1907:49

IDUN 1907 — 618 —
Vi bugade oss, genomströmmade af en förtjusningens
dallring.
"Och namnet på årets lycklige kandidat?"
frågade vi. "Är det Swinburne?"
"Nej, nej . . . Kipling, Rudyard Kipling.
Skrif upp det, så att ni inte begår något misstag
. . . Här har ni för öfrigt hans porträtt . . .
profil ... en face . . . med hatt . . och utan
hatt..."
Vi bugade oss ånyo inför så mycken älskvärdhet.
Den behagliga umgängestonen, det
stora tillmötesgåendet, det vackra rummet med
sin doft af lärdom, poesi och fin havanna gjorde
oss frispråkiga.
"Borde inte en svensk författare snart vara
förtjänt af Nobelpriset?" sporde vi. "En man
som Strindberg, till exempel."
"Ack nej, inte han. Den intima vänskap,
som sedan många år länkar oss vid hvarandra,
gör det svårt, för att inte säga omöjligt för
mig att ge honom denna utmärkelse. Man
skulle kunna tala om partiskhet, kotterianda
och dylikt... och det vare mig fjärran! Men
vi ha andra värdiga, särskildt- en kvinna,
som ..."
"Doktorn menar ..."
"Ja, det gör jag. . . Hon är en fin, flärdlös
och djupt kristlig skaldenatur, en sådan,
som endast kan utvecklas i det väna Västergötland."
"Västergötland?... Syftar inte doktorn på
Selma ..."
"Nej, jag tänker nog närmast på Ida..."
Hans ögon simmade i en glans af himmelskt
ljus, då han räckte oss handen till afsked.
Vårt nästa besök gällde Vetenskapsakademiens
preses, professor Klason, af hvilken vi
omfattades med minst lika stor välvilja och
som på vårt spörsmål öppenhjärtigt svarade,
att årets Nobelpristagare i fysik och kemi voro
professor A. A. Michelson i Chicago och professorn
vid Landtbrukshögskolani BerlinE. Buchner.
Han hänvisade oss till professor Hasselberg
för erhållande af de båda celebriteternas
porträtt, hvilken hänvisning vi naturligtvis tacksamt
följde.
Det slog oss genast vid inträdet i dennes arbetsrum,
att professor H. var van att umgås
med tidningsfolk och att han till fulla värdet
uppskattade deras betydelsefulla gärning. Bilden
af en af den svenska journalistikens stormän,
L. J. Hierta, hängde i ram på väggen och på
professorns skrifbord tjänstgjorde en miniatyrmodell
af en modern snällpress som pappershållare.
Vi välkomnades på det hjärtligaste.
"Porträtt. . . ja, oändligt gärna . . . Jag har
femton af hvardera... ni får låna hem dem
allesammans till urval. Var så god!"
Och det formligen regnade herrar Buchner
och Michelson öfver oss. Vår något öfverraskade
min väckte professorns uppmärksamhet.
"Ni tänker på den förbehållsamhet, med
hvilken vi hittills omgjordat oss gentemot tidningarnas
hänvändelser," sade han.
Vi nickade jakande, medan våra fickor blefvo
kullriga som prostmagar af de mångafotografierna.
"Tänk inte på den snö, som föll i fjol,"
fortfor han. "Man utvecklas, man går framåt
. . . det är hela hemligheten. Vi arbetare i kulturens
tjänst måste närma oss till hvarandra,
hålla ihop som bröder."
Han klappade våra af skrifbordsarbetet
starkt sluttande skuldror och gaf oss en sympatisk
blick.
Vårt tredje och sista besök gällde Karolinska
institutets rektor, grefve Mörner, hos hvilken
tillmötesgåendet tog sublima former, i det han
ej endast meddelade oss att pristagaren i medicin
var den franske läkaren professor Charles
Laveran vid Institut Pasteur i Paris, utan jämväl
åtog sig att för pressens räkning anordna
en generalrepitition af prisutdelningen i Musikaliska
akademien.
