1907:49

Min gudmor.
En verklighetsskildring från åttiotalet
af Anna Knutson.
(Slut fr. föreg. n:r.)
ACK JA, det är ett andligt förfall, en slapphet,
som kommer mig att rysa. Hu då,
jag önskar att jag aldrig hade kommit hit!"
"Det önskar jag med," tänkte jag, men
sväljande den värsta förtreten, svarade jag
dock lugnt: "Mamma är en god, sanningsälskande
människa och just därför kan hon
kanske se något sant och godt hos de där
olika bekännarne. Men tant får inte säga, att
pappa är gudlös. Jag vet, att där finnas människor,
som tjäna Gud, fast de ej gå i kyrkan
eller hylla någon viss läromening. När man
hör käbblet och kifvet mellan de så kallade
troende, kan man helst vilja stå utanför alltsammans.
(Här härmade jag pappa.) Den ene
lär så och den andre så, och hvem har rätt?
Och ofördragsamma äro de, så att de skulle
kunna ryka i lufven på hvarandra —. Är det
kristendom?"
"Pappa upp i dagen!" Tant saktade sin
gång för att kunna riktigt förkrossa mig med
hvart endaste ord. "Nu visar du dig verkligen
sådan som du är. Ja, stackars Klara,
hon får nog behålla sina flickor!"
"Hvad menar tant?"
"Jag menar," svarade hon lugnt, "ätt det
nog aldrig kan falla någon karl in ätt vilja
gifta sig med en så frisinnad ung dam som du
tycks vara."
"Det har jag beredt mig på," sade jag både
Förvånad och förargad öfver denna vändning i
samtalet. "Jag är ju hvarken rik eller vacker
och . : ."
"En sådan ytlig uppfattning," afbröt tant,
"rikedom och skönhet är ej allt. Ack nej,
det är något helt annat, vida bättre som
fattas!"
"Ja, hvad som nu fattas eller finns, i våra
dagar lönar det sig emellertid ej att fostra
upp fattiga flickor till rankor," sade jag, åter
igen citerande min far. " Kunna de ej stödja
sig själfva, få de falla på vägen. Hå — tant
må inte tro att jag går och sörjer öfver, att
jag inte blir gift ... får jag bara ett arbete,
så är jag nöjd!"
Men för tillfället var jag uttråkad, det är
visst och sant, och jag förde muffen till ansiktet
för att dölja att jag grät. Men tant såg
det, hon.
"Ja, vår Herre vet nog hvad han gör,"
framkastade hon nästan triumferande. "Sådana
unga kvinnor som du och dina likar skulle
föga passa till en makas och moders ömma
kall."
Tant hade varit betänkt på att resa i början
af veckan, men efter nämnda tilldragelse kvarstannade
hon ännu en tid. Vi hade annonserat
och hon ville invänta svaren, något som
väl inte tjänade mycket till, eftersom hon jämt
och samt försäkrade sig ej tro på bokens återfående.
Det såg ut som skulle hon få rätt, och när
jag dag efter dag fruktlöst spanat i tidningarna,
ansåg jag saken förlorad och beslöt offra min
enda tia för samvetsfridens skull. Jag hade
minsann behöft de pengarna till något nyttigare,
men när jag nu på sätt och vis varit
orsaken till missödet, borde jag något försaka.
Maria-dagen nalkades och som namnsdagspresent
till tant kunde väl intet vara mer
lämpligt än en sammetspsalmbok, len, blåsvart,
med elfenbenskors på pärmen. Den
kostade sju kronor, men den borttappade hade
P
K
— 613 — 1DUN 1907
Förslå priset i skönhetstäflingen. Brosch af guld
med emaljmålning, briljanter och äkta pärla.
| Värde: 1,200 kr.
Skönhet stäfl ingen.
l HA I DAG nöjet meddela
trogna afbildningar af de konstnärliga
fotografiskt
och dyrbara smycken, som den välkända hofjuvelerarefirman
K. Anderson i Stockholm
på Iduns uppdrag låtit komponera och utföra
som priser i den pågående skönhetstäflingen
och hvilka från och med torsdagen den 5
dennes in naiura utställas i firmans expositionsfönster,
Jakobstorg n:r 1. Det sällsynt
vackra första priset, en brosch till ett
värde af 1,200 kr., inramar en symbolisk
emaljmålning: "Paris dom", särskildt utförd
af en italiensk mästare.' Andra och tredje prisen
utgöras af moderna armband af v äf dt guld.
Andra priset i skönhetstäflingen. Armband af guld
med safir och bri janter. Värde: 200 kr.
Vi våga tro, att dessa magnifika priser
skola öfvervinna den sista tvekan hos vår
läsekrets att stå oss bi i det slag för den
svenska kvinnoskönhetens rangplats bland folken,
som den pågående täflingen ytterst afser.
