1907:49

More documents

Recommendations

Info

IDUN <strong>1907</strong> — 606 — : F örsäJjes i finare skoaffärer öfverallt och tillverkas af: |LUDVIG TRMIGOTT, Stockholm.| skepp och allt hvad därinom finnes, som hör den oorganiska naturen till, får lif under hans hand; han visar att det finnes en speciell filosofi för kranbalkar och kanonlavetter samt ett utprägladt lynne hos tackjärn. Han vet, att om Europa har sin patenterad e humbug, som vet råd för allt och gagnar till intet, så äger Indien oceaner af mystik, som det inte precis är värdt att skämta med, ifall man vill komma helskinnad undan. Ty hör: "Några infödingar påstå, att den kom från en ort på andra sidan Kulu, i hvars tempel elfvatumssafiren förvaras; andra att den. tillverkades vid Ao-Chungs djäfvulsaltare i Tibet, stals där af en käftr, från honom af en gurkha, från honom af en" lahouli, från denne af en khitmatgar, hvilken sistnämnde sålde den till en engelsman, hvarigenom all dess kraft gick förlorad. Ty för att Bisaran från Poree skall kunna utöfva behörig verkan, måste den vara stulen — om möjligt i förening med blodsutgjutelse, men i alla händelser stulen. Dessa historier om huru den kom till Indien äro alla falska. Den förfärdigades i Poree för mycket länge sedan — redogörelsen för sättet hvarpå den förfärdigades skulle fylla -en liten bok — stals af en af tempeldanserskorna därstädes och vandrade därefter ur hand i hand, allt jämt norrut, tills den kom till Hanlé: hela tiden bärande samma namn — Bisaran från Poree. Till skapnaden är den en liten fyrkantig silfverdosa, utvändigt besatt med åtta ljusröda rubiner. Inuti dosan, som öppnas genom tryckning på en fjäder, ligger en liten ögonlös fisk, utskuren ur en slags mörk, glänsande nöt och inlindad i en remsa urblekt guldbrokad. Detta är Bisaran från Poree, och det vore rådligare att taga en glasögonorm i handen än att vidröra Bisaran från Poree." — "Född i Bombay, kände han alla gamla indiska sagor och sägner redan sedan barndomen. Sedan gällde det att studera lifvet själf, lifvet och döden och hvad däremellan finnes. Han tjänade som speciell korrespondent vid gränsen —• det torde väl vara från denna tid hans oblidkeliga rysshat, hans afsky för det Elaka Folket daterar sig. I sju års tid reste han oafbrutet öfver hela kejsardömet. Han vandrade genom alla nästen i Den Förskräckliga Nattens stad. Vi se honom om kvällarna rida genom de bivackerande truppernas tältgator, klädd i khaki och damasker samt ständigt blossande på sin korta pipa. Vi finna honom i frack och blankskinnsskor i tusen-och-en-nattspalatsen vid Bhegums af Bhopal, Nizams af Haijderabad eller Maharadjans af Gwalior gnistrande banketter, vi finna honom fotograferad med konungarna Oscar II och Edvard VII såsom den tredje fursten i laget. Han såg allt och han hörde allt. Och allt hvad han hörde mindes han och allt hvad han B w såg etsade sig fast på ögats näthinna. Sedan talade han om en bråkdel af hvad han erfarit och teg med resten! — Men en människa, som kommit därhän, att han lärt sig den oändligt svåra konsten att få veta utan att spörja — och den som endast hör får vanligen veta allt, den som endast frågar, vanligen intet — en människa, som sällan bor i tjäll, men ofta i sofvagnar och ångbåtshytter, som under sakta skridande nätter rökt tobak och druckit whisky med flertalet af de typer, som befolka och föröka jorden, en sådan letar sig ständigt fram till sanningen genom vidtfarne industriidkares många ord och genom skolade diplomaters älskvärda förbehållsamhet. Och under tidernas lopp dunka mot en sådan människas trummhinnor händelser och upplefvelser, så sällsamma, så hvarandra motsägande och så speglande tillvaron själf, sådan den undantagsvis kan vara, att han må väl akta sig att föra allt detta vidare, med risk att icke blifva trodd på sina underliga ord. — Jag schkall perätta tig något, som hände mig ein mal i Uruguay, föreslår Kiplings vän, den tyske zoologie professorn, då