1907:49

More documents

Recommendations

Info

ID UN <strong>1907</strong> — 612 — VERDANDIS "BANKETT Ä STORA GILLESSALEN I UPPSALA En jubilerande studentförening EN VÄLBEKANTA studentföreningen Verdandi i Uppsala firade den 30 november sin 25-åriga tillvaro med D en högtidssimmankomst å Studentkårens lokal samt därefter följande bankett å Stora Gillesalen, från hvilken vi meddela en ståtlig bild. Länge nog kännetecknades det svenska universitetslifvet och särskildt den akademiska ungdomen af samma försumpning och brisl på ideella sträfvanden, som gjorde sig gällande på öfriga områden af vårt samhällslif. Men väckelsen kom dock till sist, och hvad som väckte oppositionslusten och tände elden i de ungas sinnen var den bedröfliga utgång, som K. P. Arnoldsons motion om utvidgad religionsfrihet och lättande af statskyrkans tvång på samvetsfriheten fick vid riksdagen 1882. Det varunder de af dåvarande juris studeranden Karl Staaff i_ resta bemödandena att få till stånd en opinionsyttring bland Uppsala studenter till förmån för full religionsfrihet som tanken på en sammanslutning mellan frisinnade studenter växte fram, och den 23 oktober 1882 konstituerades föreningen "Verdandi", med i stadgarne angifvet syfte att utgöra ett föreningsband mellan studenter vid Uppsala universitet, hvilka omfatta tanke- och yttrandefrihetens grundsatser och hysa intresse för allmänt mänskliga och samhälleliga frågor." De första åren af Verdandis tillvaro sökte föreningen realisera sitt mål hufvudsakligen genom diskussioner, hvilka höllos för slutna dörrar, VID 25-ÅRSFESTEN DEN 30 NO V. AF A. DAHLGREN. FOTO FOR IDUN d. s. v. endast endast för medlemmar. Först våren 1887 hölls den första offentliga diskussionen, hvilken som bekant gjorde Verdandi — ehuru visserligen icke odeladt gynsamt — beryktad i hela landet. Småningom tog sig emellertid fö-eningens verksamhet andra och mera allmänt uppskattade former. Redan år 1886 väckte Karl Staaff förslag om utgifvande af de populärvetenskapliga småskrifter, som sedermera kanske mer än något annat bland den stora publiken gjort Verdandinamnet populärt. Dessa småskrifter, som behandla de mest olikartade ämnen, däribland äfven aktuella polit ; ska och sociala spörsmål jämsides med vetenskapliga rön o. s. v., räkna nu omkring 150 nummer och ha utgått i en upplaga på tillsammans bortåt en half miljon exemplar. Underårensloppbar folkbildningsarbetet alltmer blifvit hufvuduppgiften för Verdandis arbete. År 1891 öppnade föreningen ett arbetarebibliotek i Uppsala, och år 1396 påbörjades en verklig folkbiblioteksrörelse, som efter hand nått en storartad utveckling. Verdandis folkbiblioteksbyrå i Uppsala har numera en bokomsättning af omkring 16,000 kr. årligen och till biblioteksverksamheten höra vidare ett antal af föreningen upprättade vandringsbibliotek. Verdandi har äfven förmedlat en hel del populära tidningsartiklar och föredrag i vetenskapliga' ämnen, och enskilda medlemmar af föreningen lämna sedan år 1900 kostnadsfria lektioner åt ett 100-tal arbetare årligen i språk, statskunskap och andra ämnen. SKANSENS NU FULLBORDADE NYA ENTRÉ MED ARTHUR HAZELIUS BYST, MODELLERAD AF J. A. WETTERLUND OCH UPPSATT PÅ HAZELIUS' FÖDELSEDAG DEN 30 NOV. A. BLOMBERG FOTO.
Min gudmor. En verklighetsskildring från åttiotalet af Anna Knutson. (Slut fr. föreg. n:r.) ACK JA, det är ett andligt förfall, en slapphet, som kommer mig att rysa. Hu då, jag önskar att jag aldrig hade kommit hit!" "Det önskar jag med," tänkte jag, men sväljande den värsta förtreten, svarade jag dock lugnt: "Mamma är en god, sanningsälskande människa och just därför kan hon kanske se något sant och godt hos de där olika bekännarne. Men tant får inte säga, att pappa är gudlös. Jag vet, att där finnas människor, som tjäna Gud, fast de ej gå i kyrkan eller hylla någon viss läromening. När man hör käbblet och kifvet mellan de så kallade troende, kan man helst