Täflingstiden är nu deflnitift fastställd till
och med den 31 dennes. Efter denna tidpunkt
sammanträder prisnämnden, hvilken som bekant
består af konstnärerna professor John
Börjeson, professor Oscar Björck och hr Anders
Zorn, författaren hr Daniel Fallström och redaktör
Johan Nordling, och någon gång frampå
nyåret hoppas vi därefter kunna presentera
de helt visst med osedvanligt intresse motsedda
bilderni af de svenska pristagarinnorna.
Tredje priset i skönhets'äflinger.
med rubiner och rosenstenar.
Armband af guld
Värde 200 kr. (i
Prenumerera oförtöfvadt
på BARNGARDEROBEN
kostat åtta och för att inte ge ett öre efter,
köpte jag desslikes en fotografi, som föreställde
"den lille Samuel."
När nu dagen kom och jag dukat namnsdagsbordet
med blommor och grönt, lade jag
helt lätt om hjärtat fram gåfvorna och tyckte
att jag gjort mitt bästa.
Tant tackade vänligt men kunde icke förmå
sig att vara riktigt nöjd. "Jag skulle tyckt
bättre om boken om den varit gredelin," sade
hon," det ser också klumpigt ut med elfenbenet."
"Där fanns gredelina med," upplyste jag,
"jag skall gärna gå och byta om boken."
Jag hade gjort mitt bästa, men det var nog
inte för den sakens skull som tant Maria var
vid så godt humör under återstående delen af
sin Stockholmsvistelse.
Det var snarare — hur märkvärdigt det än
kan låta — därför att hon kände sig mer och
mer öfvertygad om att vår Herre pekat finger
åt henne, därför att hon "gått på en sal och
hört på en "sektpredikant." Hon liksom solade
sig i den klara vissheten, ätt höra till de där
utvalda få, hvilkas göranden och låtanden stå
under högre kontroll och hvilkas lif ha en helt
annan betydelse än vanliga dödligas. De ständigt
upprepade orden: "boken kommer aldrig
till rätta. Det- måste så vara, när det gäller
mig," hade dock en stark smak af andligt högmod.
I de dagarne blef jag också så led åt
tant Marias guisfruktan, att jag riktigt gick
och härmades öfver, att den ärlige upphittaren
inte ville infinna sig.
Nästa söndag fick tant det infallet att jag
skulle följa med henne till en kyrka på Söder,
där en biskop tillfälligtvis gjorde herdetjänst.
Jag hade ingen lust och skyllde följaktligen
på min snufva, men som jag inte var värre
förkyld än jag kunde ge mig ut, lydde jag
mammas uppmaning, att "ta väl på mig och
göra tant till viljes."
Men sömnig och olustig satt jag och frös i
spårvagnen (vi måste naturligtvis fara tidigt
för att hinna till gudstjänsten) och sömnig och
olustig inträdde jag i den lilla, stämningsfulla
kyrkan. När jag en stund suttit och sett på
altartaflan, där en lifsgrön ranka yppigt slingrade
kring Kristusbilden, fylldes emellertid
själen af en viss andaktsfrid. Jag är en stämningsmänniska
och det var nog de där klängande
bladslingorna, som kommo mig att tänka
på, huru skönt det vore om troslifvet i alla
dess olika grenar kunde, likt denna ranka, vira
en frisk, lefvande krans kring sin frälsare.
Och i stället för att sitta och räkna ut, hur
den eller den vrider ihop törnekronan åt Kristus,
började jag rannsaka mig själf och medge,
att jag allt för ofta varit dömande och hvass.
Och det hände, att rummet föreföll mig
heligt, icke därför, att det var en invigd kyrka,
utan därför att kärlekens och sanningens ande
där intog min själ.
När vi stodo på återtåg träffade tant på sin
väninna grefvinnan Häckensköld, och som jag
kände mig som femte hjulet, drog jag mig
undan och ströfvade kring på den lilla kyrkogården.
Här voro alla kullar hvita och fridfulla,
men de rimfrostiga träden rörde sig för
vinden och skakade ner hela skurar af glittersnö,
stora flingor, som lade sig hoptals på
muffen, vackra stjärnor, som smulto i tårar.
Det lifvande, eggande bruset från storstaden
nådde dämpadt upp till mig, där jag
stod, och jag bredde ut armarne med de nitton
årens glöd och sade till min skapare: "Hvad
jag älskar lifvet! Gud jag tackar dig!"
Och när bruset mäktigt genombröts af dånande
klockeklang, tillfogade jag innerligt:
"O, låt mig lefva länge och uträtta något sant
och godt i din värld."
alla mödrars ovärderliga
skatt och hjälpreda.