de en natt sitta uppe på däcket under Bengaliska vikens flammande stjärnor. — Men det är så wirklich eigendymligt, att du kanske beskiller mig för lögn. Då ger den indiske trollkarlen sitt stora svar: — Ack, min vän, det finnes intet, som jag ej kan tro på! — — Hvad som först af allt riktade uppmärksamheten på Kipling, var allt det nya han kom med. Jag vill inte säga, att han stod precis utan litterära föregångare — det har ju ingen gjort. Och Kipling, liksom Wilde, liksom Doyle, liksom Maeterlinck står i en aldrig betalad skuld till Edgar Allan Poe. Dock, denna unge angloindier från tigrarnas land, hvilken med ens blef Londons svåråtkomligaste lejon, han ägde sitt eget folk, sitt eget språk, ja, närapå sin egen religion. Han lärde dem som gå på Regent Street, att Indien har andra möjligheter än hungersnöd, tigrar och befarade uppror. Och han slungade ut sina böcker med en makalös snabbhet. Meredith, Hardy, Stevenson, Corelli måste vika åt sidan för detta stora och besynnerliga följe han hade i sällskap. Man fick lära- känna och älska dessa människor, som släpat och stridit och rumlat och älskat och dött sex tusen mil från Piccadilly Circus. Han matade bokhandlarne, inte såsom den ensamme man han var och är, utan som om han i likhet med gamle Dumas varit verkställande direktör i någon litterär leveransfirma. Sålunda kommo nu: Soldiers three, The story of the Gadsbys, In black and white, Under the deodars, The Phantom Rickshaw, Wee Willie Winkie, The city of Dreadful Night, American notes, Letters of marque, The Smith Administration, The light that failed, Lifes Handicap — och detta inom tre år! Förklaringen är att finna däruti, att, då han, vid några och tjugu års ålder, mot slutet af åttiotalet besökte England — där han då icke vistats sedan universitetsåren vid Westward Ho College — han i sina kappsäckar medförde massor af berättelser, hvilka visserligen publicerats i angloindiska tidningar, men hvilka voro så godt som okända för publiken därhemma. — Fjorton år gammal var han, då hans första arbete, Schoolboy Lyrics, år 1880 utkom på ett litet tryckeri i Lahora. Detta blyga häfte, Rudyard Kiplings förstling, är nu så godt som oåtkomligt; man har betalat ett enda exemplar däraf med mera än 600 kronor. Några år senare utsände han, då redaktionssekreterare vid The Pioneer i Bombay, sina Deparlemental Ditties, hvilken han lät häfta i alldeles likadana bruna kuvert, som indiska regeringen begagnade, och hvilken vid distributionen, som sköttes af honom själf, var omvirad med ett rödt band. Han lät trycka några hundra exemplar och sände dem rundt hela Indien, från Aden till Singapore, från Quetta till Co lombo. Hvarje bok var åtföljd af ett brefkort med påtryckt beställningssedel. Och order på nya exemplar inlupo raskt, hvadan nya upplagor snart måste besörjas af denna lilla samling, med hvilken han sålunda först gjorde sig känd bland landsmännen i Indien. Nu ha hans arbeten tryckts om och om igen i miljoner, och han själf är sedan många år en mycket rik man. I lyxeditioner och mammut • upplagor, i praktband, i guld och silfver äro hans collected works utstyrda. Man har skrifvit volymer om Deparlemental Ditties och allt hvad därpå följde. — "Men," såsom han själf sagt, "jag älskade den mest då den bara var en liten brun baby med ett rödt band omkring magen; ett barn af ett barn, icke vetande att det var behäftadt med de flesta moderna åkommor, och innan folk hade fått reda på, att dess författare låg vaken om nätterna borta i Indien, grubblande och grundande på att skrifva någonting, som kunde "taga" den engelska publiken." — Bland den kontinentalt litterära intelligensen står Kipling inte precis väl till boks. Han är hvarken fritänkare eller feminist. Inte heller är han "skön såsom en ung grekisk gud", utan påminner snarare om en ruggig gammal tibetansk mahatma. Många underliga ting har han skådat, som aldrig kunna förklaras på empirisk väg, många hemligheter, som inte ens