Den ägde rum här om aftonen under de
högtidliga former, vår å föregående sida meddelade
teckning antyder.' I förgrunden å bilden
märkes längst till vänster den snillrike engelske
diktaren R. Kipling, de hindostanska höglandsbildernas
skald, vidare professorn i fysik
vid universitetet i Chicago, A. A. Michelson,
särskildt märklig genom de precisionsbestämningar
han utfört inom ljusläran; bredvid honom
står professorn vid Landtbrukshögskolan
i Berlin, Edvard Buchner, hvars största vetenskapliga
betydelse ligger i hans arbeten öfver
jäsningens kemi, samt ytterst till höger professorn
vid Institut Pasteur i Paris, Charles Laveran,
hvilken 1882 upptäckte malarians sjukdomsal -
strare och kan sägas ha skapat och banat väg
för vetenskapen om de sjukdomsalstrande lägsta
djurarterna.
De å estraden synliga pelarna, lindade med
saknadens svarta krusflor och försedda med
aflidna Nobelpristagares namn, symbolisera på
ett gripande sätt, att till och med de största
människor äro underkastade förgängelsen, då
de nått den ålder och andliga mognad, som
göra dem urståndsatta till annan verksamhet
än att omedelbart före nedstigandet i grafven
med domnande händer mottaga Nobels åt den
andliga förtjänsten stiftade belöningar.
Requiescant in p ace !
GUNLÖG ORMTUNGA.
Hvetn skall få Iduns
Kvinnostipendium för
1908?
K
ID NÄSTA ÅRS början har Kvinnliga
akademien sitt årssammaniräde i hufvudstaden
under ordförandeskap af professorskan
Agda Montelius, hvarvid skall bestämmas
öfver det till Akademien af ldun öfverlämnade
årsstipendiet på 1,000 kronor för
belönande eller främjande af någon förtjänstfull
kvinnlig gärning. Akademien hemställer
därför genom Iduns redaktion till alla
våra läsare i Sverige i afsikt att erhålla någon
vägledning vid utseendet af 1908 års
stipendietagare, att de, som anse sig känna
någon, som framför andra borde komma i åtnjutande
af stipendiet, ville uppsätta förslag
till nästa års stipendiat. Sådant förslag, åtföljdt
af motivering, torde insändas snarast
möjligt och senast före detta års utgång till
Akademiens sekreterare, doktor Karolina
Widerström, Stockholm.
Litteratur.
"Det röda inslaget, roman af Marika Cederström,
lyder titeln på ett i dagarne utkommet
nytt arbete af den kända spirituella författarinnan,
som helt visst kommer att bli ett af julmarknadens
mest efterfrågade och äfven förtjänar
det. Dess handling rör sig inom det
nutida Stockholms författar- och konstnärsvärld,
och såväl den lokala som den andliga milieun
är gifven med intuitiv finhet och skärpa.
Barn- och ungdomslitteratur.
Pojkböcker.
V.
Edmondo de Amicis: Hjärtat på rätta stället. Pr.
3: 75; lan Maclaren: Små vildar. Pr. 3: 25; Hans
Aanrud: Morska pojkar. Pr. 2: 50. Bernt Lie: Petter
Napoleon. Pr. 2 kr.; Sven Bidevind och andra pojkhistorier.
Pr. 3: 25; Nordahl Rolf sen: Pojkar.
E
TT HELT annat slag af pojkböcker än den s. k.
äfventyrslitteraturen möter oss i Amicis' Hjärtat
på rätta stället, Maclarens Små vildar och Aanruds,
Lies och Nordahl Rolfsens pojkskildringar. Det är pojken
i hemmet, i leken och i skolan vi få se. Genren
är tämligen ny, och efter hvad anmälaren vet, ha vi
här i Sverige knappt någon ANDAN representant för den
än Geijerstam, Svantes och Olles pappa. Ty det är
alls icke fråga om den traditionella gamla pojktypen,
antingen öfvermåttan ädel och duktig, eller lömsk och
feg. "Historien om den lögnaktige Konrad" kan sägas
utgöra rent af en antipod till exempelvis Maclarens
skildringar.
Det är, som hade jag framför mig en liten,
lockig och brunögd, eldig och begåfvad italienare, en
skotsk gosse i höglandsdräkt med mössan på nacken,
ärmarna uppkaflade och ögonen lysande af stridslust,
samt en hel rad norska gutter med "selvfölelse" och
tjufpojksaktighet präglade i ansiktet och åthäfvor.
Edmondo de Amicis är ju en af Italiens främsta
författare, och om den popularitet hans bok vunnit i
hemlandet, vittna väl bäst de 150 upplagorna Den är
också antagen som läsebok i elementarskolorna därstädes.
