många 

länder har varken ungdomar eller 

ogifta tillgång till sexualupplysning. 


plikationer efter farliga aborter kan kräva sjukhusvistelse 

i upp till 15 dagar. 7 

Kvinnor som genomgår abort i utvecklingsländer 8 

löper hundra gånger så stor risk att dö som kvinnor 

som genomgår abort i industriländer. Detta beror på 

en mycket större brist på materiel och ekonomiska resurser. 

Det stigma som i många länder följer med en 

abort tvingar kvinnor att låta utföra den i hemlighet, 

ofta till en mycket hög kostnad. Detta, i förening med 

stigma, får fattiga kvinnor att göra abort i ett sent skede 

av graviditeten, eftersom det tar tid att skaffa fram 

de nödvändiga pengarna. Aborter som utförs under de 

senare stadierna i graviditeten blir allt farligare. 9 Rika 

kvinnor kan alltid betala för en säker abort, även om 

den är olaglig eller svårtillgänglig. Detta gör farliga aborter 

till en orättvisa som i första hand drabbar de fattiga. 

Att kvinnor får lida av oönskade graviditeter är ett 

stort folkhälsoproblem som drabbar hela samhället. 

• ICESCR: art. 12 

• CEDAW: art. 12 

• ICPD PoA: 8.25 

• Beijing Declaration and Platform for Action: 106(j)- 

106(k) 

• Millenniemål: 5 

4. Det är en mänsklig rättighet att själv bestämma 

över sin kropp och fertilitet 

Att få bestämma över sin egen sexuella och reproduktiva 

hälsa, inklusive sin fertilitet, är en rättighet som 

garanteras i många internationella fördrag och överenskommelser. 

Till exempel förpliktigas regeringar genom 

Kairokonferensens handlingsprogram att ”säkerställa 

att kvinnor och män har tillgång till information, 

upplysning och tjänster som krävs för att uppnå 

god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter 

och skyldigheter”. 10 

Kvinnor, män och ungdomar måste kunna bestäm- 

ma över sin egen fertilitet och själva avgöra hur många 

barn de vill ha, hur ofta och med vem. De måste också 

kunna skydda sig från sexuellt överförbara infektioner 

(STI). 

För att kunna göra detta behöver de tillgång till 

upplysning om sexuell och reproduktiv hälsa och preventivmedel, 

inklusive allsidig sexuell upplysning. Detta 

leder i sin tur till ökad användning av preventivmedel 

och minskar spridningen av STI. Användningen av 

preventivmedel har ökat i utvecklingsländerna från 

7 Ibid. 

8 exklusive Kina. 

9 AGI, Sharing responsibility: Women, Society and Aborton, Worldwide, 1999. 

10 ICPD PoA, 7.36(b). 


33

omkring 10 procent under 1960-talet till nästan 60 

procent idag, och nio av tio kvinnor som använder 

preventivmedel säger sig använda en modern metod. 

Trots detta finns det omkring 350 miljoner par runt 

om i världen som ännu inte har tillgång till moderna 

preventivmedel. 11 

• ICESCR: arts. 10, 12 

• CEDAW: arts. 10(h), 12, 14.2(b) 

• CRC: art. 24 

• International Convention on the Elimination of All 

Forms of Racial Discrimination (CERD): art. 5(e)(iv) 

• ICPD PoA: 7.2, 7.5, 8.25 

• Beijing Declaration and Platform for Action: 89, 92, 

94-97 

5. Omkring en miljard av världens befolkning är unga – de har 

rätt att bestämma över sina egen kroppar 

Idag är över en miljard av världens befolkning unga 

mellan 10 och 24 års ålder, 12 och i större delen av världen 

blir människor sexuellt aktiva under tonåren. När 

tonåringar blir sexuellt aktiva, med eller mot sin vilja, 

krävs sexualupplysning, klinisk rådgivning samt tillgång 

till preventivmedel och kondomer för att undvika 

oönskade graviditeter eller STI och hiv/aids. 

Unga människors rätt till klinisk rådgivning har 

erkänts genom internationella fördrag och överenskommelser, 

till exempel Barnkonventionen. 13 I många länder 

är unga människors rättigheter fortfarande en kontroversiell 

fråga, och föräldrarna anses ansvariga för att 

upplysa sina barn om sex och sexuella förhållanden. 

Men många föräldrar runt om i världen kan eller vill 

inte prata med sina barn om detta. Det finns också 

sådant som barn inte alltid vill tala med sina föräldrar 

om. 

De som motsätter sig sexualupplysning och preventivmedel 

till unga menar ofta att det får undomar att 

ha mer sex. Undersökningar som WHO och UNAIDS 

har gjort visar emellertid klart att det inte finns något 

bevis för detta. Tvärtom visar studierna att unga människor 

skyddat sig bättre, talat mer med sina föräldrar 

och varit tolerantare mot andra, när de fått riktig och 

rätt information. Deras självförtroende ökade också när 

de fick tillgång till information och gjorde det lättare 

11 UNFPA Fact Sheet: Meeting the Demand for Reproductive Health Essentials. 

http://www.unfpa.org/issues/factsheets/essentials_demand.htm 


http://www.unfpa.org/swp/2003/pdf/english/swp2003_eng.pdf 

13 CRC, artikel 24. 


att fatta avgörande beslut om sin sexualitet. 14 Svenska 

erfarenheter visar att tillgång till preventivmedel och 

sexualupplysning minskar antalet tonårsgraviditeter och 

aborter. Sverige har satsat mer på information och klinisk 

rådgivning sedan 1970-talet, vilket resulterat i en 

minskning av både graviditeter och aborter bland unga 

kvinnor mellan 15 och 19 års ålder. Ett exempel från 

en svensk kommun visar att antalet aborter minskade 

mer än i resten av landet, när kommunen subventionerade 

preventivmedel och spred mer information. 15 

Regeringar bör se till att unga människor får sexualupplysning 

i skolan och genom andra samhällsorgan 

och organisationer. Den ska vara lättillgänglig och ickefördömande. 

Information genom samhällets försorg är 

särskilt viktig i utvecklingsländer, där många barn i 

grundskoleåldern inte går i skolan och där antalet barn 

som hoppar av grundskolan är högt. 16 I projekt i Zambia 

och Tanzania har tonåringar undervisat sina jämnåriga 

i sexualkunskap. Detta har lett till en snabb minskning 

av tonårsgraviditeterna, förändrade attityder, färre 

sexuella trakasserier och ökad kondomanvändning. 17 

Det visar hur viktigt det är att låta unga människor 

delta i och påverka beslutsfattandet. 

• CEDAW: arts. 10(h), 12 

• CRC: art. 24 

• ICPD PoA: 7.20. 7.37 7.41-7.48 


6. Ingen ska behöva få hiv för att de inte vet hur de ska skydda sig 

Omkring 40 miljoner människor har nu hiv/aids och 

cirka en fjärdedel av dessa är mellan 15 och 24 år. Hälften 

av alla som nyligen smittats med hiv är unga. 18 

Många av dem vet inte hur de ska skydda sig mot hiv/ 

aids eller andra STI. En undersökning i Moçambique 

visar att 74 procent av flickorna och 62 procent av 

pojkarna i åldern 15-19 år inte visste hur de skulle skydda 

sig mot hiv/aids. 19 

14 UNAIDS, Impact if HIV/AIDS and sexual health education on sexual behaviour of young people: a review update, 1997. 

www.unaids.org 

15 Socialstyrelsen, Handlingsplan för prevention av oönskade graviditeter för perioden 2002-2007. 

http://www.fhi.se/pdf/aborter.pdf 


http://www.unfpa.org/swp/2002/pdf/english/swp2002eng.pdf 

17 RFSU ”Young Men as Equal Partners”, YMEP, 2003. 

18 UNICEF Fact Sheet, Young People and HIV/AIDS. 

http://www.unicef.org/publications/test.pdf 

19 UNAIDS, Fact Sheet, Preventing HIV/AIDS among young people, 2001. 

www.unaids.org 


35

Unga människor är många gånger tvingade att vara 

sexuellt aktiva, särskilt fattiga flickor som på grund av 

sin fattigdom och/eller ställning som föräldralösa efter 

aidsoffer, inte har något val. Under fattigdomstvånget 

blir sexualiteten en handelsvara som kan ge mat till 

familjen, skolböcker eller till och med skjuts till skolan. 

Sexualiteten är i många fall det enda som barn och 

tonåringar har att förhandla med, vilket i ökande utsträckning 

ökar deras utsatthet för hiv/aids och andra 

STI. Skyddsåtgärder som tillräcklig sexualupplysning 

(till exempel om kondomanvändning) måste utvecklas 

och stärkas. Det är också av avgörande betydelse att 

lyfta fram bristande jämställdhet och fattigdom som 

starkt bidragande faktorer för att förvärra epidemin. 

Ett land som ofta nämns som en framgångssaga när 

det gäller att förebygga spridningen av hiv/aids är Uganda. 

Andelen människor som lever med hiv/aids gick 

ned från 15 procent 1991 till 5 procent 2001. 1990- 

talets framgång tillskrivs ofta landets ABC-modell där 

budskapet om vikten av avhållsamhet, trohet mot sin 

partner och kondomanvändning är lika viktiga delar i 

kampen mot sjukdomen. Oppositionen hävdar ofta att 

det är kampanjer om avhållsamhet som ger resultat men 

i Uganda har modellen framför allt lett till ökad kondomanvändning. 

Andelen kvinnor som haft sex under 

de senaste fyra veckorna och använt kondom har stigit 

från 0 procent år 1989 till 8 procent 1995. Andelen 

män i samma grupp steg från 1 till 11 procent under 

samma tid. 20 

• ICPD PoA: 7.3, 7.38, 7.47, 7.2 


7. Sexuella rättigheter gäller alla 

Var och en ska ha rätt till ett tillfredsställande och säkert 

sexliv så länge som ingen annan kommer till skada. 

Alla ska ha rätt att älska och ha sexuella relationer 

med vem de vill oavsett den andra personens kön. 

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT) 

förföljs och hånas i många länder. En nyligen genomförd 

svensk studie visar att unga HBT-personer i Sverige 

levde under stark psykisk stress med ovanligt höga an- 

tal självmordsförsök som följd. Studien visar också att 

HBT-personer utsätts för våld och stigma på grund av 

sin sexuella läggning. 21 Dödsstraff utdöms fortfarande 

i ett antal länder enligt sharialagen för dem som anklagas 

för samkönade relationer, och det finns flera rapporter 

om att dödsstraff verkställts i både Afghanistan 

och Iran av detta skäl. Fall av polisövergrepp mot HBTpersoner 

har rapporterats från ett antal länder över hela 

20 AGI, A, B and C in Uganda, 2003. 

http://www.guttmacher.org/pubs/exs_abc03.pdf 

21 Hanner Hans, Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön, Magisteruppsats vid 

Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet, 2003. 


Ingen ska bli förföljd eller trakasserad för sin 

kärleks skull. Alla har rätt att få den information 

som krävs för att skydda sig mot sexuellt 

överförbara infektioner (STI) och hiv/aids. 


37

världen, inklusive Indien, Turkiet, Argentina och Mexiko. 

22 Det har också rapporterats att det är svårt för 

homosexuella att få asyl för att de förföljts på grund av 

sin sexuella läggning. 

Kvinnor och ungdomar måste också ha rätt att finna 

njutning i sin sexualitet och att säga ja eller nej till 

sex. De måste ha rätt att gifta sig med vem de vill vid 

lämplig ålder. Unga kvinnor måste ha rätt att begära 

att deras manliga sexualpartner använder kondom vid 

samlag. Detta är ofta mycket svårt. Om män inte vill 

använda kondom har flickor ofta ingenting att sätta 

emot. Kvinnors och mäns sexualitet uppfattas olika. 

Kvinnor som bejakar sin egen sexualitet och lust uppfattas 

som ”dåliga kvinnor”. Män i samma situation 

betraktas som imponerande och starka. Den yttersta 

konsekvensen av detta ser vi i kulturer där kvinnor som 

anklagas för otrohet stenas till döds. 

• ICPD PoA: 7.2, 7.34 

• Beijing Declaration and Platform for Action: 96 

8. Män har ansvar för kvinnors sexuella hälsa 

Mäns attityder och sexuella beteende är avgörande faktorer 

för begränsning av oönskade graviditeter, spridning 

av STI och hiv/aids och för att män och kvinnor 

ska få ett tillfredsställande och säkert sexliv. Arbetet 

med att förändra den manliga könsrollen är därför 

nödvändigt och ska prioriteras. Män ska få möjlighet 

att ompröva sina värderingar och handlingar. En förändring 

av männens attityder och beteende kan få ett 

direkt och positivt genomslag på både mäns och kvinnors 

sexuella och reproduktiva hälsa. Ett projekt i Zambia 

och Tanzania har lett till att pojkar ändrat sin attityd 

från att tycka att det var ”coolt” att göra en flicka 

med barn till den direkta motsatsen. Pojkar måste lära 

sig mer om könsroller för att förstå skillnaden mellan 

flickors och pojkars livssituation. Om de inte förstår 

detta, kommer de som vuxna inte att kunna se jämställdhet 

mellan könen som ett viktigt mål och därmed blir 

kvinnors sexuella och reproduktiva liv lidande. 23 

Men de könsroller och uppfattningar om kvinnors 

och mäns sexualitet som finns idag är djupt rotade i de 

flesta samhällen. Detta gör det svårt att uppnå sexuell 

jämställdhet. Uppfattningen att flickor ska vara oskulder 

till dess de gifter sig har till exempel främjat skadliga 

sedvänjor som kvinnlig könsstympning. Den hindrar 

också flickor och unga kvinnor från att få tillgång 

till sexualupplysning, klinisk rådgivning samt vård och 

behandling, därför att detta inte anses lämpligt. Flickor 

som gifts bort som unga saknar också grundläggande 

kunskaper om den egna kroppen och är ännu inte 

biologiskt fullt utvecklade. När de tvingas till sexuell 

22 International Gay and Lesbian Human Rights Commission, Sexual minorities and the Work of the United Nations Special Rapporteur 

on Torture, 2001. 

23 RFSU, ”Young men as Equal Partners”, YMEP, 2003. 


aktivitet, har de inga möjligheter att skydda sig och är 

mera utsatta för oönskade graviditeter och STI. 

Ungefär 11,8 miljoner ungdomar mellan 15 och 

24 år lever med hiv/aids. Av dem är 62 procent flickor/unga 

kvinnor. 24 Det faktum att äldre män har sex 

med unga flickor är en bidragande orsak. Unga flickor 

är attraktiva eftersom man antar att de inte är hiv-positiva. 

Åldersskillnaden, tillsammans med det faktum 

att äldre män ofta har en bättre ekonomisk ställning, 

begränsar flickors möjligheter att bestämma över sitt 

eget sexliv. Flickor är också särskilt utsatta för sexuellt 

utnyttjande, ofta av en man i deras närhet. Mäns attityder 

och sexuella beteende är därför nyckelfaktorer 

när det gäller att förbättra unga flickors och kvinnors 

sexuella hälsa. 

• ICPD PoA: 4.25, 7.28 

• Milleniemål: 3 

9. Sexuellt våld måste ses ur ett könsmaktsperspektiv 

Den ekonomiska och politiska makten i världen ligger 

i händerna på män. Detta gör kvinnor beroende av 

män och kvinnor är därför utsatta för sexuellt utnyttjande. 

Kvinnor och ungdomar får inte tvingas in i sexuell 

aktivitet vare sig i kommersiella syften eller i hemmet. 

Prostituerade kvinnor eller kvinnor som är offer 

för våld i hemmet är ofta mer utsatta för STI inklusive 

hiv/aids, oönskade graviditeter och farliga aborter. 

Miljoner kvinnor och unga flickor förmås idag sälja 

sin egen kropp. En nyligen genomförd studie visar 

att 500 000 östeuropeiska kvinnor kan ha tvingats in i 

sexhandel. 25 Prostitution medför stora risker för den 

fysiska och psykiska hälsan som kan bli livshotande. 

Det faktum att unga pojkar också är offer för trafficking 

bryter inte de maktstrukturer som både upprätthåller 

och hävdar mäns överlägsenhet över kvinnor. 

Våldtäkt och andra former av könsbaserat våld, inklusive 

våld i hemmet, är oacceptabla och måste förbjudas 

i lag. Enligt en nyligen publicerad rapport går 

kvinnor inte säkra för våld i hemmet någonstans i världen. 

I Bangladesh, Colombia, Indien, Nigeria och Pakistan 

blir tusentals kvinnor varje år offer för hemgiftsrelaterade 

mord eller vanställs av syra som de får kastad 

i ansiktet av försmådda friare. I Storbritannien dödas 

40 procent av alla kvinnliga mordoffer av sina partners. 

26 Många länder har nyligen stiftat lagar och skapat 

handlingsprogram för att förebygga och bestraffa 

sexhandel och våld i hemmet. Men många länder til- 


25 UNFPA, Trafficking in Human Misery. 

http://www.unfpa.org/gender/trafficking.htm 

26 UNIFEM, Not a minute more, Ending Violence Against Women, 2003. 

http://www.unifem.org/campaigns/november25/index.php 


39

lämpar dem inte och kvinnor och barn är fortfarande 

otrygga. 

Det är inte acceptabelt att kvinnor antas gå med på 

sex enbart för att män vill ha det. Kvinnor måste ha 

rätt att fatta alla beslut om sin sexualitet och att njuta 

av den. Arbetet med att förändra mäns attityder måste 

prioriteras. Projekt i detta syfte har visat goda resultat 

när det gäller att minska våldet mot flickor. 27 

CEDAW: arts. 5(a), 6 

CRC: arts. 19,1, 34 

ICPD PoA: 4.23, 7.35, 7.39 

Millenniemål: 3 

10. Det lönar sig att satsa på förebyggande arbete 

Preventiva åtgärder för att främja sexuell och reproduktiv 

hälsa gynnar samhällsekonomin. Samhällen som 

istället för att ignorera problemen investerar i förebyggande 

åtgärder i ett tidigt skede främjar inte bara tillväxt 

utan också befolkningens sexuella och reproduktiva 

hälsa. Tillgång till säkra aborter och skydd mot 

hiv/aids sänker sjukvårdskostnaderna. I de värst drabbade 

afrikanska länderna upptas 30 till 75 procent av 

alla sjukhussängar av aidspatienter. Ett av tio spädbarn 

beräknas bli föräldralöst på grund av aidspandemin. 28 

Kvinnor som är friska och har möjlighet att skaffa sig 

ett jobb ger inte bara sina familjer ett inkomsttillskott 

utan bidrar också till att öka tillgång och efterfrågan i 

samhället i stort. Våld mot kvinnor och barn är också 

ett folkhälsoproblem som kostar samhället stora pengar. 

Tillgång till sexualupplysning och klinisk rådgivning 

är ett villkor för kvinnors möjligheter att försörja 

sig själva och därmed för samhällsekonomisk tillväxt. 29 

Om preventivmedel fanns tillgängliga för alla dagens 

kvinnor som behöver men inte har tillgång till dem, 

skulle 1,5 miljoner liv räddas. 30 (se avsnittet Farliga 

aborter är ett folkhälsoproblem som dödar kvinnor). 

RFSU och Center for Reproductive Rights 

27 RFSU, ”Young Men as Equal Partners”, YMEP, 2003. 

28 PAI, Factsheet: Number 14, How Reproductive Health Services Works to Reduce Poverty, 2000. 

http://www.populationaction.org/resources/factsheets/factsheet_14.htm 


30 AGI/UNFPA, Adding it Up: The Benefits of Investing In Sexual and Reproductive Health Care, 2003. 

http://www.guttmacher.org/pubs/addingitup.html 


Våga vara 

kontroversiell... 