radiumstrålar lådt på. Han visar den största aktning för religionen i alla former, utom för missionärernas, hvilken han ibland går ganska hårdt åt. Hans ställning till kvinnofrågan är litet kinkig att vidröra i en kvinnotidning. Ack, största delen af sitt lif har han ju tillbragt bland män, bland råa, svärjande karlar, hvilka i likhet med honom haft förfärligt mycket omkring sig. Därför känner han inte den moderna kvinnan. O, nej! Utan när hon någon gång dyker upp i hans diktning, är det mest för att gå i vägen för karlarne, hvilka, tankspridt ohöfliga, lätt snafva på dem, där de gå i dagens arbete. De enda kvinnor han något längre studerat äro Dina Shadd och m:rs Hauecksbee och Badalia Heroodsfoot — och alla ska' då veta, att inte voro de sysslolösa eller gingo i vägen. Om krafvet på kvinnlig rösträtt har han de allra mest inskränkta föreställningar, och hans stackars hustru är hvarken någon "förkämpe" eller någon beskyddarinna af ädla basarer — utan rätt och slätt m:rs Miriam Kipling, född Starr-Balestier. — Älskvärdaste läsarinna, låt nu inte detta ligga honom i fatet, då du kanske om några dagar trycker hans hand på banketten på Grand Hotel, utan gläd dig hellre åt, att denne trötte, ordknappe och reserverade karlakarl i alla fall tillhör ett snart utrotadt släkte, hvilket skall lämna rum för en ny generation af oklanderligt moderna herrar, hvilka skola förstå dina kraf och sopa dina golf, och hvilka låta damerna "ta initiativet". Dock när den tiden kommit, då hvilar Rudyard Kipling sedan länge i Westminster Abbey under den baldakin af fajans från Delhi, på hvilken man skall rista hans odödligaste vers: När den sista taflan på jorden är målad och tuberna tömts, När de äldsta färger ha bleknat och den yngsta kritiken har glömts. Då slumra vi, det kan beköfvas, tills några eoner ha flytt, Och Mästarn för Redliga Svenner oss kallar att börja på nytt. -g m m -g in i g n: r 4 för hösten är utkommen. f\ -4 -g /%/• mfu I 4~ I ^"V 4"TR* Pris 60 öre. Erhålles genom..hvarie bokhandel och tidningsförsäljare, fL I & I Ii • IT 11 1l| t" I W\ H I är\ l| IV Portofritt frän IDUNS MONS TERAFDELNINQ, StocJcholxa. LJ 1 - M-M-M.-m.rn*. m*m*n. om 60 öre insändes 1 postanvisning eller SDARMÄRKEN.
— 607 - IDUN 190r Brud- & Bröllopssidentyger, i hvitt, svart och kulört, sista nyheter ouppnådt urval från 90 öre till kr. 13 pr mit. Sändes tull- A portofritt direkt till privata. Profver omgående franko. Schweizer & Co, Lizeni S 5, (Schweiz). Sidentygs-Export. — Kungl. Hoflev. JENNY LINDS MINNESVÅRD I WESTMINSTER ABBEY I LONDON. En minnesvård åt Jenny Lind på "den svenska näktergalens" födelsehus. ATEDANSTÅENDE REDOGÖRELSE för ett förslag till hedrande af Jenny Linds minne innebär sam- * V tidigt en varm vädjan till alla tonkonstens vänner i vårt land att omfatta detsamma med intresse och bidraga till dess förverkligande. PA KYRKOGARDEN.-i en engelsk småstad ligger Jenny Lind begrafven, i engelsmännens ärorika pantheon, Westminster Abbey, har hennes äreminne sin plats — en sällsynt utmärkelse, så mycket större som hon till närmaste grannar har Shakespeare och lord Byron. Engelsmännen ha verkligen gjort hvad de kunnat för mrs Goldschmidt, sedan hon kom att tillhöra nationen. Hon tillhör den, nåja, men hon är väl i alla fall mera vår än deras, det var ju vår Jenny Lind med den rent svenska typen och den nordiska timbren i sin ljufva unga röst, som vann världsrykte, icke den förmögna, hastigt åldrade mrs Goldschmidt, som sjöng på välgörenhetskonserter och applåderades för hvad som varit. Det ligger då nära till hands att fråga: har det land, som sett henne födas, och hvars namn hon mer än kanske någon annan svensk kvinna spridt glans öfver, hedrat hennes minne och gärning på sätt, som motsvarar hvad det land gjort, som sett henne dö? Svaret veta vi, och med få JENNY LINDS FÖDELSEHUS I STOCKHOLM, MASTERSAMUELSGATAN 40. A. BLOMBERG FOTO. kännedom om våra brister i detta hänseende måste vi — äfven om vi