Man förstår så väl, att den blifvit det italienska
folket så kär. I ett land, där ingen religionsundervisning
meddelas I skolorna, måste man sätta särskildt
stort pris på att äga en konstnärligt skrifven bok, så
genomandad af kärlek till stora dygder, till människorna
omkring en och till det sköna landet, där MAN vuxit
upp. Där är tacksam, beundrande kärlek inför föräldrars
och lärares arbete, medlidsam, hjälpande kärlek
mot fattiga och förtryckta samt gränslös, offervillig
kärlek till fosterlandet.
En vuxen människa behöfver visst inte vara italienare
för att älska boken. Men huru våra nordiska
gossar skola tycka om den, blir nog en annan fråga.
Jag fruktar, att de skola finna vissa partier där allt
för främmande för sig, för "vackra" och sentimentala".
— Skada vore emellertid, om sådana pärlor i fråga
om eldande fosterlandskärlek, som åtskilliga af de s. k.
månadsberättelserna utgöra, skulle bli obeaktade af
svensk ungdom. Finnes det ännu hem i Sverige, där
föräldrar och barn samlas omkring aftonlampan under
högläsning, skulle man för dylika stunder varmt vilja
rekommendera sådana skisser som Den lilla patrioten
från Padua, Pappas sjukskötare, Den sardinske trumslagaren,
Den lille florentinske skrifvaren.
Mellan Amicis Hjärtat på rätta stället och de andra
pojkböckerna är en oerhörd skillnad. Det är till helt
andra luftstreck man föres, och svenska pojkar komma
naturligtvis att känna igen sig på ett helt annat sätt.
Men kanske komma de ändå inte riktigt att känna
igen sig i Små vildar. Jag tror att en svensk pojke
med genomsnittsförtjänster i fråga om läxläsning,
lydnad och ordentlighet skall efter läsningen af denna
bok djupt beklaga det öfver mått af dygd — simpel,
onödig — dygd som han bar. Han måste blifva rent tju
sad af den frihet att terrorisera af staden och samhället,
som de små vildarna hade om han ej rent af
hisnar inför den. Och han tar kanske ej i beräkning,
att "paradiset" är förlagdt till Maclarens barndom,
d. v. s. till 1840 -50 talen. Men utomordentligt rolig
är boken med sin friska, sunda humor och sin I det
hela präktiga pojkpsykologi. Hör bara följande ord,
som kunna sägas gifva klaven till Maclarens pojktyper:
"Det kan visserligen vara nedslående, men är likväl
ett faktum, att människosläktets historia under gångna
tider upprepas i den enskilde; en pojke är af naturen
vilde och har sedan urminnes tider hyst kärlek till
idrotter, en orubblig likgiltighet för omständigheterna,
en oemotståndlig lust att slåss, en oskrymtad beundran
för styrkan och en slafvisk vördnad för den
starke. Efter hand blir han mera lik en hyfsad och kristen
människa, stadgar sig, blir hänsynsfull, barmhärtig,
fridsam, blir rädd för att låta sina egna gossar
gå med våta fötter och sitter som ordförande på möten
för djurens skydd; men han måste gå igenom sitt
vildhetsstadium. Under den perioden är en filantrop
ingalunda en gosses ideal. Hans hjälte måste äga en
stråtröfvares egenskaper, en själfhärskares vilja, en
orädd uppsyn och en järnhård hand. Vid första tecken
till myteri skall han draga en pistol ur bältet (en af
tjugo) och skjuta ihjäl den fräcke rebellen på fläcken."
Lika goda kännare af pojknaturen och pojkmoralen
äro de norska författarna. Därför komma de heller
aldrig med omöjliga fordringar, men slå däremot hårdt
till, då det gäller sådana karaktärslyten som feghet
och lögnaktighet. Naturligtvis göra de sig ej skyldiga
till dumheten att predika. Nej, allt, ondt och godt,
möter oss i lifslefvande, friska, naturliga pojkar. Sådana
berättelser som Nordahl Rolfsens präktiga Fuskar
du? och Bernt Lies Sven Bidevind kunna blifva af
betydelse i en pojkes utveckling. Högst af dessa böcker
synes mig Aanruds stå. Den är rent förtjusande och
torde glädja vuxna människor med humor och kärlek
till barn lika mycket som yngre läsare. Där möter
man heller aldrig den en liten smula simpla ton och
väl stora nonchalans I fråga om rättsbegrepp, som nog
stöter EN här och där I t. EX. Petter Napoleon.
MARIE LOUISE GAGNEK.