Vid flera tillfällen sedan FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 

har konservativa krafter försökt att vrida klockan tillbaka och 

förändra det som 179 då länder enades om. Många ord och 

områden anses kontroversiella. Gemensamt är att de alla handlar 

om att ge individen rätt att bestämma över sin egen sexualitet 

– oavsett kön och ålder. De i opposition hävdar ofta 


41

Våga vara kontroversiell 

om ungdomars rättigheter 

att samhällets fundamentala värden förstörs om vissa 

begrepp tillåts användas. De värden man vill bevara 

beskrivs ofta som sanna, okränkbara och förankrade i 

religion eller kulturell tillhörighet. Men att arbeta för 

människors sexuella och reproduktiva hälsa och dit tillhörande 

rättigheter (SRHR) innebär att sätta individens 

rätt över alla dessa normer. Normer vars ursprung 

inte sällan härstammar från patriarkala värden, skapade 

för länge sedan i en tid då begrepp som mänskliga 

rättigheter och demokrati på sin höjd gällde män ur en 

viss samhällsklass. 

RFSU har bett flera olika skribenter att kort slå ett 

slag för några av de mest laddade sexualpolitiska områdena 

i vår tid. Det handlar om rätten till abort, rätten 

att bestämma över sin sexuella läggning och att 

individen ska stå fri från förtryckande religiösa och 

kulturella traditioner. Men också att ungdomar ska ha 

rätt till sexualrådgivning och tillgång till kliniker och 

preventivmedel utan föräldrarnas medgivande. 

Flera av texterna är skrivna utifrån en priviligerad 

svensk horisont och går längre än vad som någonsin 

sades vid ICPD för tio år sedan. Där kunde man exempelvis 

inte enas om rätten till abort, eller definiera 

sexuella rättigheter. I flera fall reserverade sig länder 

mot ord som families, safe motherhood, sexual behaviour/sexual 

rights, då man ansåg att dessa just kunde syfta 

på ett vidgat familjebegrepp, (läs familjer där båda 

har samma kön) eller rätten till abort. Flera länder ansåg 

också att dessa begrepp inte överensstämde med 

landets religiösa lagar. 

I boken Breaking Through – A Guide to Sexual and 

Reproductive Health and Rights (RFSU 2004) beskrivs 

de olika begreppen mer ingående. 

”Avhållsamhet känns inte 

realistiskt” 

Jag mötte en kille i min ålder som hastigast i Zambia 

våren 2002. Han bor i en by utanför Lusaka med sin 

familj och släkt. Vi pratade om vädret, om torkan, om 

musik och efter ett tag också om partners. Han hade 

en flickvän som bodde på andra sidan Lusaka. När vi 

diskuterat relationer kom vi in på sex och hiv. Min nye 

vän menade att det enda han kunde göra var att avhålla 

sig helt från sex. Det fanns inget annat alternativ 

och det var dessutom rätt. Vad som var rätt med avhållsamhet 

för honom förstod jag inte, men det lät på 

hans tonfall som att det hade med hans tro att göra. Vi 

tog avsked och jag önskade på planet hem att det skulle 

regna till vintern. 

Ett halvår senare var jag tillbaka i byn. Lite regn 

hade kommit, det fanns vatten i brunnen och någon 

hade ordnat med klor. Jag och min vän tog en promenad 

och tog upp diskussionen om sex där den slutat 

sist. Han var inte tillsammans med sin förra flickvän 

längre och hade lite frågor. Frågor om sex, om hiv och 

kondomer. Han berättade att det här med avhållsamhet 

inte kändes realistiskt och att han behövde få svar. 

Jag gjorde vad jag kunde för att förklara vad en kondom 

är, hur den ska användas för att fungera och delade 

med mig av erfarenheter och lite tips. Vi pratade 

mer om hiv och efter ett tag berättade han att tre av 

hans fyra bästa vänner hade dött i aids innan de fyllt 

25. Att hans syster har hiv. Att byäldsten ljuger när 



om kulturens makt över individen 

han säger att de som har hiv bara kommer från andra 

byar. Mer hann vi inte innan jag var tvungen att bege 

mig tillbaka till Lusaka. Jag försöker hålla kontakten 

med min vän i byn, men det är svårt. Orden kommer 

inte ner på pappret, en fråga i stil med ”hur är läget” 

blir väldigt stor. De brev jag skickat har alla försvunnit 

i den dåliga postsorteringen. 

En miljard människor i världen är mellan 15 och 

24 år gamla. Vi har rätt till ett lustfyllt, ömsesidigt och 

säkert sexliv. Vi har samma frågor om känslor, sex och 

våra kroppar. Våra sexuella och reproduktiva rättigheter 

respekteras dock inte i många länder, av många föräldrar 

och på många kliniker. Unga människor får höra 

att de ska avhålla sig från sex tills de gifter sig. Vuxna 

har en vanföreställning om att information om sex och 

prevention gör alla världens tonåringar promiskuösa 

och ansvarslösa. Denna felaktiga tolkning bidrar till 

att varannan person som smittas av hiv är mellan 15 

och 24, och att miljoner unga kvinnor blir oönskat 

gravida varje år. Många av dem dör i sviterna efter en 

illa utförd abort i hemlighet hos någon kvacksalvare. 

Regeringar, lärare och föräldrar världen över ignorerar 

att unga människor har sex för njutnings skull även 

om de inte är gifta. Att neka unga sexualundervisning, 

preventivmedel, klinisk rådgivning, samt rätt till abort 

och mödrahälsovård är absolut livsfarligt och förödande. 

För att nå en hållbar utveckling måste unga människor 

ses som en nödvändig resurs och inte som ett 

problem. Vårt deltagande på alla nivåer är nödvändigt 

för att nå bästa resultat. Det är också en demokratisk 

rättighet. Att använda unga som ungdomsinformatörer 

är bra men långt ifrån tillräckligt. Vårt perspektiv 

behövs också i policydesign, strategiskt arbete, prioriteringsdiskussioner 

och för utvärdering. 

Erfarenheter visar att sexualupplysning, tillgång till 

preventivmedel och klinisk rådgivning, gör att unga 

tar säkrare och bättre informerade beslut om sin sexualitet. 

Stora kampanjer om avhållsamhet som den enda 

metoden leder visserligen till att unga skjuter upp sexualdebuten 

något. Men de lämnas simmande på djupt 

vatten utan några kunskaper om sex och sexualitet vilket 

får livsfarliga konsekvenser när de inleder ett sexuellt 

aktivt liv. 

Victor Bernhardtz 

Bra kvinnor äter sist 

Jag föddes in i en nomadstam i östra Turkiet. Vi är fyra 

syskon i min familj. Tre flickor och så den yngsta som 

är en pojke. Det är ingen slump att vi är fyra. Min 

mamma hade fortsatt att föda tills hon hade fått en 

son. En efterlängtad son. Min far ville inte ha så många 

barn. Det räcker med två, sade han. Men mamma ville 

visa de andra att hon dög att föda fram en pojke. 

En kvinna som inte föder söner är oduglig och 

mannen kan om han vill gifta sig med en andra fru. 

Pojkar är föräldrarnas pensionsförsäkring. Det är de 

som har försörjningsplikt för sina föräldrar när de blir 

gamla. Staten tar inte hand om sina medborgare så 

människorna förlitar sig på familjen, kollektivet. Alla 

måste veta sin plats och alltid tänka på familjens bästa 

för att överleva. Kvinnor tar hand om barnen och hemmet. 

Männen arbetar och har försörjningsplikt. Ekonomi 

fördelar också makt. 

Om familjen har råd att utbilda något barn så är 

det pojkarna som prioriteras. Vid stora middagar med 


43


om rätten till abort 

gäster äter männen tillsammans och kvinnorna som 

lagat maten äter sedan resterna som blir kvar. När jag 

frågar min mormor varför hon väntar med att äta efter 

männen svarar hon: 

Det bara är så. Så har det alltid varit. Vi kvinnor 

måste vänta så att männen blir mätta och belåtna först. 

Annars tror de inte att vi är bra kvinnor och då börjar 

folk att skvallra. 

Kollektivet som styrs av männen har skapat traditioner 

och normer som begränsar kvinnornas handlingsutrymme 

och juridiska rättigheter. Hushållsarbetet 

sköts uteslutande av kvinnor och flickor trots att de 

många gånger även arbetar tillsammans med männen 

utanför hemmet. Kvinnor gifts bort till den man som 

erbjuder familjen högst hemgift, inte till den hon själv 

vill dela sitt liv med. 

De viktigaste och starkaste traditionerna berör kvinnans 

rätt att bestämma över sin sexualitet. Ritualer som 

ska symbolisera en av männen dikterad bild av den goda 

och kyska kvinnan reproduceras och överförs i familjelivet. 

Några exempel är könsstympning, tvångsgifte, 

slöjtvång, arrangerade äktenskap, hedersmord, barnäktenskap 

och lagar som begränsar kvinnors rätt att 

skilja sig eller ärva. 

När det inte finns något skyddsnät för kvinnor har 

de inget annat val än att acceptera de traditioner och 

regler som dikteras av kollektivet. Ibland är staten en 

kraft som med lagar och institutioner ytterligare ger 

stöd och legitimitet åt patriarkalt förtryck. I Iran har 

en kvinna enligt lagen rätt att skilja sig under förutsättningarna 

att mannen inte kan försörja henne och 

barnen, är narkoman eller impotent. Mannen behöver 

däremot inte uppge någon orsak. I Libanon, Syrien 

och flera andra länder ges lindrigare straff till den person 

som dödat en kvinna som befläckat familjens heder. 

I Kuwait har kvinnor inte rösträtt och i Saudiarabien 

får en kvinna inte gå ut utan en manlig släkting 

om hon inte har ett skriftligt tillstånd. 

Familjen och kollektivet är också en stor källa till 

glädje, kärlek och gemenskap. Det är när individen inte 

ges någon valmöjlighet att följa sin egen önskan och 

sina drömmar som denna gemenskap blir en förbannelse 

och allt för ofta ett livshot. Kvinnor måste få samma 

sociala, ekonomiska och juridiska förutsättningar som 

männen. Inga kollektiva föreställningar får gå före individens 

rätt till ett självständigt och demokratiskt liv. 

Dilsa Demirbag-Sten 

Varje abort har en historia 

Irland, 1982. Angela är ung, arbetslös, fattig och bor i 

ett hyrt rum. Ett längre förhållande har precis tagit slut. 

Hon har insett att hon inte älskar den mannen tillräckligt 

för att leva med honom. Någon månad efter 

att de hade gjort slut ligger de med varandra igen, för 

gammal vänskaps skull. Angela blir gravid. 

Angela fascineras över att hennes kropp fungerar 

men vet att hon inte kan ta hand om barnet. Hon bokar 

en resa till en abortklinik i London. Ex-pojkvännen 

är införstådd och betalar resan. Ingen annan får 

veta vart Angela åker den helgen. Angela oroar sig för 

vad som skulle hända om hon dör under operationen. 

Hur skulle hennes mamma reagera om hon fick veta 

att dottern både hade dött och gjort en abort? För sä- 


Fortfarande dör kvinnor 

för att de förvägras rätten 

till abort. För många 

blir en illegal – och ofta 

osäker – abort enda utvägen. 

Varför ska kvinnor 

förhindras att fatta beslut 

som rör deras kroppar 

– och liv? 


45


om homosexualitet 

kerhets skull hittar hon på en historia som hennes ex 

kan berätta för mamman. 

Tio år senare blir Angela gravid igen. Hon lever med 

sitt livs kärlek och deras tvåårige son Michael. Det skulle 

ha varit en utmärkt tidpunkt för syskon om inte Michael 

haft en grav hjärnskada. Han kräver passning 

dygnet om. Tanken på ett barn till, kombinerat med 

rädslan för att även detta barn skulle få en hjärnskada, 

gör Angela vettskrämd. Hon förstår hur de kvinnor 

känner som riskerar sina liv när de försöker framkalla 

en abort med strumpstickor eller klädhängare. I det 

här läget är hon desperat nog att göra likadant själv. 

Angela gråter och gråter. Hon känner sig så dum. 

Hon använder alltid pessar men den här gången hade 

hon missat att sätta på spermiedödande medel. Det 

blir en till resa till England, en hel helg borta från den 

älskade sonen. 

Att berätta att om en abort är inga problem, tycker 

Angela. Men hon vill helst inte erkänna att hon har 

gjort två. Abortmotståndarnas prat om okänsliga kvinnor 

som lättvindigt gör abort efter abort är svårt att 

skaka av sig, fast hon vet att det inte är sant. 

Angelas berättelse finns i boken The Irish Journey, 

Women’s Stories of Abortion, utgiven av ”Irish Family 

Planning Association”, IFPA. Varje abort har sin historia. 

Mary berättar om sin illegala abort på någon bakgata 

för tjugo år sedan. Sinéad berättar om att bli gravid 

vid 16 års ålder, acceptera föräldrarnas krav på åka 

till ett hem i Dublin, föda barnet och adoptera bort 

det efter en vecka. Ingen av kvinnorna i boken trodde 

att just de skulle bli oönskat gravida och samtliga är 

medvetna om vad det innebär att ta hand om ett barn. 

De lider av tystnaden, att inte våga berätta av rädsla 

för omgivningens fördömande. 

Från en svensk horisont låter det som historier från 

en annan tid. Sverige har haft fri abort sedan 1975. 

Inget parti i riksdagen motsätter sig abortlagstiftningen 

även om det finns ett uttalat abortmotstånd inom 

såväl kristdemokraterna som moderaterna. Men utanför 

Sveriges gränser är abort inte lika självklart. I EU är 

rösten för fri abort svag. Svenska politiker har ursäktat 

sig med att det är en svår fråga. Har vi glömt bort hur 

viktigt det är med fri abort, i Europa och i världen? 

Eller är vi rädda för att stöta oss med dem som, liksom 

påven, tycker att abort är ett hot mot världsfreden? 

De irländska kvinnorna kan åka till England. I andra 

delar av världen finns inte den möjligheten. Uppskattningsvis 

dör fem hundra kvinnor per dag i världen 

av osäkra aborter. Metoderna är många – strumpstickor, 

bläckpennor, malariamedicin. Om dessa kvinnor 

hade tillgång till säkra abortmetoder skulle knappt 

någon av dem dö. 

Visst hade det varit bättre om alla graviditeter var 

önskade men så enkelt är inte livet. Abort är en nödlösning, 

en nödvändig nödlösning. En rättighet. 

Skåpet och respekten 

Ulrika Lorentzi 

Slutscenen i den svenska ungdomsfilmen Fucking 

Åmål. Högstadieskola. Landsortsstad. Elin och Agnes 

har låst in sig på en av skolans trånga toaletter. Utanför 

står ett gäng och skriker. Bultar på dörren. Alla tror att 

tuffa Elin hånglar med en kille. ”Kom igen, vi vill veta 


Varför är det så provocerande om två människor av samma kön älskar varandra? Här demonstrerar svenska politiker på 

den årliga Pridefestivalen för homosexuella-, bi- och transpersoners rättigheter. 

vem du har därinne.” Ingen anar att Elin låst in sig 

med skolans värsta mobboffer. Och ingen kan ens tänka 

tanken att Agnes och Elin är kära – i varandra. Situationen 

blir till slut ohållbar. Och plötsligt har Elin 

bestämt sig. 

Alla håller andan. På bioduken och i salongen. 

Dörren slås upp: 

”Tadam! Här är jag. Och här är min nya tjej. Skulle 

ni kunna flytta på er. Vi ska gå och knulla”. 

Elins replik sitter som ett knytnävsslag. 

• 

”Aldrig mer”. Det är vad jag minns tydligast av allt 

som hände den natten. Första gången i en annan mans 

armar. Jag var förälskad, kåt – och rädd. 


47


om kärnfamiljen som ideologi 

Morgonen efter. Tre trappsteg i taget. Fort ut på 

gatan. Som för att springa ifrån mig själv – i samma 

stund som jag hittat fram. ”Aldrig mer”, viskade jag 

hela tiden tyst för mig själv. Och fortsatte att viska. I 

ett helt år efteråt. 

• 

Komma ut ur skåpet. Inte underligt att det har blivit 

en symbol för HBT-personer över hela världen. De allra 

flesta av oss har levt därinne. Vi känner igen oss. 

Och vi finns överallt. Skåpet kan visserligen se ut 

på många olika sätt. Liksom livet där inne – och utanför. 

I vissa delar av världen är det mörkare och mer 

hotfullt än i andra. När längtan efter kärlek och närhet 

blir straffbar – till och med belagd med dödsstraff – då 

låser de flesta skåpet från insidan. Men det finns också 

de som trotsar förtrycket. Som inte finner sig, som likt 

Elin öppnar dörren. Just nu sitter människor i fängelse 

enbart på grund av sin sexuella läggning. Ett stort antal 

länder har lagar som förbjuder eller begränsar HBTpersoners 

rättigheter. Hur många som förnedras och 

förödmjukas i det tysta vet ingen. 

• 

Hyllkilometer har skrivits och sagts om homosexualiteten. 

Om för, mot, när, var, hur – och inte minst varför. 

Skåpfrågan gäller något helt annat. Den handlar 

om varje människas oinskränkta rätt att själv definiera 

vem hon är och hur hon vill leva sitt liv. Och hur många 

vill leva sitt liv instängd i ett skåp? 

• 

”Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer…” Behöver påminna 

mig ibland. Förflytta mig till just den känslan. Till 

åren före – och tiden efter. För att inte glömma den 

kvävande rädslan i skåpet. Och då tänker jag på Elin. 

Som inte ber om ursäkt. Inte hukar. Inte vädjar om 

förståelse. ”Skulle ni kunna flytta på er”, säger hon. 

Precis så. Vill er inget illa. Har ingen avsikt att skada 

er. Stå inte i vägen, bara. Blockera inte mig. Inte mitt liv. 

Thomas Östlund 

Vad är en riktig familj? 

En kompis blev lämnad av sin kille när deras son var 

två veckor gammal. ”Jag älskar inte dig längre”, sa han. 

Alla tyckte att han var en idiot. En svikare. Ingen stod 

upp för att han måste följa sina känslor, att det viktigaste 

är att vara kär. Den där kärleksideologin vi tror 

att vi lever enligt sitter löst när det kommer ett barn. 

Vilken familjeideologi gäller i världen? FN-dokument 

är märkliga. Ibland lyser förhandlingsstriderna igenom i 

texten. Skrivningar med olika grundsyn står bredvid 

varandra. Dokumentet blir en ögonblicksbild av vilka 

ideologier som stod starkast när just den texten skrevs. 

Femte kapitlet i Programme of Action från befolkningskonferensen 

i Kairo 1994 handlar om familjen. I 

första meningen slås fast att familjen är samhällets 

grundläggande enhet som måste skyddas och stödjas. 

Samhället ska bidra till familjernas stabilitet står det 

lite längre fram. Vad är detta? Familjefundamentalism? 

Njae. I kapitlets första mening slås också fast att 

det finns olika former av familjer. Samhället ska stötta 

en mångfald av familjeformer, inte minst det ökande 

antalet ensamstående föräldrar. Dessutom betonas vikten 

av att främja lika möjligheter för de olika individerna 

inom familjen. Kvinnors och barns rättigheter 

nämns särskilt. 



om ”services” 

Går det att samtidigt bidra till familjens stabilitet 

och stärka individernas position? Både skydda familjen 

och stötta ensamstående? Det blir en balansgång 

och måste nog så vara. Om det inte är patriarken som 

bestämmer utan beslut ska tas demokratiskt, då behöver 

de svagares röst förstärkas. Det behöver inte alltid 

leda till att familjen splittras, men ibland kommer det 

att hända. Och då behövs stöd till de nya familjekonstellationer 

som uppstår. 

Det finns krafter i världen som inte tycker om den 

här balansgången. Familjefundamentalister skriker idag 

allt högre. Familjen med stort F, mamma-pappa-barn, 

ska skyddas. På uppföljningskonferenser efter Kairo har 

USA och deras allierade pressat på för att få bort skrivningarna 

om mångfald av familjeformer. 

Därför är det viktigt att betona att det finns familjer, 

inte en sorts familj. De ensamstående föräldrarna är den 

största gruppen, men formuleringarna kan även användas 

till stöd för homosexuella familjer eller andra grupperingar 

där fler än två vuxna tar hand om barnen. 

Idag handlar striden främst om att hålla fast vid de 

gamla dokumenten och säkra att de inte skrivs om. 