anse att den svenska näktergalen väl vore förtjänt af en staty — beteckna som synnerligen lyckligt och värdt all uppmuntran det initiativ, som tagits af samfundet Sankt Erik här i hufvudstaden till resandet af till en början en minnestafla å Jenny Linds födelsehus. Om den insamling, som igångsatts för ändamålet, ger tillräckliga medel, är det meningen att äfven uppsätta en kopia af den i Westminster Abbeybeflntliga minnesvården. Vi meddela här en fotografi, tagen efter en afgjutning af denna medaljong,som befinner sig i Musikhistoriska museets ägo. En lista för tecknande af bidrag till planens förverkligande finnes utlagd å Iduns expedition, belägen för öfrigt snedt emot det hus, n:r 40 Mästersamuelsgatan, som vi här afbilda, och som efter de forskningar, som företagits af den ursprunglige förslagsställaren, grosshandlare J. Unman, nu med full visshet kan utpekas som Jenny Linds födelsehus. Barnen och biografteatern. I EN SKISS, "Skrufven", skildrar Herman Bang en ung landtpojke, som af fåfänga, nyfikenhet och lust att förnimma något gör sig skyldig till ett dåd: han lossar skrufvarna mellan några skenor, så att snälltåget urspårar, gasbehållarna under vagnarna explodera och vagongerna råka i brand. Lusten att förnimma något, det är tidssjukdomen, säger Bang. Och inte sant, vi måste ge honom rätt? En del af människosläktet kunde emellertid ha anspråk på litet skydd mot detta tidslyte, nämligen ungdomen, barnen, som ha de många åren med den hårda kampen för tillvaron framför sig. Ge vi dem detta skydd? Äro vi aktsamma om deras nerv- och känslolif? Göra vi — i detta barnets århundrade — hvad vi kunna för att å ena sidan spara dem sensationer och å andra sidan bevara hos dem den sinnets friskhet och den fantasiens renhet och rikedom, som göra, att de enklaste nöjen ku ma bli rena härligheter för dem? Hur kan inte sexåringen njuta af sagan, som mor eller far berättar, och hur älskar ej pysen att höra om just samma saga gång på gång! Och hur kan inte en sagbok läsas åter och åter, till dess den lyckliga ägarinnan nästan vet, hvad det står på hvarje sida!' Barnafantasien är ju nära på outtömlig, den fyller sinnet ständigt med underbara, vackra, bilder. Men i denna tid, "som vill förnimma något", skicka vi barnen i stället till biografteatern. Veckan igenom tiggas slantar och sparas ifrigt, och när lördags- eller söndagskvällen kommer, då står i den stora kön, som kan räcka en bit in på nästa gata, bland alla de vuxna människorna massor af barn från 6- 7-åringarna, som klämma hårdt om 2 5-öringen i handen, till 13- 14-åringarna, som ha egna portmonnäer, från arbetaresonen till grosshandlardottern. Hos somliga barn ha biografbesöken blifvit en verklig passion. Och hvarför? Jo, här vankas sensationer. "Oändligt gripande och spännande," "en med oerhörd spänning framburen (!) tragedi," "denna bild är ett absolut rekord, hvad såväl spänning som intresse beträffar," äro exempel på några stående, uppeggande underrubriker på biografteatrarnas program. De senare vittna för öfrigt genom sin utomordentligt välklin gande svenska nogsamt om den danska eller tyska ursprungsorten och jäfva ingalunda sanningen af det gamla påståendet, att vi tåla mycket i fråga om behandlingen af "ärans och hjältarnas språk". Hvad säges t. ex. om följande tirad: "Vi öfverlämna härmed ett brottstycke ur den moderna världens privatlif, sådant som man ogärna ser det bakom de omomenterade husfasaderna." Märk, att det här ej är fråga om några af de obetydliga, mindre biografernas program! Men rubrikerna ljuga icke, och sensationerna Lagermans flytande putspomada BON AMI.
Page 1: N:R 49 (1092) TORSDAGEN DEN 5 DECEM
Page 5 and 6: Om "Gwen" och "Gwen's bok för hemm
Page 7 and 8: 611 — IDUN 1907 1 SM FKAN afteckn
Page 9 and 10: Min gudmor. En verklighetsskildring
Page 11 and 12: — 615 — IDUN 1907 Teater oeh JM
Page 13 and 14: — 617 — EDUN 3.907: Slut med he

1907:49

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?