vilja stå utanför alltsammans. (Här härmade jag pappa.) Den ene lär så och den andre så, och hvem har rätt? Och ofördragsamma äro de, så att de skulle kunna ryka i lufven på hvarandra —. Är det kristendom?" "Pappa upp i dagen!" Tant saktade sin gång för att kunna riktigt förkrossa mig med hvart endaste ord. "Nu visar du dig verkligen sådan som du är. Ja, stackars Klara, hon får nog behålla sina flickor!" "Hvad menar tant?" "Jag menar," svarade hon lugnt, "ätt det nog aldrig kan falla någon karl in ätt vilja gifta sig med en så frisinnad ung dam som du tycks vara." "Det har jag beredt mig på," sade jag både Förvånad och förargad öfver denna vändning i samtalet. "Jag är ju hvarken rik eller vacker och . : ." "En sådan ytlig uppfattning," afbröt tant, "rikedom och skönhet är ej allt. Ack nej, det är något helt annat, vida bättre som fattas!" "Ja, hvad som nu fattas eller finns, i våra dagar lönar det sig emellertid ej att fostra upp fattiga flickor till rankor," sade jag, åter igen citerande min far. " Kunna de ej stödja sig själfva, få de falla på vägen. Hå — tant må inte tro att jag går och sörjer öfver, att jag inte blir gift ... får jag bara ett arbete, så är jag nöjd!" Men för tillfället var jag uttråkad, det är visst och sant, och jag förde muffen till ansiktet för att dölja att jag grät. Men tant såg det, hon. "Ja, vår Herre vet nog hvad han gör," framkastade hon nästan triumferande. "Sådana unga kvinnor som du och dina likar skulle föga passa till en makas och moders ömma kall." Tant hade varit betänkt på att resa i början af veckan, men efter nämnda tilldragelse kvarstannade hon ännu en tid. Vi hade annonserat och hon ville invänta svaren, något som väl inte tjänade mycket till, eftersom hon jämt och samt försäkrade sig ej tro på bokens återfående. Det såg ut som skulle hon få rätt, och när jag dag efter dag fruktlöst spanat i tidningarna, ansåg jag saken förlorad och beslöt offra min enda tia för samvetsfridens skull. Jag hade minsann behöft de pengarna till något nyttigare, men när jag nu på sätt och vis varit orsaken till missödet, borde jag något försaka. Maria-dagen nalkades och som namnsdagspresent till tant kunde väl intet vara mer lämpligt än en sammetspsalmbok, len, blåsvart, med elfenbenskors på pärmen. Den kostade sju kronor, men den borttappade hade P K — 613 — 1DUN <strong>1907</strong> Förslå priset i skönhetstäflingen. Brosch af guld med emaljmålning, briljanter och äkta pärla. | Värde: 1,200 kr. Skönhet stäfl ingen. l HA I DAG nöjet meddela trogna afbildningar af de konstnärliga fotografiskt och dyrbara smycken, som den välkända hofjuvelerarefirman K. Anderson i Stockholm på Iduns uppdrag låtit komponera och utföra som priser i den pågående skönhetstäflingen och hvilka från och med torsdagen den 5 dennes in naiura utställas i firmans expositionsfönster, Jakobstorg n:r 1. Det sällsynt vackra första priset, en brosch till ett värde af 1,200 kr., inramar en symbolisk emaljmålning: "Paris dom", särskildt utförd af en italiensk mästare.' Andra och tredje prisen utgöras af moderna armband af v äf dt guld. Andra priset i skönhetstäflingen. Armband af guld med safir och bri janter. Värde: 200 kr. Vi våga tro, att dessa magnifika priser skola öfvervinna den sista tvekan hos vår läsekrets att stå oss bi i det slag för den svenska kvinnoskönhetens rangplats bland folken, som den pågående täflingen ytterst afser. Täflingstiden är nu deflnitift fastställd till och med den 31 dennes. Efter denna tidpunkt sammanträder prisnämnden, hvilken som bekant består af konstnärerna professor John Börjeson, professor Oscar Björck och hr Anders Zorn, författaren hr Daniel Fallström och redaktör Johan Nordling, och någon gång frampå nyåret hoppas vi därefter kunna presentera de helt visst med osedvanligt intresse motsedda bilderni af de svenska pristagarinnorna. Tredje priset i skönhets'äflinger. med rubiner och