Det är bra, men de som förespråkar en mer nyanserad 

definition av familjebegreppet behöver även formulera 

en positiv bild. Familjer är viktiga i befolkningsfrågor 

eftersom det är där barn växer upp. Stabilitet behövs 

under uppväxttiden, att veta att det finns någon där för 

barnet. Men den som finns där behöver inte vara just 

den biologiska mamman och pappan. Stabiliteten har 

även en baksida. Familjen kan bli ett fängelse, framför 

allt för de svagare grupperna – kvinnorna och barnen. 

Jag tror att min kompis och hennes kille hade gjort 

varandra mindre illa om de haft en mer realistisk syn på 

familj och föräldraskap. De kanske ändå hade valt att 

leva isär men samarbetet kring vårdnaden om barnet 

hade förmodligen fungerat bättre. Att, som Bush, kräva 

att samhället ska göra allt för att hålla ihop dem skulle 

varken varit bra för dem eller för barnet. Men för att 

slippa oroa sig för att de skadar sitt barn, hade de behövt 

en bättre formulering av vad det är för sorts stabilitet ett 

barn behöver. Och ett starkt försvar för att familjer med 

två särboende föräldrar lika väl som andra familjeformer 

kan ge barnet detta. Det går an. 

Ulrika Lorentzi 

Välj dina ord – därför säger vi 

”reproductive health services” 

Det finns ord som är viktiga att värna om. Sådana ord 

som till exempel reproductive health (RH) services, som 

säkrar människors reproduktiva och sexuella hälsa. De 

senaste tio årens internationella förhandlingar om ord 

och termer i vägledande internationella dokument har 

lett fram till att begreppet ”services” kommit att uppfattas 

som ett mer progressivt begreppet än care (som 

uppfattas som mer traditionell omvårdnad). Services står 

för människors rätt till information, preventivmedel 

och rådgivning. Det innehåller olika metoder för att 

reglera fertiliteten, som abort i de länder där detta är 

tillåtet enligt lag. Det handlar om att förebygga oönskade 

graviditeter, hiv/aids och sexuellt överförbara infektioner 

(STI), om individens rätt att ha kontroll över 

sin sexualitet och reproduktion. 

Fortfarande är det inte självklart att kvinnor får fatta 

beslut om hur de ska planera sitt barnafödande eller 


49


skydda sig mot hiv/aids. Många tvingas gömma p-piller 

för sina män och att avkräva kondom vid samlag kan 

vara förenat med förnedring, misshandel och våldtäkt. 

Men att få tillgång till upplysning, rådgivning och 

vård borde inte vara en ynnest. Oavsett kön, ålder eller 

sexuell läggning har alla människor rätt att begära ett 

bra bemötande och information som står fri från fördömande 

värderingar. 

Klientens frågor och önskemål ska därför stå i centrum 

via RH services. Hon eller han ska själv fatta beslut 

om att välja mellan olika preventivmedel. Gravida 

kvinnor ska ges möjlighet att fullfölja eller avbryta en 

graviditet. För att människor ska kunna fatta avgörande 

beslut ska de ha tillgång till neutral och faktabaserad 

information – de ska respekteras och stöttas av personalen 

– oavsett vad de väljer. 

Länge stod begreppet familjeplanering modell för 

det som nu kallas för reproductive health (RH) services. 

Insikten att familjeplanering omfattar ungdomar, vuxna 

singlar, HBT-personer (Homosexuella, Bisexuella 

och Transpersoner) har gjort att begreppet vidgats. 

Dessutom krävs i högsta grad ett integrerat och brett 

förhållningssätt om prevention och behandling för att 

bemästra hiv/aids-epidemin. 

De som är emot sexuell och reproduktiv hälsa och 

dit tillhörande rättigheter är också emot begreppet RH 

services. Anledningarna är många. Men konservativa 

religiösa uppfattningar ligger ofta bakom, samt uppfattningen 

att det endast finns ett slags familj, man/ 

kvinna/barn, och att ungdomar kan lockas i fördärvet 

av sexualupplysning. 

Ungas olika sätt att söka behandling är idag förknippade 

med stora risker. Oftast löser de sina problem 

genom att ta felaktiga preparat som de kommit 

över på den lokala marknaden. Klorokin är exempelvis 

fortfarande ett vanligt preparat som unga kvinnor använder 

för att själva göra abort. 

Ungdomsmottagningar, Youth Friendly Services 

(YFS), måste utvecklas till en modell där ungdomar 

känner sig välkomna att söka rådgivning och vård. Att 

få personal vid hälsocentraler, kliniker och traditionella 

hälsovårdare vänligt inställda till ungdomars problem 

och frågor måste prioriteras. 

Mäns makt över kvinnor och deras sexuella beteende 

innebär att även Male Friendly Services måste utvecklas. 

RFSU:s ”Mottagning för unga män” visar att 

män som besöker mottagningen tar ansvar för sin sexualitet 

och för sin partners välmående. RFSU:s projekt 

”Young Men as Equal Partners” (YMEP) i Zambia 

och Tanzania visar att män som får tillgång till upplysning 

om sexualitet och får reflektera över mansrollen 

inser att jämställdhet mellan män och kvinnor bidrar 

till bättre relationer och säkrare sex för alla. 

De som motarbetar individers rätt till sexuell och 

reproduktiv hälsa menar att RH services endast är en 

omskrivning för abortrådgivning och utförande av 

abort. I deras värld är det viktigast att människor lever 

ett gudfruktigt liv utan preventivmedel och kondomer. 

Den katolska kyrkans och Bush-administrationens retorik 

och regelverk gör det orimligt svårt eller helt enkelt 

omöjligt för människor att skydda sig mot såväl 

oönskade graviditeter som hiv/aids. 

Alla människor har rätt att begära ett bra bemötande, 

information som står fri från fördömande värderingar 

samt preventivmedel och kondomer. RH services 

tar människors behov på allvar – oavsett kön, ålder 

eller sexuell läggning. 

Ann Svensén 


51

När Lillan kom till jorden 

Ett av FN:s millenniemål är att halvera andelen extremt fattiga i världen. Att vara fri från fattigdom innebär också 

att kunna bestämma över sin kropp och sin sexualitet. Men för många flickor och kvinnor i världen är situationen 

den motsatta. 

När Lillan kom till jorden i maj 1986 i en by i centrala 

Zambia var det torka, igen. Hon var det femte barnet i 

syskonskaran och ingen trodde att hon skulle klara sig, 

så liten och ynklig som hon var. Två av hennes äldre 

bröder hade dött innan de fyllde tre år och två av hennes 

småsyskon skulle också dö som småbarn. Men Lillan 

överlevde. 

Hon lärde sig mycket men fick aldrig veta om att 

det högtidliga FN-dokumentet ”Millenniedeklarationen” 

handlade just om henne och hennes familj. Vid 

millennieskiftet 2000 hölls ett toppmöte i New York. 

Världens ledare träffades för att fatta ett historiskt beslut: 

gemensamt satte man upp åtta mätbara mål för 

världsutvecklingen där det första och viktigaste var att 

utplåna extrem fattigdom och hunger fram till 2015 

(Se sidan 54). 

Många av millenniemålen – mödradödlighet, barnadödlighet, 

jämställdhet, bekämpning av hiv/aids – 

hänger direkt ihop med levnadsvillkoren för kvinnor 

som Lillan. Andra gör det indirekt. 

Den globala fattigdomskurvan visar faktiskt en positiv 

utveckling. Men det gäller inte Lillan och hennes 

familj som har svårt att få maten att räcka till alla barnen. 

(Millenniemål 1) 

Lillans mammas liv blev tungt. Hon födde sitt första 

barn när hon precis fyllt 17 år och sedan har graviditeterna 

avlöst varandra. Hon ägnar många timmar 

varje dag åt att hämta vatten och ved – eftersom skogen 

i närheten huggits ner – för att kunna laga den 

majsgröt familjen lever på. Pojkarna får mat först, sedan 

flickorna och sist mamman, om det finns något 

kvar. (Millenniemål 1, 3 och 7) 

Pappan arbetar inne i staden Kabwe och kommer 

bara hem då och då, ibland med en säck majsmjöl. 


Än så länge är hon fri. Men för många flickor väntar ett tungt kvinnoliv. Hur många kvinnor i Afrika känner till FN:s vackra 

löften om sänkt mödradödlighet och ökad makt för kvinnor? 

Hans mål är att arbeta ihop pengar till alla barnens 

skolgång men arbetslösheten i staden gör att han inte 

får jobb varje dag, och lönen är låg så pengarna räcker 

aldrig till. 

Han skryter och super och slåss i bybaren, och Lillan 

tycker det är skönt när han åker, fast mamman försäkrar 

att deras liv i byn skulle varit mycket sämre om 

han inte funnits som ett manligt beskydd, om än frånvarande. 

Helt ensamma kvinnor med barn är mycket 

mer utsatta för våld och stölder. (Millenniemål 3) 

Det är något som händer med Lillans mamma. Hon 

försvagas sakta och ingen förstår varför. Jo, det är nog 


53

Millenniemålen som antogs av världens 

ledare år 2000 ska uppnås senast 2015. 

Mål 1: Utplåna extrem fattigdom och hunger – minska 

andelen människor som lever på mindre än en dollar 

om dagen med hälften fram till 2015. Halvera andelen 

människor som hungrar. 

Mål 2: Uppnå grundskoleutbildning för alla – alla barn, 

både pojkar och flickor, ska gå i grundskolan 2015. 

Mål 3: Främja jämställdhet och öka kvinnors makt – 

inga könsskillnader i utbildningssystemet 2015. 

Mål 4: Minska barnadödligheten för barn under fem 

år med två tredjedelar fram till 2015. 

Mål 5: Förbättra mödrahälsan – sänk mödradödligheten 

med tre fjärdedelar fram till 2015. 

Mål 6: Bekämpa hiv/aids, malaria och andra folksjukdomar 

– epidemin ska ha stoppats och antalet sjuka 

minskat 2015. 

Mål 7: Säkra en miljövänlig och hållbar utveckling – 

minska andelen människor som lever utan rent dricksvatten 

med hälften till 2015, förbättra livet för dem 

som lever i slum, koppla miljöhänsyn till nationella 

utvecklingsprogram. 

Mål 8: Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling 

– skapa rättvisa handelsregler, erbjud billiga mediciner 

till fattiga människor och så vidare. 

många som förstår men man talar helst inte om sådant. 

När Lillans pappa kommer till byn talar han om alla kvinnor 

han haft. ”Så är det nu en gång med karlar”, ursäktar 

Lillans mamma, om någon för saken på tal. Och 

den här gången hade han ju med sig två mjölsäckar så 

det är väl inte mer än rätt att han får som han vill… 

Lillans mamma vet att det finns kondomer, och att 

de kan skydda mot både fler barn och andra faror – 

fast hon är inte säker, nunnorna säger att gummit har 

små hål. Lillans pappa vill ändå inte höra talas om saken 

utan ser kondomkravet som en anklagelse och får 

en anledning att slåss innan det är dags för andra nöjen. 

(Millenniemål 3 och 6) 

När Lillans mamma blir så svag av sjukdomen att 

hon inte orkar hämta vatten och ved längre måste någon 

ta över ansvaret. Lillan, som gått flera terminer i 

skolan och faktiskt kan läsa – vad har hon att klaga på? 

– får sluta för att ta hand om sina småsyskon. Det är 

viktigare att satsa på skolavgifter, böcker och uniformer 

till de äldre bröderna. Dessutom är det alldeles för 

långt till skolan för att hon ska hinna med resten. (Millenniemål 

2) 

Lillans pappa kommer hem till byn, sjuk även han. 

Han har visserligen hört talas om en ny smitta, men 

inte förstått vad det är. Med sorg ser han hur Lillan 

tvingats sluta skolan – han vet hur viktigt det är med 

utbildning – men vad ska han göra? 

I samband med sitt sista barns födelse orkar Lillans 

mamma inte längre. Efter förlossningen får hon feber 

och somnar in. Den nyfödde, som är mindre än någon 

baby man sett i byn, dör strax därefter. (Millenniemål 

4 och 5.) 

Efter begravningarna tar släkten över. Barnen har 

ärvt en liten jordlott men en farbror och faster flyttar 


in i deras hus för att ”hjälpa till”. Lillan blir oavlönad 

piga och barnflicka, med ständiga blåmärken och avslitna 

hårtestar. Alla hennes syskon får sluta skolan för 

farbrodern har bara råd att betala för sina egna barn. 

(Millenniemål 2) 

Lillan är elva år och rymmer. 

Lillans dröm är att få fortsätta i skolan, få ett bra 

jobb och kunna ta hand om sina små syskon. 

I storstaden Kabwe arbetar hon först som hembiträde 

men packar sina få tillhörigheter och springer sin 

väg sedan mannen i familjen tvingat sig på henne. Han 

börjar känna sig svag och har hört att sex med en oskuld 

kan bota sjukan. (Millenniemål 3.) 

I en av Kabwes kåkstäder delar hon ett plåtskjul med 

andra föräldralösa barn. Fattigdomen på landsbygden 

har drivit massor av människor – vuxna och övergivna 

barn – in till städerna. Lillan har ofta ont i magen för 

det är svårt att hitta rent vatten i kåkstaden och det 

finns inga ordentliga toaletter. (Millenniemål 7) 

Hungrig är Lillan jämt. Plötsligt ser hon en möjlighet. 

En av de andra flickorna vet hur man kan tjäna 

pengar, snabbt. Vid busstationen stannar bussarna några 

timmar. Chaufförerna betalar bra, det går fort och 

gör inte ens ont, försäkrar kamraten. Ju yngre flickan 

är, desto bättre betalt. Det finns, säger hon entusiastiskt, 

till och med flickor som fått hela sin skolgång 

betald av sina ”sugardaddies” och som sitter på bänken 

vid busstationen i skoluniform och pluggar medan de 

väntar. 

Lillan hinner aldrig tjäna ihop till en skoluniform. 

Om hon känt till sitt födelsedatum hade hon förstått 

att aborten, på en smutsig brits under en flugfläckig 

glödlampa, gjordes på hennes 13-årsdag. Hon 

var 13 år och en dag gammal när hon förblödde, i maj 

1999. (Millenniemål 5) 

Ett halvår senare undertecknade världens ledare 

Millenniedeklarationen. 

Karin Alfredsson 

Svårt att nå milleniemålen 

Den storstilade Millenniedeklarationen – som FN utgår 

från i alla program och planer – nämner inte ord 

som sexualitet och reproduktion. Men om den ska 

kunna uppfyllas krävs en medveten satsning på befolkningsfrågor. 

– Människor måste ges möjlighet att påverka sina 

liv och där är fertiliteten en viktig del, säger Christina 

Larsson, ansvarig för sexuell och reproduktiv hälsa på 

Sida. 

– Sverige har uppgraderat frågan och har den som 

ett av fyra prioriterade mål för biståndet (de andra är 

insatser mot hiv/aids, narkotikabekämpning och konflikthantering), 

säger hon. 

– Sverige är ett av få länder som utan inrikespolitiska 

motsättningar kan driva frågor om till exempel preventivmedel 

och säkra aborter. Det ger oss ett speciellt 

ansvar. 

Hur går det då ut med uppfyllandet av Millenniemålen? 

Si och då, enligt UNDP:s Human Development 

Report från 2003 (siffrorna nedan är hämtade därifrån). 

Fattigdomsmålet (Millenniemål 1) är det enda mål 

som idag ser ut att kunna uppfyllas fram till 2015. Det 

stora lyftet har skett i länder som Kina och Indien 

medan medelinkomsten i länder som Zambia har sjunkit. 

Afrika söder om Sahara kommer att ha uppnått 


55

målet att halvera fattigdomen först år 2147 om den 

nuvarande utvecklingen fortsätter. Kvinnor på landsbygden, 

ofta utan äganderätt till jorden, har blivit fattigare. 

När det gäller de millenniemål som handlar om 

hälsa (Mål 4-6) är framstegen mycket små för kvinnor, 

landsbygdsbor, etniska minoriteter och andra fattiga 

människor. Där är utvecklingen så långsam att man 

inte kommer att ha uppnått målet förrän 2165 – 150 

år efter det fastlagda datumet. 

Kvinnor är de främsta vårdgivarna i nästan alla samhällen. 

En utbildad kvinna betyder mer för barnens 

hälsa än en utbildad man. 

Ändå får pojkar gå längre i skolan än flickor, tydligast 

i Sydasien och södra Afrika. Erfarenheten visar att 

fler flickor stannar i skolan om skolan ligger nära hemmet, 

inte innebär stora extra kostnader för föräldrarna, 

erbjuder flexibla lektionstider och har kvinnliga 

lärare, både som förebilder och för de kvinnliga elevernas 

säkerhet. Annars får flickorna stanna hemma, arbeta 

i hushållet och sköta småsyskonen. (Millenniemål 

2) 

Utbildade kvinnor får färre och friskare barn. Målet 

att minska barnadödligheten är det som förefaller 

minst sannolikt att uppnå idag. (Millenniemål 4) 

Högre utbildade och friskare kvinnor skapar också 

högre produktivitet. De kvinnor som dessutom har 

inflytande, individuellt eller kollektivt, kan skapa snabb 

utveckling. (Millenniemål 3) 

Mer än 500 000 kvinnor om året – en varje minut, 

varje dag – dör av graviditet eller vid förlossningar. Den 

risken är hundra gånger större i Afrika söder om Sahara 

jämfört med i höginkomstländer. Utslaget på hela 

världen beror 13 procent av all mödradödlighet på osäkra 

aborter. De nationella skillnaderna är stora. I Brasilien 

är osäkra aborter den vanligaste dödsorsaken för 

unga kvinnor. (Millenniemål 5) 

Ett problem med hälsomålen är att enkla lösningar, 

som att tillåta sexualkunskap, tillgång till preventivmedel 

och säkra aborter, inte är tillåtna i många länder. 

Människors – åtminstone ungdomars och kvinnors 

– rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet är 

en kontroversiell fråga. Man räknar med att mödradödligheten 

skulle minska med upp till en tredjedel om 

preventivmedel fanns för alla och kvinnor själva kunde 

bestämma hur många barn de skulle föda och när. 

Under 1990-talet dog fler barn i diarré, bland annat 

på grund av brist på rent vatten, än alla som dött i 

väpnade konflikter sedan andra världskriget. (Millenniemål 

7) 

Allt fler kvinnor smittas av hiv. Mer än hälften av 

alla nysmittade är ungdomar mellan 15 och 24 år. Fem 

gånger fler flickor än pojkar. Orsaken är dels att flickor 

lättare blir smittade vid samlag, men också att de oftare 

utsätts för övergrepp. I slutet av 2002 var fler kvinnor 

än män smittade och andelen kvinnor väntas öka. 

Fattiga kvinnor är speciellt utsatta för hiv-smitta eftersom 

de ofta är undernärda, har dålig utbildning och 

saknar möjlighet att kräva säker sex. Om de blivit smittade 

söker de vård senare än män på grund av familjeansvaret 

och kostnaden. (Millenniemål 6) 

Det finns exempel på effektiv kamp mot hiv/aids. I 

Thailand upptäckte man 1989 att 44 procent av de 

prostituerade i Chiang Mai var hiv-positiva. Med hjälp 

av stor öppenhet, argumentation emot sexindustrin och 

för kondomer lyckades man sänka andelen hiv-smittade 

prostituerade till mindre än 10 procent 2001. (Millenniemål 

6.) 


Vid en afrikansk forskarkonferens i Tunis i december 

2003 uppmanade utvecklingsexperterna Afrikas ledare 

att satsa på befolkningsprogram. Thoraya Obaid, 

generaldirektör för FN:s befolkningsfond UNFPA säger: 

– Från Asien och Latinamerika kan vi lära oss att 

de länder som satsat på reproduktiv hälsa och familjeplanering 

har vunnit i ekonomisk tillväxt och lyckats 

bekämpa fattigdomen. Investeringar i befolkningsprogram 

är centrala om man ska lyckas med millenniemålen. 

Karin Alfredsson 


57

Det saknas preventivmedel. Det saknas utrustning till säkra aborter. Det saknas pengar till allt detta. Vad hände med löftena? 


Vart tog kondomerna vägen? 

Det samlade biståndet till materiel som används i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa (SRH) har sjunkit 

dramatiskt. Nya alarmerande rapporter pekar på en brist på bland annat preventivmedel och kondomer. 

Risken är stor att detta kommer att leda till allt fler oönskade graviditeter, aborter och dödsfall av graviditetsrelaterade 

orsaker. 

På FN-konferensen om befolkning och utveckling i 

Kairo 1994 enades världens ledare om att fram till år 

2015 arbeta för att alla människor ska få tillgång till 

adekvat sexuell och reproduktiv service, inklusive preventivmedel. 

Sedan dess har det gjorts stora framsteg 

inom detta område. Experter världen över menar dock 

att det i ett flertal länder råder brist på kondomer, preventivmedel 

och även materiel som behövs vid förlossningar, 

mödravård, utförandet av säkra aborter, tester 

för sexuellt överförbara infektioner samt olika mediciner 

med mera. 

Uganda är ett av de länder som det senaste året har 

erfarit bristande tillgång på kondomer 1 och generellt 

saknas det kondomer i hela södra Afrika. Studier pekar 

på att det finns mindre än fem kondomer per vuxen 

man per år i hela Afrika söder om Sahara. 2 Detta är 

mycket allvarligt, inte minst i relation till hiv/aids-epidemin. 

Det visar sig att allt fler efterfrågar kondomer, 

men att de inte räcker till alla. 

Rapporter om bristande tillgång på kondomer kommer 

också från Asien. På ett WHO-möte i Laos huvudstad 

Vientiane konstaterade man nyligen att kondomanvändningen 

fortfarande är relativt liten i regionen. 

Trots det skulle det behövas uppemot 15 miljarder 

1 Se Supply Initiatives hemsida: www.rhsupplies.org 

2 Shelton Jamea D. & Beverly Johnston, Condom Gap in Africa: evidence from donor agencies and key informants, 2001. 


59

fler kondomer i Sydostasien för att möta behovet. 3 Laos 

är också ett av länderna i regionen som under de senaste 

åren upplevt bristande tillgång på inte bara kondomer, 

utan även p-piller och spiraler. 4 Och i januari 2004 

kom rapporter om bristande tillgång på p-piller i Burma. 

5 Det har på senare år också talats om en brist på 

materiel som används vid aborter, och vid vård efter 

aborter. 6 Exempelvis är tillgången på medicinsk abort 

mycket bristfällig i många afrikanska länder. 7 RFSU 

har också talat med källor som är oroliga över brister 

på materiel för att utföra manuell vakuumaspiration 

(”Manuell Vakuum Aspiration”, MVA) en säker och 

relativt billig abortmetod. 8 

Brister på materiel för säkra aborter är också mycket 

allvarliga. Uppskattningar visar att det årligen utförs 

cirka 20 miljoner osäkra aborter världen över, varav 

många resulterar i svåra komplikationer och dödsfall. 

En fjärdedel av dessa utförs på unga kvinnor i åldrarna 

15-19 år. 9 Bara i Kenya är uppemot 20 000 kvinnor 

intagna på sjukhus varje år efter komplikationer av osäkra 

aborter. 10 Man beräknar också att ungefär en tredjedel 

av alla mödrar som dör i för tidig ålder gör det 

som följd av en osäker abort. 11 

Orsakerna till en kommande brist på detta materiel 

är flera. Enligt FN:s befolkningsfond, UNFPA, har 

det intensiva förespråkandet av sexuella och reproduktiva 

rättigheter lett till att allt fler människor fått möjligheten 

att efterfråga preventivmedel och annan sexuell 

och reproduktiv service. Samtidigt ökar antalet 

människor i sexuellt aktiv ålder varje år, vilket leder till 

ytterligare efterfrågan. 

Så här har det dock inte alltid varit. En av de största 

anledningarna till bristen är att de positiva resultaten 

med ökad efterfrågan och användning av preventivmedel 

och service tyvärr inte har renderat i ökade 

biståndsanslag. Det samlade biståndet till materiel som 

används i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och 

dit tillhörande rättigheter har sedan 1996 legat still eller 

till och med sjunkit. Mellan 1992 och 1996 täckte 

biståndet 41 procent av den totala kostnaden för all 

SRH-materiel som behövdes i tredje världen. Denna 

andel har fram till nu sjunkit till under 25 procent. 

Ytterligare en orsak till den rådande bristen är att många 

3 Dagens Nyheter, 19 augusti 2003. 

4 UNFPA, Reproductive Health Essentials – Securing the supply, New York, 2002. 

5 Mary Stopes International, News release: Contraceptive Pill Crisis in Myanmar, januari 2004. 

6 Interim Working, Group Infopack – Meeting the Challenge, 2001. 

7 Ipas, Medical Abortions – Inplications for Africa, Ipas, 2003. 

8 Ipas, Preliminary Estimates of the Need for Manual Vacuum Aspiration (MVA), A briefing note from Ipas, 2002. 

9 UNFPA – State of the world population, 2003. 


10 PAI et. al., Info Pack – Action Denied, The global Gag rule and Maternal Deaths due to Unsafe Abortion. 

11 PAI et. al., Info Pack – Action Denied, Country in Focus: Kenya. 


Det lönar sig att satsa på prevention. Just nu växer historiens största ungdomsgeneration upp. Många ungdomar saknar 

basala kunskaper om sin kropp. I de hårdast drabbade länderna riskerar en av tio att bli föräldralös på grund av hiv. 

utvecklingsländer själva är oförmögna att hantera den 

ökade efterfrågan. 12 Det är därför viktigt att stödja länderna 

i fråga i att själva bygga upp ett fungerande system 

av import eller produktion, kvalitetskontroll och 

distribution. 13 Trenden med bristande biståndsanslag 

till sexuell och reproduktiv hälsoservice, står i stark 

kontrast till handlingsprogrammet från Kairokonferensen 

1994. Det är paradoxalt att utvecklingen mot en 

bättre sexuell och reproduktiv hälsa ska få hotas av något 

så trivialt som brist på det materiel som behövs i arbetet. 

Risken är nu stor att detta kan leda till ännu fler 

oönskade graviditeter, aborter, hiv-positiva och dödsfall 

på grund av graviditetsrelaterade orsaker. Enligt 

UNFPA behövs mer pengar till detta område 14 och det 

är hög tid att världens biståndsgivare tar bristen på preventivmedel 

och kondomer på allvar och håller det man 

lovade i Kairo. 

Olle Wängborg 


13 Interim Working, Group Infopack – Meeting the Challenge, 2001. 



61

Kunskapen dör ut – aids 

utplånar hela samhällen 

Hiv lämnar avtryck på alla nivåer i ett samhälle. Kunskap om traditionellt jordbrukande dör ut och människor 

söker lyckan i städerna i stället. Världens regeringar måste satsa på strategier som ökar människors möjligheter 

att skydda sig mot virusets framfart genom att följa de överenskommelser som gjordes i Kairo 1994. Kvinnors 

rättigheter, kunskap om sexualitet och tillgång till rådgivning och vård är avgörande i kampen mot hiv/aids och 

för ett lands utveckling. 

Hiv är ett problem som påverkar hela länders utvecklingsmöjligheter 

när människor tvingas lägga alla sina 

pengar och sin energi på att vårda döende i aids. Epidemin 

underminerar de senaste 40 årens arbete för jordbruks- 

och landsbygdsutveckling. 1 Och till skillnad från 

andra allvarliga sjukdomar infekteras och dör människor 

i hiv/aids i sin mest produktiva ålder, från 15 till 

50 år. Hiv/aids underminerar samhällets överlevnadsförmåga. 

Varje dag drabbas 14 000 2 människor av hiv, nästan 

hälften av dessa är under 25 år. Hiv-epidemin är 

global men Afrika söder om Sahara är hårdast drabbat. 

Där bor en tiondel av världens befolkning och 83 

procent av alla människor som dör till följd av hiv/ 

aids. 3 Afrika är den region där man mest påtagligt lever 

med konsekvenserna av hiv/aids och effekterna har 

tydligt kunnat studeras. Erfarenheterna måste tas tillvara 

för att sprida kunskap och finna vägar för att hejda 

en liknande katastrofal utveckling i andra delar av 

världen. 

1 FAO, AIDS a threat to rural Africa. 

http://www.fao.org/Focus/E/AIDS/AIDS1-e.htm 

2 UNAIDS, 2003. 

3 FAO, AIDS a threat to rural Africa. 


Särskilt tydlig är den tillbakagång och de stora förändringar 

som sker inom jordbruket i de hiv-drabbade 

områdena. Mer än två tredjedelar av befolkningen i de 

25 mest berörda länderna i världen bor på landsbygden. 

Och mer än en tredjedel av bruttonationalprodukten 

i de mest drabbade länderna kommer ifrån jordbruket. 

4 När de vuxna dör alltför tidigt får det allvarliga 

konsekvenser. Barn ser inte längre sina föräldrar bruka 

jorden, de får inte på ett självklart sätt de viktiga 

kunskaper som behövs för att driva ett jordbruk. Åkrar 

växer igen eftersom det inte finns resurser att bruka 

dem. Minskningen av brukad jord medför en förändring 

av valet av grödor som odlas. Från att odla grödor 

för försäljning övergår man till grödor för familjens 

omedelbara konsumtion. Ensidig odling, som en följd 

av att allt färre händer kan bruka jorden, ökar risken 

för att utarma den växtgenetiska mångfalden som är 

av stor vikt för framtidens jordbruk. Mångfalden behövs 

för att det ska vara möjligt att öka jordbrukets 

produktivitet i takt med att vi blir fler människor på 

jorden. Det är mot den bakgrunden nödvändigt med 

satsningar både på utbildning och forskning för fler 

näringsrika och lättodlande grödor. 

Arbetskraften drabbas hårt 

Landsbygdsbefolkningen är särskilt sårbar för hiv/aids, 

eftersom den omedelbara överlevnaden för familjens 

medlemmar måste prioriteras framför till exempel ett 

mer tidsödande arbete med jordförbättring. Aids har 

sedan 1985 dödat omkring 7 miljoner jordbruksarbetare 

och kan döda ytterligare 16 miljoner före 2020. 5 

Kvinnor, som har en central roll som arbetskraft i jordbruket, 

deltar mindre i arbetet när de blir sjuka eller 

när alltmer av deras tid går till att vårda andra sjuka. 

Många jordbruksministerier har idag stora problem 

med att genomföra sin policy för hiv-prevention och 

nya jordbruksprogram. En studie från Food Agriculture 

Organization of the United Nations (FAO) visar 

att i Kenyas jordbruksministerium beror 58 procent 

av dödligheten bland personalen på hiv/aids. I Malawis 

jordbrukministerium har minst 16 procent av personalen 

hiv/aids. En annan studie visar att i Afrika, 

söder om Sahara, gick hälften av den arbetade tiden 

för jordbrukspersonal bort på grund av hiv/aids-relaterade 

skäl. 6 Detta leder till att administration och implementering 

av det stöd som människor behöver försenas 

eller helt uteblir. Utan det nödvändiga lokala och 

regionala stödet för genomförande av skogs- och jordbruksprogram 

kommer utvecklingen av landsbygden 

att hejdas eller kraftigt försenas. 

Hotet mot arbetskraften gäller inte bara jordbruket, 

hiv/aids har en stor inverkan också på sektorer som 

transport- och gruvnäringen. Dessa har liksom jordbruket 

stort behov av arbetskraft. När arbetarna, vanligen 

män, är hemifrån har de ofta flera nya sexualpartners 

och oskyddade sexuella förbindelser. Resultatet 

blir att hiv sprids vidare till de kvinnor som väntar 

hemma när männen hälsar på. Också kvinnorna som 

stannar hemma kan ha andra män, ofta i syfte att skaf- 

4 ibid. 

5 ibid. 

6 ibid. 


63

fa pengar till hushållet. När produktionen minskar 

kräver överlevnaden att alla medel används. Det är 

underförstått att kvinnor och flickor ska betala med 

sin kropp och sin sexualitet. När kvinnor bara har sin 

sexualitet att sälja för att försörja barn och familj så gör 

de ofta det. 

På landsbygden är tillgången till information, kunskap, 

preventivmedel inklusive kondomer väsentligt 

lägre än i städerna. Sjuk- och hälsovård är sämre och 

mer svårtillgänglig. En följd av detta är att landsbygdens 

befolkning får svårare att skydda sig. 

Den förlorade generationen 

Barn som ser sina föräldrar sjuka och sen dö långsamt 

far oerhört illa av den erfarenheten, oavsett om de växer 

upp i rika eller fattiga familjer. Men som alltid drabbas 

de fattigaste värst. De som far mest illa är de som 

inte kan köpa bromsmedicin, betala för omvårdnad eller 

för att få hjälp hemma. De få vuxna som orkar arbeta får 

allt mindre tid för att ta hand om barnen i familjen. Det 

finns mindre tid att se till att familjens hygien är god 

och tiden för att producera och tillaga mat blir kortare 

när de sjukas vårdbehov ökar. Ofta får barnen, framför 

allt flickorna, sluta skolan för att hjälpa till hemma. 

Att barnen tvingas sluta skolan får på sikt långtgående 

konsekvenser både för dem själva och för samhället. 

Det leder till att utbildningsnivån i landet för 

många år framåt blir mycket låg. Skolan blir också allt 

sämre eftersom det varje år dör fler lärare än man hinner 

utbilda. De flesta dör i aids. Enligt utbildningsministeriet 

i Zambia förlorade landet 1 300 lärare på grund 

av aids under de första tio månaderna 1998. Varje år 

utbildas knappt 2 000 lärare. 7 

Fortfarande omges hiv/aids av en stor tystnad och 

stigmatiseringen är långt ifrån bruten. Den som dör av 

aids sägs ofta ha dött av något annat. Hushåll som har 

sjuka medlemmar isoleras och man är rädd för att be 

om hjälp. Detta slår särskilt hårt mot barnen som överges 

av vuxensamhället. Barnen saknar ofta någon att 

be om hjälp eller fråga till råds om sådant de möter i 

vardagen. Det kan gälla matlagning, eller hur man tar 

hand om en mamma som lider av svår diarré och inte 

kan stå på benen. Men också vilken hjälp ett småsyskon 

som vägrar att äta behöver. 

Många av de gatubarn som finns i världen har formellt 

någon släkting att bo hos, men saknar totalt både 

psykiskt och fysiskt omhändertagande. De barnen lever 

sitt liv på gatan och för att få mat säljer de inte 

sällan sin kropp. Det gäller mest flickor, men också 

pojkar. En följd, förutom den personliga tragedin för 

barnen, är att hiv fortsätter att spridas. 

Det sexuella utnyttjandet av barn förvärras av mytbildning 

som sprids om att till exempel hiv botas eller 

förebyggs om en vuxen man har sexuella kontakter med 

mycket unga flickor, ofta barn. Bland grupper av unga 

kvinnor sprids föreställningen om att man förstärker 

sitt immunförsvar genom att ha sex med en äldre man. 

Fattigdom, kampen för mat för dagen och drömmen 

om ett annat liv, har sexuellt utnyttjande och hiv 

som följeslagare. Många flickor och kvinnor är ekonomiskt 

beroende av så kallade ”sugardaddies” (som är 

7 ibid. 


den förskönande omskrivningen för sexuell exploatering). 

”Suggardaddies” kan bistå med bilskjuts till skolan, 

skolavgiften eller ett restaurangbesök i utbyte mot 

en sexuell relation. 

och hävande av patent på mediciner föras jämsides med 

kampen emot fattigdomen och uppbyggnaden av infrastruktur. 

Först då kan medicinen nå alla de som behöver 

den. 

En ond cirkel 

Minskad produktivitet och konkurrenskraft försämrar 

möjligheterna till arbetstillfällen och ger färre positiva 

spin-off effekter för lokalsamhället. Den ökade fattigdomen 

gör det också svårare att förhindra hiv liksom 

den är ett hinder för människor att tillgodogöra sig 

den medicin som finns. Bromsmediciner mot hiv/aids 

har utvecklats under senare år. De flesta som medicinerar 

säger att de trots biverkningar, lever ett mycket 

bättre (och längre) liv än de gjorde före medicineringen. 

Under senare år har man också börjat ge medicin 

till kvinnor i samband med förlossningen. Detta förhindrar 

i de flesta fall att hiv överförs till barnet. Men 

det minskar också risken att mamman dör när barnet 

fortfarande är litet. Då ökar också chanserna för barnets 

överlevnad. 

För att få god effekt av bromsmedicinering krävs 

att medicinerna tas i en sammansättning som prövas 

fram för varje patient. De olika medicinerna ska tas 

vid olika tidpunkter och enligt speciella föreskrifter. 

Många mediciner har biverkningar som till exempel 

diarréer. Undernärda människor har inga marginaler 

för kontinuerliga diarréer. Det urholkar både medicinens 

verkan och tilltron till dessa 

Men detta är inte en invändning emot behovet av 

att göra medicin tillgängligt för alla. Fattigdom och 

svag infrastruktur är de verkliga hindren för tillgång 

mediciner. Därför måste kampen för billiga mediciner 

Satsa på nytänkande 

Svårigheterna att bekämpa hiv-epidemin understryker 

vikten av förebyggande arbete. Det blir också tydligt 

att man alltid måste integrera kampen mot hiv med 

arbete mot fattigdom. 

Eftersom hiv huvudsakligen är sexuellt överförd 

krävs kraftfulla satsningar på sexualundervisning och 

tillgång till kondomer och klinisk rådgivning. Då krävs 

genomgripande utbildningsinsatser till många olika 

grupper i samhället. Det gäller att skapa ett klimat där 

det är möjligt att tala om sexualitet. Och det preventiva 

arbetet måste vara förankrat i lokalsamhället, integrerat 

både i utbildning och i hälsovård. Det är viktigt 

att ha stöd från beslutsfattare, men arbetet måste bygga 

på att de berörda människorna aktivt deltar och inte 

är passiva mottagare av budskap. Det finns flera lyckade 

exempel på sådant arbete från till exempel Uganda 

och Thailand. För att hitta ett fungerande budskap 

måste man acceptera att unga människor har sex och 

därför behöver råd och stöd. 

Landsbygdens nya behov måste också identifieras 

och metoder för att möta dem måste utvecklas. Det 

gäller till exempel att inom jordbruket möta behoven 

av nya, mindre arbetsintensiva, men effektiva metoder. 

Ett exempel på sådana metoder är det som kallas 

agroforestry. Det innebär att man på utarmad och utsugen 

jord planterar träd som både kan binda jorden 

och ge avkastning i form av frukt, djurfoder och ved. 


65

Trädodling är mindre arbetskrävande och behöver inte 

samma kontinuerliga omsorg som många andra grödor. 

Metoden har med stor framgång används runt 

Victoriasjön som är en av världens mest hiv/aids-drabbade 

regioner. 

För att öka tillgången till näringsriktig diet behövs 

ett nytt sätt att tänka vad gäller matproduktion och 

nya initiativ i jordbruket. Det behövs även satsningar 

på forskning för att få fram fler näringsriktiga och lättodlade 

grödor. Behovet är också stort av både en bred 

utbildning i näringsfrågor och en mer avancerad utbildning 

för dietrådgivning inom sjuk- och hälsovården. 

För att få en verklig förändring är det nödvändigt 

att se hiv som det strukturella problem det är och vidta 

åtgärder inom alla samhällets olika områden. Det är 

en enorm utmaning för politiker och regeringar. En 

grundläggande förutsättning för att utveckla globala 

och nationella strategier i kampen mot hiv är politiskt 

ledarskap, koalition och samarbete både inom länder 

och internationellt. 

Eftersom religionen spelar stor roll för många människor 

har också de religiösa ledarna en viktig roll. Det 

är ofta de som bestämmer vad ”moral” innebär i samhället. 