rosenstenar. Armband af guld Värde 200 kr. (i Prenumerera oförtöfvadt på BARNGARDEROBEN kostat åtta och för att inte ge ett öre efter, köpte jag desslikes en fotografi, som föreställde "den lille Samuel." När nu dagen kom och jag dukat namnsdagsbordet med blommor och grönt, lade jag helt lätt om hjärtat fram gåfvorna och tyckte att jag gjort mitt bästa. Tant tackade vänligt men kunde icke förmå sig att vara riktigt nöjd. "Jag skulle tyckt bättre om boken om den varit gredelin," sade hon," det ser också klumpigt ut med elfenbenet." "Där fanns gredelina med," upplyste jag, "jag skall gärna gå och byta om boken." Jag hade gjort mitt bästa, men det var nog inte för den sakens skull som tant Maria var vid så godt humör under återstående delen af sin Stockholmsvistelse. Det var snarare — hur märkvärdigt det än kan låta — därför att hon kände sig mer och mer öfvertygad om att vår Herre pekat finger åt henne, därför att hon "gått på en sal och hört på en "sektpredikant." Hon liksom solade sig i den klara vissheten, ätt höra till de där utvalda få, hvilkas göranden och låtanden stå under högre kontroll och hvilkas lif ha en helt annan betydelse än vanliga dödligas. De ständigt upprepade orden: "boken kommer aldrig till rätta. Det- måste så vara, när det gäller mig," hade dock en stark smak af andligt högmod. I de dagarne blef jag också så led åt tant Marias guisfruktan, att jag riktigt gick och härmades öfver, att den ärlige upphittaren inte ville infinna sig. Nästa söndag fick tant det infallet att jag skulle följa med henne till en kyrka på Söder, där en biskop tillfälligtvis gjorde herdetjänst. Jag hade ingen lust och skyllde följaktligen på min snufva, men som jag inte var värre förkyld än jag kunde ge mig ut, lydde jag mammas uppmaning, att "ta väl på mig och göra tant till viljes." Men sömnig och olustig satt jag och frös i spårvagnen (vi måste naturligtvis fara tidigt för att hinna till gudstjänsten) och sömnig och olustig inträdde jag i den lilla, stämningsfulla kyrkan. När jag en stund suttit och sett på altartaflan, där en lifsgrön ranka yppigt slingrade kring Kristusbilden, fylldes emellertid själen af en viss andaktsfrid. Jag är en stämningsmänniska och det var nog de där klängande bladslingorna, som kommo mig att tänka på, huru skönt det vore om troslifvet i alla dess olika grenar kunde, likt denna ranka, vira en frisk, lefvande krans kring sin frälsare. Och i stället för att sitta och räkna ut, hur den eller den vrider ihop törnekronan åt Kristus, började jag rannsaka mig själf och medge, att jag allt för ofta varit dömande och hvass. Och det hände, att rummet föreföll mig heligt, icke därför, att det var en invigd kyrka, utan därför att kärlekens och sanningens ande där intog min själ. När vi stodo på återtåg träffade tant på sin väninna grefvinnan Häckensköld, och som jag kände mig som femte hjulet, drog jag mig undan och ströfvade kring på den lilla kyrkogården. Här voro alla kullar hvita och fridfulla, men de rimfrostiga träden rörde sig för vinden och skakade ner hela skurar af glittersnö, stora flingor, som lade sig hoptals på muffen, vackra stjärnor, som smulto i tårar. Det lifvande, eggande bruset från storstaden nådde dämpadt upp till mig, där jag stod, och jag bredde ut armarne med de nitton årens glöd och sade till min skapare: "Hvad jag älskar lifvet! Gud jag tackar dig!" Och när bruset mäktigt genombröts af dånande klockeklang, tillfogade jag innerligt: "O, låt mig lefva länge och uträtta något sant och godt i din värld." alla mödrars ovärderliga skatt och hjälpreda.
Page 1 and 2: N:R 49 (1092) TORSDAGEN DEN 5 DECEM
Page 3 and 4: — 607 - IDUN 190r Brud- & Bröllo
Page 5 and 6: Om "Gwen" och "Gwen's bok för hemm
Page 7: 611 — IDUN 1907 1 SM FKAN afteckn
Page 11 and 12: — 615 — IDUN 1907 Teater oeh JM
Page 13 and 14: — 617 — EDUN 3.907: Slut med he

1907:49

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?