Den katolska kyrkan spelar här en avgörande 

roll. Kyrkans företrädare i olika delar av världen har 

fördömt kondomanvändning. I Sydafrika kallade biskoparna 

2001 i ett ”Message of Hope” kondomer för 

”ett omoraliskt och vilseledande vapen i vår kamp emot 

aids” 8 . Detta trots att det är det enda fungerande preventivmedlet 

mot hiv-överföring. 

Katolska kyrkan gör enorma vårdinsatser och sägs 

vårda 25 procent av alla aids-sjuka i världen. 9 Detta är 

ett viktigt arbete, men innebär att nio miljoner hiv/ 

aids-sjuka människor kanske vårdas av vårdgivare som 

varken vill tillhandahålla kondomer eller informera om 

dem. Men det finns de som ifrågasätter Vatikanens och 

katolska kyrkans förhållningssätt till kondomer. Det 

har till exempel de franska biskoparna gjort i ett uttalande 

i den riktningen. Men fortfarande hänvisar Vatikanen 

i FN till de reservationer man gjort till både 

slutdokumentet ifrån befolkningskonferensen i Kairo 

1994 (ICPD) och till Kvinnokonferensen i Peking 

1995. Dessa reservationer innebär att man inte accepterar 

kondom som skydd vare sig emot hiv eller som 

skydd emot oönskad graviditet. 

Kampen emot hiv/aids måste integreras i alla olika 

biståndsområden. Det globala direkta biståndet för 

kampen mot hiv måste snarast uppgå till minst tio 

miljarder dollar per år. 10 Det rika Nord har ansvar för 

8 Message of Hope from the Catholic Bishops to the People of God in South Africa, Botswana and Swaziland, Nummer 49, tredje 

kvartalet 2001. 

http://www.jctr.org.zm/bulletins/hope.htm 

9 Address of Archbishop Javier Lozano Barragan, Head of the Holy see Delegation to the 26th Special Session of the General 

Assembly, 27 juni 2001. 

http://www.vatican.va/roman_curia/secretariat_state/documents/rc_seg-st_doc_20010627_un-aids_en.html 

10 UNAIDS, Meeting the need, 2003. 

http://www.unaids.org/html/pub/publications/fact-sheets03/fs_meeting_need_en_pdf.htm 


Sluta diskriminera aidssjuka! Hiv-positiva Nomfundo Dubule, 29, från Sydafrika demonstrerar vid den 13:e internationella 

aidskonferensen i Kenya 2003. Hiv har slagit ut hela samhällen. När allt färre ska hålla produktionen igång försvinner också 

kunskapen och familjer splittras. 40 miljoner beräknas ha hiv idag. 

att bromsmediciner görs tillgängliga för fattiga människor 

i Syd. Medicinen måste, tillsammans med test 

och uppföljning, finnas för alla. 

Ledare i Nord har ett stort ansvar, men det har också 

ledare i Syd. För att lokalsamhället ska kunna hantera 

epidemin måste stigmatiseringen av hiv/aids-sjuka 

motverkas. Isoleringen av hushåll med hiv måste 

brytas och strategier för hur sjuka och föräldralösa barn 

ska tas om hand utvecklas. Män och kvinnor måste ha 

möjligheten att respektera andras och kontrollera sitt 

eget sexualliv. Överenskommelserna gjorda i Kairo 

1994 måste därför börja efterföljas. Det är en fråga om 

överlevnad. 

Katarina Lindahl 


67

Från ord till handling 

– ICPD i verkligheten 

Att omsätta ord i handling är inte alltid det lättaste. I Indien har man satsat på en deckarsåpa för att nå ökad 

jämställdhet. Och i Tanzania och Zambia har RFSU arbetat med ett projekt med fokus på män och ungdomar. 

En strategi som på sikt ska ge kvinnor ökade rättigheter och bättre sexuell och reproduktiv hälsa. 

Rumu Sen-Gupta lägger sista handen vid sitt arbete 

på BBC World Service Trust-kontoret i New Delhi. 

Hon är ansvarig dramaredaktör för Indiens, och kanske 

världens, första deckarsåpa som ska göra unga män 

till mer kompetenta och ansvarstagande partners. Hon 

berättar om hur hon tillsammans med en grupp inhemska 

redaktörer försökt väva in frågor om genus, 

sexualitet och skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar 

i en interaktiv tv-serie. Det handlar om ”edutainment”, 

det vill säga underhållande strategisk masskommunikation 

i syfte att försöka påverka människors kunskaper 

och beteenden. 

– Män mellan 15 och 35 år är den mest utsatta 

gruppen för att smittas av hiv/aids i de här fem utvalda 

områdena i norra Indien, berättar Suruchi Sood, på 

Johns Hopkins University. Hon är ansvarig för den 

vetenskapliga delen i samarbetet mellan BBC WST, 

NACO (National Aids Control Organisation) och statstelevisionen 

Doordarshan och ett antal finansiärer. 

Meningen är att hjälten Jasoos Vijay ska fungera 

som en förebild för unga män. Han är en riktig ”good 

guy”, som behandlar kvinnor väl. Han tar sällan till 

våld, men är expert på taekwen-do. Edutainment utgår 

från teorier om tittares identifikation med rollmodeller. 

Dessa ska fungera som förebilder och förhoppningsvis 

ge utslag i verkliga livet. En annan bärande 

idé är att dramat ska få igång samtal bland vänner och 

familjemedlemmar om sex och relationer. 

– Mäns våld och sexuella övergrepp är ett globalt, 

och kraftigt underrapporterat problem. Makt är en ofta 

förbisedd faktor i frågor kring sexuell och reproduktiv 

hälsa. Det visar bland annat EU-finansierade projekt i 

Latinamerika, berättar Marianna Lipponen, handläggare 

på EU-kommissionen och ansvarig för bland an- 


nat budgetlinjen reproduktiv hälsa. Hon nämner projekt 

i bland annat Mexiko, där mäns våld i hemmen 

för första gången rönt offentlig uppmärksamhet. 

I indisk television är det förbjudet att visa en kyss. 

Samtidigt går det i städer som Mumbai och New Dehli 

utmärkt att bläddra mellan ett 60-tal kanaler, där 

tyngdpunkten av utbudet ligger på våld och skräck och/ 

eller utstuderat ålande och juckande till filmmusik. 

Indiska och andra asiatiska våldsfilmer har visat sig sälja 

mycket bra även i Ryssland och Östeuropa. 

– Budskapen som massmedier sänder kring sexualitet 

är ofta rent förödande. Det är inte bara Hollywood 

och Bollywood, säger Adrienne Germain. Hon 

är ordförande för ”International Women´s Health 

Coalition”, en organisation med säte i USA som driver 

projekt runt om i världen, men också lobbying och 

opinionsbildning på hemmaplan. 

För dubbelmoralen är som bekant inte begränsad 

till länder i Syd och Öst. Hur ska då det individbaserade 

rättighetsperspektivet på sexualitet, reproduktion 

och hälsa lyckas bli till en global norm? Det sattes ju 

faktiskt på papper i Kairo 1994, och förtydligades i 

Peking 1995 och Haag 1999. 

– Problemet med att driva SRHR-frågor är inte 

pengar, utan fundamentalism, fortsätter Adrienne Germain. 

USA:s president George W Bush har under sin 

mandattid bland annat stoppat pengar till FN:s befolkningsfond 

UNFPA och till enskilda organisationer 

(NGO:r) som misstänks förespråka abort. 

– Det är valår i USA. Bush den äldre förlorade ett 

omval på grund av att han inte fick med sig de konservativa 

väljarna. Bush den yngre tänker inte göra om 

samma misstag. Det handlar om att arbeta in konservativa, 

stereotypa familjebilder, två barn och villa, säger 

Germain. 

På väg NH-8 mellan Jaipur och New Delhi dundrar 

långtradare. Vägen kantas av ett gytter av småbutiker, 

skjul och hotell. Likheterna är få med de scenografier 

som visas i Jasoos Vijay. Nyfiken på hur den 

indiska tv-deckaren tagits emot bland tittare reste jag 

till Rajahstan, ett av de fem eftersatta områden som valts 

ut för deckarprojektet. Läskunnigheten bland vuxna 

kvinnor är bland de lägre i världen här, 36 procent enligt 

de lokala myndigheterna. Ute i byarna finns radio, men 

de flesta har inte tillgång till mer än statstelevisionen. 

Arbetstillfällena är få, migrantarbete är vanligt och prostitutionen 

utbredd. 

Chaufförerna ligger ute på vägarna 27-28 dagar i 

månaden, berättar den amerikanska organisationen 

”PMI Interlife” med kontor insprängda bland rastplatserna. 

Efter flera års arbete med information, konsultationer 

och fria kondomer har man lyckats vinna ett 

visst förtroende. Kondomanvändningen har ökat. Men 

kvinnorna hemma i byarna vet ofta inte vad en kondom 

är – vilket gör att välmenande budskap i tv och 

radio lätt går dem förbi. Till saken hör naturligtvis också 

att fattiga människor i Indien har svårt att få tillgång 

till professionell vård och rådgivning, och är allt för 

ofta hänvisade till charlataner. 

Någon tydlig bild av vad som fungerar och inte 

fungerar när det gäller att omsätta handlingsprogrammet 

från Kairo och Kairo+5 i praktiken är svår att fånga. 

UNFPA publicerar i juni en sammanställning kring 

vad som gjorts, också EU är i färd med att göra en 

sammanställning. Men enligt Adrienne Germain är inte 

ens de krassa kostnadseffektiva perspektiven – störst 

effekt per krona – utvecklade. Mer än för kondomer. 


69

Mäns våld och sexuella övergrepp är ett globalt problem. Vilka budskap får de här barnen om makt och sexualitet? 

Vilka insatser skulle då ge störst utdelning i form av 

förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa och ökade rättigheter? 

– För att hjälpa kvinnor på ett brett plan behöver 

hälso- och sjukvården förbättras både på administrativ 

nivå och lokalt. Ett stort steg vore att utbilda barnmorskor, 

som kunde ta över förlossningar och göra 

enklare aborter. Men där möter man mycket hårt motstånd 

från läkare, till exempel i Indien och Vietnam, 

säger Adrianne Germain. 

En kvinna i minuten uppges dö av komplikationer 

av graviditeter. Boten mot detta är naturligtvis en fung- 


erande grundläggande hälso- och sjukvård, utbildning 

och ett rättsväsende som ser till att mänskliga rättigheter 

efterlevs. Liksom att barn och ungdomar tas på allvar 

och får tillgång till adekvat information och service 

för att hantera sin sexualitet och hälsa. Som allmän 

sexualundervisning i skolan. Men dit är det långt. Rätten 

till sin egen sexualitet och kropp säkerställs inte 

genom vaccinationsprogram. 

Allt fler talar nu också om behovet att involvera män. 

Få har dock gjort det. En som faktiskt har erfarenhet 

av att arbeta med män och sexualitet i utvecklingssamarbete 

är Stefan Laack, på RFSU. Vid millennieskiftet 

fick projektet ”Young Men as Equal Partners” 1,2 miljoner 

dollar från Bill och Melinda Gates Foundation 

för arbete i Tanzania och Zambia. 

– Genom att avliva myter kring de krav som mansrollen 

ställer, så vågar män bryta traditionella mönster. 

Män är en framgångsrik väg till kvinnors ”empowerment”, 

säger Stefan Laack, som tillsammans med den 

tanzaniska samarbetsorganisationen ”Umati” arbetat 

mycket i form av workshops kring attityder, bland annat 

till arbetsfördelning i hemmen. 

Vad det enligt kulturen innebär att vara man varierar. 

Men följdverkningarna är desamma. Frustrerade 

män tar ut sin aggressivitet på kvinnor (som i sin tur 

pucklar på barnen). I Östeuropa har till exempel männens 

alkoholmissbruk och våldsbenägenhet ökat efter 

den sociala kollaps och arbetslöshet som följde i övergången 

mellan olika samhällssystem. I Tanzania är alkohol 

också ett stort problem samtidigt som de sexuella 

kraven är högt ställda: 

– I Tanzania finns en föreställning att ett fullbordat 

samlag utgörs av tre ejakulationer. ”One game is three 

rounds”. Det är klart att det kan bli lite besvärligt för en 

medelålders man att klara av det, säger Stefan Laack. 

Enligt den amerikanska forskningsorganisationen 

”Population Council” är det en myt att människor inte 

vill prata om sexualitet. Människor önskar tvärtom, 

just på grund av den stora laddningen, att ha någon att 

tala med. Den erfarenheten har också Stefan Laack, 

som i Tanzania för övrigt kom att jobba tillsammans 

med både katolska kyrkan och muslimska imamer. 

Under arbetet framställdes också en bok som läromedel 

i sexualitet och samlevnad: 

– Vi hade en lärare som först inte ville befatta sig 

med boken, eftersom han tyckte att den var för avancerad. 

Samma lärare kom så småningom att stå och 

tala på en skolgård inför 500 unga killar om onani, på 

ett så engagerande sätt att eleverna jublade. 

Stefan Laack ser gärna att modellen även återförs 

till europeiska förhållanden. 

– Den skulle lika gärna kunna användas i norra 

Sverige, eller förorter till Stockholm. I själva verket var 

det lättare att arbeta i Tanzania. Männen där saknar 

den fernissa av politisk korrekthet som vi har i Sverige, 

säger han. 

Tillbaka till det prydare norra Indien. Vad blev då 

effekterna av edutainmentprojektet om Jasoos Vijay? 

Tv-deckaren som skulle få unga indiska män att reflektera 

över sexualitet, relationer och sexuellt överförbara 

sjukdomar? Verkliga attitydförändringar visar sig 

kanske om 15-20 år. Resultatet hittills är att publiken 

fått en professionellt gjord kriminalsåpa inspelad i indiska 

miljöer med fokus på unga män. Mängder av 

PowerPoint-presentationer har producerats och dramaredaktören 

Rumu Sen-Gupta är tillbaka till teatern i 

London, några erfarenheter rikare. 

Tv-serien har inte lyckats väcka frågor om relatio- 


71

ner och sexualitet i den utsträckning som man hade 

hoppats. Även om många brev och mejl kommit in på 

till BBC WST:s Delhikontor med frågor och tankar, 

bland annat om homosexualitet och om vad som är 

”normalt” i ett förhållande, liksom hur man närmar 

sig den man är intresserad av. Det vill säga frågor och 

funderingar som ungdomar världen över funderar på. 

Andra reaktioner har gällt könssjukdomar och rädsla 

för hiv/aids. 

Men på det hela taget så har omgivningen inte varit 

beredd. Den största gruppen tittare har visat sig vara 

barn. Vidare är sexualitet inget man talar offentligt om 

i Indien. Stigmatiseringen kring hiv är också blytung. 

Adrienne Germain på ”International Women´s Health 

Coalition” menar, liksom många andra, att det är generellt 

svårt att påvisa vilka effekter masskommunikation 

kan ha för SRHR. Enligt henne är det överlägset 

bästa sättet att sprida kunskap kring sexualitet och hälsa 

obligatorisk sexualundervisning i skolorna. 

– Hoppet står till de unga. 

Marie Närlid 


EU:s dubbla agenda 

EU-kommissionen har lovat 300 miljoner euro årligen till frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och dit 

tillhörande rättigheter från och med år 2000. Ett löfte som inte infriats. Och trots att det finns handlingsplaner 

för att följa upp det som sades på Kairokonferensen 1994 händer alltför lite. En tung byråkratisk gång är en 

orsak. En annan att flera medlemsländer fått nya regeringar som inte prioriterar frågor om kvinnors rättigheter. 

Enligt rekommendationer från FN ska minst fyra procent 

av budgeten för utvecklingssamarbete gå till sexuell 

och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter 

(SRHR). Men av alla EU:s medlemsländer är det 

bara Luxemburg, Holland, Danmark och Sverige som 

år 2002 levde upp till denna minimirekommendation 

i sitt bilaterala samarbete med utvecklingsländer. 1 

För biståndet kanaliserat via EU (kommissionen) 

gick i snitt 63,87 miljoner euro om året till SRHR 

under åren 1994-2001. 2 EU-kommissionen uppger 

vidare att om man räknar ihop medlemsländernas stöd 

med EU:s under 2000-2001 så uppgår stödet till i snitt 

206 miljoner euro per år. Alltså 100 miljoner euro 

mindre än vad som utlovats. Men uppgifterna måste 

förmodligen tas med en nypa salt. Inte ens professionella 

analytiker på IPPF:s Brysselkontor (”International 

Planned Parenthood Federation”) kan lyckats sammanställa 

hur mycket EU faktiskt lägger ner på SRHR, 

eftersom pengarna kanaliseras via ett mångfacetterat 

stödsystem. 

1 PAI, European Union – Population and reproductive health assistance – Overall assessment. 

http://www.populationaction.org/resources/publications/fair_share/dac98/european_union.htm 

Även det europeiska nätverket EuroNGOs har kartlagt samtliga medlemsländer, och anslutningsländers, stöd till SRHR. 

2 intervju med tjänstemän från EU-kommissionen. 


73

En grov vägledning för frågornas ställning ger kommissionens 

årsrapport för utvecklingssamarbetet 2002. 3 

I stödet till de före detta kolonialländerna i Afrika, 

Karibien och Oceanien, (i EU kallat för ACP-länderna), 

så går bara 9 procent av EU:s insatser till ”hälsa 

och utbildning” – där sexuell och reproduktiv hälsa 

och rättigheter ingår. Budgetposten ”vägar” slukar ensamt 

27 procent av stödet till dessa, världens fattigaste 

länder. 30 procent om man bara räknar med länderna 

söder om Sahara. 4 Samtidigt hävdas i årsrapporten att 

såväl ”mänskliga rättigheter” som ”jämställdhet mellan 

kvinnor och män” ska genomsyra allt bistånd. 

Detta är symtomatiskt för EU:s efterlevnad av Kairokonferensens 

handlingsprogram. Bra i teorin, men 

svagt i praktiken. En snäll förklaring är att bristerna 

beror på en tungrodd byråkrati nedärvd från gemenskapens 

barndom. Utvecklingssamarbetet styrs under 

två olika direktorat där de före detta kolonialländerna 

behandlas för sig, (ACP-länder) och övriga länder för 

sig. Ansvaret för implementering är däremot utlagt på 

en tredje part, ”EuropeAid Co-operation Office”. Detta 

organ, som alltså är ansvarigt för själva utförandet, lägger 

i sin tur ut planering och beslut till regioner och 

samarbetsländer, vilket naturligtvis är bra. Men varken 

hälsa eller mänskliga rättigheter är frågor som tenderar 

att bli prioriterade av utvecklingsländers eliter. 5 Inte 

heller frågor om könsroller. Kvinnor är systematiskt 

underordnade män i arvsregler, möjligheter till krediter, 

skolgång och tillgång på mat för att ta några exempel. 

Att hävda kvinnors grundläggande rätt till sin egen 

kropp, reproduktion och sexualitet är därför ett socialt 

sprängstoff. 

I internationella sammanhang ger EU ett tydligt 

stöd åt Kairoagendan. Den ansvariga kommissionären 

för utveckling och humanitär hjälp, Poul Nielsen – tidigare 

dansk biståndsminister, får lovord för sitt engagemang. 

När USA och Bushadministrationen från och 

med 2002 ströp sina anslag till FN:s befolkningsfond 

(UNFPA), så vann EU politiska poäng på att fylla hålet 

genom att anslå 32 miljoner euro till FN:s befolkningsfond. 

Även den tidigare kommissionären, spanjoren 

Manuel Marin, sägs ha drivit frågorna framåt 

(trots misstanke om korruption). 6 Likaså får Europeiska 

rådet, medlemsländernas stats- och regeringschefer, 

på det hela också godkänt av IPPF (med reservation 

för Spanien, Portugal, Irland och eventuellt Italien). 

3 EU-kommissionen, Annual Report 2003 from the Commission to the Council and the European Parliament on the Community’s 

Development Policy and the Implementation of External Assistance in 2002. 

http://europe.eu.int/comm/europeaid/reports/com_2003_0527_en.pdf#zoom=100 

4 I rättvisans namn ska sägas att merparten av det via EU och kommissionen kanaliserade biståndet till SRHR går till Asien – 

2002-2004 går 43 procent av stödet till denna region till ”Utbildning, hälsa, vatten och sanitet”. 

5 se vidare Världsbankens rapportserie Voices of the Poor. 

6 Hela kommissionen avgick i mars 1999, efter det att EU:s socialistgrupp uttryckt sitt misstroende. Detta efter mycket skarp kritik 

från EU:s expertgrupp (där bland andra RSV-chefen Inga-Britt Ahlenius ingick). Manuel Marin kritiserades för att ha anställt 

släkt och vänner, och för att ha haft dålig koll på humanitärt bistånd till Medelhavsländerna (han kunde inte redovisa för var 400 

miljoner pund tagit vägen). Mest ökänd blev under skandalen den franska kommissionären Edith Cresson, som gav sin tandläkare 

konsultuppdrag i aidsfrågor. 


Språkbruket är uppdaterat och i de juridiskt bindande 

reglerna för samarbetet med utvecklingsländer 

så är rättighetsperspektivet väl förankrat. ”Förordning 

om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv 

och sexuell hälsa och rättigheter i utvecklingsländerna” 

antogs av EU-parlamentet 2003 – dock inte utan 

stridigheter. Parlamentet passade i gengäld på att frysa 

delar av den planerade höjningen av budgeten för biståndet 

till sexuell och reproduktiv hälsa. 

Teori och praktik överensstämmer alltså inte. Enligt 

nätverket ”EuroNGO” har tillförlitligheten kring 

EU:s statistik kring biståndet till sexuell och reproduktiv 

hälsa försämrats. Det enda sättet att följa insatserna 

är att titta på utfallet, det vill säga vad som blivit gjort. 

Inte vad som ämnats göra. De senaste årens maktskiften 

i medlemsländerna, från socialdemokratiskt till borgerligt 

styre, har börjat avspegla sig i EU-parlamentet. 

Samtidigt visar amerikanska och Vatikan-baserade ultrakonservativa 

lobbyister ett allt större intresse för EU. 

Hårdföra ”rätten till liv”-organisationer har upprättat 

kontor i Bryssel. Och i forna öststater ses kyrkan i en 

del länder som en liberal ”befriare”. 

Inom parlamentet har en arbetsgrupp, EPWG (The 

European Parliament Working Group on Population, 

Sustainable Development and Reproductive Health), 

och kvinnoutskottet målmedvetet hävdat Kairoagendan. 

Hittills har motståndet mot SRHR mestadels begränsat 

sig till en liten grupp, till höger om de konservativa. 

Frågan är vad som händer efter utvidgningen 

av EU. Den första maj 2004 går unionen från 15 till 

25 medlemsländer. De tio nya länderna från Öst- och 

Centraleuropa har liten erfarenhet av eget utvecklingssamarbete. 

De mest tongivande, som Polen, tar djupt 

konservativa katolska värderingar med sig in i unionen. 

I juni hålls parlamentsval och därefter väljs de nya 

kommissionärerna. 

Inte en rättighetsfråga 

Hyckleri eller realpolitik? Åsikterna går isär när det 

gäller EU:s dubbla agerande. Utåt står unionen för 

mänskliga rättigheter och implementering av Kairoagendan. 

Inåt är det tyst. Sexuella och reproduktiva 

rättigheter är nämligen inom EU en hälsofråga. Och 

som sådan en icke-fråga, eftersom mandatet på detta 

område är nationellt. Detta enligt subsidiaritetsprincipen 

– det vill säga att beslut ska fattas på lägsta möjliga 

administrativa nivå. 7 Det enda juridiskt bindande direktivet 

på området är förbud mot diskriminering av 

gravida på arbetsplatsen. I övrigt nämns inte SRHR 

varken i det förslag till ny EU-konstitution, som planeras 

antas senare i år, eller i befintlig stadga för EU:s 

mänskliga rättigheter. 

Frågan om SRHR är politiskt död. På båda sidor 

finns starka grupper som ingen vill stöta sig med, förklarar 

Lotta Wendel, juridiska institutionen vid Umeå 

universitet, som studerat framtidskonventets förslag till 

ny EU-konstitution ur ett genusperspektiv. 

Hyckleri, menar Christina Zampas, Europarådgivare, 

”Center for Reproductive Rights” på Wall Street 

7 Men principen är långt ifrån entydig, se bland annat förklaring på Europaparlamentets sida www.europarl.eu.int/factsheets/ 

1_2_2_sv.htm 


75

Varför så tysta, herrar och fruar ministrar? Inom EU ställs få krav på medlemsländer som brister inom sexuella och reproduktiva 

rättigheter. Här är Romano Prodi och ministrar från de tio nya medlemsländerna. 

i New York. Om inte kvinnor ges möjlighet till full 

kontroll över sina reproduktiva liv så kan inte jämställdhet 

mellan könen uppnås. 

Men alla EU-länder har ändå förbundit sig att respektera 

människors sexuella och reproduktiva rättigheter. 

Detta genom flera internationellt juridisk bindande 

konventioner som EU-länderna skrivit under 

(se kapitlet Reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter). 

Där fastställs bland annat rätten till jämställdhet, 

hälsa och rätten att kunna planera sin familj. Kairodeklarationen 

är en moraliskt förpliktigande deklaration 

som EU-länderna också skrivit under. Där uttrycks 

tydligt att reproduktiva rättigheter är en mänsklig 

rättighet. 

Hittills har ingen strid tagits för att få sexualpolitiska 

rättigheter till en gemensamhetsfråga. EU-parlamentets 

kvinnoutskott och belgiskan Van Lancker valde 

2002 en bredare väg när man fick igenom rapporten 

Health and rights in Europe and the Accession 

Countries. Denna ställer rekommendationer kring säkra 


aborter, upprättande av statistik med mera, men är på 

intet sätt förpliktigande. Vidare arbetar den parlamentariska 

arbetsgruppen (EPWG) med att utbilda och 

informera representanter för de nya medlemsländerna. 

De enskilda organisationerna förväntas göra sammaledes 

med hälsoorganisationerna i Öst- och Centraleuropa. 

Men detta försvåras av att de senare ofta är 

trosbaserade. 

Medan 85 procent av britterna använder moderna 

preventivmedel, så är motsvarande andel för Östeuropa 

i snitt 35 procent. Medan svenskor under 1960- 

och 1970-talen åkte till Polen för abort, så har Polen 

idag en av Europas hårdaste abortlagstiftningar. I grannlandet 

Litauen är behovet av sexualupplysning för ungdomar 

stort, inte minst med tanke på sexuellt överförbara 

sjukdomar – där naturligtvis hiv/aids är den allvarligaste. 

Den grupp som bedöms som mest eftersatt 

är dock etniska minoriteter. Tvångssteriliseringar av romer 

har rapporterats från Slovakien. 

Holland kommer under sitt ordförandeskap, andra 

halvan av 2004, att ta upp sexuella rättigheter för kvinnor 

inom etniska minoriteter. Det blir första gången 

som ett ordförandeskap lyfter sexuella rättigheter. Även 

om fokus begränsas till en specifik grupp, så är det ändå 

ett steg på vägen till att jämställdhet inte bara är ett 

mål utan också görs till gemensam värdegrund. Lokalt, 

nationellt, regionalt och globalt. 

Mellan 500 000 och 800 000 kvinnor i världen dör 

Så hanteras EU:s bistånd 

2002 gick närmare hälften av EU:s totala bistånd till 

medelinkomstländer, framför allt till unionens grannländer. 

Stödet till de nya medlemsländerna har gällt 

handel, infrastruktur och säkerhet. 

Utvecklingssamarbetet sorterar under två olika direktorat, 

uppdelningen sker utifrån om det är gamla 

kolonialländerna i Afrika, Karibien och Oceanien, som 

då kallas ACP (African, Caribbean and Pacific Group of 

States) Övriga länder kallas”icke-ACP-länder”. 

Implementeringen av vad de båda direktoraten 

kommer fram till, ligger dock under EuropeAid, något 

som bland andra kommissionären Poul Nielsen kritiserat: 

”I still find it a real error in terms of management 

and policy responsibility that we have a tension between 

the upstream policy part and the ’do it’ part /…/ 

but it is better than it used to be.” 8 

Pengarna ligger i olika så kallade budgetlinjer. Budgetlinjen 

för ”reproduktiv hälsa” omfattar perioden 

2003-2006 och 73,95 miljoner euro. (13,95 miljoner 

Euro 2003, 17 miljoner Euro 2004, 20 miljoner Euro 

2005, 23 miljoner Euro 2006. 

Budgetlinjen ”Fattigdomssjukdomar” (som inkluderar 

hiv/aids) omfattar motsvarande 351 miljoner euro 

för perioden 2003-2006. Andra budgetlinjer gäller medel 

till ”enskilda organisationer”, ”Afghanistan” etc. 

8 Qu 183, The Effectiveness of the reforms of European Development Assistance, Second Report of Session 2001-02, Volume II, House 

of Commons International Development Committee. 


77

varje år på grund av graviditet. Avgående parlamentarikern 

Ulla Sandbaek, ordförande i arbetsgruppen 

EPWG, uttrycker en oro för att utvidgningen kan komma 

att minska EU:s engagemang för Kairoagendan. 

Men att det överskuggande hotet globalt är bristen på 

pengar. 

– Vi ser också en risk att SRHR får stå tillbaka för 

hiv/aids – vilket är mycket olyckligt, eftersom de båda 

områdena är så nära kopplade till varandra, säger Ulla 

Sandbaek som hoppas att utvecklingen och distributionen 

av vaginalkondomer för kvinnor tar fart. 

Pengar och/eller hiv/aids? Det största hindret för 

EU:s arbete med SRHR är snarare tystnaden. Frågorna 

måste få ta plats inom utvecklingssamarbetet, men 

också inom unionen. EU framhålls ofta som en tung 

aktör i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och dit 

tillhörande rättigheter. I slutänden är dock inte unionen 

starkare än sina medlemsländer. 

– De enskilda medlemsländernas regeringar måste 

driva frågorna och ställa krav på EU. Där är Sverige 

bra, säger Marianna Lipponen på kommissionen, ansvarig 

för bland annat budgetlinjen reproduktiv hälsa. 

Om regeringarna uppmärksammar frågorna så får vi 

mer pengar. Då ökar också kraven på oss att utarbeta 

bra modeller, som vi i vår tur kan sprida till landhandläggare. 

Kommissionen är alltså beroende av politiska påtryckningar 

för att se till att pengar verkligen kommer 

SRHR till godo. 

Marie Närlid 


”Underlivsfrågor” 

i storpolitken 

En profilfråga för Sverige. Det säger regeringen om sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande rättigheter. 

Men var är ministrarna som uttalar detta offentligt i internationella sammanhang? Än mer sällsynt är den på 

mediernas dagordning. Hur kan en prioriterad fråga för regeringen hamna så långt ned på agendan? 

Kvinnor ska ha samma grundläggande fri- och rättigheter 

som män. Våldtäkt är straffbart även när det sker 

inom hemmets väggar. Fri abort är självklart. Liksom 

sexualundervisning i skolan och tillgång till preventivmedel. 

Det tycker de flesta svenskar. 

Men så har det inte alltid varit. Dessa självklarheter 

är frukter av ett sekels idogt arbete och nästan alltid 

har det initierats av eldsjälar utanför de etablerade politiska 

kretsarna. Det är först efter hand som parlamentarikerna 

har tagit till sig budskapet och fattat de lagar 

som vi idag tar för givna. 

Numera slår sig den svenska regeringen för bröstet 

när det handlar om frågor om sexuell och reproduktiv 

hälsa och dit tillhörande rättigheter (SRHR). Visst, vi 

är bra, Sverige har kommit långt. Och precis som övriga 

i regeringen, bedyrar utrikesminister Laila Freivalds 

att det är viktiga frågor, för regeringen – och för henne. 

Men att frågorna i huvudsak sorterar under biståndsministern 

ses inte som konstigt. 

– Problemen avseende SRHR och hiv/aids är störst 

i de fattigaste länderna och hanteras inom FN:s ekonomiska 

och sociala fora och organ, förklarar Laila Freivalds. 

Inom EU driver Sverige också frågan – men till synes 

bara i den gemensamma biståndspolitiken. När 

utrikesdepartementet och socialdepartementet får frågan 

om hur regeringen drivit SRHR även inom EU 

och Europa, där flera länder brister i dessa rättigheter, 

återkommer man inte med ett enda exempel. Trots 

upprepade förfrågningar. 

Ett prioriterat område för den svenska regeringen 

verkar således vara något som enbart ska drivas i de 

fattigaste länderna. 

Vad beror det på att frågorna inte syns offentligt i 


79

någon större utsträckning, särskilt inte i politiken gentemot 

andra EU-länder? En anledning verkar vara att 

det finns en tro på att dessa frågor är så kontroversiella 

att de kan stjälpa viktiga förhandlingar om de överhuvudtaget 

nämns. Kanske finns en rädsla för att det land 

som driver vad som har kallats ”underlivsfrågor” blir 

förlorare i förhandlingsspelet, dessutom med kraftigt 

skamfilat rykte? Prioriteras frågorna ned av taktiska skäl? 

Förre biståndsministern Jan O Karlsson ger uttryck 

för detta på frågan om hur Sverige drev SRHR under 

förhandlingarna med de blivande EU-länderna. 

– Det är möjligt att de nya medlemsländerna inte 

pressades tillräckligt. Å andra sidan skulle det vara 

mycket svårt att driva frågorna i det läget, säger han. 

Vi måste komma ihåg att Sverige har kommit längre 

än de flesta på dessa områden. Det gäller ju inte minst 

den ofta extremt känsliga frågan om abort. 

Att driva sådana frågor skulle, hävdar Jan O Karlsson, 

kunnat leda till låsningar i förhandlingarna. I stället 

valde regeringen att ligga lågt. 

– Jag tror att det psykologiskt var politiskt riktigt 

att inte föra diskussioner om allt för känsliga frågor i 

förhandlingsskedet, säger han. Men nu när länderna 

väl tar steget in i EU, kan vi sätta press på dem att leva 

upp till kraven på mänskliga fri- och rättigheter. 

Det är möjligt att han har rätt. Men var inte just 

medlemsförhandlingarna det där gyllene tillfället då länderna 

skulle vara beredda att foga sig efter sådana krav? 

För dem hägrade ju ett efterlängtat medlemskap i EU. 

Att det skulle vara så mycket lättare att ställa krav 

när länder väl är medlemmar, är också tveksamt. Irland 

till exempel har knappast fått någon press från 

EU att ändra sin stränga abortlag. Landet har ändå varit 

EU-medlem sedan mitten av 1970-talet. 

Synen på hur frågor om SRHR ska hanteras skiljer 

sig mellan EU-länderna, vilket Jan O Karlsson också 

bekräftar. 

– När George W Bush blev president ströps biståndet 

till bland annat UNFPA med hänvisning till organisationens 

syn på abortfrågan. Sverige och några likasinnade 

länder lyckades samla hela EU bakom ett uttalande 

som stödde UNFPA och kritiserade den amerikanska 

administrationen, säger han. Men för att nå 

dit var vi tvungna att lämna abortfrågan utanför. Annars 

skulle vi aldrig ha fått med oss länder som Portugal, 

Spanien och Irland. 

Detta visar hela problemet i blixtbelysning. Det räcker 

med att ett fåtal länder deklarerar sitt motstånd i en 

fråga för att övriga EU-länder diplomatiskt ska välja 

att inte driva den. Med den strategin är nog risken stor 

att kampen för kvinnors rätt till säkra aborter är ett 

förlorat slag. I medlemsförhandlingarna lyckades till 

exempel Malta och Polen få in skrivningar som garanterar 

att de får behålla sina stränga abortlagar även som 

EU-medlemmar. Med de länder som träder in i EU i 

maj 2004 kommer abortmotståndarna och den katolska 

kyrkan med stor sannolikhet att öka sitt inflytande. 

Och med facit i hand är det mycket troligt att känsliga 

frågor som abort lämnas utanför viktiga förhandlingar. 

Som om inte det räckte finns tunga lobbyister i 

EU:s korridorer. Ett exempel är Vatikanen som har ett 

eget kontor i Bryssel för att bevaka sina intressen och 

komma nära politiker och tjänstemän. 

– När Margareta Winberg pratade om Vatikanen 

som en viktig maktfaktor i EU och betydelsefull för 

frågor om SRHR och kvinnors rättigheter fanns det de 

som fnös åt henne, säger Marie Fredriksson, politisk 


sekreterare åt EU-parlamentarikern Marianne Eriksson 

(v). Men hon har helt rätt och för oss som jobbar här i 

Bryssel är Vatikanen och dess inflytande en realitet. 

Till och med statsminister Göran Persson hade svårt 

att tro på Winberg. I en intervju i Svenska Dagbladet 

förra året gav han en känga åt nejsägarnas rädsla för att 

EU kommer att bli en superstat med en egen armé. 

Samtidigt passade han på att vifta bort Vatikanen som 

maktfaktor för familjepolitiken. 

Det finns uppenbarligen ett stort behov av att de 

politiker som har andra värderingar än Vatikanen, och 

som ser den som en viktig aktör i frågor som rör sexualitet, 

gör sina röster hörda. 

Som så ofta handlar dessa frågor om mer eller mindre 

tydliga värdemotsättningar, vilket Anders Mellbourn, 

chef för Utrikespolitiska institutet i Stockholm, understryker. 

– Flera studier visar att frågor om genus och sexualitet 

är extremt känsliga, säger han. Inom Europa finns 

en tydlig skiljelinje i synen som till en stor del sannolikt 

beror på att protestantiska och katolska länder har 

sekulariserats i olika grad. Det har gjort att känsliga 

frågor kring sexualitet i många länder tillhör den privata 

sfären dit politiken inte får nå. 

Marie Fredriksson i Bryssel tror att det viktigaste 

skälet till att regeringen ligger så lågt i dessa frågor inom 

EU är att den inte vill stöta sig med de andra länderna. 

– Regeringen är rädd att skada det rykte man byggt 

upp, säger hon. Det finns en rädsla för konflikter och 

det var tydligt i medlemsförhandlingarna. 

Men i så fall är det nog en fråga om överkänslighet 

från regeringens sida. Det tror i alla fall Anders Mellbourn. 


81

– Sverige är ju sedan länge förknippat med familjeplanering 

och liknande frågor, säger han. Därför har 

jag svårt att tro att det skulle kunna vara till skada om 

vi drev dessa frågor hårdare internationellt. 

Den före detta ambassadören Lars-Olof Edström 

håller med. 

– Redan på 1960-talet tog Sverige upp frågan om 

preventivmedel när vi pratade utvecklingsfrågor i internationella 

sammanhang, berättar han. Vi var pionjärer 

i en fråga som var kontroversiell, men vi tappade 

absolut inte prestige även om det var många som reagerade 

kraftigt. 

Men visst kan en politiker som driver vissa frågor 

drabbas av andras smädelser. Men det måste man kunna 

stå ut med som politiker. Dessutom är de ofta av 

kortsiktig natur. När förra EU-kommissionären Anita 

Gradin tog upp frågan om trafficking i EU möttes hon 

av fniss och påståenden om att hon marginaliserat sig 

själv. Idag är situationen en annan. Trafficking finns 

på dagordningen och Anita Gradin ses som en pionjär. 

Anders Mellbourn understryker att små länder kan 

välja sådana profilfrågor betydligt lättare än större. 

– Små länder som Sverige behöver inte hävda sin 

position gentemot stormakterna, utan kan i stället hitta 

egna frågor att hävda sig med, förklarar han. 

Med det kalla krigets slut har det också skapats utrymme 

att i internationella sammanhang driva andra 

frågor än de tidigare helt dominerande säkerhetsfrågorna. 

Det har inte minst märkts i FN:s arbete. Förr 

eller senare borde även frågor om SRHR nå hela vägen 

fram till de internationella förhandlingsrummen. De 

länder som då varit drivande för att få frågorna dit, 

kommer knappast att förlora prestige. 

– Nu är det dags att flytta in underlivsfrågorna i 

storpolitiken, säger Lisa Pelling på Aftonbladets ledarredaktion. 

”Amnesty” pekar i en färsk rapport ut mäns 

våld mot kvinnor som den största säkerhetsrisken vi 

har i världen. Att inte vilja ta in dessa frågor i utrikespolitiken, 

skulle vara ett tydligt tecken på bristande 

verklighetsförankring. 

Att försök till detta görs då och då måste sägas, även 

om man inte alltid lyckas få de skrivningar man vill. 

Inför och under utvecklings- och befolkningskonferensen 

i Kairo tog svenska delegater upp en del av de mest 

kontroversiella frågorna. Lars-Olof Edström som själv 

var med berättar: 

– Vi lyckades få majoriteten att acceptera att den 

innebörd av begreppet familjeplanering som var allmänt 

förhärskande var förlegad. Efter förhandlingarna 

hade vi enats om att se sexuell och reproduktiv hälsa i 

ett bredare perspektiv. I abortfrågan fick vi däremot 

nöja oss med en annan skrivning än vad vi hade önskat. 

Samma sak gällde vårt förslag att lyfta ungdomars 

rättigheter. Detta var allt för kontroversiellt men vi fick 

i alla fall upp frågan på bordet. 

En viktig pusselbit i bestämmandet av den politiska 

agendan är naturligtvis media. Dess roll kan inte 

underskattas. Och det är ett problem, eftersom många 

av de frågor som ryms inom området sexuell och reproduktiv 

hälsa och rättigheter inte, med självklarhet, 

passar in i medias rapporteringsmall. 

– I nyhetsjournalistiken finns det en jakt på konfliktdynamik, 

förklarar tv-journalisten Lars Adaktusson. 

Man rycker ut och bevakar katastrofer, särskilt konflikter 

som kan förväntas leda till krig. Det fokus som 

idag ligger på internationell terrorism och USA gör att 

många frågor tappas bort i utrikesbevakningen. 

– Men spontant kan jag konstatera att om detta är 


ett prioriterat område så har de inte lyckats kommunicera 

det. Politiska prioriteringar sätter ändå spår. Det 

är möjligt att det går att visa upp ett antal uttalanden 

som regeringen gjort men jag har inte sett något av det. 

Att vissa frågor skulle hamna utanför bevakningen 

för att de har lägre status, förnekar han dock bestämt. 

– Jag sitter inte och tänker att jag måste välja bort 

vissa frågor för att de har lägre status eller för att jag 

som journalist skulle få en negativ stämpel om jag tog 

upp dem, säger han. Men visst är jag en del av ett större 

sammanhang och kanske väljer jag bort vissa frågor 

omedvetet. 

Medvetet eller inte, frågor om sexuell och reproduktiv 

hälsa når mycket sällan hela vägen fram till tv-skärmarna. 

Mediernas jakt på nyhetsdramatik gör också att sådant 

som är mer komplicerat väljs bort. Det bidrar 

också till att det faller bort från den politiska agendan. 

Om inte politikerna självmant ser vikten av att driva 

dessa frågor, måste utomparlamentariska organisationer 

fortsätta att trumma in betydelsen av att framsteg 

görs. Möjligen måste de hitta ett sätt som tydliggör 

all den tragiska dramatik som ryms i frågorna. Då 

kanske mediernas intresse väcks och ökar trycket på 

världens politiker. 

Sverige har kommit långt på hemmaplan, men det 

är inget vi kan vara stolta över om vi inte driver frågorna 

med samma självklarhet utomlands. Menar regeringen 

allvar borde den tydligare lyfta dessa frågor. Och 

utrikesministern måste ge frågan politisk dignitet genom 

att uttala sig offentligt om att sexuella och reproduktiva 

rättigheter ska respekteras i hela världen, också i västvärlden. 

Då skulle det bli en profilfråga på allvar. 

Sveriges biståndsminister 

Carin Jämtin om den svenska hållningen: 

”Vi måste vara taktiska” 

Man hör sällan att den svenska regeringen pratar om sexuell 

och reproduktiv hälsa och rättigheter. Tycker du verkligen 

att regeringen prioriterar frågorna? 

– Ja. För den svenska regeringen står dessa frågor 

högt upp på dagordningen och jag tar upp dem i nästan 

alla sammanhang. Men jag tror nog att vi faktiskt 

lyft dem för lite i Sverige. Generellt sett så är den här 

typen av frågor inte särskilt kontroversiell i Sverige vilket 

kan bidra till att intresset för de freågorna inte är så 

stort. Det kan vara en anledning till att det är svårt att 

komma ut i media. 

Varför är det du och inte utrikesminister Laila Freivalds som 

driver frågor om SRHR? 

– Jag hamnar ofta i sammanhang där jag träffar företrädare 

för utvecklingsländer. Jag möter också biståndsministrar 

och har därmed ofta större möjlighet 

än Laila att påverka vad gäller pengar och synen på 

SRHR kopplat till dessa länder. Hon jobbar med frågorna 

på annat sätt. 

SRHR ska också lyftas inom EU. Kommer du att jobba för 

att EU ska göra ett samlat uttalande som stöd för det som 

kom fram vid befolknings- och utvecklingskonferensen i Kairo 

för tio år sedan? 

– Ja. Det är väldigt viktigt att vi försöker ha en gemensam 

linje. Och om vi inte tycker att den blir tillräckligt 

bra så får vi köra en nationell linje eller ihop 

med några länder. 


83

Kommer det att bli svårare för Sverige att göra sin röst 

hörd i dessa frågor när de nya länderna träder in? 

– Jag har tänkt mycket på det där. Det är tio länder 

som kommer in nu och av dem har Polen och Malta 

en stark katolsk kyrka som är väldigt konservativ på 

det här området. I andra länder har kvinnor haft en 

stark ställning som generellt har gått tillbaka sedan 

muren föll. Jag kan tänka mig att politikerna vill ha 

deras röst. Kvinnor vill ha ett arbete igen och kunna 

styra över sina liv som de gjorde tidigare. Därför är jag 

inte helt säker på att det blir negativt. Men å andra 

sidan är jag inte heller helt övertygad om att det kommer 

in åtta länder som starkt förespråkar SRHR-frågorna. 

enda vi kan göra är att använda en bred syn på de 

mänskliga rättigheterna och allas rätt till hälsa och att 

bestämma över sitt eget liv. Man kan också argumentera 

att det kostar mindre att ha legala aborter än illegala. 

Annars har vi inga bra påtryckningsverktyg, vilket 

jag kan beklaga. 

Mona Sahlin har tydligt sagt att tillgång till säkra aborter är 

en mänsklig rättighet. Vad tycker du? 

– Jag vet inte om man kan säga så generellt. Visserligen 

är det en mänsklig rättighet att kunna leva sitt liv 

med god hälsa. Och pratar man om säkra aborter så 

hänger ju det ihop med hälsa. Men jag har inte tänkt 

på abort på det viset. Jag måste nog fundera lite på det. 

Är Vatikanen en maktfaktor att räkna med i Bryssel? 

– Nej. Däremot katolska kyrkan och där har naturligtvis 

Vatikanen stort inflytande. Men det är inte så 

att jag känner Vatikanens hand över ministermötena. 

Det beror också på hur mycket vikt man lägger vid 

deras ord. Det viktiga är att det är nationerna själva 

som beslutar i de här frågorna. Och det är de nationella 

politikerna som själva måste ta i frågorna. De påverkas 

framför allt av den katolska kyrkan hemma, inte av 

att Vatikanen har en plats i Bryssel. 

Nyligen var det en fråga i riksdagen med anledning av att 

barnmorskor i Portugal fängslats för att ha utfört aborter. 

Freivalds svar var att abortlagen är Portugals ensak. Vad tycker 

du om det svaret? 

– Hon kunde inte svara på något annat sätt. Inom 

EU är abort en nationell fråga och vi har ingen rätt att 

kräva att det ska vara en rättighet i alla länder. Det 

Men är inte SRHR mänskliga rättigheter? 

– Jo, men man gör avvägningar i alla förhandlingar. 

Man måste fundera på hur man tar upp frågorna på 

olika sätt och vara taktisk om det nu skulle göra att 

beslutsfattarna förstår sakfrågan. Abort till exempel är 

också en hälsofråga. 

FN rekommenderar att fyra procent av biståndet ska gå till 

sådant som rör SRHR. RFSU vill att tio procent ska gå dit. 

Vad tycker du? 

– Det vill jag inte säga. Det är svårt att mäta hur 

mycket som egentligen går till olika frågor. Men vi 

kommer att fortsätta att satsa på SRHR i biståndet men 

jag tror att det viktigaste är att vi fortsätter att tjata om 

det på policynivå. För i längden måste länderna själva 

ta ansvaret för frågorna. 

Silvia Sjödahl 


Förut var det ballt att göra 

en tjej gravid 

Hela samhället har förändrats sedan RFSU satte fokus på männen. Tonårsgraviditeterna har gått ned. De sexuella 

trakasserierna har minskat, liksom antalet övergrepp. Idag är det självklart att använda kondom, och ofta 

använder unga par dubbla skydd. Lärare har lärt sig att tala om sex. Föräldrar är stolta över sina ungdomar, som 

tar ansvar på ett annat sätt än vad deras generation gjorde. RFSU:s arbete med att få män att ta ansvar för sin 

sexualitet och göra dem delaktiga i prevention tycks bli en framgångssaga utan like. 

År 2000 startade RFSU projektet ”Young Men as 

Equal Partners” (YMEP) i Tanzania och Zambia. Pengarna 

kom från Bill & Melinda Gates Foundation. Tidigare 

hade sexualupplysning i huvudsak riktat sig mot 

kvinnor. Nu ville man pröva ett nytt grepp. 

– Vi vet från Sverige att män vill vara delaktiga. 

Men många var skeptiska. Man sa att män inte är intresserade. 

Det tycker jag är djupt orättvist både mot 

män och kvinnor. Och en uppfattning som bara cementerar 

könsroller, säger Stefan Laack, projektledare 

för YMEP på RFSU. 

Ambitionen var att förändra attityder kring sexualitet 

och vem som bär ansvaret. För att ta reda på hur 

det såg ut gjordes först en grundläggande studie där 

mer än 800 pojkar intervjuades om sina attityder och 

kunskaper kring sex. 

– Pojkarna sa också att om de gjorde en tjej gravid 

så kände de stolthet, liksom deras föräldrar. Men de 

skulle aldrig kunna tänka sig att gifta sig med en flicka 

som fått barn. Det var bara oskulder som gällde, säger 

Stefan Laack. 

Bara tre år senare är attityderna de motsatta. Idag 

säger killarna att det är taskigt mot tjejen att göra henne 

gravid, att kompisarna tycker likadant, att man inte 

bör göra flickor gravida före äktenskap – för så gör inte 

en riktig man. 

Idag är också efterfrågan på kondomer så stor att 

klinikerna hela tiden får beställa nya. Män som inleder 


85

Fyra män är på väg hem från arbetet och ska gå och dricka öl. Men en av dem följer inte med – han ska hem och diska. 

Korta teaterstycken som detta spelas av YMEP Theatre Group i Choma, Zambia, och väcker ofta heta diskussioner. För det 

mesta handlar pjäserna om jämställdhet. 


nya relationer undersöker sig nu för säkerhets skull. 

– Förut kom de bara om de hade symptom, berättar 

Stefan Laack. 

I Kikatiti, norra Tanzania, har kliniken tvingats utöka 

sina öppettider för att ta emot alla besökare. 

Flickorna känner sig säkrare 

Projektet har pågått i tre städer och två landsbygdsområden. 

Totalt uppskattas cirka 100 000 människor har 

nåtts av budskapen. 

Utbildningen har skett på flera nivåer. RFSU har 

utbildat systerorganisationerna PPAZ i Zambia och 

UMATI i Tanzania om hur man arbetar med män. 

Ungdomsinformatörer har utbildats, liksom lärare och 

sjukvårdspersonal från varje ort. 

– Föräldrar och lärare ser idag en stor förändring i 

de ungas beteende och attityder, säger Stefan Laack. 

Skolor ser att tonårsgraviditeterna har halverats. 

Lärarna anser sig ha bättre kontakt med eleverna och 

ser att flickorna trakasseras mindre ofta. 

– Både lärare och föräldrar säger att detta beror på 

de kurser man haft om könsroller. Händer det något 

idag så anmäler flickorna det. De vet att lärarna står på 

deras sida, säger Stefan Laack. 

I Songea, södra Tanzania, var en pappa så stolt över 

att hans tonårsdotter var ungdomsinformatör att han 

hjälpte henne med att distribuera kondomer på kvällarna 

– så att hon fick sova. 

– Mycket anmärkningsvärt att en pappa tillät sin 

dotter att göra detta – och att han var stolt, säger Stefan 

Laack. 

Kondomer i kyrkan 

Den avslutande konferensen summerade framgången. 

De lokala beslutsfattarna har sett sådana stora vinster i 

lokalsamhället att de vill fortsätta verksamheten. Bland 

annat tycker de att brottsligheten och drogmissbruket 

har minskat. Lokala pubägare har upplåtit sina lokaler 

för möten, folk har lånat ut videor för utbildningskvällar 

och i den lutheranska kyrkan i Kikatiti håller man 

nu kondominformation efter söndagsmässan. 

– Borgmästaren i Kikatiti skämtar om att han vill 

bli förvarnad när projektet avslutas, så att han hinner 

sticka iväg innan det når folkets kännedom, säger Stefan 

Laack. 

Men det finns hopp om en fortsättning. I Zambia 

kommer troligtvis PPAZ själva ta över projektet och 

driva det med pengar från Världsbanken. I Tanzania 

arbetar man med att hitta finansiärer. 

– Ungdomsinformatörerna växer upp och försvinner. 

Jag skulle vilja se att man satsade hårt på lärare. 

De träffar mycket barn, har status och är ofta verksamma 

över en längre tidsperiod, säger Stefan Laack. 

Ylva Bergman 


87

Reproduktiva rättigheter 

är mänskliga rättigheter 

Är det en mänsklig rättighet att få bestämma över sin egen sexualitet och reproduktion? Christina Zampas, 

juridisk rådgivare på expertorganisationen ”Center for Reproductive Rights” i New York reder ut problemet. 

Det har nu gått tio år sedan handlingsprogrammet, 

Programme of Action (PoA) under FN:s konferens om 

befolkning och utveckling, International Conference 

on Population and Development, (ICPD) antogs. Fortfarande 

sätter det sin prägel på länders lagar och handlingsplaner 

om reproduktiv och sexuell hälsa, befolkning 

och utveckling. De flesta regeringar står ännu 

bakom agendan. Mer än 90 procent av länderna har 

stiftat lagar och antagit handlingsplaner och program 

för att uppnå överenskomna mål. Idag har miljoner 

individer och par världen över därför större valfrihet 

vad gäller deras sexuella och reproduktiva rättigheter. 1 

Det internationella samfundet har kommit långt i 

sin strävan att förbättra och främja kvinnans rättigheter, 

särskilt hennes reproduktiva rättigheter. Men mycket 

arbete återstår innan behovet att skydda och beakta 

kvinnors hälsa når fram till ett allvarligt menat erkännande 

av att reproduktiva rättigheter är mänskliga 

rättigheter. 

Rätten till hälsa i tidiga dokument 

Reproduktiva rättigheter har sin bakgrund i några av 

de tidigast fastslagna mänskliga rättigheterna. Ett uttalat 

erkännande av kvinnans rätt att fatta egna beslut 

om sin reproduktion kan spåras till det sena 1960-talet. 

I den första internationella konferensen om mänskliga 

rättigheter i Teheran, 1968, slog deltagarna fast att 

1 Report of the Secretary-General on the review and appraisal of the progress made in achieving the goals and objectives of the Programme 

of Action of the International Conference on Population and Development, Commission on Population and Development, 37th 

Sess., 31, U.N. Doc. E/CN.9/2004/3 (2004). 


”föräldrar har en grundläggande mänsklig rättighet att 

fritt och på ett ansvarsfullt sätt bestämma hur många 

barn de vill ha och tiden mellan graviditeterna” (fritt 

översatt). 2 

Denna rättighet bekräftades återigen på flera internationella 

konferenser under de följande två decennierna. 

Vid tiden för den internationella befolkningskonferensen 

i Mexico City 1984 hade texten utvecklats, 

från ett allmänt erkännande av föräldrars rätt att själva 

bestämma tiden mellan graviditeterna, till ett erkännande 

av individens självbestämmande, och rätt att 

besluta om sin reproduktion. Det ledde i sin tur till 

insikten att man först måste ta itu med den utbredda 

bristen på jämställdhet mellan könen innan kvinnor 

kan utöva några som helst rättigheter. Därför formulerades 

denna rätt om till att lyda: ”alla par och individer 

har den grundläggande rättigheten att fritt och på 

ett ansvarsfullt sätt besluta om hur många barn de vill 

ha och tiden mellan graviditeterna och få tillgång till 

den information och upplysning och de resurser som 

krävs för detta…”. (fritt översatt) 3 

Rätten till hälsa, inklusive rätten till reproduktiv 

hälsa, omnämndes också i flera människorättsfördrag. 

Det första är FN:s konvention om de sociala, ekonomiska 

och kulturella rättigheterna (1968). Men det starkaste 

juridiska stödet för rätten till reproduktiv hälsa 

och frihet finns i Konventionen om avskaffande av all 

slags diskriminering av kvinnor (kvinnokonventionen, 

CEDAW). Den antogs 1979 och har ratificerats av 174 

länder. Utöver garanti om jämställdhet och frihet att 

bestämma hur många barn man vill ha, garanterar CE- 

DAW frihet från diskriminering vid behov av sjukvård, 

inklusive information och familjeplaneringsrådgivning. 

4 

Under tidigt 1990-tal stödde två stora FN-konferenser 

kravet på rätten att bestämma hur många barn 

man vill ha. Det var dock först vid FN:s konferens om 

befolkning och utveckling i Kairo 1994 som handlingsplaner 

för befolkning och utveckling hamnade inom 

ramen för mänskliga rättigheter. Reproduktiv hälsa 

uttalades då också som en specifik mänsklig rättighet. 

Det innebar en banbrytande förändring av det internationella 

samfundets syn på dessa frågor. Tyngdpunkten 

i handlingsprogrammet förflyttades från politiska 

strategier och program för att kontrollera kvinnors fertilitet 

till att kvinnans självbestämmande skulle stå i 

centrum. Man underströk också förbud mot diskriminering 

och tvång. Det var kvinnorättsaktivister som 

pekade på att handlingsplaner för fertilitetsbegränsning 

var ett hot mot grundläggande mänskliga rättigheter, 

som ska skydda individens fysiska och psykiska hälsa. 

Istället fick de gehör för att rättvisa och jämställdhet 

2 Proclamation of Tehran, Final Act of the International Conference on Human Rights, Tehran, Iran, Apr. 22-May 13. 1968, 16, 

U.N. Doc. A/CONF.32/42 (1968). 

3 Recommendations for the Further Implementation of the World Population Plan of Action, Report of the International Conference on 

Population, Mexico City, Mexico, Aug. 6-14, 1984, ch. 1 26, Recommendation 30, U.N. Doc. E/CONF.76/19 (1984). 

4 Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, adopted Dec. 18, 1979, G.A. Res. 34/180, U.N. 

GAOR, 34th Sess., Supp. No. 46, at 193, arts. 16.1(e), 12.1 and 14.2(b), U.N. Doc. A/34/46 (1979). 


89

mellan könen och kvinnors självbestämmanderätt är 

grundläggande komponenter i befolknings- och utvecklingsstrategier. 

Efter ICPD har det internationella samfundet utvidgat 

sitt erkännande av reproduktiva rättigheter. Engagemanget 

har bekräftats vid olika internationella forum. 

De avgörande formuleringarna från ICPD:s handlingsprogram 

flyttades fram ytterligare ett steg vid FN:s fjärde 

kvinnokonferens i Peking 1995. I Peking erkändes 

då kvinnors rätt att bestämma över sin egen sexualitet 

och sina sexuella relationer på samma sätt som män. 

Den första juli 2002 trädde Romstadgan för den 

internationella brottmålsdomstolen, International Criminal 

Court (ICC), i kraft. Den permanenta internationell 

brottmålsdomstolen ligger i Haag, Nederländerna, 

och ska utreda och bestraffa folkmord, brott mot 

mänskligheten och krigsförbrytelser. Fördraget slår fast 

att våldtäkt, och andra former av sexuellt våld, hör till 

de allvarligaste brotten enligt internationell människorättslagstiftning. 

5 Inrättandet av domstolen avspeglar 

det internationella samfundets allt starkare erkännande 

att reproduktiva rättigheter är skyddade mänskliga 

rättigheter. 

Regeringars skyldigheter och utmaningar 

Rätten till liv och hälsa ställer krav på regeringar att ge 

information och klinisk rådgivning och undanröja 

rättsliga hinder mot reproduktiv hälsovård. I och med 

att regeringar garanterar rätten till liv och rätten till 

hälsa har de också en skyldighet att vidta åtgärder för 

att skydda och bevara livet. De ska därför inrätta sjukvårdstjänster 

som är åtkomliga, lättillgängliga och av 

hög kvalitet. Många kvinnor runt om i världen har 

emellertid fortfarande inte tillgång till allsidig reproduktiv 

sjukvård, vilket utsätter dem för livsfara eller 

risk för skador vid förlossning, oönskad graviditet och 

hiv/aids och andra sexuellt överförbara infektioner 

(STI). Ta till exempel de hundratals kvinnor i Mali som 

varje år dör vid förlossning på grund av avsaknad av 

akut obstetrisk vård eller de unga polska kvinnor som 

dör efter en osäker abort, därför att den är olaglig och 

inte tillgänglig under trygga förhållanden. 

Rätten att planera hur många barn man vill ha, och 

frihet från inblandning i detta beslutsfattande, går tillbaka 

till den bredare principen om människans integritet 

– eller rätten att bestämma över sin egen kropp. 

5 Programme of Action of the International Conference on Population and Development, Cairo, Egypt, Sept. 5-13, 1994, U.N. Doc. A/ 

CONF.171/13 (1994); Beijing Declaration and the Platform for Action, Fourth World Conference on Women, Beijing, China, Sept. 4- 

15, 1995, U.N. Doc. A/CONF.177/20 (1995); Key Actions for the Further Implementation of the Programme of Action of the International 

Conference on Population and Development, U.N. GAOR, 21st Special Sess., New York, United States, June 30-July 2, 

1999, U.N. Doc. A/S-21/5/Add.1 (1999); Further actions and initiatives to implement the Beijing Declaration and the Platform for 

Action, U.N. GAOR, 23rd Special Sess., New York, United States, June 5-9, 2000, U.N. Doc. A/Res/S-23 (2000); Rome Statute 

of the International Criminal Court, adopted July 7, 1998, arts. 7.1(g) and 8(2)(b)(xxii) UN Doc.A/CONF.183/9 (1998) reprinted 

in 37 I.L.M. 1002 (entered into force July 1, 2002). 


Rätten att bestämma hur många barn man vill ha 

gör regeringar skyldiga att se till att män och kvinnor 

har samma tillgång till alla slag av preventivmedel och 

klinisk rådgivning. De ska också få upplysning om sexuell 

och reproduktiv hälsa. 

Rätten till den egna kroppen skyddar kvinnor från 

fysiska kränkningar och övergrepp och andra ensidigt 

beslutade inskränkningar i kvinnors självbestämmande 

över den egna kroppen. Idag har fler kvinnor än 

någonsin tillgång till moderna preventivmedel. Trenden 

sedan 1994 går också mot att erkänna kvinnans 

rätt att välja abort, genom att lagstiftningarna liberaliseras. 

Trots detta möter kvinnor många former av tvång 

och kränkningar som inkräktar på deras rätt till reproduktivt 

självbestämmande. Ett exempel är den romska 

kvinnan i Slovakien som år efter en förlossning med 

kejsarsnitt upptäckte att hon samtidigt tvångssteriliserats. 

Ett annat exempel är den nyligen instiftade lagen 

i USA som förbjuder ett medicinskt säkert abortförfarande. 

I den kinesiska Sichuan-provinsens huvudstad 

har lagar och bestämmelser från 2001 kriminaliserat 

äktenskap med en person som lever med hiv/aids, och 

gravida hiv-positiva kvinnor ska övertalas att genomgå 

abort. 

Ändå har det internationella samfundet kommit långt 

i erkännandet av reproduktiva rättigheter. Regeringar 

har gått vidare i arbetet med att förbättra kvinnors 

reproduktiva hälsa och främja deras rättigheter. Mycket 

arbete återstår dock för att kvinnor ska kunna tillgodogöra 

sig sina sexuella och reproduktiva rättigheter fullt 

ut och skapa en framtid där reproduktiva rättigheter erkänns 

som mänskliga rättigheter över hela världen. 

Christina Zampas 

Center for Reproductive Rights, New York 


91

Snabba fakta om... 

Mödradödlighet 

Flickor mellan 15 och 19 år löper dubbelt så stor 

malaria, hjärtsjukdomar): 24 % 2 • I några låg- och medelinkomstländer går 50 procent 

Upp till en tredjedel av mödradödligheten och skador 

och infektioner som uppstår vid förlossning hade kunnat 

undvikas om kvinnor haft bättre tillgång till metoder 

som förhindrar graviditet. 1 

1 400 kvinnor dör varje dag 

529 000 kvinnor dör varje år 

Orsaker till mödradödlighet: 

risk att dö av komplikationer under graviditet och förlossning 

än kvinnor över 19 år. Samtidigt tillåter över 

50 länder flickor under 16 år att gifta sig. I sju länder 

ligger gränsen vid 12 år. 

Utöver de kvinnor som finns i statistiken för mödradödligheten 

drabbas ytterliggare 50 miljoner av allvarliga 

komplikationer, 15 miljoner får långvariga handikapp 

Osäkra aborter: 14 % 

eller sjukdomar. 3 

Allvarliga blödningar: 21 % 

Infektioner: 8 % 

Osäkra aborter 

Havandeskapsförgiftning: 13 % 

• 20 miljoner osäkra aborter genomförs varje år. 4 

Utdragen förlossning: 8 % 

• 78 000 kvinnor dör varje år på grund av osäkra aborter. 5 

Andra direkta orsaker: 11 % 

• 15 000 kvinnor får varje år allvarliga handikapp till 

Indirekta orsaker (anemi, 

följd av osäkra aborter. 6 

av sjukhusbudgeten till att ta hand om komplikationer 

efter osäkra aborter. 7 

1 UNFPA, Reproductive Health Essentials: Securing the Supply, New York, 2002. 

2 UNFPA, Fast Facts on Maternal Mortality and Morbidity. 

http://www.unfpa.org/rh/mothers/facts.htm 

3 Mirsky Judith, New Approaches to Safe Motherhood, PANOS, 2001. 

http://panos.org.uk/PDF/reports/BirthRightsSafeMotherhood.pdf 

4 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of 

available countrydata 1995-2000 – tredje upplagan. 

http://www.who.int/reproductive-health/publications/MSM_97_16/MSM_97_16_table_of_contents_en.html 

5 ibid. 

6 Mirsky Judith, New Approaches to Safe Motherhood, PANOS, 2001. 

7 WHO, Unsafe abortion: Global and regional estimates of incidence of a mortality due to unsafe abortion with a listing of 

available countrydata 1995-2000 – tredje upplagan. 


• I Indien dör 4 miljoner kvinnor varje år på grund av 

osäkra aborter. 8 

Kopplingen mellan osäkra aborter och mödradödlighet 

måste göras tydligare. I några områden i Kenya 

så beror till exempel 50 procent av mödradödligheten 

på osäkra aborter. 9 I Latinamerika beror 21 procent av 

mödradödligheten på osäkra aborter. 10 I Bolivia är siffran 

så hög som 25-30 procent. 11 

Kondomanvändning i världen 

UNFPA uppskattar att det i utvecklingsländer användes 

cirka 1 miljard kondomer år 2000. 12 UNFPA beräknar 

också att det år 2002 skulle behövts 9 miljarder 

kondomer för att hindra spridningen av hiv och STI. 13 

Sexualupplysning 

En nyutkommen studie visar att av 107 länder så finns 

inte aids-undervisning i 44 länders skolscheman. 14 

Preventivmedel 

Användningen av preventivmedel i utvecklingsländer 

har ökat från att ligga på 10 procent av alla par under 

mitten av 1960-talet till 60 procent idag. Trots detta 

har fortfarande 350 miljoner par runt om i världen 

inte tillgång till moderna preventivmedel. 15 

Fistel 

Varje år drabbas 50 000-100 000 kvinnor av fistel. En 

fistel uppstår oftast på unga flickor som har en utdragen 

förlossning. Utan möjlighet att göra kejsarsnitt kan 

förlossningen pågå i fem dagar eller mer. Barnet är ofta 

dödfött och kvinnans vävnader så pass skadade att de 

ruttnar bort och lämnar ett hål (fistel) efter sig. Om 

hålet/skadan uppstår mellan slidan och urinblåsan får 

hon svårt att kontrollera sin kontinens. Om hålet i stället 

hamnar mellan slidan och rektum kan det vara svårt 

att kontrollera sin avföring. I utvecklingsländer lider 

2 miljoner kvinnor av fistel utan att få vård. Fistel kan 

8 Push Journal, 150304. 

9 Oguttu Monica, Peter Odongo, Midlevel Providers’ Role in Abortion Care Kenya Country Report, A Paper for the Conference 

”Expanding Access: Midlevel Providers in Menstrual Regulation and Elective Abortion Care” South Africa, 2-6 December 2001. 

http://www.ipasihcar.net/expacc/reports/KenyaCR.PDF 

10 AGI, Sharing Responsibility: Women, Society and Abortion Worldwide, Special report, 1999. 

http://www.guttmacher.org/pubs/sharing.pdf 

11 UNFPA, Proposed Projects and Proposals, Bolivia 1998-2002. 

http://www.unfpa.org/latinamerica/bolivia/2bol9802.pdf 

12 baserat på biståndsgivares produktion. 

13 UNFPA, Condom Programming for HIV Prevention, Notes and References 1. 

http://www.unfpa.org/hiv/prevention/hivprev6f.htm 



15 UNFPA Fact sheet: Meeting the Demand for Reproductive Health Essentials. 

http://www.unfpa.org/issues/factsheets/essentials_demand.htm 


93

åtgärdas med ett kirurgiskt ingrepp som har 90 procents 

chans att lyckas. Detta ingrepp kostar dock runt 

100$ - 400$. En kostnad som är alltför hög för många 

kvinnor i utvecklingsländer. 16 

Sexuellt våld 

Hälften av alla kvinnor som mördas i världen, mördas 

av deras nuvarande eller före detta man eller partner. 

Nästan 1 av 4 kvinnor kan komma att utsättas för sexuellt 

våld av en intim partner någon gång under sin livstid. 

30 procent av kvinnorna i Storbritannien utsätts 

för våld av deras nuvarande eller före detta partner, 

denna siffra är 52 procent på Västbanken, 21 procent i 

Nicaragua, 29 procent i Kanada och 22 procent i USA. 

I USA rapporteras det att 700 000 kvinnor våldtas 

eller trakasseras sexuellt varje år. Från Peru visar en studie 

att av de flickor mellan 12 och 16 år som födde 

barn, hade 90 procent blivit gravida efter en våldtäkt. 17 

Könsstympning 

Female Genital Mutilation (FGM) genomförs i 25 

afrikanska länder, bland några minoriteter i Asien och 

bland invandrargrupper i Europa, Australien, Kanada 

och USA. 

130 miljoner kvinnor beräknas ha könsstympats och 

ytterligare 2 miljoner antas utsättas för detta varje år. 18 

Andelen utförda könsstympningar varierade 1998 

från 5 procent av alla kvinnor i Uganda och Kongo till 

nästan 98 procent av alla kvinnor i Somalia och Djibouti. 

19 

”Dry sex” 

Traditionen dry sex innebär att kvinnor torkar ut slidan 

innan samlag med hjälp av till exempel stenar, löv, 

puder eller toalettpapper. Metoden anses göra samlaget 

skönare men skadar slemhinnorna och ger infektioner. 

Detta innebär också att risken för att smittas 

med hiv ökar. Det är svårt att beräkna i hur stor omfattning 

metoden används men den existerar i Sydafrika, 

Senegal, Zaire, Kamerun, Malawi, Zambia, Kenya, 

Zimbabwe, Saudiarabien, Haiti och Costa Rica. 20 

Hiv/aids 

• 40 miljoner människor över hela världen lever med 

hiv/aids. 

• 3 miljoner människor dog under 2003 på grund av 

aids, 500 000 av dessa var barn under 15 år. 

• 5 miljoner människor fick hiv under 2003, av dessa 

lever 3-3,4 miljoner i Afrika. 21 

16 UNFPA, Campaign to end fistula. 

http://www.unfpa.org/fistula/index.htm 

17 UNIFEM, Not a minute more. 

http://www.unifem.org/campaigns/november25/index.php 

18 ibid. 

19 PANOS, Women’s Health, Using human rights to gain reproductive rights, Panos Briefing No 32, 1998. 

20 Kun, Karen E. Vaginal Drying Agents and HIV Transmission, publ: Family Planning Perspectives, Vol 24, No. 2, juni, 1998. 

http://www.guttmacher.org/pubs/journals/2409398.html 

21 UNAIDS, Epidemic Update, 2003. 

http://www.unaids.org/wad/2003/Epiupdate2003_en/Epi03_00_en.htm#TopOfPage 


Antal unga, 15-24 år som lever med hiv/aids 

Fördelat mellan män och kvinnor. December 2001. 

Region 

Andel Andel Totalt 

unga unga 

kvinnor män 

(%) (%) 

Afrika söder om Sahara 67 33 8 600 000 

Nordafrika och mellanöstern 41 59 160 000 

Ostasien och Oceanien 49 51 740 000 

Sydasien 62 38 1 100 000 

Centralasien och Östeuropa 35 65 430 000 

Latinamerika och Karibien 31 69 560 000 

Industrialiserade länder 33 67 240 000 

Världen 62 38 11 800 000 

Källa: UNICEF/UNAIDS/WHO 23 

• 95 procent av alla nya hiv-infektioner sker i utvecklingsländer. 

• Varje dag drabbas 14 000 människor varav 6 000 är 

mellan 15 och 24 år. 

• Totalt lever 11 800 000 ungdomar i åldern 15-24 år 

med hiv/aids. Av dessa är 62 procent unga kvinnor. 

• 13 miljoner barn under 15 år har mist minst en förälder 

som dött av aids. I Afrika söder om Sahara beräknas 

det finnas 25 miljoner föräldralösa barn till följd 

av epidemin. 22 

Sexuell läggning 

Homo-, bisexuella och transpersoner (HBT) är förföljda 

och trakasserade på olika sätt över hela världen. Till 

exempel: 

• i Indien är homosexuella handlingar förbjudna och 

människor arresteras på öppen gata för sodomi. 

• i Afghanistan dömdes tre män för sodomi och som 

straff mosades de mot en vägg med hjälp av en bulldozer 

och begravdes sedan levande. 

• i Turkiet har polisen gjort tillslag mot gay-klubbar, 

arresterat transsexuella och rakat deras huvuden. 

• i Brasilien har aktivister dokumenterat att 2 000 HBTpersoner, 

män och kvinnor, har mördats mellan 1980 

och 2000. Många av dessa mord assisterades av polisen. 

• i Sydafrika har polisen vägrat undersöka fall om våldtäkter 

med hänvisning till kvinnors sexuella orientering. 

• i Argentina rapporteras fall om hur transvestiter har 

fått vänta på akutmottagningar på sjukhuset trots att 

inga andra patienter behövt vård. 

Lagar som förbjuder sodomi, det vill säga sex mellan 

två personer av samma kön, finns i minst 90 länder. 24 

En ny svensk studie visar att unga HBT-personer 

lever under stark psykologisk stress något som kan orsaka 

självmord i stor utsträckning. Studien visar också 

att HBT-personer utsätts för våld och stigmatisering 

på grund av sin sexuella läggning. 25 


23 Ibid. 

24 IGLHRC, Sexual Minorities and the Work of the United Nations Special Rapporteur on Torture, A paper submitted by the Gay and 

Lesbian Human Rights Commission to Sir Nigel Rodley, June 5, 2001. 

25 Hanner Hans, Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön, Magisteruppsats vid 

Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet, 2003. 


95

Förkortningar 

ACP African, Caribbean and Pacific Group of States 

AGI The Alan Guttmacher Institute 

Aids Acquired immune deficiency syndrome 

CDC The Center for Disease Control and Prevention, 

CEDAW Convention on the Elimination of All Forms 

of Discrimination against Women 

CERD International Convention on the Elimination 

of All Forms of Racial Discrimination 

CRC Convention on the Rights of the Child 

ECLAC Economic Commission for Latin America 

and the Caribbean 

EPWG The European Parliament Working Group on 

Population, Sustainable Development and Reproductive 

Health 

FAO Food Agriculture Organization of the United 

Nations 

FGM Female Genital Mutilation 

FWCW The United Nations Fourth World Conference 

on Women 

FN Förenta Nationerna 

EU Europeiska Unionen 

HBT Homosexuella, bisexuella och transpersoner 

Hiv Human immunodeficiency virus 

ICC International Criminal Court 

ICCPR International Covenant on Civil and Political 

Rights 

ICESCR International Covenant on Economic, Social 

and Cultural Rights 

ICPD International Conference on Population and 

Development (FN:s befolkningskonferens) 

IGLHRC International Gay and Lesbian Human 

Rights Commission 

IFPA Irish Family Planning Association 

IPPF International Planned Parenthood Federation 

MDG Millennium Development Goals (Millennieutvecklingsmål) 

MVA Manuell Vakuum Aspiration 

NACO National Aids Control Organisation 

NGO Non-governmental Organisation (enskild organisation) 

PAI Population Action International 

PoA Programme of Action (handlingsprogram) 

PPAZ Planned Parenthood Association in Zambia 

RH Reproductive Health (reproduktiv hälsa) 

PRI Population Research Institute 

RFSU Riksförbundet för sexuell upplysning 

UMP Union pour un mouvement populaire 

Sida Swedish International Development Cooperation 

(Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete) 

SRHR Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande 

rättigheter 

STI Sexual Transmitted Infection 

UDHR Universal Declaration of Human Rights 

UMATI Family Planning Association of Tanzania 

UNAIDS Joint United Nations Program on HIV/ 

AIDS 

UNDP United Nations Development Program 

UNFPA United Nation Population Fund (FN:s befolkningsfond) 

UNIFEM United Nations Development Fund for 

Women 

WHO World Health Organization 

YFS Youth Friendly Services 

YMEP Young Men as Equal Partners 



När det internationella samfundet träffades i Kairo 1994 på konferensen 

”International Conference on Population and Development” (ICPD) ändrades 

synen på befolkningsfrågor radikalt. Sexuell och reproduktiv hälsa och dit tillhörande 

rättigheter (SRHR) ersatte den smalare inriktningen där enbart demografi stod 

i fokus. Individens rätt till information och klinisk rådgivning för att kunna styra sin 

egen sexualitet lyftes fram, liksom vikten av att kvinnor och män är jämställda på 

alla nivåer i samhället. Målen och en handlingsplan för att uppnå dessa antogs av 

179 stater i ICPD Programme of Action. Fem år senare träffades länderna igen på 

en uppföljningskonferens kallad ICPD+5. 

Denna bok är nummer två i en serie av böcker som RFSU publicerar i samband 

med 10-årsjubiléet för ICPD. 

Boken innehåller en samling artiklar om ICPD och sexuell och reproduktiv hälsa 

och dit tillhörande rättigheter. Den blandar personliga reflektioner kring egna 

erfarenheter med politiska analyser av debatten kring SRHR. Här finns en genomgång 

av den så kallade oppositionen, motståndet mot SRHR, och om EU:s dubbla 

agenda i förhållande till ICPD, liksom texter om kontroversiella ämnen, hiv/aids 

effekt på samhället och mycket mer.

FOKUS KAIRO - Pro Sentret

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?